D AV I D P E AC E
1980 [tredje boken i Yorkshire-kvartetten]
Översättning Rebecca Alsberg
Modernista stockholm
Del 1
ultraljud testar överföring ett på medborgarband utsändning av tavlor på en utställning av vidrigheter från solens skuggor utanför strålkastarkäglan joyce jobson i halifax fredagen den tolfte juli nittonhundrasjuttiofyra mer livat på en kyrkogård kan inte gå ut som det regnar hinner titta in på the royal oak en lager till och sen hem till donald med två fish’n’chips skjutsen hem småpratet småkäbblet gatuköket stängt ut ur skuggorna mörkret kliver han etthundrasextiotre centimeter och rätt snygg lite vågigt hår mörka långa polisonger han skulle inte skrämma någon och säger som man gör här i yorkshire han säger vi har otur med vädret som vanligt och ja vet ja kommer råka illa ut djupa snitt ovanför bägge ögonen och skärsår på huvudet skallen hade dubbla frakturer till följd av slag med järnrör eller hammare och för en sekund är den levande själen här bland de döda som svävar och snart ska dö laga dig bort intensiven för säkerhets skull hon hade två små hack i ländryggen båda femton till tjugo centimeter långa gjorda med ett vasst verktyg kläderna har först dragits upp innan skadorna tillfogades sedan har kläderna lagts till rätta igen var finns kojak nu muttrar han för sig själv donald är det tänkbart att du gick ut genom ytterdörren och sprang förbi granntomterna runt änden på huslängan och väntade på din fru i mörkret är det tänkbart donald att det är du som kliver ut ur skuggorna mörkret och antastar din fru och säger som man gör i yorkshire du säger vi har otur med vädret som vanligt var det du donald ni har haft era misshälligheter du och joyce det vet vi och sedan sprang du tillbaka förbi granntomterna och sjönk ner framför kojak igen det var du eller hur slaktaren han säger som man säger i yorkshire vi har otur med vädret som vanligt och hon kommer att råka illa ut djupa snitt ovanför båda ögonen och skärsår på huvudet skallen har dubbla frakturer till följd av slag med ett järnrör eller en hammare och för en sekund är den levande själen här bland de döda som svävar och snart ska dö laga dig bort härifrån bort från tystnaden i affärerna klottret på väggarna och dörrarna de våta madrasserna alla dagar borta från jobbet alla dagar borta från skolan alla dagar på sjukhuset alla oändliga dagar hemma i huset vi har otur med vädret som vanligt gång på gång tidningarna och alla som ringer huvudvärken och medicinerna läkarna och polisen det här är vad rippern har gjort med min fru den osynlige mannen som satte hundhår på hennes kläder som inte hade sönder hennes strumpbyxor som lät hennes vita hälar vara men ändå sitter hon hemma och blir deprimerad livet meningslöst och gråter som man gör i yorkshire hon gråter vi har otur med vädret som vanligt och de kommer att spärra in mig jag vet det vårt sexliv förstört mina döttrar övertalade mig att gå ut och köpa lite nya kläder men ja gjorde det bara för dom skulle bli glada och det var ju löjligt för ja skulle aldrig gå nånstans där ja kunde haft det på mig och förr tyckte ja det var roligt att laga mat och hålla fint men nu gör ja det bara för att inte sitta och grubbla på slaktaren en levande själ här bland de döda som svävar laga dig bort härifrån säger dom ja klarar inte av att komma nära en karl eller ens titta på en utan att det känns konstigt som det gör i yorkshire alla säger att vi har otur med vädret som vanligt och ja vet att det låter hemskt men ibland kan ja titta på min egen gubbe som sitter där och har otur med vädret hela tiden min levande själ här bland de döda som svävar och ja måste laga mig bort härifrån från allt rippern har gjort med mig otur med vädret som vanligt telefonen som ringer tystnaden innan han säger som man gör i yorkshire säger ja missade dig då men nästa gång slipper du inte undan otur med vädret som vanligt missade dig då men inte nästa gång testar
K a pitel 1 E t t skott – Jag är klarvaken, svettblöt och rädd. Där nere ringer telefonen, före gryningen, före väckarklockan. Displayen visar 05:00, fortfarande fullt av mord i skallen, mord och lögner, kärnvapenkrig: Här i norr efter bomben, maskiner är allt som finns kvar. Jag kliver ur sängen och går ner och svarar. Jag kommer upp igen och sitter i kylan på sängkanten, medan Joan låtsas att hon fortfarande sover. På radion säger Yoko Ono: »Detta är inte slutet på en era. Åttiotalet kommer ändå att bli en underbar tid och John trodde på det.« Efter ett par minuter säger jag: »Jag måste ner till Whitby.« »Så då var det han då?« frågar hon med bortvänt ansikte. »Ja«, säger jag och tänker – Alla får allt de önskar sig. Jag kör ensam från Alderley Edge rakt över heden, ensam mellan långtradarna som långsamt kryper fram på M62, vädret är bistert och grått, landskapet öde frånsett telefonstolparna. 07:00 släpper radion nyheten till övriga världen: »The Yorkshire Ripper har nu krävt sitt trettonde offer, för polisen bekräftar att tjugoåriga Laureen Bell blev mördad av samme man som är skyldig…« Jag knäpper av radion och tänker – Mord och lögner, lögner och mord – 11
Krig: Det är torsdagen 11 december 1980. Jag kommer till Whitby 11:00 och parkerar på infarten till det stora nybyggda enplanshuset, bredvid tre exklusiva bilar. Det är snöslask i havsskummet, frysande trutar kretsar över oss, vinden ylar genom tusen tomma snäckskal. Jag ringer på. En lång medelålders kvinna öppnar. »Peter Hunter«, säger jag. »Stig på.« Jag kliver in i hallen. »Ska jag ta rocken?« »Tack.« »Den här vägen«, säger hon och går före längre in i huset. Hon knackar på en dörr, öppnar och gör en gest åt mig att gå in. Tre män sitter utspridda i soffan och i fåtöljerna, grå hy och röda ögon, tigande. Philip Evans reser sig: »Peter. Mycket trafik?« »Inte så farligt.« »Vad vill ni ha att dricka?« frågar hans fru i dörren. »Kaffe skulle smaka bra.« »Det får bli pulverkaffe då tyvärr.« »Just vad jag föredrar«, säger jag. »Den ständige diplomaten«, skrattar Evans. »Ni andra är nöjda?« Männen nickar och hon stänger dörren efter sig. »Då kör vi en snabb presentationsrunda så kan vi gå rakt på sak sen«, ler polismästare Philip Evans, distriktschef för polismyndigheterna i Yorkshire och nordöstra England. »Mina vänner«, säger han. »Det här är Peter Hunter, operativ chef på Stor-Manchesterpolisen. Peter, det här är rikskriminalchef Sir John Reed.« 12
»Vi har redan träffats«, säger jag och skakar hand. »För länge sen«, säger Sir John och sätter sig till rätta i soffan igen. »Precis«, nickar Philip Evans. »Och här har vi Michael Warren, från inrikesdepartementet.« »Trevligt«, säger jag och skakar hand med den magre mannen. Evans pekar på en djup fåtölj med breda armstöd. »Sätt dig, Pete.« Det knackar lätt på dörren och mrs Evans kommer in med en bricka som hon ställer ner på det låga soffbordet mellan oss. »Mjölk och socker får ni ta själv«, säger hon. »Tack så mycket.« Det blir tyst, bara blåsten och mrs Evans som pratar med en hund när hon drar sig tillbaka till köket. Philip Evans säger: »Vi har fått ett litet problem.« Jag slutar röra om i kaffet och tittar upp. »Som jag sa på telefon har det inträffat ett nytt mord. Sjuksköterska, tjugo år, utanför personalbostäderna. Leeds igen.« Jag nickar: »Dom sa det på radion.« »Kunde inte låta oss få en dag ens«, suckar Evans. »Hur som helst, nu får det räcka.« Michael Warren böjer sig framåt i soffan och ställer en liten bärbar kassettbandspelare på soffbordet, bredvid plastbrickan. »Ja, nu får det räcka«, upprepar han och trycker på play: En lång tystnad, bandbrus och sedan: »Det är Jack som talar. Jag märker att ni fortfarande inte har lyckats få fast mig. Jag har den största respekt för dig, George men herregud! Ni har inte kommit ett steg närmare nu än för fyra år sen när jag började. Det verkar som om grabbarna sviker dig, George. Dom är inte mycket att hurra för, va? Enda gången det var nära ögat var för nåra månader sen i Chapeltown, då när jag blev avbruten. Fast då var det en patrullerande snut, ingen kriminalare. 13
Jag varnade dig redan i mars att jag skulle slå till igen. Beklagar att det inte blev Bradford. Jag lovade visserligen det men jag kunde inte ta mig dit. Jag vet inte säkert när jag slår till nästa gång men det kommer helt klart bli nån gång i år, kanske september, oktober, kanske tidigare om jag får tillfälle. Jag vet inte säkert var, kanske Manchester, jag gillar den stan, där finns det gott om såna som traskar runt. Dom lär sig visst aldrig, eller hur George? Du hade säkert varnat dom, men dom gör ju aldrig som man säger.« Tretton sekunders bandbrus, sedan: »Ta hon i Preston, och det gjorde jag ju, eller hur George? Äckliga kossa. Den satte jag satsen rätt upp i gjorde jag. Med den takten jag har borde jag komma in i Guinness rekordbok. Är vi inte uppe i elva nu, va? Alla fall tänker jag hålla på ett bra tag till. Jag har svårt att tro jag blir haffad den närmaste tiden. Och skulle ni börja nosa mig i hälarna stoppar jag nog pipan i munnen innan ni hinner ifatt. Jaha, det var trevligt att pratas vid en stund, George. Hälsningar, Jack the Ripper. Ingen mening med att leta efter fingeravtryck. Du vet väl vid det här laget att alla spår är bortsopade. Vi hörs. Hej då. Hoppas du gillar den gripande låten på slutet. Ha. Ha.« Reed lutar sig fram och stänger av kassetten precis när Thank You for Being a Friend sätter i gång. »Som ni vet fick vi det där i juni förra året«, säger Warren. »Det ni inte vet är att inrikesminister Whitelaw omedelbart gav sitt godkännande till att vi fick utnyttja polisens riksdatabas i en hemlig satsning på övervakning av fordon i hela West Yorkshire, att vi gick in i födelseregister och skolregister för att göra korsslagningar på alla av manligt kön födda i Wearside efter 1920. I hemlighet tillstyrkte han även att försäkringskassans arkiv lämnades ut för att vi skulle hitta alla av manligt kön som har bott eller arbetat i Wearside de senaste femtio åren. Hittills har vi intervjuat och avfört 200.000 personer, knackat dörr på över 30.000 hus, tagit över 25.000 redogörelser och gjort av med i runda slängar fyra miljoner pund.« 14
»Och merparten har gått till alla dessa jävla pressreleaser«, säger Sir John Reed. »Driv upp Rippern«, suckar Philip Evans. Sir John fnyser: »Det var ju en jävligt begåvad idé. 17.000 misstänkta för helvete.« »Jävligt begåvad«, upprepar Michael Warren, stoppar i en ny kassett, trycker på play igen: »Varje gång telefonen ringer undrar jag om det är han. Om jag kliver upp mitt i natten märker jag att jag tänker på honom. Jag tycker, fast det har gått så lång tid, jag tycker det är som om jag verkligen känner honom.« Jag tittar bort på Reed, den gråa hyn, de röda ögonen. Han ruskar på huvudet. »Om vi får tag på honom lär vi bli varse att han legat för länge vid vänstra bröstet och inte länge nog vid det högra. Men jag betraktar honom inte som en ond människa. Rösten låter nästan sorgsen, en man som är less på det han har gjort, less på sig själv. Som jag ser det är han som en ond ängel på villovägar och även om jag aldrig skulle kunna överse med hans gärningar, kan jag ha förståelse för hans känslor.« Warren trycker på stop. »Hörde du vem det var?« »George Oldman?« säger jag. Philip Evans nickar: »Det där var polischef Oldman i en intervju för Yorkshire Post i förra veckan.« Warren: »Gudskelov ringde dom oss.« Tystnad. I den mörka trappan kliver vi fel. Sir John Reed säger: »Sexton timmar om dagen, sex – ibland sju – dagar i veckan.« Jag rycker på axlarna: »Jag är nog inte så insatt tyvärr.« »Men hur mycket vet du då?« »Om?« »Om hela den här jävla farsen?« 15
»Egentligen inte mer än vad jag läst i tidningarna.« »Jag tror du är lite väl blygsam, Hunter. Jag tror du vet mycket mer«, blinkar Reed. Jag tänker svara, men han tystar mig med en gest: »Jag tror att du precis som de flesta erfarna kriminalare i det här landet tycker att West Yorkshire har gått bort sig, att Ripperbanden är rena gojan, att han garvar åt oss, den brittiska polisen, och jag tror att du inte vill något hellre än att själv få ge dig i kast med det.« Jag glor tillbaka: »Då är det goja alltså? Bandet?« Han småler och med en nick vänder han sig till Philip Evans. Det blir tyst först innan Evans säger: »Det blir presskonferens senare i dag och då kommer länspolismästare Angus att informera medierna om att Oldman åker ut.« Jag säger inget nu, bara väntar. »Och att Peter Noble har utnämnts till tillförordnad operativ chef med oinskränkt ansvar för jakten på mördaren.« Fortfarande säger jag inget, bara väntar. Michael Warren hostar och lutar sig framåt: »Noble är en schyst kille.« Ingenting, bara väntar. »Men det höjs redan röster för att ta hjälp utifrån, nya ögon, en ny infallsvinkel och så vidare, så Angus kommer dessutom att meddela att det ska tillsättas en hjärntrust, ett superteam kan man säga, som ska vägleda Nobles gäng«, fortsätter Warren. Ingenting, bara väntar. »Det här superteamet kommer att bestå av Leonard Curtis, biträdande länspolismästare för Thames Valley; William Meyers, nationell samordnare för de regionala kriminalavdelningarna; intendent Donald Lincoln, Sir Johns ställföreträdare; doktor Stephen Tippet från rättsmedicinska och du själv.« Bara väntar. Sir John Reed tänder en cigarett, blåser ut och säger: »Nå, vad tänker du nu?« Jag sväljer: »Skulle vi vägleda Nobles gäng?« 16
»Ja.« »Hur länge då?« Michael Warren säger: »Två tre veckor.« Reed betraktar glöden på sin cigarett. Jag säger: »Kan jag tala fritt?« »Självklart«, säger Philip Evans. »Ser man det som en PR-insats för att ta udden av den ofrånkomliga kritik som Yorkshirepolisen kommer att möta de närmaste veckorna kan det väl hända att en viss framgång kan uppnås, men talar vi om den praktiska nytta vi skulle kunna göra, vågar jag påstå att den skulle bli påtagligt begränsad.« Hela rummet skiner upp, grå hy och röda ögon riktigt strålar. »Bravo«, klappar Sir John Reed. »Vi bad dig komma hit i dag«, säger Philip Evans och langar över en tjock röd ringpärm, »för att vi vill att du leder en hemlig statlig utredning av fallen, under det här superteamets täckmantel. Du får själv välja upp till sju inspektörer som dina medarbetare; du har din bas i Leeds och rapporterar enbart till mig här i Whitby. Ditt uppdrag blir att gå igenom hela materialet på bredden och tvären, sätta ljuset på särskilt intressanta aspekter, om nu några skulle yppa sig, lägga upp strategier och följa alla framkomliga spår.« »Och ta fast fanskapet«, fräser Reed. Jag väntar, med sikte på seger. Philip Evans säger: »Frågor?« Stillsamt: »Varför hemlig?« Evans nickar: »Allmänheten lär knappast finna sig i att det pågår två parallella utredningar. Inte West Yorkshire-kollegerna heller för den delen. Och dessutom vill vi inte tvätta vår smutsiga byk offentligt och så vidare, ifall det nu skulle finnas nån sån. Med tanke på hur stämningen är för närvarande.« Jag ser mig om i rummet. Sir John Reed säger: »Ja, fråga på bara.« »Fråga vad, sir?« 17
»Varför just jag? Det är väl det du vill veta, inte sant? Det är i alla fall vad jag skulle vilja veta.« »Okej. Varför just jag då?« Reed nickar åt Michael Warren. »Först och främst ditt jobb på A10«, säger Warren. »Och så har du ju tidigare varit behjälplig i utredningar av enskilda kolleger inom West Yorkshire-polisen.« »Ursäkta mig, men den ena utredningen var för mer än fem år sen och den lyckades inte få fram något slutgiltigt resultat, bortsett från att den gjorde mig till den förmodligen mest avskydda snuten i norra England. Och den andra lades ner innan den hann börja.« »Eric Hall«, säger Evans till de båda andra. Jag tittar ner i koppen med kallt pulverkaffe som står på bordet framför mig, och ser ljuset reflekteras i den svarta ytan. »Du har fått en del öknamn har jag hört«, skrattar Sir John Reed. Jag ser på honom. »Tar du vid dig på nåt sätt?« frågar Reed. »Nej«, säger jag. »Där har du svaret.« »Jaha. Tack.« »Jag gör dem till spioner mot deras vilja«, ler han. »General Napier«, säger jag. Sir John Reeds leende slocknar: »Du kan din historia.« »Ja«, säger jag. »Jag kan min historia.« Det snöar ute. Det är blod på vindrutan, en död mås på gräsmattan. Jag slår på vindrutetorkarna och kör ensam tillbaka på M62, ensam mellan långtradarna som långsamt kryper fram, bistert väder, öde landskap – Bara mord och lögner, lögner och mord: »The Yorkshire Ripper har nu krävt sitt trettonde offer, för polisen 18
bekräftar att tjugoåriga Laureen Bell blev mördad av samme man som är skyldig…« Klockan är över 20:00 när jag är hemma igen. Joan sitter och tittar på TV Eye. »De sänder en repris på den där Mind of the Ripper«, säger hon. Jag sjunker ner framför TV:n, ser ansiktena fladdra förbi. Jag är fyrtio år, Joan trettioåtta. Vi har inga barn. Jag kan inte sova – Det kan jag aldrig. Ryggen värker, det blir värre och värre, dag för dag. Alltid vaken, svettblöt och rädd, uppspärrade ögon i mörkret där bredvid Joan. Radion på – Alltid på: Hungerstrejkarna nära att dö, trettiotvå mord en enda helg i LA; Gdansk, Teheran, Kabul, the Dakota; Norra England – Ingen lag och ordning. Jag kliver upp och går en trappa ner. Jag hör regnet mot fönsterrutan, bakom gardinerna. Jag går ut i köket och sätter på radion och väntar på att vattnet ska koka upp. Regnet mot rutan, en låt på radion: »Don’t be afraid to go to hell and back – « Jag öppnar portföljen och tar fram den röda ringpärmen, den röda ringpärmen som de gav mig: Mord och övergrepp på kvinnor i norra England. Vattnet kokar, visslar: Alla får allt de önskar sig. Jag låser upp köksdörren och tar med mig teet och den röda ringpärmen ut i den svarta trädgården och regnet. Jag går längs 19
garaget ner mot boden som jag har byggt i bortersta hörnet. Jag fiskar upp nyckeln ur morgonrocksfickan och sticker den i låset. Jag fryser ända in i märgen. Jag går in, låser efter mig och tänder lampan. Mitt rum – En dörr, en lampa, inga fönster; lukten av jord och fukt, gamla avgasångor och utslitna trädgårdshandskar; ett långt arbetsbord utmed ena väggen, två grå arkivskåp i plåt står på post i var sitt hörn. Mellan dem, på bordet, en dator och ett tangentbord, en svartvit bärbar TV-apparat, en kortvågsradio, ett kassettdäck och en rullbandspelare, en skrivmaskin. Under bordet, över golvet, sladdar och kablar, kontakter och adaptrar, kartonger med papper, tidningshögar, burkar och askar och krukor med blyerts och kulspetspennor och gem. Jag ställer temuggen ovanpå den röda ringpärmen som jag lagt på hörnet av arbetsbordet och jag knäpper på den lilla elkaminen och datorn – Anabasis: Dumpade delar från en Acorn med Memorex R A M-pack, piratplock från Radionics och Tandy, en ZX80 som fortfarande låg ouppackad i sin kartong, hela maskinen överhöljd med kassettband och häftmassa. Jag sätter mig vid bordet och tittar på väggen ovanför Anabasis: På en karta och tolv fotografier – Varje foto ett ansikte, varje ansikte en bokstav och ett datum, en siffra på varje panna: Theresa Campbell Clare Strachan Joan Richards Marie Watts Rachel Johnson Janice Ryan Elizabeth McQueen
a b c d e f g 20
6/6 -75 20/11 -75 6/2 -76 28/5 -7 7 6/7 -7 7 5–12/6 -7 7 20/11 -7 7
3. 2. 4. 0. 0. 1. 2.
Tracey Livingston Candy Simon Doreen Pickles Joanne Thornton Dawn Williams
h i j k l
7/1 -78 27/1 -78 27/5 -78 18/5 -79 9/9 -79
3. 0. 5. 0. 0.
Jag lyfter muggen från den röda ringpärmen och slår upp första sidan: Innehåll: Uppdelat efter år: 1974: Joyce Jobson, överfallen Halifax, juli 1974. Anita Bird, överfallen Cleckheaton, augusti 1974. 1975: Theresa Campbell, mördad Leeds, juni 1975. Clare Strachan, mördad Preston, november 1975. 1976: Joan Richards, mördad Leeds, februari 1976. Ka Su Peng, överfallen Bradford, oktober 1976. 197 7: Marie Watts, mördad Leeds, maj 197 7. Linda Clark, överfallen Bradford, juni 197 7. Rachel Johnson, mördad Leeds, juni 197 7. Janice Ryan, mördad Bradford, juni 197 7. Elizabeth McQueen, mördad Manchester, november 197 7. Kathy Kelly, överfallen Leeds, december 197 7. 21
1978: Tracey Livingston, mördad Preston, januari 1978. Candy Simon, mördad Huddersfield, januari 1978. Doreen Pickles, mördad Manchester, maj 1978. 1979: Joanne Thornton, mördad Morley, maj 1979. Dawn Williams, mördad Bradford, september 1979. Han har redan skrivit nästa kapitel: 1980: Laureen Bell, mördad Leeds, december 1980. Mitt kapitel – Sista kapitlet. Jag slår ihop den röda ringpärmen, den röda ringpärmen som de gav mig – Inget nytt. Jag tittar upp på väggen, kartan och fotografierna, bokstäverna och datumen, siffrorna: Sju år, tretton döda kvinnor, sju av dem var mödrar, tjugo moderlösa barn. Reeds röst ekar där inne i boden: »Men hur mycket vet du då?« Mitt svar som ekar tillbaka: »Egentligen inte mer än vad jag läst i tidningarna.« Ekar i skallen på mig, i den här boden, i det här rummet – Min bunker – Min krigsbunker – Mina enda intressen: Mord och lögner, lögner och mord – Se dem, dofta dem, smaka dem. Krigsbunkern – 22
Mitt krig: Moderlösa barn, barnlösa mödrar. Jag är fyrtio, Joan trettioåtta. Vi har inga barn, kan inte få några. Någonstans där borta på heden, sikten knappt en armlängd framåt, hade jag kommit med mitt bud igen: Jag tar fast honom, ser till så att han aldrig mer mördar mödrar, gör barn moderlösa, och sedan ger du oss ett, bara ett.
överföring två i cleckheaton på cumberland avenue snygga anita bird måndagen den femte augusti nittonhundrasjuttiofyra dag clive hade gömt alla mina skor klämt till om huvudet på mig och kört ner det i en hink med kallt vatten han var en sjuk typ som fått beslut på att hålla sig borta från kvinnor i minst fem år men han hade köpt en färgtv åt mig och vi hade blivit sams fast ja var rädd för han och kände mig lite sorgsen när ja lyssnade på crying in the chapel medan ja tog in lakana från strecket och vek dem i köket och lillkissen var borta så ja gick ut och letade efter den och ut ur skuggorna mörkret kliver han proper var han och luktade tvål en stilig servitör italienare eller grek han ville komma in på en kopp te han hade fräcka ögon och frökenhänder och han säger som man gör i yorkshire du är väl sugen va säger han aldrig i livet säger ja och då faller hammaren en två tre gånger och han drar ner hennes trosor och han lyfter på hennes blus och skär över magen på henne och tänker hugga men då tänds lampan och mannen frågar vad är det som står på vem är det där ute vem är det som för ett sånt liv hallå där vad står på där ute det är ingenting gå in igen bara det är ingen fara nu är det säkert det jadå ingen fara alls men det kommer att krävas en operation på tolv timmar för att få bort alla benflisor ur hjärnan på henne sista smörjningen att leva bakom ledningar och larm ensam med sin katt och sina bilder på jesus och david saul och khalid aziz de sju centimeter långa fårorna i hennes skalle och hon klipper håret själv crying in the chapel ja lever i min egen värld gardinerna fördragna i städrocken med katterna går mitt i gatan rädd för skuggorna och männen bakom henne sex månader tidigare när den mystiske mannen hade kommit till närbutiken och lämnat lappar varenda dag en hel vecka om hon ville gå ut med honom en kväll och ta ett par glas och en bit mat och han körde henne till en restaurang inne i bradford och hon minns inte vilken men hon vet att alla servitriser hade långa svarta kjolar och han var trevlig så där som man är i yorkshire och han visste en massa om henne fast de aldrig hade träffats förut och han sa att han hette michael gill eller var det gull doktor gull han bodde med sin mormor som var gammal och sjuk och han hade också en katt och de blev klara och han körde henne hem till cleckheaton och nej han ville inte komma in på en kopp kaffe för han måste hem och hjälpa mormor i säng och han gav henne inte ens en puss på kinden och hon såg honom aldrig mer och sex månader senare låg hon på gatan sparkarna av cowboystövlar och skärsåren över magen såna som västindier som hennes kille clive brukar göra på sina flickvänner om de varit otrogna du är väl sugen va aldrig i livet och sen faller hammaren en två tre gånger och han drar ner hennes trosor och han lyfter på hennes blus och skär över magen på henne och hon är inte anita nu hon är anna och hon kommer aldrig vara anita mer för anita dog den där natten på kullerstenarna och ibland önskar ja att ja inte blev opererad ja önskar ja dog med henne på kullerstenarna för då skulle ja inte vetat om nåt mer än bara svart tomhet för om ja hade vetat vad som väntade mig skulle ja vägrat den där dom kallar livräddande operation för mitt liv är inte räddat det är förlorat så vadå ja fick femtontusen pund i ersättning inga pengar i världen kan ge mig min anonymitet tillbaka kan ge mig mina pojkvänner tillbaka inga pengar i världen kan få bort stigmat från rippern kan ge mig min doktor gull eller var det gill michael gill femtontusen pund i ersättning för att leva bakom ledningar och larm med mina katter och bilder på jesus rädd för skuggorna och männen bakom mig ensam du är väl sugen på
K a pitel 2 07:00 Fredag 12 december 1980. Polismyndigheten i Manchester. Elfte våningen. Operative chefens tjänsterum – Mitt tjänsterum. Min resväska står vid dörren, radion på: »Det tidiga uttåget från universitet och högskolor inför julhelgen förväntas pågå över hela norra England samtidigt som studentkårernas förbundsordförande gjorde följande uttalande: ›Alla som i dag besöker något av universiteten i regionen kommer direkt att märka vilken skugga som denne Yorkshire Ripper har kastat över våra studenter…‹« Bläddrar genom inkorgen på mitt bord, julkorten. »Och över till andra nyheter: I dag kom beskedet att 30.000 grisar ska skickas till slakt för att förhindra att svinpesten sprider sig ytterligare…« Jag hör dörren mittemot öppnas och stängas. Jag lägger de sista papperna i sina mappar och går ut i korridoren. Jag stannar utanför länspolismästarens dörr och knackar. »Ja.« Jag öppnar dörren. Länspolismästare Clement Smith sitter bakom sitt skrivbord. »God morgon«, säger jag. Han tittar inte upp. 25
Jag står stilla och väntar. Efter ett tag säger han: »Du tog det alltså?« »Ja.« Länspolismästaren tittar upp nu; det kortsnaggade håret, det svarta helskägget och de mörka ögonen ger Clement Smith en entydig uppsyn: Rättrogen. »Man har bett mig sätta ihop en grupp med medarbetare«, säger jag. Tystnad. »Jag skulle vilja ha John Murphy och Alec McDonald, plus kriminalkommissarie Hillman och kriminalinspektör Marshall från Grova brott.« »Helen Marshall?« »Ja.« »Räcker det?« »Ja.« »Du vet väl att du kan få tre till?« »Ja.« »Har du pratat med de berörda?« »Nej.« »Har du nån tidplan klar för dig?« »Med er tillåtelse skulle jag vilja samla allihop redan nu på förmiddagen.« Tystnad. »Jag måste till Wakefield för presskonferensen i eftermiddag och jag vill gärna ha med mig John Murphy då.« Tystnad. »Meningen är att jag ska träffa länspolismästare Angus, George Oldman och Pete Noble och sen sätta i gång.« Tystnad. »Om ni inte har nåt att invända.« Efter ett tag säger han: »Jag har fått order att se till att du får det du behöver.« 26
»Tack för det.« Paus, och sedan: »Jag säger åt dom att vara på ditt rum klockan tio.« »Tack.« Clement Smith nickar och återgår till det han har på skrivbordet. Jag går mot dörren. »Peter«, säger han. Jag vänder mig om. »Du bestämde dig jäkligt snabbt, va?« »Det kändes inte som något jag kunde tacka nej till.« »Det kunde du«, säger han. »Det hade jag gjort.« »Jag ser det som ett hedersuppdrag, sir. Ett hedersuppdrag för Manchesterpolisen.« Han återgår än en gång till sina papper. Jag öppnar dörren. »Peter«, säger han igen. Jag vänder mig om. »Vi får hoppas det«, säger han. »Vi får hoppas det.« 10:00. Mitt tjänsterum. Kriminalpolisöverintendent John Murphy: Manchesterirländare, mamman kände min, några och femtio, över tjugo års erfarenhet av brottsutredningar, ett par rundor med mig på A10, direkt inblandad i den så kallade Ripperjakten eftersom han ledde förundersökningen av fallet Elizabeth McQueen 197 7. Förste kriminalkommissarie Alec McDonald: skotte, uppväxt i Glasgow, fyrtiosju fyllda, fem år på Ordningen, fem år på Grova brott, direkt koppling till Rippern genom fallet Doreen Pickles 1978. Kriminalkommissarie Mike Hillman: trettiofemårsåldern, fem år med mig på A10, omfattande antikorruptionsarbete, nu Grova brott. 27
Kriminalinspektör Helen Marshall: några och trettio, tio år på Ordningen och Narkotika, nu Grova brott. Våra bästa krafter – Deras fyra par klara och pigga ögon rakt på mig: »Tack för att ni är här och kunde komma med så kort varsel.« Nickar och leenden – »Jag ska gå rakt på sak: Jag har blivit ombedd av inrikesministern att leda en undersökning av de mord och övergrepp på kvinnor i norra England som i dagligt tal kallas Yorkshire Ripperdåden. Mordfall som sen i går nu är uppe i tretton stycken.« Inga nickar, inga leenden – »Uppdraget är att granska hela materialet och sätta ljuset på särskilt intressanta aspekter, att föreslå alternativa strategier, och att hitta och gripa den skyldige.« Fyra par ögon på mig – »Jag har bett er komma hit i dag eftersom jag vill ha med samtliga av er i den här undersökningen. Det innebär dessvärre att ni måste lämna över era nuvarande uppgifter till andra, att ni måste hålla till borta i Yorkshire jävligt mycket, att ni inte kan vara hemma hos familjen, att ni måste jobba dygnet runt, sju dar i veckan, med begränsad ledighet.« Inga nickar, inga leenden, bara spända blickar – »Ni vet vad som krävs och jag vill verkligen inte utnyttja er lojalitet. Men jag har jobbat ihop med var och en av er och enligt min uppfattning är ni de bästa vi har för det här uppdraget.« Stenhårda blickar – »Så om ni inte är beredda att satsa ska ni säga till nu.« Tystnad, sedan – John Murphy: »Jag ställer upp.« »Tack, John.« Alec McDonald: »Jag med.« »Tack.« Mike Hillman: »Jag avskyr Yorkshire men vad fan.« »Hyggligt, Mike.« 28
Helen Marshall: »Jag får väl ordna med nån som kan ge jycken mat då.« »Tack för det.« Jag sätter mig ner igen: »Tack ska ni ha, allihop. Jag visste att jag kunde räkna med er.« Nya leenden, inga hårda blickar. »Om ett litet tag ska John och jag köra över till Wakefield och vara med på presskonferensen som dom ska ha i eftermiddag. Ni andra bör ta tillfället i akt att lämna över era nuvarande uppgifter. Länspolismästare Smiths kontor kommer att utfärda alla nödvändiga fullmakter och andra papper före lunch. Efter presskonferensen har jag ett möte med länspolismästare Angus och operative chefen Oldman. John får skaffa kontorsutrymme och ordna med hotell åt oss under tiden. Men kan vi preliminärt bestämma att ses i Leeds klockan nio i morgon bitti, plats meddelas senare i dag?« Nickar. »Frågor?« Mike Hillman: »Vet dom att vi kommer?« »Högst upp ja, men inte grabbarna på golvet och inte pressen och så ska det helst förbli.« Nickar igen. Alec McDonald: »Ska vi börja packa upp våra mappar på McQueen och Pickles?« »Inte riktigt än. Vi kollar upp vad dom har där borta först.« En nick. Tystnad, sedan – Jag säger: »Okej då? Vi ses i morron.« Vi reser oss. »Och än en gång, tack ska ni ha«, säger jag, och fyra par klara pigga ögon strålar mot mig. De bästa – Mina.
* 29
Över heden igen, mellan långtradarna, bister och öde, snö över deras kalla, vittrade ben – John Murphy och jag, minnena varken kalla eller vittrade – Våra. Fotbollen genomtröskad, händerna hårt om ratten, blicken på vägen, tyst. Efter några minuter sätter jag på radion, lyssnare ringer till Jimmy Young om mordet på John Lennon, om gisslandramat i Iran och tredje världskriget, om en fabrik i Västtyskland som inte behöver folk, bara maskiner, och om The Yorkshire Ripper, mest om The Yorkshire Ripper: »Vi borde klistra över precis varenda yta med tusentals affischer där det står: Rippern är en ynkrygg…« Mord och lögner, krig: Här i norr efter bomben, maskiner är allt som finns kvar. Mord och lögner, lögner och mord. Murphy säger: »När var du här över senast?« »I går.« »Nej, med A10 menar jag.« »Det skulle väl vara när vi hade ordningsroteln i Bradford det, 197 7. Kommer du ihåg den grejen?« Han nickar: »Allt klart för att sparka i gång, va? Förhören, hela köret, och sen – « »Fallet nedlagt.« »Grumliga vatten blev grumligare.« »Du hade kunnat ställa batongen rakt ner i det.« Han snörvlar till: »Och innan dess måste det varit Strafford, va?« »Stämmer.« »Fy fan«, visslar Murphy. »Satans Yorkshire.« »Stämmer«, säger jag – Hedarna, Murphy och jag – Minnen som varken är kalla eller vittrade: Straffordmassakern – 30