© 2015 Lena Weström & Carina Eriksson Förlag och tryck: BoD ISBN: 978-91-7569-063-6
MÖRK GRYNING ÖVER LJUGARN
1927 Klintehamn Hans stod ensam kvar på gården i Klintehamn. Sina få ägodelar hade han packat ihop i en säck, som han hade slängt över axeln. Han såg upp mot huset och kände sig ensam. I tio år hade han bott hos det äldre paret. Han var deras fosterson, deras enda barn. Men inte ett öre hade han fått till arv, nej allt skulle gå till bygden och dess verksamhet. Han hade slitit dygnet runt under flera veckor ibland. Men det enda han hade fått var husrum och mat. Det hade pratats mycket om honom Hans, vilken otrolig tur han hade haft. Komma hit med sin breda skånska dialekt som sexåring och få flytta in i på en av de största gårdarna i socknen. Avundsjuka hade förekommit och de hade flertalet gånger fått besök av bygdens invånare som försökt prata paret till rätta. Men Hans hade aldrig fått vara med vid sådana tillfällen, han hade enbart tolkat det som positivt, eftersom herrn efteråt enbart hade ruskat på huvudet och suckat om giriga människor. Men nu stod han här och hade ingenstans att ta vägen. Han var helt lämnad åt sitt öde. Det var höst och de hade i stort sett hunnit städa undan för vintern och skulle äntligen få lite lugn och ro, när herrn i huset helt plötsligt hade fått en kraftig hjärtattack. Han hade avlidit med en gång. Frun i huset hade blivit galen av sorg när hon väl hade förstått situationen och gick i sjön. Hela gården 3
hade vimlat av folk som skulle ordna än med det ena och än med det andra och Hans hade blivit helt handfallen. Han hade varit skräckslagen över att behöva ta hand om hela gården själv, hade inte alls känt sig redo för det. Men han hade snabbt blivit informerad om att han inte längre var välkommen där, utan att han så fort som möjligt skulle avlägsna sig från gården. Varför var de så illasinnade mot honom? Vad hade han gjort för fel? Han såg löven virvla runt i blåsten på den runda grusade gången runt flaggstången. Den spända flagglinan slog hårt mot flaggstången och fick det att låta som piskrapp. Det började bli mörkt och han var tvungen att ge sig av, men vart skulle han ta vägen? Han skulle bli tvungen att söka ett jobb någonstans. Men det var för sent nu. Som tur var, så kände han till de mesta ladorna runt om här i bygden och även utsocknes. Han gick ut på den stora vägen och började vandringen österut, men först skulle han vika in på en skogsstig. Han vandrade längs stigen, som han hade gjort så många gånger förr under sina tio år här på ön. Där stod den! Cykeln, som han hade fixat till själv. Herrn i huset hade kommit hem berusad en lördagskväll och hade hamnat så galet i diket, med cykel och allt. Den hade blivit sned och han hade bara kastat den på skräphögen. Efter det hade han vinglat in i huset och somnat sittandes på golvet. Hans hade inte försuttit en sekund, snabbt hade han klättrat upp på skräphögen och slitit åt sig cykeln, den skulle han fixa till. Det var väl i stort sett det enda han hade i behållning efter tio år, förutom en plånbok av läder. Den hade han fått av en släkting till herrskapet i huset. Men han hade aldrig haft några pengar i den. Mannen han hade fått den av sade en gång att han skulle hålla hårt i plånboken och önska sig 4
rikedom, då skulle den en dag fyllas på och han skulle aldrig mera behöva bekymra sig över pengar. Vilket nonsens! Han hoppade upp på cykeln och trampade några varv. Förbaskat också! Det var tydligen inte så lätt som det såg ut att vara! När han hade åkt av vägen för tredje gången, bestämde han sig för att vila ett tag. Han var van att promenera, cykla skulle han nog hinna göra tids nog. Efter lite övning så var det inte längre några problem med att ta sig fram med cykeln. För att inte skada den, så undvek han i den mån det gick att fara ner i håligheter på vägen. Han drog ner tröjans ärmar för att skydda händerna mot morgonkylan, han brukade i regel inte vara frusen, men efter att ha legat och huttrat hela natten i en hölada, så var det svårt att få upp värmen. Hans var även hungrig, men hade inte vågat stanna kvar, eftersom han hade hört att det rådde aktivitet utanför. Kanske hade det inte gjort något att han hade stannat där, men han hade dåliga erfarenheter från människor och deras avundsjuka, så det var bäst att ta det säkra före det osäkra. Landskapet öppnade sig plötsligt efter att under lång tid ha befunnit sig i mörk skog och han kunde så smått känna värmen från den stigande solen. Hans kände hur det värkte i magen av hunger och bestämde sig för att det var dags. Det var inte mycket saker han hade fått med sig, men helt själviskt tyckte han att han hade betydligt större nytta av all mat som hade lagrats, de behövde ju inget längre. Så hans överlevnadsinstinkt hade fått honom till att hämta en säck och fylla den, så mycket det bara gick. Förmodligen skulle väl någon reagera på att allt var borta, så det bästa var väl att ta ett annat namn för tillfället. 5
Han bröt en bit av brödet och stoppade i munnen, medan han öppnade flaskan med vatten. Hur många gånger hade han inte stoppat detta bröd i munnen? Men aldrig hade det smakat så gott som nu. Han tog en stor tugga av den rökta korven och såg sig omkring. Vad var det för något som skymtade där borta, såg ut som ett stort hjul? Han reste sig upp från stubben och kisade mot morgonsolen, medan han svalde den rökta korven. Kunde det vara sågen han hade hört talats om flera gånger? Han närmade sig sågen gående genom hagen med cykeln vid sin sida. Fascinerat såg han på det stora hjulet. Han ställde cykeln och packningen vid ett träd och gick närmare. Vilket bygge! Ja vad visste han egentligen? Under alla dessa år, hade han i stort sett varit på gården, förutom någon gång när han fått åka med till handelsboden. Vattnet porlade i ån och han lade sig ned på knä. Fanns det fisk där? Han såg på sig egen rörliga spegelbild i vattnet och kände ett välbehag. ”Vad gör du här?” Hördes en röst bakom honom, samtidigt som han kunde se en kvinna med lång kjol och duk på huvudet bakom honom. Han reste hastigt på sig och snurrade runt. ”Goddag frun! Jag söker arbete!” sa Hans och bockade djupt. ”Majvor!” hördes en mansröst ropa. Majvor skyndade sig tillbaka till mannen som stod vid ingången till sågen. Hans vände sig om för att gå tillbaka till sin cykel, när han hörde mannen ropa. Hans vände sig om och såg Majvor vinka honom till sig. Hans blev förvånad, men bestämde sig för att gå dit. 6
”Söker du jobb?” frågande den unge mannen. Hans nickade. ”Vad kan du då?” ”Lite av varje. Har jobbat som bonddräng, men har även murat och snickrat.” Den unge mannen såg gillande på Hans och räckte fram näven. ”Jag heter Vilhelm Eriksson och det här är min fru Majvor. Vi skulle behöva ha någon som du, men jag kan bara till att börja med, erbjuda husrum och mat.” ”Till en början?” frågade Hans. ”Ja, vi har precis flyttat hit, från fastlandet. Det tar väl lite tid innan allt kommer att rulla på.” ”Ja det låter perfekt för mig!” sa Hans och bugade. ”Vad heter du?” Hans funderade för ett kort ögonblick, men beslöt sig för att hålla tyst om sitt förflutna. ”Mats Andersson!” sa Hans och log ett brett leende åt Vilhelm och Majvor. ”Då är du välkommen hem till oss då!” Först hade Hans envist cyklat intill hästvagnen, men efter att ha ätit lunch, valde han att åka på vagnen. Det var skönt att ligga där bak och se molnen ändra form vartefter, till hästens sakta lunkande efter vägen. Han kunde höra hur de pratade, men inte uppfatta vad de pratade om. Tänk att det fanns så mycket gårdar, han skulle nog inte behöva gå så länge utan arbete inte. Det hade nästan hunnit bli mörkt när de äntligen var framme på gården i Ljugarn. Vilhelm hade frågat om han 7
visste var Ljugarn låg någonstans och han hade ljugit. Han hade inte en aning om var det var någonstans och inte spelade det någon roll heller. Men nog hade han skymtat vatten. Så kanske hade de åkt tvärs över ön? De stannade utanför ett stall och klev av. ”Du kan följa med Majvor, jag måste ta hand om hästen.” sa Vilhelm och nickade åt Hans. Hans klev av från vagnen och lyfte ur sin cykel och säck med mat. ”Kan jag ställa den någonstans?” frågade Hans och pekade på cykeln. ”Visst! Ställ den bakom ladan där borta!” Han skyndade sig bort mot ladan, medan han höll ett öga på Majvor, som stod i dörren och väntade på honom. ”Jag har varit här en gång för snart åtta år sedan, tror jag att det var.” sa Hans och såg på Majvor. Majvor nickade blygt och räckte honom en grov filt och en lykta. Han tog emot det och gick efter henne över gården. ”Här skall du bo!” sa Majvor och öppnade dörren in till en byggnad, som mer liknade en stor lada än en stuga. ”De fortsatte in genom ladan tills de kom fram till en mindre dörr. Majvor öppnade och flyttade sig åt sidan, så att han kunde gå in. I rummet fanns en säng med en halmmadrass och ett litet bord och en pall och det hade inte heller fått plats för något mer. Han ställde ifrån sig sin säck på sängen och vände sig om mot Majvor och bugade till tack. ”Du får släppa in lite frisk luft, för rummet har inte använts på länge.” Hans bugade och nickade till svar. 8
”Ja då lämnar jag dig här nu. Vi äter middag klockan sju, så du är välkommen in då.” ”Majvor!” Majvor vände sig frågande om mot Hans och såg blygt på honom. Varför i hela tiden kände hon sig blyg för honom? ”Vad heter det här stället?” ”Lauritse!” ”Tack! Då ses vi sen!” Hans satte sig ned på sängen. Allt hade gått så fort, han hade nog inte riktigt hunnit med. Hans föräldrar hade dött och allt hade vänts upp och ned. Hur kunde de göra så mot honom? De hade alltid pratat om honom, som sin son. Han hade inte ens haft tid till att sörja. Hans försökte känna efter om han var ledsen, men kom till sin förvåning på att han inte var det. Nej, han hade inga känslor för dem? Det som gjorde honom ledsen var att bli övergiven. Men han var sjutton år gammal och vid den åldern borde man kunna försörja sig själv. Han var hungrig och han visste inte vad klockan var. Hans knöt upp säcken och förde ner handen där i. Förbaskat, brödet hade gått i bitar och var till stor del bara smulor. Hans gröpte med handen och fick tag i en hög med smulor och stoppade i munnen. Ja det smakade lika gott i alla fall. Han plockade ur den rökta korven och lade den på bordet, den skulle han spara till sämre tider. Fy vad han kände sig trött, det hade varit tufft den senaste veckan. Kanske kunde han lägga sig ned en liten stund? Visst skulle han höra när de ringde i matklockan? Han lutade huvudet mot de hopvikta filten och kände hur det drog i ögonen. Borde han blåsa ut ljuset, nej de skulle förmodligen snart ringa i klockan. 9
När han vaknade igen hade det hunnit bli natt. Månen lyste starkt in genom fönstret. Först hade han inte förstått vad han befann sig någonstans, allt såg så annorlunda ut? Men vart efter han klarnade till, satte han sig skamset upp på sängen. Vad skulle de tro nu? Att han var en dålig arbetare som inte passade tider? Men vem hade varit inne och blåst ut ljuset i lyktan? Han trevade efter tändsticksasken i fickan och fann den. Tändstickan fräste till vid draget mot plånet och en behaglig doft spred sig inne i det lilla utrymmet. Han fick eld på veken och rummet fylldes av ljus. Förvånat såg han på tallriken som stod placerad på bordet intill hans upplagda korvar. Stekt sill och potatis. Han var egentligen inte hungrig, men maten som låg på tallriken fick honom att bli sugen. Han drack girigt av mjölken som också hade ställts in. Då kan de inte vara arga på honom. För då skulle de väl inte ha ställt in allt detta till honom? Tröttheten gav sig åter till känna efter maten, men först var han nog tvungen att gå på huset. Som tur var hade han lagt på minnet var dasset var någonstans. Majvor hade ringt i klockan ett antal gånger, men ingen Mats hade dykt upp. Vilhelm hade sagt att han ”fick väl vara utan” om han inte behagade komma. Men Majvor som hade beställt extra mat till kvällen tyckte att det var synd att det inte gick åt. När hennes man hade gått in till sitt arbetsrum, visste hon att han skulle vara upptagen under minst en timme. Hon hade i ett obevakat ögonblick plockat ihop mat på en tallrik och sedan begett 10
sig ut till varuladan. Det lyste i fönstret inne hos honom, så han var ju i alla fall där! Det knarrade lite lätt när hon öppnade den stora dörren, så han borde ha hört henne. Men ingen Mats syntes till. Dörren stod öppen som hon tidigare hade lämnat den och hon kunde se en ljuslåga fladdra. Så tyst det var? Hon gick fram till dörren och kikade in. Hon flämtade till vid åsynen av mannen som låg där raklång och sov, eller skulle hon kalla honom pojken? Han var någonstans där mitt emellan. Hennes första impuls var att vända bort huvudet, men hon kunde inte låta bli att se. Det mörka håret var långt och vågigt och det skulle nog behöva tvättas. Luggen hade ramlat ner över ansiktet och dolde delvis det en ögat. Hon undrade över hur gammal han skulle kunna tänkas vara? Han hade faktiskt lite skäggväxt, så han borde väl vara i övre tonåren? Toka! Varför stod hon här och funderade på det? Skulle hon väcka honom? Nej absolut inte! Men hon borde nog blåsa ut ljuset, lite onödigt att elda upp det till ingen nytta. Men vad var det mer som låg på bordet? Rökt korv? Det var inte bara en liten bit, utan tio stycken långa rökta korvar? Hade han stulit dem någonstans? Rykten brukade sprida sig snabbt och hon hade i alla fall inte hört något om att det skulle ha stulits mat? Hon sträckte sig efter ljuslyktan och höll på att svimma av nervositet, när han helt plötsligt vände sig på sidan och sträckte ut sin hand så den nuddade vid hennes knä. Hon stod alldeles stilla, ville inte väcka honom. Men hans tunga andetag fortsatte som tidigare och hon vågade öppna ljuslyktan och blåsa ut den lilla ljusstumpen. 11
Hans vaknade tidigt nästa morgon av ett himla kacklande utanför. Han hoppade upp ur sängen, pigg efter att ha sovit många timmar och spanade ut genom det lilla fönstret. Så han hade hamnat precis intill hönsgården? Ja det var väl inte det bästa precis. Han öppnade dörren och sprang runt ladan och hann precis se svanstippen av en räv. Med äckel såg han på den blodiga sörjan inne i hönsgården. Varför kunde de inte nöja sig med en höna, varför var de tvungna att ta allt? Efter att ha tagit ut de döda hönorna, stängde han omsorgsfullt dörren om de överlevande hönorna som nervöst sprang omkring. Hade de glömt att stänga eller var det en listig räv som hade varit där och klurat ut hur man skulle vrida på vredet? Lika bra att gå in i till herrskapet och berätta om illdådet. De hade visat honom igår kväll vilken ingång han skulle använda. Det hade känts lite konstigt, för hemma i Klintehamn gick han in, där de andra gick in. När han stod framför köksingången kändes det så fel att bara gå in, förhoppningsvis skulle någon höra när han knackade. ”Han hörde klapprande steg närma sig dörren. En äldre kraftig kvinna med rödmosigt ansikte, öppnade dörren och såg frågande på Hans. ”Ja?” sa hon och torkade sig om händerna med det vita förklädet. ”Jag heter H… Mats och skall börja jobba här på gården.” ”Jaha? Men då har väl herrn satt er i jobb?” ”Nej, inte ännu! Jag ville också meddela att räven har varit ute i hönshuset.” ”Åh nej!” sa kvinnan och bleknade. 12
”Han kan nog ha tagit tre stycken!” ”Oj, det är mitt fel. Jag glömde nog att stänga i går kväll!” ”God morgon! Så du har stigit upp nu?” sa Majvor och kom klapprande över stengolvet. ”Ja! Ville meddela att räven har varit på besök i hönshuset!” ”Ja, jag…” började pigan, men blev snabbt avbruten av Hans. ”Jag tror att det har varit en ovanligt listig räv, för han har lyckats öppna in i till hönsgården.” ”Oj då! Det var inte bra! Då får vi se till att ordna låset!” sa Majvor och plockade med sin armbandsklocka. Hans nickade och såg bort mot pigan, som generad hade dragit sig lite åt sidan. ”Ja vad skall jag börja någonstans, med att sörja för mitt levebröd?” ”Ja Vilhelm är iväg i affärer idag, men han lät meddela att ett stängsel måste lagas och sen har vi hönshuset!” ”Ja då får du visa mig till rätta!” sa Hans och log mot pigan, som under en lång stund hade hållit andan. Majvor nickade och sa till honom att gå ut på gården och vänta så länge, medan hon gjorde sig redo. Regnet låg i luften och på marken låg vissna löv. Nu var verkligen hösten här. För en stund kände han saknad efter dem där hemma. Visserligen var han stor nu och skulle kanske ha skapat sig ett eget liv ändå, men de hade gärna fått finnas där i bakgrunden och stöttat honom. Men de hade varit noga med att rusta honom med kunskap och det kunde ingen ta ifrån honom. Men visst hade det varit bra med en slant i beredskap. Han vaknade till ur sina funderingar när han hörde knastret från gruset, när Majvor kom gående med raska steg. 13
”Ja nu skall vi gå en bit upp längs med vägen där borta!” sa Majvor och pekade på vägen som ledde vidare bakom ladan. ”Skall vi ta med oss något härifrån?” ”Nej! Allt ligger färdigt där och väntar!” Hans gick strax bakom henne och kunde i lugn och ro passa på att titta på henne. Han hade märkt att hon av någon konstig anledning alltid blev generad, när han såg på henne? Tidigare idag vid köksingången hade hon helt plötsligt rodnat och förfärat vänt bort ansiktet? Den gråa kjolen som hon hade på sig räckte ända ner till anklarna och svepte runt hennes ben för varje steg hon tog. På överkroppen hade hon en yllekofta i beige och en rutig duk runt håret. ”Här skall vi gå in!” sa Majvor och pekade på grinden. Han lyfte den tunga grinden ur sin klyka och förde den åt sidan. ”Ja här är det! Du ser ju långt där borta i andra änden! Där har stängslet vikit sig och ligger ned. Du behöver nog slå ner några stolpar!” Hans nickade till svar, medan han beskådade hennes ansikte. Han tyckte att hon på påminde om någon, men han kunde inte komma på vem? Hennes ögon var ljusblå och kinder, runda och röda. Munnen var väldigt liten som tillstängd, men kunde brista ut i ett väldigt stort leende, som visade tandraderna. Det rödblonda håret var samlat under den rutiga hårduken, med en lugg som lyckats frigöra sig. ”Ja då går jag tillbaka nu då!” sa Majvor och vände sig om för att gå tillbaka. ”Ja det var så sant ja!” sa hon och vände sig till honom igen. 14
”Du somnade i gårkväll.” ”Ja! Jag ber om ursäkt för att jag slösade på ljuset! Det skall inte hända igen!” ”Vi låter det gå för den här gången. Jag har inte sagt något till Vilhelm.” ”Men, när jag var inne och blåste ut ljuset, såg jag att du hade flertalet rökta korvar?” ”Ja?” sa Hans och förberedde sig på att bli anklagad. ”Skulle du kunna tänka dig en byteshandel?” ”Byteshandel?” ”Ja! Det blev ingen slakt för vår del i år, så det råder brist på sådana varor här!” Hans tänkte för ett ögonblick. Han hade ju ändå mat för dagen nu och när han väl hade ätit upp korvarna, så var det slut. ”Javisst! Vad har ni att erbjuda till mig då?” ”Det kan vi ju diskutera om sen senare idag! Lika bra att arbeta nu, så länge vädret tillåter det!” Hans nickade till svar och vände på klacken och gick bortåt i hagen med raska steg. Majvor stod kvar och betraktade den unge spenslige mannen. Det var verkligen svårt att avgöra hur gammal han kunde vara? Men han var nog något år yngre än hon. Hans frös så han skakade. Han borde ha gått hem tidigare, men stängslet hade varit nästan färdigt och han tyckte att det skulle vara skönt att få färdigt det samma dag. Regnet hade piskat honom över ryggen där han hade suttit på huk och han hade känt hur vattnet hade strilat ner längs med kroppen. Vattendropparna hade fallit från luggen och hade hindrat honom att se klokt. Han visste 15
mycket väl att man kunde bli sjuk och det skulle ju inte vara någon bra början. Men mannen som hade drabbats var betydligt äldre än han och var förmodligen krasslig sedan tidigare. Hans kom ihåg att han var förbjuden att gå in till John, som drängen hette. Men det var inget han ville göra heller, det lät så hemskt när de sa att han hostade, ”så lungorna ville komma upp” och dessutom hade han tydligen brutit något ben i bröstkorgen också. Hans kunde inte för sitt liv förstå hur det skulle se ut om lungorna hade kommit upp? Han fick av sig de blöta kläderna och drog filten om sig. Golvet var kallt och han hade svårt för att stå still medan han öppnade luckan på kaminen, för att lägga in lite tändved. Han fick eld på en tändsticka och lyckades pricka rätt med stickan, trots att han skakade som ett asplöv. Den sköna värmen spred sig snabbt i det lilla rummet och han kröp upp i sängen. Hur i hela friden skulle han få kläderna torra? Varför hade han inte tagit med sig sina kläder från hemmet? Han hade förmodligen inte tänkt klart. Allt hade varit ett enda virrvarr och främmande människor hade rört sig inne i huset. De hemska orden att han inte var välkommen där längre, hade en äldre man i kostym och hatt kastat honom rakt i ansiktet och han hade först inte förstått vad han menat. Men sen hade deras läkare tagit honom avsides och förklarat läget för honom och då som först hade han förstått att han var illa ute. Nu var det säkert försent och dessutom hade han stulit all mat, så det skulle förmodligen inte se så bra ut om han återvände dit, nej han kanske till och med skulle hamna i fängelse? ”Hallå! Är du där?” hörde Hans Majvor ropa. ”Ja! men…” Mer hann han inte säga innan dörren öppnades. 16