9789113034928

Page 1



Av Anneli Jordahl har tidigare utgivits (i urval): Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) 2009 Att besegra fru J. En bok om Elsie Johansson 2007 Var kommer du ifrån? Reportage, intervjuer och essäer 2006 Klass – är du fin nog? 2003

isbn 978-91-1-303492-8 © Anneli Jordahl, 2011 Norstedts, Stockholm Omslag Lotta Kühlhorn Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Alla karaktärer är fiktiva, men den sörmländska kallvattenkuranstalten har existerat. Doktor Liljedahl har fått låna idéer av Per Axel Levin (1821–1891), men också från andra läkare med, på den tiden, nydanande teorier om missbruksvård och hydroterapi.


Juni


51. Att duscha rätt fordrar en viss öfning. Man måste fatta posto med skiljda ben midt under vattenstrålen och, genom lugna vridningar på kroppen, stillastående låta vattnet öfverskölja alla dess delar, utan att låta strålen ihållande träffa något visst ställe.

Gästgiveriet låg som ett hån och en hägring nedanför backkrönet. Händerna skälvde, han lade ena handen ovanpå den andra för att lugna. Myror rände i låren. Om han bara fick vila sin ömma bak i en trädgårdsstol på serveringen, beställa en sup och en öl och språka med servitriserna i kritvita, stärkta förkläden, ja piggna till efter resan. Klarna efter gårdagskvällens festivitas. Om han bara fick. Han såg ut över parken klädd i mildgrön förstajuniskrud. Nästan tre månader utan en droppe stundade. Han hade hamnat i ett prunkande och porlande helvete där strupen skulle torka igen. Livet var villkorat, han tvingades träda in i denna hälsoanstalt med enformig grön vy över björk, al och poppel i stället för stadens människomyller. De iskalla avrivningarnas straffläger. Skulle han avlida av pur leda? Och hur kunde någon tro att dikten, konsten kan födas i avhållsamhet? Bastubans elefantstötar hälsade kurortsgästerna välkomna, mässingsorkestern fick fåglarna att tystna. En vindpust tog tag i ett notblad som fångades av en liten flicka i flätade kringlor,

.9.


hon knatade fram till dirigenten och överlämnade bladet. Modern, klädd i reformdräkt av svart sammet, tog stolt emot henne. Fadern haltade, rörde sig mödosamt stödd på en käpp med guldknopp. Han nickade åt tre stadiga madamer vilkas klänningar pryddes av lite för många rosetter och volanger för att det skulle passa sig i lantlig miljö. När han passerade damerna och deras hjälpredor hörde han – da, da, da – de talade ryska. Luften fuktig och lite kylig med puffar av syren. Skulle detta föreställa juni? Sommar? Han längtade: Capri, Sète, BadenBaden och, ja, Kungsträdgården. All blomning var sen. Bruna knoppar på rhododendronbusken, ihjälfrusna under den ihärdigt bistra vintern då snödrivorna i Stockholm växte sig höga som skidbackar. Han hade gjort som alla andra, tröstat sig med gräddiga såser, rejäla köttbitar och vin i mörkret. Sedan kom våren och Aline hade sorgset betraktat honom bakrusiga morgnar, då han satt mitt emot henne stumt och dumt kisande, fumlande med kaffekoppen. Minnena från kvällen innan, som uppdagades för honom etappvis, gav honom stegrad ånger. Åh, nej, inte det! Säg inte … med henne av alla. Hans blick var skamset sänkt inför Aline när hon läste högt ur annonser från kurorterna, som dök upp i tidningarna under senvintern. Vilket underverk en kur gjorde mot svullna bukar och värkande ryggar: Välkomna till en rörlig och hälsosam sommarvistelse. Aline talade särskilt väl om just denne kurortsdoktor – det sades att han botat med hjälp av hypnos. Hennes far var avlägset bekant med doktorn med de nydanande idéerna: bota utan medikamenter. Alkoholism, rödsot, danssjuka, till och med det syfilitiska giftets verkan menade han att försommarvälsignat mineralrikt

. 10 .


källvatten ägde kraften att lindra – ja rentav döda. Andreas som nästan varje afton såg till att brännvinet fick världen att gunga så skönt tvivlade sannerligen – men hade inget val. Aline och svärföräldrarna hade sagt sitt. En skilsmässa skulle innebära … han vågade inte tänka på det. Gästerna i den gröna dalen riktade näsorna mot himlen och solvärmen som var på väg. De stod utspridda som förunderliga svartvita statyer. Smörblommor och maskrosor ersatte än så länge solen som kämpade på bakom ett helhimmelsmoln. Om inte sommaren fortsatt alls bjöd in, utan tjyvhöll på sig … folket skulle mista livsmodet. Svensken är tålig, men uthärdar inte vad som helst av regnrusk och kyla under sommaren. Håglösheten anföll honom hårt och häftigt i den praktfulla parken, knappt orkade han lyfta kängorna. Men han kunde inte låta bli att dra på munnen åt den kobente, långsmale kusken som i sina höga stövlar pinnade på framför honom med koffertarna. Hur många olika gångstilar kan mänskligheten uppvisa? Källan med den kinesiska överbyggnaden fick han inspektera senare. Gymnastiken, vilket påfund! Vilket hån mot mänsklighetens sensibilitet. Två män stod utanför gymnastikens entré och samtalade. Den ena klappade sin enorma buk, den andre rörde vid hänghakan. Jönsar! Den enda träning en modern man behöver är handrörelsen när gåspennan gör piruetter på pappersarken, benen som sträcks vid flanerandet mellan kaféerna i Kungsträdgården och turen förbi Jakobs kyrka till Rydbergs bar. Och framför allt ansiktsgymnastiken under kyssakten på den älskades mun … och det härliga som kunde följa därpå. Men det skulle dröja en hel sommar … en efterlängtad sommar till spillo. Med vefullt sinne följde han den pilsnabbe kusken i hälarna. Men men, han var hågad att bjuda till en smula. Inte med

. 11 .


löjliga hopp och skutt, men skogspromenader med källvatten i stället för eldvatten i pluntan. Aline hade nämligen talat hårt till honom hela vintern, krävt som strängaste modern inför sin gosse. Outhärdligt att ta emot, men han var tvungen, mista henne … nej, det fick icke ske. Vad var han utan henne? … Vad har vi här? Kvinnornas badhus. Han såg upp mot fönstren på andra våningen där han skymtade en kvinna som svepte en sjal om axlarna och stängde fönstret. Kunde han be om ett rum med utsikt – mot kvinnornas vistelse? Kusken stegade över den näpna bron, förbi en förtjusande liten ö omgärdad av en friskt brusande bäck som med sitt kopparbruna mineralrika vatten löpte nedför grusåskanten och delade sig vid Lycksalighetens ö. Här blev marken lerig och blöt. Kängorna sjönk ned, de var knappast vattentäta. Under honom fanns en underjordisk sjö som levde ett eget liv, förgrenad som ett blodomlopp. Var helst man sticker ned en käpp rinner det upp en ny källa, hade någon sagt honom. Hälsodoktorn? Tre månader i dy, när man kunde ha utsikt över Stockholms ström. Det besynnerliga med detta lilla så kallade badparadis var att den livgivande sjön som i sin eventuella skönhet endast uppenbarande sig i fantasin. Skyggt gav den ifrån sig sitt iskalla välsignade vatten i små portioner. Andreas hade anlänt från Stockholm med tåg till det närbelägna municipalsamhället vars tågstation byggdes för nästan trettio år sedan på en gård vid namn Cathrineholm, ungefär en mil söder om Augustenbad. I dag hade det blivit en av landets järnvägsknutar. Landsbygden var utbredd utan tätorter, luftiga blandskogar, bördiga sädesfält och betesängar i enebackar. Trakten var känd för sina stora gods och herrgårdar med enorma ägor. Men i

. 12 .


själva byn låg det bondgårdar med självägande bönder som utmärkte sig med att bygga anmärkningsvärt stort med många sovrum. De hyrde nämligen ut till badet under sommaren, ja hela byn hyrde ut, till och med de trångbodda statarna, de trängde ihop sig i ett rum eller flyttade ut i ladugården. Det fanns inte en bybo som inte tjänade en slant på Augustenbad och dess kurortsgäster. Alla bidrog med vad de hade av färdigheter och husrum. Trehundra gäster på en sommar krävde naturligtvis sitt vad gällde uppassning och matlagning. Andreas såg sig runt i alla väderstreck, noterade inte ett enda kyrktorn, inte en sjö i sikte. Han tänkte på vad han hört om trakten och anade att han skulle hälsa på många baroner, grevar och friherrinnor denna sommar. Mitt emot herrarnas badhus, Gråbo, i vars ovanvåning han skulle inkvarteras, låg den götiska källan. Framför dess oskarianska överbyggnad skulle fotografering av de anländande gästerna äga rum, hade han fått veta. Ovanför på åsen, intill landsvägen, tronade läkarvillan, en stor trävilla med en vindskupa som ett öga, liksom överblickande livet i dalgången. Jämte den låg det vitmålade Paradiset med sina snickarglada balkonger. Här inhystes gäster med svårare sjukdomar. Där var det tänkt att han skulle bo, men denna sommar var det fullbelagt, antalet kurortsgäster med fransosen var ett nittiotal, fler än någonsin. De skulle hållas åtskilda övriga gäster, man visste aldrig med smittan. Nedanför Paradiset, i den branta slänten mot Brunnsparkens huvudentré, låg societetshuset med dess högt belägna veranda på vilken man kunde sitta i solen och nyfiket följa de andra badgästernas ritualer där nere i parken. Ovanvåningen rymde också gästrum. I sällskapsrummet fanns ett litet bibliotek som

. 13 .


även tillhandahöll tidningar. I de inbjudande rummen med vita sommargardiner och många stolar med mjukt stoppade sitsar, längs bord och väggar, erbjöds samkväm, dans och musikunderhållning under kurortens verksamhet: juni, juli, augusti. Se solen, den tvingade sig fram bakom molntäcket. Han stannade till, blundade och lät värma kinderna. Blåsorkestern hade gjort sitt och upplät scenen åt bofinken som fick vissla högt för att höras för vattendånet. Vilket brus! Allt detta vatten som rände mot honom gjorde honom nödig. Och törstig. Rummet i Gråbo var litet, enkelt, men trivsamt med kakelugn och stort fönster. En smal säng, garderob med spegeldörr, en kommod med en blommönstrad tvättkanna och fat, en soffa med ett litet bord. Han måste genast be om ett skrivbord, ett mindre borde få plats. Han sökte efter fotot på Aline, han hade tänkt ställa på nattygsbordet, men han hittade det inte i kofferten. I tvättfatet en liten spindel som han lät vara. Tur? Han hängde upp sina kläder, lade böckerna på nattygsbordet och såg ut genom fönstret som dessvärre inte vette mot grannhuset där kvinnorna bodde. Men kaffekiosken låg där som en självklar vän. Götiska källan var anslående, baldakinen påminde om en delikat broderad spets. Ljusa linnekostymen och halmhatten skulle passa fint där och göra sig på ett fotografi. Han bytte om, kammade sitt mörklockiga hår, rättade till flugan, nickade belåtet mot sin spegelbild. Han var lite rödögd, ögonen svullna, men det syns ju inte på bild tagen på håll. Så där ja, ut för att upptäcka environgerna.

. 14 .


Före middagen hade han ett inskrivningsmöte inbokat hos doktorn. Ett allvarssamtal fick det bli, bön om barmhärtighet. Kunde han inte få inleda lite mjukt – en sup varannan dag? Trappa ned lite skonsammare, i stället för detta brutalt omedelbara nix? Han kände av gårdagskvällens avskedssittning med vännerna då han druckit sig ända in i bottenmörkret. Ett mirakel rentav, att han hittade sig själv i sin egen säng. Huvudvärken outhärdlig, måtte den mildras av den friska skogsluften. Utanför Gråbo drog två beniga män i enkla allmogekläder en man i en bårvagn. Hjulen sjönk allt djupare i leran vilket hindrade honom att gå fram och ge en hjälpande hand. Inte fläcka den ljusa linnekostymen inför fotograferingen. Han passerade varmbadhuset som var Brunnsparkens sista anläggning belägen strax intill lövskogen. Dess varma bassänger skulle dessvärre inte frekventeras av honom, ifall han tvingades följa strikta order. Benen bar honom mot lövsalen och den smala stigen in mot skogen där bofinkstrudelutter bröts av kråkkrax. Lövgången var en cirkelpromenad längs en björkkantad skogsstig som tog en gångvan i behändiga skor en kvart att strosa igenom. Svart bårvagn, han kunde inte släppa tanken på ekipaget. Sura vätskor i halsen tvingade honom att spotta, han masserade tinningarna. Mjölkvitt för ögonen. Han såg mot skyn. Solglitter i björkarna, allt flöt ihop i en grön väv med vita vertikala streck. Han sträckte ut handen för att röra vid en ungbjörk med kritvit stam. Dess svarta fläckar såg ut som anfallande fladdermöss. Drog djupt efter andan och höll sig i björken för att återfinna balansen i sina matta ben. Han harklade sig, spottade. I sakta mak, ett koncentrerat steg i taget, passerade Andreas

. 15 .


till vänster ett lusthus med välputsad silverknopp på taket. Lust på liten bergknalle med vy över lövsalens trädkronor. Perfekt för en färdknäpp med portvin och Stagnelius. Kanske en följeslagerska som lyfter på kjolen för att skaka bort intorkad lera i volangerna. Mindre trögflytande bäckar och kärr, stillastående vatten, här och var en dygröt som liknade det som lätt kommer upp ur strupen efter en omåttlig kväll. Han stannade upp, svalde tre gånger. Tjock sörja på ytan, feta flugor på intensivt lysande kabbelekor. Vissa skönheter lyser som starkast där det är som sumpigast. Halvvägs in i lövsalen svängde stigen åt höger där den övergick i en ekallé vars båda sidor pryddes av ett hav med smörblommor omfamnade av skir ljusgenomstrålad skogsfräken. Allén ledde till ett stort hus liksom undanskymt, som om det hade skäl att skämmas för sig. Kvinnoröster, en mörk förmanande stämma, en annan skörare enstavigt svarande. De kom gående i ekallén i riktning mot honom och den stora kasernliknande byggnaden i skogsbrynet. När de närmade sig såg han en äldre kvinna släpande på en tung korg. Då och då ställde hon ned den och pustade. Vid hennes sida en flicka, med en lugg som kröp utanför huvudduken, och ett förkläde som var alltför stort för hennes späda kropp. Hade hon ärvt kläderna efter en frodigare syster eller hade hon kanske hastigt förlorat i vikt? Hon såg upp och han noterade hennes blanka mandelformade ögon. ”God morgon, mina damer”, han nickade och lyfte på halmhatten. Såg att korgen var packad med välmanglade lakan. ”God morgon”, svarade den äldre kvinnan kort, neg knappt märkbart. Runt ansikte, öppen blick. Den yngre nickade, blicken snabbt ned i marken, skyndade på stegen, varvid hon snubblade till med träskon över en sten. Han vände sig om och såg efter

. 16 .


dem när de vek av inpå stigen mot det stora trähuset i skogen. Efter allén svängde lövgången åt höger, där syntes landsvägen mellan träddungarna. Hästhovar klapprade som kastanjetter, vagngnissel. Vad har vi här då? Kägelbanan. Lek och spel – tror de alltså att dånet från käglorna ska skingra tankarna från lidande? Två koltrastar flög skrämda upp ur gräset när han passerade, de tävlade i svärta med skogssnigeln han just höll på att trampa på. Ljuset anföll honom, bländande. Nu var han tillbaka i Brunnsparken. Gästerna hade samlats vid götiska källan och börjat rada upp sig inför fotografen, en kvinna med hård röstklang dirigerade. ”Gott folk. Får jag se männen högst upp, kvinnorna i mitten och barn och hundar sittande framför i gräset! Tack.” Han ställde sig i mansradens mitt, såg mot kameran en smula i profil, så tog han sig bäst ut. ”Titta mot kameran. Tänk sommarnöje, inte begravning. Håll terriern stilla, om jag får be!” Damernas ljusa sommarhattar, flätade hårknutar och kruslockar, späda fjuniga flicknackar, långa halsar jämte grova korta som tycktes ha gett efter och sjunkit ned i kroppen, spröda vita sjalar, hakar och hyskor … en glipa där en hyska släppt taget. ”Vi får väl åtminstone en kopp kaffe, efter den här uppvisningen.” En korpulent man jämte honom höll sig i baldakinens ögla och spexade med käppen, pekade med den rätt upp mot himlen. ”Jag är beordrad till inskrivningen … men gärna sällskap vid middagen.” Den stormagade, som var huvudet längre än Andreas, presenterade sig som civilingenjör Stenström. ”Vi ses utanför matsalen vid middagstid.”

. 17 .


I badkontoret, inrymt i gymnastiken, hälsades han hjärtligt välkommen av doktor Liljedahl samtidigt som en sköterska lade handdukar i olika storlekar framför honom, samt badpoletter. Doktorns rum var enkelt möblerat med ljusa tapeter och luftiga vita gardiner för fönstren. Kamreren bokförde noggrant namn, titel, ankomstdatum samt kryssade i kolumnen för klass 1. ”Varsågod och slå er ned.” En pinnstol framför doktorns rejäla, välpolerade ekskrivbord. Han kände återigen hur baken var ansträngd efter resan. Doktorn satte sig i sin högkarmade stol och sköt några pappershögar åt sidan. Andreas försökte se titlarna i bokhyllan, men noterade ingen skönlitteratur, snarare medicinsk historia, naturlära, skrifter om hydroterapi, balneologi och avhandlingar om syfilis och alkoholism. Andreas läste översta titeln, med äldre typsnitt. Om brännvinsbegäret och brännvinssuperiet i Sverige. I en anslående hög låg doktorns egna skrifter. ”Öppna fönstren! Vi kvävs”, ropade Liljedahl åt systrarna som flinkt gjorde honom till viljes. Så här var han, den omtalade doktor L. Allt var stort på honom: breda axlar, runt huvud och hög panna markerad genom sidbena och pomadaglänsande hår, snett kammat över hjässan. Milda tätt sittande ögon, blickade vänligt mot Andreas. Rösten bestämd men trygg och klangrik, en röst han ville vila i, kanske höra läsa poesi. ”Välkommen Andreas. Jag hoppas ni tillåter att vi är dubröder.” Han blev paff över förslaget, men frisinnad som han ville vara så svarade han prompt: ”Självklart, doktor … Liljedahl.” ”Arvid, du kan tilltala mig Arvid. Jag anser att artighetsfraser

. 18 .


skapar avstånd och försenar läkningen. Här i min park ser jag helst att vi inte lyfter på hatten när vi hälsar.” ”Jag ska tänka på det, men det där går av sig själv, utan att passera hjärnan.” ”Visst, men det vore önskvärt. Fast det blir inga böter på just det.” Doktorn skrattade hjärtligt, hans runda ansikte såg godmodigt ut. Buskiga ögonbryn i den breda pannan, den långa grova näsan rynkades. Kan män med små uppnäsor få makt? Dubröder, märkligt, tänkte Andreas. Han hade erfarit andra kurorter där man bröt mot stela umgängesritualer och artighetsfraser, men detta var radikalt. ”Hur mår Andreas i dag?” Han ville inte tänka på det, hur han mådde. Förfärligt i sinnet och ohyggligt i magen. Gommen tjocksvullen. Mest var han förbannad över att bli kommenderad hit som en vanartig vilde utan eget förstånd. Han fick inte fram någonting, hans uppsyn talade nog sitt tydliga språk. ”Varsågod, drick den enda sanna drycken. Byns underverk.” Han tömde vattenglaset, en av systrarna fyllde på nytt. Det smakade verkligen mjukt och gott. Han vilade återigen blicken i bokhyllan, han brukade alltid göra det när han kände sig obekväm på besök hemma hos någon: Om asyler för drinkares kurativa behandling. En bunt informationsblad överlämnades av den kvicka sköterskan, han noterade hennes nätta, rara händer. Tider för ångkur, kneippbad, sittbad, massage, tallbarrsbad. Måltider: trerätters utan brännvin, öl eller vin. Lättsmälta rätter som kyckling och kalv. Dryck: vatten, mjölk eller sockerdricka. Kaffe en gång om dagen.

. 19 .


Andreas läste, alla ord rörde sig i en retstickedans framför honom. Doktorns röst än mer uppmuntrande. ”Smultron blir det senare i sommar, de renar blodet. Det visste redan den gode Linné.” I handen fick han också kartor för korta och längre promenader, som kvällens gemensamma grötlunk mot Järnkällan. Så postgången, han fick betala lite extra för utdelning på rummet. Doktorn lutade sig fram mot honom, ett stort allvar i blicken, ögonbrynen var verkligen enorma. ”Du har väl läst igenom reglorna jag sände dig?” Andreas kände sig som en slarver, men han hade somnat vid varje försök till läsning. ”Nja, tagit del av snarare … jag finner det svårt att ta till mig reglor, innan jag befinner mig i just den situation som är reglerad.” Doktorn var inte helt tillfreds med svaret. ”Hm, det ligger något i det. Men i detta fall ställer det till problem.” ”Problem?” ”Häftet med reglorna blir vått, riskerar att smulas sönder i vätan.” ”Jag får helt enkelt iaktta försiktighet.” Doktorn nickade belåtet bakom sitt skrivbord. Andreas bläddrade förstrött i häftet innehållande 99 reglor, när doktorn påbörjade en journal med kort information om sjukdomsläget. Han reste sig och lyssnade på hjärtat. ”Din andning är i olag. Det gläder mig att du tagit ett rejält beslut att upphöra med oordentligt leverne. En trotjänare har sagt sitt; levern är på väg att ge upp sitt renande värv.”

. 20 .


Han borde ha känt sig skrämd, men snarare lockade doktor L fram slyngeln i honom. På något märkligt vis kände han sig ung och stark. Mjuk i kroppen efter en hård natt förvisso, men stark i anden. ”Drick det första du gör på morgonen klockan sex, vattnets verkan gör susen för matsmältningen. Drick minst åtta glas om dagen. Drick det fort, småklunka inte.” Han kände sig som en gosse inför konfirmationsprästen. Motbudet om varannandagssup fick han inte fram. Det var något med doktorns blick, genomborrande och bevekande på samma gång, som fick honom att nicka tyst som om hela han föll till föga. ”Två till tre gånger om dagen skall du sittbada i sexgradigt vatten. Du kommer att förvånas över hur det lugnar nerverna.” Lugnar, skämtade han? tänkte Andreas. Han som inte ens kunde bada i en insjö när det var under tjugo grader i vattnet utan att hacka sönder tänderna. ”Vad händer om jag inte …?” ”Bryter du mot reglorna förväntas du böta en liten peng till fattigkassan. Du kanske vet att vi med små medel driver lasarettet som är beläget därborta i skogen. Här i byn är vi nämligen mycket måna om de obemedlade.” Han pekade i lövgångens riktning. Doktorn klappade på sparbössan placerad på en bänk vid fönstret, jämte en samling stenar i olika kulörer och en prydlig bunt av tidskriften Hygiea. ”Jaså, det är lasarettet … ekallén i skogen?” ”Mycket riktigt, men pigorna och drängarna som kurerar sig där har egna tider. Du behöver inte besväras, varken vid götiska eller kinesiska källan. Eller i matsalen för den delen.”

. 21 .


”Jag är diktare. En sann diktare räds inte människan, oavsett …” ”Diktare. Så utmärkt, jo jag vill minnas att din hustru nämnde det. Då kanske du är rätt man att skriva, eller välja, teaterstycken? Herr Rost som brukar hålla i soaréerna har lämnat återbud i år, anmärkningsvärt sent, dessutom. Kan du rädda oss och underhållningen vore det tacknämligt, gästerna förväntar sig den.” Minen som åtföljde skvallrade om att denne man inte alltid var så finstämd, och vem var det? Bakom en len röst brukade det ofta dölja sig ett häftigt humör. ”Vad för slags soaréer?” ”Varje sommar sätter vi nämligen upp ett skådespel med hågade brunnsgäster som aktörer. Vi bjuder in allmänheten och biljettintäkterna går till fattigkassan. Vad sägs?” Andreas harklade sig, kände sig matt och urlakad. Kraften att samtala hade sinat, illamåendet kom tillbaka i en eftersläng. ”Jag arbetar på ett stort diktverk … men det låter onekligen lockande. Låt mig fundera till i morgon …” ”Gör så. Och du ska veta att det ska vara lustfyllt. Ångestdramer som kan tynga gästernas sinnen är bannlysta.” Doktorn reste sig upp för att få kraft bakom orden, såg på Andreas med allvarsblick. ”De första veckorna vill jag att du infinner dig här samma tid varje vecka så att vi kan samtala om avhållsamhetens följder. Var beredd på att din början bliver svår.” Han såg doktorns svettpärlor som rann längs näsan. Kände något mäktigt överläge, unghannens triumf. ”Låt säga att jag blir frisk efter halva sommaren, kan jag då tidigarelägga min avresa?”

. 22 .


Nu fick doktorn föreläsarrösten, han gick liksom upp på tå, som om han talade på ett podium inför en stor åhörarskara. ”Du lider av en kronisk sjukdom som förgiftar hjärnan. Du förmår inte styra ditt alkoholintag. Vilja, förnuft och moral sätts ur spel. Du måste ha mod och tålamod. Räkna med ett år. Minst.” ”Garanterar ni … du …” Doktor klarade sin välljudande stämma. Orden som kom hade han upprepat många gånger. ”Vattnets helande kraft är obestridlig, särskilt nu under försommaren, så mitt råd är att passa på. Men du måste förstå att vattnet inte förmår allt. Jag har patienter som tror att de kan dricka sig till ett friskt öga. Andra patienter som grubblat sig tokiga över förfelade livsuppgifter tror att de kan bota själssjuka med ett kneippbad. Jag blir då och då anklagad för att vara charlatan, för att den lame förblir lam. För att jag tvekar med att behandla de som är alltför svaga i kroppen och hälsan med kvicksilver.” Han drog ut teatraliskt på aaaa. Fortsatte samtidigt som han lade händerna på ryggen och vandrade fram och tillbaka i rummet. ”Visst har svårt värkbrutna kommit i rullstol och efter en sommar vänt hem med apostlahästarna. Sådant kan hända. Allt kan hända. Jag står i det mänskliga lidandets tjänst, men jag är inte Gud fader själv.” Han visade vänligt vägen mot dörren, dags för nästa patient som redan knackade på. På väg ut genom dörren hörde han doktor L: ”Vad läser du just nu? Något du kan rekommendera?” Han kikade in och svarade:

. 23 .


”Baudelaire, Det ondas blommor.” ”Jag avråder dig bestämt. Läs något ljust och lätt, Atterboms Lycksalighetens ö.” Han nickade med mildaste blicken, gick fram till Andreas och klappade faderligt på hans axel när han visade ut. ”Följ gärna mina föredrag i hälsolära. Du blir informerad om tiderna.”

. 24 .


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.