9789198084337

1

Sanningen en

Dokumentärroman av Svante Björkum

Bokförlaget Pennan 2018

2

Förord: Prinsessan Philippa av huset Lancaster föds 1394, hon är dotter till Henrik den IV av England. Henrik vill stärka banden mellan England och Sverige och Philippa gifts därför bort med den svenske kungen. Ture Bielke skickas till England för att hämta den unga bruden och hennes kronjuveler.

Vladislav Gryf föds 1382 i Polen. Han adopteras när han är åtta år av Drottning Margareta Valdemarsdotter. Han kröns till kung av Sverige när han är fjorton år under namnet Eric av Pommern. Han blir myndig år 1400 och gifter sig med Philippa 1406. Hans adoptivmamma, drottning Margareta, dör av pest på sitt skepp i Flensburg 1412.

Giftermålet genomförs när Philippa bara är 12 år och hon krönts samtidigt till drottning. Hon får till en början bo med nunnorna i Vadstena kloster och besöker dem gärna även senare i livet, 1415 blir hon medsyster i klostret. Under Erics vallfärd till Jerusalem 1423 - 1425 sköter hon de svenska regeringsbestyren.

Philippas hälsa anses ha försämrats under en barnsäng, då hon kan ha fött kungaparets enda kända barn som dock avled inom kort. Det är okänt om detta var kungens son.

3

Svartbroder Gregorius föds 1378, han drabbas av allvarlig underlivspest 1421, men överlever mirakulöst efter att ha gett mirakeltavlan löftet att nedteckna undren. Hans vackert handskrivna berättelser, där alla underverken nogsamt beskrivs Miracula defixionis domini finns kvar i Linköpings stiftsbibliotek.

Pojken Olof Ingvarsson drunknar i Björby på Åland år 1408, hans mirakulösa uppvaknande efter femton timmar bekräftades av föräldrarna året därpå och skrivs in av Gregorius som nummer ett i mirakelsamlingen.

StumElofs mirakel sker något senare i Uppsala och skrivs ner av Gregorius som nummer sjuttiosju. Elof från Uppsala heter egentligen Olov Ingevaldson men har kallats Elof här för att undvika sammanblandning med Olof som drunknade Pesten bryter ut i Kina 1334, tre år senare kommer den till Kaffa på Krim och ytterligare två år senare till Italien, Frankrike och England. 1350 byggs Svartbrödraklostrets kyrka och digerdöden kommer för första gången till Sverige.

Philippa, blir bara trettiofem år och vårdas i livets slutskede av systrarna i Vadstena. Hon dör 1430 och begravs i klosterkyrkan. Gregorius blir femtiotre år och dör strax efter henne.

4

Första mötet Första gången som jag såg henne sken solen. Eller kanske inte, jag minns inte. Det kändes ljust, varmt. Ingenting alls ovanligt hände. Hon stod där bredvid sin mamma.

De hade varit i kyrkan och offrat vax till tavlan, bara strax efter det att Elofs föräldrar också skänkt pengar. Sedan passerade de klosterträdgården. Det var egentligen allt.

Men när jag blundar kommer rysningarna igen, längs hela ryggen. Jag ser henne framför mig, ändå minns jag inte alls hur hon såg ut. Var hon blond eller mörk, lång eller kort? Hur kan ett minne etsa sig fast utan att man kan erinra sig det?

Hon såg på mig ända tills mamman slet henne i armen. Usch, det kändes som när jag var liten.

5

Nu plötsligt förstår jag ingenting. Jag kan inte tänka. Jag försöker med att skaka på huvudet, blunda länge och sedan återta arbetet. Men ändå går det inte. Jag sitter fast.

Utanför vilar snön som vadd. Hänger längs taken på dunbolstervis. Ändå har tinandet startat. Så där som om det vore början på våren. Som om våren inte fattade att den inte har någon chans, som om den bara var så där blåögt naiv, nu kommer jag! Fast den vet att vintern har flera månader kvar. Alla vet det, att snön kommer tillbaka, att den nu droppar längs taken betyder bara att den kort andas in, förbereder sig inför en ny stor utandning. Ett kommande kaos där snön piskar och slår, vrider sig runt kyrkan och styr i virvelstormar helt oorganiserat, tror man först, sedan när allt är klart visar det sig att snön har samarbetat in i minsta korn, för att göra allt så svårt som möjligt. Den samlas i långa, höga drivor, som emellanåt är helt omöjliga att passera.

Sen ligger den där som någon sorts låtsad oskuld, vit och mjuk. Som om den aldrig piskat människor i ansiktet.

Det gäller att ha tingen med sig, på sin sida. Folk tror att det bara handlar om Gud, men tingen är lika viktiga. Gud kan bara läka, mildra, låta solen skina, men tingen kan gå emot människan. Yra likt vassa ispilar in under kläder, in mot skinn och faktiskt till och med mörda. Den som inte kommer in i skydd en sådan vintervindsnatt kan inte överleva.

De är många, otroligt många och tillsammans kan de göra precis just som de vill.

Det är i och för sig lustigt, det är samma känsla som far igenom min kropp när jag

6

tänker. Små ishackor som ligger i miljontal över hela mitt skinn. Ingen kan tänka klart när man befinner sig naken mitt i en snöstorm.

Det var det att flickan såg ända in i min själ. Hur kunde det gå till? De var inte ens nära. Jag vet inte om det var något bedjande i hennes blick, men hela min kropp ryckte till och min impuls var att rusa fram och erbjuda henne min hjälp, min person, mitt liv.

Olle hade just varit här med sina föräldrar. Hans historia var nog en av de allra märkligaste. Det är faktiskt den enda människa som jag träffat som de facto varit död och som sedan åter förts in i livet.

Det är just efter den omtumlande drunkningshistorien då jag drar mig tillbaka, ut till klosterträdgården som jag anar henne. Det är varmt mot kyrkväggen, våra båda familiares sitter där tillsammans med klosterErik. Erik, vars namn betyder ensam härskare. Han vill säkert vara ensam i toppen som prior på klostret på samma vis som Eric, kungen själv, är ensam härskare för landet. Men våra positioner är gudomliga och ändras bara genom Guds försorg. Tillsammans för vi ett samtal, jag känner ett starkt obehag, jag kan inte längre besinna tankarna, jag talar men tänker på henne. Vet inte längre vad jag säger, jag ser hennes ryggtavla framför mig som just glidit förbi. Bryskt bryter jag upp, går in och försöker skingra tankarna med att skriva.

7

Jag tar vid efter den senaste initialen.

Egentligen är det alltför osannolikt att kunna vakna upp från de döda efter att ha legat på havets botten, långt under isen. Någon minut, kan ju vara möjligt, men hur ska jag skriva, kanske bäst att minska ner det lite i alla fall. Kanske att han låg där under isen en timme? Nej, jag skriver som de berättat. Om kamraten hade hunnit ända till Saltvik och om de vuxna hade pulsat dit genom snön måste ju många timmar ha förflutit. Jag avstår från att precisera själva tiden. Många timmar handlar det i alla fall om.

Det är ju självklart att föräldrarna inte har hittat på historien. Varför skulle de ta med sig sonen och vallfärda hit och betala mirakeltavlan en hel årslön om inget egentligen hade hänt? Nej, det är klart att det är sant och det är klart att tavlan… O, jag måste andas.

- - -

8

---

Tredje mötet Vårt tredje möte blir en permanentning. Det är egentligen då som det står klart att något händer. Något som absolut inte får hända. Förstås. Jag är fullständigt övertygad om att hon också inser det. Vi leker en mycket farlig lek.

Hon är med sitt följe i staden.

Det har gått två år sedan jag såg henne första gången, och nu träffar jag henne helt kort. Som en rökpust från elden.

Ljuset gömmer sig på natten. Ingen överlever om man aldrig får ljus. Det lilla som månen ger räcker för att se vad man gör, räcker för att man ska kunna gå runt utan att ramla, men när även månen är borta, då gäller det att hålla sig undan. Det bästa är att bara sova, glömma bort mörkret. Men många rids av maror och är tvingade att vaka i mörker.

9

Natthimlen är stängd. Små strålar som finns bakom mörkerhindret strilar ner som smala spindeltrådar av hopp. Det finns ett ljus bakom. Väggen, mörkret kryper närmare. På dagen förefaller gränsen långt bort, så långt att det är omöjligt att nå den, på natten däremot närmar sig väggen som låg den strax bakom det med handen nåbara. För det är så som tillvaron uppfattas som den också egentligen är. Hur långt bort mörkrets vägg befinner sig spelar ingen roll. Är den lika långt bort som dagshimlens ljus eller ligger den en armlängd från min egen person? Det är fullständigt egalt, så länge som den finns där och hindrar mig.

Jag lämnar skrivpulpeten. Dras ut mot denna kropp. Börjar leta, var är hon? Vart gick hon? Det tar lite tid, men tillfället uppstår.

Så plötsligt är vi ensamma. Sitter som av en tillfällighet mitt emot varandra. Mina tankar har inte släppt henne en enda sekund sedan jag sist såg henne. Och nu sitter hon där. Jag lyfter sakta huvudet. Munkkåpans kant glider upp som en ridå framför mina ögon. Först ser jag benen, kjolen slutar strax ovanför anklarna. Hennes fötter är som mjuka degknyten. Hon har inga skor, fötterna är klädda i ljusa strumpor. Jag andas tungt, försöker få in luft i mitt förstånd, men luften kommer inte till. Jag ville lägga min kind helt intill hennes fotsida. Känna hennes doft. Bara röra hennes fötter.

Hon har händerna liggandes mjukt skålade i klänningstyget i knäet. Rakt ovanför skötet. Så nära håller hon sina händer, så nära. Jag vet hur skötet ser ut, hur hennes mjuka springa bara till delar döljs bakom tunnaste tyg. Jag ser inga bröst, hennes vida överdel inbäddar allt som finns bakom. Jag kunde föra min hand upp under tyget och känna de spända formerna. Jag blundar. Sakta öppnar jag ögonen och låter scendraperiet blotta hennes underbara ansikte. Mina ögon fastnar direkt i hennes.

Hennes mörka ringar suger sig fast i mina. Ser hon min darrning?

10

Vi är stilla. Båda vet vad vi gör. Våra själar trycker sig hårt, girigt mot varandra.

Efter år, eller sekunder, eller jag vet inte, rörs hennes läppar. De släpper bara lite försiktigt från varandra. Jag blundar men låter snabbt åter skärpan fokusera till den smala springan. Då ser jag hennes tunga.

Det går inte att hålla fast längre, jag känner hur min utlösning pulserar. Jag sitter helt stilla. Rör mig inte. Men min lem reagerar som en egen varelse. Jag rörde den inte ens.

När hon går tittar hon snabbt till igen. Hon för fingret mot munnen. Sch.

---

11

--Pesten Pesten är förvisso ett väsen, ett väsen med krafter som har förmåga att förvandla oss. Både vår omgivning och vårt inre kan ändras, och så har nu skett.

Jag ber för att det ska få ett slut, att detta inte är den avgörande apokalypsen; den slutliga striden utan, något som har ett helt eget slut.

Det började med att hela Stockholm bäddades in i en grå sörja. Allt blev grått över en natt, vi vaknade alla och kände att något inträffat. Alla färger är plötsligt borta, alla löv har trillat av, och det otäckaste av allt; ljuden har försvunnit. Alla vardagliga ljud är borta. Först tystnade fåglarna, sedan husdjurens stönanden, sedan barnens lekar och skrik, till slut försvann de allt mindre ljuden, skrapet från fötter, suset från löven ja, till och med de tunna ljuden av tankar. Allt blev tyst, som i ett annat rike.

Vår stad som annars är vackert omfluten av friskhet, fylldes nu av en grånad som när man drar en säck över tillvaron. Alla kände det, ingen sa något.

Varningarna hade kommit; besökare som frågat om någon underlig död fått fäste hos oss. När den sen kom, då visste vi.

Pesten hade sniglat, gått, sprungit, klättrat, hoppat, flugit, lika säkert som en mygga drar sig till det pulserande blodet, hade den hittat ända fram till sina nya offer.

Det otäcka med pesten är inte bara att den förmörkar skyn, tystar grisarnas grymtanden och fåglarnas sånger, det riktigt otäcka är att den förstör våra inre, ger sig på oss inifrån.

Jag minns första råttan, när den låg i sitt eget blod strax utanför vår port. Sedan alla de andra, som kom ut på Stortorget, plötsligt orädda, eftersom de redan var döende. Det skrämde oss, att vi inte ens kunde jaga tillbaka dem in i sina hålor.

12

Snart insåg alla sambanden; de som samlade in högarna av nattens döda råttor låg snart själva skälvandes i dödsryckningar. Precis likadant hade de hostat upp sitt sista blod innan de låg som de döda råttorna, ibland i sina sängar, ibland på sina golv, ibland i sina gränder.

De som samlade in de döda människorna var nästa på tur.

Till slut var det ingen som hjälpte de sjuka. Inför risken att själv bli smittad lämnades de ensamma att dö. Unga övergav sina föräldrar, föräldrar övergav sina barn, rika övergav fattiga och fattiga vägrade hjälpa de rika.

En epok av riktig ogudaktighet infann sig. Och det gällde även mig.

Vår uppgift var att besöka människorna, i glädje och nöd. Nu stängde vi in oss innanför våra murar.

Giovanni beskriver oss i sitt inledande kapitel. Hans bok handlar visserligen om vad tio människor berättar för varandra, men anledningen finns i första kapitlet; de flyr från pesten. 1348 kom pesten till Florens. De styrande visade först sin obarmhärtighet, stadsportarna stängdes, de smutsiga stoppades i portgångarna.

Redan första våren visade sjukdomen sina plågsamma verkningar på ett häpnadsväckande grymt vis. Ljumskar och armhålor fylldes av bölder och spred sig och övergick snart i döden. Eller också kom de svarta och grå fläckarna, som satt tätt över hela kroppen, på samma vis gav de ingen återvändo. Värst var när det startade med blödningarna ur näsan. Då var döden helt inpå inom några timmar.

Farsoten hoppade från sjuka till friska på samma sätt som elden hoppar från gren till gren i skogsbranden. Det smittade från djuren till människorna, men även på motsatt vis. Giovanni berättar om hur han själv sett hur två svin smittats: ”Ett par svin bökade i trasorna efter en stackars man som dött i pesten, som sådana djur brukar göra, slet i dem med tänderna och skakade dem, men det dröjde inte lång stund

13

förrän de båda efter några krampryckningar föll döda ner på de olycksbringande trasorna.”

Hela hans inledande kapitel berättar om oss, om hur pesten håller oss i sitt smutsiga grepp, likt elden böljar hit och dit, bara där det redan brunnit kan man för en kort tid pusta ut. Många flyr, därför är staden lugnare än annars, men andra kan eller vill inte fly utan åkallar den högste för sin överlevnad, och tavlan, vår av silver pläterade mirakeltavla inbringar enorma summor.

Många ber, ger bort alla sina pengar, eller piskar sina ryggar för att beveka krafterna, men inget hjälper. Sönderpiskade ryggar verkar snarare vara en ingång för pestsmitta, starkare än andra.

Hos oss urartar människorna, på samma vis som i boken De tio dagarna, till totalt förfall. Man dricker sig hejdlöst berusad, lever en fullständigt osannolik skörlevnad, eller drar sig inte för att slåss och stjäla. Vad spelar något för roll? Är det bäst att gömma sig, fly, eller helt enkelt leva ut allt som man klokt nog hållit stången? Om man ändå snart står inför döden, vad gör då en sista fylla, en sista natt i en skökas armar, eller en låda stulna äpplen? Inte ens rädslan för skärselden förfaller hindra människor.

Endast några få, som av någon fått insikt om sig att vara osmittbara, går varje morgon, för stor ersättning, rundan runt staden och samlar upp liken på kärror.

Nattens döda ligger utrullade på gatorna, att ha dem kvar i rummen är för stor risk.

De bärs, ofta flera på samma bågnande brädor bort till Storkyrkans eller andra begravningskällare. De tippas ner i hålet där evig vila förefaller ha bytts ut mot evig förbannelse. Ingen har vakat med dem och ingen ger dem de sista sakramenten. Om någon mot förmodan ska beredas plats i en grävd grav, passar många på att tippa ner sina kära i samma grav. Vem är den präst som nekar dem, deras anhöriga en

14

sista plats i den vigda jorden? Vila i gravar till brädden fyllda av lik, eller att sakta få förmultna i en ovigd källare? Valen är inte de bästa.

Pesten kommer och går i pulserande attacker, ibland mindre våldsamma men emellanåt så starka att även makterna måste häpna.

De rika flyr ut på landet, eller till helt andra städer, för att inte återkomma förrän utbrottet lagt sig. Andra håller sig instängda i sina hus, allt medan deras grannar dör i ensamhet.

Pestsmittade barn, med bara någon dag kvar i livet, följer bårbärarna med föräldrarnas kroppar. Vem ska ta hand om dem?

Svaret blir ingen.

Inte heller jag.

Vi har alla berövats vår värdighet.

Både klostret och slottet klarar sig bättre än andra i staden av en enda anledning; när utbrotten är som värst stänger vi våra portar.

Så, först när djävulen tagit en paus i sin galopperande galenskap och staden långsamt börjar återgå till stilla liv, öppnar vi vår port.

Den egna överlevnaden kräver brist på empati.

Vi talar inte om det.

---

15

16