BARBARA CONSTANTINE
och sen paulette
roman
Barbara Constantine
Och sen Paulette Översättning från franska: Maria Bodner Gröön
roman
BarBara ConSTanTInE, oCH SEn PaULETTE Originalets titel: Et puis, Paulette … Copyright © Calmann-Lévy, 2012 Translation copyright © 2013 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Maria Bodner Gröön Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Johnér Bildbyrå Författarporträtt: © Tanya Constantine Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2013 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-86480-75-2 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm paulette@sekwa.se
www.sekwa.se
Till RenĂŠe och Robert, mina fĂśre detta grannar och till Alain, min nuvarande granne
Mahault, fem och trekvarts år gammal, ger en blombukett som hon nyss har plockat till sin unga granne. – Här, behåll den, du kan lägga den på graven när dina föräldrar dör. (Mitt barnbarn Mahault tycker om att dela med sig av sina kunskaper.)
En testikel i soppan är ett misstag två är ett recept. Franz Bartelt i Nadada, La Branche 2008, citerat i Pas Mieux av Arnaud Le Guilcher, förläggare Stéphane Million.
1 Gas i huset mEd magEn moT ratten och näsan mot vindrutan koncentrerar sig Ferdinand på bilkörningen. Hastighetsmätaren ligger stadigt på femtio. Det är en idealisk fart. Han sparar inte bara bensin, utan får dessutom tid att se landskapet flyta förbi och beundra utsikten. Och framför allt kan han stanna vid minsta varningssignal utan att råka ut för en olycka. Just då får han syn på en hund som springer ut framför honom. Reflexen är omedelbar, han trampar bromspedalen i botten. Däcken tjuter. Gruset sprutar. Bromsarna gnisslar. Bilen kränger till och stannar slutligen mitt på vägen. Ferdinand lutar sig ut genom bilrutan. – Och vart är du på väg, gamle gosse? Ska du ut och leva loppan, kanske? Hunden drar sig åt sidan, galopperar förbi bilen och lägger sig i gräset i dikeskanten en bit bort. Ferdinand krånglar sig ur bilen. – Men du hör ju hemma hos grannen. Vad gör du här alldeles ensam? 13
Bar Bara C on STan T I nE
Han närmar sig, sträcker mycket försiktigt fram handen och smeker hunden över huvudet. Den darrar. Efter en liten stund lyckas han få den att följa med honom. Ferdinand släpper in den i baksätet och startar bilen. Han kommer fram till en grusvägsinfart och öppnar bildörren. Hunden hoppar ut, men trycker sig mot hans ben och gnäller, den ser rädd ut. Ferdinand skjuter träbommen åt sidan och manar på hunden att följa vägen. Den gnäller och kryper ihop vid hans fötter. Ferdinand följer vägen mellan två snåriga häckar och kommer fram till ett litet hus. Dörren står på glänt. Han ropar ”Hoho, är det någon där?” Inget svar. Han ser sig omkring. Inte en människa. Han skjuter upp dörren. Längst in, i halvdunklet, ser han någon ligga på sängen. Han ropar. Inte en rörelse. Han sniffar. Det stinker här inne … Han sniffar igen. Aj aj! Det stinker gas! Han rusar fram till spisen, skruvar åt trissan på gasflaskan och går bort till sängen. Madame, madame! Han klappar henne lätt på kinderna. Först försiktigt, men när hon inte reagerar tar han i mer och mer. Hunden gläfser och hoppar omkring sängen. Ferdinand drabbas också av panik och börjar örfila henne med full kraft. Skriker åt henne att vakna. Skrik och skall blandas. Madame Marceline! Voff! Voff! Öppna ögonen, för voff skull! Vakna, snälla ni, jag voffvoff er! Till slut gnyr hon till. Ferdinand och hunden drar samtidigt en lättnadens suck.
2 Fem minuter senare är allt bättre marCELInE Har fåTT färg på kinderna igen och vill absolut bjuda honom på något. Det är inte varje dag som hon får besök. De är grannar, men det är första gången han sätter sin fot hos henne. Det måste firas. Det spelar ingen roll att Ferdinand hävdar att han inte är törstig, att han bara kom förbi för att lämna hunden, hon reser sig ändå och vacklar fram till skänken, tar fram en flaska plommonvin som hon vill att han smakar på. Det är första gången hon har gjort plommonvin. Ni måste säga vad ni tycker om det! Han nickar. Hon börjar hälla upp men hejdar sig plötsligt och frågar oroligt om han ska köra bil sen. Han svarar att han ska hem till sig. Det är bara fem meter bort, han skulle kunna ta sig dit med förbundna ögon! Hon blir lugnad och fyller glaset. Han hinner knappt fukta läpparna innan hon drabbas av yrsel. Hon sätter sig tungt på en stol och håller sig om huvudet med båda händerna. Ferdinand blir besvärad och koncentrerar sig på vaxduken, låter glaset löpa längs 15
Bar Bara C on STan T I nE
ränder och rutor. Han törs varken dricka eller prata. Efter en lång tystnad frågar han, viskar nästan, om hon vill att han kör henne till sjukhuset. – Och varför det? – Så att de kan undersöka er. – Men jag har bara ont i huvudet. – Ja, men … Med tanke på gasen. – Ja … – Det är inte alls bra. – Nej. – Det kan ge biverkningar. – Jaså? – Kräkningar, har jag hört. – Jaha. Det visste jag inte. En ny lång tystnad. Hon sitter med slutna ögon. Han tar tillfället i akt och ser sig omkring. Rummet är litet och mörkt med ofattbart mycket saker. Det får honom med en gång att tänka på att hos honom är det precis tvärtom. Det nästan ekar, så tomt är det i huset. Tanken gör honom dyster, han återgår till att studera vaxduken. Till slut frågar han. – Jag brukar inte lägga mig i andras affärer ska ni veta, madame Marceline. Men … det är inte möjligtvis för att ni har det besvärligt just nu som ni har … som ni har …? – Som jag har vad? – Gasen? – Vad är det med gasen? – Jamen, alltså … 16
o C H S E n PaUL E T T E
Ferdinand har det svårt. Ett känsligt ämne. Inget han känner sig hemma med. Men han vill ändå försöka säga något. Så han börjar gå som katten kring het gröt, pratar på om ditt och datt, försöker göra sig förstådd med halvkvädna visor. (Han är också förtjust i uttrycket ”läsa mellan raderna”.) Han är så övertygad om att orden oavsiktligt röjer tanken att han skulle föredra att gå på ren instinkt och låta den göra jobbet. Samtidigt är han klarsynt nog att erkänna att instinkten ofta har spelat honom fula spratt, minsann! Det ena kan leda till det andra, han är rädd att oavsiktligt framkalla alltför upprörda känslor, en gråtattack eller att en hemlighet avslöjas. Det gillar han inte alls. Om bara var och en försökte klara sig på sin kant, då skulle livet vara så mycket enklare! Med hustrun hade han vetat hur han skulle parera risken att dras in i alltför intima diskussioner: så fort han märkte att hon var på väg åt det hållet, tog han upp det förflutna. Bara ett ord, helt oskyldigt. Och hoppla, sedan behövde han bara lyssna förstrött med ena örat. Hon hade ju varit så förtjust i att prata, hans stackars fruga. Om allt och ingenting, rent strunt. En riktig pratkvarn. Men det hon tyckte mest om av allt, det var att prata om gångna tider. Om sin ungdom. Om hur mycket bättre det var förr. Så mycket skönare. Framför allt innan de träffades! Hon slutade alltid med att ilsket räkna upp allt vad hon skulle ha kunnat få uppleva, någon annanstans, i Amerika, i Australien eller kanske Kanada. Ja minsann, varför inte, så kunde det ha blivit! Om han bara inte hade bjudit upp henne, mumlat vackra ord i hennes öra 17
Bar Bara C on STan T I nE
och hållit henne så hårt intill sig på den där förbaskade danstillställningen 14 juli. Ack, så synd. Han hade inget att förebrå henne. Han hade drömt han också. Riktiga kalasdrömmar. Men han hade raskt insett att drömmar och kärlek skulle det inte bli mycket av här inte. Han var kanske inte ämnad för det. Eller också fick det bli en annan gång. Eller i ett annat liv, ja, som en katt! Nåväl. Tillbaka till nuet. Han sitter hos grannfrun. Hon har ett problem, men verkar inte vilja prata om det, trots hans försynta frågor. Han vet inte mycket om henne. Bara att hon heter Marceline. Hon säljer honung, frukt och grönsaker på marknaden. Hon är lite annorlunda. Ryska eller ungerska, kanske? Från ett östland i alla fall. Det är inte så länge sedan hon slog sig ner här. Men några år sedan är det allt. Sex eller sju? Jodå, så är det nog. Han tittar sig omkring igen. Nu lägger han märke till att det varken finns varmvattenberedare över diskbänken, eller kylskåp, eller tvättmaskin, eller teve. Inga moderna bekvämligheter. Som när han var liten. Bara en radio för att lyssna på nyheterna, och kallt vatten i vasken att tvätta sig med. Om vintern, minns han, försökte han alltid hitta ett sätt att slippa. Och slippa slitet med tvätten också, stel och iskall var den när den plockades upp ur baljan, och han måste hjälpa till att krama ur den med spruckna fingertoppar. Jisses, vilket eländigt liv de hade på den tiden! Kanske hade den stackars madame Marceline fått nog av att leva så, tänker han för sig 18
o C H S E n PaUL E T T E
själv. Nog av att ha det så kärvt, av alla svårigheter. Hon måste ha tappat modet. Och så är hon ju långt hemifrån, långt ifrån familjen. Det är mycket möjligt att det var det som fick henne att … Han känner att han inte kan släppa det hela nu. Han måste ta på sig det här, tvinga sig till att tala. Om andra saker än intigheter, regn och vackert väder. Eller till och med om hunden. Listig liten rackare det där! Vilken tur för er att ni har honom. Sista hunden jag hade var dum som ett spån men väldigt tillgiven. Den här … Vasa? Är det en tik? Är ni säker på det? Det såg jag inte. Han andas in, och sätter i gång. I ett enda svep säger han att han förstår. Att det har hänt att han också en eller annan gång har fått lust att göra det. Tre, faktiskt. Nåja, ska han vara helt uppriktig är det fyra. Ja, fast … Han tog sig tid att tänka efter före, han. Och han fann mycket goda skäl att låta bli. Som till exempel … Nu plötsligt kommer han inte på något. Jo men visst, naturligtvis, så dum han är: barnbarnen! Barnbarnen, de är underbara. Så fantastiska. Och så annorlunda jämfört med hans egna barn. Jo, jo, så är det. Sötare, livligare och mycket mer intelligenta. Det har kanske med tidsandan att göra, världen har förändrats. Om det inte är vi som blir mer tålmodiga med åldern. Det är möjligt … Har ni inga? Inte minsta liten en? Asch. Det var synd. Men det finns annat man kan hålla fast vid. Vänta, så ska jag tänka efter. Hon lyfter blicken, tittar upp i taket. 19
Bar Bara C on STan T I nE
Han kliar sig i huvudet. Försöker komma på något. – Vet ni, det är också viktigt att emellanåt påminna sig om att det finns de som har det värre än vi. Då hamnar man med fötterna på jorden igen. Man får ordning på torpet, så att säga. Det kan man behöva ibland, tycker ni inte? Hon verkar ha tankarna på annat håll. Han försöker komma på något lustigt. – Eftersom ingen någonsin har kommit tillbaka från andra sidan och kan säga om det är bättre där är det kanske ingen idé att gå händelserna i förväg, eller vad säger ni, madame Marceline? Det bästa vi kan göra är att göra ingenting. Han flinar. Inväntar hennes reaktion. Det kommer ingen. Han blir riktigt orolig. Lutar sig fram emot henne. Förstår ni när jag pratar med er? Det finns kanske vissa ord som … Hon sträcker ut handen mot slangen på gasbehållaren och säger med lätt darrande stämma att nu har hon det, hon har suttit och tänkt en stund, men nu så. Alltihop är den gamla kattens fel. Han är försvunnen sedan ett par dagar tillbaka. Kanske är han död? Hoppas verkligen att det inte är fallet. Det vore alltför sorgligt. Under tiden har det blivit rena anarkin här. Mössen gör precis som de vill. Det är ingen hejd på dansen, dag som natt pågår den i skåpen, under sängen, i skafferiet. De gnager och gnager, det tar aldrig slut. Det känns som om hon skulle bli galen! Om det får fortsätta kommer de snart upp på bordet och äter från hennes tallrik, de är så fräcka, de där små djuren. 20
o C H S E n PaUL E T T E
Ferdinand har gett upp. Han lyssnar knappt längre. Hon pratar i nattmössan, stackars kvinna. Det måste bero på gasen. Hennes historia om en död katt och möss som dansar, den hänger inte ihop över huvud taget. Han ser henne prata, sänker blicken till hennes händer. Vackra och slitna. Han tänker att det beror på arbetet med jorden, hon borde ta hand om sig, använda handkräm, det skulle göra gott. Ändå ser hon yngre ut än vad han trodde, i sextioårs… Plötsligt ställer hon sig upp. Han hoppar till, förvånad, och reser sig också. Hon säger till honom att det är väldigt irriterande att prata ut i tomma intet. Men hur som helst, nu känns det bättre. Tack ska han ha, han kan gå nu, hon tänker lägga sig och vila lite. Hon blev lite groggy av gasen. Ferdinand tittar på väggklockan. Halv fem, det är tidigt för att gå till sängs. Han blir förvånad. Hon säger till honom att hon inte följer honom ut, han hittar säkert själv. Han svarar ja, och ler i mjugg. Ingen risk att man går vilse i ett hus med bara ett rum! Han klappar hunden på huvudet. Ja, adjö då, madame Marceline. Skulle ni behöva något, vad som helst, är det bara att ringa. Tack, ja, det ska jag komma ihåg. Hon rycker på axlarna och muttrar för sig själv: så fort jag har kopplat in telefon, förstås. Medan han går tillbaka till bilen försöker Ferdinand bringa lite reda i vad som nyss har hänt: vi har en dam som nästan gasat ihjäl sig, som bor i det lilla, lilla huset precis bredvid hans sedan flera år tillbaka, han måste ha stött på henne hundratals gånger, på vägen, på posten, på marknaden, han 21
Bar Bara C on STan T I nE
har knappt pratat med henne, bara om vädret, och honungsskörden. Och så plötsligt träffar han på hennes hund! Hennes tik, rättare sagt. Men om han inte hade stannat på vägen nyss för att ta med den hem skulle hon säkert ha varit död nu, madame Marceline. Och ingen skulle ha brytt sig om det. Fan också. Kul är det inte. Han sätter sig i bilen och kör iväg. Han tänker att han ångrar att han inte svarade på hennes fråga nyss. Synd, han får komma förbi i morgon eller en annan dag. För att ärligt säga vad han tycker om hennes plommonvin. Att det verkligen blev lyckat för att vara första gången, madame Marceline. Hans fru Henriette, som har gått bort, hon gjorde också vin förr i världen. Men det blev aldrig lika gott. Jo, jo, jag försäkrar, jag menar det verkligen. I det lilla huset sträcker Marceline ut sig på sängen. Huvudvärken har lättat lite. Hon kan tänka. Lustig gubbe, den där Ferdinand. Och så pratsam! Han höll inte upp med sitt prat under hela tiden han var där, man blev faktiskt lite matt. Hon förstod inte riktigt allt. Det där med att få ordning på torpet, till exempel, vilket torp, det var mystiskt. Han måste ha varit ordentligt deprimerad, han verkade behöva ge utlopp för sina känslor. En aning besvärande, men det minsta man kunde göra var att lyssna på honom. Hur som helst var det snällt av honom att ta hem 22
o C H S E n PaUL E T T E
hunden. Hon måste komma ihåg att tacka honom nästa gång. En burk honung, kanske, om han tycker om det. Plötsligt dyker minnena upp. Hon kommer ihåg hans fru. Oh lala … det var ingen trevlig kvinna! Gräslig, rent av. Det var i början, hon kände inte till något eller någon här. Djuren var hungriga, och hon själv också. Hon försåg sig i köksträdgården. Och sedan började hon som något helt naturligt odla där. För att kunna fortsätta äta och kanske också tjäna en slant. Så fick hon fundera på vad som skulle hända sedan. Nåväl. Trots alla ansträngningar blev första året rena fiaskot. När morötterna var färdiga var de inte större än rädisor och löken var inte större än små bjällror! Och varje vecka kom den fina fru Henriette, hon stannade till vid hennes marknadsstånd och betraktade hennes varor med viss avsmak. Året därpå gick det bättre. Morötterna började likna morötter och purjolöken var i alla fall större än en bläckpenna. Och Henriette började handla så smått av henne emellanåt, men gav intryck av att det var rena allmosor. Hon skulle ha velat be henne dra åt skogen. Fast hennes situation tillät det inte. Ja, hon hade hjärtligt avskytt den där kvinnan. Hon tänker att parrelationer alltid kommer att förbli en gåta. Hennes egen också, förvisso. Hon har ingen särskild lust att tänka på det. Det är så avlägset, nästan som ett annat liv. Men de där två, ändå … Henriette och Ferdinand, utan att hon egentligen kände dem undrar hon hur de lyckades leva ett helt liv ihop så omaka som de var. Vad var det som hade gjort att de inte rusade iväg åt var sitt håll när den 23
Bar Bara C on STan T I nE
glödande passionen väl hade lagt sig? Nåja, det är väl inget att fundera på. Men han ger i alla fall vid en första anblick intryck av att vara annorlunda. Bakom ett lite kantigt och otillgängligt yttre verkar han ganska snäll. Hjärtesorgen ligger som en sten över bröstet på honom, han gör allt vad han kan för att dölja den, det är rätt rörande. När han talar om barnbarnen är det tydligt att han saknar dem, han har inte hunnit vänja sig vid att de har flyttat. Det måste ha varit en chock för honom, att bli ensam på den stora tomma gården. Stackars sate. Kul är det inte. När mörkret föll gick Marceline upp. Huvudvärken hade gått över. Hon började med att se över gasslangen som mössen hade gnagt på. Det fanns en bra bit kvar. Hon lyckades laga den och kunde sätta på soppa.
B A R B A R A C ONSTA N T I N E
och sen paulette
”Ferdinands förslag kom alltså som … en liv boj, en oas i öknen, ett ljus i slutet av tunneln? En frist var det hur som helst. De sade ja.”
© TA N YA C O N STA N T I N E
Ferdinand är i sjuttioårsåldern och lever ensam på en stor tom gård sedan sonen flyttat därifrån med sin familj. En dag, efter en våldsam storm, hotar grannen Marcelines tak att rasa in och Ferdinand föreslår att hon ska flytta in hos honom. Efter hand ansluter fler personer och bildar ett udda kollektiv på gården. Den nyblivne änklingen Guy, systrarna Lumière som drivs från sitt hus, ett par vilsna studenter, en spirande kärlek och några djur. Och sedan Paulette … Barbara Constantine föddes i Nice av amerikanska föräldrar. Hon debuterade 2007 och har sedan dess skrivit tre romaner och en ungdomsbok. Hennes senaste, Och sen Paulette, har översatts till ett tiotal språk och sålt över 200 000 ex i Frankrike. Översättning från franska: Maria Bodner Gröön
”När jag kommit till sista sidan ville jag bara göra en sak: börja om från början och ge bort den till alla mina vänner.” PA GE D E S LIBRAIRE S
”I sin fjärde roman Och sen Paulette bjuder Barbara Constantine på en förtjusande saga som involverar olika generationer och mycket generositet.” L’EXPRESS
ISBN: 978-91-86480-75-2