Tornrummets hemlighet inlaga pocket
14-04-08
09.16
Sida 17
räckhåll. Hon hade tidigt gjort klart för sina föräldrar att tornrummet bara vara hennes, ingen fick komma dit utan hennes tillåtelse; inte för att städa och inte för att hämta henne. Hennes föräldrar hade gått med på det. De förstod att hon behövde någonstans att få vara ifred, även om de efterhand började bli oroliga över att hon tillbringade nästan all sin tid där uppe. Men de lät henne hållas, tills vidare, osäkra på vad som egentligen var bäst för henne. De hade fått kontakt med en psykoterapeut med mottagning inne i stan, men det skulle dröja ytterligare några veckor innan hon kunde börja där. Själv trodde Mirjam inte för ett ögonblick att det skulle bli någon skillnad när hon väl började skolan igen, men hon gillade faktiskt huset, med alla sina märkliga vinklar och vrår. Det måste vara byggt av någon med mycket fantasi, eller med mycket att dölja … Det fanns underliga krypin, nischer och utsprång överallt i huset. Hon hade blivit tillsagd att hålla sig hemma i ytterligare tre månader efter hemkomsten från sjukhuset, för att få tid att vila upp sig. Ännu hade hon några veckors frist, tid att utforska huset, trädgården, omgivningarna, och kände en plötsligt uppbubblande upptäckarlust väckas inom sig. Hon tog på sig en varm tröja och susade nerför trapporna, där stötte hon på pappa i full färd med att måla väggarna i hallen. Han var klädd i gamla bruna byxor, en stor mörkblå skjorta och en ful gammal rutig keps, och han var strimmig av vit målarfärg från topp till tå. Mirjam kunde inte låta bli att skratta till åt den löjliga synen. Hon stannade till och funderade ett ögonblick. ”Jag tänkte gå ut och se mig omkring lite, har du lust att följa med?” Hennes pappa blev så glad och överraskad att han tappade penseln i färgburken så att det stänkte över både honom och golvet.