9789113022130

PLM M RYGG:Layout 1

09-03-05

10.44

Sida 1

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Peter LeMarc och Norstedts, Stockholm Musikförlag: Peter LeMarc Musik AB utom ”Vägen (låter oss längta)”, ”Vänta dej mirakel”, ”Håll om mej!”, ”(Jag ska) Gå hel ur det här”, ”Vi kunde dansa”, ”Du tillhör mej”, ”Hur hjärtat jämt gör som det vill” och ”Början på en lång historia”: © Air Chrysalis Scandinavia AB. Texterna är tryckta med benäget tillstånd från Gehrmans Musikförlag AB. Formgivning och foto framsida: Wickholm Foto baksida: Nisse Berglund Ackordanalyser: Henrik Mårtensson Tryckt i Slovenien 2009 Prepress: Fälth & Hässler, Värnamo

De fotografer vi ej lyckats nå, kontakta Norstedts på ovanstående adress.

www.lemarc.se

Foto: Peter Cederling, 1997.

ISBN 978-91-1-302213-0

Foto: Peter Cederling, 1997.

Till minne av Lennart Persson

Pojken på balkongen Intervju av Lennart Persson 06

Jag skriver sånger 26 Peter LeMarc 32 Närmare Gränsen 48 Välkommen Hem! 62 Sången dom spelar när filmen är slut 74 Hittegods 88 Det finns inget bättre 92 Bok med blanka sidor 108 LeMarcologi 122 Nio Broars Väg 128 Det som håller oss vid liv 144 Sjutton sånger – LeMarc sjunger LeMarc 162 Kärlek i Tystnadens Tid 172 Andra sånger 186 Låtförteckning 192

1987

Peter L

r LeMarc F

örsommaren 1986. Jag stod vid vägs ände. Jag skulle fylla 28 år på hösten. Den enda utbildning jag hade var grundskola och gymnasium. Jag var far till två små blöjbarn.

Min fru jobbade långa sjukhusnätter för att försörja oss.

Mina bidrag till familjens underhåll bestod av någon svart femhundring eller en back starköl jag fick för en och annan spelning.

Vi bodde i en liten tvåa i Gröndal, en förort till Stockholm, 50 meter från Essingeleden. Bruset från motorvägen ljöd ständigt i bakgrunden.

Barnen, min fru och jag sov alla i samma rum. Vi hade ingen bil, vi cyklade vart vi än skulle, med barnen i barnstol på pakethållarna.

Cyklarna var självklart köpta begagnade.

Sedan 1982 hade jag gett ut tre album på lilla Trend Records.

Inget av dem hade sålt mer än runt 900 exemplar. Trend Records hade fått stänga igen butiken. Min vän, mentor och producent Tony Thorén hade lyckats tjata in mej på skivbolaget MNW i Waxholm.

100 s책nger plm | peter lemarc | 34

100 sånger plm | peter lemarc | 35

MNW var ett alternativt proggbolag och jag hade ju spelat in för Trend, som distribuerades av ärkefienden Stikkan Andersons Polar Records. Jag bedömdes vara en kommersiell artist, trots att jag knappt lyckats sälja en enda skiva. Vilken ironi.

På MNW fick jag ge ut LP:n Marmor i februari 1986, en skiva som var död redan vid födseln. Totalsågad en månad innan den släpptes av den inflytelserika tidningen Slitz, som vid den här tiden var en musiktidning, tro det eller ej. Dessutom hade skivan ett omslag som butikerna vägrade ställa ut i hyllorna. ”Det ser ut som babybajs”, sa de. På MNW:s kontor var entusiasmen måttlig. Radion pluggade inte precis mina låtar. Om de spelades var det för testning till någon topplista, Svensktoppen eller Tracks, som jag osvikligt alltid hamnade sist på. Jag hade några månader tidigare avslutat ännu en knagglig turné inför halvtomma eller tomma lokaler. Jag var stendöd som artist.

Drömmen jag hade närt sedan fem års ålder hade pulvriserats. Drömmen om att bli musiker, sångare, låtskrivare. Den var borta nu. Här tog vägen slut.

Vänster sida: På balkongen hemma i Gröndal, 1986. Foto: Gunilla Welin.

Denna sida: På promenad, 1987. Foto: Ulf Berglund.

När man mister sin livsdröm, eller kanske livslögn, händer de mest märkliga saker. Jag drabbades av konstiga, kroppsliga symptom. Kände ett konstant tryck över bröstet. Upplevde overklighetskänslor, fick ett slags tunnelseende. Trodde jag skulle svimma. Eller dö. Jag var skräckslagen. Min hustru rådde mej att uppsöka en psykolog. Hon var klok nog att förstå att detta inte handlade om kroppen utan om själen. Genom vårdcentralen i Gröndal fick jag kontakt med en samtalsterapeut, och vi började försöka bringa någon ordning på det kaos jag bar inom mej.

Denna behandling skulle vara till stor hjälp i arbetet med sångerna jag skulle komma att skriva sedan, men det visste jag förstås inte då. Jag kände bara en svindlande rädsla.

Jag vet inte varför, men onsdagen den 11 juni 1986 började jag skriva låtar igen. Kanske för att det var det enda jag kunde. Mittemot vår lägenhet bodde Sara, en gammal Luleåkompis till min fru. Saras lilla etta stod tom över sommaren, hon hade inte lyckats hyra ut den. Jag satte mej på golvet i det kala rummet

100 sånger plm | peter lemarc | 36

med gitarr, papper och penna. Jag minns att jag tänkte: ”Nu skiter jag i allt. Det blir inga fler skivor, nu kan jag skriva precis vad fan jag vill. Om det så blir det sista jag skriver ska det fanimej komma rätt från hjärtat. Jag behöver inte vara några jävla kritiker till lags, jag struntar i vad en eventuell publik ska tycka, jag har ju ändå ingen publik och det här kommer i alla fall aldrig att ges ut. Jag bara skriver som det är, utan omsvep eller krusiduller.”

Och det gjorde jag.

De första låtarna som kom vågade sig inte riktigt ända fram till det innersta. ”Det fi nns inget pris på min själ”, kallade jag en av sångerna, och den kan kanske, med lite god vilja, ses som något slags programförklaring. Några dagar senare gjorde jag ”Hur hjärtat jämt gör som det vill”. En helt fi ktiv historia om ett kärleksförhållandes början och ändpunkt, men den hade ändå ett realistiskt tonfall jag inte hade

ett sätt att säga förlåt till min fru och mej själv.

I mitten av juli skapades en dänga vid namn ”Godit-um-go-dit-um-do-dat”. Fråga mej inte vad det betyder, några månader senare döptes den om till ”Vänta dej mirakel!”. En enkel liten soulbagatell, tydligt inspirerad av The Temptations ”My Girl”. Jag antar att jag vid tillfället verkligen behövde skriva en feel-good-låt med minnen från nyförälskade gryningstimmar i Trollhättan, minnen från ett annat liv.

Jag har i och för sig aldrig gått av något skift som jag sjunger om i första versen, men jag känner väl till känslan av frihet en arla majmorgon.

På kort tid hade jag skrivit ett tjugotal nya sånger.

Tony bodde alldeles nedanför backen, så var och varannan kväll, när barnen hade somnat, kutade jag ner till honom för att spela upp mina nya låtar. Han lyssnade noga, kom med åsikter och idéer. Gav mej kreativ kritik. Jag litade blint på hans omdöme.

”Fan, nu börjar det låta riktigt bra, det här är ju något helt annat än vad du gjort förut.”

använt förut. Även om själva berättelsen är uppdiktad innehåller den känslor och stämningar som jag hämtade från mina egna upplevelser. ”Regnig dag vid Västerhav” kom till i början av juli. Fastän delar av melodin är en flagrant stöld av en Dylanlåt visar texten att jag nu började hitta rätt. Jag skrev om mej, min fru och barnen. Om drömmar och förhoppningar, om en annan tillvaro. De påfrestande villkor vi levde under var sannerligen ingen dans på de omtalade rosorna. Vi grälade om vem som hade sovit minst, vem som diskat senast, vems tur det var att byta blöja, och så vidare i oändlighet. Elakheter och hårda ord ven som pistolkulor. En vecka senare skrev jag en sång som hette ”Jag tar tillbaka”. Den skulle fyra månader senare omvandlas till ”Du tillhör mej” och var nog ett försök att tänka igenom vad som pågick, På cykel i Gröndal, 1986. Foto: Privat.

Höger sida: ”Håll om mej” är etta på ”Listan”, 1987.

”Kanske det”, tänkte jag när jag traskade hem igen, ”men vad spelar det för roll? Det fi nns väl inget skivbolag som vill göra ännu en skiva med mej.”

Tony gav inte upp. Sporrad av mina nya låtar lyckades han på något vis övertyga MNW:s chef, Jonas Sjöström, om att jag borde få spela in en singel. I augusti fick vi två dagar i MNW-studion. Per Boysen, från mitt gamla Göteborgsband Box 81, på gitarr, Torbjörn Hedberg på klaviatur, Thomas Svensson på trummor, Tony och jag. Vi spelade in så gott som live, sången och musiken. Jag stod i studions kök och sjöng för att instrumenten inte skulle läcka in i sångmikrofonen. Vi satte ”Under en måne som en silverpeng”, ”Ring av silver”, ”Regnig dag vid Västerhav”, ”Hur hjärtat jämt gör som det vill” och en utdragen improvisation kallad ”Sjömän utan stjärnor”.

Det bestämdes att ”Regnig dag” skulle släppas som singel. I november gavs den ut, fick några hyfsade recensioner och dog sedan en stilla död. Den testades varken till Tracks eller till Svensktoppen, radioproducenterna hade väl tröttnat vid det här laget. Men jag fortsatte att skriva. Pådriven av Tony och uppmuntrad av att jag på något sätt äntligen funnit min röst. Jag hade något att berätta.

Det lät bra. Det lät catchy.

Lite för catchy.

En kväll i slutet av november lekte jag med några versackord och skrev en text. Det blev återigen en beskrivning av min och min frus situation. Den övergivenhet vi kände, utan något nätverk i vår närhet.

100 sånger plm | peter lemarc | 37

Nu hade jag inte längre Saras lägenhet att gå till, så låtskrivandet fick skötas hemma. När min fru kom hem från nattskiftet sov hon till klockan ett, medan jag lekte med barnen. Sedan var det hennes tur att ta hand om dem i det som skulle föreställa vardagsrummet. Jag satt på golvet i det allmänna sovrummet med stängd dörr. Även på kvällarna, när barnen nattats, passade jag på att arbeta. ”Vägen (låter oss längta)” skrevs i oktober. Den hette först ”Tiden låter oss längta”, men jag insåg snart att ett ord som ”Vägen” gav ett vidare perspektiv. Att husvagnen i texten är en metafor för vår lilla lägenhet kommer kanske inte som någon överraskning. Jag försökte beskriva det virrvarr vi levde i, men ändå inge mej själv en smula förtröstan. ”Början på en lång historia” kom till dagen efter. En trohetsförklaring, en förhoppning.

Fem dagar efter min 28-årsdag satt jag vid köksbordet och såg ut mot Essingeleden. Min fru var ute och drog tvillingvagnen med ungarna. Fortfarande kom attackerna av rädsla, skräck och panik. Vad skulle jag göra av mitt liv nu när drömmen smulats sönder? Det första jag skrev ner på papperet var ”Den nakna sanningen”. Sedan bara rann orden ur mej, som en stor gråt. Jag skrev om mitt liv, min barndom, minnen och lärdomar jag hade kommit underfund med i samtalsterapin. Jag skrev precis som det var.

Refrängens ord, ”Jag ska gå hel ur det här”, dök upp allra sist, som en besvärjelse, en bön. ”(Jag ska) Gå hel ur det är” är en av väldigt få sånger jag skrivit i rent terapeutiskt syfte.

Någon gång i mitten av november gick jag med barnvagnen längs Gamla Brogatan. Ur högtalarna från Sko-Unos butik skränade hitlistemusiken. Den nya singeln med Gessles senaste projekt, Roxette.

Refrängen i ”Neverending Love” var omöjlig att få ur huvudet. Jag gnolade på den i flera dagar. Till sist beslutade jag mej för att göra något åt problemet. Jag spelade tonerna baklänges, ändrade någon harmoni här och där.

100 sånger plm | peter lemarc | 38

”Håll om mej hårt, älskling” hette den tills vidare.

Under hösten hade jag fått ihop ytterligare ett tjugotal sånger. Totalt hade jag över fyrtio nya låtar.

Jag har aldrig riktigt begripit hur Tony fixade det.

Hypnos? Han hade upptäckt att MNW-studion stod tom under knappt tre veckor i december. På något besynnerligt vis lyckades han beveka Jonas, MNW:s VD, att vi skulle få hålla till där då. Det var inte ens tal om att göra en skiva, vi skulle bara spela in några av mina nya låtar. Det skulle knappt behöva kosta något.

Tony ställde upp som både producent och tekniker utan att ta något arvode.

Musikerna medverkade mot att de fick royaltyprocent, om inspelningarna mot förmodan någon gång skulle ges ut.

Det betydde med andra ord inga pengar alls.

Jag minns att jag frågade Per Boysen: ”Jag är jätteledsen, men det fi nns inga stålar, är det okej med procent?” ”Visst”, svarade han, ”det är bara kul att få spela.” Werner Modiggård var med för första gången på en inspelning med mej. Han hade något år tidigare hoppat av Eldkvarn och var nu en proffsig studiotrummis. Spelat med både Roxette och Ulf Lundell. ”Jag vill ha reda pengar i förskott”, var kravet. Han gick med på 1 500 kronor i gage. Något han skulle komma att ångra när LP:n Peter LeMarc ett knappt år senare sålde guld. ”Sista gången”, sa Jonas, ”det här är absolut sista gången”. Så vi trängde in oss i Tonys gamla rostiga Volvo och for ut till ett snöigt och folktomt Waxholm. I tre veckor bodde vi i det gula trähuset där både studio och skivbolagskontor fanns. För att behålla spontaniteten och kommunikationen mellan musikanterna spelade vi än en gång in live. I köket hängde Tony upp en stereomikrofon för att spela in sången. Det gav rösten en större närhet på inspelningen. Allt gick väldigt fort. De flesta låtarna fästes i en eller två tagningar. Därefter gjordes några broderande pålägg. Lite körstämmor, någon klaviaturslinga.

Den enda låten som gjorde mej fundersam var ”Håll om mej!”. Vi kallade den discolåten. Det var

något speciellt med den, den stod ut ur sammanhanget. Curt-Åke Stefan, MNW:s hustekniker, hörde den och sa på sin släpiga östgötska: ”Antingen är det här en miljondollarlåt eller så har du snott alltihop.” Det där gjorde mej livrädd. ”Så måste det vara”, tänkte jag, ”jag måste ha stulit det här riffet, jag har ju aldrig skrivit någon hitlåt”.

För att få reda på varifrån jag knyckt melodin ringde jag upp Lasse Bodin i Göteborg. Han basade för Åhléns skivavdelning vid Avenyn, och det han inte visste om gamla Motownbaksidor eller obskyra One Hit Wonders fanns inte att veta. Han hade flera gånger vunnit de nordiska musiktävlingar som Jørgen de Mylius presenterade i TV på obegriplig danska. ”Ja du”, svarade Lasse när jag spelade upp låten i telefonluren, ”det där låter likt Pernilla Wahlgrens senaste singel.” Jag rusade ner till den kombinerade TV-, husgeråds- och skivbutiken i Waxholm. Lyckades rota fram Pernilla Wahlgrens skiva. Den lät inte ett dugg som ”Håll om mej!”.

Efter att Tony och jag hade mixat den sista låten gick vi ner till serveringen som fanns ombord på en båt i hamnen. Vi drack oss fulla på glühwein. Där satt vi, vemodiga men nöjda, medan Magnus Ugglas ”Fula gubbar” spelades på högsta volym. Dagen efter åkte jag hem med låtarna på ett rullband i resväskan.

Ju mer jag lyssnade på det nya materialet, desto mer förvissad blev jag. Det här var bra. Alldeles för bra för att aldrig ges ut på skiva. Strax efter nyår åkte Tony och jag ut till Waxholm och träffade Jonas. Jo, han tyckte också att det här lät utomordentligt. Men att släppa en LP utan att det fanns något sug, något drag, skulle vara meningslöst. Vi enades om att ge ut ”Vägen” som singel. När den släpptes i mars 1987 hände något. Plötsligt hördes låten i radion. Visserligen tog den sig inte in på någon lista, men den spelades.

Hemma satt jag och gjorde kassetter av låtarna.

Jag ville att så många som möjligt skulle lyssna.

Kungen, Lill Lindfors, jag minns inte alla de celebra personer som förärades en kassett. Ett kuvert gick till Bengt Ohlsson. Han och Anja Hildén hade ett program på TV2 som hette Södra Station. Där fick jag napp. I början av april framträdde jag med den då ännu outgivna ”(Jag ska) Gå hel ur det här”. Det var första gången jag var med i TV sedan katastrofen i Måndagsbörsen.

100 sånger plm | peter lemarc | 39

Under våren och sommaren åkte jag runt landet och spelade akustiskt. Torbjörn Hedberg på klaviatur och Sven Lindvall på kontrabas. Jag tog alla spelningar jag kunde få: barer, församlingssalar, folkhögskolor, studentnationer, ABF-föreningar, landsbygdsfestivaler. Publiken var fortfarande lätträknad, men de som kom verkade tycka om det de hörde.

I maj kom singeln ”Håll om mej!”. Den spelades mycket i P3, men floppade på alla listor. Jag minns Kent Finells ord: ”Nej, ingen ville hålla om Peter LeMarc den här veckan, en trettonde plats blev det och han är alltså inte med på listan.”

Lördagen den 4 juli 1987 tog min fru, barnen och jag båten till Drottningholm. Vi skulle ha en picknick. Saft, kaffe och tunnbrödsrullar. Jag hade med mej en liten transistorradio med öronsnäcka. När jag vid tretiden satte på radion började Sommartoppen. Programmet hade funnits på sextiotalet, men återföddes nu efter tjugo års tystnad. Plötsligt hörde jag ”Håll om mej!” testas. ”Varför?” tänkte jag, ”den har ju redan ratats på alla listor. Fan, ännu en förnedring.” På båten hem satte jag på radion igen.

Listplacering efter listplacering avverkades. På plats nummer sju låg ”Håll om mej!”. För första gången i mitt liv hade människor jag inte var personligen beSkål tammefan!, Tony och Peter, 1987. Foto: Don Titelman/Aftonbladet Bild.

kant med, av egen fri vilja, beslutat sig för att gilla en låt jag gjort.

Låten fanns kvar på Sommartoppen ända tills sommarens sista program sändes. Nu började allt ske i en rasande fart. Det där draget, som Jonas pratat om, hade tydligen infunnit sig. LP:n Peter LeMarc skyndades ut i början av augusti. Lysande recensioner nästan överallt. Varenda tidning ville göra intervjuer. Skivan gick in som bästa nykomling på försäljningslistan. En kväll vid elvatiden ringde telefonen: ”Det är Bert, hur môcke har du sôllt? Tretti eller fôrti? Fan, du ska kômma te Skara Sômmarland och spela.” Nästa morgon var det Gröna Lund som ville ha mej på Stora scenen. Sedan ringde de från TV: ”Du måste vara här och spela in på torsdag.” ”Det går inte, jag är upptagen”, svarade jag. ”Helvete, är du inte här då kommer du fan inte att ligga etta, bara så du vet.” Så jag åkte iväg och mimade ”Håll om mej!” i det nystartade TV-programmet Listan. Med uppkavlade kavajärmar och kajalsminkade ögon.

Min LP var tydligen den mest sålda svenska skivan.

Efteråt hämtade jag barnen på dagis. Med TV-sminket rinnande nedför kinderna.

Jag tror bestämt att jag hade slagit igenom.