9789170029400

Page 1

Tainas berättelse handlar om ett liv som påtvingas ett litet barn helt mot dess vilja. Som sexåring tvingas hon att byta land och språk. Hon förlorar sin familj i Finland och tvingas leva med två vuxna människor i Sverige som hon själv aldrig skulle ha kallat för ”familj”, om hon bara hade fått en chans att välja. Hos de svenska adoptivföräldrarna utsätts Taina för sexuella övergrepp från första stund av den alkoholiserade adoptivpappan. Tainas adoptiv­ mamma vet vad som pågår men väljer att blunda för övergreppen. I stället kränker hon ständigt Taina genom att tala om för henne att hon är dum, tjock, ful och misslyckad. Som vuxen kämpar Taina mot sitt dåliga självförtroende och sin dåliga själv­ känsla. En känsla av rotlöshet och främlingskap förföljer henne. Hon räddar andra vilsna själar när hon i själva verket skulle behöva rädda sig själv. Hon inser inte när hon blir utnyttjad och klarar inte av att säga nej till destruktiva relationer, eftersom hon har svårt för att sätta gränser. Tainas längtan efter kärlek och bekräftelse utnyttjas allt oftare av mindre nogräknade personer, och alkoholen blir ett sätt för Taina att uthärda den outhärdliga tillvaron. När hon försöker komma tillrätta med sitt liv och sina upplevelser utsätts hon än en gång för kränkningar, denna gång av läkare och andra myndighetsutövare. ISBN 978-91-7002-940-0

Omslag: Göran Alfred / Alfredsdesign.com Bild framsida: iStockphoto

BRA BÖCKER www.bbb.se

EN SANN

TA I N A A D O L F S S O N

Påtvingat liv

HISTORIA

Pelle Sandstrak

Mr Tourette och jag ”Det är en glädje att läsa hans salta, smarta och upproriska prosa […] Han har visat stort mod med sin berättelse.” – SVENSKA DAGBLADET

Ming Wang-Sonnerup

Rött land, röd jord

Påtvingat liv

TAINA ADOLFSSON föddes 1943 i Tam­ merfors i Finland och är stolt över sitt ur­ sprung. Hennes finska sisu har räddat henne och stärkt hennes överlevnadsinstinkter. En finsk fura bryts inte så lätt. På grund av sina dåliga erfarenheter som utlandsadopterad anser hon att varje barn måste ha rätt till sitt eget land och språk och att insatser i barnens ursprungsländer bör förstärkas så att barnen i största möjliga utsträckning kan stanna i sina hemländer i stället för att forslas runt jorden som handelsvaror. Taina är medlem i AFO, Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn. Hon var också medlem i intresseföreningen Stulen Barndom under dess existens. Hon har ett starkt engagemang för barn och önskar att alla barn kunde få en lycklig barndom med närvarande biologiska föräldrar.

TA I N A A D O L F S S O N

”En liten röd väska skickades till Finland innan min avresa till Sverige. Det var den finaste present jag någonsin fått i mitt 5-åriga liv, och jag trodde att min resa till Sverige skulle bli som att komma till paradiset.”

Bokserien EN SANN HISTORIA berättar om fascinerande människoöden vilkas mod och resning kan verka som förebild för de flesta.

”Författarinnans vedermödor att bli till något mer än en blank skruv i maskineriet ger en grym inblick i en kompromisslös klasskamp.” – SVENSKA DAGBLADET

Tommy Deogan

Blodsbröder ”Brödernas liv var brott, slagsmål och droger. [...] Nu berättar den yngste brodern om deras gemen­samma liv. Det är en mörk berättelse, men också full av hopp.” – DAGENS NYHETER

9

7 8 9 1 7 0

0 2 9 4 0 0


P책tvingat liv


Taina Adolfsson

Påtvingat liv

BRA BÖCKER 3


Vissa namn och detaljer har ändrats av hänsyn till de inblandade.

påtvingat liv Copyright © Taina Adolfsson, 2011 Utgiven av Bra Böcker AB 2011 Sättning hos Gyllene Snittet AB Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-7002-940-0


Jag har inga drรถmmar kvar, jag har bara minnen.

5



Prolog

Ödet medverkade till att jag hittade ursprunget till min adoption. En tid efter mina svenska adoptivföräldrar Gertrud och Gustavs död beslöt jag mig för att gå igenom kartonger med papper och brev och slänga det som inte var av vikt. Jag hittade åtskilliga påsk- och julkort som min finska släkt hade skickat till mig, och det gjorde mig gråtfärdig. Under min uppväxt hade jag förmodligen bara kastat en hastig blick på dem för att slippa påminnas om mina släktingar och mitt hemland. Nu kände jag mig starkare och öppnade ett par tummade bruna kuvert med brev som Gertrud och mina släktingar hade skickat till varandra. Släktingarna krävde att jag om­­ gående skulle skickas hem till Finland, jag fick inte stanna i Sverige. Det hade varit min mamma Taimis sista vilja. Varför förstod jag inte innehållet i brevet i ungdomen? Varför konfronterade jag inte Gertrud och Gustav? Breven gömdes förmodligen för mig, men även om jag hade läst dem, hade jag inte vågat konfrontera mina adoptivföräldrar. Rädslan för de vuxna var för stor. Gertrud skrev till min släkt att jag och min bror Juha (som hade adopterats av dem tidigare) lekte så bra med varandra, så det vore synd att skilja syskonen åt. Dessutom hittades inte mitt pass, så jag kunde inte skickas tillbaka, vilket jag nu för7


står var en medveten lögn, eftersom Gertrud och Gustav redan lämnat in adoptionshandlingarna och väntade på att adoptionen av mig skulle godkännas. De hade alltså ljugit för mina finska släktingar, och det berörde mig djupt. Hur kunde de bedra mig och mina anhöriga på detta sätt? Ett år senare skrev Gertrud att jag hade adopterats och inte skulle återvända till Finland. I pappershögen låg det också ett fotografi på mina biologiska föräldrar, min mormor och min äldste bror Pekka. Jag har förmodligen slängt hastiga blickar på det som barn men inte kunnat ta till mig att det faktiskt är mina föräldrar. Allt var mycket förvirrande för mig som barn. På äldre dagar har jag kunnat se det klarare. Jag känner en stark kärlek när jag tittar på fotot och talar med min familj. Jag berättar om allt som hänt och jag hör hur mamma svarar mig. Pappa är tyst. Det är kanske för att jag bannar honom att han inte behöll mig och mina bröder hos sig i Finland. Kanske har han dåligt samvete i sin himmel. Hur som helst har jag kommit hem till mina föräldrar igen i detta foto. Jag älskar mamma, hon ser så tunn och bräcklig ut på fotot. Vad kände hon när hon tvingades lämna bort mig och mina bröder? Det får jag aldrig veta.

8


Ett

Min finska mor födde mig 1943 då kriget mot ryssarna härjade som värst i Finland. Redan som spädbarn visste jag vad ett bombrum var och det gjorde mig mycket rädd. När sirenerna ljöd tog mamma mig i famnen och mina tre äldre bröder i handen och vi sprang för våra liv. Rädslan från dessa bombningar har lämnat outplånliga spår i mitt och mina bröders själsliv. Mamma, som var tvungen att försörja oss, arbetade på en syfabrik och kunde inte ta hand om oss barn. Min far var mer eller mindre ständigt frånvarande. Daghem fanns ju inte på den tiden. Därför fick jag flytta till min moster och hennes man på en bondgård när jag var sex månader gammal. De tog säkert hand om mig på bästa sätt men förlusten av min mor satte ärr i min själ. Jag ville inte äta och fick läggas in på lasarettet. Läkarna sa att min matvägran berodde på att jag längtade efter min mor. Mamma kom och hälsade på ibland, men jag kände till slut inte igen henne. När min moster pekade på henne och frågade: ”Vem är hon?”, så svarade jag: ”Hon är den finska häxan från Pori.” ”Och vem är jag då?” ”Du är min mamma.” Som vuxen undrar jag nu vad min mor tänkte vid dessa tillfällen. Min äldste bror Pekka blev istället som en far för mig, trots att han bara var elva år. Han kom ofta och hälsade på och när jag blev äldre lekte vi vilda lekar i höladan. Jag älskar fortfaran9


de hölukt, den gör mig alldeles varm och lugn inuti. Jag känner tryggheten från den tiden, då, för länge sen. Pekka växte upp hos vår mormor i en liten röd stuga på landsbygden. Där var jag ofta och hälsade på. Mormor hade jordgolv och en eldstad mitt i rummet. Där kokade hon mat i en svart järngryta över öppen eld. Det kändes alltid tryggt och varmt hos Pekka och mormor. Det var bara Pekka som fick bo hos mormor. Hon började bli gammal och kunde inte ta hand om mina andra två bröder, Marko och Juha, också. Det var mycket fattigt i Finland under krigsåren och min familj tillhörde den fattigaste skaran. Därför skickades mina bröder till Sverige. Mamma fick lungtuberkulos och lades in på lasarett. Jag fick hälsa på henne tillsammans med mina släktingar. Hon kräktes blod i ett vitt handfat med blå kanter. Det måste ha gjort ett starkt intryck på mig för det kommer jag tydligt ihåg. Jag kommer också ihåg begravningen. Eller fragment av den. Mamma låg i en vit kista med öppet lock, vilket var brukligt på den tiden. När jag tittade på henne minns jag att jag tänkte: ”Det där är min mamma och hon är död.” Tiden efter begravningen var förvirrande. Pekka och jag skulle skickas till Sverige över sommaren. Trots att vi var ledsna efter mammas död kändes det nästan lite spännande att få resa över havet till ett annat land, och det skulle bli roligt att träffa våra bröder Marko och Juha igen. Jag kläddes i en röd hatt och en ny och fin beige kappa som de rika män­ n­­i­skorna hade skickat som jag skulle besöka. Jag skulle vara fin inför resan till Sverige. En liten väska med en prinsessa på och ett slott i bakgrunden sattes i min hand. Som en symbol för landet jag skulle åka till, som var så rikt och så överlägset det fattiga Finland. Mitt hemland. 10


Två

Solen sken in genom det höga fönstret med spetsgardiner. Den fint utsirade kakelugnen var prydd med söta keruber som höll pilbågar i sina knubbiga händer. På väggarna hängde tavlor i guldramar. Jag gnuggade mig i ögonen och tittade storögt på härligheten. Det här var något annat än de grå träväggarna i Finland och jordgolvet hos mormor. Var jag i himlen kanske? I alla fall hade jag kommit till det paradis som mina fattiga släktingar i Finland hade talat om. De trodde inte på någon Gud men de trodde på något slags paradis i alla fall. Det kanske var det här. Mannen som låg i den stora dubbelsängen till vänster om min säng såg dock inte ut som en ängel. Han såg ut som en vanlig farbror. Han vinkade till mig. ”Hej och god morgon, sötnos” sa han. Jag förstod ingenting av vad han sa. Nattlinnet var blött och klistrade på kroppen. Det kändes mycket pinsamt. Jag visste att kissa i sängen det fick man absolut inte göra. Mannen i dubbelsängen vinkade åt mig igen och skrattade så hans gula tänder blottades. Att någon kunde ha sådana tänder! Mina egna var små och vita och såg inte alls ut som hans. Männen i Sverige kanske hade sådana tänder? Jag vågade inte titta på honom mera för det kändes som om de gula 11


tänderna växte mer och mer ju längre jag tittade. Jag blundade i stället. Vad skulle jag göra med mitt blöta nattlinne? Mannen förstod inte mitt språk så honom kunde jag inte fråga. Jag började känna mig ledsen och skrämd och ville åka hem till Finland igen. I det här landet ville jag inte stanna en hel sommar. Dörren öppnades. Min bror Juha som var tre år äldre än jag och som redan hade bott där sedan några år kom in tillsammans med en kvinna. Hon såg sträng ut och jag kröp ihop. Jag bestämde mig för att inte tycka om henne. Hennes mun var hopsnörpt som ett russin. Jag tänkte på de russin jag hade fått av mina släktingar när det var fest i mitt hemland. De var söta och saftiga, riktigt godis för ett barn som var van vid att äta salt fisk och fläsk, potatis och rovor. Om det ens fanns något att äta. Tillgången på mat var mycket begränsad under krigsåren, och många finländare svalt. Jag blev glad när jag fick se min bror och försökte viska till honom på finska att jag hade kissat i sängen. Han förstod inte vad jag sa utan skrattade bara, vände sig till kvinnan och sa något på svenska. Min bror kunde inte finska längre. Det var min första morgon i Sverige och den kändes inte alls så rolig som jag hade hoppats att den skulle bli. Mannen och kvinnan konfererade på svenska. Jag förstod inte ett ord av deras och min brors samtal, och kände mig ensam och utlämnad. Kvinnan gick resolut fram till min säng och slet av mig täcket. Jag var avslöjad. ”Kisselisa”, sa hon argt. ”Jag har bäddat sängen med rena lakan för att du skulle få ligga riktigt fint din första natt i Sverige, och så gör du så här.” Jag förstod inte vad hon sa, men jag anade att hon skällde ut mig. ”Kisselisa, kisselisa”, upprepade min bror och härmade kvinnan. ”Taina kissar i sängen.” 12


Han skrek och såg riktigt elak ut och jag förstod inte att den här pojken kunde vara min riktiga bror. Han hade förändrats genom att bo hos de här människorna i Sverige. Jag hatade honom och jag hatade mannen och kvinnan som jag skulle bo hos hela sommaren. Min bror och jag som skulle ha varit i pakt. Vi, de övergivna barnen från Finland. Och så kunde han inte ens prata finska längre. Pekka fick bo på en bondgård utanför staden där Marko, vår andra bror, redan var fosterbarn. Jag var mycket nyfiken på om han var lika elak som Juha, som bodde i staden. Så tänkte jag när kvinnan sa: ”Nu får du ligga i de här lakanen i natt för att du har betett dig så här illa mot mig.” Jag förstod inte vad hon sa, och jag lyssnade inte heller. Hon såg så sträng och elak ut. Jag stängde in mig i min egen värld. Jag drömde om Finland och min kusin Katri. Jag låg på min favoritplats under ett avlångt bord där min moster hade lagt en filt och en kudde på golvet där jag kunde vila medan jag väntade på att Katri skulle komma hem från skolan i Punkalaidun. När hon kom hem lekte vi skola. Jag var hennes elev och hon den snälla lärarinnan som lärde mig läsa och skriva på mitt finska språk. Livet kändes härligt och det fanns en framtid. Jag skulle snart också få börja skolan i Punkalaidun. Sommaren i Sverige hade börjat väldigt dåligt men det blev bättre. Juha och jag hälsade ganska ofta på Marko och Pekka, som bodde hos en rik godsägarfamilj ett par mil utanför staden. Äntligen var alla syskonen samlade igen efter alla dessa år, och jag kände mig lycklig att få vara tillsammans med dem. Marko var för det mesta snäll och mjuk mot mig. Han tyckte om att leka med min docka Annica som jag hade fått i present när jag kom till Sverige. Marko var nästan som en flicka 13


själv och vi lekte och bytte kläder på dockan och lade henne i en skrinda som stod på gårdsplanen. Pekka var äldst i syskonskaran. Hans vänliga lugn gjorde honom till Markos och Juhas stora idol. De följde honom tätt i hälarna och lydde hans minsta vink, och Pekka verkade alltid ha ett stort leende på läpparna. Han blev vår ställföreträdande far. Pekka tyckte om att fiska och brukade gå ner till en å i närheten av gården. Han kom ofta hem med stora abborrar som Markos fostermor stekte. Han var en baddare på att fiska och fick nästan alltid napp. Han var van vid att fiska från Finland och hade lärt sig redan som liten att vill man ha mat på bordet så måste man arbeta för den. Markos fosterfar var en storvuxen man som ingav respekt men inte rädsla. Jag hade hellre velat bo hos dem. Trots att jag inte förstod särskilt mycket av vad han sa på svenska så förstod jag ändå på något sätt. Han var förtroendeingivande och jag kände mig tryggare hos honom än hos familjen där jag skulle bo över sommaren. Vi syskon låg och tisslade och tasslade till långt fram på natten i det rum som Markos fostermor hade gjort i ordning åt oss. Ängsblommor i en vas spred sin sommardoft, sängarna var nybäddade med vita stärkta lakan och örngotten pryddes av spets som Markos fostermor hade virkat. Pekka och jag viskade på finska och våra två bröder på svenska. Det var en underbar känsla av samhörighet trots språkförbistringen. En gång fick jag och mina bröder följa med godsägaren och lägga ut kräftburar i ån bakom ladugården. När det var dags att vittja dem dagen därpå och den första buren håvades upp, ropade jag: ”Skalbaggar!” ”Nej, min unga dam. Det heter kräftor på svenska.” Jag hade visserligen lärt mig lite svenska redan 14


och skalbaggar visste jag vad det var, men kräftor hade jag aldrig sett förut. Mina bröder och godsägaren skrattade gott åt min fadäs och jag kände hur jag rodnade över hela kroppen. På kvällen kokades kräftorna. Att de ändrade färg från blåsvart till rött var ett mysterium jag grubblade länge över. Kräftlyktor tändes på olika platser på den stora gården och jag fick en känsla av att befinna mig i en underbar sagovärld. När kräftorna bars in på stora fat, dekorerade med dillkronor, satt vi syskon med stora ögon och betraktade härligheten. Vad jag önskade att våra fattiga släktingar också kunde få vara med! Men jag skulle berätta om allt jag hade fått uppleva när jag kom tillbaka till Finland. Jag lärde mig att simma den här sommaren och jag var omåttligt stolt när jag kunde slänga korkbältet och simma på egen hand. Mannen i familjen där jag bodde, Gustav, satt alltid och tittade på mig under mina simövningar. Jag tyckte att han såg lite konstig ut vid dessa tillfällen och då och då såg jag att han stoppade handen i sina simbyxor och gjorde någonting men jag förstod inte vad det var. Han förde handen snabbt fram och tillbaka och sedan grimaserade och stönade han för att sedan se ut som vanligt igen. Jag kunde absolut inte begripa varför han gjorde på det där konstiga sättet för. Kvinnan i familjen, Gertrud, kunde vara snäll ibland men för det mesta var hon sträng. I synnerhet när jag hade kissat i sängen. ”Kisselisa”, skrek hon och körde upp lakanen i ansiktet på mig. ”Kisselisa, kisselisa”, härmade min bror Juha som ville ställa in sig hos min ”sommarmamma”. Nu hade jag börjat förstå innebörden av det hemska ordet kisselisa och jag skämdes oerhört för att jag inte kunde vara torr om nätterna. Sommaren gick mot sitt slut och jag väntade på att få åka 15


hem till Finland tillsammans med Pekka och slippa den här konstiga svenska familjen. Jag tyckte så synd om Juha och Marko som inte skulle få följa med oss tillbaka. Jag längtade hem till bondgården och tystnaden och de finska björkarnas lugnande sus. Den stora sexrumslägenheten som jag imponerats av vid ankomsten började kännas som ett fängelse. Utanför låg Lilla Torget. Det var i och för sig spännande att betrakta människorna och en och annan bil som for förbi, men torget skrämde mig också. Där fanns människor som Gertrud tvingade mig att hälsa på vid våra promenader. Jag kände mig utlämnad och förstod inte allt som de pratade med Gertrud om. De betraktade mig uppifrån och ner, och jag skämdes och rodnade. Den stora lägenheten hade högt i tak. Det kändes skrämmande och hotfullt och inte alls så tryggt och ombonat som mormors lilla stuga eller mosters bondgård. Ibland vaknade jag av att jag gick i sömnen och Gertrud eller Gustav ledde mig tillbaka till sängen. Jag var skräckslagen och förstod inte var jag var då skuggfigurerna och ett slags dimma omsvepte mig. Jag ville hem. En morgon kom Pekka resklädd in till mig, tillsammans med våra sommarföräldrar. ”Jag ska åka hem till mormor i Finland nu”, sa han. ”Du ska stanna här i Sverige.” Jag bara stirrade på honom. Vad sa han? Skulle inte jag få följa med honom hem? ”Ei, ei, ei”, skrek jag hysteriskt och började gråta. ”Jag ska ju börja i Punkalaiduns skola, där kusinen Katri går”, hulkade jag genom tårarna. ”Nej, du ska gå i samma skola som Juha. Här i staden.” Min egen bror hade svikit mig. Jag hatade honom. Varför hade han och de andra inte talat om det här för mig tidigare? Jag skrek rakt ut och bankade med mina händer så hårt som 16


jag bara kunde på bordsskivan framför mig. Gertrud tog tag i mig, ruskade mig hårt och gav mig en örfil. ”Så du bär dig åt. Sluta ögonblickligen!” Jag befann mig i en ond dröm och snart skulle jag vakna. ”Här har du fått mat och kläder hela sommaren av oss och så är du så otacksam. Usch.” Gertrud fortsatte att skrika och skälla på mig. Jag stängde av mitt känslo­liv. Jag hörde inget och jag kände inget. Efter denna chock började jag att kissa i sängen ännu mera. Jag åt inte mycket och Gertrud, min nya mor, var argare än någonsin. Jag stängde in mig i mitt rum. Ingen skulle få komma in i mitt innersta mer. Jag vägrade att visa några känslor för mina adoptivföräldrar och jag förblev tyst en lång period. Jag svarade inte på tilltal från någon. Den enda jag pratade med var min docka Annica. Min enda förtrogna vän i Sverige. Hon förstod allt som jag på finska viskade i hennes öra. ”Min bror kan ju inte ens sitt eget språk längre. Han kan umgås med de där dumma svenska människorna. Vi behöver honom inte. Eller hur, Annica?” Hon nickade och blinkade med ögonfransarna. Ibland smög Annica och jag ut till köket. Vi tog med resväskan med prinsessan på, den som jag hade haft med mig på resan från Finland. Skafferiet var alltid fullproppat med mat och spritflaskor. Gustav blev alltid så konstig när han hade druckit ur dem så jag och Annica förstod att dricker man dessa trolldrycker så förändrades man. Annica och jag bestämde oss ofta för att rymma till Finland. Vi plockade den lilla röda väskan full med små ostbitar, kex och lite frukt beroende på vad som fanns till hands. En gång frågade jag Annica om vi skulle dricka något ur flaskorna för då kanske vi förändrades och blev jättestarka och modiga så vi skulle orka med hela den strapatsrika resan till­baka 17


hem. Hon nickade ivrigt och tyckte att det var en strålande idé. Jag öppnade därför en av flaskorna och en förfärligt stark doft slog emot mig, men jag höll för näsan och hällde försiktigt lite sprit i Annicas mungipa. Sedan tog jag själv en klunk men var genast tvungen att spotta ut den, så förfärlig var smaken. Det brann som eld i munnen. Annica och jag kunde inte förstå varför Gustav tyckte så mycket om att dricka dessa trolldrycker. Jag förstod inte heller varför Gustav och Gertrud inte kunde vara vänner. Jag hatade deras kontroverser som skrämde livet ur mig. Ibland slog Gertrud till Gustav med bara händerna, och Gustav ryggade skrämt tillbaka men försvarade sig aldrig fysiskt. Däremot överöste han gärna Gertrud med olika förolämpningar. ”Vad hade du varit utan mig? Du som kommer från en fattig lärarfamilj!” Gertrud skrek att det var hemskt att komma från en frireligiös familj som Gustavs. Hon själv kom minsann från en högkyrklig familj. Varför kunde de vuxna inte begripa att ingen kunde rå för vilken familj man var född i? Det förstod ju till och med jag som var liten. Jag kunde inte minnas liknande gräl från Finland. De försatte mig i ett slags apati. Jag höll för öronen och kröp ihop och ville bara komma bort från dessa människor och hem till Finland igen. Gustav och Gertrud hade också fått för sig att jag skulle kalla dem för mamma och pappa, och inte för tant Gertrud och farbror Gustav som jag hade gjort sedan min ankomst. ”Ni är inte min mamma och pappa”, sa jag rättframt på barns logiska sätt. ”Du måste kalla oss för det i alla fall”, sa Gertrud mycket barskt och bestämt så jag vågade inget annat. När jag hade lärt mig svenska ordentligt kallade jag dem för mamma och pappa fast mitt inre protesterade. Jag tänkte, det är inte sant i alla fall. Jag 18


gör det bara för att ni inte ska skrika åt mig och ge mig örfilar. Min riktiga mamma är ängel och min riktiga pappa bor i Finland. Så det så. Den där fula dubbelsängen skrämde mig också. Jag förstod inte varför jag skulle ligga där ibland. Den var mörk och det hände konstiga saker i den som jag kände på mig inte borde få hända. Min adoptivfar stönade alltid så konstigt när han gnodde sitt ben över mitt lår och det slutade alltid med att det rann något blött nerför mitt lår. ”Så får du väl inte göra heller, Gustav. Usch!” hörde jag Gertrud säga. Jag förstod inte riktigt vad som hände men jag ville inte ha den illaluktande vätskan på min kropp, och jag ville inte stanna kvar i Sverige mera. Men ingen lyssnade på mig och jag hade bara Annica att anförtro mig åt. ”De är inte kloka”, viskade jag till henne. ”Jag håller med dig.” Hon förstod mig även om hon inte kunde finna på ett sätt att rymma hem till Finland igen. Det var en glädjestund när Marko kom och hälsade på. Han hade med sig saltat fläsk och nyvärpta ägg från bondgården. Då var Gustav i regel nykter och samtalade med Juha och Marko om olika spörsmål. Gertrud visade sig också från sin soligaste sida och bjöd på mat och kaffe med nybakade kakor. Så här ska nog en riktig familj vara, tänkte jag och frågade Annica om hon också tyckte det. ”Absolut”, svarade hon med en belåten min. ”Så här ska en riktig familj bete sig.” Så jag var nästan lite lycklig, för jag bodde i en nästan riktig familj, åtminstone ibland. En gång frågade jag Annica om ifall det var naturligt att Gustav gjorde konstiga saker med mig i den stora dubbelsängen, men då blev hon riktigt upprörd och började skrika: ”Det är det verkligen inte, usch! Förstår inte Gustav det? Han är ju 19


bankdirektör och ska absolut inte uppföra sig på det viset mot ett barn!” Hon blev alldeles illröd i ansiktet av ilska. Jag skämdes för att jag hade frågat henne och bestämde mig för att inte besvära henne med sådana hemska frågor mera. En morgon vaknade jag av att nattlinnet var fullt med blod. Jag skrek i högan sky. Gertrud kom in och frågade vad som stod på. ”Det blöder! Mina byxor är fulla av blod. Det är pappas fel!” ”Vilka dumheter. Hur kan det vara pappas fel? Du är inte riktigt klok, det har jag sagt hela tiden. Får jag se.” Hon vek undan täcket och tittade i mina underbyxor som jag alltid hade under nattlinnet på nätterna för att försöka skydda mig mot något som jag inte kunde bemästra. Hon slängde på mig täcket igen. ”Du har fått mens. Det får alla flickor förr eller senare men du är ovanligt tidig. Du har ju inte fyllt tolv ens.” Det var fel på mig igen. Varför kunde jag inte fått det där konstiga blodet som normala flickor? Jag skämdes igen. Gertrud kom med några avrivna bomullstrasor och stoppade dem mellan benen på mig. Gud så förnedrande. ”Jag ska gå och köpa bindor åt dig senare.” Själv förstod jag ingenting. Ingen hade pratat med mig om något som hette mens och jag kände mig skräckslagen när jag gick på toaletten och såg att det fort­ farande blödde. Toalettpapperet var fullt av blod, för att inte tala om toalettstolen. Annica, min docka, förklarade saken lugnt för mig. ”Det är inget farligt”, sa hon. ”Det blöder ett par dagar och sedan går det över. Du börjar bli stor nu.” Jag lugnade ner mig och klappade Annica på huvudet. ”Tack för att du förklarar saker för mig som jag inte riktigt förstår. Vad skulle jag göra om jag inte hade dig? Jag har glömt bort dig ett tag, men jag har varit så ledsen inuti.” ”Jag vet”, sa hon bara. ”Jag vet.” 20


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.