9789113027692

Foto: Johan Furusjö

Pressröster om El Choco: ”En rappt berättad historia … effektiv och innehållsdiger. San Pedro … får amerikanska (erkänt tuffa) fängelser att framstå som söndagsskolor.”

Erik Löfvendahl, Svenska Dagbladet ”Det som imponerar och som gör den till något mer än bara en välskriven, kittlande helvetesskildring är Luttemans förmåga att väva in världspolitiken i berättelsen.”

Lina Wennerstam, Stockholm City ”En gripande berättelse om livet i ett fängelse där inte ens vakterna vågar sig in på vissa avdelningar. Mitt i finns också en osannolik kärlekshistoria. Tur det, annars hade det blivit becksvart.”

Kommunalarbetaren ”En otrolig historia om att överleva och uppleva pappalycka under de mest vidriga omständigheter.”

Mama

Utsatt är en verklighetsbaserad berättelse om ett adoptivbarns famlande efter en egen identitet – om kärlek, sorg och stolthet. Men det är också en historia om samhällets skiftande syn på adoptioner, om Afrikas längsta krig och om två kvinnors outtröttliga strävan efter att få återförenas med varandra.

s u k r a M n a M e t t u L uccéboken eL ChoCo

Markus LutteMan Utsatt

Markus Lutteman är journalist och författare. Han har tidigare arbetat flera år på Svenska Dagbladet och är i dag webbredaktör på Nerikes Allehanda i Örebro. Hans första bok, El Choco (2007), blev en storsäljare som hyllades av kritikerna.

Tolvåriga Ester Jansson låg med täcket uppdraget till hakan och grät tyst. Hon kunde knappt ta in vad som nyss hade hänt.

Hennes hjärna var ett enda trassel av förvirrade tankar. Hon passade inte in här, och hon ville inte passa in. Alla tyckte att hon borde vara så tacksam för att hon hade fått komma till Sverige, men vad skulle hon vara tacksam för? Att hon blev mobbad i skolan för sin hudfärg? Att fostersyskonen utsatte henne för övergrepp? Att hennes adoptivmamma trodde att hon kunde hela henne men bara gjorde henne sjukare?

Hon tittade ut mot natthimlen genom fönstret och såg den stjärna hon hade gjort till sin egen.

Hon kunde prata med sin afrikanska mamma genom den där stjärnan. Hon tänkte så mycket på henne. Hon undrade om hennes mamma saknade henne, och hon undrade varför hon hade låtit adoptera bort henne.

Det Ester inte visste var att adoptionen hade skett mot mammans vilja. Och att hennes mamma var fast besluten att en dag återse sin försvunna dotter.

ren till s av författa

Den långa väntan är över. Ester och Saba kramas utanför flygplatsen i Eritreas huvudstad Asmara.

t at Uts lse om e t t ä r e b n e , hopp överlevnadfem år och trettio av längtan

På natten drömde hon om mamma igen.

Sin afrikanska mamma. Hon satt i hennes famn i den varma etiopiska solen och lutade huvudet mot hennes stora barm.

Mamma gnolade på en visa som Ester inte kände igen och strök varsamt fingrarna genom hennes hår.

Ester tittade upp på henne och log.

Mamma log tillbaka. Hon hade ett så vackert brunt ansikte, hon såg så snäll ut, och klänningen hon bar hade så fina färger. Mamma pussade henne på kinden och Ester gosade in sig ännu mer i hennes famn. Mamma älskade henne så mycket, det visste hon. Mamma skulle aldrig göra sin dotter illa. ”Du går väl aldrig ifrån mig, mamma?” sa Ester. ”Du stannar väl kvar hos mig?”

Mamma svarade inte. Hon bara fortsatte att gnola på sin visa och vaggade sin lilla dotter mjukt i famnen tills hon somnade.

Utdrag ur boken

www.norstedts.se Omslag: Miroslav Sokcic Foto: iStockphoto (omslag) Miroslav Sokcic (baksida)

Utsatt En berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan

Markus Lutteman

3

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Markus Lutteman och Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic Omslagsfoto: iStockphoto Tryckt hos WS Bookwell, Borgå Finland 2010 isbn 978-91-1-302769-2 4

Förord Berättelsen om Ester Jansson är baserad på faktiska händelser. Bland källorna finns mängder av dokument, artiklar, rapporter, dagboks­ anteckningar, facklitteratur, tv- och radioinslag. Men stora delar av det som skildras har jag fått berättat för mig – i huvudsak av Ester Jansson, men även av andra personer.

I många fall är det barndomsminnen det handlar om, minnen av händelser som i vissa fall ägde rum för över trettio år sedan. Det är inte oproblematiskt. Vissa saker kan förstärkas med tiden, andra förmins­ kas. Detaljer kan leva kvar, helheter gå förlorade. Minnen präglas också starkt av minnesbärarens perspektiv. Var jag offer eller förövare? Vuxen eller barn? Hade jag makten eller var jag maktlös?

I vissa fall skiljer sig de inblandade personernas minnesbilder radikalt från varandra när det gäller vad som faktiskt hände. I de fall jag ansett det nödvändigt har jag noterat dessa skillnader i källredovisningen i slutet av boken. Där berättar jag också varför jag har valt att byta ut många namn på personer, platser, datum och årtal.

Men det är Ester Jansson som är den här bokens huvudperson, och det är i första hand hennes minnesbilder jag – och givetvis Ester själv – har velat skildra.

Hon valde att berätta sin historia för mig för att försöka nå ut till and­ra adopterade, som kanske kan känna igen sig i hennes tankar, känslor och upplevelser. Jag tyckte att det var ett bra skäl. Och jag tycker att hennes levnadsöde är en mycket intressant historia att berätta. Örebro i april 2010 Markus Lutteman

1 Barnet löper en mycket stor risk att växa upp som en särling, vilket lätt kan leda till sociala komplikationer. Även utan att vara impopulärt av­ viker det från lekkamraterna och förblir en främling.

Ur regeringsutredningen ”Adoption av utländska barn”, 1967

Semestertiden var över och den gula skolbyggnadens klockor hade åter börjat ringa i samhället Backryda på småländska höglandet.

Alla sex gungor på den asfalterade skolgården var upptagna. Två pojkar som satt i samma däckgunga skrattade högt medan de ökade farten så att däcket till slut befann sig lodrätt i luften innan det svängde tillbaka i sin pendelrörelse. Några meter bort stod en flicka och tittade på. Hon var den enda som inte hade fått plats i gungorna.

De andra barnen tycktes först inte ta någon notis om henne. Sedan började två av flickorna sjunga en ramsa på en välkänd melodi: ”Du får inte gunga, du får inte gunga!”

Det var den allra första rasten på den allra första skoldagen och Ester Jansson ville inget hellre än att göra samma sak som de andra barnen.

Hon ville smälta in. I stället var hon annorlunda, utanför. Med fel hudfärg och fel dialekt.

Hon hade tyckt om flytten till Småland. Det röda tvåvåningshuset var gammalt och hemtrevligt och tomten var rolig. Gräsytan var stor och inbjudande för skuttiga ben, och i väster vette tomten mot en stor granskog. Där inne, bara femtio meter från huset, fanns en liten bäck där Ester och Kjell hade tillbringat största delen av augusti. De hade plaskat runt, byggt dammar och tävlat med pinnar och löv medan Sten och Birgitta slet för att förvandla den gamla sommarstugan till en permanentbostad. Hela köket hade rivits ut, så familjen hade fått äta sina måltider i husvagnen. Det var trångt och mysigt, tyckte Ester.

Det fanns bara åtta hus i Asphult och familjen Jansson bodde dessutom i utkanten av byn, lite avskilt. Närmaste grannar var tant Edith och farbror Arvid. De bodde i slutet av den lilla grusväg som samtidigt utgjorde tomtens norra gräns, och dem hade Ester lärt känna fortare än någon annan i familjen.

9

Tant Edith och farbror Arvid var så snälla. De dukade ofta fram gott fikabröd när hon kom och hade alltid tid att lyssna på henne och svara på hennes frågor. Det vilade ett behagligt lugn över deras hus, ett lugn som förstärktes av doften av nybakat bröd och ljudet av den väggklocka i mörk ek som tickade på i sakta mak och såg till att hålla omgivningens tempo på en rimlig nivå.

När tant Edith påtade i trädgården, vilket hon ofta gjorde, fick Ester hjälpa till. Och trots att det sällan blev som Edith hade tänkt sig när Ester hjälpte till, påpekade hon det aldrig. ”Åh, vad fint det blev”, sa hon i stället till den glada lilla flickan.

Ester hade längtat till skolan. Kjell hade redan gått ett år i skolan i Ludvika. Nu skulle han börja tvåan, men det här var en så liten skola, sa mamma, så de skulle ofta få sitta i samma klassrum. Det tyckte Ester lät bra. Kjell var hennes bästa kompis.

Men nu när hon stod ensam på Backrydaskolans skolgård tyckte hon inte att skolan verkade så rolig längre. De andra bara gungade och gungade, och hon bara fortsatte att handfallet titta på. Efter en stund kom fröken Ulla-Britt ut. Hon hade tjockt, rött hår, smala ben och snäll röst. Hon hade sett att Ester var den enda som inte gungade, och hon sa till de två pojkarna att hoppa ner så att Ester också fick pröva på. Pojkarna lämnade motvilligt gungan, men sprang snart iväg och lekte tafatt i stället.

Ester klättrade upp på däcket och började röra kroppen för att få upp farten. Nu kändes det lite bättre. Nu var hon inte utanför. Hon var en i gänget. Åtminstone en liten stund.

Det var ingen slump att det var två flickor som började reta henne redan den första dagen. Det skulle fortsätta så under stora delar av skoltiden. Ester hade sällan problem med pojkar. Kanske var det på grund av hemmiljön. Ester bodde i samma hus som fyra pojkar i olika åldrar plus pappa Sten, och hon var van att handskas med det andra könet.

Med flickor var det värre. De retades på ett sätt som hon inte var van vid. Pojkar gjorde det fysiskt, med knuffar och puttar. Tjejer kunde säga saker som stack till på ett annat sätt, inuti, och som gjorde ont länge.

Det hade bara gått några veckor av den första skolterminen när hon fick den första elaka kommentaren om sitt utseende. Klassen satt och åt lunch i matsalen och Ester hade just sträckt sig efter brödkorgen på bordet och tagit en knäckebrödsskiva.

10

”Usch, hon har tagit på brödet med sina smutsiga händer. Nu kan ju inte jag ta något.”

Det var Jessica som sa det. Jessica Andersson med de blonda flätorna och de smala ögonen. Hon skulle bli initiativtagare till de flesta elakheterna mot Ester under de kommande skolåren.

Det var oftast två andra flickor, Anna och Cecilia, som hängde på Jessica när hon retade Ester. Den fjärde flickan, Charlotte, var däremot aldrig med. Hon tyckte tvärtom att det var lite spännande med Ester och ville lära sig saker om hennes tidigare hemland. ”Kan du inte säga något på ditt språk”, frågade Charlotte. ”Hmm, jag kommer inte ihåg så mycket”, sa Ester. ”Men vad heter vatten, till exempel?” fortsatte Charlotte. ”Wuha”, svarade Ester utan att tänka och blev själv förvånad över ordet hon just hade uttalat. Hon visste inte ens att hon kunde. Hon hade inte pratat amharinja på nästan tre år nu. Hemma var det aldrig någon som var intresserad av hennes första språk, så hon kände sig lite stolt när hon fick lära Charlotte några ord. ”Vad heter hus då?” ”Det kommer jag inte ihåg. Äsch, kom nu så gungar vi i stället!”

Charlotte tyckte om att Ester var så glad och sprallig. Men när hon en gång följde med Ester hem efter skolan kom leken av sig. Det kändes strängt i huset, och Charlotte var rädd att göra något som skulle kunna reta upp Esters föräldrar. Hon följde aldrig med Ester hem någon mer gång.

De två flickorna blev aldrig bästisar, Charlotte hade redan en, men de umgicks mycket under skoltiden och skulle förbli bänkkamrater i flera år. Charlotte blev viktig för Ester. Hon gav henne en sorts trygghet under de första skolåren. Ester visste att Charlotte aldrig skulle göra henne illa. Dessutom var Ester lite stolt över att få sitta bredvid henne.

Charlotte skrev snyggt, stavade bra och var duktig på nästan allt. Hon hade ett fint rosa bänkpapper och hennes blyertspennor och suddgummi låg alltid i en prydlig ordning i den lilla skåran framför det gröna bänklocket.

Charlotte var så där duktig som Ester ville vara. Men Esters bokstäver ville aldrig placera sig lika prydligt i skrivböckerna som Charlottes.

De kom ofta i fel ordning, och nästan alltid var det några ord som inte kom med alls, trots att Ester tyckte att hon hade skrivit hela meningen.

Ulla-Britt antog, vilket verkade rimligt, att Esters skrivproblem hade 11

att göra med hennes språkförsening. Det skulle säkert lösa sig med tiden. Så Ester fortsatte att kämpa med de bångstyriga bokstäverna. Utan några synbara förbättringar. Ändå tyckte Ester om lektionerna. För trygghetens skull. Eftersom det bara gick tio elever i Backrydaskolans första klass hade eleverna de flesta lektionerna tillsammans med tvåorna, och det innebar att Ester och storebror Kjell ofta satt i samma klassrum. Kjells närvaro gjorde att Jessica höll sig lugn. Ester satt ibland och tittade på honom i klassrummet. Även om han mest lekte med sina egna klasskamrater i skolan var han alltid snäll mot henne. Och beskyddande. Hon tyckte så mycket om honom.

12

2 Det är en märklig känsla att vara till salu.

Skådespelaren Morgan Alling i radioprogrammet ”Sommar” 2009 om hur det kändes att bli skickad till olika barnhem och fosterhem i barndomen

Det hade kommit två nya barn till huset. De hette Richard och Erik och var fosterbarn. Ester visste inte riktigt vad det betydde. Hon hade förstått att det var hennes mamma och pappa som skulle ta hand om dem, ge dem mat och se till att de gick i skolan, men de nya pojkarna skulle ändå inte vara deras barn på riktigt. De skulle inte bo där jämt fast ändå väldigt länge. Kanske flera år.

Precis som hon själv hade Richard och Erik haft andra föräldrar, som inte kunnat ta hand om dem. Ändå var hon inte riktigt som de.

Hon var ju adopterad. Det betydde att hon bara behövde byta föräldrar en gång. Det hade mamma och pappa sagt. Men Richard och Erik kunde få byta en gång till. Kanske flera gånger. De var utbytbara barn. Det var lite konstigt.

Richard hade kommit först. Han var nästan jämngammal med familjens äldste son Lars, och Ester tyckte att han verkade snäll. Richard var spinkig, hade brunt hår som hängde ner över öronen och klädde sig lite lustigt. Det var som om han hade tagit en gammal farbrors kläder och krympt dem till sin egen storlek. Men Richard verkade knappt vara medveten om att han inte gick klädd som andra. Ester gillade det. Att han var annorlunda utan att bry sig om det.

Richard var det första fosterbarnet i familjens nya hus, men Sten och Birgitta var erfarna fosterhemsföräldrar sedan tidigare. De hade börjat ta sig an fosterbarn av en slump. Under hela 60-talet hade Birgitta arbetat på ett litet kafé i Ludvika. Det kom ofta in en tonårstjej där och fikade, och hon blev väldigt fäst vid Birgitta. Flickan hette Rebecka, och hon hade haft en strulig uppväxt och hade slussats runt på olika boenden för problembarn i flera års tid. I Birgitta hade hon äntligen funnit något slags modersgestalt som hon kände sig trygg tillsammans med.

En dag hade hon frågat Birgitta rakt ut: ”Får jag bo hos er?”

13

Birgitta hade blivit chockad av frågan och svarat nej. Rebecka inledde då operation övertalning på en tonårsflickas envetna vis, så småningom även med stöd från socialtjänsten, och till slut gick Birgitta med på att låta henne flytta in på prov.

Det gick över alla förväntningar. Rebecka var inte det minsta pro­ blematisk att ha i huset, och när hon flera år senare lämnade familjen Janssons hem för att lägga grunden till ett eget vuxenliv klarade hon sig bra. Hon hamnade aldrig mer på någon institution. ”Ni räddade mitt liv”, skulle hon ringa och säga till Birgitta och Sten flera år senare.

Rebecka följdes av fler fosterbarn. Några med fruktansvärda minnen i sina ryggsäckar, andra med mindre svåra problem. När den siste fostersonen ryckte in i lumpen beslutade Sten och Birgitta att inte ta emot några fler fosterbarn.

Beslutet varade inte så länge. Några månader efter flytten såg Birgitta en annons i Smålands-Tidningen som gjorde henne rasande. Socialtjänsten efterlyste ett fosterhem till en pojke, i en märkligt skriven annons. ”Läs här, Sten”, sa Birgitta till sin man. ”Hur kan man skriva så om en människa?! De annonserar ut honom som om han vore någon sorts boskap.”

Birgitta ringde och skällde ut den socialtjänstsekreterare som svarade. Kvinnan bad om ursäkt för att annonsen kunde uppfattas som stötande, men innan de lade på luren frågade hon Birgitta: ”Kan inte ni tänka er att ta hand om pojken?” ”Nej, vi har bestämt att vi inte ska ha några fler fosterbarn”, svarade Birgitta.

Samtalet avslutades. Men några veckor senare återkom socialsekreteraren. ”Vi har inte lyckats placera Richard någonstans. Skulle ni inte kunna överväga att ta hand om honom för en tid?”

Birgitta tvekade. ”Jag ska tala med min man, så återkommer vi.”

Veckan därpå bäddade Birgitta med nya lakan i gästrummet och välkomnade Richard till deras hem.

Fosterbarn nummer två i huset, Erik Lindvall, var tre år äldre än Rich­ ard. Han var född 1964 i Karlstad av en mamma som lämnade bort honom omedelbart efter födseln. Erik hade varit resultatet av en utom­ 14

äktenskaplig kärleksaffär och ingen av föräldrarna ville ha med barnet att göra. Han tillbringade sina första fyra år på barnhem men blev sedan adopterad av familjen Lindvall i samma stad. De behöll honom i två år. Sedan stod de inte ut längre med pojkens otämjda energi och ständiga upptåg utan lämnade honom till ett nytt barnhem, i Frälsningsarméns regi. Adoptionen kunde de inte häva, det hade blivit omöjligt i och med den nya adoptionslagen från 1970, men att avsäga sig vårdnaden gick bra.

Frälsningsarméns barnhem var ett konstigt ställe, tyckte Erik. Alla var så snälla. Vad han än hittade på reagerade personalen med förståelse. Han försökte gång på gång att göra sådant som skulle leda till att han blev utslängd och tillbakaskickad till sina adoptivföräldrar. Han snodde cyklar och snattade varor i affärer, men ingenting hände. Tills han kom på den enkla lösningen: att svära. Det var en av få saker som personalen inte stod ut med, och efter att under lång tid ha bearbetat barnhemmets anställda med de mest fasansfulla haranger han kunde komma på fick han äntligen se sin väska bli packad igen.

Men bilen körde inte tillbaka till familjen Lindvall utan lämnade Karlstad och fortsatte söderut i flera timmar, till Uddevalla. Och ett nytt barnhem, eller ”hem för vanartiga pojkar”, som det ibland kallades. Där blev Erik kvar i fyra år. Sedan var det dags igen. Göteborg den här gången, därefter Helsingborg. Sedan Malmö. Det kändes som om han flyttade runt i hela Sverige.

Snart hette det inte barnhem längre utan ungdomshem. Erik ansågs vara ett mycket besvärligt fall, och till sist fattades beslutet att placera ynglingen på en sluten avdelning på Margretelunds ungdomsvårdsskola i Lidköping. Den hade tidigare hetat Margretelunds uppfostringsanstalt för vanartade barn och var en plats med en hundraårig mörk historia, där ”debila och kriminella” ungdomar tidigare hade tvångs­ steriliserats inför utskrivningarna.

Tonårspojken Erik var inte särskilt anpassningsbar i personalens ögon. Han rymde ofta och stal många bilar. Inte så mycket för att han hade ett behov av att åka iväg någonstans utan för spänningens skull, för adrenalinkicken. Att begå brott var synnerligen beroendeframkallande. Dessutom var det viktigt att ha några bra historier att bidra med.

Det funkade inte att säga ”Vill ni höra vilken intressant bok jag läste i går kväll?” om man ville imponera på kompisarna. Nej, det gällde att visa att man var ett vilddjur, en varelse som inte gick att tämja.

15

”Jag är fan i mig född kriminell”, sa Erik ofta till sina kompisar på hemmet när han hade berättat om den senaste stölden. Till slut trodde han på det själv och glömde de föräldrar och sociala myndigheter som under årens lopp hade ”hjälpt” honom att bli den han var.

Erik var egentligen inte något vilddjur, snarare en kameleont. Han begick visserligen en mängd brott, men det var utanför huset. Personalen satte han sig sällan upp mot. Han var en ganska konflikträdd pojke som anpassade sig till omgivningen genom att inta en undfallande atti­ tyd gentemot de vuxna som för tillfället hade ansvaret för honom. En ögontjänare.

Konsekvenserna av sina stölder och inbrott tänkte han aldrig på, och han behövde på sätt och vis inte heller göra det. I och med att han satt på en ungdomsvårdsskola hade han redan straffat ut sig. Så länge han var under femton år kunde polisen inte göra annat än att skicka honom tillbaka till Margretelund. Det enda som var jobbigt när han rymde var att han så ofta fick gå barfota, för på natten låste personalen in ungdomarnas skor.

En bitande kall vinterdag i slutet av 1977 kom den finnige, långhårige Erik Lindvall i sällskap med två vårdare till familjen Janssons hem djupt inne i de snötyngda småländska skogarna. Han skulle bo där på försök, som ett led i utslussningen i samhället, men det var fortfarande Margretelund som hade huvudansvaret för honom. Systemet kallades VUSK, vård utom skola.

Erik hade inga större förväntningar på familjen. Hoppet om att hitta någon vuxen som skulle ta hand om honom och få honom att känna verklig närhet och tillit hade släckts för länge sedan. Han sökte det inte ens längre. Det är väl bara att glida med, tänkte han. Erik hade blivit en mästare på det vid det här laget.

Men det var visst inte riktigt så enkelt i det nya hemmet. Familjen Jansson förväntade sig en del saker av honom som han aldrig hade varit med om tidigare. Regel nummer ett blev han varse nästan omedelbart. ”Här i huset säger vi ’frid’ när vi hälsar på varandra”, sa Sten.

Att säga hej gick inte för sig. Pingströrelsens förgrundsgestalt Lewi Pethrus hade bannlyst ”detta fula hälsningsord” flera decennier tidigare, och både Sten och Birgitta ogillade ordet skarpt. Många pingstvänner i deras generation hade samma uppfattning.

16

”’Hej’ betyder ’bort med dig’. Så står det i Bibeln”, sa Sten till sina barn och fosterbarn.

Det var inte riktigt sant. ”Hej” var ett hälsningsord även i Bibeln.

Där­emot var det bara bokens mer obehagliga typer som använde det, till exempel den rättfärdiges fiender i Klagovisorna och de fula gubbarna i den apokryfiska skriften om Susanna i badet.

I Nya testamentet var det bara en enda person som dristade sig till att yttra det hemska ordet, och det var en man som var besatt av demoner och skrek åt Jesus i Kafarnaums synagoga. Han påkallade Jesus uppmärksamhet just genom att ropa ”Hej”.

Fast det gällde att inneha en ålderstigen utgåva av Bibeln för att hitta något hej över huvud taget. I 1917 års översättning av Gamla testamentet, den vanligaste utgåvan i svenska hem, förekommer endast ett ”huj”. Men då är det inte någon människa som säger ordet utan en talande häst.

Det tog tid för Erik att lära sig att acceptera den nya hälsningsfrasen. ”Frid” låg aldrig riktigt obesvärat i hans mun. Ännu svårare var det att vänja sig vid vissa av de obligatoriska kyrkobesöken. De var inte bara besvärande, Erik upplevde dem också som skrämmande. * Birgitta Jansson var på ett strålande humör när hela familjen äntligen satt i Volvon och de hade börjat rulla iväg mot pingstkyrkan. Hon satte in ett välanvänt kassettband i bilstereon och började högt och ljudligt sjunga med i den evangeliska slagdängan ”Flyttfåglarna” av Lydia Lithell.

Familjen uteblev sällan från söndagsgudstjänsten. Det var veckans högtidsstund för Sten och Birgitta, och de såg det som ett bra tillfälle för barnen och fostersönerna att få känna Jesus närvaro. Många församlingsmedlemmar var imponerade av att Sten och Birgitta varje vecka lyckades få med sig inte bara sina egna barn utan också fosterbarnen till kyrkan. Några av de senare skulle snart bli ökända på orten för sina slagsmål och fyllor, och det skulle även gå rykten om stölder och narkotikamissbruk. Ändå följde de lydigt med till kyrkan nästan varje söndag.

Pingstförsamlingen i samhället hade grundats redan 1930, men då var kyrkans verksamhet inhyst i ett gammalt gult trähus som senare 17

revs. Den nya kyrkan var en mörkbrun tegelbyggnad med högt, smalt torn och svart plåttak. Kyrkan hade väckt starka reaktioner när den byggdes och den stack fortfarande ut rejält från det omgivande landskapet av villor och låga hyreshus med träpanel.

Familjen Jansson anlände som vanligt i god tid före gudstjänstens början klockan elva. Barnen hade på sig finkläder och hälsade artigt på de församlingsbor som stod utanför och småpratade innan de gick in och hängde av sig jackorna i det stora kapprummet. Vid dörren till gudstjänstlokalen stod två äldstebröder och välkomnade medlemmarna. Pingstförsamlingarnas ledarskap benämndes alltid ”äldste” efter biblisk förebild.

Invändigt hade kyrkan nyligen restaurerats. Resultatet var ett ljust, luftigt rum med vita väggar och bänkar och predikstol i ljus furu. Mellan bänkraderna låg ljusröda, breda heltäckningsmattor som effektivt dämpade trampet av de cirka tvåhundra par skor som nu klev runt i salen för att komma till rätt bänk.

Kyrkan var ofta fullsatt. Det hade pingstförsamlingen all anledning att vara stolt över. Medan Svenska kyrkans medlemsantal stadigt hade krympt sedan 1970-talets början kunde pingströrelsen fortfarande stoltsera med ökande siffror. Rörelsen hade växt med nästan tio procent bara under det senaste decenniet och hade nu över 97 000 medlemmar. 1984 skulle drömgränsen 100 000 passeras, och ökningen skulle sedan fortsätta i ytterligare tre år innan raset började även för pingströrelsen.

Barnen satt alltid med under den första delen av gudstjänsten. Ester kände hur hon ofta slets mellan två olika viljor där i kyrkbänken: mammans och sin egen. Om hon lät äldrebröderna ta på henne och driva ut ondskan skulle mamma Birgitta vara jätteglad i bilen hem och extra snäll mot henne de kommande dagarna. Men om Ester vägrade, vilket oftast var vad hon själv ville, kunde Birgitta uppfatta henne som trotsig och agera strängare än vanligt.

Men det var jobbigt att sitta bredvid mamman i kyrkbänken av ett annat skäl också: hon kunde vara så pinsam, särskilt under bönerna.

Nu var det dags igen. Ester tittade upp på sin mamma. Hon hade slutit sina ögon och börjat gunga fram och tillbaka medan hon mumlade tyst för sig själv, ord om Gud och Jesus och Den helige ande.

Erik vred oroligt på sig där han satt på andra sidan om Birgitta.

Det var någonting med mumlandet, sorlet och vissa församlingsmed18

lemmars stönanden som han tyckte var fruktansvärt obehagligt.

Birgitta lät sig alltid drivas med i bönens vågor. Hon släppte kontrollen och hängav sig åt känslan av den högre maktens närvaro. Här inne i kyrkan kände hon sig lugn och full av liv på samma gång. Hon visste att det fanns de som tyckte att hon kunde bli för högljudd, men hon brydde sig inte om det. Under gudstjänsten fanns bara här och nu – inget kunde störa henne.

Birgitta var långt ifrån ensam om att leva sig in i böner på det sättet. När bönen nådde sin kulmen och det samlade mumlandet övergick i kraftfulla utrop blev ljudnivån öronbedövande. I det ögonblicket Erik kände mer än bara obehag, han blev rädd. Och den rädslan var olik all annan rädsla han hade känt. Det var som att vara instängd i ett rum där människor förlorade herraväldet över sig själva och förvandlades till något annat.

Flera församlingsmedlemmar runt honom hade börjat skrika i något slags extas och såg ut att tappa kontrollen över sina kroppar. Några skrik lät som ren smärta i Eriks öron, några som fyllda av ångest. Birgitta ställde sig hastigt upp och ropade ”Halleluja!”, och Erik blev så rädd att han hoppade till.

Ester var också rädd. Mamma Birgitta var helt uppslukad av den religiösa extasen. Hon skrek, och Ester tyckte att det lät som om hon hade ont. Det var så otäckt att se sin mamma förvandlas på det sättet.

Som tur var behövde barnen sällan sitta med under hela gudstjänsten. När myrorna i benen började klia alltför ihärdigt fick de lämna salen och gå iväg och leka i stället. Det fanns två lekplatser där de kunde hålla till. Antingen utanför porten, där de kunde åka rutschkana på ledstången eller hitta på lekar med grusgångens outsinliga mängd av småsten, eller nere i kyrkans källare. Där fanns ett ganska stort och sparsamt möblerat rum dit familjen Janssons barn många fredagar gick på ungdomsmöten.

Från den stund då Ester fick börja leka nere i källaren tyckte hon att söndagen var rätt behaglig. Söndagen var en vilodag, vilket innebar att allt kroppsarbete var förbjudet. Inget snickrande och ingen dammsugning eller mattpiskning fick förekomma. För Ester, Kjell och Lars betydde det mer tid att leka. För tonåringarna Richard och Erik betydde det att de kunde ligga och slöa, lyssna på musik och läsa tidningar. Då var det värt de där timmarna i kyrkan på förmiddagen.

Men Erik märkte snart att det inte räckte att se nöjd och glad ut un19

der söndagsbesöken i pingstkyrkan. För att försäkra sig om fosterföräldrarnas välvilja skulle man helst sjunga i kyrkokören också, gå på tisdagsbön och delta i ungdomsgruppen.

Det fanns inga uttalade repressalier han skulle drabbas av om han vägrade, men han kände en tydlig press på sig att följa fosterföräldrarnas vilja. Och kameleonten Erik lärde sig snabbt vilka beteenden som gav förmåner och vilka som ledde till inskränkningar, och därför blev han snart medlem av pingstkyrkans kör.

Ville han stiga i aktning ytterligare borde han låta sig döpas. För som Jesus själv sa, enligt Markusevangeliet 16:16: ”Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd.”

Så Erik bekände sin tro, så som han blivit tillsagd att göra, och lät sig nedsänkas i kyrkans dopgrav.

Många församlingsmedlemmar blev varma om hjärtat av att se den problemtyngde ynglingen genomgå en själslig tvagning på detta sätt, men Erik själv kände sig aldrig särskilt frälst. Han gjorde vad hans nya vårdare ville att han skulle göra för att få vardagen att fungera så smidigt som möjligt. Och kunde han förskaffa sig några bonuspoäng genom att spela lite teater, gjorde han det också.

En gång under en söndagsgudstjänst tog han tillfället i akt när en av församlingens äldstebröder frågade om det var någon som ville komma fram och bekänna sina synder. Erik räckte upp handen och gick upp på scenen. Han hade lyssnat noga och lärt sig ungefär hur fraserna skulle låta. ”Jag har levt i mörkret men nu har jag skådat ljuset”, inledde han, och han såg hur några av församlingsmedlemmarna nickade instämmande.

Han var lite orolig för hur han skulle göra för att falla till marken på ett snyggt sätt, men upptäckte till sin lättnad att det inte var svårt alls. Äldstebrodern satte en hand i pannan på honom och en i ländryggen, och så knuffade han tills Erik föll omkull.

Några månader senare gav han sig även på att tala i tungor. Tungo­ målstalande var vanligt inom pingströrelsen och andra karismatiska rörelser. Själva namnet ’pingst’ härrörde ju från Bibelns skildring av pingstdagen, då apostlarna såg ”hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.”

20

Församlingsmedlemmarna ansåg att det var just anden som talade i dem när de obegripliga orden forsade ur munnen. I Eriks värld var det dock bara ett låtsasspråk som man lärde sig genom att lyssna på and­ ra. Och när han gick upp på scenen och talade sitt påhittade tungomål tyckte han att det gick bra. Ingen i församlingen verkade märka någon skillnad. * Åttaåriga Ester kände sig osäker i Eriks sällskap. Ibland var han jätterolig och snäll och lekte med henne och Kjell. Men andra gånger fanns det något lömskt hos honom som hon hade svårt att sätta fingret på.

Det kändes som om det inte gick att lita på honom.

Hon tyckte inte om hur han fick hennes mamma att skratta ibland.

Det var som om han lyckades lura i henne att han hela tiden tyckte som hon, fastän Ester visste att han bara gjorde så för att få Birgitta att tycka om honom.

Erik tyckte inte särskilt bra om Ester heller. Hon var en riktig retsticka, enligt hans åsikt. Erik ansåg dessutom att det var hon – inte han själv – som kom undan med en mängd dumheter genom en förmåga att linda Birgitta runt sitt finger. Ester fick säga vad hon ville till Erik, men om han själv sa emot kunde Birgitta bli fly förbannad. Det var tydligt för honom att Ester åtnjöt högre status än han. Hon var ju trots allt en Jansson. ”Är hon inte vacker, min dotter”, sa Birgitta titt som tätt, särskilt om de hade besök eller var ute bland folk. Och Ester behövde inte göra mycket för att mamma skulle säga ”åh, så fint” eller ”vad duktig du är”. Ännu duktigare var makarna Jansson på att berömma de biologiska sönerna, Lars och Kjell. De var så duktiga i skolan, kunde så många saker och hade en sådan talang för det ena och det andra. Själv fick Erik sällan beröm. Inte ens när han förtjänade det.

Erik var duktig på motorer, kunde plocka isär och ihop både mopeder och motorcyklar utan problem. Därför trodde han att han skulle ligga bra till hos Sten. Men Sten tycktes aldrig se honom. För Lars där­ emot räckte det att byta däck för att få rejält med beröm av sin far.

Familjens filosofi var så tydlig, skulle Erik tänka flera år senare när han såg tillbaka på sin tid i familjen. Sönerna skulle uppfostras till vinnare. Fosterbarnen skulle lära sig att hålla sig på mattan.

21