GENOM LÅGOR Amanda Carlin
www.decibelforlag.se
Genom lågor ISBN 978-91-87977-00-8 © Amanda Carlin, text och omslagsbild 2014 Eva Johansson, omslagslayout, form och sättning 2014 Utgiven av Decibel Förlag 2014 Tryck: Printon 2014
Denna bok ingår i serien Médeas dagbok. Boken är den andra boken i serien. Seriens första bok heter Den perfekta hästen?
Prolog
Sundance, en fuxponny, korsning mellan connemara och new forestponny. En hittehäst som fått utstå mer vanvård än vad som borde vara tillåtet. Han hoppade fantastiskt och han var min. Min perfekta häst. Innan jag hittade Sundance hade jag en welsh cob valack som hette Wonder Star. Nu tillhör han min bästa vän Esmeralda. Hon fick köpa honom av mig bara ett knappt halvår efter att jag fått honom, långt innan jag hittade min Sundance. Jag minns fortfarande vilket svårt beslut det var och hur många tårar jag fällde för hans skull. Och trots att jag nu insett att det faktiskt var värt det, så finns det stunder när jag fortfarande saknar mitt mörkbruna lilla charmtroll. Men nu har jag ju Sundance, och inte bara honom förresten – jag har ju min My också. My är en liten shetlandsponny med gräddvit man och pigga ögon, hon går som ridskoleponny på den ridskola som min mamma driver. Hon var min allra första egna häst som jag fick när jag fyllde fem, och vi hade många fina år tillsammans. Men My är en liten ponny och alldeles för snart hade jag blivit för stor för henne. Strax efter att jag hade fyllt elva blev jag tvungen att sluta rida henne helt. Det var samma sommar som jag fick Wonder. Efter att jag hade slutat rida My fick hon bli lektionshäst istället, men mamma har alltid sagt att hon fortfarande är min häst och att hon aldrig ska säljas utan mitt medgivande. Det känns bra och jag vet att jag kan lita på vad min mamma säger. 8
Min mamma ja. Hon har alltid varit lite mer som ett barn än en vuxen. Kanske hänger det ihop med att hon är en framgångsrik författare och har tillräckligt med fantasi för att det ska räcka åt flera. Förutom att driva en ridskola tävlar hon också en hel del med sitt gyllene halvblodssto, Isabelle. Hennes andra sto, Thunderbird, är gammal nu och pensionerad sedan länge. Dessutom tar hon hand om hästar som blivit vanvårdade, misskötta eller övergivna – det var genom henne som jag hittade min Sundance. Min pappa jobbar, tillsammans med sin schäfer Laban, som hundförare åt polisen. Laban är hela familjens tillgivna kelgris. Pappa är en sådan där människa som är duktig på lite av varje och han är alltid lika villig att laga det vi lyckas göra sönder. Min bror Milton är fjorton år och väldigt lik mig. Vi har båda rött hår, blå ögon och ganska mycket fräknar. Min femåriga lillasyster Filippa däremot är inte ett dugg lik någon av oss. Hennes hår är korpsvart och hänger spikrakt ända ner till midjan, oftast uppsatt i två mörka flätor, och hennes ögon är pigga och varmt nötbruna. Att hon inte ser ut som oss beror på att hon är adopterad. Hennes biologiska mamma dog när hon föddes och ingen vet vem som är hennes riktiga pappa. Till vår ganska stora familj hör också två hundar och två katter. Hundarna är båda två av rasen schäfer. Pappas polishund Laban är den ena och den andra är en vit unghund på ett och ett halvt år som vi kallar för Ludde. Pimpim är den av de båda katterna som vi har haft längst. Han är en norsk skogskatt med tjock marmeladgul päls, en svans som påminner om en flaskborste och klargröna ögon. Han gör ingenting om han inte är absolut tvungen till det, och fetare katt får man leta efter. Vår andra katt är en helt vanlig svartfläckig bondkatt. När vi hittade henne förra hösten var hon övergiven och så mager att hon nästan bara 9
bestod av skinn och ben, troligen en sommarkatt som någon lämnat kvar efter semestern. Filippa gav henne namnet Suddan, och hon brukar följa min lillasyster i hälarna som en tillgiven hundvalp. Ända sedan jag var liten har jag alltid älskat att hjälpa mamma med problemhästarna. Det är något som både kräver mycket tålamod och en hel del mod. Många av de omhändertagna hästarna är aggressiva och inte alltid så enkla att ha att göra med. Flera av de hästar som kommer till oss har blivit väldigt illa skötta och ibland även misshandlade, och många av dem har blivit väldigt skygga. Att vinna deras förtroende igen är svårare än vad många kanske tror, och det finns hästar som aldrig blir helt bra igen. Mamma har alltid sagt att det där med att ta hand om vanvårdade hästar – ofta mot ägarnas egen vilja – är ett farligt och mycket riskfyllt arbete, inte bara med tanke på hästarnas ostabila temperament. Jag har funderat mycket på de orden, men aldrig riktigt förstått vad hon menat. Inte förrän nu.
10
Kapitel 1
Ingen snö
– Medéa vakna. Vi är framme, viskade mammas mjuka röst i mitt öra och jag slog upp ögonen. Jag satt hopkurad på passagerarsätet i vår stora hästbuss. Framför mig kunde jag genom den breda vindrutan se den stora bondgården – Regnbåge gård – där min bästa och enda vän Esmeralda bor. Jag kände hur hela jag fylldes av en bubblande, underbart värmande lyckokänsla. Ett halvår hade gått sedan jag senast träffat min vän. I sex hela månader hade ett stort hav hållit oss frånskilda, men nu var jag äntligen här igen. Här på Gotland. Glad knäppte jag loss säkerhetsbältet och hoppade ut på den isiga gårdsplanen. Det var den 23 december och vi hade kommit för att fira jul med Esmeraldas familj, så som vi alltid har gjort så länge jag kan minnas. Belåtet drog jag in den torra och frostfyllda vinterluften genom näsan och blundade. Jag älskar doften av vinter! Hastigt öppnade jag ögonen igen och såg mig omkring. Jag hade märkt någonting, eller snarare inte märkt någonting, på marken. För där fanns ingen snö. Himlen var gråmulen ovanför mitt huvud, träden som stod kala och livlösa var täckta av rimfrost och den fortfarande höstlövsbeklädda marken var full av glittrande is, men ingen snö.
11
Jag hade inte alls tänkt på att på grund av det stora avståndet mellan Uddevalla och Gotland var det faktiskt möjligt, att trots att snön låg tjock där hemma på västkusten fanns det inte minsta lilla snöhög här. Jag suckade. Hur skulle den rätta julstämningen kunna infinna sig utan någon snö? – Medéa, vad står du där och suckar för? sa pappa som just klivit ur bilens förarsäte och log glatt under den svarta stickade mössan. Var glad! Den hemska snön har ännu inte kommit och förpestat denna vackra ö, du borde vara lycklig! – Medéa älskling, avbröt mamma innan jag hunnit ge något svar på tal. Kan du ta och kila bort till huset och fråga vart de tycker att vi ska göra av hästarna, är du gullig? Jag nickade och hon log varmt mot mig så att hennes ögon, som tycktes mer grå än blå i vintersolens kalla sken, glittrade. Jag vände och rusade iväg över den frusna gårdsplanen, glad att få sträcka på benen igen efter den långa resan. När jag kom fram till den stora, varmt blåmålade trevåningsvillan bultade jag hårt på ytterdörren med min ena knytnäve och ignorerade totalt dörrklockan – den hade varit trasig länge och var säkert inte lagad än. Det tog några sekunder innan någon öppnade, och när dörren gnisslande svängde upp var det Esmeraldas pappa George som stod i den upplysta dörröppningen. Han flinade brett när han fick syn på mig. – Men Medéa! sa han förebrående. Jag har ju sagt att du inte behöver knacka. Du kan bara slänga upp dörren och vråla: ”Jag är hemma!” slänga av dig skorna och klampa in medan du gastar: ”Jag är hungrig, vad blir det för käk?!” Det är ju ändå nästan precis vad du alltid gör, fast lite artigare. – Haha, jättekul, sa jag och räckte ut tungan åt honom. 12
Jag var nästan alltid hungrig när jag kom hem till Esmeralda – kanske inte så konstigt efter att ha åkt bil så långt och länge – men också för att Georges matlagningskonst var känd över hela Gotland, och hans varma mackor var bland det godaste jag visste. Han älskade att reta mig för det. – Vad var det du ville egentligen? undrade han och log åt min förolämpade min. – Jag tänkte bara fråga vart vi ska ställa hästarna? svarade jag och såg på honom. – I stallet tycker jag är en bra idé, fortsatte George att skämta. Det är väl där hästar brukar vara? Jag blängde på honom. – Lägg av att retas, pappa! sa en mjuk röst bakom George och Esmeralda stack fram sitt mörka huvud. Hej, Medéa. Jag kan visa vart ni ska ställa era hästar, vi har gjort iordning boxar. George steg åt sidan för sin dotter och Esmeralda blev synlig i dörröppningen. Hennes vackert korpsvarta hår föll i glänsande vågor nedför de smala axlarna och de nötbruna ögonen glittrade vänligt mot mig. Hon höll någonting i famnen, något litet och beigt som var misstänkt likt en ful gris utan tryne. Den hade ett par öron som var alldeles för stora i proportion till det lilla runda huvudet, en liten knorrliknande svans och en bred, rosa tunga som hängde långt utanför munnen. Den var bland det fulaste jag någonsin sett. Jag stirrade storögd på det konstiga lilla djuret medan jag tyst undrade vad det egentligen kunde vara för något. Beiga grisar utan tryne var mig veterligen inte speciellt vanliga på Regnbåge gård, inte någon annanstans heller för den delen. – Vad är det du har där, Ess? frågade jag försynt och nickade mot djuret. En gris? 13
– Gris? Esmeralda skrattade glatt. Nej, det här är Piggelin. Han är en fransk bulldogg. – Va? sa jag och spärrade häpet upp ögonen. Har ni skaffat er en bulldogg? – Nej. Eller jo, det har vi väl kanske, svarade Esmeralda, Han är inte vår, vi är jourhem åt hundstallet. De som tar hand om övergivna hundar, du vet? Jag nickade utan att släppa det som tydligen skulle föreställa en hundvalp, med blicken. – De hittade Piggelin och hans syster Papaya i en sopsäck som hade dumpats vid en vägkant när de bara var några veckor gamla. Nu letar vi efter nya hem åt dem. Papaya flyttade till Karlstad förra veckan men Piggelin är det ingen som velat ha än. – Konstigt, mumlade jag ironiskt och undrade vem i hela världen som skulle vilja ha en så ful liten hund. – Vad sa du? – Eh … vart ska vi ställa hästarna? – Jag ska visa. Esmeralda log och släppte ner den fula valpen på marken. Följ med här. Sida vid sida började vi gå bort mot den rödmålade stallbyggnaden under glatt samspråk. Trots att vi som vanligt brevväxlat under hela hösten hade vi mycket att prata om efter att inte ha setts på så lång tid, och vägen bort till stallet fylldes med historier om lustiga avsittningar, tävlingar och hemska skolarbeten. – Jag vet i alla fall någon som har saknat dig, sa Esmeralda retsamt när vi nästan var framme och såg på mig med den där speciella glimten i ögonen som skvallrade om att hon inte tänkte avslöja hemligheten i första taget. – Jaså, vem? svarade jag och försökte dölja min nyfikenhet. – Gissa. 14
– Ingen aning … Diana kanske? – Lägg av Medéa, jag hoppas verkligen inte att det där var en seriös gissning. – Okej … Adina då? – Nej! – Inte? Wonder kanske? – Medéa, du är kass på att gissa. – Vem är det då? – Joe, såklart! Jag tystnade. Joe var nyinflyttad på Gotland sedan ett år tillbaka, och bodde på en gård inte så långt från Esmeraldas. Han var ett år äldre än mig och jämngammal med Ess. I somras hade han en gång räddat min Sundance från att bli överkörd av en lastbil. Esmeraldas tvillingsyster Diana hade länge varit envist övertygad om att han var kär i mig men själv var jag lika övertygad om motsatsen. Joe kanske gillade mig som vän men definitivt inte mer än så. – Hur kan du veta att han har saknat mig? undrade jag försynt och tittade bort, påståendet hade gjort mig förlägen. – Medéa, han gör ingenting annat än tjatar om dig! Han babblar om dig hela tiden – faktiskt ganska tröttsamt – det är ganska uppenbart att han saknar dig, sa Esmeralda och gav mig en blick som jag inte riktigt kunde tyda. Sundance fick boxen intill Esmeraldas Wonder. När jag släppte in honom i den körde han omedelbart ner sitt ljusbruna huvud i krubban och glufsade i sig den lilla hög med havreblandning som låg där, innan han omsorgsfullt slickade den ren. När han var klar med det höjde han sin mörka blick och tittade beklagande på mig. 15
– Nä, nä, sa jag. Nu räcker det med godis. Vi vill ju inte att du ska bli fet. – Det är nog redan försent för den här lilla godisgrisen tror jag, sa Esmeralda och betraktade Wonder med bekymrad blick. Han kanske borde banta … – Nja, det vet jag inte, sa jag och synade även jag den mörkbruna ponnyn. Om man jämför med Lucifer så är han smal som en sticka, det vet du. Lucifer är min lillasyster Filippas otroligt fula, gula och väldigt feta shetlandsponny. Han är väldigt lat och rör sig verkligen inte om han inte är absolut tvungen till det, vilket innebär att han oftast mer liknar en tunna på fyra ben än en ponny. Just då öppnades den massiva stalldörren och en kille med rufsigt blont hår, som spretade åt alla håll under den svarta mössan, stack in huvudet i stallet. När han fick syn på oss firade han av ett bländande leende som skulle platsat i en tandkrämsreklam. – Hej Joe! sa Esmeralda med ett glatt leende. – Tja Ess, svarade han ointresserat och vände sedan glatt sin uppmärksamhet mot mig. Hej Medéa! Vad kul att du är tillbaka! Ess sa inte att du skulle komma i dag, har du varit här länge? – Nej, vi kom nyss, svarade jag och log mot honom. Hans blå ögon strålade mot mig med en glädje jag inte riktigt visste hur jag skulle tolka, och jag kunde inte undgå att märka att Esmeraldas leende blivit en aning mer ansträngt. – Jaha. Joe gav mig ytterligare ett av sina bländande charmörleenden. Men vi kanske skulle kunna rida ut? Jag kan hämta Leiah så … – Tack, men nej tack, avbröt Esmeralda honom med en oväntat vass ton på rösten. Sundance behöver vila efter den långa resan, fattar du väl.
16
Jag stirrade förvånat på henne. Visserligen tyckte jag också att Sundance behövde få vila lite efter miljöbytet, men jag tyckte verkligen inte hon behövde snäsa så åt Joe för det. – Jaha … mumlade Joe som precis som jag blivit en aning ställd av Esmeraldas häftiga utfall. Men i morgon då? – Men Joe, det fattar du väl att det inte går, fräste Esmeralda tydligt irriterad innan jag hann säga något. Det är ju julafton i morgon! Den här gången stirrade både jag och Joe förbryllade på henne. Esmeralda som alltid brukade vara så glad och lättsam, aldrig långsint eller lättirriterad. Vad hade det tagit åt henne nu? – Just det, ja. Det hade jag glömt … mumlade Joe och betraktade undrande Esmeraldas ansikte. Är du sur på mig eller något, Ess? – Kanske jag är, svarade Esmeralda vars mun blivit till ett smalt sträck av irritation. – Men varför är du det då? Har jag gjort något? Joe såg uppriktigt oförstående ut. – Om du gjort något? Nej då! svarade Esmeralda med rösten drypande av sarkasm. Jag kände tydligt att det definitivt var dags för mig att avlägsna mig och låta Joe och Esmeralda prata ifred, så jag hasplade ur mig en hastig ursäkt om att jag skulle hänga upp Sundances foderstat (en foderstat är en lapp där det står hur mycket mat hästen ska ha och när) i foderkammaren och skyndade mig bort längs stallgången. Jag undrade om Esmeralda ens märkte att jag försvann. Mamma har alltid sagt att jag är ovanligt duktig på att lägga näsan i blöt och ta del av saker som egentligen inte angår mig, vilket stämmer mycket bra. Trots att mitt förnuft nu sa mig att jag inte alls borde lyssna på vad mina 17
båda vänner pratade om, kunde jag helt enkelt inte låta bli att lägga örat mot foderkammarens svartmålade trädörr och tjuvlyssna. – Men säg vad det är jag har gjort! hördes Joes frustrerade röst där ute i stallgången. – Har du verkligen tid med det då? morrade Esmeralda till svar. Ska du inte springa efter Medéa? Mitt eget namn fick mig att haja till, och ett litet sting av skuld gjorde sig påmint i mitt samvete. Jag borde inte höra det här samtalet, jag hade ingenting med det att göra. Men jag fortsatte lyssna. – Vad menar du? – Kom igen Joe, till och med jag kan se att du är helt galen i henne. – Nej, så är det inte alls! – Du är en dålig lögnare Joe, fräste Esmeralda både arg och sårad på samma gång. Jag fattar inte att du ens försöker. – Men Ess! Jag … – Jag trodde att vi var vänner, avbröt Esmeralda, hennes sorg trängde nu igenom ilskan och gjorde rösten onaturligt gäll. Men tydligen hade jag fel. Jag hörde hur hennes steg ekade mot det kalla cementgolvet när hon skyndade bort längs gången och sedan hur den tunga stalldörren gnisslande smälldes igen. När tystnaden åter sänkte sig över stallet, gläntade jag försiktigt på foderkammardörren och smög skuldmedveten ut. Sundances foderstat låg bortglömt på havrelåren. Joe stod mitt i stallgången, på samma ställe där jag lämnat honom, och stirrade klentroget mot den stängda stalldörren. Han såg så liten och ynklig ut där han stod, så sorgligt hopsjunken. Det var tydligt att han inte förstod någonting av det som just hade hänt. 18
– Vad tog det åt henne? mumlade han förbryllat när jag ställde mig bredvid honom och lade en medlidsam hand på hans axel. – Vet inte, svarade jag, trots att jag visste att jag ljög. Jag hade känt Esmeralda alldeles för länge för att inte veta. Men en del av mig skämdes alldeles för mycket över min egen – om än oavsiktliga – skuld i det som just hade hänt, och ville helst slippa erkänna vad jag visste för någon. Allra minst för Joe. Joe ruskade olustigt på sig. – Jag tror att jag drar, sa han och såg på mig med en ursäktande blick. Jag har en känsla av att Esmeralda inte vill ha mig här just nu. – Du har nog rätt, suckade jag, och så försvann även han ut i kylan och lämnade mig ensam i den tysta stallgången. När han var borta lutade jag mig tungt mot Sundances boxdörr, tankarna som snurrade inuti mitt huvud var så många och obegripliga att de gjorde mig yr. Sundance stack ut sitt välformade huvud över boxkanten och snusade intresserat med sin mjuka mule i mitt hår. Jag höjde min hand och började frånvarande klia honom i pannan. Jag lät mina fingerspetsar långsamt följa den snövita bläsens raka linjer, och försökte samtidigt få någon form av rätsida på alla röriga tankar som trängdes inuti huvudet. Varför var mitt liv tvunget att vara så komplicerat hela tiden? Allting som skulle ha blivit så bra hade förstörts. Mina två bästa vänner hade blivit ovänner och jag visste inte när, eller ens om, de någonsin skulle bli sams igen. Jag var arg på Esmeralda för att hon blivit så upprörd för ingenting, ledsen för att det hela på något vis var mitt fel även om jag inte kunde hjälpa det, och jag var fruktansvärt frustrerad över att jag inte kunde göra någonting åt saken. Varför blev det alltid så här? 19
Jag mindes fortfarande med stor fasa julen året innan. Den hade firats i samma veva som Wonder sålts till Esmeralda, och trots att jag efteråt inte ångrat mitt beslut hade jag varit hopplöst förtvivlad och ursinnig på min bästa vän – för att hon lyckats ta Wonders kärlek ifrån mig. Jag hade tjurat och knappt sagt ett ord till henne på hela helgen, något som saboterat julstämningen totalt. Det sista jag nu ville var att behöva utstå ytterligare en sådan, totalt misslyckad jul. Jag suckade. Det var lika bra att gå och leta reda på Esmeralda, men först måste Sundances foderstat hängas upp på väggen i foderkammaren. Det var inte speciellt svårt att lista ut vart Esmeralda tagit vägen, hon befann sig alltid på samma ställe när hon surade. – Kom ner nu, Ess! – Aldrig! Esmeralda putade surt med underläppen. – Lägg av, du är faktiskt barnslig! – Det är mycket möjligt, men jag kommer inte ner. Och det gjorde hon inte heller. Hon satt där hon satt på en av de frosttäckta trädgrenarna i den stora eken, som växte bakom stallet, med ena benet dinglande två meter över marken. Jag suckade. Jag hade känt Esmeralda tillräckligt länge för att veta att när hon var på det humöret kunde ingen och ingenting övertala henne att göra något annat än det hon hade lust med. Medan jag försökte hålla tankarna borta på hur ont det skulle göra om jag ramlade, satte jag ena foten på trädstammen och började långsamt och mödosamt klättra. Men jag kom inte speciellt långt. Innan jag hunnit mer än en meter uppför stammen slant jag till med foten på en hal trädgren och föll rakt ner 20
på den frusna marken. Det gjorde ont. Uppifrån sin gren fnissade Esmeralda till. – Du har aldrig varit bra på att klättra i träd Medéa, konstaterade hon. – Nä, jag vet, muttrade jag surt och blängde ilsket på henne. Men jag hade inte ens behövt försöka om inte du betett dig så barnsligt. Esmeralda suckade uppgivet innan hon gled ner från sin gren och smidigt landade på marken intill mig. – Vad var det du ville prata om? undrade hon, log glatt åt min surmulna min och räckte mig sin hand. Jag tog den och hävde mig stelt upp på fötter igen. Byxorna var fuktiga där bak av smält frost och svanskotan smärtade plågsamt efter fallet, jag misstänkte starkt att jag skulle få ett rejält blåmärke som minne från den här dagen. Jag noterade lättad att det verkade som om Esmeraldas dåliga humör gått över för stunden, så jag spände blicken i henne och gick rakt på sak: – Varför är du sur på Joe? – Är jag väl inte … mumlade Esmeralda svävande utan att övertyga mig det minsta. – Lägg av Ess, sa jag och såg på henne. Du vet att du inte kan ljuga för mig. – Okej, jag kanske är lite – eller väldigt – irriterad på Joe just nu, medgav Esmeralda motvilligt. – Varför? – På grund av dig. – Mig? – Ja, dig, svarade Esmeralda och såg bort. Joe blir så … så annorlunda när du är här. Det var därför jag inte berättade för honom att du skulle komma i dag. 21
– Hur då annorlunda? – Ja, som i dag i stallet. Han hälsade knappt på mig, det var som om jag inte fanns. Han skulle aldrig göra så om inte du var här. Esmeralda såg på mig. Jag vill inte förstöra din jul genom att vara sur, Medéa. Men jag blir så trött på Joe ibland … Hon skakade långsamt på huvudet. Vart är han förresten? – Han gick hem, svarade jag. Han sa att han kände på sig att du inte ville ha honom här, och det verkar ju stämma. – Ja, det gör väl det. Esmeralda såg en aning bekymrad ut. Men jag vill ju inte vara osams med honom, egentligen … – Men ring och säg förlåt då, föreslog jag. Även om du är sur på honom tror jag faktiskt inte att han är sur på dig. – Nej, det tror inte jag heller. Esmeralda log. Men jag tror ändå att jag ska låta honom ha dåligt samvete ett litet tag till innan jag ber om förlåtelse. – Som du vill, sa jag. Men nu tänker jag i alla fall låna en häst och rida ut en sväng, ska du med? – Självklart. Det var kväll. Utanför fönstren glittrade den frusna marken i skenet från en blek nymåne som fick skogen runt gården att förvandlas till silver, men det hade fortfarande inte fallit någon snö över Gotland. Jag och Esmeralda satt på golvet framför den flammande brasan i vardagsrummet. Esmeralda läste i en bok tjock som en tegelsten, medan jag tyst satt och funderade med blicken drömmande fäst på lågorna som dansade i eldstaden. Jag har alltid haft respekt för eld. När jag var liten hade jag varit direkt rädd för den, drömt mardrömmar om eldsvådor och knappt ens tillåtit mamma att tända ljusen i tårtan på min födelsedag. Nu hade den värsta 22
skräcken gått över lite, men jag var fortfarande försiktig. Eldslågor var vackra att titta på men de kunde också bli mycket, mycket farliga. Jag skakade av mig känslan av obehag som kommit krypande med lågorna och vände blicken mot Esmeralda. Hon satt med huvudet nedböjt och stirrade koncentrerat i sin bok, till synes helt uppslukad av vad hon läste men jag kunde se att hennes ögon inte rörde sig och förstod att hon bara bluffade. – Vad tänker du på? undrade jag. – Joe, svarade Esmeralda lågt utan att se upp. – Vad sa han när du ringde? – Jag har inte ringt än. – Inte? – Nej. – Varför? – Jag är rädd för att han ska vara arg på mig, sa Esmeralda och hennes röst darrade en aning. Då kanske han inte förlåter mig. Hon lyfte äntligen på huvudet och såg på mig, och i hennes mörkbruna ögon kunde jag uppfatta ängslan, förtvivlan och en desperat bön om hjälp som hon visste att jag inte kunde ge henne. Eldens gyllengula dans fick hennes ljusbruna hud att skimra svagt, och den lilla hästskon av guld som hängde om hennes hals glänste ikapp med lågornas sken. Hon såg så liten ut där hon satt, så liten och hjälplös. Det gjorde ont i mig att se. – Om du inte försöker får du aldrig veta, sa jag och såg henne i ögonen. – Nej, det är ju det, suckade Esmeralda och sänkte blicken igen. Hon lade omsorgsfullt ett blått bokmärke mellan sidorna i sin tjocka bok och stängde den, reste sig långsamt upp och började sakta gå mot vardagsrummets öppna dubbeldörrar. – Lycka till! sa jag och menade det. 23
– Tack! Esmeralda log svagt och försvann sedan ut. Jag vände blicken mot fönstret. Där utanför var det mörkt, nästan svart. Den totala avsaknaden av snö gjorde mörkret mer kompakt än det annars skulle ha varit och jag kände hur mycket jag saknade det där ljusa, vita, kalla – det som för mig hörde till när det var jul. Efter några minuter kom Esmeralda tillbaka in i vardagsrummet. – Hur gick det? frågade jag. – Han förlät mig, sa Esmeralda med ett leende. Hon gjorde inget försök att redogöra närmare för sitt samtal med Joe och jag visste bättre än att fråga. Det hann bli väldigt sent den kvällen innan jag somnade. Jag och Esmeralda satt uppe länge och pratade. Vi hade ställt fram en tältsäng på den blå trasmattan i Esmeraldas rum, i den skulle jag sova. Jag låg på rygg ovanpå den mjuka madrassen och stirrade upp i taket. Esmeralda satt i sin säng och lutade sig eftertänksamt mot väggen som hon hade bakom sig. Utanför fönstret var mörkret fortfarande kompakt. Jag hade hoppats på ett mirakel, hoppats att det skulle börja snöa och att julaftonen skulle bli vit trots allt. Men när jag nu såg på mörkret där ute verkade den drömmen väldigt avlägsen. – Medéa, sa Esmeralda plötsligt. Är inte du rädd att förlora Sundance? Jag vände på huvudet och såg på henne med rynkade ögonbryn. – Vad menar du? – Ja, egentligen är han ju inte din. Esmeralda drog på orden. Ni hittade honom bara, du vet ju ingenting om honom! Du vet inte om han kanske är stulen, eller olagligt importerad från någonstans utomlands. Cornelia Berg vill kanske ha honom tillbaka en vacker dag, det vet du inte. 24
– Men Cornelia köpte ju honom från den där gubben, protesterade jag och försökte skjuta ifrån mig alla obehagliga tankar som kom krypande. Dessutom måste hon få djurförbud nu, efter allt som har hänt. – Men den där gubben verkade ju också ganska skum, tycker jag, fortsatte Esmeralda envist. Varför skulle han ha en så fin häst som Sundance? Det verkar konstigt, det är säkert något skumt och olagligt med det. – Du ska alltid tro det värsta om alla! sa jag argt och blängde på min vän. – Dessutom verkar ju inte Cornelia Berg direkt bry sig om lagar och förbud, sa Esmeralda utan att bry sig om mitt påhopp. Hon skulle lika gärna kunna stjäla tillbaka Sundance, eller kanske göra slut på honom av ren avundsjuka. Vem vet. – Det tror jag inte, mumlade jag men kände mig inte alls lika säker längre. Esmeraldas ord gjorde mig riktigt illa till mods. Jag hade inte tänkt tanken att Cornelia Berg – kvinnan som ägt och misshandlat Sundance innan vi räddade honom – skulle kunna komma och skilja oss åt. Än mindre hade jag övervägt möjligheten att Sundance var stulen, och att någon en dag kunde komma för att ta honom ifrån mig. Det fick helt enkelt inte hända, aldrig någonsin. – Ingen får ta min Sundance ifrån mig, sa jag bestämt, mer till mig själv än till Esmeralda. Esmeralda såg på mig några sekunder med en skarp blick i sina mörka ögon, sedan vände hon sig bort. – Nej, ska vi kanske gå och lägga oss? föreslog hon utan att kommentera det som jag just hade sagt, men jag såg vad hon tänkte. – Visst, svarade jag och försökte svälja mina mörka tankar. Drar du ner rullgardinen? – Kan jag väl. 25
Esmeralda reste sig från sin säng och gick över det knarrande golvet bort till fönstret, medan jag jagade bort hennes stora irländska varghund Vanja från mitt täcke. Vanja var tillräckligt stor för att fylla upp minst en och en halv säng helt själv, det gick helt enkelt inte att ha henne i sängen när man sov. – Medéa! utbrast Esmeralda plötsligt. – Ja, vad är det? Jag vände huvudet mot henne. Hon stod vid det mörka fönstret med handen vilande på snöret till rullgardinen. Hon hade blicken fäst på någonting utanför fönsterrutan och log så att hela hennes ansikte strålade. All bitterhet efter vår diskussion nyss var med ens som bortblåst. – Medéa, det snöar. – Va?! Jag skuttade upphetsad upp ur sängen och fram till fönstret. Och där, utanför glasrutan kunde jag se hur stora, gnistrande vita snöflingor sakta dalade ner till marken som långsamt började bli vit. – God jul Medéa, sa Esmeralda och lade armen om min midja. – God jul Ess, svarade jag och lutade nöjt huvudet mot hennes axel.
26