MICHAEL CONNELLY Nio Drakar Översättning av Eva Larsson
Böckerna om Harry Bosch på svenska: Svart eko 1999 (orig. 1992) Svart is 2000 (orig. 1993) Dockmakaren 2000 (orig. 1994) Den sista prärievargen 2001 (orig. 1995) Återkomsten 2001 (orig. 1997) Fallen ängel 2002 (orig. 1999) Mörkare än natten 2003 (orig. 2001) Dödens stad 2004 (orig. 2002) Skuggspel 2005 (orig. 2003) Fällan 2005 (orig. 2004) Fallet avslutat 2006 (orig. 2005) Räven 2008 (orig. 2006) Hotet 2009 (orig. 2007) Gatans lag 2010 (orig. 2009) Övriga böcker: Poeten 1998 (annat förlag, orig. 1996) Blodspår 1998 (orig. 1998) Månskugga 2003 (orig. 2000) Framgångens pris 2004 (orig. 2002) Lagens limo 2007 (orig. 2006) Brottets bana – kriminalreportage 2007 (orig. 2007) Fågelskrämman 2011 (orig. 2009)
isbn: 978-91-1-303397-6 © Hieronymus, Inc. 2009 This edition published by arrangement with Little, Brown and Company (Inc.) through Sane Töregård Agency. All rights reserved. Norstedts, Stockholm 2011 Originalets titel: Nine Dragons Omslag: Norma Communication Översättning: Eva Larsson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
ETT Mordutredarna
1
Harry Bosch betraktade sin partners dagliga ritual. Från andra sidan mittgången i det stora arbetsrummet kunde han se in i Ignacio Ferras lilla fyrkant som bestod av ett skrivbord och några skärmväggar. Ritualen var alltid densamma: rätta till pappershögarna, städa undan det pågående arbetet från bordsskivan och slutligen placera den nysköljda kaffemuggen i en av skrivbordslådorna. Bosch tittade på klockan och såg att den bara var 15.40. Det verkade som om Ignacio Ferras varje dag påbörjade ritualen en eller ett par minuter tidigare än dagen innan. Det var tisdag, måndag hade varit helgdag, och han var redan i färd med att avsluta arbetet. Ritualen föregicks alltid av ett telefonsamtal hemifrån. Där fanns en hustru med ett litet barn och ett par nyfödda tvillingar. Hon höll noga kontroll på klockan och väntade otåligt på att han skulle komma hem. Hon behövde en paus och den kunde hon bara få om hennes man avlöste henne. Till och med från sin plats på andra sidan mittgången, och bakom de ljuddämpande väggarna som skilde arbetsplatserna åt i det nya gemensamma grupprummet, kunde Bosch vanligtvis höra båda parter i samtalet. Det började alltid med frågan ”När kommer du hem?” När allt var i ordning på Ferras arbetsplats, vände han sig om och tittade på Bosch. ”Harry, jag tänker sluta nu”, sa han. ”Så slipper jag den värsta rusningstrafiken. Jag har sökt några stycken som ska ringa 9
tillbaka. De har numret till min mobil allihop. Det är ingen idé att hänga kvar här och vänta på att de ska höra av sig.” Ferras masserade ena axeln medan han pratade. Det hörde också till ritualen. Det var hans tysta sätt att påminna Bosch om den skottskada han fått några år tidigare och som gjorde att han förtjänade att sluta lite tidigare. Bosch nickade bara. Han brydde sig egentligen inte om att hans partner avvek lite tidigare, eller huruvida han hade förtjänat det. Det viktiga var att han var tillräckligt engagerad i arbetet som mordutredare och att han fanns på plats när det gällde. Ferras hade genomgått nio månader av psykisk och fysisk rehabilitering innan han återvänt i tjänst. Men under det år som gått sedan dess hade han till synes motvilligt ägnat sig åt sitt arbete, något som frestade på partnerskapet. Ferras saknade engagemang och Bosch hade tröttnat på att ställa upp för honom. Han var också trött på att vänta på ett nytt fall. Det hade gått fyra veckor sedan de senast fått hand om ett nytt mord, och sensommarvärmen var tryckande. Bosch kände på sig att det snart skulle hända något. Det var han lika säker på som att Santa Ana-vindarna skulle komma farande genom bergspassen. Ferras reste sig och låste skrivbordet. Han höll just på att ta kavajen från stolens ryggstöd, när Bosch såg att Larry Gandle kom ut från sitt rum i bortre änden av det stora arbetsrummet och styrde stegen mot dem. Eftersom Bosch var äldre än sin partner hade han några månader tidigare först fått välja arbetsplats när våldsroteln flyttade från det förfallna Parker Center till polisens nya administrationsbyggnad. De flesta kriminalinspektörerna av tredje graden valde arbetsplatser vid fönstren med utsikt mot stadshuset. Bosch hade gjort tvärtom. Han hade låtit sin partner få utsikten och själv valt en plats varifrån han kunde följa det som hände i det stora rummet. Nu såg han att den biträdande kommissarien närmade 10
sig och kände instinktivt på sig att hans partner inte skulle kunna sluta tidigare. Gandle hade ett papper från ett anteckningsblock i handen och extra spänst i stegen. Det gjorde att Bosch förstod att deras väntan var slut. Ett nytt mordfall. Han reste sig halvvägs. ”Bosch och Ferras, det är er tur”, sa Gandle när han kom fram till dem. ”Ni får hjälpa South Bureau med det här.” Bosch såg sin partners axlar sjunka ihop. Han brydde sig inte om det, sträckte sig i stället efter papperet som Gandle hade i handen. Han tittade på adressen som stod där. South Normandie. Där hade han varit förut. ”Det är en spritbutik”, sa Gandle. ”En man ligger död bakom disken. Det är allt jag vet. Är ni två klara att köra igång då?” ”Vi är klara”, sa Bosch innan hans partner hann komma med invändningar. Men det hade han inte mycket för. ”Men vi sysslar ju med mordutredningar”, sa Ferras, vände sig om och pekade på vildsvinshuvudet ovanför dörren. ”Varför ska vi ta hand om ett rån mot en spritbutik? Det måste vara ett gängjobb, och killarna på södra skulle kunna klara upp det – eller åtminstone ta reda på vem det var som sköt – innan dan är slut.” Det låg något i det som Ferras sa. Specialavdelningen för mordutredningar var till för de svåra och komplicerade fallen. Det var en elitgrupp som gav sig i kast med de allvarliga fallen med samma obevekliga envishet som ett vildsvin som bökar i jorden efter tryffel. Ett rån mot en spritbutik i ett gängterroriserat område hörde knappast dit. Gandle, vars begynnande flint och dystra uppsyn överensstämde med nidbilden av den perfekte administratören, slog ut med händerna i en gest som visade fullständig brist på medkänsla. ”Jag berättade för alla på det senaste mötet att vi måste 11
backa upp South den här veckan eftersom större delen av personalen där nere är på kurs. De fick in tre fall under helgen och ett i morse. Så de som är kvar har fullt upp. Ni två är klara med det ni har och får ta rånjobbet. Så får det bli. Några andra frågor? En patrullbil väntar där borta med ett vittne.” ”Vi tar det, Larry”, sa Bosch. ”Då väntar jag på en rapport från er.” Gandle vände tillbaka till sitt rum. Bosch tog kavajen från stolsryggen, satte den på sig och drog ut den mellersta lådan i skrivbordet. Han tog upp läderfodralet ur bakfickan och ersatte det linjerade blocket inuti med ett nytt. Så gjorde han alltid. Ett nytt mord var ett oskrivet blad. Han betraktade polisbrickan som satt på en läderflik i fodralet, slog ihop det och stoppade det på sig igen. I själva verket brydde han sig inte om vad för sorts fall det handlade om. Han var bara ute efter ett jobb. Overksamhet gjorde att man förlorade skärpan. Det var något Bosch ville undvika. Ferras ställde sig med händerna i sidorna och tittade upp på klockan ovanför anslagstavlan. ”Fan också”, sa han. ”Det är likadant varje gång.” ”Vad menar du med ’varje gång’?” frågade Bosch. ”Vi har ju inte haft nåt fall på en hel månad.” ”Nej, men jag började liksom vänja mig vid det.” ”Hör du, om du inte gillar att jobba med mord kan du säkert få ett nio till fem-jobb och kanske pyssla med bilstölder.” ”Ja, ja.” ”Då kör vi.” Bosch gick ut i mittgången och styrde stegen mot dörren. Ferras följde efter medan han fiskade upp sin mobil för att ringa till sin fru och berätta de dåliga nyheterna. På väg ut sträckte de båda upp en hand och klappade vildsvinsgalten på trynet för att den skulle ge dem tur.
12
2
Bosch behövde inte tillrättavisa Ferras på vägen till South L.A. Hans tystnad räckte som förebråelse. Hans unge partner verkade mer och mer pressad av det som inte sades, och till slut utbrast han: ”Det här gör mig galen!” ”Vilket då?” frågade Bosch. ”Tvillingarna. Det är så mycket jobb och så mycket skrik. Det är rena dominoeffekten. När den ena vaknar så sätter han igång den andra. Ingen av oss får sova ordentligt och min fru …” ”Vadå?” ”Jag vet inte, hon pallar inte för det här. Hon ringer hela tiden och frågar när jag kommer hem. Och när jag kommer hem är det min tur att ta hand om pojkarna och jag får aldrig ta igen mig. Det är bara jobb, ungar, jobb, ungar varenda jävla dag.” ”Kan ni inte skaffa barnflicka då?” ”Det har vi inte råd med. Inte som det är nu, och vi får ju inte ens betalt för övertid längre.” Bosch visste inte vad han skulle säga. Hans dotter skulle fylla tretton om en månad och befann sig tusentals mil därifrån. Han hade aldrig varit direkt inblandad i hennes omvårdnad och uppfostran. I stort sett fick han träffa henne fyra veckor om året – två veckobesök i Hongkong och sedan en tvåveck13
orsperiod på sommaren när hon kom till L.A. och bodde hos honom. Vad skulle han kunna ge för råd till en pappa på heltid med tre barn, inklusive tvillingar? ”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa han. ”Jag vet hur du har det. Jag ska göra vad jag kan, när jag kan. Men …” ”Jag vet, Harry, och det är jag tacksam för. Det är visst bara första året när det gäller tvillingar. Sen lär det gå mycket lättare.” ”Ja, men det jag försöker säga är att det kanske är nåt mer än bara tvillingarna. Det kanske handlar om dig själv, Ignacio.” ”Om mig? Vad menar du?” ”Jag menar att det kanske handlar om dig. Du kanske kom tillbaka för tidigt – har du nånsin tänkt på det?” Ferras ilsknade långsamt till och svarade inte. ”Det är sånt som händer ibland”, sa Bosch. ”Man träffas av en kula och börjar tro att det kan hända igen.” ”Hör du, Harry, jag vet inte vad det är för skit du snackar om, men det är inget fel på mig i den vägen. Jag klarar mig. Det här handlar om sömnbrist och att jämt vara så satans utmattad, och att jag inte kan ta igen mig därför att min fru tjatar på mig så fort jag kommer hem, okej?” ”Som du vill, partner.” ”Just det, partner. Som jag vill. Tro mig, jag får tillräckligt med skit från henne. Jag behöver inte få det från dig också.” Bosch nickade. Nog sagt om den saken. Han visste när det var dags att sluta. Den adress som Gandle hade gett dem låg i sjuttionde kvarteret på South Normandie Avenue. Det var bara några få kvarter från den ökända korsningen mellan Florence och Normandie, där några av de otäckaste bilderna från 1992 års upplopp hade tagits av nyhetshelikoptrar och kablats ut över hela världen. Det verkade för många ha blivit den bestående bilden av Los Angeles. 14
Men Bosch kom snabbt underfund med att han kände till det område och den spritbutik de var på väg till från ett annat upplopp och av en annan anledning. Fortune Liquors var redan avspärrad med gul brottsplatstejp. Några få åskådare hade samlats där, men mord i den här trakten väckte inte särskilt mycket nyfikenhet. Folk här hade sett sådant förut – många gånger. Bosch svängde in bredvid tre polisbilar och parkerade där. Han gick till bakluckan för att hämta sin portfölj, låste sedan bilen och styrde stegen mot avspärrningen. Bosch och Ferras fick uppge namn och bricknummer för den polisman som antecknade vilka som befann sig på brottsplatsen. När de duckat under den gula tejpen och var på väg mot ingången till butiken, stack Bosch handen i högra kavajfickan och plockade upp ett tändsticksplån. Det var gammalt och slitet. På framsidan stod det Fortune Liquors och adressen till den lilla gula byggnaden framför dem. Han fällde upp plånet med tummen. Det saknade bara en enda tändsticka, och på insidan stod ett av de ordstäv som brukade finnas i varje tändsticksplån: Lycklig är den man som finner en fristad inom sig själv. Bosch hade haft det där plånet på sig i mer än tio år. Inte så mycket för ordspråkets skull, även om han trodde på det som stod där. Det var på grund av den saknade tändstickan och det som den påminde honom om. ”Vad är det, Harry?” frågade Ferras. Bosch märkte att han hade stannat upp på väg till butiken. ”Inget. Det är bara det att jag har varit här förut.” ”När då? I jobbet?” ”Ja, det kanske man kan säga. Men det var för länge sen. Kom så går vi in.” 15
Bosch gick förbi sin partner och fortsatte in genom den öppna ytterdörren till spritbutiken. Där inne fanns redan flera polismän och ett befäl. Butikslokalen var lång och smal, lätt att överblicka och uppdelad i tre gångar. Bosch kunde se längs mittgången bort mot ett bakre utrymme med en öppen dörr som ledde ut till parkeringen på baksidan. Längs hela gången till vänster och längst bak stod backar med öl och läskedrycker. Spriten fanns i den högra gången, medan mittgången var reserverad för vinflaskor, rödvin längs ena sidan och vitvin längs den andra. Bosch såg ytterligare två polismän i det bakre utrymmet, och han antog att de hade placerat vittnet i något som antagligen var ett lagerrum eller ett kontor. Han ställde ner sin portfölj på golvet, knäppte upp låsen och plockade upp två par plasthandskar. Han gav ett par till Ferras och de drog dem på sig. Polisinspektören, som hade fått syn på de två kriminalarna, slutade prata med sina underordnade och kom fram till dem. ”Ray Lucas”, sa han som en hälsning. ”Vi har ett offer bakom disken. Hans namn är John Li, det stavas L-I. Vi tror att det här hände för mindre än en timme sen. Det ser ut som ett rån där killen inte ville lämna kvar nåt vittne. Det är många av oss här på 77:an som kände mr Li. Det var en hygglig gammal man.” Lucas vinkade åt Bosch och Ferras att följa med bort till disken. Bosch drog sin kavaj tätt omkring sig så att den inte skulle röra vid något när han gick runt och trängde sig in i det lilla utrymmet bakom disken. Han satte sig på huk som en baseballstopper för att kunna titta närmare på den döde på golvet. Ferras böjde sig fram över honom. Mannen på golvet var asiat och såg ut att vara närmare sjuttio år. Han låg på rygg och ögonen stirrade tomt upp i taket. Läpparna var dragna från de sammanbitna tänderna i något som nästan såg ut som ett hånleende. Han hade blod kring munnen, på hakan och på ena kinden. Det hade antagligen 16
hostats upp medan han dog. Skjortans framsida var nedsölad av blod, och Bosch kunde se minst tre kulhål i bröstet. Det högra benet var böjt och låg onaturligt hopvikt under det andra. Mannen hade tydligen fallit ihop direkt där han stått när han blev skjuten. ”Inga tomhylsor som vi kan se”, sa Lucas. ”Mördaren samlade väl ihop dem och var sen smart nog att lägga beslag på disketten i övervakningskameran där inne.” Bosch nickade. Poliser med patrulltjänst ville alltid visa sig hjälpsamma, men det var upplysningar som Bosch inte behövde riktigt än och som kunde vara missvisande. ”Såvida det inte var en revolver”, sa han. ”Då hade det inte funnits några tomhylsor att plocka upp.” ”Kanske det”, sa Lucas. ”Men man träffar inte på särskilt många revolvrar här borta numera. Ingen vill använda sig av ett vapen med bara sex kulor vid en drive-by-skjutning.” Lucas ville att Bosch skulle förstå att han visste hur det gick till i de här trakterna. Bosch var bara en besökare. ”Jag ska tänka på det”, sa Bosch. Han studerade tigande den gamles kropp. Han var ganska säker på att det var samme man som han många år tidigare hade träffat i den här butiken. Han befann sig till och med på samma ställe bakom disken som han gjort den gången. Bosch kunde se ett paket cigarretter sticka upp ur hans bröstficka. Han lade märke till att offrets högra hand var nedsmetad av blod. Det var inget ovanligt. Människor har i alla tider brukat pressa handen mot en skada för att försöka skydda den eller lindra smärtan. Det var en medfödd instinkt. Det här offret hade gjort likadant, hade förmodligen tryckt handen mot bröstet efter att det första skottet träffat honom. Avståndet mellan kulhålen var minst en decimeter och bildade en triangel. Bosch visste att tre snabba skott som avlossats på nära håll vanligtvis bildade en tätare klunga. Det fick honom att tro att offret antagligen skjutits en gång varvid han 17
fallit till golvet. Sedan hade mördaren förmodligen böjt sig fram över disken och skjutit två skott till vilket förklarade träffbilden. Kulorna hade trängt igenom offrets bröstkorg och förorsakat stora skador på hjärta och lungor. Det blod som hostats upp visade att döden inte varit ögonblicklig. Mannen hade försökt andas. Efter alla sina år vid polisen var det en sak som Bosch blivit säker på. Och det var att det inte fanns något lätt sätt att dö på. ”Inget skott mot huvudet”, sa Bosch. ”Nej”, sa Ferras. ”Vad betyder det?” Bosch insåg att han hade tänkt högt. ”Det kanske inte behöver betyda nånting. Det verkar bara som om mördaren med de där tre skotten i bröstet ville vara säker på sin sak. Men så sköt han inte mot huvudet för att bli helt säker.” ”Det låter som en motsägelse.” ”Ja, kanske det.” Bosch lyfte blicken från offret för första gången och såg sig omkring från sin position. Han fick genast syn på en pistol i ett hölster som var fastsatt vid diskens undersida för att vara lätt åtkomlig vid ett rån eller något ännu värre. Men pistolen fanns kvar i hölstret. ”Vi har en pistol här inunder”, sa Bosch. ”Det ser ut som en 45:a nedstucken i ett hölster, men den gamle fick tydligen aldrig nån chans att använda den.” ”Rånaren tog sig snabbt in och sköt Li innan han hann få tag i sitt vapen”, sa Ferras. ”Det var kanske känt i trakten att den gamle hade en pistol gömd under disken.” Lucas gav ifrån sig ett ljud som om han protesterade. ”Vad är det, sir?” frågade Bosch. ”Pistolen måste vara ny”, sa Lucas. ”Killen har rånats minst sex gånger under de senaste fem åren som jag har varit här. Så vitt jag vet har han aldrig använt nåt skjutvapen.” 18
Bosch nickade. Det var en tungt vägande observation. Han vred på huvudet för att prata med Lucas. ”Berätta om vittnet”, sa han. ”Hm, hon är egentligen inget vittne”, sa Lucas. ”Det är mrs Li, hans fru. Hon hade mat med sig när hon kom in och hittade sin man så här. Vi har placerat henne i rummet längst in, men du kommer att behöva en tolk. Vi ringde till ACU och bad dem skicka hit en kines.” Bosch tittade återigen på den döde mannens ansikte. Det knakade i knäna på honom när han reste sig. Den enhet som Lucas avsåg hade tidigare hetat Asian Crimes Unit. Namnet hade nyligen ändrats till AGU, Asian Gang Unit för att undvika att namnet skulle uppfattas som att stadens asiatiska befolkning som helhet var kriminellt belastad. Men gamla rävar som Lucas kallade den fortfarande för ACU. Oavsett namnet borde det ha varit Boschs uppgift som ledare för utredningen att kalla in ytterligare en kriminalare, vem det än var. ”Kan ni tala kinesiska?” frågade han Lucas. ”Nej, det var därför jag ringde till ACU.” ”Men hur kom det sig att ni bad om en kines och inte en korean eller kanske till och med en vietnames?” ”Jag har varit i det här jobbet i tjugosex år. Och …” ”Och ni har inga svårigheter att skilja de olika språken åt?” ”Nej, vad jag menar är att jag numera tycker att det är lite tungt att klara av ett skift utan att få nåt att stärka sig med. Så en gång om dan brukar jag stanna till här och få mig en sån där energidryck. Den varar i ungefär fem timmar. Hur som helst så lärde jag känna mr Li lite grann vid mina besök här. Han berättade för mig att han och hans fru kom från Kina, så det var därför jag visste det.” Bosch nickade och kände sig lite generad för att ha försökt ifrågasätta Lucas beslut. ”Jag får nog prova på en sån där”, sa han. ”Ringde mrs Li till 112?” 19
”Nej, som jag sa så kan hon inte så mycket engelska. Jag hörde från ledningscentralen att mrs Li ringde till sin son och att det var han som ringde och larmade.” Bosch gick runt disken. Ferras stannade kvar bakom den och satte sig på huk för att få samma överblick över kroppen och pistolen som Bosch hade haft. ”Var finns sonen?” frågade Bosch. ”Han kommer, men han jobbar borta i The Valley”, sa Lucas. ”Han borde vara här när som helst.” Bosch pekade på disken och sa: ”När han kommer så får ni se till att han hålls på behörigt avstånd.” ”Naturligtvis.” ”Och vi måste försöka hålla den här platsen så ren som möjligt.” Lucas nickade och sa åt sina män att lämna butiken. Ferras avslutade sin undersökning bakom disken och gick bort till Bosch som stod vid entrén och tittade upp mot den kamera som var monterad i taket mitt i butiken. ”Du kanske kan kolla den bakre delen av lokalen”, föreslog Bosch. ”Se efter om mördaren verkligen tog med sig dvd-skivan och titta sen in hos vårt vittne.” ”Okej.” ”Jo, och leta reda på termostaten och sänk temperaturen. Det är alldeles för varmt här inne och jag vill inte att det ska hända nåt med kroppen.” Ferras gick mot mittgången. Bosch tog sig en överblick över brottsplatsen som helhet. Disken var ungefär tre och en halv meter lång. Kassaapparaten var placerad i mitten med ett tomt utrymme bredvid där kunderna kunde ställa sina inköp. Bakom disken till vänster fanns ställ med tuggummi och godsaker, och till höger andra varor, som energidrycker, en plastlåda med billiga cigarrer och en låda med lottokuponger. Ovanför disken hängde en metallställning med cigarrettlimpor av olika märken. 20
På hyllor där bakom fanns mer exklusiva spritmärken som bara såldes över disk. Bosch såg sex rader med Hennessyflaskor. Han visste att den dyra konjaken var populär bland spendersamma gängmedlemmar. Han var ganska säker på att området runt butiken kontrollerades av Hoover Street Criminals, ett gatugäng som en gång hette Crips men som sedan blivit så mäktigt att dess ledare valt att bättra på gängets namn. Bosch lade märke till två saker som fick honom att gå närmare disken. Kassaapparaten hade vänts så att den stod lite på sned och avslöjade smuts och damm på den laminatyta som den tidigare hade täckt. Bosch antog att mördaren hade vridit den mot sig för att tömma den på kontanter. Det var en viktig iakttagelse eftersom det betydde att mr Li själv inte hade öppnat lådan och gett rånaren pengar. Det innebar förmodligen att han redan då var skjuten. Ferras teori om att mördaren hade avfyrat vapnet på vägen in kunde vara korrekt. Det kunde vara avgörande om avsikt att döda skulle bevisas. Vad som var ännu viktigare var att det gav Bosch en bättre uppfattning om vad som hänt inne i butiken och vad för sorts person de letade efter. Han stack handen i fickan och tog upp de glasögon han använde för att se på nära håll. Han tog dem på sig och lutade sig fram över disken utan att röra vid något för att studera kassaapparatens tangenter. Han såg ingen knapp som det stod ÖPPNA på eller något annat som visade hur man öppnade lådan. Han var inte säker på hur det gick till. Hur hade mördaren kunnat veta vad han skulle göra? Han rätade på sig och tittade på hyllorna med flaskor på väggen bakom disken. Flaskorna med Hennessykonjaken stod längst fram och i mitten, lätta att komma åt för mr Li när medlemmarna i Hoover Street kom in. Men raderna var kompletta. Ingen flaska saknades. Bosch böjde sig återigen fram över disken. Den här gången 21
försökte han sträcka sig efter en av dem. Han märkte att om han stödde ena handen mot disken för att inte tappa balansen så kunde han lätt komma åt en av flaskorna. ”Harry?” Bosch rätade på sig och vände sig om mot sin partner. ”Lucas hade rätt”, sa Ferras. ”Övervakningen spelas in på dvd-skivor, och det finns ingen skiva kvar. Antingen har den tagits bort, eller också spelades ingenting in. Kameran kanske bara finns där för syns skull.” ”Finns det några sparade skivor?” ”Det ligger ett par där på disken, men det finns bara en skiva i systemet. Man spelar bara över tidigare inspelningar. När jag jobbade på våldsroteln för länge sen såg vi många av den här sorten. Skivan räcker ungefär en dag, och sen börjar man om. Man kan ta ut skivan om man vill kolla nåt, men man måste göra det samma dag.” ”Okej, se till att vi får med oss de där som ligger lösa.” Lucas kom tillbaka in genom entrédörren. ”ACU-killen är här nu”, sa han. ”Ska jag släppa in honom?” Bosch såg eftertänksamt på Lucas innan han svarade. ”De heter faktiskt AGU”, sa han till slut. ”Men skicka inte in honom. Jag kommer strax ut.”
22