9789113038674

KAREN THOMPSON WALKER

EN TID FÖR MIRAKEL Översättning ULF GYLLENHAK

titelpage_entidformirakel120411.indd 2

2012-04-11 13:08

isbn 978-91-1-303867-4 © 2012 Karen Thompson Walker Norstedts, Stockholm Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB Originalets titel: The Age of Miracles Översättning: Ulf Gyllenhak Omslag: Håkan Liljemärker ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1

V

i lade inte märke till det med en gång. Vi kände det inte.

Till en början var vi inte medvetna om den extra tid som buktade ut från dygnets välpolerade slut likt en tumör som blomstrade under huden.

På den tiden var vi distraherade av vädret och kriget. Vi var inte intresserade av jordens roterande. Bomber fortsatte att explodera på gator i fjärran länder. Orkanerna avlöste varandra. Ett nytt skolår började. Klockorna tickade på som vanligt. Sekunder pärlades till minuter. Minuter blev till timmar. Och det fanns inget som lät oss förstå att de där timmarna inte fortfarande förenades till dagar, som alla hade samma, fixerade längd känd för alla människor.

Men det fanns de som senare skulle hävda att de lade märke till katastrofen före oss andra. Detta var de som arbetade om nätterna, dödgrävarna, de som fyllde på hyllor och lastade fartyg, de som körde stora långtradare eller alternativt bar tunga bördor: de sömnlösa och de plågade och de sjuka. De här människorna var vana vid att vaka ut natten. Genom blodsprängda ögon upptäckte några av dem ett visst motstånd hos mörkret som föregick morgonnyheterna, men allihop tolkade situationen som ett ensamt, nervöst psykes helt privata missförstånd.

Den 6 oktober offentliggjorde experterna sina fynd. Detta är självfallet den dag som vi alla minns. De sade att det hade skett 9

en förändring, en insaktning, och det är vad vi kallade det för därefter: insaktningen. ”Vi har ingen möjlighet att avgöra om den här trenden kommer att fortsätta”, sade en blyg skäggig forskare vid en hastigt sammankallad presskonferens, som nu blivit ökänd. Han harklade sig och svalde. Kamerorna blixtrade till i hans ögon. Sedan kom ögonblicket, som spelats upp så ofta efteråt att den där forskarens själva tonfall – röstsänkningarna, pauserna och den där lätta anstrykningen av accent från mellanvästern – för alltid skulle förknippas med själva nyheten. Han fortsatte: ”Men vi misstänker att det hela kommer att fortsätta.”

Våra dagar hade förlängts med femtiosex minuter under natten.

I början stod folk vid gathörnen och skrek om att jordens undergång närmade sig. Det kom terapeuter till skolan för att tala med oss. Jag minns att vår granne mr Valencia fyllde sitt garage med mängder av konservburkar och flaskor med mineralvatten som om han förberedde sig inför vad som för mig nu framstår som en katastrof av mycket mindre omfattning.

Livsmedelsbutikerna var snart tomma, hyllorna var lika rengnagda som kycklingben.

Motorvägarna proppades igen omedelbart. Folk hörde nyheterna och ville ge sig av. Familjer trängde in sig i skåpbilar och korsade delstatsgränser. De stack iväg åt alla håll likt små djur som plötsligt hade träffats av en ljuskägla.

Men självfallet fanns det ingenstans i världen att ta vägen.

10

2

N

yheten kom på en lördag.

I alla fall i vårt hus hade förändringen skett oförmärkt.

Vi sov fortfarande när solen gick upp den morgonen, och därför märkte vi inget ovanligt i hur dags den gick upp. De där sista timmarna innan vi blev medvetna om insaktningen finns fortfarande kvar i mitt minne – trots alla år som har gått – som om de fångats bakom glas.

Min vän Hanna hade sovit över och vi hade legat i sovsäckar på golvet i vardagsrummet, där vi hade sovit sida vid sida hundratals nätter. Vi vaknade till hundskall och det spinnande ljudet av gräsklipparmotorer och till det låga knarrandet från en trampolin när tvillingarna i grannhuset hoppade. Om en timme skulle vi bägge vara klädda i blå fotbollsdräkter – uppsatt hår, solkräm i ansiktet, dubbskor som klapprade mot klinkers. ”Jag hade en oerhört konstig dröm i natt”, sade Hanna. Hon låg på mage med huvudet vilande mot ena armbågen och det långa blonda håret alldeles rufsigt bakom öronen. Hon hade en sorts mager skönhet som jag önskade att jag också ägde. ”Du har alltid konstiga drömmar”, sade jag.

Hon drog ner dragkedjan i sovsäcken, satte sig upp och pressade knäna mot bröstet. Från den smala handleden pinglade en kedja med mängder av berlocker. Däribland ett halvt mässingshjärta, den andra halvan var min.

11

”I drömmen befann jag mig i mitt hus, men det var inte mitt hus”, fortsatte hon. ”Jag var där tillsammans med min mamma, men hon var inte min mamma. Mina systrar var inte mina systrar.” ”Jag minns nästan aldrig mina drömmar”, sade jag och sedan klev jag upp för att släppa ut katterna ur garaget.

Mina föräldrar tillbringade den morgonen på samma sätt som jag minns att de tillbringade varje morgon, med att läsa tidningarna vid matsalsbordet. Jag kan fortfarande se hur de sitter där: min mor, i grön morgonrock och blött hår, som snabbt ögnade igenom sidorna medan min far satt tyst och fullt påklädd och läste varje artikel i tur och ordning och allihop återspeglades i hans tjocka glasögon.

Min far sparade tidningen från den dagen under lång tid – han stoppade undan den likt en släktklenod prydligt hopvikt bredvid tidningen från den dagen jag föddes. På sidorna i den lördagstidningen, som trycktes innan nyheten hade briserat, kan man läsa om att fastighetspriserna i stan stigit, att flera stränder drabbats av ytterligare erosion och att man planerade att bygga en ny motorvägsöverfart. Den veckan hade en surfare angripits av en vithaj, gränspolisen hade upptäckt en fem kilometer lång knarktunnel två meter under gränsen mellan USA och Mexiko, och kroppen efter en ung flicka, som varit försvunnen länge, hade påträffats under en hög med vita stenar i den ofantliga, folktomma öknen i öster. Klockslagen för solens upp- och nergång återfinns i ett diagram på sista sidan, förutsägelser som självfallet inte infriades.

En halvtimme innan vi hörde nyheten, åkte min mor iväg för att köpa bagels.

Jag tror att katterna kände förändringen innan vi gjorde det. De var siameser bägge två, men av helt olika karaktär. Chloe var sömnig och dunig och snäll. Tony var raka motsatsen: en gammal och nervös varelse, som möjligen var psykiskt sjuk. Han slet loss stora bitar av sin egen päls och lämnade tofsarna i högar på olika ställen 12

runt om i huset, små stäpplöpare som rullade runt på mattan.

Under de där sista minuterna, medan jag lade upp mat åt dem i deras skålar, började bägge katternas öron att häftigt svänga mot framsidan av huset. Kanske kände de av det på något sätt som en sorts förskjutning i luften. De var bägge bekanta med ljudet från min mors Volvo som körde in på uppfarten, men senare undrade jag om de också kände igen ljudet från hjulens osedvanligt snabba spinnande när hon skyndade sig att parkera bilen, eller paniken i det tvära rycket i handbromsen när hon drog åt den.

Strax kunde till och med jag urskilja min mors sinnesstämning i hur hon stampade med fötterna mot verandan, och det okoncentrerade rasslet från nycklarna mot dörren – hon hade hört de där första nyhetsinslagen, som nu är ökända, i bilradion mellan bageriet och huset. ”Sätt på teven nu”, sade hon. Hon var andfådd och svettig.

Hon lämnade kvar nycklarna i låset, där de skulle hänga hela dagen. ”Någonting fullständigt fruktansvärt håller på att hända.”

Vi var vana vid min mors retorik. Hon tog till överord. Hon brusade upp. Hon överdrev och överbetonade. Fullständigt fruktansvärt kunde betyda vad som helst. Det var en formulering med ofantlig spännvidd som kunde inrymma tusentals möjligheter, varav de flesta var godartade: kokheta dagar och trafikstockningar, läckande rör och långa köer. Till och med cigarrettrök kunde, om den sökte sig för nära, vara något totalt och fullständigt fruktansvärt.

Vi reagerade långsamt. Min far, i sin allt tunnare gula T-shirt med texten San Diego Padres, satt kvar vid bordet, med ena handen runt kaffekoppen och den andra vilande mot nacken, medan han läste klart en artikel i ekonomibilagan. Jag öppnade påsen med bagels och skrynklade sedan ihop papperet mellan fingrarna. Till och med Hanna kände min mor tillräckligt väl för att 13

fortsätta med vad hon gjorde – att leta efter förpackningen med cream cheese på nedersta hyllan i kylskåpet. ”Tittar ni på det här?” sade min mor. Det gjorde vi inte.

En gång i tiden hade min mor varit skådespelerska. Hennes gamla reklamfilmer – i huvudsak hår- och köksprodukter – hade begravts tillsammans i en kort rad med dammiga svarta videoband som stod bredvid teven. Folk berättade alltid för mig att hon hade varit så vacker när hon var ung, och jag kunde fortfarande se skönheten i den ljusa hyn i hennes ansikte och i de höga kindknotorna, men hon hade gått upp i vikt under medelåldern. Nu undervisade hon på high school och hade en tjänst med tjugo procent dramatik och åttio procent historia. Vi bodde femton mil från Hollywood.

Hon stod på våra sovsäckar, en halvmeter från teveskärmen.

När jag tänker på det ögonblicket nu, föreställer jag mig att hon lade ena handen över munnen såsom hon brukade göra när hon var orolig, men just då blev jag bara generad över hur de svarta, kraftiga sulorna på hennes gymnastikskor grävde sig ner i Hannas sovsäck, som var tillverkad av finaste bomull med storprickigt mönster i rosa och inte alls avsedd för riskerna förknippade med lägerplatser utan enbart tänkt för mjuka mattor i uppvärmda hem. ”Hörde ni vad jag sade?” undrade min mor och snurrade runt för att titta på oss. Min mun var full med bagel och cream cheese.

Ett sesamfrö hade kilat in sig mellan mina framtänder. ”Joel!” ropade hon till min far. ”Det här är på allvar. Det här är rena djävulstyget.”

I det ögonblicket höjde min far blicken från tidningen, men höll fortfarande pekfingret bestämt pressat mot sidan för att markera hur långt han hade hunnit. Hur skulle vi ha vetat att universums förehavanden slutligen hade berättigat hettan i min mors ord?

14

3

V

i var kalifornier, och sålunda vana vid att jorden rörde sig. Vi förstod att jorden kunde flytta på sig och skälva till. Vi hade alltid batterier i våra ficklampor och stora dunkar med vatten i garderoberna. Vi accepterade att det kunde dyka upp sprickor i asfalten på trottoarerna. Ibland skvalpade vattnet omkring i swimmingpoolerna som om de vore vattenskålar. Vi var alla väl förfarna i konsten att krypa in under bord och vi visste att akta oss för kringflygande glas. I början av varje skolår packade var och en av oss en stor plastpåse full med konserver i den händelse att det stora jordskalvet slog till och tvingade oss att vara kvar i skolan. Men vi kalifornier var inte bättre förberedda för just den här sortens katastrof än de som hade byggt sina hus på stadigare mark.

När vi slutligen förstod vad som hände den morgonen, rusade Hanna och jag ut ur huset för att titta upp mot himlen efter bevis.

Men himlen var bara himlen – en helt vanlig blå himmel utan moln. Solen sken oförändrat. En välbekant bris blåste in från havet och luften luktade som den alltid brukade göra på den tiden, som nyslaget gräs och kaprifol och klor. Eukalyptusträden fladdrade likt havsanemoner för vinden och solteet i min mors kanna såg nästan tillräckligt mörkt ut för att kunna drickas. I fjärran bortom staketet bakom vårt hus brusade motorvägen fortfarande.

Elledningarna fortsatte att surra. Hade vi kastat upp en fotboll i 15

luften, skulle vi kanske inte ens ha lagt märke till att den föll lite snabbare ner mot jorden, att den träffade marken lite hårdare än tidigare. Jag var elva år och bodde i förorten. Min bästa vän stod bredvid mig. Jag kunde inte få syn på ett enda föremål som var malplacerat eller saknades.

I köket var min mor redan upptagen med att söka igenom hyllorna efter basvaror, hon öppnade köksluckor och inspekterade innehållet i lådorna. ”Jag vill bara veta var alla förnödenheter finns”, sade hon. ”Vi vet inte vad som kommer att hända.” ”Jag tror att jag borde sticka hem”, sade Hanna, som fortfarande var klädd i mörklila pyjamas, där hon stod med armarna runt sin smala midja. Hon hade borstat håret, och hon hade ett hår som krävde omvårdnad eftersom hon inte hade klippt det sedan andra klass. Alla mormonflickor jag kände hade av någon anledning långt hår. Hannas gick nästan ner till midjan och smalnade av längst ner som en låga. ”Antagligen håller min mamma också på att flippa ur”, sade hon.

Hannas hem var fullt med systrar, men mitt rymde bara ett barn, och rummen kändes alltför tysta utan henne. Jag blev alltid ledsen när hon gick sin väg.

Jag hjälpte henne att rulla ihop sovsäcken. Hon packade sin ryggsäck.

Hade jag vetat hur länge det skulle dröja innan vi träffades igen skulle jag ha tagit adjö på ett annat vis. Men vi bara vinkade, Hanna och jag, och sedan körde pappa henne hem, tre gator bort.

Det fanns inga bilder man kunde visa på teven, inga brinnande byggnader eller ramponerade broar, ingen förvriden metall eller sönderbränd jord, inga hus som hade glidit ner från sina plin16

tar. Ingen hade skadats. Ingen var död. I förstone var det en helt osynlig katastrof.

Jag tror att det förklarar varför jag till en början inte kände rädsla utan en rysning av spänning. Det var lite upphetsande – en plötslig gnista mitt i det vanliga, skimret av något oväntat.

Men min mor var skräckslagen. ”Hur kände det här hända?” sade hon.

Hon satte upp håret och släppte ut det igen. Det var mörkt och underbart, delvis tack vare att hon färgade det brunt. ”Kanske var det en meteor”, sade jag. Vi hade studerat universum i naturkunskapen, och jag hade memorerat planeternas inbördes ordning. Jag kunde namnet på allt som flöt omkring i rymden. Det fanns kometer och svarta hål och fält med jättelika stenar. ”Eller kanske var det en atombomb?” ”Det var ingen atombomb”, sade min far. Jag såg hur musklerna arbetade i hans käke medan han tittade på teveskärmen.

Han stod med korsade armar och brett särade ben. Han ville inte sätta sig. ”I viss mån kan vi anpassa oss”, sade en vetenskapsman i teven.

En liten mikrofon hade fästs vid hans krage och en nyhetsjournalist försökte få honom att berätta om de mörkare eventualiteterna. ”Men om jordens rotation forsätter att sakta in – och detta är bara en ren spekulation – får vi nog räkna med radikala förändringar av vädret. Vi kommer att få uppleva jordbävningar och tsunamis. Det är möjligt att många arter av växter och djur dör ut. Haven kanske börjar flytta sig mot polerna.”

Bakom oss rasslade våra lamellgardiner för vinden och en helikopter surrade i fjärran. Trummandet från rotorbladen sökte sig in i huset genom gardinerna. ”Men vad i hela friden kan ha orsakat detta?” sade min mor. ”Helen”, sade min far. ”Jag vet inte mer än du.”

Vi glömde allihop bort den dagens match. Mina fotbollskläder 17

låg hopvikta i en låda hela dagen. Mina benskydd låg orörda på golvet i min garderob.

Senare fick jag höra att bara Michaela dök upp vid planen. Hon var sen som vanligt och höll dubbskorna i handen. Det långa håret var inte uppsatt och de röda lockarna flög ut och in ur hennes mun när hon sprang i strumplästen uppför kullen till planen – bara för att upptäcka att inte en enda flicka värmde upp, inte en enda blå tröja fladdrade för vinden, inte en enda inbakad fläta flaxade till, inte en enda förälder eller tränare runt planen. Inga mödrar med solskärmar som smuttade på iste, inga fäder i flipflopsandaler som gick längs sidlinjen. Inga kylväskor eller solstolar eller apelsiner skurna i fyra delar. Vid det laget måste hon ha lagt märke till att parkeringsplatsen bredvid planen var tom. Det enda som fanns där var näten, som böljade stilla i målen, de var det enda beviset för att fotboll en gång hade spelats på den här platsen. ”Och du vet hur min mamma är”, berättade Michaela för mig flera dagar senare under lunchrasten när hon stod och hängde vid en vägg i en imitation av de sexigare tjejerna i sjunde klass. ”Hon hade åkt när jag kom tillbaka till parkeringsplatsen.”

Michaelas mamma var den yngsta mamman. Till och med de mest glamorösa bland de andra mammorna var åtminstone trettiofem år då, och min hade redan fyllt fyrtio. Michaelas mor var bara tjugoåtta, något som hennes dotter förnekade, men som vi alla visste var sant. Hennes mor hade alltid en ny pojkvän vid sin sida. Hennes mors släta hy och fasta kropp, hennes höga bröst och smala höfter var sammantaget en källa till något skamligt vi bara vagt uppfattade, men som vi hur som helst definitivt uppfattade. Michaela var det enda barn jag kände som bodde i lägenhet, och hon hade ingen far att tala om.

Michaelas unga mor hade sovit sig igenom nyheterna. ”Såg du inget om det på teve?” frågade jag Michaela senare den veckan.

18

”Vi har inte kabel. Jag sätter aldrig på teven.” ”Men bilradion, då?” ”Den är trasig”, sade hon.

Till och med vanliga dagar behövde Michaela alltid bli skjutsad. Den första dagen efter insaktningen, medan vi andra tittade på nyheterna i våra vardagsrum, stod Michaela ensam vid fotbollsplanen och fipplade en stund med en gammal, icke fungerande telefonautomat, som redan för länge sedan hade glömts bort av sin skapare – alla vi andra hade mobiler – tills tränaren kom körande bara för att berätta för dem som råkade dyka upp att matchen var inställd, eller åtminstone uppskjuten, och körde Michaela hem.

Klockan tolv på förmiddagen den första dagen hade teve- och radiokanalerna fått slut på nya uppgifter. Trots att man hade uttömt alla nya fakta fortsatte man att rapportera ändå genom att tugga om samma små bitar med nyheter. Men det hade ingen betydelse, vi var som hypnotiserade.

Jag tillbringade hela dagen med att sitta på mattan, bara någon meter från teven tillsammans med mina föräldrar. Jag minns fortfarande hur det kändes att uppleva de där besynnerliga timmarna.

Det var nästan fysiskt: behovet att få veta vad som fanns att veta.

Emellanåt gick min mor runt i huset och satte på kranarna, en efter en, och kontrollerade vattnets färg och klarhet. ”Ingenting kommer att hända med vattnet, älskling”, sade min far. ”Det är ingen jordbävning.”

Han höll glasögonen i handen och torkade av linserna med nedre delen av skjortan, som om vi bara stod inför ett smärre synproblem. När han inte hade på sig glasögonen tyckte jag alltid att det såg ut som om han skelade och att ögonen var för små. ”Du beter dig som om det här inte vore något märkvärdigt”, sade hon.

19

Det här var en tid då mina föräldrars meningsskiljaktigheter fortfarande var av det mindre slaget.

Min far höll upp glasögonen mot ljuset, och sedan tog han försiktigt på sig dem igen. ”Berätta vad du vill att jag ska göra, Helen”, sade han. ”Så gör jag det.”

Min far var läkare. Han trodde på problem och lösningar, diagnoser och botemedel. Att oroa sig var för honom rent slöseri med tid. ”Folk grips av panik”, sade min mor. ”Vad händer med alla de där människorna som sköter vattenverken och elnätet? Och vad händer med livsmedelsförsörjningen? Tänk om folk överger sina poster?” ”Det enda vi kan göra är att se tiden an”, sade han. ”Vilken bra plan”, sade hon. ”Det var verkligen en utmärkt plan.”

Jag såg hur hon skyndade ut i köket och hennes nakna fötter dunsade mot kakelplattorna. Jag hörde hur spritskåpet klickade till och knarrade och is som klirrade i ett glas. ”Jag slår vad om att allt kommer att ordna sig”, sade jag och greps av lust att säga något glatt – orden vällde upp ur halsen på mig som hosta. ”Det kommer att ordna sig.”

Galningarna och genierna hade redan börjat dyka upp från vildmarken och medverkade i intervjuprogram och viftade med vetenskapliga rapporter som de etablerade tidskrifterna hade vägrat att publicera. Dessa ensamvargar hävdade att de hade vetat att katastrofen var på väg.

Min mor återvände till soffan med en drink i handen.

Längst ner på teveskärmen skrällde en fråga i stora röda bokstäver. Så här lydde frågan: Är detta slutet? ”Lägg av”, sade min far. ”Det här är rena rama sensationsmakeriet. Vad säger de nationella kanalerna?” Frågan löstes upp i tomma intet. Ingen bytte kanal. Sedan tittade han bort mot mig 20

och sade till min mor. ”Jag tycker inte att hon ska titta på det här.

Julia, vill du spela lite fotboll?” ”Nej, tack”, sade jag. Jag ville inte missa minsta lilla nyhet.

Jag hade dragit ner tröjan över knäna. Tony låg bredvid mig på mattan med utsträckta tassar och andades väsande. Hans kropp var så benig att man såg kotorna i ryggraden. Chloe gömde sig under soffan. ”Kom igen”, sade min far. ”Nu går vi och sparkar lite boll.”

Han tog fram min fotboll ur skåpet i hallen och pressade den mellan händerna. ”Det känns som om den har tappat luften”, sade han.

Jag såg honom handskas med pumpen som om den ingick i hans medicinska utrustning. Han stoppade in munstycket i öppningen med en kirurgs precision och omsorg och sedan pumpade han metodiskt, som en respirator, och väntade varje gång på att den senaste flämtningen av luft skulle tryckas in i bollen innan han påbörjade nästa tryckning.

Jag knöt motvilligt skorna och sedan gick vi ut.

Vi sparkade bollen fram och tillbaka under tystnad en stund.

Jag hörde fortfarande nyhetsuppläsarna tjattra där inne. Deras röster blandades med det hårda dunket av fot mot boll.

Grannträdgårdarna var folktomma. Gungställningarna var lika stilla som ruiner. Tvillingarnas trampoliner knarrade inte längre.

Mina tankar virvlade. Jag ville gå tillbaka in. ”Snyggt skott”, sade min far. ”Bra träff.”

Men han visste inte särskilt mycket om fotboll. Han sparkade med fel del av foten. Gången därefter sköt jag alldeles för hårt och bollen försvann in bland kaprifolen i hörnet av vår trädgård.

Då slutade vi. ”Hur är det?” sade han.

Stora fåglar hade börjat kretsa runt på himlen. Det här var inte förortsfåglar. Det här var hökar och örnar och kråkor, fåglar vars 21

stora vingar skvallrade om de vildare landskap som fortfarande fanns kvar österut. De flög från träd till träd och deras läten dränkte kvittret från våra vanliga trädgårdsfåglar.

Jag visste att djur många gånger kände fara när människor inte gjorde det, och att under minuterna eller timmarna innan en tsunami eller en skogsbrand slog till, förstod djuren alltid att fly långt innan människorna gjorde det. Jag hade hört att elefanterna ibland slet sönder sina kedjor och gav sig av till högre belägna områden. Ormar kunde slingra iväg flera kilometer. ”Tror du att fåglarna vet?” frågade jag och kände hur musklerna i nacken blev alldeles spända när jag betraktade dem.

Min far granskade deras skepnader men sade ingenting. En hök landade högst upp i vår tall, slog med vingarna och lyfte igen på väg längre västerut mot kusten.

Inifrån huset ropade min mor till oss genom nätdörren. ”Nu säger de att det kan påverka dragningskraften.” ”Vi kommer strax”, sade min far.

Han kramade min axel hårt, och sedan vände han huvudet upp mot himlen som om han tittade efter regn. ”Jag vill att du ska tänka på hur intelligent människan är”, sade han. ”Tänk på allt som människan har uppfunnit. Rymdskepp, datorer och konstgjorda hjärtan. Vi löser faktiskt problem. Vi löser alltid de stora problemen. Så är det.”

Efter det gick vi in genom altandörrarna till det kaklade golvet.

Min far krävde att vi skulle torka av fötterna på dörrmattan – som om vi genom att minnas våra ritualer tryggt skulle komma fram och nå vardagsrummet där min mor satt. Men när han talade och vi gick över golvet kände jag att även om världen för ögonblicket var hel, skulle allting runtomkring mig snart falla sönder.

Under timmarna som följde oroade vi oss och väntade. Vi gissade och undrade och spekulerade. Vi lärde oss nya ord och fick nya 22

råd från vetenskapsmän och talesmän som paraderade in och ut ur vårt vardagsrum genom teveskärmen och internet. Vi följde solens gång över himlen på ett sätt som vi aldrig hade gjort tidigare. Min mor drack whisky med is. Min far vankade av och an. Jag ringde till Hanna men fick inget svar. Tiden förflöt på ett annat vis den lördagen. Morgonen kändes redan som i går. När vi satt och väntade på att solen skulle försvinna bakom kullarna i väster, tyckte jag att det kändes som om det hade gått flera dagar under loppet av denna enda, som om dagen hade svällt med betydligt mer än bara en enda, ynka timme.

Sent på eftermiddagen gick min far upp till mina föräldrars sovrum och när han kom ner igen hade han bytt om till skjorta och mörka strumpor. Ett par välputsade skor dinglade från två av hans fingrar. ”Ska du åka någonstans?” frågade min mor. ”Jag börjar klockan sex.”

Min fars levebröd var att förlösa barn, och han var specialiserad på högrisksfödslar. Han hade ofta jour, och ibland arbetade han nattskift på sjukhuset. Han arbetade ofta helg. ”Åk inte”, sade min mor. ”Inte i kväll.”

Jag minns att jag hoppades att hon skulle kunna övertyga honom att stanna, men han fortsatte att knyta skorna. Han gillade när öglorna i rosetterna var exakt lika stora. ”De kommer att förstå om du inte dyker upp”, sade min mor. ”Det är kaos där ute med all trafik och paniken och alltihop.”

En del av min fars patienter hade legat på sjukhus i flera månader för att kunna hålla kvar sina barn i livmodern tills de var starka nog att överleva ute i världen. ”Sluta nu, Helen”, sade han. ”Du vet att jag inte kan stanna.”

Han reste sig upp och klappade med handen mot fickan på framsidan av byxorna. Jag hörde det dämpade ljudet av nycklar som rasslade till.

23