9789175775180 by Smakprov Media AB

RussintĂĽrtan pĂĽ tjuvjakt

Russintårtan på tjuvjakt Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Gun-Britt Bergström Lindell © Illustratör: Karolina Bång Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2017 ISBN: 978-91-7577-518-0

Innehåll Jagade av en korvgubbe

Kanelbullar och pirr i kroppen

Pappa kommer med en riktig överraskning

Inbrottstjuvarna 38 Är vi avslöjade? 50 Simon berättar något hemskt

Vi spanar efter stöldgods

En obehaglig plan 77 Tillbaka i källaren 89 Vi smyger efter prickiga tanten

Besöket hos cykelhandlaren 106 Ett kusligt möte 116 Simon ilsknar till 124 Nytt samtal till polisen

131

Flykten till Fågel Blå 141 Jakten fortsätter 150 Buster går till attack 162 Granater är inte att lita på

170

Dumma pappa! 179 Det ringer på dörren 186 Russintårta i öronen? 192 Morgonen efter festen 200

Jagade av en korvgubbe

– Russintårtan! Pappas röst dånar över gården. Jag och min bästa kompis Moa beundrar Lucas som gör tricks med sin skateboard. Pappa lutar sig ut genom fönstret på andra våningen och viftar med armarna. Min pappa syns och hörs väldigt mycket. – Russintårtan, maten är klar. Kom in och ät! Lucas hoppar över bänken vid sandlådan och gör en häftig sväng i luften, innan han landar precis framför mina fötter. – Vad var det din pappa ropade? frågar han och ser lite retlig ut. – Äh, ingenting, säger jag och känner mig dum. Jag avskyr att pappa kallar mig för Russintårtan när andra hör det. Lucas har ganska 7

nyligen börjat komma till vår gård. Han bor vid busshållplatsen i ett hus som är både ett hem och ett kondis. Lucas är elva år och ganska gullig. Det tycker Moa också. – Hej, vi ses sen, säger jag till Moa. Jag kommer ut igen när jag har ätit. Jag rusar upp för trapporna till andra våningen. När jag ska hem måste jag hinna till vår dörr innan porten slår igen, annars kommer något att hända. Vad vet jag inte riktigt, men något hemskt blir det. Lindström står det på vår dörr. Och Välkommen med rosa bokstäver. Det är min pappa som har gjort skylten av plastpärlor. Sådana där runda plastbitar med hål som småbarn brukar göra halsband av. Pappa började lägga pärlplattor för ungefär ett halvår sedan, samtidigt som han blev arbetslös. Han behövde ha något att sysselsätta sig med. Nu har vi pappas pärlplattor i hela lägenheten. Mest i badrummet. Där har mamma gett honom tillåtelse att härja fritt. På utsi-

dan av toadörren har pappa skojat till det med Nödingång. På insidan står det Dassdörr. Ovanför tvålkoppen Tvål, vid handdukskrokarna Fina Regina, Pappa Dennis, Mamma Ella och Gök på besök. Det är jag som är Regina. Ovanför handdukskroken bredvid lysknappen står det Petter & Simon. Petter är min bror. Han är nitton år och bor i Stockholm. Eftersom han är hemma ganska sällan får han dela krok med Simon, som är vår kusin. Simon är tolv år men verkar vuxen på något vis. Helst vill han sitta för sig själv och läsa. Antingen vanliga böcker eller tågtidtabeller på datorn. Han kan nästan alla tågtider utantill. För ett tag sedan började han läsa om busstider också. Bara för att få variation. Pappa säger att Simon har minne som en häst. Det han har läst en gång kommer han ihåg direkt. Simon har många böcker om hundar. Det tycker jag är konstigt. Han är ju rädd för hundar. Men mamma påstår att man kan tycka om att lära sig saker om djur, även om man är rädd för dem. Att det är många som läser om

krokodiler, lejon och giftiga spindlar utan att vilja möta dem i verkliga livet. Det är faktiskt ganska mycket Simon inte tycker om. Han blir arg om man visslar. Han tycker inte om höga ljud heller. När han är hos oss har vi jättelågt ljud på teven. Pappa klagar och säger att han inte hör vad folk i rutan pratar om. Simon vill aldrig åka bort eller ha för många okända människor omkring sig. Då blir han trött och orolig. Han behöver lugn och ro. Därför bor han tillsammans med mig och mina föräldrar varannan helg. För hos oss känner han sig trygg. När Simon är hos oss brukar hans föräldrar åka och hälsa på vänner. Pappa har gjort blomkålssoppa. Det är på påse som man bara blandar ut med vatten och värmer. Mamma säger att pappa är urkass på matlagning. Men plättar är han bra på. Det äter vi efteråt med jordgubbssylt och vispgrädde. Jag äter nio plättar, en för varje år som jag funnits till. Sedan är jag proppmätt.

– Busgott, eller hur? säger pappa och klappar sig på magen. Synd att man inte orkar äta ett par till. Men resten får vi väl spara till mamma och Simon. Simon ska komma i kväll fast det bara är fredag, och den här gången stannar han en hel vecka. Hans mamma och pappa åker på semester till London i morgon. – Det var jättegott, pappa, säger jag. Nu sticker jag ut till Moa en stund. – Gör du det, Russintårtan. Lova att vara hemma senast klockan sju. Pappa ska åka till bokhandeln där mamma arbetar, och sedan fortsätter de till Simon och hämtar honom. – Okej, säger jag. Men då får du lova att aldrig mer kalla mig för Russintårtan. – Okej, Russ… Russinet. Jag suckar och går ut. Först kan jag inte upptäcka Moa någonstans, sedan ser jag att hon hänger i knävecken högst upp i klätterställningen. Jag förstår inte att hon vågar. Lucas är borta.

– Vad ska vi göra? frågar Moa och börjar klättra ner från ställningen. – Vi kan väl gå till torget, föreslår jag. Alla affärer är fortfarande öppna, men det är ganska tomt med människor. I alla fall utanför. Borta vid apoteket har korvgubben sin korvkiosk. Eftersom han inte har några kunder, passar han på att torka insidan på glaset med en trasa. – Det vore gott med en korv, säger Moa. Proppmättskänslan är med ens borta. – Ja! utbrister jag. Men jag har inga pengar. Har du? – Nä, svarar Moa. Hur mycket kostar en korv? – Vet inte. Tio kronor kanske. Vi står tysta ett tag och tittar på medan korvgubben drar med trasan, upp och ner, fram och tillbaka. – Ungar! Kom hit ett tag! Vi vänder oss förvånat om båda två. Är det oss någon ropar på? Ja, en taxikille sitter i sin bil och vinkar åt oss. Han ser snäll ut. Vi går dit.

– Kan ni vara hyggliga och gå bort till affären och köpa en korsordstidning till mig? säger han och håller en sedel i handen. Det ska vara en med blandade kryss, både lätta och svåra. Ni får tio kronor var för besväret. Moa och jag tittar på varandra och skrattar. Wow! Vilken tur. Vi skyndar in i affären och bort till tidningsstället. Oj, inte visste jag att det fanns så många olika korsordstidningar. Vilken ska vi välja? Taxikillen sa att han ville ha en med både svåra och lätta korsord. Moa och jag bläddrar snabbt igenom några tidningar. Vi bestämmer oss för en, där det står att man får tre kluriga kryss på köpet. Eftersom det knappt är några kunder före oss i kassakön är vi snart ute på torget igen, med tidning och pengarna som blivit över. Det känns nervöst att lämna över tidningen. Tänk om vi har köpt fel. Det kanske är för lätta korsord. Men taxikillen ser nöjd ut. – Alla tiders, tack ska ni ha tjejer. Här har ni den utlovade belöningen, säger han och tryck-

er en tjugokronorssedel i min hand innan han brummar i väg. Korvgubben är inte riktigt klar inne i kiosken. Han ber oss vänta en stund, medan han donar omkring med korvar och annat. En bit bort går farbror Nisse och sopar trottoaren och plockar skräp. Vi tittar på honom medan vi väntar. Farbror Nisse är fastighetsskötare och fixar med allt möjligt, både inne i husen och utanför. Nu har han kommit fram till oss med sin sopborste. – Hej hej, säger han och lutar sig mot borsten. I nästa vecka börjar jag bygga ihop nya bänkar och bord på gården. Då kan ni sitta där och fika om ni har lust. Det passar väl bra nu, när det är sommarlov. – Ja, säger vi. Det blir jättebra. Sedan säger farbror Nisse hej igen och börjar sopa sig bort mot baksidan. Till slut har han försvunnit alldeles. En stund senare syns hela korvgubben i luckan.

– Vad önskar de här två små damerna då? frågar han. – Korv, säger jag. – Jaså minsann. Ska det vara grillade med bröd? Eller kanske med mos? Moa och jag tittar hastigt på varandra. – Det vore gott med potatismos, säger Moa. – Ja, säger jag. Mums. – Två grillade med mos alltså, säger korvgubben. – Nej, bara en, säger jag. Vi delar. – Senap och ketchup? Rostad lök? Gurkmix? frågar korvgubben. Det han föreslår låter så gott att vi bestämmer oss för en specialmeny. Tar vi den ingår en stor mugg Coca-Cola. Vi tittar nyfiket på medan korvgubben lassar upp mos och lägger på korv, senap, ketchup, lök och gurktärningar. Under tiden börjar jag få en konstig klump i magen. Kan man få så mycket gott för tjugo kronor? Till sist sticker korvgubben två genomskinliga plastgafflar i potatismoset. Moa tar emot korvbrickan och börjar gå därifrån.

– Det är nog bäst att ni tar var sin servett också, säger korvgubben och lägger dem på disken bredvid muggen med läsk. Det blir fyrtio kronor jämnt. Då har ni fått en rejäl rabatt för att ni är sådana goa småtöser. Gulp! Jag kramar sedeln som jag håller i handen och känner mig plötsligt illamående. Det fattas tjugo kronor! Det är precis som om det är någon annan än jag själv som sträcker fram handen. En flicka med tofsar och lugg som är rent dum i huvudet. En som är nio år men inte kan räkna utan tror att tjugo kronor är lika mycket som fyrtio. – Här, säger jag väldigt tyst och öppnar handen. Tjugokronorssedeln har liksom klibbat fast i handflatan. Korvgubben tittar på den en lång stund. Därefter stirrar han på mig. Han ser förvånad ut. – Jaha du. Var har du resten av pengarna? Nu kan jag plötsligt inte få fram ett ljud. Tungan har vuxit fast i gommen och jag är alldeles torr i munnen.

– Du måste betala tjugo kronor till, säger korvgubben. Det brusar konstigt i huvudet och jag känner mig yr, som om jag har åkt tekoppskarusellen i världens fart på Gröna Lund. Jag skäms och jag är rädd. Jag skäms för att vi har lurat korvgubben som börjar se arg ut, och jag är rädd för att han ska ringa efter polisen. Vad ska mamma och pappa säga? Tänk om vi hamnar i fängelse! – Nu är du så snäll och plockar fram resten av pengarna, säger korvgubben. Jag skakar på huvudet. – Har du inte mer pengar? Jag skakar på huvudet en gång till. – Nej nu! Korvgubben försvinner från luckan och dörren på kortsidan flyger upp. Ut kommer korvgubben, illröd i ansiktet. Han rusar efter Moa och sliter åt sig korvbrickan. – Skitungar! skriker han. Försvinn innan jag gör mos av er! Moa och jag ska precis rusa därifrån, men

korvgubben råkar stå i vägen så jag springer på honom. Då tappar han korvbrickan. Rätt ner i gruset. – Förbaskade skit- och pissungar! skriker korvgubben. Vänta bara … jag ska … jag ska slå ihjäl er. Det hinner han inte, för Moa och jag springer det snabbaste vi någonsin har gjort. Över torget och gatan vid skolan. Vi stannar inte förrän vi kommit in på skolgården. Då är jag så andfådd att jag knappt kan andas. Det tar en stund innan vi har lugnat ner oss. Jag känner mig som en skurk. En tjuv som tar saker utan att betala för dem. Särskilt som jag fortfarande har kvar tjugokronorssedeln. Korvbrickan fick vi förstås inte med oss, men den blev helt förstörd och går inte att sälja till någon annan. – Dumma korvgubbe, säger Moa. Tror du att han kommer att slå oss? – Man får inte slå barn, säger jag. Men man vet ju inte med korvgubben förstås. Eftersom det är sommarlov är skolgården

helt tom. Vi sätter oss i var sin gunga och dinglar med benen, medan vi pratar om den förra farbrorn som sålde korv i kiosken. Innan han flyttade till Norge fick Moa och jag köpa var sitt korvbröd av honom, med senap och ketchup i för en krona. Han blev glad när han fick pengen och sa inget om att slå ihjäl oss. – Ska vi köpa bakelser för pengarna i stället? säger Moa. – Men räcker tjugo kronor? undrar jag. – Vi går och frågar. För att inte korvgubben ska se oss tar vi en lång omväg runt hela skolan. När vi kommer fram till Gittans kondis är jag fortfarande rätt skakig i knäna.

Regina ”Russintårtan” Lindström förstår att något är mycket fel när en nyckel sticks i låset och ytterdörren öppnas. Tillsammans med kusinen Simon och bästa kompisen Moa kastar hon sig under sängen i sovrummet. I en halvtimme av andlös spänning tvingas de ligga gömda och knäpptysta medan två inbrottstjuvar plockar på sig smycken och andra värdefulla saker för hundratusentals kronor. Och det finns ett problem till. De borde över huvud taget inte befinna sig i den här lägenheten. Under tjuvjakten som följer imponeras Russintårtan av Simon. Han, som i vanliga fall trivs bäst med att sitta hemma och lära sig busstidtabeller utantill, försöker räkna ut hur de ska kunna ta tillbaka stöldgodset. Jakten på bovarna börjar i mörka källarutrymmen men övergår snart i en livsfarlig katt- och råttalek, där barnen inte vet vem som är vän eller fiende.

ISBN SBN 978-91-7577-518-0

www.idusforlag.se

9 789175 775180