9789127132474 by Smakprov Media AB

Och hur gick det för Joshua Foer i tävlingen? Moonwalk med Einstein ger svaret.

Omslag: Tal Goretsky (svensk bearbetning: John Persson) Omslagets bilder: (kvinna i USA:s flagga) © Herman Agopian/ Riser/Getty Images; (brottare) © Patrik Giardino/CORBIS; (apa) © Gravity Giant Productions/Stone/Getty Images; (kvinna i sjuksköterskeuniform) © Vedros & Associates/The Image Bank/Getty Images; (dinosaur) © Dave King/Doring Kindersley/Getty Images; (astronaut) © Caspar Benson/ Getty Images

att inreda sin hjärna. De investe-

EINSTEIN

Vetenskapen om och synen på minnet och vår inlärningsförmåga har tagit krokiga vägar genom historien och de tekniker Foer får lära sig är sannerligen inte nya. De härstammar från antikens Grekland och har spelat en stor roll i den mänskliga historien ända fram till vår tid. Det handlar egentligen om hur man kan lära sig att lagra fakta på ett sådant sätt att man senare med lätthet kan plocka fram dessa ur minnet. Med en minnesmästares egna ord: » … minnesträning handlar inte bara om att kunna visa upp ett kul partytrick utan om att slå vakt om något djupt och ursprungligt mänskligt.«

»Förr ansträngde sig människor för

MOONWALK MED

JOSHUA FOER är journalist och har medverkat i National Geographic, Esquire, The New York Times, The Washington Post och Slate. Moonwalk med Einstein är hans första bok och har blivit en internationell bästsäljare.

Moonwalk med Einstein tar sin början med att Joshua Foer, en ung amerikansk journalist, ska skildra de amerikanska minnesmästerskapen, en relativt undanskymd årlig tillställning. Han bestämmer sig för att gräva djupare för att förstå vad som ligger bakom minnesmästarnas enastående prestationer. Till sin förvåning får han dessutom veta att han skulle kunna ställa upp i nästa års mästerskap om han bara tränar ordentligt – och att han har en hyfsad vinstchans. Under ett år tränar Foer upp sin minnesförmåga och försöker samtidigt förstå hur minnet fungerar, dess naturliga begränsningar och gömda potential.

JOSHUA FOER

»Foer skriver med en frisk entusiasm. Hans sätt att berätta är smart och roligt … « The New York Times

rade i minnen på samma sätt som vi investerar i prylar. … Hur kunde minnet, som en gång i tiden var så viktigt, bli så marginaliserat? Varför försvann alla minnestekniker? Hur gick det till, funderade jag, när vår kultur glömde bort att minnas?«

M I N N E T OC H KO N S T E N AT T KO M M A I H ÅG

ISBN 978-91-27-13247-4

9 789127 132474

9789127132474_Foer_J_Moonwalk_hela.5.indd 1

11/7/11 9:07 AM

Innehåll

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11.

Vem är världens smartaste människa? 11 Mannen som mindes för mycket 25 Experten på experter 45 Världens glömskaste man 59 Minnespalatset 73 Så memorerar man en dikt 87 Minnesförlustens tid 109 Hyfsatnivån 127 Den begåvade tiondelen 145 Det lilla geniet i oss alla 163 De amerikanska mästerskapen i minne 183

Epilog

199

Författarens tack Noter 211 Litteratur 223 Register 231

113613_Moonwalk_ORIG.indd 7

209

11-10-24 15.48.00

Det fanns inga fler överlevande. Anhöriga som kom till katastrofplatsen vid bankettsalen rev i bråten för att hitta spår av sina nära och kära – ringar, sandaler, vad som helst som kunde hjälpa dem att identifiera de döda och ge dem en ordentlig begravning. Bara några minuter tidigare denna dag på 400-talet före Kristus, hade den grekiske poeten Simonides från Keos läst upp ett ode till den thessaliske adelsmannen Skopas ära. När Simonides tog plats vid bordet igen klappade en budbärare honom på axeln. Två ynglingar till häst väntade utanför och ville tala med honom. Han reste sig på nytt och gick ut. I samma stund som han steg över tröskeln störtade bankettsalens tak in i ett dånande moln av marmorspillror och damm. Simonides stod nu inför ett landskap av ruiner och begravda människor. Luften, som nyss varit full av uppsluppna skratt, var rökfylld och tyst. Små räddningsgrupper grävde frenetiskt i spillrorna. De lik som drogs fram var så illa tilltygade att de inte gick att identifiera. Ingen kunde säga säkert vilka personer som befunnit sig i salen. En tragedi lades till en annan. Då hände något märkligt som för all framtid skulle förändra hur människan såg på sin minnesförmåga. Simonides avskärmade sig från det omgivande kaoset och gick i tankarna tillbaka i tiden. Marmorspillrorna förvandlades åter till pelare och de kringspridda frisskärvorna pusslades ihop igen. Stengodset som låg krossat i röran återbildades till skålar. Av träflisorna som stack upp ur ruinhögarna blev det på nytt ett bord. Simonides såg hur bankettgästerna satt vid sina platser, var och en upptagen med sitt och omedveten om den annalkande katastrofen. Han såg Skopas sitta vid hedersplatsen och skratta, han såg en poetkollega tvärs över bordet som sög upp det sista av maten med en brödbit, han såg en adelsman som flinade tillgjort. Han vände sig mot fönstret och såg ynglingarna nalkas, till synes med något viktigt på hjärtat. Simonides öppnade ögonen. Han tog de hysteriska släktingarna i handen en efter en och ledde dem försiktigt genom bråten till den plats i ruinen där deras anhöriga hade suttit. Om man får tro legenden var det så det gick till när minneskonsten föddes.

113613_Moonwalk_ORIG.indd 9

11-10-24 15.48.00

113613_Moonwalk_ORIG.indd 10

11-10-24 15.48.01

1. Vem är världens smartaste människa?

om DeLuise, en känd, fetlagd skådespelare (och klöver fem), har i min fantasi utfört följande olämpliga handlingar: han har lagt en rejäl spottloska (klöver nio) på Albert Einsteins tjocka vita hår (ruter tre) samt utdelat en stenhård karatespark (spader fem) rakt i skrevet på påven Benedictus XVI (ruter sex). Michael Jackson (hjärter kung) har uppträtt på ett sätt som är bisarrt till och med för honom. Han har bajsat (klöver två) på en laxburgare (klöver kung) och fångat in sina gaser (klöver dam) i en ballong (spader sex). Rhea Perlman, den kortväxta servitrisen i Skål (och spader dam), har tillsammans med den 2,31 m långa sudanesiska basketstjärnan Manute Bol (klöver sju) roat sig med att inta en synnerligen anstötlig (och i det här fallet anatomiskt osannolik) tvåsiffrig samlagsställning (klöver tre). Dessa osmakliga scener, som jag inte är stolt över att nedteckna, förklarar en hel del om den osannolika situation som jag befinner mig i just nu. Till vänster om mig sitter Ram Kolli, en orakad tjugofemårig konsult från Richmond, Virginia, som dessutom är regerande amerikansk minnesmästare. Till höger finns en TV-kamera från en rikstäckande kabelkanal. Bakom mig, där jag inte kan se dem och de inte kan störa mig, sitter ett hundratal åskådare utspridda, plus två TV-kommentatorer som analyserar allt som händer. Den ena är en erfaren, välfönad boxningskommentator vid namn Kenny Rice, vars skrovliga sängkammarröst inte kan dölja att han verkar ganska bortkommen på denna nördarnas julafton. Den andra är den amerikanska minnessportens Pelé, Scott Hagwood − en skäggig fyrtiotreårig kemiingenjör och fyrfaldig amerikansk mästare från Fayetteville, North Carolina. I ett hörn står föremålet för mitt begär: en hög, kitschig pokal i form av en silverhand med guldfärgat nagellack som håller upp en royal straight flush, och med tre patriotiska, vithövdade havsörnar 11

113613_Moonwalk_ORIG.indd 11

11-10-24 15.48.01

moonwalk med einstein som utsmyckning längst ner. Den är nästan lika hög som min tvååriga brorsdotter (och väger mindre än de flesta av hennes kramdjur). Publiken är tillsagd att inte fotografera med blixt och att hålla sig helt tyst. Inte för att Ram och jag skulle kunna höra dem. Vi bär båda öronproppar. Jag har dessutom satt på mig ett par kraftiga hörselkåpor som ser ut som om de borde bäras av folk som jobbar på hangarfartyg (när det verkligen gäller under en minnestävling kan man inte vara döv nog). Jag blundar. På bordet framför mig, mellan mina händer, ligger två blandade, nedåtvända kortlekar. Strax kommer huvuddomaren att trycka igång sitt tidtagarur och jag har då fem minuter på mig att memorera ordningsföljden i de bägge lekarna. den osannolika historien om hur jag, ymnigt svettande och sittande blick stilla, gick till final i det amerikanska mästerskapet i minnessport, började ett år tidigare på en snöig motorväg i Pennsylvania. Jag hade kört från min hemstad Washington DC till Lehig Valley för att på uppdrag av tidskriften Discover intervjua en teoretisk fysiker vid Kutztown University, en man som hade uppfunnit en vakuumkammare som enligt honom kunde poppa världens största popcorn. Färdvägen gick genom staden York, där det visade sig finnas ett tyngdlyftningsmuseum. Jag tyckte det lät som något jag inte ville dö utan att ha sett. Och jag hade en timme över. Museet visade sig bestå av föga mer än en andefattig samling gamla foton och minnesprylar som ställts ut i entréplanet till huvudkontoret för USA:s största tillverkare av skivstänger. Rent museimässigt var det skräp. Men det var här som jag första gången såg ett svartvitt foto av Joe »Stålmyggan« Greenstein, 1,62 lång, en judisk-amerikansk muskelknutte som fick sitt smeknamn på 1920-talet efter att ha utfört inspirerande bedrifter som att bita av mynt på mitten och ligga på en spikmatta medan ett 14 man starkt dixielandband stod på hans bröst och spelade. En gång bytte han helt utan verktyg alla fyra däcken på en bil. Enligt bildtexten var Greenstein »världens starkaste man«. När jag stod där och tittade på bilden tänkte jag att det vore rätt intressant om man kunde sammanföra världens starkaste människa med världens smartaste människa. Stålmyggan och Einstein med armarna om varandra: ett klassiskt möte mellan muskler och hjärna. En kul bild att hänga upp över skrivbordet, om inte annat. Jag undrade om det fanns några sådana bilder. När jag kom hem googlade jag runt lite. Världens starkaste människa var lätt att hitta. Han hette Mariusz Pudzianowski. Han bodde i Biała Rawska i Polen och kunde lyfta 419,5 kilo i marklyft (ungefär 30 av mina systerdöttrar). 12

113613_Moonwalk_ORIG.indd 12

11-10-24 15.48.01

1. Vem är världens smartaste människa? Världens smartaste människa var däremot inte lika lätt att hitta. Jag sökte på »högst IQ«, »intelligentast«, »smartast i världen«. Jag lärde mig att det fanns en person i New York med 228 i IQ och en ungersk schackspelare som en gång med förbundna ögon spelat simultanschack mot 52 personer. I Indien fanns en kvinna som på 50 sekunder kunde räkna ut den 23:e kvadratroten ur ett tvåhundrasiffrigt tal i huvudet och en annan person som kunde lösa en fyrdimensionell Rubiks kub, vad nu det är. Och så fanns det förstås andra, mer självskrivna, Stephen Hawking-liknande kandidater. Det är som bekant svårare att mäta hjärnkraft än muskelkraft. Under sökningarna stötte jag dock på en fascinerande kandidat som var, om inte smartast i världen, så åtminstone någon form av bisarrt geni. Han hette Ben Pridmore och kunde på en timme memorera 1 528 slumpvis valda siffror i rätt ordning eller – för att även imponera på oss som var mer humanistiskt lagda – vilken dikt som helst. Han var regerande världsmästare i minnessport. Under de närmaste dagarna tänkte jag ofta på Ben Pridmore. Mitt eget minne är på sin höjd medelmåttigt. Det här är några av de saker som jag brukar glömma: var jag har lagt mina bilnycklar (och var jag har ställt bilen, för den delen), att jag har mat i ugnen, att det heter original och inte orginal, min flickväns födelsedag, vår årsdag, Alla hjärtans dag, den låga dörrkarmen till mina föräldrars källare (aj), mina kompisars telefonnummer, varför jag precis har öppnat kylskåpsdörren, att ladda mobilen, namnet på president Bushs stabschef, i vilken ordning rastplatserna kommer på New Jersey Turnpike, vilket år Redskins vann Super Bowl senast samt att fälla ner toalettlocket. Ben Pridmore däremot, kunde memorera kortordningen i en blandad kortlek på 32 sekunder. På fem minuter kunde han memorera 96 historiska datum och vad som hade hänt på dem. Karln kunde rabbla upp 50 000 decimaler till pi. Kunde man bli annat än avundsjuk? Vid ett tillfälle hade jag läst att en genomsnittlig person slösar bort 40 dagar om året på att kompensera för sådant som hon eller han har glömt. Om man bortsåg från att han för tillfället var arbetslös, tänk så mycket produktivare Ben Pridmore måste vara! För var dag som går verkar det finnas mer som man måste komma ihåg: fler namn, fler lösenord, fler möten. Jag föreställde mig att med ett minne som Ben Pridmores måste livet bli kvalitativt annorlunda – och bättre. I vår kultur dränks vi oupphörligen av ny information, samtidigt som hjärnan håller kvar så lite. Det mesta går bara in genom ena örat och ut genom det andra. Om syftet med läsning bara vore att samla på sig kunskap, så 13

113613_Moonwalk_ORIG.indd 13

11-10-24 15.48.01

moonwalk med einstein skulle det troligtvis vara den ineffektivaste aktivitet som jag ägnar mig åt. Jag kan lägga både fem och tio timmar på en bok och efteråt bara ha en vag aning om vad den handlar om. Alla dessa fakta och anekdoter, till och med sådant som varit intressant nog för att jag ska stryka under det, har för vana att göra ett flyktigt intryck på mig och sedan bara försvinna ut i tomma luften. Det finns böcker i min bokhylla som jag inte ens minns om jag har läst eller inte. Hur skulle tillvaron se ut om jag kunde plocka fram all den där förlorade kunskapen efter behag? Jag kunde inte undgå att tänka att det skulle göra mig till en mer övertygande person, att jag skulle framstå som självsäkrare och på något grundläggande sätt smartare. Utan tvivel skulle det göra mig till en bättre journalist, vän och pojkvän. Men förutom det så föreställde jag mig att jag med ett minne som Ben Pridmores skulle bli mycket mer uppmärksam på världen och kanske till och med klokare. I den mån som erfarenhet är summan av våra minnen och visdom summan av våra erfarenheter, så skulle ett bättre minne inte bara betyda att jag visste mer om världen utan också mer om mig själv. Visst är en del av den glömska som plågar oss bara hälsosam och nödvändig. Om jag inte glömde bort så många av de dumheter jag gjort skulle jag antagligen bli outhärdligt neurotisk. Men hur många värdefulla tankar har förblivit otänkta och hur många slutsatser odragna på grund av mitt bristande minne? Jag återkom ständigt till en sak som Ben Pridmore hade sagt i en tidningsintervju, och som fick mig att undra hur mycket hans och mitt minne egentligen skilde sig åt. »Det handlar bara om teknik och om att förstå hur minnet är uppbyggt«, sa han. »Egentligen kan vem som helst klara det.« ett par veckor efter besöket på tyngdlyftningsmuseet stod jag längst bak i en hörsal på plan 19 i energibolaget Con Edisons huvudkontor i närheten av Union Square på Manhattan, som åskådare till 2005 års amerikanska mästerskap i minne. Driven av min fascination för Ben Pridmore var jag där för att skriva en kort artikel till nätmagasinet Slate om det som jag föreställde mig skulle vara som ett Super Bowl för genier. Det jag fick se var emellertid inte alls något glamoröst mästarmöte: på scenen satt ett gäng killar (och ett par damer) vars ålder och hygienstandard varierade kraftigt och glodde koncentrerat på långa listor med siffror och ord. De kallade sig för »mentala idrottare«, eller kort och gott MI. Det fanns fem delgrenar. Först måste de tävlande lära in en 50 rader lång opublicerad dikt vid namn »Gobelängen som är jag«. Sedan fick de en kvart på sig att memorera 99 ansiktsfoton med tillhörande för- och 14

113613_Moonwalk_ORIG.indd 14

11-10-24 15.48.01

1. Vem är världens smartaste människa? efternamn. Därefter hade de åter en kvart på sig att memorera en lista över 300 ord, fem minuter att memorera 1 000 siffror (25 rader med 40 siffror i varje) och ytterligare fem minuter att lära sig kortordningen i en blandad kortlek. Bland deltagarna fanns två av världens 36 stormästare i minne, en titel man erhåller genom att memorera 1 000 siffror i rätt ordning på en timme, den exakta kortordningen i tio blandade kortlekar på samma tid samt ordningen i en blandad kortlek på två minuter. På ytan kan detta se ut som töntiga partytrick och inget mer – i allt väsentligt handlar det om meningslösa, kanske till och med vagt sorgliga färdigheter – men vad jag upptäckte när jag pratade med deltagarna var något mycket allvarligare, något som fick mig att fundera på min egen hjärnas begränsningar och själva grunden för hela min utbildning. Jag träffade Ed Cooke, en ung stormästare från England som deltog i USA-mästerskapet som en del av träningen inför för sommarens VM (eftersom han inte var amerikan så räknades inte hans resultat i den officiella tävlingen) och frågade när han först förstod att han var savant. »Nej, jag är inte savant«, skrattade han till svar. »Fotografiskt minne?« frågade jag. Han skrattade igen. »Fotografiskt minne är en avskyvärd myt«, sa han. »Det existerar inte. Faktum är att mitt minne är ganska medelmåttigt. Alla som tävlar här har normalt minne.« Det kändes svårt att få det svaret att rimma med att jag just hade sett honom rabbla upp 252 siffror ur minnet lika lätt som om det vore hans eget telefonnummer. »Det du måste förstå är att även ett genomsnittligt minne är utomordentligt kraftfullt om man använder det på rätt sätt«, sa Ed. Han hade ett fyrkantigt ansikte med axellångt, krulligt brunt hår, och han hörde till den grupp bland de tävlande som verkade minst bekymrad över sitt yttre. Han bar kostym och slips, som han hade lättat lite på, och till det något så udda som ett par Union Jack-mönstrade flip-flops. Han var 24 år men rörde sig som om han var tre gånger så gammal. Han haltade runt med käpp – »min turkäpp«, som han sa – eftersom han nyligen fått ett plågsamt återfall i kronisk ungdomsreumatism. Både han och de andra mentala idrottarna som jag talade med framhärdade, precis som Ben Pridmore, i att vem som helst kunde göra det de gjorde. Det handlade bara om att lära sig »tänka på ett mer minnesvärt sätt« genom att använda en »enormt enkel« 2 500 år gammal metod vid namn »minnespalatset«, som Simonides från Keos hade uppfunnit när han stod vid den där nedstörtade bankettsalen. Tekniken bakom minnespalatsmetoden – även kallad resemetoden 15

113613_Moonwalk_ORIG.indd 15

11-10-24 15.48.01

moonwalk med einstein eller loci-metoden, och mer allmänt ars memorativa, »minneskonsten« – finslipades med åren och sammanställdes i ett stort antal regler och instruktionsmanualer av romare som Cicero och Quintilianus. Metoden blomstrade under medeltiden då gudfruktiga människor använde den för att memorera allt från predikningar och böner till de bestraffningar som väntade syndarna i helvetet. När romerska senatorer memorerade sina tal, när den atenske statsmannen Themistokles enligt vad som påstås lärde sig namnen på 20 000 atenare utantill och när medeltida lärde memorerade hela böcker, använde de alltså samma teknik. Ed förklarade att de tävlande betraktade sig som »deltagare i ett amatörforskningsprojekt« vars mål det var att rädda en sedan länge förlorad tradition av minnesträning som hade försvunnit för hundratals år sedan. En gång i tiden, hävdade Ed, var minnet allt. Ett uppövat minne var inte bara ett praktiskt verktyg utan en grundläggande del av varje kultiverat sinne. Dessutom ansågs minnesträning vara karaktärsdanande, ett sätt att lära sig kardinaldygden vishet och i förlängningen god moral. Endast genom memorering, var tanken, kunde man fullt ut införliva idéer och tankar med sin själ och tillgodogöra sig deras värde. Teknikerna fanns inte till bara för att man skulle kunna memorera meningslös information som ordningen i en kortlek utan också för att man skulle kunna etsa in grundläggande texter och idéer i hjärnan. Men så, på 1400-talet, dök Gutenberg upp och förvandlade böcker till massproducerade varor, och efter ett tag var det inte längre så viktigt att komma ihåg sådant som det tryckta ordet kunde minnas åt en. Minnestekniker som varit självklara i antikens och medeltidens kultur kom under renässansen att förknippas med den ockulta och esoteriska hermetiska traditionen, och när vi kommer fram till 1800-talet hade minneskonsten förvisats till marknadsplatsernas gyckeltält och till braskande självhjälpsböcker – för att sedan återuppväckas under 1900-talets sista decennier i de här bisarra och säregna tävlingarna. I spetsen för pånyttfödelsen går en elegant 67-årig brittisk pedagog och självutnämnd guru vid namn Tony Buzan, en man som påstår sig sig ha den högsta »kreativitetskvoten« i världen. När jag träffade honom i Con Edisonhusets kafé bar han marinblå kostym med fem jättestora, guldkantade knappar i samt kraglös skjorta med ytterligare en stor knapp i halsen, vilket fick honom att likna en österländsk präst. Kavajslaget pryddes av en nål som var formad som en nervcell. Urtavlan på hans armbandsur föreställde Dalís målning »Minnets envishet« (den med de smältande urtavlorna). Han kallade de tävlande för hjärnans krigare. 16

113613_Moonwalk_ORIG.indd 16

11-10-24 15.48.01

1. Vem är världens smartaste människa? Buzans fårade ansikte gjorde att han såg tio år äldre ut. Å andra sidan var han i allt övrigt vältränad som en 30-åring. Han berättade att han ror mellan sex och tio kilometer på Themsen varje morgon, och att han äter mat som är »nyttig för hjärnan«, som grönsaker och fisk. »Av skräpmat får man en skräphjärna. Av bra mat får man en bra hjärna«, sa han. När Buzan gick tycktes han glida fram över golvet som en ishockeypuck (senare berättade han att det var resultatet av 40 års träning med Alexandertekniken). Samtidigt som han pratade gestikulerade han med en kultiverad stackatoprecision som han måste ha övat på framför spegeln. Ofta underströk han något viktigt genom att först hålla handen knuten och sedan låta fingrarna explodera. Buzan drog igång VM i minne 1991 och har sedan dess tagit initiativet till nationella mästerskap i över ett dussin länder, från Kina till Sydafrika och Mexiko. Han säger att han sedan 1970-talet har missionerat för att dessa minnestekniker ska läras ut i skolor i hela världen. Han kallar det för en »global utbildningsrevolution där syftet är att att lära ut inlärning«. Och genom detta arbete har han skaffat sig en rejäl förmögenhet. (Enligt pressen hade Michael Jackson kort före sin död dragit på sig skulder till Buzan på 343 000 dollar för minnesförbättrande tjänster.) Buzan anser att skolundervisningen är helt fel ute. Man fyller elevernas huvuden med stora mängder fakta, men lär dem inte att komma ihåg dessa fakta. Memoreringskonsten har hamnat i vanrykte och ses bara som ett själlöst sätt att hålla saker i huvudet fram till nästa prov. Men det är inte memoreringen det är fel på, säger Buzan. Enligt honom är det traditionen med tråkiga utantilläxor som har förstört det västerländska utbildningssystemet. »Det vi har gjort under de senaste hundra åren är att definiera minnet fel, missförstå det, tillämpa det på ett galet sätt och sedan fördöma det för att det inte fungerar och inte är roligt«, menar Buzan. Om utantilläxor är ett sätt att rista in fakta i våra hjärnor med hjälp av repetitionens brutala kraft – den gamla »pluggskolan« – så kan minneskonsten ses som ett mer elegant sätt att minnas med hjälp av vissa tekniker. Det går snabbare, är mindre jobbigt och det man memorerar stannar kvar längre, enligt Buzan. »Hjärnan är som en muskel«, sa han när vi pratades vid, och minnesträning kan därför liknas vid ett mentalt träningspass. Med tiden får man samma effekt som av all träning, nämligen att hjärnan blir piggare, snabbare och rörligare. Det här är en tanke som går tillbaka till minnesträningens ursprung. De romerska vältalarna ansåg att minneskonsten – förmågan att på rätt sätt bevara och ordna kunskap – var ett viktigt instrument för skapandet av nya tankar. I dag är uttryck som »hjärngympa« väl etablerade i 17

113613_Moonwalk_ORIG.indd 17

11-10-24 15.48.02

moonwalk med einstein folks medvetande. Att gå på hjärngym och åka på träningsläger för minnet blir alltmer populärt, och 2008 värderades marknaden för programvaror som tränar hjärnan till 265 miljoner dollar. Delvis beror det här fenomenet utan tvivel på att forskningen har visat att äldre människor kan slippa Alzheimers sjukdom och demens om de håller igång sinnet med exempelvis korsord och schack, men det främsta skälet är nog att den stora 40-talistgenerationen är kolossalt orolig för att tappa skärpan. Men medan det finns gott om gedigna forskningsresultat som visar på fördelarna med en aktiv hjärna om man vill hålla seniliteten borta, så bör nog Buzans mest överdrivna påståenden om hjärnövningarnas indirekta effekter tas med (minst) en nypa salt. Ändå var det svårt att säga emot resultaten. Jag hade just sett en 47-årig tävlande rabbla upp hundra ord i rätt ordning, slumpvisa ord som han hade lärt sig bara några minuter tidigare. Buzan ville gärna sälja in sin uppfattning om att hans eget minne fortsatte att förbättras år efter år, trots att han åldrades. »Folk tror att alla människor får sämre minne med åren, och att det därför är naturligt«, sa han. »Men det är ett logiskt felslut, för att något är normalt betyder inte nödvändigtvis att det är naturligt. Skälet till att minnet försämras hos de flesta är att att vi faktiskt ägnar oss åt anti-olympisk träning. Det vi gör med hjärnan kan jämföras med att säga åt en person som tränar för OS att han ska sitta ner så mycket som möjligt, dricka tio burkar öl om dagen, röka 50 cigaretter, ta bilen till jobbet, eventuellt köra ett stenhårt och skadligt träningspass en gång i månaden men för övrigt bara sitta framför TV:n. Och sedan undrar vi varför han inte lyckas så bra i OS. Det är så vi har gjort med minnet.« Jag ansatte Buzan med frågor om hur svårt det skulle vara att lära sig de här teknikerna. Hur tränade tävlingsdeltagarna? Hur snabbt förbättrades deras minnen? Använde de minnesteknikerna även i vardagen? Och om de här teknikerna var så enkla och effektiva som han påstod, varför hade jag då aldrig hört talas om dem förut? Varför använde inte alla dem? »I stället för att ställa alla de här frågorna«, sa han, »så borde du helt enkelt pröva själv.« »Vad skulle, teoretiskt sett, krävas av en person som mig för att jag skulle kunna ställa upp i amerikanska mästerskapet i minne?« frågade jag. »Om du vill komma på medaljplats skulle jag rekommendera att du tränar en timme om dagen, sex dagar i veckan. Om du lägger ner den tiden skulle du klara dig väldigt bra. Om du däremot vill sikta på VM så måste du lägga ner tre till fyra timmar om dagen under det sista halvåret före mästerskapet. Det är mycket.« 18

113613_Moonwalk_ORIG.indd 18

11-10-24 15.48.02

1. Vem är världens smartaste människa? Senare samma förmiddag, medan deltagarna försökte memorera »Gobelängen som är jag«, tog Buzan mig åt sidan och lade handen på min axel. »Minns du det vi pratade om förut? Tänk på saken. Nästa år kan det vara du som sitter där uppe. Du kan bli amerikansk mästare.« under en paus mellan diktmemoreringen och deltävlingen »namn och ansikten« gick jag ut på trottoaren utanför Con Edison-huset för att slippa ifrån den fuktiga omklädningsrumsluften. Där sprang jag på den krullhåriga, käppbärande engelska minneskonstnären Ed Cooke och hans gängliga kompis, den österrikiska stormästaren Lukas Amsüss. De stod och rullade varsin cigarett. Ed hade tagit examen från Oxford föregående vår. Han hade fått högsta betyg i psykologi och filosofi och berättade att han just nu roade sig dels med att skriva en bok med titeln »Introspektionens konst«, dels med att doktorera i kognitionsvetenskap vid Paris universitet, där han bedrev excentrisk forskning med målet att »få människor att uppleva att deras kropp har krympt till en tiondel av sitt vanliga omfång«. Han arbetade också med att uppfinna en ny färg – »inte bara en ny färg, utan ett helt nytt sätt att se färger«. Lukas, som studerade juridik vid Wiens universitet och presenterade sig som författare till en kort pamflett med titeln »Så blir du tre gånger smartare än din IQ«, lutade sig mot husväggen och försökte inför Ed urskulda sitt usla resultat i ord. »Jag har aldrig ens hört engelska ord som yawn, ulcer och aisle«, framhävde han med stel österrikisk brytning. »Hur ska jag då kunna memorera dem?« Vid den här tiden rankades Ed och Lukas som elva respektive nia i världen inom minnessporten. De var de enda stormästarna som var på plats och de enda som tävlade i kavaj och slips. De ville gärna berätta för mig (eller för vem som helst som ville lyssna) om sina planer på att tjäna pengar på sin berömmelse inom minnessporten genom att starta ett »minnesgym« kallat Oxford Mind Academy. Tanken var att kunderna – mestadels chefer inom näringslivet, hoppades de – skulle betala för att få en personlig minnestränare. När folk väl fick upp ögonen för fördelarna med minnesträning tänkte sig Ed och Lukas att det skulle börja regna pengar från himlen. »I slutändan«, sa Ed, »så är vårt mål att återupprätta det västerländska utbildningsväsendet.« »Som enligt oss befinner sig i förfall«, tillfogade Lukas. Ed förklarade att han betraktade sitt deltagande i minnestävlingar som en del av sin strävan efter att förstå minnets hemligheter. »Jag tänker att 19

113613_Moonwalk_ORIG.indd 19

11-10-24 15.48.02

moonwalk med einstein det finns två sätt att lista ut hur hjärnan fungerar«, sa han. »Det ena är det sätt som den empiriska psykologin använder, det vill säga att man ser på det från utsidan och gör en massa mätningar på en massa olika människor. Det andra sättet bygger på den logiska tanken att man kan lära sig en del om ett systems uppbyggnad genom att studera dess optimala tillämpning. Kanske är det bästa sättet att förstå vårt minne att anstränga sig väldigt hårt för att optimera det – idealiskt sett tillsammans med ett antal begåvade människor under omständigheter där man kan få noggrann och objektiv respons. Minnessporten erbjuder exakt de omständigheterna.« Själva tävlingen var precis lika spännande att följa som, säg, ett högskoleprov. De tävlande satt tysta vid sina bord och stirrade på varsitt papper, och sedan skrev de ner svar som de överräckte till domarna. Efter varje deltävling räknades poängen snabbt samman och presenterades på en skärm längst fram i salen. Men till stor besvikelse för den reporter som försökte skriva om mästerskapet hade »sporten« inget av den synliga kamp som man finner i en basketmatch eller till och med en stavningstävling. Ibland var det svårt att avgöra om deltagarna tänkte intensivt eller hade somnat. Kanske förekom det en del dramatisk tinningsmassage och nervöst fottramp och då och då en tom, besegrad blick, men i huvudsak utspelades dramat inne i deltagarnas huvuden, dit åskådarna inte kunde följa med. En oroande tanke dök upp i bakhuvudet där jag stod längst bak i hörsalen och såg vad som påstods vara helt vanliga människor utföra en snudd på ofattbar mental akrobatik: jag hade ingen aning om hur mitt eget minne fungerade. Kunde man ens säga att en tanke »dök upp i bakhuvudet«? En långsam våg av frågor svepte över mig – det var saker som jag aldrig orkat bry mig om att undra över, men som med ens kändes väldigt viktiga. Vad är egentligen ett minne? Hur skapas det? Och hur lagras det? Jag hade levt de första två och ett halvt decennierna av mitt liv med ett minne som fungerade så friktionsfritt att jag aldrig haft anledning att grubbla över mekaniken. Och samtidigt insåg jag nu när jag tänkte på saken att det egentligen inte fungerade så väldigt friktionsfritt. På vissa områden var mitt minne helt värdelöst, medan det på andra områden var alldeles för bra. Och det hade så många obegripliga egenheter. Just den morgonen hade min hjärna hållits gisslan av en outhärdlig Britney Spears-låt, vilket tvingat mig att nynna judiska visor under större delen av en tunnelbanefärd för att bli av med Britneylåten. Varför blev det så? Ett par dagar tidigare hade jag försökt berätta för en kompis om en författare som jag beundrade, men det enda jag kunde komma ihåg var första bokstaven i hans efternamn, inget mer. Hur kom det sig? Varför mindes jag över huvud taget ingenting som hänt 20

113613_Moonwalk_ORIG.indd 20

11-10-24 15.48.02

1. Vem är världens smartaste människa? före jag var tre? Och för den delen, varför mindes jag inte vad jag åt till frukost i går trots att jag mindes exakt vad jag åt – Corn Pops, kaffe och en banan – den morgonen för fyra år sedan när jag fick veta att ett plan just hade flugit in i ett av tvillingtornen? Och varför glömmer jag alltid varför jag öppnade kylskåpsdörren? jag lämnade det amerikanska minnesmästerskapet med en önskan om att få veta hur Ed och Lukas bar sig åt. Var de bara två extrema exemplar, två underbarn från den bortre änden av den mänskliga normalfördelningskurvan, eller kunde vi alla lära oss något av deras förmågor? Jag var skeptisk mot dem av samma skäl som jag var skeptisk mot Tony Buzan. En självutnämnd guru som gjort sig en förmögenhet på den moderna »självhjälpsbranschens« skojarmarknad ger oundvikligen utslag på en journalists skitsnacksbarometer, och Buzan hade verkligen fått alla varningsklockor att ringa. Jag visste fortfarande inte tillräckligt för att veta om det han sålde var bluff eller vetenskap, men hans överdrivna säljsnack – »en global utbildningsrevolution«! – luktade definitivt av det förstnämnda. Var det verkligen sant att vem som helst kunde lära sig memorera stora faktamängder? Vem som helst? Jag kunde gärna godta att det fanns tekniker som kunde förbättra ens minne lite grand på marginalen, men jag trodde inte fullt ut på Buzan (eller Ed) när han påstod att vem som helst kunde lära sig memorera hela kortlekar eller tusentals binära tal. Den andra förklaringen lät helt enkelt mycket troligare: att Ed och hans kollegor hade någon sorts udda medfödd begåvning som var den mentala motsvarigheten till Usain Bolts ben eller wrestlingstjärnan André the Giants längd. Det är ett faktum att mycket som skrivits om minnesförbättring av olika självhjälpsguruer framstår som humbug. När jag tog en titt i självhjälpshyllan i min lokala bokhandel hittade jag travar av böcker som i braskande ordalag lovade att de kunde lära mig att »aldrig glömma ett telefonnummer eller ett datum« eller att »blixtsnabbt kunna återkalla minnen«. En bok hävdade till och med att den kunde lära mig att använda »de andra 90 procenten« av min hjärna, vilket är en av dessa pseudovetenskapliga klichéer som är ungefär lika meningsfull som att säga att man kan lära sig att använda de andra 90 procenten av sin hand. Men minnet har också sedan länge studerats av människor vars förhållande till ämnet mindre uppenbart handlar om att tjäna pengar och vars resultat granskas av kunniga kollegor. Psykologisk forskning har intresserat sig för hur vi kan utvidga vår medfödda minneskapacitet ända 21

113613_Moonwalk_ORIG.indd 21

11-10-24 15.48.02

moonwalk med einstein sedan Hermann Ebbinghaus förde in studiet av minnet i laboratoriet på 1870-talet. Den här boken handlar om det år som jag ägnade åt att försöka öva upp mitt minne, och åt att försöka förstå det – dess mekanismer, dess naturliga brister, dess dolda potential. Den handlar om hur jag av egen erfarenhet lärde mig att minnesförmågan faktiskt går att förbättra inom vissa gränser, och att Ed och Lukas skicklighet faktiskt kan hjälpa oss alla. Den handlar också om det vetenskapliga studiet av expertkunskap och om hur forskarna genom att studera mentala idrottare och deras träning har upptäckt vissa allmänna principer för hur vi människor lär oss – det vill säga hemligheten bakom hur man kan förbättra sig inom vilket område som helst. Även om boken inte är avsedd som en självhjälpsbok hoppas jag att du kommer att få en god uppfattning om hur man gör för att träna minnet och hur man kan använda minnestekniker i vardagen. Dessa tekniker har en förvånansvärt rik och betydelsefull historia. De har spelat en viktig roll i den västerländska kulturens utveckling och i vår intellektuella historia, samtidigt som de inte är särskilt kända utanför de exklusiva akademiska salar där de studeras. Mnemotekniker som Simonides minnespalats lade grunden för människors förhållningssätt till världen från antiken fram till medeltiden och renässansen. Men därefter försvann de nästan helt. fysiologiskt sett är vi som lever i dag praktiskt taget identiska med de förfäder i nuvarande Frankrike som målade bilder av bisonoxar på Lascauxgrottans väggar, en av de äldsta bevarade kulturella artefakterna. Våra hjärnor är inte större eller mer sofistikerade än deras. Om ett av deras barn lades i famnen på en adoptivförälder i 2000-talets New York skulle barnet sannolikt inte gå att skilja från sina kompisar när hon eller han växte upp. Det enda som skiljer oss från dem är vårt minne. Inte det minne som finns i våra huvuden, för ett barn som föds i dag kommer till världen som ett lika oskrivet blad som ett barn som föddes för 30 000 år sedan, utan det slags minne som lagras utanför oss själva – i böcker och foton, på museer och numera även i digitala medier. En gång var minnet grundvalen för all kultur, men under de 30 årtusenden som har gått sedan människan började måla sina minnen på grottväggarna har vi gradvis ersatt vårt eget naturliga minne med en enorm överbyggnad av externa minneshjälpmedel – en process som har ökat med exponentiell hastighet de senaste åren. Tänk dig att du vaknar i morgon och all trycksvärta i världen har blivit osynligt och 22

113613_Moonwalk_ORIG.indd 22

11-10-24 15.48.03

1. Vem är världens smartaste människa? all datalagring har försvunnit. Vår värld skulle omedelbart rasa samman. Litteratur, musik, juridik, politik, vetenskap, matematik: vår kultur är ett hus som är byggt av externminnen. Om minnet är vårt sätt att bevara det som vi tycker är värdefullast, så är det också smärtsamt nära förbundet med vår förgänglighet. När vi dör, dör våra minnen med oss. På sätt och vis är de raffinerade externa minnessystem vi byggt upp ett sätt att kringgå vår egen dödlighet. Tack vare dem kan idéer effektivt förmedlas över tid och rum och nya idéer bygga vidare på gamla i en utsträckning som vore omöjlig om varje uppslag måste förmedlas direkt från en hjärna till en annan. Externaliseringen av minnet förändrade inte bara hur folk tänkte, den ledde även till att själva uppfattningen om vad det innebär att vara intelligent förändrades i grunden. Vårt interna, vanliga minne blev mindre värt. Att vara lärd gick från att betyda att man hade information inom sig till att man visste hur och var man kunde lokalisera informationen i externminnenas komplicerade värld. Det säger ganska mycket att nästan det enda ställe där man fortfarande kan träffa människor som tränar sitt minne är vid VM i minnessport och vid de nationella mästerskap som hålls i ett dussintal länder runt om i världen. Det som en gång var en hörnsten i den västerländska kulturen är numera i bästa fall en kuriositet. Men att vår kultur har förändrats så att den inte längre är baserad på människors internminne utan på minnen som lagras utanför hjärnan, vad betyder det för oss själva och för samhället? Vad vi har vunnit är obestridligt. Men vad har vi bytt bort? Vad betyder det att vi har tappat minnet?

113613_Moonwalk_ORIG.indd 23

11-10-24 15.48.03

Och hur gick det för Joshua Foer i tävlingen? Moonwalk med Einstein ger svaret.

att inreda sin hjärna. De investe-

EINSTEIN

»Förr ansträngde sig människor för

MOONWALK MED

JOSHUA FOER

»Foer skriver med en frisk entusiasm. Hans sätt att berätta är smart och roligt … « The New York Times

M I N N E T OC H KO N S T E N AT T KO M M A I H ÅG

ISBN 978-91-27-13247-4

9 789127 132474

9789127132474_Foer_J_Moonwalk_hela.5.indd 1

11/7/11 9:07 AM