9789174638394 by Smakprov Media AB

Jonny Karlsson

JONNY KARLSSON FÖRFATTARE OCH POET

www.bod.se

Jonny Karlsson Knullad av livet, älskad av drogerna, räddad av en ängel

Beroende person säger en del Idiot och dåre säger andra Rotlös och rastlös poet enligt mig själv. Raka och ärliga texter om ett hårt samhälle utan empati. Texter om synen inifrån ett beroende, synen på sig själv och sitt självdestruktiva beteende. Skulden och skammen, och den trettio centimeter långa resan mellan hjärnan och hjärtat. Läses på eget bevåg!

Knullad av livet, älskad av drogerna, räddad av en ängel Ännu en samling poesi

Knullad av livet Älskad av drogerna Räddad av en ängel Jonny Karlsson

Ord från poeten

Min barndom hade jag helst av allt ha raderat ut ur mitt liv, jag vill bara backa tillbaka bandet se vad som gick snett, varför jag aldrig blev som andra barn. Ju äldre jag blir desto mer minns jag barndomen, minnesbilder kommer upp som en gammal projektor film. Jag kan inte minnas att jag har varit riktigt lycklig någon gång under mina tidiga år. Det jag minns mest av allt är dom gånger jag har varit ledsen och besviken, sviken av dom vuxna i min närhet. Alla dom gånger jag önskade att jag fick tröst i famnen på någon, någon som skulle tala om för mig att allting skulle ordna sig. Men istället fick jag höra att jag var annorlunda, att det inte var normalt att ett barn bölade som jag gjorde. Att jag blev uppskickad på mitt rum där jag sökte tröst av min kudde. Visst jag var kanske annorlunda mot hur andra barn var, men dom flesta barnen hade inte varit med om samma saker under livet som jag hade varit om. Andra barn fick kanske kärlek av sina föräldrar, och närhet när dom behövde det. Jag fick aldrig någonsin höra att jag var älskad, eller att jag var det finaste dom hade, istället för kärlek så fick jag belöningar i form av godis, eller småpengar. Men det var inte det jag behövde, jag behövde inte mutorna som jag fick för att dom hade dåligt samvete och kände skuld och skam gentemot mig. Jag ville bara ha den varma kärleksfulla famnen, en puss på kinden eller 5

pannan. Jag formligen skrek efter kärlek som barn, men jag skrek för döva öron. Jag levde tillsammans med min biologiska pappa fram till att jag var fem år ungefär, han var alkoholist och narkoman. Han var väldigt våldsam både som nykter och påverkad och var ofta ute i slagsmål. Jag kan fortfarande se bilderna framför mig när han kommer hem blodig med trasiga kläder, hur kompisar hjälper honom in. Även minnen av hur han misshandlade min mamma, hur han skrek fula ord och sparkade och slog på henne. Han var inte frisk, han var sjuk i sitt beroende, men hade stunder när han försökte sluta, han kunde även vara kärleksfull och världens bästa pappa i sina goda stunder, men det var inte ofta och perioderna var inte långa. Men han gav mig kärlek, och hade nog aldrig kunnat röra mig, den spärren fanns där hos honom. Jag älskade min pappa och såg upp till honom, det var som om jag inte förstod att han gjorde människor illa eller som om jag inte ville förstå. Min mamma klarade inte av att leva tillsammans med honom, han blev aldrig bättre och löften om nykterhet, var bara tomma ord. Säkert var dom inte tomma för honom, han ville nog vara nykter. Men missbrukaren var starkare än jaget inom honom, jag kan förstå det idag nu när jag har varit i samma sits. Men jag kan även förstå att människor som inte har varit där inte heller kan förstå. Om viljan finns så kan man sluta, det är något man alltid har fått höra. Jag tror 6

viljan finns där, man vill inte vara långt nere i ett missbruk frivilligt, men vet inget annat liv, man kan inte sätta ord på känslor, hantera konflikter eller se verkligheten som den är. Tror att man blir lyckligare med drogerna och inser aldrig riktigt att det bara är ett ögonblick, en kort stund av falsk lycka. Jag vet att min pappa inte var lycklig, han bar på mycket sorg och ilska inom sig, och hade det inte varit för drogerna så tror jag att han hade gjort slut på sitt liv på annat sätt. Han försökte ett antal gånger när jag var barn, men det var i berusat tillstånd, han skar till exempel sig i handlederna utanför vår ytterdörr och låg avsvimmad utanför, en annan gång kom han upp med en pistol till oss och hotade att skjuta sig i huvudet framför ögonen på min mamma. Han älskade min mamma, men älskade drogerna mer. Ibland funderar jag på hur livet hade sett ut om han hade blivit nykter, om han hade fått den hjälp som krävdes. Hade jag levt ett annorlunda liv idag då? Kanske hade jag aldrig rört vare sig alkohol eller droger. Men kunskapen om beroende var inte stor på den tiden, man tog lätt på droger som marijuana, jag minns att jag plockade grodblad på dagisets gräsmatta. Jag ville ta med dom hem till min pappa för han brukade torka gröna blad i tidningspapper på bokhyllan hemma och göra cigaretter. Men det slogs bort med ett skratt av dagispersonalen då, det var vanligare och mer accepterat att man rökte en holk då 7

och då och på den tiden fick man även inneha för eget bruk. Hade det hänt idag så hade jag aldrig fått hämta mina barn på dagis, socialen och polisen hade blivit inkopplade direkt. Och utredningar om mig som förälder hade startats. Konstigt nog hände det aldrig något, människor måste ha blundat eller så var det för stor tabu för att prata om. Titt som tätt låg min pappa dekad på gården där vi bodde, hade bara ramlat ihop och somnat, ibland var det i buskarna och någon gång i sandlådan på den lilla lekplatsen. Grannar måste ha sett men inte vågat agera, min pappa hade ryktet om sig att vara våldsam och inte riktigt klok, så många drog sig nog undan på grund av rädsla. När man får höra gamla historier om honom, så funderar man ibland över om han inte hade alla hemma där uppe i skallen. Och det var nog så det var, hade man rökt marijuana sen fjorton års ålder dagligen så var man nog ganska förstörd i sina tankar. Något jag kan skratta åt ibland är historien om när han skulle tillrättavisa våra grannar, jag var tydligen bara spädbarn, och han hade en av sina perioder han skulle bli nykter. Grannarna spelade hög musik på natten, och hade fest. Han gick över för att be dom sänka volymen, men ingen hade hört och öppnat dörren. Han blev så jävla förbannad att han letade upp telefonnumret och ringde in till dom. 8

Han berättade vem han var och att han bodde i dörren bredvid, och han berättade om sitt lilla barn som försökte somna i rummet intill deras lägenhet, allt hade väl gått ganska lugnt till, fram till des att min pappa hörde fel i telefonen. Grannen frågade om det var han med amazonen, en liten bil då alltså. Men min pappa fick det till att han hade frågat om det var mammas lilla son. Han flög direkt i taket och slängde på luren, han skulle gå över och visa den jävla fjanten att man inte hånade honom. Han drog på sig träskorna och gick över, men han kom inte hem igen den kvällen. Han hade suttit kvar på festen och supit. Det var bara så mycket honom, en klockren beskrivning av min pappa och hans beteende. Alkoholen var det viktigaste för honom och skulle alltid vara det. Till följd av min pappas beteenden så var det inte ovanligt att han hade polisen som följeslagare, och att dom ofta stoppade honom när han var ute och körde, för mig var det lika traumatiskt varje gång som den svartvita polisbilen med blå sirener kom. Jag var ständigt rädd för att dom skulle sätta honom i fängelse, för i fängelse fick man svälta ihjäl på knäckebröd och vatten, det hade jag fått höra ur sagoböcker. En gång minns jag speciellt, jag hade varit med min pappa och hämtat nya däck till bilen som han hade staplat upp i baksätet, och jag satt bredvid däcken. På den tiden behövde man inte ha säkerhetsbälte i bilen, så jag kröp 9

som vanligt runt på golvet och klättrade för att se ut genom bakrutan. Den här gången kom polisen i hög fart, försökte stoppa min pappa som först inte hade sett dom. Polisen körde upp på sidan och prejade nästan honom av vägen och däcken som jag hade bredvid mig höll jag på att få över mig. Han tvärnitade bilen och sprang ut, fram till polisbilen och gapade och skrek, han skulle minsann visa dom jävla grisarna. Jag såg hur han pekade mot bilen och gapade och skrek, en av polismännen klev ur och tittade in på mig i baksätet där jag låg skräckslagen på golvet. Jag kikade upp när han gick och såg honom kliva in i bilen och åka igen. Antagligen hade dom begått tjänstefel som hade prejat honom av vägen, och insåg hur illa det hade kunnat gå för mig. Så därför sa dom inte ord, utan åkte bara därifrån. Där hade jag helt kunnat tappa respekten för polisen, om det inte hade varit för nästa polisman som stoppade bilen en vecka efter. Jag kommer ihåg att jag fick panik när dom satte min pappa i polisbilen, jag började storgråta och skulle springa därifrån, men fastnade med träskorna och foten under förarsätet. Och polismannen som kom emot mig, ville bara väl, men det visste jag inte då, jag minns hur jag gråtandes kastade mig fram och tillbaka i bilen för att komma loss, jag kan ha varit fyra eller fem år då. När han öppnade bildörren, och jag såg pistolen som hängde i hölstret så bönade jag och bad om att dom inte skulle 10

skjuta min pappa. Polismannen log bara, hjälpte mig loss med foten och kramade om mig, och försökte få mig lugn. Han förklarade att dom bara skulle ställa några frågor, att jag kunde få följa med in i bilen och se att allt var lugnt. Minns hur fascinerad jag var över att dom hade en telefon i bilen, dom visade mig var man satte igång blåljus och dom lade ner tid på att förklara att poliser inte var farliga. Tack vare den gången så fick jag respekt för polisen och deras arbete, även om man inte var så glad för dom i vuxen ålder när man blev inburad för fylla eller hamnade i annat skit. Min pappa och mamma separerade när jag var fem år. Jag kunde aldrig förstå varför, varför inte min pappa fick bo hos oss, eller varför han aldrig kom hem. Jag var arg på min mamma, och någon gång här skar det sig. Jag ville inget annat än att få tillbaka min pappa. Jag började tröstäta och blev snabbt överviktig. Vi flyttade från lägenheten som min mamma och pappa hade haft tillsammans och vi flyttade till en liten förort utanför staden där det mest bodde socialfall och utstötta människor. Det var knarkare, knivar och slagsmål i området och inte alls barnvänligt. Min pappa försvann, hörde av sig lite då och då, men oftast när han var full och påverkad. Han svek mig gång på gång genom att lova träffa mig men sen inte dök upp. Jag var riktigt skör nu och grät ofta efter min pappa. 11

Min mamma levde livet ett tag som ensam, gick ut och dansade och träffade nya män, men det var bara snabba och korta förhållanden, män som kom och gick. Det bör även berättas att min mamma var och är helnykterist, hon har aldrig gillat alkohol eller droger. Ännu mindre tyckte hon om det efter att ha levt med min pappa. Det tog inte lång tid förrän hon träffade min blivande styvpappa via kontakt annons. Han var före detta heroinist men satt på behandling när dom började prata. Han var framåt och bordus, och jag blev till en början rädd för honom. Till en början var han var väldigt snäll och ville väl, men jag hatade honom, han skulle inte komma här och ta min pappas plats. Jag vet att han tog med mig på bio som liten, allt hade gått jättebra, men efter filmen så hade jag spottat honom i ansiktet och sagt att jag hatade honom. Själv har jag inget minne alls av det, säkert något som man har förträngt eftersom ordet hata med stora bokstäver snart skulle genomsyra hela mitt liv. Det dröjde inte länge förrän min mamma blev gravid, min styvpappa började visa sin rätta sida, som missbrukarperson. Han stal och knaprade piller, blev alltmer aggressiv. Den här gången klarade sig min mamma undan med fula ord och psykisk misshandel. Jag fick ta handgripligheterna. Det var som om han fick vredesutbrott och inte kunde behärska sig, slog sönder dörrar och skåp och kastade saker omkring sig. Han började med att bestraffa mig genom att stoppa 12

ner mitt huvud i en toalett och spola, vilket hände ett antal gånger innan någon sa till på skarpen. Han nöp och slog på mig, och till slut gick det så långt att han sparkade ned mig för en trappa och kallade mig både fet, ful och äcklig. Jag blev alltmer rädd för honom och höll mig undan så mycket jag kunde. Han fick dåligt samvete mellan varven och ville hitta på roliga saker, så som att fiska och campa. Jag passade på och utnyttjade hans dåliga samvete, för då kändes han som en pappa, som en riktig pappa. Folk visste hur han var, men inte många vågade säga ifrån, min mormor och morfar var dom som oftast fick sätta honom på plats och tala om att det var fel det han gjorde. Och dom hämtade mig ofta på helgerna så att jag skulle komma därifrån. Min mormor och morfar var som dom föräldrar som jag drömde om, dom var kärleksfulla och lugna, jag kunde alltid slappna av när jag var med dom, behövde inte tänka på om jag gjorde rätt eller fel. Gjorde jag något fel så fick jag höra det, men det var annorlunda, dom förklarade varför dom var arga. Oftast var det dom som fick ta konflikterna med mig efter jag hade gjort något dumt, för min mamma kunde inte, hon var och är den mest konflikträdda person som jag känner. Oftast blev det att hon hotade mig med min styvfar, gör du inte si eller så, så kommer jag berätta det för honom. Jag förstod inte riktigt då när jag var barn att vi inte hade ett normalt familjeliv, jag visste ju inte om något annat. Men nu efteråt har 13

jag fått veta att min mormor skrev i dagboken om att det var synd om mig att hon hade velat ta hand om mig istället. Och det bekräftar att den kärleken jag kände där var äkta kärlek. För kärlek var inget man visade hemma, aldrig en kram eller ett värmande ord. Under den här tiden började jag äta mer och mer, inte för att jag var hungrig eller sugen. Ibland åt jag till och med så att jag låg och spydde i sängen. Jag tror mer att det var en flykt, en tröst mitt i allt helvete. Jag kände mig mer och mer utanför ju tjockare jag blev, jag kunde till slut inte ha barnstorlekarna som jag skulle utan fick ärva kläder från min morbror. Vi hade inte mycket pengar eftersom vi levde i stort sett på min mammas lön. Och det blev märkbart när man började i skolan, och inte kunde få dom märkeskläder som andra hade, vi köpte oftast kläder på second hand. I lågstadiet var det inte så farligt, då visste man inte så mycket, inte mer än att alla andra fick nya jackor medan jag fick gå i slitna och ärvda jackor. Och på fredagarna när man fick höra om biobesök och resor, vi hade aldrig pengar till sådant. Lågstadiet gick nog ganska smärtfritt ändå för jag har inte många minnen från den tiden, inte förrän när jag skulle börja trean och jag var tvungen att byta skola, det var då helvetet började. Redan från första dagen fick jag blickar som om jag skulle vara någon äcklig varelse från en annan planet, sen bara någon dag efter så började glåporden komma. ”gris” ”feta äckel” ”skaffa bh” 14

Ville inte visa mig svag utan stängde in mig på toaletten och grät på rasterna, skolan som jag till en början tyckte var rolig, den hatade jag nu, och det hjälpte inte att man kom hem och fick höra samma saker hemma, om hur fet och äcklig man var. Jag fastnade i en ond cirkel och började gå upp på nätterna och stjäla mat ur kylen och frysen, jag började tjuvröka nu när jag var nio år, och jag älskade nikotinkicken man fick varje gång man satte sig i skogen och tände en cigarett. Jag började skolka och gömde mig ofta ensam ute i skogen med mina cigaretter, jag kände ett lugn när jag satt där, samtidigt som det var spännande, man visste inte om det skulle komma någon och om man skulle bli upptäckt. Skolan larmade mina föräldrar om att jag bara försvann efter rasterna, men inte ord om att jag blev mobbad. Jag vet att jag pratade med min klassföreståndare en gång och fick till svar att det var för att jag var så blyg och tillbakadragen, jag var tvungen att tuffa till mig. Hur skulle jag kunna tuffa till mig som var tryckt långt ned i skorna både hemma och i skolan. Jag hade inte längre någon annan trygg plats än ute i skogen. Jag saknade min pappa mer än någonsin, och hade det inte varit för att han hade åkt till Afrika som hjälparbetare vid den här tiden så hade jag rymt till honom, men nu kunde jag inte ens prata med honom, jag fick ett brev och lite paket då och då, där han skrev att han saknade mig, och det skamfyllda ordet att han älskade mig. Min mamma reagerade 15

starkt när han använde ordet älska, och sa att han måste ha varit onykter när han skrev det, som om det skulle vara något fult och äckligt. Ibland fick det mig att tvivla på om han verkligen älskade mig, för tänk om det var så som min mamma sa, att han bara var full när han sa eller skrev det. Att det inte alls var sant egentligen. Det här året kom jag även i kontakt med alkohol för första gången, jag var hemma hos en äldre kompis i bostadsområdet, vi gick igenom hans föräldrars barskåp och provsmakade olika likörer, det var sött och gott. Men det var känslan som fick mig förälskad, jag kan fortfarande minnas första klunken, den som brände först i halsen och sen kände man värmen långt ner i magen. Jag kände mig glad och avslappnad som om jag var en helt annan människa. Den känslan som jag kom att jaga resten av livet men som aldrig infann sig igen, jag och min kompis drack sporadiskt lite då och då, aldrig så att vi blev fulla, mer som att vi provsmakade. Jag fick mer och mer frånvaro i skolan, fick gå till skolkurator och psykolog. Lärarna ansåg att det var mig det var fel på, inte på barnen som tryckte ner mig. Därför krävde dom en mbd utredning som det kallades på den tiden, samma sak som adhd är idag. Dom kom fram till att jag hade en lätt form av adhd med koncentrations svårigheter. Jag fick extra hjälp i skolan med matematik och svenska, och min klassföreståndare förklarade inför hela klassen varför 16

jag skulle få extra hjälp. Och det gjorde inte saken lättare för mig, för nu var jag både fet och dum i huvudet. Årskurs fyra såg likadant ut, mobbning och utanförskap, och jag ägnade dagarna till att gå runt i centrumet och samla ihop kundvagnar för att tjäna småpengar, en krona per vagn fick man och ett litet paket cigaretter kostade sju kronor. Sen satt jag i skogen till eftermiddagen då skolan slutade och då begav jag mig hemåt. Jag blev mer och mer ensam och fylld av sorg. Det var nu när jag var tio år som mina självmordstankar började komma, jag började förstå att jag inte var som andra, att min familj inte var som den skulle. Jag brydde mig inte längre om att jag fick stryk hemma, och började istället käfta emot när jag visste att han kunde få ett utbrott, det var som om jag tiggde stryk, att jag tyckte att jag var värd det. Jag började skära mig själv i armarna med glasbitar, men vågade aldrig skära djupt. Jag stod med ena foten i livet och den andra i dödens dal. Jag kände en enorm tomhet inom mig, en tomhet som jag inte visste hur jag skulle fylla. Det här året fick jag även kontakt med min pappas morbror, även han alkoholist och kriminell. Det var så spännande att komma hem till honom, hela lägenheten var fylld av stöldgods och jag fick alltid saker när jag kom dit. Jag var där för att gå ut med hans hund, en liten långhårig sak. Jag kände mig hemma där, det påminde mig om min pappa med 17

spritflaskorna som stod överallt, bluesmusiken som kom som ett ständigt sorl från stereon. Jag var där nästan dagligen även om min mamma hade förbjudit mig, och ibland fick jag mig en sup, men aldrig mer än en. Han var snäll och kärleksfull och jag älskade att lyssna på historierna om alla inbrott och stölder. Alla berättelser om min pappa och om hur han hade varit som barn. Jag kunde sitta i timmar och lyssna på honom. Och jag trodde att jag hade funnit min förebild, någon som brydde sig om mig, men det skulle inte dröja länge förrän jag skulle bli bränd även här och sviken. En dag när jag kom så satt han skitfull i sin fåtölj, bad mig att komma till honom och sätta mig i hans knä. Jag gjorde så klart det, trodde att han skulle berätta något spännande. Men han höll mig fast hårt, började fråga mig om jag verkligen var en pojke, för hur i helvete kunde pojkar vara så söta som flickor. Han började ta mig mellan benen och ville att jag skulle ta av mig byxorna för att visa att jag verkligen var en pojke. Jag lyckades slita mig ur hans grepp, och jag sprang livrädd därifrån med tårarna som rann nedför min kind, hur i helvete kunde han, hur kunde han svika mig, jag som hade trott att han kunde vara någon sorts fadersgestalt för mig. Jag som hade blottat mig totalt för honom och gett honom min tillit. Jag träffade inte honom på flera år efter det som hade hänt. Men det satte sina spår och tilliten till vuxna försvann helt, jag litade inte på någon längre. Min 18

pappa kom hem från Afrika och flyttade ned till Malmö, han hade träffat en ny kvinna under arbetet i Afrika och skulle nu flytta ihop med henne. Jag fick komma ner och hälsa på, och det var nog den lyckligaste stunden i mitt liv. Jag hade saknat honom otroligt mycket, jag blev väl omhändertagen av hans nya kvinna som var väldigt socialt begåvad och pedagogisk. Hon hittade på pyssel och lekar, sådant som jag inte alls var van vid, och jag fick känna mig som ett barn för första gången. Tyvärr kunde jag inte träffa min far så ofta då det var mer än hundra mil mellan oss, men alla lov var jag ner till honom, han höll sig nykter till en början men sen kom alkoholen smygande igen. Men jag brydde mig inte så mycket om det just då, huvudsaken var att jag fick vara med honom. Jag förstod nog inte riktigt att han var alkoholist, eller ville inte förstå det, alkoholister för mig var dom gamla tandlösa gubbarna som satt på bänken och sjöng med en flaska brännvin special i handen. Att han tog med mig ner på den lokala puben sent på kvällarna och blev full, tyckte jag inte alls var konstigt, jag fick popcorn och läsk, och satt och tittade på hur larviga vuxna kunde vara. Min pappa bar alltid en skinnväst med ett munspel i innerfickan, han var en jävel på att spela blues och sjunga. Och alltid när han fått lite alkohol i sig så åkte munspelet fram. Och människor stannade upp hänförda när han spelade. 19

Jag var stolt över honom, ville bli som honom. För mig så var han starkaste pappan i världen som kunde göra vad som helst. Att han ljög och hittade på om vad han hade gjort, det förstod jag inte då. Någonstans mellan årskurs fem och sex så började jag spåra ur ordentligt, jag tog min första riktiga fylla nu, jag och min kompis, vi som tidigare hade gått och smakat och små druckit ur barskåpet, vi hade lyckats komma över en hel sjuttio femma med hembränt. Jag minns hur vi gömde flaskan uppe i skogen och vi hade bestämt oss för att dricka grogg på den. Ingen av oss hade druckit grogg eller gjort en grogg tidigare, vi hade bara sett dom vuxna dricka det. Och vi visste att det var läsk blandat med sprit, men mängderna hade vi ingen aning om, jag minns att vi köpte en burk med fanta citron, sen hällde vi ut brännvin så att vi kunde fylla på med läsken. Vi tyckte båda att det smakade skit från början, och vi kunde inte alls förstå hur dom vuxna kunde dricka den här skiten och tycka att det var gott, ganska snart så blev det precis som om någon hade släckt lampan bara, allt bara svartnade. Vaknade några timmar senare bredvid min kompis, och emellan oss låg glasflaskan krossad mot en sten. Till en början visste jag inte ens var jag var, jag såg att jag var i en skog, men hur och när jag hade kommit dit mindes jag inte. Allting snurrade och det tog en evighet att ta sig upp på fötter, jag väckte min kompis och vi lyckades ta oss ut ur skogen genom att sikta in oss på träden 20

och ta stöd av dom. Jag vet inte hur, men jag lyckades smyga mig in hemma och lyckades ta mig upp på mitt rum utan att någon märkte något till en början, inte förrän min mamma ropade på mig och sa att det var middag och jag svarade tillbaka, att han inte var hemma. Vaknade av att mitt huvud gled runt i spyor på huvudkudden, det var min första riktiga fylla, och det var kärlek vid första ögonkastet. Alla människor bär på en packning, känslor och sorger som man har samlat på sig under åren, vissa har bearbetat sitt och har kunnat packa ur lite grann, andra kanske inte vill ta tag i packningen, tycker inte att den är så tung utan väljer att bära den genom livet. Sen har vi den som ständigt packar upp och ner, och jag är nog en av dom, jag fastnar lätt i mina sorger och känslor, och har många gånger levt på en skör tråd mellan livet och döden. Jag har liksom stått med en fot på var sida, och känt att det får vara antingen eller, antingen leva livet eller ta steget in i döden. Fegheten har gjort att jag har balanserat på den sköra tråden. Min bakgrund med hat, droger, våld och sexuella tillfälliga kontakter, det har varit ett rop på hjälp, en jakt på kärlek, så som jag trodde att kärleken var. Hela mitt liv har min dysfunktionella barndom och drogerna styrt mig. Ofta har jag känt att det bara fanns just dom två valen jag nämnde innan, antingen så skulle jag leva eller dö. Ett flertal tillfällen har jag i 21

berusningens hetta försökt att ta mitt liv, men har antingen fegat ur, eller blivit räddad i sista sekund. Jag har tagit överdoser av tabletter, hängt mig själv, och legat på tåg spår, men någon från andra sidan har sett till att det inte har blivit mitt öde, jag har en skyddsängel där, precis som jag har här i livet. 2007 träffade jag en ängel som räddat mig många gånger från mig själv, som fick mig att öppna ögonen. En livs levande ängel som heter Terese. Hon har stått vid min sida trots lögner, svek och sårande ord. Hon har återupplivat mig, sparkat mig i arslet så att jag har sökt den hjälp jag behöver, inte tvingat mig, utan snarare öppnat mina ögon för livet och vad livet kan erbjuda. Jag kan inte tacka henne nog med mina enkla ord, men jag kan visa genom att vara ödmjuk och tacksam inför henne. Att öppna ögonen innebar ett helt nytt liv, vilket gick bra ett par år. Men saknaden efter att fly verkligheten låg ständigt och gnagde i mitt bakhuvud. Och jag började fiffla ganska fort med piller och marijuana. Ingen såg ju att jag var berusad, men jag var inte närvarande, jag var inne i mig själv, egot trängde sig fram och snart brydde jag mig inte ett skit om någon annan längre, jag började återigen att blunda, och sekunden efter så satt jag där med flaskan igen. Familjelivet som var så underbart, blev istället en plåga, något som hindrade mig från att leva det livet som jag ville. Eller att leva döden fullt ut kanske man 22

skulle kunna säga. Det dröjde inte lång tid förrän min kropp sakta började svikta, inte kunde vara utan det förbannade giftet som fick mig att fly, jag var både kroppsligt och psykiskt besatt, ett ständigt planerande om när, var och hur. Och fick jag inte giftet i mig så kom döds ångest, hjärtat slog dubbla slag, svetten rann och jag spydde det jag åt och drack, jag kunde helt enkelt inte leva mitt liv utan det. Och jag vågade inte söka hjälp heller, jag hade gjort en behandling och kände mig värdelös som inte hade klarat av det jag skulle göra, jag bar ständigt på en skuld och skam. Min bitterhet och sorg, den lät jag gå ut över min omgivning. Nu min andra behandling så har mitt beroende stretat emot, tankar om hur tråkigt livet utan droger kommer att vara, och jag tappade i stort sett livslusten när sorgen kom över mig. Men samtidigt har den öppnat mina ögon ännu en gång, jag fick chansen att se allting lite klarare, och jag upptäckte snart att jag inte var ensam om mina känslor, min sorg och saknad. Men jag började även att se alla trångsynta människor, det hårda samhället och mänskligheten som började bli kall känslolös. Jag är nykter idag när jag skriver, men det garanterar inte att jag är nykter när du läser detta, livet kan lätt vända på en dag. Jag lever för dagen, för var timme som dygnet erbjuder mig min underbara gåva, visst gör jag misstag ibland, men jag får borsta av 23

mig, börja där jag slutade och inte gå tillbaka till den rädda lilla pojken som ville fly verkligheten. Av egen erfarenhet och som säkert många med mig kan hålla med om så är mänskligheten både ful och vacker på samma gång. Den innehåller allt som man inte vill ha, som orättvisor, hat och våld. Helt enkelt oliktänkande människor som inte kan komma överens. Översittare som tror sig veta bättre än andra, svaga människor som låter sig utnyttjas. Jag kan må illa av hur andra tänker och tycker, hur dom sprider sitt hat bara för att visa sig bättre, starkare och smarta. Hur vissa letar fel och skavanker för att få lätta på det dom själva bär inom sig. Visst skulle jag kunna säga att det är synd om dom människorna, men då skulle jag ljuga. Jag blev själv mobbad hela min skolgång på grund av min vikt, för att jag var blyg och alldeles för snäll, det ledde mig senare in i ett hat som jag inte alls kände igen mig själv i. Under tonåren så sökte jag mig till en våldskultur, där jag kunde få ge igen, slå och skrika glåpord, hetsa mot andra folkgrupper. Men jag kände mig aldrig hemma i den kulturen, däremot så kändes det förbannat skönt att få ut hatet som hade legat och grott i själen under flera år. Jag är absolut inte stolt, jag tar avstånd från vem jag var då. Och känner stor skam inför vad jag har gjort, och det kan jag bara gottgöra genom att ta avstånd från sådana beteenden idag, att inte hålla käften. Jag har varit utsatt för våld i hemmet, våld och mobbning i skolan, jag har varit utsatt för 24

sexuella närmanden som barn. Men jag kan inte få det ogjort, kan inte radera ut den delen av mitt liv, men jag kan göra tvärtemot vad dom gjorde mot mig, och jag kan sprida kärlek istället för hat. Att vara svag och bära runt på sin offerkofta ger bara dåligt mående och självömkan. Men det finns även så mycket som är vackert, så som kärlek och värme, människor som bryr sig om andra människor. Människor som sträcker ut sin starka hand till den svage. Naturen, skogen och havet, platser som man kan finna sinnesro på. Vissa har barn, andra har djur att slösa kärlek på, någon att bry sig om och känna att man gör allt för det livet, bara för att det livet ska ha det bra. Men för att sluta blunda så måste du först öppna ditt sinne, och släppa in livet i ditt bröst Livet är hårt, men bemöter man det med kärlek, ja då får man kärlek tillbaka. Och förhoppningsvis så kan det spridas som en domino effekt över jorden. Tacksamhet för livet, tacksamhet för min familj, alla mina vänner som står mig nära. Och kärlek till er alla som läser mina texter och böcker. Kärlek till mig själv och mod till att älska mig själv för den människan jag är. / Författaren

”Är inte alla lika mycket värda, måste man leva enligt en manual för att det ska heta att man är normal”

Skavanker är till för att bevaras För att skilja människor åt Vad är skavanker och vad är kännetecken Ska man vara smal eller tjock Bära melonbröst eller mjukglass toppar Ska snoppar vara likadana Stora som bulgariska snabbodlingar Eller går det bra med svenska ekologiska Logiskt är väl att vi alla är olika Annars vore vi massproducerade Som Taiwans plastleksaker Erfarenheten säger mig, olikt är spännande

Chockad Nej Är du Nej jag förstod väl det Bara mänskligt Girigheten Egoismen Stoltheten Skuld och skam Påhittade bortförklaringar Egentligen ingen känsla Inte som högmodet

Tankar Kommer Tankar Går Sår Ännu mer Tankar Hjärtat Bultar Bankar Tankar Kroppen med blod Lever livet Sliten Avdankad Tankar Om framtiden

En ensam man En ekande tom lägenhet Ett ensamt hjärta En ensam själ Ensam dog han Tomma var kyrkbänkarna En ensam kista Ett ensamt avslut Men på graven står en blomma Och varje vår kommer det en ny Någon som brydde sig om Men som glömde visa det Och nu är det ju svårt Man kan tro att man är ensam Men sen så är det inte så

Genom en ruta av glas En satellit i rymden någonstans Sänder orättvisor, sorg och skam In till soffan där jag ligger Folk som tigger, ber om hjälp En annan värld där liven stjäls Spottar och svär Hur fan kan det vara så här Vart bär mänskligheten vägen Kan inte människor hjälpa andra Låter kanalen vandra förbi Zappar vidare till komedi För hur fan ska jag ha råd Jag har det knapert själv Måste köpa allt det jag måste ha Cigaretter, kaffe och alkohol En ruta av glas, en satellit i rymden Får mig att känna skuld och skam Jag blundar, ger fan i att se Då blir världen bättre Det intalar jag mig själv Mänskligheten ordnar sig själv

Kung över min morgon Kock för mitt kaffe Härskare över min dag Det är jag som är mitt eget öde Jag som vägleder den till något bra Men det förbannade vädret råder jag inte över Inte över havet, skogen och oceanen Men jag är jag, ingen annan En enhällig härskare över mitt eget liv

Stora i truten, skjuter Fula ord Över en svag människa Skrattar och tjuter När tårar rinner Vill bara slå dom på truten Jag minns Och jag kan känna empati Tror inte att jag är bättre Eller mer fin När jag som man stiger fram Inte är jag svagare, eller mer feminin Bara för att jag vet hur man gråter

Varför glor alla på mig? Gnuggar mig i pannan, kanske sitter där en stämpel med stora bokstäver. Dysfunktionell människa, beroende och icke troende. Sänker blicken, kanske kan dom se rakt igenom mig, in till min sorgfyllda själ. Vågar inte möta levande blickar, sådana som sprudlar av glädje och liv. Kanske är jag rädd att bli smittad, rädd för att jag skulle börja le och skratta. Jag trivs ju så bra här nere i min svacka, med offerkoftan och slagpinnen.