an
depression ångest tv å n g st k i ar n r ni n y s p
g
k os
ma
ä ts t ö
DET KAN BLI BÄTTRE
Maria Morris Nilsson
Det kan bli bättre © Maria Morris Nilsson 2017 ISBN: 978-91-639274-6-1 Redaktion: Textpalatset Formgivning: Grandstand design Omslagsfoto framsida: Model House Omslagsfoto baksida: Gunnar Zetterberg Fotografier: privat Illustrationer: Maria Morris Nilsson Tryck: Papertalk, Stockholm Första tryckningen, Upplaga I
Det kan bli bättre Maria Morris Nilsson
Innehåll 6
Inledning
9
Del І
10
Kapitel 1
Jag är ett barn
19
Kapitel 2
Maria tonåring
27
Kapitel 3 Landet där borta
40
Kapitel 4
Psykosens dimma
49
Kapitel 5
Mitt älskade barn
54
Kapitel 6
Manin knackar på dörren
62
Kapitel 7 Då min själ sprängdes
68
Kapitel 8 Ett grått dunkel
75
Kapitel 9
82
Kapitel 10 Vägen tillbaka
93
Kapitel 11 Tankar om ...
Taxifärd i månens sken
105
Del ІІ
106
Kapitel 12 Mina verktyg och strategier
118
Kapitel 13 Bemötande
123
Del ІІІ
124
Kapitel 14 Idag – Reflektion
129
Del ІV
131
Kapitel 15 Anhörigberättelser
150
Slutord
152
Tack
156
Akutnummer och länkar
J
Inledning
ag är Maria Morris Nilsson. Glad, sjungande, sprudlande, allvarsam, kreativ, djup, andlig, skör, stark, mamma, sambo, dotter, kollega, vän, konstnär, barnskötare, vårdare. Jag är även utbildad till (H)järnkollsambassadör, Peer support och hantverkspedagog. Är som vem som helst. Mitt liv har varit en guppig, vindlande lång resa som jag vill dela med dig som läser. Jag har bipolär sjukdom. Diagnosen manodepressivitet fick jag i 22 års ålder. Nu vill jag ta med dig in i mitt inre rum och berätta lite om vad som finns i mitt hjärta. Jag kommer att berätta om episoder ur mitt liv, glada som svåra. Från barndomen till reflektioner om hur det är idag, om mina funderingar. Jag vill gärna dela med mig av mina strategier och verktyg som jag dagligen använder mig av, samt vikten av reflektion och återhämtning. Hur viktigt det är att stanna upp här i livet i det allt mer stressade samhället. Hur vi kan må så mycket bättre om vi ser till det lilla. Att vi uppmärksammar det som faktiskt fungerar. Inte alltid ser till det som gör ont. Något som jag kommit fram till i livet är att det inte är yttre ting som gör allt i livet vackert. Utsidan spelar inte så stor roll. Vi tar hand om oss och lever ärligt. Vi tar tag i våra liv och då blir vi vackra, ja vi strålar, när själen mår gott. Om vi har mycket ont och hemskt i
6
bagaget, behöver det inte göra någonting. Det kan verkligen bli bättre. Men vi behöver ta hjälp utifrån. Samtala och formulera tankar, dela vårt inre med någon. Så mycket ont försvinner om vi vågar andas om det som vi bär. Jag vill dela mina tankar om symptomen som jag haft, och vad som hjälpte mig för att det skulle mildras lite och bli bättre. Allt jag berättar är öppet och naket, för att ni skall förstå hur det kan vara att leva med bipolär sjukdom – och ibland hur det kan kännas att vara en människa. Inga tankar är farliga, bara vi vågar prata om dem med någon. Ofta känner vi människor igen oss i varann. Vi människor är ganska lika, så jag upplever att förståelsen är stor. När vi luftar det svåra kan obehagskänslorna försvinna – eller åtminstone lätta lite grann. Med denna bok vill jag ge dig en djupare förståelse, och ett mod, ett hopp om att livet kan bli bättre, hur du än mår.
7
Viljan att vinna över murens vägg Är nu större än rädslan inom mig Stenarnas fall sprids omkring Det känns innerligt och det blir fint Alla stenar får inte försvinna på en gång Då kan det bli min egna jordens undergång Låt mig få ha lite skal här och där Så jag inte rispas sönder i mitt nya verkliga jag
Då min själ sprängdes Kapitel 7
H
östen 1999 börjar jag på psykoanalys. Vi ses en gång i veckan och terapeuten drar i mitt nystan. Till en början går det sakta, men efter en termin rullas mitt nystan upp i racerfart. Efter varje terapistund sätter jag mig på ett och samma fik vid Odenplan och skriver. Bläcket far över boksidorna, det tar inte slut. Mot vårkanten får jag ta hjälp av penseln och olika färger. Nyanser blandas som aldrig tidigare – livet liksom flödar ur mig. Det blir många porträtt i mörka färger, änglarna dansar fram. Jag målar mina inre verktyg, på en kropp som är min. Ena stunden gråter jag förfärliga tårar, en annan sekund dansar jag medan mitt skratt ekar ut i rummet. På nätterna vaknar jag och orden rinner genast ur mig. Jag formulerar minst hundra fina dikter. Orden kommer från min själs djup. Det är ord jag aldrig tidigare använt. Jag målar och skriver, jag rycks bort från golvet. Ibland är jag någonstans bland stjärnorna och himlen. Livet har mött en ny dimension. Jag älskar mitt nya liv. Sanningarnas rum öppnar sig, orden och penseldragen sköljs in som en jättevåg, nästan som en tsunami. Har behov av att visa mig och mitt nya sätt att uttrycka mig för andra. Mina tavlor och dikter hamnar på en stor utställning i Vasahallen. Jag är där varje dag, kommer först och går sist. Nej, jag går inte hem och sover, utan fortsätter mitt skapande dygnets alla timmar. Det finns
63
ingen hejd – jag är helt öppen och oskyddad, ingenting kan stoppa mig. Lagom tills första utställningen ebbar ut, hänger jag upp mina tavlor i en kyrka. Jag bor där nästan dygnet runt. Nu har jag gått över att göra små kort, som jag säljer i kyrkan, så jag får pengar till ingredienser och kan baka. Det finns ett litet sött kök i anslutning till mitt rum på galleriet. Där jäser jag degar och vispar sockerkaksmet. Min kropp går i hundraåttio. Jag övar även till min kyrkokonsert. Med mig har jag två gitarrister och på något sätt hinner vi öva mitt i allt kaos. Det blir en konsert, och sången är fin. Men mina dikter är otydliga och när jag läser upp dem sluddrar jag. Min gräns är överskriden. Jag är ett vrak, men står rakt upp och lever som jag vore Stålmannen. Jordens kraft bärs av mig. En dag säger min vän att det är dags att avsluta utställningen. Jag blir vansinnig, för jag trodde ju att jag skulle bli känd, att det här var början för mig. Där någonstans vänder det. Jag äter inte längre och tar med mig min filt och min käraste tavla och springer till skogen. Invid en stubbe tar jag plats och lägger mig ned. Det snurrar i huvudet på mig. Jag har stark obehaglig ångest, och min kropp skakar. Tror att jag är förföljd. Efter många timmar tar jag bakvägen hem till lägenheten. Min kompis är där och väntar på mig. Hon drar in en madrass till smala köket, sätter på ”Lugna favoriter”. Jag lägger mig ned och blundar. Min kompis lägger sig tätt bredvid och är orolig. För en stund somnar jag, men kroppen är för speedad för att sova mer än någon timme. Klockan fem på morgonen går jag utanför dörren, och stänger den tyst för att inte väcka min kompis. Jag stannar utanför huset och kliver ned i rabatten där jag sliter upp ogräs från den hårda torra jorden. Jobbet är hårt, mina händer och armar blir bruna. Senare tar jag en rask promenad medan det sakta ljusnar. Jag möter ingen på vägen, inte ens en bil. Det är lugnt och stilla, det är bara i mig det hörs ljud. Rösterna pratar i mitt huvud. Tankarna snurrar som en virvelvind. I magen värker hungern och gör ont.
64
Plötsligt står jag utanför Statoil i Alvik och går in. Det är en ensam ung kille som arbetar denna morgon. Han har ljust lockigt hår som lyser som guld. Jag hoppar upp på disken och berättar om det som gör ont och att jag är hungrig. Den schyssta grabben ger mig en Risifrutti och frågar om jag är törstig. Jag ber om en Grappo, och han ger mig den största flaskan. Han tror att mitt problem är att jag bor för trångt, och föreslår att jag ska flytta ut till landet till ett stort hus så jag får andrum och space. Hur jag tar mig hem vet jag inte, men min vän väntar på mig när jag stiger över tröskeln. Hon säger med bestämd men snäll röst Jag låser in mig på att vi bör åka till sjukhuset. Denna gång har jag ingen toaletten och vill inte bli invändning. Tycker att det störd. Nu skall jag rena låter ganska bra. Men säger mig och få mitt barn. att jag först ska föda mitt barn. När dessa ord kommer ut ur min mun, växer min mage upp. Det ser ut som att jag precis ska föda. Min vän tittar på mig och min mage och gapar med sin mun. Jag låser in mig på toaletten och vill inte bli störd. Nu skall jag rena mig och få mitt barn. Står länge med vattnet strilande över min varma och blöta kropp. Magen krymper inte. Jag tror att jag ska föda Guds barn och att det är en dotter, som ska heta Maja, precis som min mormor. När det gått över en timme och jag fortfarande inte kommit ut från badrummet lirkar min kompis upp låset. Hon hjälper mig att klä på mig innan vi tar tunnelbanan mot psyket. Jag skriker vansinnigt när min vän tar adjö till mig. Vill inte blir lämnad kvar på detta ställe! På kvällen sitter jag vid ett fikabord med en skötare bredvid mig. Tårarna rinner snabbt ned för mina kinder, och det värker i hela mig. Livet är slut. Jag är ingen fysisk levande människa, jag är bara ett skal. Allt inom mig har försvunnit, jag är inte längre något att ha. I min psykos har jag fått för mig att folk i
65
min närhet varit dumma mot mig. En annan patient som i vanliga fall är en gangster säger att han kan hjälpa mig. Han kan ta kål på dessa människor och ge dem stryk. Just där tar mitt liv slut. ¥µ Jag blir drogad av många mediciner. När jag sovit ett dygn i sträck, säger läkaren att det kommer vända. Det blir en lång tid på sjukhuset. Varje gång jag får permission, går jag ned till vattnet. En läkare har sagt till mig att jag mår bra av att vistas vid vatten. Jag simmar mycket. Både min pappa och en vän tar mig härifrån sjukhuset till utomhusbassängen vid Eriksdalsbadet. Vatten gör mig gott. Jag kommer vidare, mår bättre och får äntligen komma hem. Det är skönt att åter vara hemma. Men det är svårt att klara mig på egen hand, ge min son vad han behöver, att handla och städa. Vi får mycket hjälp och det är tur, för snart hamnar jag återigen i depressionens träsk.
Reflektion
Tanken till denna period ger mest värme. Konstigt kanske ni tycker, eftersom det blev total galenskap. Något viktigt växte inom mig under denna period. En glöd och styrka. Stora kanaler öppnades inom mig. Orden till mina dikter tycktes komma ovanifrån, tavlorna som jag målade var mycket speciella. En gräns sprängdes. Det var som en födelse på nytt, ut kom så mycket fint. Jag fick mycket beröm under denna period. Människor trodde på mig och uppskattade mitt skapande. Det vackra skapande maratonloppet gick över till en stark, fast bräcklig mani. Nya ord kom i min mun, 66
det bodde inte längre någon osäkerhet i min kropp. Mina ord dansade ur mig, de kom flytande och det var vackert. Jag omfamnade mitt liv och min person. För en gång skull var kärleken större än den starka rädslan som bott i mig. Det var härligt att måla och skriva och ha en konsert. Mitt inre uttryckte så mycket. Mitt liv föddes, jag tog ofta danssteg under denna målarperiod. Livet var som en solstråle, allt flöt på. Jag älskade mitt nya liv. Resan i det onda hade nu tagit slut. Vad Maria inte visste var att ännu ett fall, ett fall över ett stup var nära ... • Har du dina kanaler till din skaparkraft öppet? • Kan du känna en längtan efter att skapa, uttrycka dig?
67
Glädjen inom mig Är stor Jag får lust att skratta och dela med mig Av allt det vackra Till dig som Känner smärta
Kapitel 12
Åtta timmars sömn
J
ag försöker att se till att få åtta timmars sömn på natten, ibland blir det sju. Och jag gör allt för att det inte skall bli färre timmars sömn. Sömnen är superviktig. Sover jag inte mina timmar, blir jag extra känslig dagarna efter. Jag tar åt mig av sådant som inte behövs. Mina känslor kommer i gungning. Små detaljer blir alldeles för stora under mina trötta dagar. Ibland på kvällarna när jag ska sova, lyssnar jag på lugn musik och får då lättare att komma till ro. Vissa stunder när jag är mer uppvarvad, kan jag behöva använda mig av sömnmedicin. Det är viktigt att jag får min sömn, så livet fungerar.
Ät planerade mål, veckohandla mat.
För mig är kosten viktig. Att jag planerar mina mål väl, att jag inte äter mellan målen. Det handlar om balans. Att jag ligger steget före. Jag ser till att veckohandla och att allt finns tillgängligt hemma. Vid behov avsätter jag tid till att göra matlådor. Jag försöker undvika kakor och godis, sötsaker triggar mig att äta mer.
107
B e om hjälp och hjälpa andra
När jag behöver hjälp ber jag om det. Jag skäms inte när jag ser att jag inte klarar något själv. Det är självklart för mig att söka upp andra människor. Jag får allt fler samtal från dem som själv lider av psykisk ohälsa, eller har någon närstående. Eftersom att jag är öppen med min historia, vågar andra personer komma till mig och få stöd. Ibland kan jag hamna i självcentrering och jag kanske hamnar i självömkan. Då vänder jag mig utåt och ser om någon behöver mig.
G e utlopp för kreativiteten
Jag har stora uttrycksbehov. Är en kreativ person. För att jag skall må bra i livet, krävs det tid att sjunga, fotografera, skriva och måla. Jag behöver alla dessa kanaler. Sången är den viktigaste. Jag sjunger varje dag för att må bra. Kan inte alltid göra allt, så får planera in perioder när jag antingen ska skriva eller måla. Självklart önskar jag att jag skulle ha mer tid för det kreativa. Finner mina små lösningar för att jag skall kunna få ge utlopp för alla dessa sätt.
Umgås med min fästman
Jag ser på serier med min älskade sambo, det hör till en riktigt må bra-faktor. Soffan ska vara trång, så att vi kan vara nära varandra. Vi går i skogen och leta efter svamp, dricker kaffe på en stubbe. Det blir en tur med vår båt ute på Mälaren eller till havs. Vi tar en simtur tillsammans. Jag spelar badminton, skriker och skrattar med min kära. Runt köksbordet samlas vi och diskuterar allvarligt och på djupet. Hans barn umgås vi gärna med. Att bara dela vardagen med mina kära, där vi möter roliga och svåra stunder ihop.
112
Mitt liv har blivit mer roligt och meningsfullt i denna kärlek, jag orkar mycket mer och är så mycket gladare.
Att umgås med min son
Jag är i farmors sommarhus med min härliga son och hans fina fästmö. Vi sitter på kvällen och pratar och vi åker på loppis tillsammans. Varje sommar, sedan sonen var liten, har vi åkt tillsammans till Arvika och shoppat kläder, samt tagit en fika på kondiset bredvid. Det har varit en lycka att vara med och se på när sonen byggt och gjort fina möbler, tagit hand om huset med kärlek. Att sitta barfota ute på gräset tillsammans och njuta av en god frukost eller att lyssna på musik, som hör ihop med stället. Alla somrar som vi bakade tillsammans och plockade bär. Det är mycket mysfaktor det där. Att se en film tillsammans uppe i fina rummet. Tänk alla gånger i mitt sons barndom, då vi skapade tillsammans – gjorde collage, målade och täljde. Byggde kojor och gjorde utflykter. Vi hade så mycket bra.
Vara tacksam
Jag har lärt mig att tacksamhet är något riktigt bra. Det skingrar mina svarta tankar som jag bär ibland. När jag är tacksam vaknar jag upp från det svåra. Istället ser jag på allt fantastiskt som är i mitt liv. Jag tackar människor runt mig, jag tackar livet och gud. Ofta känner jag mig priviligierad som får ha så mycket bra, och uppleva så mycket kul. När jag är tacksam, öppnar jag upp ögonen för det som är bra. Då bildas ringar på vattnet och jag får som oftast en fin dag.
113
T
Slutord ill dig som har läst min bok, vill jag berätta varför jag velat berätta just om psykisk ohälsa.
Jag vill förmedla hur det kan kännas att må psykiskt dåligt. Ta med dig under ytan och förklara hur det kan vara. Ingen historia är den andras lik, vi är alla unika. Jag berättar bara om min del, hur det varit, och är, för mig. Du kanske inte har vart med om något liknande, men nu kan du få en smula förståelse hur det kan vara att lida av en psykisk sjukdom. Eller kanske har du gått igenom något liknande, känner en tröst, att någon annan också har vart drabbad och vågar berätta om det. Du kanske haft liknande problem, men gömt undan dina erfarenheter, känner skuld och skam för det du vart med om. Jag vill berätta för dig att du ska sluta skämmas, det hjälper att berätta för någon om det. Du är ingen sämre person för att du har dessa erfarenheter. Du som läser som fortfarande lider, jag säger bara lugnt till dig: Det kan bli bättre. Ge inte upp. Jag var långt ner under gyttjan, jag har fått kämpa, men det blev bra. Det kan verkligen bli bättre för vem som helst, bara du vågar ta hjälp. Jag tänker även att du kan ta hjälp av mitt kapitel verktyg och strategier.
150
Det sista jag vill säga och som är den största poängen med denna bok är att du inte ska gå inte ensam på din stig. Göm inte svåra saker inom dig. Dela med dig av dina känslor, dina svarta tankar. Det hjälper att lufta det svåra. Ingen skall behöva gå ensam med sin oro och ångest. Det finns hjälp att få. Tankar kan vara farliga om vi bär på dem i tystnad. Vågar du berätta om de kan du få hjälp. Sedan vill jag säga att alla på denna jord behövs. Vi är alla olika pusselbitar, som behövs till livets stora pussel. Vi alla, precis alla, besitter samma värde. Det spelar ingen roll hur vi ser ut, vilka vi är, vad vi gått igenom, har för uppväxt eller livssituation. Vi är alla lika viktiga. Vi är alla lika unika. Vi alla behövs.
151
Ur boken: En fredagsnatt vaknar jag i panik. Tidigare på kvällen har jag haft tvättstugan och kastat det blå mjuka sköljmedlet rakt på dörren. Tror att en man ska komma och mörda mig. Min nioåring sover under bordet i vardagsrummet i en hög av ren tvätt. Han hade undrat om han fick sova där, som i en koja. Under de här dagarna har jag inga gränser och säger därför att han självklart får det. Mitt barn vaknar av att jag skriker i telefonen när jag höjer rösten till en polis. Jag har i min förvirring ringt 112, och tror verkligen att någon ska komma och mörda mig. [...] Månen lyser över en stor bit av himlen. Jag håller min nioåring i handen, i andra famnen bär jag en stor picknickkorg i brun rotting, den får följa med in i taxin. Chauffören undrar vart han ska köra oss. Jag svarar med skrämd, smått hysterisk röst: ”Till ett säkert ställe”. Det kan bli bättre är en bok som tar oss med i Maria Morris Nilssons livsresa med psykisk ohälsa – från barndom, via tonår, till att bli ung vuxen och förälder. Tillbakablickarna varvas med Marias tankar och reflektioner idag och hon bjuder på sina strategier och verktyg för att hantera vardagen. I boken får vi ta del av anhörigas och berördas berättelser om sin relation till Maria – om minnen och hur det är att leva nära någon som lever med flera diagnoser inom psykisk ohälsa. Det kan bli bättre vänder sig till dig som vill veta mer om psykisk ohälsa – till dig som lever med diagnos, till dig som är anhörig och till dig som arbetar inom vård och omsorg. Boken vill inge ett hopp – livet kan bli bättre. ISBN: 978-91-639274-6-1 ISBN: 978-91-639274-6-1
9 789163 927461 9 789163 927461