9789187031526

drottningkronan

Drottningkronan Ingrid Kamp책s

historiska media

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

Drottningkronan är femte delen i serien ”Släkten” Läs mer på www.historiskamedia.se/slakten © Historiska Media och Ingrid Kampås 2013 The original Concept is developed by the Danish House of History 2005 Omslag: Marina Mattsson Omslagsbilder: Kvinna ©Mohamad Itani/Arcangel Images; Nattljus © stejo/NaturfotoForum Författarporträtt: Johanna Jeansson Kartor på pärmarnas insidor: Lönegård & Co Släktvapen: Lönegård & Co efter förlaga av Magnus Bergsten Sättning: Åsa Björck Tryck: ScandBook, Falun 2013 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-87031-52-6

Till minne av min mor Inga Larsson

Denna bok tillägnas mina barnbarn Emma, Gustaf, Sara och Filip som skrattar och busar och krånglar och härjar och gråter och slår sig och gosar och leker och som pratar så förståndigt och är så söta när de sover – som ungar i alla tider gjort och varit.

5

6

Hojum, år 1162 kapitel 1

• Mitt i sommaren låg Agnes för döden. Stugan var full av husfolk, släktingar, grannar och vänner. Det var en het dag, luften stod stilla och de brinnande ljusen man hade i händerna gjorde rummet olidligt varmt. Ester såg sig om på de församlades blanka ansikten och uppgivna blickar, mer än en hängde med axlarna och verkade inte få tillräckligt med luft, lukten av svett stack i näsan.

Agnes låg i sängen med slutna ögon och varje andetag hon tog åstadkom ett rosslande som var så vidrigt att Ester ville hålla för öronen. Fader Rikard mässade entonigt sina latinska böner och sjöng däremellan psalmer. Den enda gåva Gud låtit bli att ge honom var sångröst och därför skar hans röst i stugan som när två grenar gnids mot varandra. Det var outhärdligt och Ester kände att hon när som helst skulle ramla ihop i en hög på golvet.

Hon makade sig sakta mot dörren. Hon måste ut! Ester titta­de hastigt på Lars som stod närmast sjuksängen men han hade blicken fäst på sin döende syster. Bredvid honom låg Disa på knä, hon höll sin mors hand i sina båda och hennes läppar rörde sig i tyst bön, hon grät inte. Ester tänkte att hon nog tagit farväl för länge sedan av den mor hon egentligen aldrig haft och att hon nu mer sörjde moderns grymma öde. Agnes hade blivit mer och 7

mer galen för varje år som gått. Som liten hade Ester tyckt det var så konstigt att Agnes talade med människor som inte fanns, men så småningom förstått att de röster Agnes hörde i sitt inre var verkliga för henne. Och vilka elaka saker dessa röster ibland sa. Ofta hade Agnes legat till sängs i veckor och man hade fått mata henne tills hon steg upp igen och fortsatte gå omkring på gården som en osalig. Alla hade förstås lidit med henne men man var så van vid hennes sätt att man lät henne vara. Vad skulle man annars ha gjort? Det hade inte funnits mer att göra än att be för Agnes och sköta om henne så gott man kunnat.

Ester smet ut genom dörren och sprang runt hörnet. Vid nässel­ ståndet kräktes hon häftigt. Det brände till i hennes hand av smält vax och först då märkte hon att ljuset hon höll i fort­farande brann.

Hon blåste ut det och gick och satte sig vid stugväggen, hon kände sig svag och trodde för ett ögonblick att hon skulle svimma.

Solen pressade mot västväggen fast det var sent lidet på eftermiddagen. Den kvalmiga luften omslöt hela Hojums gård och allt var så lugnt och stilla. Till och med djuren, gårdvararna i sin koja, korna, fåren och hästarna i hagen och hönorna som gick fritt på tunet, höll sig tysta. Det var som om de förstod att Agnes låg för döden och att det inte passade sig att föra oväsen i dödens närhet.

Ester lutade sig bakåt mot stugans gråa stockar. Kanske skulle Lars bli förargad för att hon smitit ut, alla borde ju vara när­ varande för att sjunga och be Agnes in i döden så att inte djävulen skulle få fatt i hennes själ. Men Ester var så matt nu att hon inte orkade tänka på det. Lars skulle nog förlåta henne, hon var ju bara sjutton år och hade inte upplevt så många dödsfall i familjen.

Fingerborgsblommornas rosa klockor stod vackert mot de höga nässlorna och hon sträckte ut handen och bröt av en blomsterkvist och förundrades över klockornas skönhet och hur mycket vackert Gud skapat. Och så mycket nyttigt. Fingerborgsblomman botade hjärtklappning och användes av de läke­ 8

kunniga kvinnorna, de som visste hur stor mängd man kunde ta utan att riskera döden. Det som var vackert och gott kunde också vara farligt, tänkte hon och först nu kom de tårar hon inte kunnat få fram inne i stugan. Varför kunde inte allt bara vara gott och vackert­och varför fanns det onda och fula? Hon ville bara se och höra det som var skönt, hon orkade inte med allt det sorgsna. Hon ville bli tröstad men det fanns ingen som kunde trösta henne, alla var inne i stugan, upptagna av sin egen sorg.

Ester fick söka tröst inom sig själv.

Men när hon lade sig ned i det torra gräset tänkte hon på det verkliga livet. Hon kände sig skyldig över att hon lämnat dödsbädden, men just nu var det som om hon stod mitt på spången över ett vadställe. På ena sidan fanns den hemska döden och sorgen, på andra sidan en pirrande lyckokänsla. Hon ville gå över till den lyckliga stranden och gick än en gång igenom varje ögonblick från den härliga dag när hon talat med Thore.

Vid midsommartid hade Thore kommit ridande med bud från sin far Olav till Lars. Olav ville låna Lars runstav. Thore blev inbjuden att äta med husfolket och då berättade han mer. Faderns runstav hade kommit bort, man hade letat överallt men ingenstans stod den att finna. Till sist hade man kommit på att den gamla och glömska trälinnan som såg till härden måste ha eldat upp den när hon lade mer ved på elden. Thore skrattade och sa: ”Far blir så sällan vred om det inte nyttar något till. Och han kunde inte gärna straffa konan, hon hade inte bättre förstånd.

Nu har hon fått flytta ut i trälhuset och där får de ta hand om henne för hon gör ingen nytta längre. Vi måste skaffa en ny runstav men det är ju inte någon större kostnad. Far ska ordna det nästa gång han är i Skara.” ”Det är inga sorger i detta, Thore”, sa Lars. ”Visst lånar jag ut min runstav.” ”Jag lovar att rida tillbaka med den i morgon. Far vill bara vara 9

säker på att vi uppmärksammar de närmaste månadernas helgdagar ordentligt.” ”Bättre jag låter någon av trälarna följa med dig hem och när Olav gjort det han ska kan trälen ta med sig staven tillbaka.” ”Nej, snälla Lars! Låt mig få rida med Thore till Torse”, utbrast Ester. ”Veda har inte varit ute på flera veckor och hon behöver röra på sig.”

Lars skrattade. ”Min kära Ester, har du saknat att rida så? Men som du vill.

Rid med Thore du.”

Ester mötte hastigt Thores blick och han log mot henne. Det pirrade till i hennes kropp och med ens var det inte ridningen hon gladde sig åt utan att få rida med Thore just, samtidigt som hon kände sig blyg inför att bli ensam med honom.

Det hade varit så ljuvligt den eftermiddagen. Träden som kantade ridstigen bildade ett valv av grönska över dem. Ester sneglade på Thore. Han var egentligen inte vacker, men hans kantiga ansikte var ändå skönt och hans hår som räckte ned över öronen hade samma bruna färg som mårdens päls och det såg lika mjukt och lent ut. Ester fick lust att röra vid det. Han var också ovanligt lång och bred över axlarna. Och så var han lugn, Ester tyckte om lugna människor. Han var några år äldre än hon, hans familj var rik och hade inflytande och hans far Olav var känd som en vänsäll och rejäl karl. Som om han märkte hennes blick vände Thore sig om och tittade på henne. Ester rodnade. Hon ville säga något men visste inte vad. Det blev han som bröt tystnaden. ”Vet du, Ester, på bara ett år har du förändrats mycket. För ett år sedan var du en jäntunge, nu är du vuxen.” ”Du också, Thore”, stammade Ester. Och så sa hon något dumt som hon genast ångrade: ”Ja, jag menar att du väl snart är gift.” ”Jo, far har talat om det. Men än är det bara ord. Han har sina planer. Men dem vill du väl inte höra om.”

10

”Det är ju inte min sak och har din far inte bestämt sig så är det väl bäst du tiger tills han har frågat flickans giftoman. Det vore ju illa om något orätt kom ut.” ”Det har du rätt i. Vad säger du? Ska vi stanna och dricka vid Sigfridskällan?”

Sigfridskällan var känd för sitt undergörande vatten men inte bara sjuka utan även vägfarande stannade till där för att dricka.

Vattnet sas också ge ett långt liv. Källan låg i en sänka och när de bundit sina hästar vid ett träd och gick ned för slänten snubblade Ester på en gren. Hon kände strax Thores starka hand i sin när han fångade upp henne. ”Akta dig, Ester.”

Han höll hennes hand hela vägen ned till källan och först där släppte han den. Det var en sådan skön plats. Fåglarna sjöng, gräset var så lent och mjukt, bokstammarna omgärdade platsen och genom deras kronor silades solljuset. Trots att det bara var eftermiddag doftade det starkt från nattviolerna. Ester böjde sig ned, kupade sin hand och drack av det kalla vattnet. Thore gjorde likadant innan de satte sig i gräset. Ester vågade inte möta hans blick. Återigen kändes tystnaden tryckande tills han sa: ”När jag ska till att gifta mig vore det gott att veta om min blivande hustru vill ha mig och kan ha mig kär.” ”Jo, det är klart”, svarade Ester.

Thore talade så märkligt nu, tyckte Ester. Varför talade han med henne om detta? ”Skulle du kunna ha mig kär, Ester?”

Thore? Ha honom kär? Hade Thore och hans far talat om henne? Gifta sig med Thore? Ester hade skjutit tanken på vem hon skulle bli bortgift med framför sig. Hon var nu sjutton vintrar­ och ända sedan hon haft sin första månadsblödning hade hon fasat för att en dag tvingas lämna Hojum. Samtidigt visste hon att giftermål var något som inte gick att undvika och under det 11

senaste året hade hon ibland kunnat tänka på det utan att känna rädsla. Hon var föräldralös och hennes morbror Lars var hennes giftoman. Ester hade tagit för givet att hon skulle giftas bort innan hon fyllde tjugo. Det hade Disa blivit, Esters kusin. Jedvards far och fränder hade frågat om Disas hand för Jedvards del.

Nog för att Olav var Lars gode vän, men det hade aldrig slagit henne att just Olav kunde vara intresserad av att bli släkt med Hojumsfolket. ”Måste du fråga så, Thore? Jag vet inte vad jag ska säga.” ”Men jag vill veta. Hur du ställer dig. Jag har alltid varit glad i dig. Är du glad i mig? Skulle du kunna ha mig kär?”

Nu tordes Ester möta hans blick och hon såg en ängslan i den.

Han var orolig för hennes svar. Vad skulle hon svara? Men så fastnade hennes ögon i hans, hon kunde inte släppa dem, och de satt så länge tills Ester hörde sig själv säga: ”Jo, Thore. Ja, det skulle jag kunna.” Så skrattade hon. Glädjen steg i henne och ville ut. Även Thore skrattade. ”Ska vi rida vidare?” sa han sedan. ”De kommer att undra om du inte är tillbaka innan solen gått ned.”

När de hade rest sig upp lade han sina händer på hennes axlar och deras blickar möttes åter. Hon lyfte sin hand och strök hans kind. Sedan smekte hon hans hår. Det var verkligen lika mjukt som mårdens päls. De log mot varandra och Thore sa: ”Vi får ge oss till tåls. Snart kommer min far att fråga, för bröllopet bör ju vara i november och det måste förberedas. Om nu Lars säger ja, förstås.”

Ester hörde oron i hans röst och sa: ”Jag tror inte han säger nej. Han har sagt att jag själv ska få säga vad jag tycker den dag han väljer en make åt mig. Vad skulle han kunna ha emot Olav och dina fränder? Så goda vänner som de är.”

Kyssen som Thore gav henne var lätt som en fjäder mot hennes kind. Men den kom henne att blossa och värmen flödade i 12

hennes kropp. Hon såg in i hans ögon och hoppades att hennes visade lika mycket kärlek som hans i det ögonblicket.

Sedan den gången hade hon inte träffat Thore. Men Olav måste fråga Lars snart. Han hade förstås inte kunnat göra det nu när de skulle få sorg på Hojum. Det skulle nog dröja några veckor. Thore visste kanske mer. Om hon ändå kunde komma till tals med honom, då skulle hon kunna fråga.

Ester hörde mjuka fotsteg i gräset. Det var den gamla trälinnan Tora som kom. Hon satte sig ned bredvid Ester och strök henne över håret. ”Var inte ledsen för Agnes skull. För henne är det bättre att få lämna denna jord, hon har plågats nog.”

Toras ord fick Ester att känna skuld igen. Hon tänkte mer på sig själv än på Agnes. En sädesärla landade en bit bort på gräset och den hoppade runt och vippade med stjärten som om den inte hade ett enda bekymmer. Vilket den förstås inte hade. Fader Rikard hade berättat för henne om Jesus ord: att fåglarna inte bekymrade sig för morgondagen och då skulle inte hon heller göra det. Men det var svårt att låta bli.

Ester tvekade. Så såg hon upp på sin gamla fostra och mötte hennes blick. Idag hade Tora en snäll-dag. Det var så Ester tänkt när hon var liten och ännu ett barn. Att Tora hade olika dagar. Hon var förmer än de andra trälarna, hon hade alltid hållits i stugan­och hjälpt Lars hustru Astrid. Tora hade haft en hel del åsikter om hur saker och ting sköttes. Vissa dagar hade hon varit­sint och sträng och det hade Ester kallat för hennes stygg-dagar. Då hade det varit bäst att hålla sig undan. Men trots att Toras humör kunde skifta som vädret i april hade Ester alltid hållit av henne. När det verkligen gällde, som nu, var Tora någon man kunde söka stöd hos.

Med sorg i hjärtat tänkte Ester på att Tora höll på att bli gammal.

Det syntes i rynkorna vid ögonen och i hennes mun, hon hade inte många tänder kvar och de som fanns var svarta.

13

”Varför, Tora? Varför fick Agnes leva så länge fast hon var galen och varför skulle min mor dö när jag föddes?” ”Tänk inte så, det är så länge sedan”, sa Tora och vek undan med blicken. ”Nu låter du som Lars. Han vill inte heller tala om det. Men du måste veta! Du levde när mor dog, ja till och med när både mor och Agnes föddes. Har Agnes alltid varit galen? Det kan hon väl ändå inte ha varit när Disa föddes? Jag tror inte att ni berättar sanningen för mig.” ”Din mor Ingrid var trettiosex när du föddes, hon dog under förlossningen. Det vet du. Och att din far Rolf dött några månader tidigare. Det är inget vi människor kan styra över. Det blev bestämt att du skulle växa upp här och det finns inget mer att säga om saken.” ”Det är inte hela sanningen. Det är något ni inte vill tala om.

Jag är sjutton år! Säg nu, Tora! Berätta för mig! Jag är inget barn längre.”

Tora satt tyst och fingrade på sin oblekta linnekjortels fåll. Hon var barbent och barfota som alla trälar var på sommaren. Ester vågade knappt andas, för hon begrep mycket väl att Tora tänkte och tvekade och samlade sig för att säga något. ”Du har rätt, du är stor nog att få veta”, sa Tora och mötte beslutsamt Esters blick innan hon fortsatte: ”De där bröderna Haraldsson var en förbannelse. Sten som var gift med Agnes slog henne gul och blå. Hade nästan ihjäl henne.

Din mormor Helena hade inget val. Hon dödade honom. Det var därför hans fränder tog blodshämnd och dräpte Helena. Men det var inget orätt i Helenas handling. Hon räddade livet på sitt barn. Men det var för sent för Agnes. Hon stod bortom räddning och blev galen. Och din mor … Du förstår – innan dråpen blev Ingrid skändad av Adam, en annan av Haraldssönerna. Han lovade henne trohet och giftermål men höll inte sitt löfte. Efter det 14

vägrade Ingrid att gifta sig, men när hon var trettiofem träffade hon Rolf, din far.”

Ester rös av kyla trots den varma dagen. Detta var familjens stora hemlighet. ”Vilken hemsk hemlighet”, sa Ester. ”Ja, det är det väl. Fast egentligen är det ingen hemlighet. Alla vet om det. Det är bara Lars som inte vill att man ska tala om det här på gården. Folk pratar mycket, men inte när Hojumsfolket är med.” ”Men Disa vet väl? Hon är ju över tio år äldre än jag.” ”Ja, hon vet men jag tror att Lars bett henne att inte säga något till dig. Han menar väl. Jag tror han har dåligt samvete för att han tillät de där djävlarna till Haraldssöner att göra som de gjorde mot hans systrar. Det är därför han vill göra allt han kan för deras döttrar, för dig och Disa. Tänk bara på de där krumelurerna du får lära dig.”

Ester måste skratta mitt i bedrövelsen. Det Tora kallade krumelurer var bokstäver. ”Skratta du”, sa Tora stött och tog på sig den trumpna min hon brukade ta till när hon ville visa att man förnärmat henne, utskjutande underläpp och höjd haka. ”Förlåt, Tora. Jag skrattade inte åt dig. Det lät bara så lustigt.

Det är väl inget fel i att kunna skriva?” ”Jag begriper inte vad det ska tjäna till. Lars har blivit märkvärdig sedan folk började kalla Helena ett helgon.” ”Men hon måste ha varit ett helgon. Tror du inte det? Tänk på den gamle blinde mannen som fick synen tillbaka när han rörde vid hennes blodiga finger. Och på alla mirakler som skett vid Helenas grav. Källan som sprang fram där hon dog.” ”Jo, jo. Men det är bra märkligt. I alla år tjänade jag fru Helena och hon var då inte annorlunda skapt än vanligt kvinnfolk. Och nu säger man att hon är helgon. Det har stigit Lars åt huvudet.”

15

Tora nickade förnumstigt men satt tyst. Också Ester försjönk i tankar. Tora hade nog rätt i att Lars skämde bort henne när han hade möjlighet. I och med att Helena fått helgonrykte så hade det kommit mängder med pilgrimer till kyrkan. Med dem följde gåvor. Lars hade kunnat bygga till och smycka kyrkan. Han hade också haft tur som lyckats få tag på en lärd präst, det var ont om präster och de som fanns var oftast inte särskilt välutbildade. Fader Rikard var från Irland. Hans lärdomar hade Lars barn och även Disa och Ester fått glädje av. Men det var Ester som var den ivrigaste eleven. Hon lärde sig inte bara tala, läsa och skriva latin, utan också kristendomslära och sådant som kallades astronomi och filosofi. Ester var läraktig och fader Rikard sa att han aldrig mött ett mer begåvat barn.

Det var fader Rikards förtjänst att hon bar namnet Ester. Hon var uppkallad efter den bibliska drottningen Ester. Lars hade fängslats av prästens berättelse om henne och så gett sin föräldralösa systerdotter drottningens namn.

Tora suckade djupt och Ester frågade vad hon tänkte på. ”På det som varit. Men bry dig inte om det du. Vi får väl gå in igen. Jag ska hålla dig i handen.”

16

kapitel 2

• En vecka senare höll man gravöl på Hojum. När begravningsmässan i kyrkan var över och gårdens folk och gästerna satt bänkade runt bordet rådde det först förstämning och allvar men efter lite öl började folket prata och skratta. Så var det alltid vid begravningar, det var bara de närmast sörjande som grät en längre stund. Ester var lättad över att det var förbi och det fick henne att känna sig skamsen. Hon borde sörjt mer men kunde inte sluta tänka på Thore, inte låta bli att titta på honom där han satt en bit bort. Deras ögon möttes och då högg det till så märkligt i magen.

Hon ville ge honom ett stort leende men vågade bara le svagt av rädsla för att någon skulle lägga märke till det.

Disa hade varit märkligt likgiltig vid dödsbädden och Ester hade känt sig tafatt, inte vetat vad hon skulle säga. Kanske hade Disa gråtit tillräckligt över sin mors öde och sig själv, så pass att hon inte hade några tårar kvar, hade Ester tänkt. Nu sneglade hon på Disa som satt bredvid henne. Disa drack flitigt av ölet och mjöden som bjöds och tårarna som slutligen kommit när man sänkt ned Agnes i graven hade sinat ju mer hon druckit. Men hela vägen från kyrkan hade Disa gråtit hejdlöst, så häftigt att Ester också fällt tårar, men nu av medlidande med Disa.

Disa och Ester hade vuxit upp som systrar fast de var kusiner.

När Ester var i småbarnsåren hade Disa lekt med henne och ta17

git hand om henne. Alla sa att Disa var så lik Ingrid och det var en tröst för Ester. När hon tittade på Disa kändes det som att hon kom närmare modern, ibland fantiserade hon till och med om att Disa var hennes mor.

Disas make Jedvard var en välbärgad storman i södra Västergötland. Han var husbonde på Berghem. Gården låg nära gränsen till Halland, danernas land. Han och Disas giftermål hade fått Ester att tappa fotfästet. Saknaden efter kusinen hade länge skavt i hennes bröst. Första gången Disa besökt Hojum efter flytten till Berghem hade Ester varit nyss nio år fyllda och hon klamrade sig fast vid Disa som en kardborre till en klänningsfåll. Även Disa hade saknat, hon kysste, smekte och kramade Ester och sa: ”Älskade barnungen min. Vad jag längtat efter dig.” ”Jag har längtat efter dig också! Kan du inte stanna här nu?”

Disa tog tag i Esters haka, vände upp hennes ansikte och såg ömt på henne innan hon torkade hennes tårfyllda ögon med sin näsduk. ”Du är stor nog att förstå, Ester. Nu tillhör jag min make. Det är livets gång. Så blir det också för dig en dag.” ”Jag vill inte”, snyftade Ester men lyckades hejda sina tårar när Disa sa: ”Kom ska jag berätta om hur jag har det.”

Och så berättade Disa om trakten, husfolk och grannar. Och om havet. ”En gång fick jag följa med Jedvard till danernas hamn vid havet. Havet är större än Vänern och Vättern, det tar aldrig slut, så stort är det. Det går inte att föreställa sig hur det är, man måste se det.”

Ester hade varit i Berghem några gånger sedan dess men så långt som till havet hade hon aldrig kommit. Men hennes längtan att få uppleva det var stark. Hon hade med åren funnit sig i att Disa flyttat. Och sedan Thore och hon samtalat vid Sigfridskäl18