Lögnarens ögon
Göran Moldén
Göran Moldén
Lögnarens ögon
göran moldén
Lögnarens ögon
Tidigare av Göran Moldén: Fågelskådaren, 2006
isbn: 978-91-1-303853-7 © Göran Moldén, 2012 Norstedts, Stockholm Omslagsbild: Nationalmuseum (Detalj ur Hjortbergs epitafium av Jonas Dürchs) Omslagsformgivning: Anna Davison Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
1 Senare skulle hon ibland tänka att begravningen varit det sista fullt normala med honom. Han hade legat i sin vita kista längst framme i kyrkan och varit död, vanligt och mänskligt död, och hon hade vetat att det var så. Klockorna hade slagit med oväntat ljus klang uppe i tornet och sen hade orgeln börjat spela. Eric och Caroline hade suttit till vänster om henne, Susanne och Rebecka till höger. Jims gamla mamma och hans två äldre bröder hade suttit i bänken på andra sidan mittgången. Innan alla gått in hade hon stått i solskenet på parkeringsplatsen och folk hade kommit fram till henne och hälsat. Då hade hon sagt till Marie Arngrimson att det fortfarande kändes overkligt och att hon inte kunde fatta att det var sant, men det var bara sånt man sa. Han hade varit död i mer än tre veckor och hon hade gått från rum till rum i villan och känt hans frånvaro. Hon hade stått vid dubbelsängen av klarlackad fur och undrat om hon kanske skulle köpa en mindre säng nu, när hon var ensam. Och Marie, med ena handen på hennes arm: – Stackars Inger. Kära lilla du. Annars mindes hon inte mycket från själva begravningen. Fredrik och Helene hade varit där, Carolines båda föräldrar och Rebeckas far. Noëlle Håkansson hade förstås varit där. Perra och Marie hade haft sin artonåriga dotter i sällskap och från Jims sida var det alltså mamman och bröderna, men ingen av bröderna hade 5
haft sin fru med sej. Från butiken var det Markus och Khadidja och Sofia, från samfällighetsföreningen Lena Janefalk. En ung man i grå kostym och en vithårig kvinna i något som liknade en sari hade varit där från ett konstnärssällskap. Hon hade tagit alla dessa i hand. I en hage bakom kyrkogården hade två bruna ridhästar gått och betat. Plötsligt hade hästarna fått ett våldsamt och nästan obscent utbrott av livsglädje och börjat galoppera runt i hagen med dundrande hovslag, den ena tätt efter den andra. Ett ögonblick hade hon trott att hon bevittnade inledningen till en parningsscen, men så hade hästarna lugnat ner sej igen. Sist av alla hade Henrik Norrby kommit. Honom hade hon inte räknat med. När han klivit ur sin mörkblå Volvo hade han först stått och pratat lite med Fredrik och Perra innan han gått fram till henne och hållit fast hennes hand mellan bägge sina. – Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga orden, hade han sagt. Och det var med säkerhet ovant för honom. På nära femton år hade hon inte sett honom annat än några enstaka gånger i teve. Han såg äldre ut nu, gråare. Hela tiden hade hon känt tomheten inom sej som ett mörkt schakt av skuggor och hal fuktighet. Det var ohjälpligt allting, orättvist och meningslöst. Men också på något sätt fullt normalt. Enligt obduktionsrapporten var blödningen intracerebral. Det betydde att den var lokaliserad till hjärnans inre delar. Läkaren hade översatt. En artär hade brustit och ansamlingen av blod hade skapat ett hastigt stigande tryck som i sin tur lett till medvetslöshet genom syrebrist, så var det. När han kommit fram till sjukhuset hade han fortfarande varit vid liv men inte länge till, bara några timmar. Det var den nionde maj då, en onsdag. I oktober skulle han ha fyllt femtiofem år. 6
Själv hade hon inte orkat lyssna på några förklaringar men Eric och Susanne hade berättat för henne. Man hade inte kunnat operera eftersom blödningen legat för djupt. Artären hade troligen varit defekt sen kanske decennier tillbaka och han hade inte haft skuggan av en chans. Noëlle som bodde i huset intill hade sett honom ligga framstupa på gräset mellan ateljén och altanen, och hur länge han legat då visste ingen. Första tiden efter hans död mindes hon knappt. Det var en oavbruten växling mellan våta dimmor som suddade ut allting och en sorts iskall, absolut klarhet. Hon hade varit halvt bedövad och inte kunnat arbeta. Ibland hade hon kommit på sej själv med fullständiga idiotier, som att hon blev arg på honom för att han var död eller att hon blev förvånad för att det inte lyste i ateljén på kvällarna. Då hade hon undrat om han gått ut och om han kanske satt uppe vid dammen, och sen hade hon börjat gråta stritt och hjälplöst samtidigt som hon blev rasande på sej själv för att hon var så dum. Eric och Susanne hade tagit hand om allt det praktiska: kontakterna med prästen och organisten och begravningsbyrån, samtalen med sjukhuset och med cateringfirman som skulle ordna mottagningen efteråt. Ibland hade hon undrat hur barnen kunde vara så fruktansvärt kompetenta när hon själv inte var det. Eric var tjugosju och Susanne tjugofyra. Någon gång hade hon också nuddat vid tanken att en förälders död var en sorts examen. En makes död var däremot bara hemsk. Efter akten började klockorna ringa igen. Susanne och Rebecka reste sej upp och sedan Eric och Caroline. Då reste hon sej själv och gick fram till kistan en sista gång. Prästen stod till vänster om henne och Eric till höger. Hon räckte ut handen och rörde lite vid locket med fingrarna, men hon sa inget. – Kom nu, mamma. 7
Hon stod kvar. Inte särskilt länge men ändå tillräckligt för att hinna se hur prästen gjorde en rörelse med underarmen. Låt henne stå ett tag, betydde den, tänk på vad hon måste känna i denna svåra stund. Då drog hon tillbaka handen och började gå mot utgången istället. Snart skulle det komma folk från begravningsbyrån och köra kistan till krematoriet, och sen skulle han bara finnas i en liten prydlig urna. Nedanför kyrktrappan hejdade hon sej några sekunder, men nästan omärkligt. Gräset lyste grönt och lärksången dirrade. När hon på nytt började gå hörde hon hur hennes skor skrapade mot några gruskorn på asfalten. – Då åker vi, sa Eric. Själv sa hon inte ett ord förrän hon redan satt på plats i bilen. Då sa hon att han i alla fall fått tur med vädret, och det sa hon bara för att man inte nödvändigt måste låta som sju svåra år även om man kände sej så. – Han gillade sommaren, sa Susanne. – Och vintern. Det var Caroline som körde. Hon bar solglasögon och hennes hår var mycket blont. Eric satt bredvid henne där framme och själv satt hon i baksätet med Susanne och Rebecka. I backspegeln såg hon Noëlles röda Honda och Arngrimsons vita Mercedes, och efter den kom resten av bilarna. Det var en hel liten karavan. – Martin Eisner följer med, sa Eric. – Ja, varför inte? – Nä, jag menar det. Och så känner han ju Noëlle. Martin Eisner var prästen. Han hade konfirmerat Noëlles barn och begravt hennes man för tio år sen, och två eller tre gånger hade han också träffat Jim. Solen drev bland vita moln och ljuset flackade. I dikena blommade smörblommor och vägbanan var torr och grå. Vägen var en 8
gammal landsväg som gärna strök fram längs bergssidorna för att spara åkerjord. Sen dök den ner under en motorled i ett planskilt mot, och på andra sidan motet låg ett samhälle. Där tog Caroline av åt höger och fortsatte tills hon svängde åt höger igen, och sen gick det uppåt. Det var helt tydligt att Susanne inte mådde bra. Inger såg hur hon satt och kramade Rebeckas hand och att hon var svullen under ögonen. Kanske var det själva ceremonin som tagit henne, tänkte hon: ritualerna och stämningen, kyrkan med alla blommor och levande ljus och med dessa svävande och egendomligt drömska klockor. Var inte hela gudstjänsten egentligen upplagd som ett konstverk? Plötsligt fick hon ordet ”happening” i skallen, och sen började hon gråta bortanför all kontroll. Hon grät fortfarande när dom svängde in vid garaget med alla bilarna efter sej. Det var säkert inget fel på laxen men hon kände inte vad den smakade. Vinet var från Australien och cidern från Österlen. Alla åt och drack under tystnad, men efter ett tag kunde man höra hur folk började mumla lågt med sina bordsgrannar. Det var i stora rummet där nere. Flickorna från cateringfirman hade möblerat om och dukat med fällbord under vita linnedukar, och hon satt där med Susanne och Rebecka och petade i en skiva lax. Eric och Caroline satt mitt emot och prästen vid bordet intill. Han var en mager och mörkhårig man med smal mustasch, kanske runt femtio år. Efter ett tag reste han sej och klingade med gaffeln mot glaset. – Kära vänner, sa han. Det är naturligtvis inte alls roligt att träffas under så tragiska omständigheter som dessa, men det är ändå oerhört viktigt att man gör det. För det är just när den stora olyckan drabbar oss, just när det mest oacceptabla trots allt inträffar, det är då man mer än nånsin behöver sina vänner. 9
Han fortsatte ganska länge på det temat men hon lyssnade inte. Hon hade inte lyssnat i kyrkan heller. Jo, när han öste tre skovlar sand på kistlocket och sa: – Av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Då hade hon lyssnat. Längre bort satt Perra och Marie och Helene och Fredrik, och sen var det Markus Wiberg och Sofia Kovacs och Lena Janefalk. Henrik Norrby satt mellan Arngrimsons dotter och Khadidja Zohra. Noëlle Håkansson var svartklädd, nästan ensam bland kvinnorna. Själv hade Inger en skiffergrå dräkt med vit blus och svarta strumpor. Jims mamma var svartklädd hon också, men hon hörde ju till den generationen. Hon satt uppallad mellan sina två återstående söner och såg ut som om hon inte riktigt visste vad det handlade om, och det gjorde hon säkert inte heller. En av sönerna hette Reine och bodde i Göteborg, den andre hette Torsten och bodde nånstans neråt Skåne till, osäkert var. Längst bort satt Carolines föräldrar och Rebeckas far. Han hade varit journalist innan han gått i pension och hade antagligen kommit med bara för att visa att han brydde sej om sin dotter. Rebeckas mor var omgift med en tysk vinodlare och hördes sällan av. Så började prästen tala om Jim, och då lyssnade hon igen. – Jag kan ju inte påstå att jag kände Jim Wahlström personligen, sa han, det skulle vara förmätet av mej. Men vi träffades ändå några gånger hemma hos Robert och Noëlle och jag minns mycket väl att jag besökte honom i hans ateljé vid något tillfälle. Och det ska jag säga, att det besöket minns jag med glädje. Jag tror nämligen att det är så här, att det finns konst av olika slag. Det finns en konst som ger publiken vackra och glädjande upplevelser men kanske utan något större djup, och det finns en konst som vill provocera och väcka motstånd. Ingetdera behöver ju vara fel, det är inte så jag menar. Men så finns det också en konst som helt och hållet går sina egna 10
vägar. En konst som går på djupet utan tanke på vare sej framgång eller protest, och som just därigenom kan nå betydande resultat. Och även om Jims verk kanske inte fick den uppmärksamhet dom rätteligen förtjänat, så hör hans tavlor i sitt slag ändå till det värdefulla i tillvaron. Det sista var onödigt, tyckte hon. Det var sant att han inte varit någon Picasso, men på hans begravning behövde man ju inte direkt understryka att han aldrig kommit någon vart. Sen fortsatte han: – När man betraktar Jim Wahlströms verk, då tycker jag man kan finna en sorts hyllning där. En hyllning till skapelsen, till livet självt, till den kraft som skapar liv. Ofta rörde han sej ute i naturen och det var ju också där han fann sina motiv. Men lägg då märke till att det inte i första hand var det vackra han sökte, inte det förföriskt vackra. Utan det var det mest elementärt levande, det som liksom väller upp underifrån: det gröna och det bruna, det jordfärgade, allt det egentligen fruktbara. Och man får ett intryck, tycker jag, man får ett intryck av en mycket stark känsla. Och då handlar det om en känsla av kontakt med denna livets kraft, en direkt och omedelbar kontakt med denna fullkomliga urkraft som möter oss vart vi än riktar våra blickar. Jim hade mött den kraften. Han var förtrogen med den. Jag vågar påstå att han hade upplevt den med hela sin själ, och just därför är det mer än allt annat ett intryck av livets egen kraft som talar till oss ur hans verk. Konstpaus, alla såg på honom. – Och den kraften, mina vänner, den dör inte. Den fortsätter att skapa liv, långt långt bortom den gräns vi kallar döden. Sen satte han sej ner och mumlet och ätandet började igen. Hela tiden hade han lyckats undvika att nämna Gud vid namn. Efter laxen blev det kaffe och mandeltårta. Perra reste sej upp men var mer kortfattad och talade mest om Jim i ungdomen. Det 11
hade varit en ungdom som aldrig riktigt velat ta slut, sa han, den hade bara fortsatt genom åren. – Och det ska du veta, Inger, att det är inte bara du och din familj, utan alla vi gamla vänner från förr … Perra Arngrimson var civilekonom. I mer än tjugo års tid hade han varit verksam i förlagsbranschen och hade säkert hunnit avverka flera hundra lyckade föredragningar. Det han sa lät nästan spontant. Egentligen skulle gästerna ha börjat mingla vid kaffet och mandeltårtan, men flickorna från cateringfirman hade påpekat hur svårt det var att mingla med en kopp kaffe i ena handen och ett fat tårta i den andra. Därför satt alla kvar även långt efter det att Perra slutat. Eric reste sej och höll ett kort tacktal, och sen steg mumlet till ett brus som på ett fullsatt café. Noëlle gick ut och rökte och en av Jims bröder följde med henne. Små grupper bröt sej loss och cateringflickorna började plocka ihop porslinet. – Är det över nu? sa Susanne. Eller måste man gå omkring och vara trevlig med? – Strunt i trevligheten, sa Inger. Gå ut en sväng med Rebecka istället. – Det kan man väl inte? Då följde hon själv med ut bara för att visa att man kunde. Fåglarna sjöng i träden och marken var full av ljusa ormbunkar och vitsippsblad. Förutom Noëlles hus och hennes eget fanns bara skog och bergsknallar och den smala vägen, men ljudet av en motorgräsklippare hördes på håll. – Jag tycker det var ett vackert tal, sa Rebecka. Prästens menar jag. – You bet, sa Susanne. May the Force be with you. Och det kändes skönt att få skratta. Inger böjde sej ner och ryckte loss några blad som hon stoppade i munnen och började tugga på. 12
– Äter du gräs? – Harsyra, sa hon. Det är gott. – Det är skitäckligt, sa Susanne. Tandkräm med hackade citroner, typ. – Varför prövar du inte själv? Men Rebecka avstod. – Det var i alla fall fint det där om tavlorna, sa hon. En rostbrun fjäril singlade snett över vägen. För en sekund eller kanske mindre än så kände Inger hur en stor glädje rörde vid henne, som om ingenting var viktigare just då än att hon gick här i solskenet och att en fjäril flög. – Har han alltid varit kristdemokrat? sa Susanne. – Han har väl hoppat lite. När vi var unga tror jag närmast han var moderat, fast det är ju trettio år sen nu. – Jag svär på att det var därför som han Eisner ville följa med. Så han kan råka nämna saken vid kyrkkaffet nästa gång, menar jag: När jag diskuterade detta med Henrik Norrby i förra veckan … – Men han känner ju Noëlle? – Och han kanske bara var hungrig, sa Rebecka. Förresten tycker jag i alla fall att det var ett fint tal. Barrträden blommade runt vägen. När Susanne slog med handen på en tallkvist blev det ett gult moln av frömjöl. – Kraften, sa hon. Urkraften! Se vad gul den är! Och hon slog på kvisten igen. – Egentligen kunde vi ju passa på nu när han ändå är här, sa hon. Högt ärade herr minister kunde vi säga. Vi enkla och strävsamma medborgare som i dessa tider av moralupplösning ändå tror på äktenskap och livslånga förhållanden … För det är ju bara kristdemokraterna som är emot? – Inte i dag, sa Rebecka. Inte på din pappas begravning. – Jag ska inte heller. Jag bara tänkte. 13
Så blev hon plötsligt allvarlig igen och sa att vi måste nog vända nu, annars tror dom väl att vi har rymt. Men när dom kom tillbaka hade ingen ens märkt att dom varit borta. Alla minglade och såg ut som om de var på ett trädgårdsparty vilket som helst. På altanen satt Perra och Rebeckas far och diskuterade något som hade med massmedier att göra, medan Noëlle och Helene satt bredvid och drack cider ur höga glas. Prästen stod mycket riktigt och talade med Henrik Norrby utanför ateljén. Han blev också först med att bryta upp. – Nu får jag tacka så mycket, sa han. – Det är jag som ska tacka, sa Inger. Och mest för ditt vackra tal. Sen glesnade sällskapet och bil efter bil försvann. Hon fick stå där igen och skaka hand med folk. Jims mamma teg envist och hennes hand var som en torr skinnpåse med några sköra benpipor i. En av bröderna sa att han inte kunde begripa vad Vår Herre tänkte på. – Att lillebror skulle gå först, menar jag. Vad liknar det för sort? Det var han som hette Reine. Henrik Norrby talade med henne i minst tio minuter. Han sa att han kände sej skakad av vad som hänt och att det kommit som en fullständig chock för honom. Så var det ju också första gången som någon i hans egen generation drabbats på det sättet, och då var det omöjligt att inte tänka på hur bräckligt livet var. – Men snälla du, sa Inger. Det kunde ha hänt en tjugoåring. – Jag vet. Men ändå. Själv var han gift för andra gången och hade två nya barn. Hela familjen hade varit på bild i en veckotidning som Inger läst hos tandläkaren. Hans första fru hette Eva men vad den nya hette visste hon inte, bara att hon var mycket yngre än han och kom från Libanon. Det hade stått i bildtexten. – Du får köra försiktigt nu, sa hon. Det är långt till Stockholm. Men han skulle stanna över natten hos Arngrimsons. 14
Till slut var det nästan tomt runt garaget. Bara Erics och Rebeckas bilar stod kvar, och så den vita skåpbilen från Kungsbacka Catering. Några av bilarna hade stått parkerade ända in på gräsmattan och lämnat platta hjulspår efter sej. Nästa morgon skulle spåren vara borta och gräset ha rest sej upp igen. Allt skulle vara som vanligt då, utom det att Jim var död.
15