9789187135309

Doktor joseph

ANDREAS ROMAN DOKTOR JOSEPH

STOCKHOLM VODOU

MASSOLIT FÖRLAG

Av Andreas Roman har tidigare utgivits: Vigilante, Natur & Kultur 2006 När änglar dör, Natur & Kultur 2007 Mörkrädd, Natur & Kultur 2008 Någon i din säng, Natur & Kultur 2009

ISBN 978-91-87135-30-9 © Andreas Roman 2013. Utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB. Första tryckningen Omslagsdesign: 555design.org Omslagsfoto: Rickard Hansson Utgiven av Massolit Förlag Tryckt i Falun 2013 av ScandBook AB www.massolit.se

Till Mama Åsa, till Baby Linn, ni är den bästa sortens vodou

Håll mig i handen

Dagen blev orolig efter lunch, när molnen gaddade ihop sig mot solen och skickade skuggor över farlederna. Flanörerna i Gamla stan såg sig omkring när vinden kastade runt deras halsdukar och sjalar, som om de anade att någon bevakade dem från gränderna. Löven rusade runt deras fötter som yrvakna busfrön medan gatubelysningen flimrade och strömmarna runt Skeppsbron blev alltmer vildsinta. De som reste med pendeln till Söder och slötittade ut över vattnet hellre än att läsa gratistidningen, förvånades över hur lokalt detta mörker låg över Gamla stan när övriga Stockholm badade i eftermiddagens klara ljus.

Detta plötsliga utbrott dämpade sig snabbt. Men det lämnade efter sig en kyla som fick folk att vandra in mot Stockholms mer upplysta kvarter, till tryggheten som endast klädaffärer med dörrvakt och restauranger med slipskrav kunde erbjuda, och stadsdelen blev märkligt öde mitt på dagen.

Den gamla damen i receptionen på Olof Bryggares hotell i Gamla stan upprördes över den låga kvaliteten som byggnadens säkringar uppvisat på senaste tiden, hur värmen skiftat under de mest besynnerliga tider på dygnet och hur dragit det blivit när augusti anlänt. Hon kände sina kinder hetta över att hon än en gång skulle bli tvungen att be om ursäkt inför sina gäster för hotellets tveksamma isolering, i synnerhet till den där besynnerlige mannen som förmodligen besökte Sverige för första gången.

Bara tanken på att närma sig honom fick henne att huttra.

7

Hon skrev upp ett antal hantverkare hon skulle skälla ut men ryckte till när en pust rörde vid henne, som en sval smekning mot hennes hals. Det var inte en alltigenom otrevlig upplevelse, visserligen kall men också ömsint, som om hennes make sträckt ut handen och rört vid henne från andra sidan. Om hon lyssnade noga kunde hon höra honom viska det de alltid sagt till varandra innan de släckte lampan för natten: Om man driver hotell, är gästerna ett nödvändigt ont.

Fönstret for upp, bankade och slog, och hon muttrade över hur snickaren skulle få sig en omgång när han inte ens kunde sätta dit ordentliga haspar. Hon hakade fast fönstret medan molnen samlade sig i klunga utanför. ”Vädret blir alltmer bångstyrigt”, muttrade damen när hon gick tillbaka till receptionen. ”Snart blommar väl löken också.”

Hon sköt ner glasögonen på nästippen, antecknade noggrant men upprört stödord till svadan hon förberedde, men la pennan åt sidan när det knarrade i trapporna av att någon var på väg ner från rummen.

Ljudet från klackarna på hans svarta stövlar lät som knackningar i träet när han närmade sig.

Han stannade och drog åt metallspännena runt det slitna lädret. Det matta ljuset från solnedgången glimmade i metallen på hans ring.

Hon drog sjalen tätare om sig. ”Oskar”, viskade hon. ”Om du är här, håll mig i handen nu.”

Mannen tog de sista stegen nerför trappan och klev in i lobbyn. Han närmade sig receptionsdisken och även om han föreföll lika stillsam och dämpad som alltid, brände hans ögon hål i henne och suddade ut alla intryck runt omkring. Hon – som argumenterade bort fakturor, som pratade ner amorteringar, som fick gästerna att känna skuld om de anmärkte på något – kände sig villig att kompromissa om vad som helst för att inte väcka hans missnöje. Om han var här för gratis frukost, då skulle 8

han få det. Ville han diskutera rummets pris, då var hon redo att sänka det till önskad nivå.

Han nickade och lyfte på hatten när han rörde sig mot henne.

Hans leder tycktes lika väloljade som hos en spänstig tangoamatör, vilket fått henne att undra om han var en ung man med ett gammalt utseende eller en gammal man med ungdomlig fysik.

Hans ansikte hade djupa rynkor och hans hud var mörk, som torkat läder efter många år i blåst och vind.

Han la händerna på disken. Damen insåg att de var ensamma.

Lobbyn var sällan befolkad av någon mer än hon själv, gästerna dröjde aldrig längre än de behövde och någon personal som öppnade dörrar och bar väskor hade hon aldrig haft råd med. ”I was wondering”, sa han långsamt, ”if it’s at all possible, if you could again be so kind as to lend me your …”

Resten gick förlorat.

Hon var medveten om att han avslutade frågan, han hade ställt den förut, det var någon slags ritual de ägnade sig åt, och hon nickade slött med bara en antydan till missnöjesrynkor mellan ögonbrynen. Han slog ut med armen, ringen glimmade till, han bugade och tackade henne.

Den gamla damen drog sig undan till ett hörn bakom disken.

Där stod hon och darrade medan ljudet från hans steg försvann med ett eko från underjorden. Entrén till kontoret stod öppen och längre in skymtade hon källardörren på glänt.

Utanför var torgets uteserveringar tomma på folk och ett grått ljus vilade över området, som om vintern anlänt tidigt till Gamla stan.

9

Idag är en stor dag

Ögonen från Josephs dröm glimmade som onda lanternor i mörkret när han stod framför hallspegeln och rättade till sin väst.

Han blundade. Ljuden från en morgon fylld av frukostpanik och dagislogistik tonade ut.

Han kände havsbrisen mot sin kind. Den förde med sig lukten av rök.

Joseph öppnade ögonen.

Han stramade åt den grårutiga kavajen och justerade slipsknuten, strök händerna över sin ljusblå skjorta och satte cykelhjälmen på huvudet. Den var rosa och utsmyckad med gröna grodor. Hans dotter hade pekat ut den åt honom i en affär för tio år sedan och Joseph hade sedan dess aldrig övervägt att byta den mot något nyktrare.

Han lyfte upp sin läderportfölj från hallbordet och tog ett djupt andetag. ”Lycka till idag”, sa Bea. Hon hade ena armen i kappan och den andra nerkörd i väskan som en tentakel på jakt efter bilnycklarna. ”Tack”, sa Joseph. Bea tappade väskan och svor när halva innehållet vällde ut. ”Heja, pappa, du är bäst!” ropade Claude och rusade från köket in i hallen. Joseph böjde sig ner och fångade sin son i famnen, skrattade och lyfte honom högt upp i luften. Claude kramade honom och klamrade sig fast runt hans nacke. Bea tog på sig kappan och körde ner händerna i fickorna. Hon stönade 10

när bilnycklarna skramlade till.

Joseph tittade Claude i ögonen. ”Sköt om dig idag, min pojke.

Gör inget dumt.” ”Jag lovar, pappa.” ”Jag menar det, Claude.” Han ställde ner sin son. ”Nu får du skynda dig så mamma hinner köra dig till skolan.” ”Hurra, hurra, skolan, skolan!” Claude susade ut i köket som en virvelvind, skvätte ner sin storasyster med yoghurt och välte omkull juiceglaset. Deone, som satt och sminkade sig framför en uppfälld fickspegel, ropade att hon hatade honom och gick därifrån. ”Hämta din väska, Claude”, sa Bea. ”Vi måste åka. Deone, tänker du ens gå till skolan idag eller?”

Hon vände sig till Joseph och la en hand på hans arm. ”Är det verkligen okej med dig att jag jobbar sent ikväll?” ”Vi kan fira någon annan dag.”

Bea tittade ut i köket på yoghurten som rann över bordet och juicen som bildat en pöl på golvet. ”Jag kommer försent idag igen.” ”Jag måste gå”, sa Joseph. ”Jag vet. Lycka till.”

Hans blick gled mot alkoven som anslöt till hallen, och till dörren längst in. Den var inte mer än några steg bort från alla stövlar och jackor, mössor och vantar, men den verkade så mycket äldre än allt annat i radhuset, som om den egentligen tillhörde ett annat rum i ett annat hem. Alkoven var fylld av saker som skulle ner i källaren någon dag – en pall, ett par lådor, en hylla och en lampa, gamla kläder och en dammsugare.

Många av sakerna hade stått där i flera månader. Även om Joseph bara vilat ögonen knappt en sekund på dörren undrade han om Bea märkt något. Han skyndade ut för att avväpna hennes eventuella misstankar.

11

Solen skimrade i den fuktiga asfalten när Joseph susade fram på cykeln genom Stockholms morgontrafik. Det hade regnat när gryningsljuset kröp över hustaken, men molnen skingrades i takt med att staden vaknade. Joseph stannade utanför ett litet surdegsbageri, tog med sig portföljen och klev in. ”God morgon.” ”Ja, ja”, sa bagaren trött. ”Vad vill du ha idag?” ”Två frallor, tack. Med ost och gurka.” ”Här, redan klart.” Han sträckte fram en brun papperspåse. ”Du är som klockan, Joseph. Alltid här samma tid.”

Joseph log. ”Du har säkert många stamkunder.”

Bagaren slog ut med armarna. ”Var är kunderna, Joseph? Jag bakar men de kommer inte.” ”Ge det tid. Du bakar det bästa brödet i stan.” ”Ja, ja, du är snäll, Joseph. Ta hand om dig.” ”Sköt om dig.”

Joseph köpte sitt kaffe på ett ställe nära jobbet. Morgonpasset sköttes av en söt tjej som alltid serverade en Americano till en kille i tjugoårsåldern när Joseph kom in. Han brukade se hur killen stannade på väg mot utgången efter att han fått sitt kaffe, öppnade munnen och laddade som för att säga något till servitrisen, men längre än så kom han aldrig. ”God morgon, Joseph”, sa hon. ”Två svarta släta?” ”Tack så mycket.” ”Händer det något spännande idag?” ”Idag är en stor dag”, sa han. ”Vad härligt.”

Några minuter senare rullade Joseph in på Försäkringskassans parkering och låste cykeln intill en av stolparna vid entrén. Han anlände ofta i allt från gangsterskjortor med matchande väst till nystrukna kostymbyxor, uppkavlade ärmar och hängslen.

Men idag bar han sin stramaste kostym, enkel men mördande 12

elegant. Idag skulle till och med hans bror ha blivit imponerad.

Joseph gick mot Försäkringskassans port. Byggnaden sträckte sig mot himlen som ett svart torn och svängdörrsmekanismen erbjöd ett visst motstånd när den slussade honom in i huset, som om den ville ge honom ett ögonblick att tänka till och vända om.

Joseph tog av sig cykelhjälmen och gick in i hissen.

På vägen upp justerade han slipsen. Han strök händerna över sin mage och klämde på överflödet, försökte dra in kalaskulan och strama åt västen. Han suckade, klev ur hissen och kryssade genom de svagt upplysta korridorerna. Dörren till ett rum stod halvt på glänt och en av hans arbetskamrater satt bakåtlutad i skrivbordsstolen med fötterna på fönsterbrädan och blickade med knäppta händer upp mot himlen utanför. På andra sidan skrivbordet satt en kvinna med krökt rygg och snyftade. Joseph mötte en äldre man som haltade långsamt med mössan i hand mot utgången. ”De säger att jag är arbetsför”, sa han.

Joseph la en hand på hans axel, men sa ingenting. Han gick vidare genom korridorerna och stannade utanför en vit, smal dörr. Han knackade. ”Kom in”, sa någon på andra sidan.

Han klev in i ett utrymme där sladdar hängde från taket som lianer i en tät regnskog, där rummet surrade och konverserade genom ett elektroniskt mummel med den plufsige mannen som vandrade runt bland skärmarna, kopplade om sladdar, slog av spakar och grävde efter komponenter. En konstgjord kyla fyllde rummet. ”Jag har din smörgås och ditt kaffe här, Marco.” Joseph satte sig på en pall mellan två mjukvarustaplar. Marco vaggade runt i rummet och gjorde enstaka dyk ner i hårdvaran. Hans enorma myntinkast blottades, som en mörk ravin ovanför manchesterbyxorna, lurvigare än den svettiga kalufsen på hans huvud.

13

”Tack”, mumlade han. ”Tacktack.” ”Vad händer idag?” ”Inget särskilt, Joseph.” Han öppnade papperspåsen och grävde upp frallan. Joseph gav honom kaffet. ”Jag dricker det sedan”, sa Marco. ”Ska vi äta lunch idag?” ”Ja, det ska vi.”

Joseph reste sig upp och la försiktigt handen på Marcos axel.

Marco virrade runt med blicken men klappade Joseph klumpigt på handen. ”Lycka till idag, Joseph.” ”Tack, min vän. Sköt om dig.”

Joseph fortsatte mot sitt rum, ett ljust och luftigt krypin med helväggsfönster och en liten nisch som lämpade sig för tomatodling i kruka. Han la portföljen på skrivbordet och rättade till sin kavaj när han kände en rysning längsmed ryggraden. ”God morgon, Joseph.”

Han vände sig om.

Alex, med bakåtkammat hår, blå skjorta och brett bälte, stod lutad mot dörrkarmen. Han drack hämtkaffe i en stor pappersmugg och hans blå ögon glimmade som isflaken kring Nordpolen en klar vinterdag. ”God morgon, Alex.” ”Varför cyklar du alltid till jobbet? Äger inte du en bil?” ”Jag kör inte längre.” ”Inte ens om det är dåligt väder?”

Joseph svarade inte. Alex log snett. ”Jag gillar ditt rum, Joseph.” ”Jag vet.” ”Din vägg har mer utrymme än min.”

Joseph tittade på Alex, som betraktade honom över pappersmuggens kant. ”Johanna väntar på dig.”

När han såg att Joseph verkade förvånad över att någon annan 14

än han själv kände till detta, fortsatte han: ”Vi pratar. Kommunicerar. Hon lyssnar mycket på mig. Det kommer att bli ett bra samtal.”

Joseph knäppte händerna framför magen. ”Jag har några ärenden att ta hand om”, sa Alex. ”Du vet vad Johanna säger.” Han pekade med tummen i riktning mot en skylt i korridoren. handläggning, inte handpåläggning

Joseph följde Alex med blicken när han gick därifrån.

Han snuddade vid tanken på att resa sig upp och lämna kontoret, skylla på att han blivit sjuk och be Johanna vänta med mötet tills den olycksbådande känslan försvunnit.

När Joseph blundade och gnuggade näsbenet med fingertopparna såg han ögonen från sin dröm, deras hypnotiska ljus som aldrig tycktes slockna. Han hörde trummor dunka från en avlägsen plats och kände ett lätt illamående.

15

Jag har gett upp

”Jag pratar med vem jag vill, jag går ut när jag vill och framför­ allt knullar jag med vem jag vill!” skrek Deone och slog igen dörren. Tavlan intill lossnade och föll till golvet.

Bilden föreställde en mörk man och en solbränd kvinna på en vit strand, slumrande intill varandra på en filt medan en flicka lekte tafatt med vågorna, fångad i ett språng där havet sträckte sig efter hennes fötter. Hennes svarta hår var bundet i många flätor med pärlor i olika färger. Utanför filtens gräns stödde sig en liten pojke på ena handen, till synes överlycklig att han kunde resa sig upp alldeles själv.

Det var tyst från Deones rum. Hennes tonårsgranat hade gjort huset stumt. ”Deone”, sa Bea. ”Om några timmar kommer pappa hem. Jag hinner inte fixa allt utan din hjälp. Om du kommer ut, väntar vi med den här diskussionen tills imorgon.” ”Det finns inget att prata om”, ropade Deone.

Bea släppte dörrhandtaget. ”Vi har ett bättre samtal när vi lugnat ner oss och har en trevlig kväll bakom oss.” ”När hade vi en trevlig kväll i den här familjen?”

Bea tryckte ner handtaget. Hon hörde hur Deone drog efter andan. ”Jag kan hjälpa dig, mamma.”

Bea vände sig om och sköt undan en lock från pannan. Claude stod vid trappan. Han hade snickarbyxor och randig tröja på sig, strumpor med eldsflammor som strök längsmed smalbenet 16

och i sin famn höll han dockan Vince, som hade olika stora knappnålsögon och även för en docka en ohälsosam mängd trästickor i kroppen. Vince hade stygn lite överallt i sin kolsvarta tyglekamen, varav en del hade funnits där från början och en del hade uppstått efter att Claude varit våldsam och Joseph fått lappa ihop Vince efteråt.

Claude blinkade med sina stora bruna ögon. Han var påfallande lik sin mamma till utseendet, men det lockiga håret hade blivit allt mörkare för varje år och emellanåt tyckte Bea att hans blick hade samma grubblande djup som hon såg hos Joseph. ”Ska jag göra salladen? Jag är bra på att göra sallad.”

Bea lyfte upp honom. Han slog armarna om hennes nacke. ”Du är så snäll”, sa Bea. ”Du tänker på allas bästa.” Hon höll honom hårdare och anade att Deone hade skjutit upp dörren på glänt. ”Du och Vince får hjälpa mig istället. Han kanske kan trolla lite så går det fortare.”

Claude tittade på henne.

Hon ställde försiktigt ner honom.

Hans grepp om Vince hårdnade.

Bea sjönk ner på knä och la sina händer på hans axlar. Hon rufsade honom i håret. ”Vince och jag kan göra salladen, mamma. Massor med tomater och kål, för det gillar pappa. Eller hur, Vince?”

Claude skakade Vince och dockans huvud föll framåt i ett slags uppgivet medgivande. Claudes ögon tindrade och Bea skrattade trött. ”Visst kan ni göra salladen. Spring före till köket.”

Claude tjoade och studsade nerför trappan. Vinces huvud for runt som en bruten kvist i fartvinden. Hans knappnålsögon kastade vädjande blickar mot Bea. Deone sköt upp dörren och svepte förbi sin mor. Bea grep tag i hennes arm, Deone försökte slita sig men Bea höll i henne hårt. Hon lutade sig närmare medan Claude hoppade från det 17

sista trappsteget och landade på köksgolvet. ”Ikväll håller vi sams.”

Deone blängde på sin mor. ”Det är ett ja, eller hur?” sa Bea. ”Det är vad fan du vill att –” Bea lutade sig närmare Deone, som tystnade och skakade av sig hennes grepp. ”Hjälp din bror med salladen”, sa Bea. Medan barnen började stöka i köket gick hon ut med soporna till radhusområdets gemensamma nedkast, ett par cylindrar i metall som sköt upp ur marken. Påsarna var överfulla och hon tryckte ner den ena efter den andra genom de underdimensionerade svarta gapen. Hon svor och muttrade, svettades och kände hur det kliade överallt, hur slafsig och ovårdad hon skulle känna sig när Joseph kom hem. ”Ursäkta”, ropade någon.

Bea stod med axeln pressad mot den sista påsen. Hennes ögon smalnade. ”Kan jag få prata med dig?”

Bea kunde nästan se framför sig hur dreglet for över hans fläskiga läppar och samlades som en rabiesflock kring mungiporna.

Han lät upprörd på ett sådant vis som man bara kunde göra om man varit arg redan innan man lämnat sitt vardagsrum, innan man gått på toaletten, innan man kommit hem från jobbet, innan man stigit upp på morgonen, innan man vaknat, innan man fötts, sedan ögonblicket efter att ägget befruktats. ”Nu stinker det från ert hus igen”, gormade han. ”Och kan ni sänka den där musiken så man får lite lugn och ro? Det är faktiskt fredag och jag och min familj försöker ha lite trevligt.

Jag har pratat med din man och sagt att jag tänker ringa Störningsjouren om det här fortsätter. Fattar ni att ni kan bli vräkta?”

Bea tryckte till soporna och slog igen luckan. Hon rättade till håret, justerade skjortan och strök händerna över jeansen.

18

”Ursäkta”, sa hon. ”Jag hörde inte vad du sa. Jag var för upptagen med att häpna över hur dum i huvudet du är. Jag vet, det är en förolämpning utan finess. Men jag ville vara säker på att den nådde fram, för du är ett as, du gör dig omöjlig att förhandla med och du gör det med flit. Det går inte att vräka folk som äger sina egna hem och nu har jag fått nog av dig. Jag vill inte längre uppnå grannsämja. Jag har gett upp.”

Hon drog tillbaka armen medan grannens käkar arbetade med sådan hastighet att orden inte hittade ut mellan tänderna.

Hon gav honom en örfil som fick saliven att yra omkring honom som fukten kring en baddräktsmodell nyss uppstigen från poolen. Huden kring hans hakor dallrade fortfarande när hon gick därifrån.

19

Han skar mig

Deone stod framför Claude och skrek på honom. Han satt på en pall och stirrade på henne under lugg. Vince vilade på hans axel med huvudet lutat mot hans, som om de båda betraktade storasyster med distanserat lugn. Deones ena finger blödde och hon viftade med det som en trollstav framför Claude. När hon hörde dörren öppnas snodde hon runt.

Bea stod i dörröppningen. Hon darrade fortfarande efter mötet med grannen. Deone visade sitt blödande finger och sin tröja som var nerstänkt med ett par röda prickar. ”Han skar mig, mamma. Vi hackade gurka och han skar mig.” ”Det var en olyckshändelse”, sa Bea och såg över Deones axel på Claude som nu lekte obekymrat med Vince. ”Eller hur, gubben?” ”Han tittade på min hand”, sa Deone, ”lyfte kniven och skar mig i fingret.” ”Du gjorde säkert något som –” ”Jag gjorde en sallad, mamma.”

Bea suckade. ”Jag vet”, sa Deone, ”att jag kan vara en subba. Men inte den här gången.” ”Sätt ett plåster på det där. Jag ska tala med Claude.”

Deone blängde på sin bror som tittade oförstående på henne, men hon gick därifrån för att plåstra om sitt finger. Bea gick fram till Claude och satte sig på golvet. Hon petade lite på Vince och grejade med hans ena knappnålsöga.

20

”Sluta”, sa Claude. ”Han gillar inte det.” ”Varför skar du din syster i fingret?” ”Hon skar sig själv”, sa Claude lågt. ”Titta på mig, Claude. Titta på mig och upprepa det där.”

Hon tog försiktigt tag om hans haka och vred hans huvud tills hans ögon mötte hennes, men han tittade åt sidan, på Vince som hängde skamset med nacken. ”Gör som jag säger och titta på mig.”

Bea kände från fingertopparna genom hela sin kropp hur hennes sons puls for iväg. ”Hon skar sig själv, mamma.” ”Vi får prata om det här senare, gubben. Men du vet väl vad pappa säger?” ”Har man ljugit kan man lika gärna gå hem och hälsa”, mumlade Claude. ”Har man ljugit kan man lika gärna hälsa hem”, sa hon. ”Men jag gillar din version bättre. Gå och tvätta händerna.”

Claude studsade upp från pallen och sprang med Vince under armen mot toalettdörren. Han vände sig om, kastade en slängpuss till Bea och sprang sedan in på toa. Hon stod med armarna i kors och lyssnade till hans besynnerliga skratt när Deone kom tillbaka med ett plåster runt fingret. ”Han säger att du skar dig själv.” ”Han ljuger.” ”Jag vet”, sa Bea. ”Kom hit.”

Deone gick fram till henne och föll in i hennes armar. ”Han skar mig, mamma.” ”Jag och din far försöker hantera det.”

Deone tog ett steg tillbaka. ”Ska ni skiljas?” ”Varför frågar du det?”

Deone ryckte på axlarna och plockade en gurkstav från faten. ”Jennys föräldrar är fortfarande tillsammans, men de bor bara inte ihop.”

21

”Så modernt.”

Deone höjde händerna och svalde den sista biten gurka. ”Jag bara nämner det. Gör vad du vill med det.” ”Och för det tackar jag dig. Men nu kommer din far hem om några timmar och ikväll ska vi fira att han blivit befordrad, fått ett nytt jobb med högre lön och finare kontor så att vi kan åka till Thailand i år igen, fastän Claude går till en psykolog.

En familj som har sådana planer är inte på väg att splittras, eller vad säger du, kära dotter?” ”Vad är det som luktar?” sa Deone.

Brandvarnarens tjut skar genom luften som häxnaglar mot en griffeltavla. Bea rusade in på toaletten där Claude satt och tittade på Vince medan dockans ena ben brann friskt. Hon slet tag i Vince, tryckte in honom under vattenkranen och vred på. Vince slocknade med ett pys och sjönk ihop i en trött hög.

Utanför ropade Deone att något kokade över och Bea sprang ut medan larmet fortsatte, fräste att Deone kunde ha tagit hand om det själv istället för att gapa om det, och lyfte av en stor ka­­ strull där vattnet bubblade över kanten. Claude kom springande med fingrarna utspärrade som klor och kastade sig över Deone som skrek att hon hatade honom innan hon slogs till golvet av hans attack. Bea stod med kastrullen i båda händerna och var under en sekund paralyserad när hennes barn rullade runt på köksgolvet som två vargungar, sedan hällde hon av vattnet i vasken, tappade locket och såg all potatis rinna ut i den smutsiga diskhon. Hon släppte kastrullen, snodde runt och fick tag i Claude, drog honom undan från sin syster och svängde runt honom tills han tvingades möta hennes blick.

Brandvarnaren fortsatte tjuta.

Claude stirrade på henne med ett brett grin och stora ögon.

Han gurglade fram ett skratt.

Bea släppte sin son.

Deone reste sig upp.

22

Bea gick långsamt ut i hallen medan brandlarmet fortsatte tjuta. Hennes barn följde henne med blicken. Hon öppnade ytterdörren, klev ut och stängde den bakom sig.

Hon stirrade rakt fram och kände hur det stockade sig i halsen, tog några steg mot parkeringen där deras bil stod men greps av plötslig irritation över att Joseph inte suttit bakom en ratt på över ett år.

Hon tog upp telefonen ur fickan och lät fingrarna vila på knapparna, redo att slå ett nummer.

Hon tryckte in första siffran.

Skärmen blinkade till.

Tio missade samtal från Joseph.

Ytterdörren gled upp bakom henne. Claude kikade ut med Vince i famnen. Hans ena hängsle hängde på sned. Deone höll honom tätt intill sig, med händerna på hans axlar. ”Mamma?” sa hon. ”Vad händer?”

Bea tittade på dem, försökte le och stoppade ner telefonen i fickan. ”Stängde du av brandvarnaren?” ”Ja.” Deones blick fastnade på något bakom hennes mamma.

Claude började hoppa upp och ner och när Bea vände sig om, såg hon sin man stå på uppgången med en låda full av papper, familjefoton och en nyfiken planta som bockade sig artigt över kanten. Joseph hade fortfarande cykelhjälmen på sig och verkade lätt andfådd. Han tittade på dem med road uppsyn. ”Vad gör ni hemma?” sa han. ”Har ni fest eller?”

Claude fnissade. Deone log lättat. Bea började gråta.

23

Merci, mon ami

Mannen gick alltid fram till fönstret och betraktade utsikten över takåsarna och vattnet, innan han gjorde sig redo för sin promenad.

En stor cirkel ritad med krita dominerade golvet framför den öppna spisen i rummet. Cirkeln var omgiven av symboler och text, pilar och tecken som fått små stänk av färgkrita, och inuti cirkeln fanns det stelnade fläckar av tjock, mörkröd vätska som fortfarande var trögflytande om man petade på den. Hundratals ljus i olika storlekar var utplacerade i öppna spisen, på hyllorna, vid fönstren, kring soff bordet. En del av dem hade brunnit länge, andra var nytända. Allt från minibaren hade lagts på ett litet skrivbord intill snedtakets fönster, tillsammans med en mängd bråte som delvis köpts lokalt men också rest långväga i mannens kappsäck.

Hans svarta stövlar stod intill dörren, matta i färgen efter alla resor de varit med om.

En rostig och oroväckande stor kniv låg på nattduksbordet intill hans säng, taggig och trubbig som gapet på en gammal haj.

Mannen stod kvar framför fönstret en stund. Hans läppar rörde sig men han sa ingenting. Han slog ner blicken, rörde vid sin ring och suckade.

Varje dag, oavsett väder, lämnade han rummet och vandrade med händerna knäppta bakom ryggen genom Gamla stans labyrint. Han studerade varje vinkel och vrå som om han letade efter skrymslen ingen annan kände till, och verkade ointresserad av affärernas och restaurangernas utbud. Med endast ett undantag, 24

när han under en solig eftermiddag stannat framför en butik som inte var större än ett hål i väggen. Hans ena mungipa hade antytt ett svagt leende.

Butiken sålde små dockor som smyckade väggarna, låg i små lådor och var placerade på borden, alla med spännande namn som Black mamba, Devil baby och Love guru. En ung man, nervöst pyntad med Jacques Cousteau-randig tröja och frisyr som krävde bygglov, jobbade där. Han tittade avvaktande på mannen bakom sina överdimensionerade glasögon medan denne gick runt där och granskade utbudet. ”Kan jag hjälpa dig med något?” sa biträdet. ”Merci, mon ami. Men det finns inget här jag behöver.”

Biträdet reagerade på mannens annorlunda engelska och höll sig på avstånd, så mycket det nu var möjligt i en butik på åtta kvadratmeter. Även om kunden verkade artig, tycktes hans ögon kapabla att bränna hål genom väggen.

Hans blick föll på en docka stickad i mörkt garn, med grårutig kavaj, slips och matchande ljus skjorta.

Dockan hade en gammal portfölj under armen och såg vanlig ut, i jämförelse med alla trollkarlar och djävlar, krigare och rockstjärnor som gestaltats med nål och tråd. ”Joe the Consultant” stod det på skylten.

Joe beskrevs som en docka som gav framgång i förhandlingar och affärer.

Mannen lutade sig närmare. Han strök sig om hakan. Han vände sig till biträdet, som ofrivilligt försökte ta ett halvt steg bakåt men stoppades av väggen. ”Pardon, mon ami. Den här påminner mig om någon. Jag tar den. Kan ni slå in den åt mig?” ”Självklart”, sa biträdet på tveksam hobbyengelska.

Han fumlade med brunt paketpapper och grova snören medan mannen betraktade honom med hakan lutad i handen.

Något som vanligtvis tog biträdet några sekunder blev nu till 25

ett plågsamt minutmarathon av ojämna kanter och trassel med knutar när han svettades och slant med fingrarna än hit, än dit. Han mumlade ursäkter och undvek mannens blick, som tycktes gräva hål i hans skalle och kika runt på insidan som en inbrottstjuv med ficklampan på högsta effekt.

Till slut blev han ändå klar, med märkeströjan fläckig av nymålade fuktpölar under armarna och tungan torr som ett obrukat sandpapper.

Han sträckte fram paketet till mannen, som nickade långsamt. ”Förresten”, sa han och biträdet ryckte till och skyddade ansiktet med handen. ”Har du fler?” ”Fler vadå?” ”Fler av den här dockan.” ”Det där var den sista.”

Mannen lutade sig fram över disken. ”Kan du beställa fler?” ”Hur många behöver du?”

Mannen sa en siffra. Biträdet bet sig i läppen och skrev ner det på en lapp. ”Du kan hämta dem på tisdag”, sa han. För då jobbar Hans och inte jag, tänkte han. ”Merci”, sa mannen och gick därifrån med Joe the Consultant i handen. Luften i butiken blev genast lättare att andas.

När mannen klev in i hotellets lobby med paketet, konstaterade han att han var ensam med damen i receptionen. Han frågade om han fick låna hennes källare.

Hon dröjde med svaret, fångad av hans blick. Därefter nickade hon slött. ”Merci, madame.”

Hon ryggade undan inför hans ord, som om hon fruktade ett slag. Men några minuter senare, när han försvunnit nerför trapporna och hennes tankar klarnade, mindes hon knappt att han varit där. Hon undrade om hon slumrat till bakom disken.

I så fall hade drömmen hon haft varit mycket obehaglig.

26

En annan våning

De satt runt köksbordet och skrattade medan Bea hällde upp kaffe först till Joseph, sedan till sig själv och därefter en skvätt till Deone som börjat visa intresse för drycker som smakade fördjävligt men var ett nödvändigt socialt ont. Claude skrattade så mycket att saften rann i röda streck från hans mungipor. Vince gungade fram och tillbaka, som om även han tyckte att det var vansinnigt roligt när Bea blåste upp kinderna och vevade med armarna. Kaffet skvalpade över när hon sa: ”Nu har jag ringt Störningsjouren. De kommer hem till störda människor som jag och hämtar mig och tar mig till Störningsakuten där jag kan fortsätta vara störd.” Sedan klampade hon med breda steg till köksbänken och ställde tillbaka kaffekannan i bryggaren.

Joseph fyrade av en bullrande skrattsalva och slog handflatan i bordet. Deone drack av kaffet och gjorde en grimas men fnissade ner i koppen. Bea satte sig ner och fladdrade med ögonfransarna.

När Joseph hade klivit in i hallen hade han kämpat emot en impuls att gå därifrån och hitta en gammal ek, sjunka ner i dess skugga och betrakta himlen medan solen gick ner. Efter att ha gått segrande ur den kampen med knapp marginal hade han ställt ner lådan på golvet medan Bea fortfarande grät. Barnen hade försiktigt smugit in i huset, satt sig på varsin pall och tittat på sina föräldrar.

Bea hade torkat tårarna och gett Joseph ett leende. ”Välkommen hem till slagfältet.”

27

”Skulle inte du jobba?” ”Ta-da”, sa Bea tunt. ”Grattis till din befordran.” ”Tog du ledigt för min skull?”

Han kramade henne och hon lutade sitt huvud mot hans axel. ”Inte mycket till överraskning”, sa hon. ”Det gick åt helvete.” ”Vi gör klart det tillsammans.” Han gick in i köket. ”Eller hur, Claude? Du kan hjälpa mig.”

Claude nickade ivrigt. ”Vince kan skala potatis.”

Joseph lutade sig närmare och synade Vinces brända ben. ”Här har det hänt grejer”, sa han och tittade på Bea, pussade henne på kinden och blinkade mot Deone. ”Det luktar fantastiskt”, sa han. ”Det luktar brandrök”, sa Bea och slog honom löst på armen. ”Varför är du hemma så tidigt?” ”Jag tänkte ha fredagsmys med er. Jag stämplade ut tidigt.

Men ett överraskningskalas är mycket bättre. Vad fina ni är, allihopa.”

Claude ställde sig på en pall och skrubbade potatis i en stor skål. Deone började skala de som redan var rena. Hon blängde på honom från andra sidan köksön. ”Förlåt”, mumlade han efter en stund. ”Ja, ja”, sa hon. ”Gör inte om det bara. Skitunge.”

Joseph la märke till Deones plåster och tittade frågande på Bea, men hon tystade ner det med en kort gest. Deone var på väg att protestera men när Joseph ställde sig tätt intill Bea för att hjälpa henne välja kryddor till grytan, då gjorde Deone istället en mustasch åt Vincent av potatisskalen. Claude skrattade så han nästan kissade på sig och hans storasyster log likt primadonnan som mottog publikens jubel.

Medan de klippte av rosmarin och oregano från kryddplantorna berättade Bea dämpat om händelsen med grannen. Joseph frågade om det var så klokt gjort. ”Såklart inte”, sa Bea irriterat, ”men idag gick han för långt. Jag fick nog, helt enkelt.”

28

”Men ändå, Bea.” ”Ja, jag vet. Men det är ju därför jag berättar det. Du står väl på min sida, Joseph? Om han går vidare med det, då kan jag väl räkna med dig?”

Deone och Claude hade slutat pynta Vincent och gått över till en handklappslek. Deone var snabb och Claude missade hennes händer hela tiden. Han skrattade och ropade: ”Igen! Igen!”

Joseph sneglade på sin fru medan han skar upp färsk chili. ”Du gav honom alltså en örfil?” ”En riktig fläskis. Det skulle inte förvåna mig om hans hakor fortfarande dallrar av chocken.”

Bea lutade sig fram och sökte hans blick. ”Du är inte klok”, sa Joseph.

Hon såg allvarligt på honom. ”Du”, sa hon. ”Deone frågade mig något förut.”

Joseph la ett finger på hennes läppar. ”Inte ikväll, Bea.” Hon tystnade. ”Ni har gjort en jättefin överraskningsfest till mig”, sa han. ”Vi behöver den.”

Hon nickade.

De dukade upp, slog sig till bords och Bea höll hov med sin gestaltning av mötet med grannen. Josephs djupa skrockande smittade av sig redan innan Deone och Claude förstått hur långt historien skulle sträcka sig. De åt rosmarinkryddade revben med vitlök och saltade rotfrukter, där fanns så mycket potatis på bordet att knölarna tippade över kanten och brödet var nybakat.

Joseph och Bea drack vin, Deone fick ett fjärdedels glas och Claude pimplade tranbärssaft som han påstod tillhörde en ovanligt fin årgång. När Bea kom till poängen tappade Deone hakan, Josephs skratt dundrade genom huset och Claude ramlade av stolen. I bakgrunden svängde en skön blandning av gammalt och nytt, en av många spellistor som Joseph arbetade på i jakten på en rökig jazzklubbsatmosfär. Huset vibrerade i skenet från 29

tända ljus, vars lågor fick familjens skuggor att avtecknas som demoner på väggarna. ”Kan vi åka till Thailand nu, pappa?” sa Claude. ”Nu när du fått ett nytt jobb. Det är Vince som undrar, inte jag.”

Joseph svalde det sista han hade i munnen. Han drack ur sitt vinglas, ställde det långsamt ifrån sig och torkade läpparna med en servett. ”Javisst kan vi det”, sa Joseph. ”Vince kan få åka jorden runt om han vill.” ”Hur ser ditt nya rum ut?” sa Bea. Joseph tittade på henne. ”Vad menar du?”

Hon nickade mot lådan i hallen. ”Eftersom du har med dig dina grejer hem antar jag att du byter rum.” ”Ja, precis. Ja, jag vet inte. Jag har inte sett det än. Men det blir på en annan våning så det blir säkert bra.” ”En annan våning?” Bea lutade hakan i händerna. ”Ska du byta avdelning?”

Joseph drack mer vin. ”Va? Nej. Eller ja. Jag ska jobba med föräldrapenning istället. Mycket bättre. Trevligare människor, och så slipper jag den där rovdjursattityden som Johanna fostrar på vår avdelning. Jag slipper Alex, hans dumma regelmatris och hans lärjungar.” ”Blev du befordrad till en annan avdelning?” ”Alla är allt inom Försäkringskassan. Jag blev headhuntad.”

Han blinkade med ena ögat åt Claude och låtsades skruva av sitt huvud och ställa det som en trofé på bordet. Claude blinkade tillbaka tills hans ögonlock liknade ett skrynkligt russin.

Bea lutade sig tillbaka. ”Hur svårt kan det vara att handlägga föräldrapenning?”

Joseph torkade pannan med servetten. ”Det är mycket mer glädje, mer glada kunder. Bortsett från de stackarna som inte haft någon vettig inkomst på länge. Det är dit jag ska rikta mitt fokus. Där kan jag göra en insats. Jag kan göra gott där.”

30

”Konstigt”, sa Bea. ”Jag har aldrig hört dig säga att du vill jobba med föräldrapenning.” ”Du har väl inte lyssnat.” ”Men de kan ju inte tjäna så bra. Och du fick en löneförhöjning i samband med detta? Jag förstår inte –” ”Du behöver inte förstå. Jag kanske ville jobba med detta och jag kanske har pratat om det jättelänge. Vad vet du om vad jag vill och inte vill? Jag vill bara göra lite nytta och hjälpa människor. Är det så svårt att förstå?”

Den efterföljande tystnaden, ackompanjerad av ett ödsligt trumpetsolo från högtalarna, svällde snabbt till något som kunde skäras till små bitar av obehag och serveras på fat garnerade med krossade förväntningar.

Deone reste sig upp och slängde servetten i golvet. ”Kom, Claude”, sa hon. ”Mamma och pappa är dumma i huvudet ikväll igen.”

Hon böjde sig ner, lyfte upp honom i famnen, blängde på föräldrarna och gick mot trappan. Claude begravde ansiktet i hennes axel. ”Deone”, sa Bea. ”Kom hit. Du får inte lämna bordet förrän –” ”Du håller käften, mamma.”

Bea tittade på Joseph. ”Bra jobbat, älskling. Jättekul att ordna överraskning för dig.

Tacksamt.” ”Men Bea …” ”Rör mig inte. Prata inte med mig.”

Det ringde på dörren.

Joseph skruvade på sig. Bea fnös.

Det ringde igen. ”Ska du bara sitta där?” sa hon och reste sig upp. Hon började samla ihop disken med sådan ilska att slamret skar i öronen på Joseph. Han gick ut i hallen, tittade genom kikhålet och stönade. Bea stod med ryggen mot honom och skickade ut sådan 31

negativ energi att det vore säkrare att korsa ett övergivet minfält än att försöka nå henne nu. Hon snodde runt och luggen föll ner framför ena ögat. ”Öppna då, för helvete!” ”Det är han”, sa Joseph. ”Vem då?”

Joseph öppnade. ”Det var fanimig på tiden”, tjöt deras rödhårige och rödsprängde granne. ”Försöker ni låtsas att ni inte är hemma? För det kan jag tala om att halva Stockholm vet att ni är, med den volymen ni har på er musik och stanken från er hottentottmat.” ”Godkväll”, sa Joseph. ”Hur står det till?”

Grannen skrattade våldsamt. Hans ögon smalnade. ”Jag tänker göra en polisanmälan.”

Han pekade på sin kind, som såg ut att tillhöra en ådersprängd bulldogg.

Joseph kände Beas ögon på dem båda. Han vände sig halvt om och mötte hennes blick. Hennes kinder blossade svagt.

Han riktade sig till grannen. ”Varför tror du att hon gjorde så där?”

Grannen frustade som ett förorättat sjölejon. ”För att hon är bindgalen, precis som alla i den här familjen.” ”Finns det något du kan ha gjort som ledde till den här handlingen? Vad är din roll i det som hände?”

Grannen skrattade gällt. ”Vi har en domare i samfällig­heten.”

Han snurrade ett halvt varv och la armarna i kors. ”Om du tror att dina hövdingfasoner biter på mig, då kan jag tala om att lagen fungerar annorlunda i det här landet. Och det gäller hela er stam! Din galna fru, din gapiga dotter och din halvbleke son. Är han sjuk? Ska han se ut så där? Ska inte era barn vara krulliga?”

Han backade och pekade på Joseph, röt med sådan kraft att han likt operastjärnan erbjöd full insyn ner i svalget. ”Du är mer av en dåre än vanligt, Joseph. Jag tror att du är en fara för oss 32

alla. Men jag tänker agera. Oh ja, var så säker, jag tänker agera.”

Han snubblade därifrån med morgonrocken släpande i marken.

Joseph stod kvar med armarna hängande längsmed sidorna.

Han tittade ut i kvällen och andades in kylan, blundade och försökte låta den skölja honom ren.

Nedervåningen var tom och tyst. Bea var inte kvar. Tevens dämpade ljud rann som en porlande bäck nerför trappan.

Varför är det alltid jag? tänkte Joseph. Varför måste alltid jag vara den som erbjuder första fredsgåvan till Bea, och inte tvärtom?

Han körde ner händerna i fickorna och lät fingrarna vila på källarnyckeln. Bland alla de blankpolerade nycklarna framstod den som en slumrande åldring intill sina likstöpta vänner.

Han försökte frammana ljudet av vågor från en annan tid, vatten som slog mot en strand under toviga moln. Men allt han fick var avlägsna rop och lågor i mörkret. Det värkte i hans mage och han tog några djupa andetag.

Han såg på källarens vita trädörr, insjunken i alkoven bakom allt skräp. Skuggorna låg som en hungrig dimma kring ingången och krafsade på träet. Med en tung suck gick Joseph därifrån, mot trappan upp till övervåningen.

33