9789186297008

Marco Smedberg

FÜrsta världskriget

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och författaren 2014

Omslag: Jacob Wiberg Omslagsbild: Brittiska soldater ur regementet East Yorkshire vid Frezenburg under slaget om Passendale, även kallat det tredje slaget om Ypern, i september 1917. Foto: Mary Evans/IBL Bildbyrå Kartor: Lönegård & Co Sättning: Frederic Täckström, www.sbmolle.com Tryck: ScandBook, Falun 2014 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-86297-00-8

Innehåll

Inledning 9 Prolog 12 1. Stormvarning

19

2. Offensiver – 1914

46

3. Dödläge – 1915

87

Vägen mot krig 19 Arméstridskrafter 28 Marin kapprustning 34 Tidsandan 40 Genom Belgien 46 Vågspel i väster 53 Ryssarna kommer 61 Österrikisk-ungerska motgångar 67 Flygstridskrafterna 71 Medelhavet och Östersjön 73 Nordsjön och ubåtshotet 80 Skyttegravskriget 88 Offensiver på västfronten 94 Luftkriget 99 Östfronten 103 Sjökrig runt Storbritannien 113 Gallipoli 121

4. Kraftmätningar – 1916

131

Verdun 132 Skagerrak 142 Brusilovoffensiven 151 Somme 158

5. Vändpunkter – 1917

168

6. Fjärran fronter

216

7. Andra fronter i Europa

252

8. Avgörandet – 1918

294

9. Efterspel

332

Myteri 169 Revolutioner 176 Gyttja och stridsvagnar 186 Luftkrig över Flandern 198 Oinskränkt ubåtskrig 202 Amerikanerna kommer 209 Kina 216 Afrika 219 Mesopotamien 226 Mellanöstern 229 Kaukasus 235 Persien 240 Sjöfartskrig 242 Balkan 252 Alpfronten 261 Medelhavet och Östersjön 269 Luftkrig över Storbritannien 279 Hemmafronterna 284 Tyska offensiver Bulgarien besegras Osmanska riket ger upp Österrike-Ungerns kollaps Tysklands sammanbrott En förlorad fred Spanska sjukan Arvet

294 305 309 313 319 332 338 339

Bilagor 353 Bilaga 1 Arméförband Bilaga 2 Fältartilleri Bilaga 3 Förluster Bilaga 4 Flygförband Bilaga 5 Romaner och filmer

Främmande ord och förkortningar

353 354 356 358 358

363

Kronologi 365 Noter 373 Källor och litteratur

379

Register 387

Kartförteckning Europa 1914 Schlieffenplanen och plan XVII Marne 1914 Tannenberg 1914 Goeben och Breslau i Medelhavet 1914 Västfronten 1915 Östfronten 1915 Gallipoli 1915 Verdun 1916 Skagerrak 1916 Brusilovoffensiven 1916 Somme 1916 Nivelleoffensiven 1917 Världen 1917 Passendale 1917 Cambrai 1917 Tyska zoner för ubåtskrig Brittiska minspärrar och konvojrutter Tyska Östafrika 1914–18 Mellanöstern 1915–17

Främre pärmens insida 24 57 64 76 95 108 127 137 145 155 161 173 177 190 195 205 207 223 230

Kaukasus 1914–17 Tyska Östasiatiska eskadern 1914 Kryssaren Emden i Indiska Oceanen 1914 Serbien 1915–16 Rumänien 1916 Italien 1915–17 Ösel 1917 Västfronten våren 1918 Salonikifronten 1918 Mellanöstern 1918 Italien 1918 Västfronten hösten 1918 Europa 1923

238 243 247 256 257 267 276 302 306 312 318 325 Bakre pärmens insida

”Krig är alldeles för viktigt för att skötas av militärer.”

Georges ”Tigern” Clemenceau, fransk konseljpresident och krigsminister 1917–20

Inledning Löjtnant Willi Bachmann från Ostpreussen var artillerist och deltog i första världskriget. Våren 1917 var han hemma på permission i den lilla staden Nikolaiken (nu Mikolajki i Polen). Tillbaka på västfronten valde han att gå den sista biten fram till sitt förband över några fält. Men han kom aldrig fram, så småningom fann man honom död. Han hade träffats i huvudet av ett granatsplitter från fientlig störningseld som sköts mot frontens bakre område. Det är möjligt att han i en mental zon mellan hemma och fronten inte riktigt hann ställa om sig och fokusera på de risker och de varningssignaler som utgjorde skillnaden mellan liv och död. Eller så hade han bara otur. Ödet att stupa i kriget delade han med tio miljoner andra soldater. Att intressera sig för första världskriget är ett sätt att hedra deras minne. I den lilla stadens kyrka hänger fortfarande en tavla med överskriften: Den Heldentod für das Vaterland im Weltkrieg 1914–18*

Sedan följer 53 namn i bokstavsordning på de tyskar från Nikolaiken som stupade under kriget. Willi Bachmann, som står överst på listan, var min mormors bror.

En annan anledning att bry sig om första världskriget är dess allmänhistoriska betydelse. Det senaste århundradets dramatiska historia är en direkt följd av de omtumlande händelser som först i efterhand fått etiketten det första världskriget. På den tiden sade man det stora kriget eller det stora världskriget. Benämningen det första började användas * Hjältedöden för fäderneslandet i världskriget 1914–18.

9

första världskriget

först när nästa världskrig bröt ut 1939. Som ett resultat av första världskriget försvann fyra imperier och Mellanöstern förändrades radikalt.

Och utan världskriget hade vi knappast fått Lenin och Hitler och allt vad de förde med sig. Man kan mycket väl betrakta kampen om Europas hegemoni som olika ronder där första och andra världskriget utgjorde rond ett och två medan det kalla kriget blev en avgörande rond tre.

Ett tredje skäl att studera första världskriget är att det utgjorde en militärhistorisk brytpunkt. Det är visserligen känt som ett stelt skyttegravskrig, åtminstone på västfronten, men påfallande mycket var också nytt. Flygplan, stridsgas, stridsvagnar och ubåtar var helt nya vapen­ system som prövades och utvecklades. Nu var det slut med den klassiska krigskonsten som kännetecknades av att fältherrarna kunde överblicka sina förband från någon kulle och där krigsmål och insatser ofta var begränsade. Istället blev första världskriget något helt nytt – ett totalt krig där nationers samlade resurser ställdes till militärens förfogande.

När det pågick betraktades kriget som en ”folkslakt” som både drabbade soldaterna vid fronten och civilbefolkningen. Även om det blev ännu värre under nästa världskrig var det illa nog med flyktingströmmar, övergrepp mot civilbefolkningen, folkmord på armenierna, flyganfall mot städer, oinskränkt ubåtskrig, ett hårt drabbat Östafrika och en förödande pandemi i krigets spår.

Trots alla försök att beskriva och förklara första världskriget är viktiga delar svåra att förstå. Samtidigt gör mångsidigheten och det svårgripbara att dramat fortfarande är intressant. Man trodde att det skulle bli ett kort och käckt krig med ”pojkarna hemma till jul”. Istället fastnade man i skyttegravar på västfronten eller spreds ut på mycket avlägsna slagfält. Det gör att vi nu efteråt ställs inför ett antal frågor: Hur kunde det bli så fel, hur orkade manskapet stå ut, hur kunde befälen fortsätta att beordra anfall trots alla misslyckanden och hur förvandlades konflikten från ett europeiskt storkrig till ett världskrig?

Jag försöker besvara dessa frågeställningar utifrån den kunskap om kriget som finns idag. Mellan 1918 och 1939 skrevs det väldigt mycket om första världskriget. Men därefter har intresset för andra världskriget dominerat, vilket märks både på antalet nya boktitlar och på försäljningsvolymerna. Denna bok är också ett försök att råda bot på denna obalans lagom till hundraårsminnet av krigsutbrottet 1914. Mitt intresse för första världskriget började tidigt, några av de källor jag citerar här 10

inledning

läste jag redan för drygt fyrtio år sedan. Sedan dess har jag alltid fascinerats av detta stora krig. Resultatet föreligger nu och bygger till viss del också på omarbetat material från artiklar och böcker jag skrivit tidigare.

Samtliga översättningar, utom de ryska, är gjorda av författaren och i flera fall har ålderdomligt språk bearbetats.

Ett stort tack till Lennart Hedstigen och Erik Lindholm på redaktionen för tidskriften Militär Historia för allt stöd, till Richard Areschoug, Henrik Klackenberg, David Potter, Harald Sonesson och Kenneth Wase för initierad faktagranskning och till Bengt Liljegren, Anders Oltorp samt Jan-Olof Smedberg för kloka synpunkter på olika delar av manuskriptet. Tack också till Gustav Nilsson för översättningar från ryska, till Olle Sjökvist för tolkningar av två dikter och till bibliotekarie Barbro Raustorp Nielsen som letade fram många ögonvittneskällor. Avslutningsvis ett varmt tack till förläggare Lena Amurén och redaktör Christina Sejte på förlaget Historiska Media för ett gott samarbete. Eventuella återstående fel är mina egna.

Röstånga, Flandern och (före detta) Ostpreussen, hösten 2013 Marco Smedberg

11

Prolog Bara några dagar efter att Storbritannien gått med i kriget i augusti 1914 anmälde sig den nittonårige Robert Graves till officersutbildningen vid det anrika infanteriregementet Royal Welch Fusiliers. Han hoppades att kriget skulle pågå länge nog för att han skulle slippa börja studera vid Oxford, där höstterminen började i oktober. Graves räknade inte med att hamna i strid. Han trodde att han skulle göra garnisonstjänst i England medan de reguljära styrkorna sattes in i Frankrike. Men det blev inte som han hade tänkt sig. Tjänsten i utbildningsdepån var tråkig och Graves började längta till fronten i Frankrike. Dit skickades han som underlöjtnant*1915 och blev sedan plutonchef i regementets 2. bataljon på A-kompaniet.

Slaget vid Loos började lördagen den 25 september 1915. Det var den brittiska arméns andra och Graves första offensiv på västfronten. I sina memoarer Goodbye to All That berättar Graves om sina upplevelser.

Varje natt körde nya artilleribatterier och lastbilskolonner med ammunition fram på vägen från Bétume mot La Bassée. Andra synliga förberedelser var grävandet av nya skyttegravar närmare tyskarna. Dessutom tömdes fältsjukhus, kavalleriförband och nyuppsatta armédivisioner dök upp samt nya vapen delades ut. Officerare ur ingenjörtrupperna övervakade grävandet av särskilda värn längs frontlinjen. De hade tystnadsplikt men vi visste att värnen var avsedda för gascylindrar. Lastbilar körde också fram stegar som vi skulle använda för att komma upp ur våra skyttegravar.1

Efter en kort permission i England kom Graves tillbaka till fronten strax innan slaget började. Anfallsförbanden utgjordes av 1. armén under befäl av generallöjtnant Douglas Haig. Förutom Graves division fanns ytterligare tre divisioner samt en kavallerikår i reserv. En vecka före själva anfallet inleddes artilleribeskjutningen mot de tyska linjerna, vilket Graves upplevde: * Lägsta officersgrad i Sverige fram till 1926, fänrik var då en utbildningsgrad.

12

prolo g

Skyttegravarna skakade och stora krevadmoln dolde de tyska ställningarna. Granaterna passerade över våra huvuden i en jämn ström och vi fick skrika för att göra oss hörda. Artillerielden minskade något på nätterna för att öka när det blev ljust, lite mer för varje dag. ”Inte fan kan någon överleva det där”, tänkte vi. Tyskt artilleri sköt visserligen tillbaka men inte särskilt mycket. Man sade till oss att merparten av deras tyngre pjäser hade förts över till östfronten.

Graves nämner att inte mindre än 50 man och tre officerare skadades av splitter från egna granater. Detta var innan stålhjälmar infördes, de hade troligen skyddat mot en del av dessa skador. Själv fick Graves två mindre sår på handen, vilket han såg som ett gott tecken. På morgonen den 23 september delade hans kompanichef, kapten Thomas, ut kartor och anteckningsblock till Graves och de fem andra plutoncheferna på A-kompaniet varpå ordergivningen började: I morgon skall vi gå tillbaka och lägga ifrån oss trosspackning och övrig utrustning i Béthume. Nästa dag, på lördag den 25, anfaller vi.

Det var det första definitiva beskedet vi fått och vi blev både överraskade och lättade. Jag har fortfarande kvar kartan och ordern som jag skrev ner med vårt första-, andra- och tredjehandsmål.

”Oss emellan”, fortsatte Thomas, ”måste ni vara försiktiga och inte låta männen veta att vi bara skall göra ett avledande anfall. Ingen understöder oss. Vi skall bara gå över och uppehålla fienden medan den riktiga attacken sker till höger om oss. Ni kanske märker att vår artillerield är mycket intensivare där.”

Thomas gick så långt som att antyda att han var skeptisk till hela anfallet. En av plutoncheferna frågade då om Thomas trodde på ”de här märkliga tillbehören”. Britterna var uttryckligen förbjudna att säga gas trots att cylindrarna redan var på plats längs deras främre skyttegravar och till och med den franska civilbefolkningen kände till dem. Thomas svarade: ”Det är förbannat och inte soldatmässigt att använda det även om det var tyskarna som började. Det är orent och kommer att ge oss otur. Vi kommer säkert att klanta till det. De här nya gaskompanierna – ursäkta mig ’tillbehörskompanierna’ – får mig att skälva. Några kemister från Londons universitet, andra grabbar direkt från skolbänkarna.

13

första världskriget

Med få erfarna underbefäl och bara tre veckors samövning kommer det säkert att misslyckas. Men låt oss vara hoppfulla.”

Därpå förklarade Thomas stridsplanen. Anfallet skulle inledas med ett 40 minuter långt gasutsläpp. I den lucka om 1 000 meter som gasen borde åstadkomma skulle britterna anfalla direkt för att ta sitt förstahandsmål.

Vidare gav Thomas order om att alla soldater skulle orienteras och varje underbefäl skulle veta exakt vad som väntades av honom och vem som skulle ta över befälet vid förluster. Om någon kom bort skulle han haka på närmaste förband och fortsätta. Männen skulle också varnas för att stanna för länge i erövrade skyttegravar där gasen kunde ligga kvar.

Thomas fortsatte med att gå igenom extrautrustningen. ”Varje man tar 200 patroner, handgranatskastarna tar 50 och rapportkarlar 150, regnskydd, sandsäckspåse, första förband, nödranson och skyddsmask. Tunga verktyg bärs i remmar av de starkaste. Taggtrådsgrupperna medför så många avbitartänger som möjligt och handskar. En man per pluton som inte bär verktyg skall ha en skärm för att signalera till artilleriet. Övrig utrustning lägger vi ifrån oss. Ingen får ha några skisser eller anteckningar som kan utnyttjas av fienden. Det var allt. Om vi kommer igenom tyskarnas taggtråd är jag nöjd. Våra kanoner verkar inte ha skjutit sönder den ännu. Kanske sker det sist i bombardemanget. Några frågor?”

På eftermiddagen orienterade Graves sin pluton. Natten ägnades åt att reparera skyttegravar. I gryningen avlöstes Graves bataljon och marscherade tillbaka till Béthume där soldaterna lade ifrån sig all övrig utrustning i baracker. Bataljonens officerare åt sedan middag i ett närliggande slott. Där fanns också staben från en division i krigsminister lord Kitcheners ”nya armé” som började organiseras vintern 1914/15 och som skulle delta i anfallet. Graves beskrev den gemensamma måltiden: Någon påpekade att det liknande en brutal kopia av den sista nattvarden. Vid mitten av det långa bordet satt våra två pseudo-Kristusgestalter, vår överste och divisionens general. Alla drack rejält. Subalternerna, som nu tilläts dricka whisky, blev högljudda och började skåla. Bara kompanicheferna såg bekymrade ut. Jag kommer ihåg C-kompaniets chef som bet på sin tumme och vägrade delta i upphetsningen. Jag tror det var B-kompaniets chef som sade: ”Senaste gången vårt regemente var i de här trakterna var det med en skicklig

14

prolo g

chef. Gamle Marlborough [tidigt 1700-tal] hade mer vett än att anfalla La Bassée frontalt utan gjorde en kringgång.”

Under natten marscherade Graves A-kompani sedan fram igen. Männen var vid gott mod och sjöng käcka sånger trots att vägen var fullproppad med förband, kanoner och transporter. För att överhuvudtaget komma fram tvingades kompaniet marschera en stor omväg och hind­rades ändå flera gånger av eget kavalleri. Ett annat hinder utgjordes av en förbandsplats som upprättats tvärs över ett vägskäl som redan låg under fientlig eld. När Graves och hans män nådde sitt slutmål i en bakre skyttegrav hade de marscherat nära tre mil.

De fick nu veta att Middlesex bataljon skulle anfalla först, med understöd av Graves bataljon. Längre till vänster skulle en bataljon ur The Second Argyll and Sutherland Highlanders anfalla med understöd av en bataljon ur The Queen’s Own Cameron Highlanders. Några av Graves kollegor klagade högljutt över att inte Royal Welch fick äran av att gå först eftersom regementet stod före de andra i rullan. En 800 meter lång förbindelsegrav skilde nu Graves kompani från den främs­ta linjen. Gasen skulle släppas ut klockan 05.30 och det hade börjat regna. Männen var frusna, modstulna och trötta och inte alls på stridshumör. Hukande i förbindelsegraven försökte de sova. Graves skildrade anfallsdagen: Till sist kom en grå och vattnig gryning krypande över de tyska linjerna. Vår förvånansvärt svaga artillerield ökade något. ”Varför skjuter de inte mer?” undrade någon. ”Brist på granater, det var väntat”, svarade kapten Thomas lakoniskt. Efteråt fick vi höra att ett tyskt flygplan bombat vårt största förråd av artilleriammunition som sprängdes i luften. Därför sköt vårt artilleri mindre jämfört med tidigare. Thomas såg trött och sliten ut och sade: ”Det är dags att de förbannade tillbehören sätter igång, jag undrar vad de håller på med.”

I efterhand hade jag problem med att komma underfund med vad som hände – och det var ännu svårare på plats. Allt vi hörde var avlägsna hurrarop, förvirrad eldgivning, skrik, granatnedslag i vår främsta linje, mera rop och skrik samt kulsprutornas oavbrutna knattrande. Efter några minuter kom lätt sårade män från Middlesexbataljonen snavande i förbindelsevärnet på väg mot förbandsplat-

15

första världskriget

sen. Jag frågade dem hur det hade gått. ”Ett djävla kaos”, var det mest detaljerade svaret jag fick.

De sårade började transporteras tillbaka. De med gula ansikten som kippade efter andan var skadade av gas. Sedan kom de svårt sårade. I den smala förbindelsegången hade bårbärarna svårt att komma fram och tyskarna sköt dessutom med tungt artilleri. Kapten Thomas gick tillbaka genom artillerielden till bataljonsstaben för att be om vidare order. Samlingen av skyddsrum i reservlinjen syntes tydligt från luften och avslöjade att det var frågan om en stab. Precis innan Thomas kom fram briserade fem granater och stabsmedlemmarna kastade sig i skydd åt olika håll. En granat slog in i sambandscentralen, dödade några man och förstörde telefonen. Graves bataljonchef sårades i handen och anslöt sig till strömmen av sårade. Bataljonens adjutant övertog befälet.

Det framkom i efterhand att en timme innan gasen skulle släppas ut ringde den ansvarige tekniske chefen till divisionsstaben. Han anmälde att det var helt vindstilla och därför olämpligt att använda gasen, men han fick ändå order om att sätta igång. Graves och hans officerskollegors farhågor besannades. Flertalet fasta nycklar som skulle användas för att öppna gascylindrarna passade inte. Betjäningarna rusade omkring och letade efter skiftnycklar samtidigt som de lyckades öppna ett fåtal cylindrar. Gasen pyste ut, bildade ett tjockt moln några meter ut i ingenmansland och drev sedan tillbaka över britternas skyttegravar samtidigt som tyskt artilleri öppnade eld.

Röran i britternas främre skyttegravar blev total. Flera gascylindrar fick direktträffar, skyttegravarna fylldes med gas och gaskompanierna flydde i panik. Inga order kom fram från divisionsstaben eftersom telefonförbindelserna var avbrutna. Anfallsförbandens chefer tvingades snabbt fatta beslut. Två av Middlesex kompanier väntade inte de 40 minuter som gasen skulle verka eller på ytterligare artilleriunderstöd utan anföll direkt. De hejdades av taggtråd som brittiskt artilleri inte lyckats förstöra. Till det behövdes massor med spränggranater men man hade bara skjutit kartescher [se bilaga 2]. De anfallande soldaterna stupade.

Det påstods att en pluton hittade en lucka och nådde fram till tyskarnas skyttegravar men det fanns inga överlevande som kunde bekräfta det.

Längre till vänster anföll en bataljon ur Argyll and Sutherland Highlanders. Två kompanier anföll inte direkt utan rusade tillbaka från sina 16

prolo g

gasfyllda anfallsvärn till en bakre skyttegrav för att sedan anfalla därifrån. Stressade glömde de bort att brittisk taggtråd som skyddade de nya värnen inte tagits bort, varpå de fastnade mellan britternas linjer och mejades ner. Deras två andra kompanier lyckades inte bättre. Graves skildrar fortsättningen: Vi försökte ta oss fram längs förbindelsegraven. Eftersom tyskarna besköt oss med artilleri tvingades vi rusa fram och tillbaka och man hörde rop som: ”Framåt – tillbaka era djävlar – gas – ner med huvudena – spring tillbaka grabbar – vems order – vad händer – framåt – gas – bakåt.” Samtidigt försökte lätt sårade och bårbärare med svårt sårade ta sig bakåt. Hela tiden tog vi på och av oss våra skyddsmasker vilket förvärrade det hela. På många ställen hade förbindelsevärnet dessutom rasat, så vi tvingades klättra upp och exponera oss.

Framför vårt A-kompani hade bara 50 man ur B-kompaniet lyckats ta sig fram till sitt utgångsläge. Bataljonsadjutanten mötte B-kompaniets chef och frågade honom om han var redo. Det var första gången den kompanichefen var i strid och han beslöt sig för att anfalla trots att han saknade många män och blåste i sin visselpipa varpå det decimerade B-kompaniet anföll. De hejdades omgående av tyskarnas eld och kompanichefen dog – av en hjärtattack.

Bataljonens andra kompanier gjorde ytterligare anfall som också hejdades medan A-kompaniet hölls i reserv. Mitt i kaoset tog bataljonsadjutanten beslutet att inte anfalla utan nya order från staben. En rapportkarl skickades iväg. Man väntade sedan ytterligare några timmar innan det slutligen gavs order om att anfallen skulle avbrytas. Följande natt rådde närmast vapenvila. Tyskarna sköt inte när britterna hämtade sina sårade i ingenmansland. Argyll and Sutherland Highlanders hade förlorat 700 man stupade och sårade; av sexton officerare hade fjorton stupat.

Middlesex hade förlorat 550 man, inklusive elva officerare. I Graves bataljon återstod bara sex officerare och nästa morgon sköts kapten Thomas ihjäl av en prickskytt.

Notera att Graves skriver: ”I efterhand hade jag problem med att komma underfund med vad som hände – och det var ännu svårare på plats.” Detta gäller i det närmaste alla ögonvittnen som försöker komma ihåg stridsmoment, vilket inte är så konstigt med tanke på den extrema 17

första världskriget

stressen. Vidare är det lätt att missuppfatta sakförhållanden eller att få fel information. I Graves fall är det exempelvis inte säkert att det verkligen var ett tyskt bombplan som förstörde deras ammunitionsförråd.

Rykten uppstår lätt i sådana sammanhang och uppfattas sedan som sanning utan att vara det.

Graves skrev dessutom ner sina minnen i litterär form flera år senare, vilket både är en fara och en fördel. Faran är att han kan ha blandat ihop eller friserat händelserna, fördelen är att han har ansträngt sig att förklara så att vi skall förstå. Detta är hur som helst Graves sanning. Även om han kan ha fel i detaljer ger han oss en tydlig och sammanhängande beskrivning av en offensiv och det helvete som kallas skyttegravskriget på västfronten.

18

1

Stormvarning Efter Napoleonkrigens slut och Wienkongressen 1815 vilade Europas säkerhet på ett system av stater och pakter som interagerade i en ömtålig balans. Allianserna var inte statiska, gammal fiendskap kunde begravas och nya kombinationer såg dagens ljus. Storbritannien och Frankrike hade länge bittert kämpat mot varandra för att sedan strida tillsammans mot Ryssland i Krimkriget 1853–56 innan dessa tre länder långsamt slöt sig samman. I en strävan att ena tyskarna hade Preussen besegrat Österrike 1866 varefter de två länderna blev bundsförvanter.

Trippelalliansen uppstod 1882. Den utgjordes av ett dominerande Tyskland, ett svagare Österrike-Ungern, även kallat dubbelmonarkin, samt ett avvaktande Italien. När det sistnämnda landet sedan förklarade sig neutralt vid krigsutbrottet 1914 omvandlades trippelalliansen till centralmakterna. Det andra förbundet utgjordes först av Frankrike och Ryssland som slöt en pakt 1894. Storbritannien, som kände sig hotat av att Tyskland började bygga upp en stark flotta, allierade sig med Frankrike 1904 och med Ryssland så sent som 1907 i vad som kallades ententen (efter det franska ordet för samförstånd) eller de allierade.

Tiden kring förra sekelskiftet präglades mycket av de europeiska stormakternas koloniala ambitioner. När dessa kolliderade uppstod ett antal kriser som man dock lyckades hantera med hjälp av olika internationella konferenser. Denna i sig positiva utveckling innebar också att samarbetet inom respektive allians förstärktes samtidigt som misstron mellan allianserna ökade.

Vägen mot krig På Balkan, som också kallades för ”Europas krutdurk”, gjorde sig ryska, osmanska (turkiska) och österrikiska ambitioner ständigt påminda och innebar en latent krigsrisk. Att Bosnien-Hercegovina, som tidigare 19

första världskriget

varit turkiskt område, först administrerades och sedan annekterades av Öster­rike-Ungern 1908 var ett streck i räkningen för serbiska nationalister. De sporrades av att Ryssland stödde slaverna på Balkan och ville att Bosnien-Hercegovina skulle bli serbiskt. I de därpå följande två Balkankrigen 1912–13 respektive 1913 bröts slutligen den osmanska dominansen på Balkan och Serbien växte sig starkare.

Chef för den serbiska generalstabens underrättelsetjänst var övers­ te Dragutin Dimitrijevic. Han var dessutom ledare för den hemliga rörelsen Svarta handen som bildats för att skapa ett storserbiskt rike och inlemma de serbiska minoriteterna i Bosnien och Kroatien. Dimitrijevic planerade att mörda Österrike-Ungerns kejsare Franz Joseph 1911, vilket inte blev av. Istället inriktades mordplanerna mot tronföljaren Franz Ferdinand som ville vitalisera dubbelmonarkin genom att ge slaviska folkgrupper inom riket ett ökat självstyre för att balansera ungrarnas starka inflytande. En sådan utveckling gick stick i stäv mot de storserbiska ambitionerna. När Svarta handen fick veta att tronföljaren tillsammans med sin maka, den böhmiska hertiginnan Sophie von Chotek, skulle inspektera en österrikisk militärmanöver och sedan besöka Sarajevo den 28 juni 1914 beslöt de sig för att sätta mordplanerna i verket. Att välja detta datum för besöket uppfattades av serberna som en förolämpning. Sankt Vitusdagen är årsdagen av deras stora nederlag mot turkarna 1389 i slaget vid Kosovo polje, eller Trastfältet, som ledde till att Serbien ockuperades av turkarna.

Söndagen den 28 juni fanns sju bosnisk-serbiska attentatsmän i Sarajevo längs kortegevägen som gick från stationen till rådhuset. Staden bevakades av bara 120 poliser. Märkligt nog hade inga österrikiska trupper kommenderats in till Sarajevo för att bilda häck, trots att militärmanövern var avslutad och det fanns gott om förband i närheten. En anledning kan ha varit att österrikarna inte ville provocera serberna. Ett annat tänkbart motiv är att den ansvarige provinsguvernören, general Oskar Potiorek, inte ville bryta mot det rigida österrikiska hovprotokollet; kejsar Franz Joseph var nämligen av uppfattningen att då hertiginnan Sophie inte var av kunglig börd skulle hon inte hedras med en parad.

Efter att Franz Ferdinand och hans gemål med svit anlänt med tåg till stationen i Sarajevo körde en kortege med sex öppna bilar förbi den första attentatsmannen som inte agerade. En annan attentatsman kastade en bomb mot bil nummer tre i vilken ärkehertigen åkte. Bomben 20

stormvarning

studsade dock ner på gatan och exploderade under nästa bil, varvid ett tjugotal civila och en officer ur ärkehertigens stab skadades. Bombkastaren svalde gift, men det var verkningslöst och han greps. Kortegen ökade farten och körde till rådhuset utan ytterligare incidenter. Efter en mottagning i rådhuset föreslog man att ärkehertigen skulle lämna staden, eftersom den inte längre upplevdes som säker. Men Franz Ferdinand insisterade på att först åka till sjukhuset för att besöka de skadade offren. På vägen dit körde hans bil fel och stannade för att vända. Det råkade ske rakt framför attentatsmannen Gavrilo Princip. Han steg ut i gatan, drog fram sin pistol och sköt ihjäl tronföljarparet med två skott.

Kringstående officerare grep och misshandlade Princip. Därefter arresterades också resten av attentatsmännen samt några medhjälpare. Bara timmar efter mordet inleddes antiserbiska demonstrationer i Sarajevo och på andra platser, varvid de österrikiska trupperna fick återställa ordningen. I de följande förhören kunde den österrikiska polisen inte bevisa attentatsmännens koppling till den serbiska statsledningen.

Princip, som dömdes till 20 års fängelse, beklagade att han dödat hertiginnan eftersom han förutom ärkehertigen hellre skulle ha velat döda general Potiorek. I själva verket var den serbiska ledningen via sin generalstab och Svarta handen mer skyldig än vad österrikarna misstänkte, den serbiske premiärministern var medveten om attentatsplanerna. Om detta hade blivit känt är det möjligt att de internationella reaktionerna hade blivit annorlunda. Nu tyckte man att österrikarna överreagerade och utnyttjade mordet för att ge sig på Serbien.

För ledningen i Wien var mordet emellertid en svår provokation.

Man fruktade att uteblivna reaktioner skulle uppfattas som ett svaghetstecken, vilket skulle kunna leda till ytterligare incidenter och hot mot det multietniskt känsliga imperiet. Den österrikiska militärledningen sökte tyskt stöd för att en gång för alla kuva Serbien. I Berlin gav kejsar Wilhelm II och hans utrikesminister den 5 juli också sitt medgivande till att österrikarna tog i med hårdhandskarna. Läget ansågs dock inte allvarligare än att den tyske kejsaren gav sig ut på en sommarkryssning i de norska farvattnen, där han var svår att nå. Man lät dessutom den tyska generalstabschefen fortsätta sin semester.

Den 23 juli sändes ett ultimatum från Wien till Serbien med långtgående krav, som Serbien två dagar senare till mångas förvåning accepterade. I Wien hade dock den österrikiska generalstabschefen övertalat 21

första världskriget

kejsar Franz Joseph att det nu gällde att slutligt göra upp med Serbien. Österrike-Ungern bröt de diplomatiska förbindelserna och förklarade krig mot Serbien den 28 juli. Det var dock inte detsamma som ett storkrig och eftersom det skulle ta veckor för dubbelmonarkin att bli krigsberedd fanns det fortfarande tid att förhandla. Men den tiden skulle snabbt rinna undan när mobiliseringen började övergå i att transportera fram stridsberedda förband.

Trupptransporterna var i sin tur beroende av järnvägsnätet som ut­ökades kraftigt i Europa åren före krigsutbrottet. Järnvägen hade blivit en viktig militär faktor genom att olika tänkta krigsscenarion planerades utifrån noggrant uppgjorda och mycket komplicerade tågtidtabeller som skulle styra flödet av förband och underhåll till olika fronter. Av den anledningen var stormakternas militärledningar rädda för att börja mobilisera för sent och komma i efterhand, vilket vore samma sak som att ge motståndarna fördelen av att bli klara först.

Den tyska militärledningens mardrömsscenario var att hamna i krig på flera fronter mot numerärt överlägsna motståndare. År 1891 blev general Alfred von Schlieffen ny generalstabschef. Hela hans fortsatta tjänstgöring präglades av planeringen för hur de tyska militära resurserna bäst skulle utnyttjas om det blev krig. Att armén kunde mobilisera snabbt medan särskilt ryssarna bedömdes behöva mer tid ville Schlieffen utnyttja till att kraftsamla västerut och försöka slå ut Frankrike. Landet sågs som en självklar motståndare i och med dess strävan att återerövra territorium som det förlorat i kriget 1870–71. Schlieffen planerade därför en väldig omfattning genom Belgien mot Paris i ett försök att upprepa det framgångsrika fälttåget 1870–71. Av manöverskäl planerade Schlieffen också att invadera Holland, vilket dock senare ströks ur planen. Tidsfaktorn var avgörande. Planen byggde på de tyska förbandens höga stridsvärde och på att fälttåget i väster skulle klaras av på sex veckor, samma tid som man bedömde att det skulle ta för ryssarna att mobilisera klart. Endast en tiondel av armén skulle inledningsvis skydda Tyskland i öster.

Hösten 1905 skadades Schlieffen svårt när han under en morgonritt sparkades av en annan ryttares häst. Han efterträddes av general Helmuth von Moltke. Denne Moltke var brorson till en annan general Helmuth von Moltke som lett den preussiska armén under 1800-talet 22

stormvarning

och som framstod som en förebild för alla generalstabschefer. Trots att den yngre Moltke saknade sin föregångares talanger tackade han ja till sin nya befattning och ställdes därmed inför en svår uppgift.

Schlieffenplanen tillhör militärhistoriens tvisteämnen. Till dess fördel talade möjligheten att slippa föra ett tvåfrontskrig och att striderna troligen inte skulle ske på tysk mark med undantag för den inledande risktagningen i öster. Samtidigt var nackdelarna uppenbara. Planen, som man ständigt arbetade på att förfina, byggde på en händelseutveckling. Den innebar ett tyskt anfallskrig och det fanns små möjligheter att ändra något sedan man väl satt igång. Att underhålla alla förband i den väldiga högerflygeln krävde tusentals tåg och var en stor utmaning som skulle öka i omfattning efter hand som trupperna ryckte fram. Ett annat problem utgjordes av att den brittiska regeringen ställt sig som garant för Belgiens neutralitet. Att Storbritannien skulle gå i krig om Belgien anfölls var dock något som den tyska ledningen inte tog till sig i någon sorts naiv förhoppning om att kunna genomföra Schlieffenplanen och samtidigt slippa britterna som motståndare.

I Frankrike fruktade man att åter tvingas möta Tyskland ensamma som man gjort 1870. Därför hade den franska regeringen reservationslöst lovat Ryssland stöd oavsett hur ett krig bröt ut, vilket starkt begränsade landets handlingsfrihet i ett krisläge. Den franska ledningens främsta krigsmål var att återerövra Alsace-Lorraine (Elsass-Lothringen), vilket innebar en offensiv strategi. Chef för den franska generalstaben sedan 1911 var general Joseph Joffre som ovanligt nog gjort en karriär som ingenjörofficer. Många underskattade honom på grund av hans borgerliga bakgrund och flegmatiska lugn. I plan XVII, som lanserades 1913, kraftsamlade Joffre tre fältarméer för anfall österut. Trots att fransmännen räknade med en tysk invasion genom Belgien avdelades bara en armé mot detta hot i norr. En anledning till att Joffre, som vid krigsutbrottet 1914 blev arméchef med vidsträckta befogenheter, inte ville förstärka fronten mot Belgien var att man i så fall skulle försvaga de franska anfallsstyrkorna. Dessa var nu placerade rakt i vägen för det bästa och kortaste tyska framryckningsstråket in i Frankrike via Verdun. Det var också för att hejda tyskarna om de kom den vägen som fransmännen hade byggt ett antal fort runt Verdun.

Den franska revanschlusten råkade passa tyskarna utmärkt. Ju längre österut de tre franska anfallsarméerna lyckades avancera, desto enklare 23

första världskriget

London Düsseldorf

BELGIEN

Köln

Bryssel Lille

Liège Mons

Koblenz

TYSKLAND

Amiens

Luxemburg

Rouen

Metz

Épernay

Chalons-sur-Marne

Paris

Strassburg

F R A N K R I K E Schlieffenplanen Franska plan XVII 0

50

100 km

Dijon

Karta 1. Schlieffenplanen och plan XVII.

skulle den tyska offensiven genom Belgien slå igen bakom fransmännen.

I det franska högkvarteret underskattade man risken att bli omringad.

Man bedömde felaktigt att den tyska armén var för svag för en sådan offensiv eftersom man inte räknade med att tyskarna initialt skulle använda sina personalreserver. Konsekvensen av de båda ländernas krigsplanläggning blev att den franska och den tyska armén planerade var sin ”högersving” mot motståndarens svagare vänstra flank. Österrike-Ungern var samtidigt omringat av potentiella fiender i form av Ryssland, Serbien och Rumänien (senare tillkom Italien). Det innebar fler fronter än vad stridskrafterna räckte till för. Österrikarnas egna offensiva ambitioner gällde främst Serbien. Men samtidigt var Ryssland den farligaste fienden och blev det krig mot Ryssland var österrikarna beroende av tysk hjälp.

Den österrikiske generalstabschefen general Franz Conrad von Hötzendorf laborerade med fyra olika krigsfall: plan A avsåg krig enbart 24

stormvarning

med Ryssland, plan B (Balkan) gällde krig enbart med Serbien, plan I (Italien) gick ut på ett anfall mot Italien med ett minimum av försvar på övriga fronter och plan R täckte ett krigsfall där Ryssland anföll Österrike-Ungern efter det att dubbelmonarkin marscherat upp mot Serbien.

För dubbelmonarkin var detta sistnämnda fall det svåraste att klara av. I det scenariot skulle två arméer sättas in mot Serbien och två mot ryssarna, med ytterligare en armé i reserv beredd att sättas in mot de senare.

Rysk överbefälhavare var tsarens farbror, storfursten Nikolaj Nikolajevitj. Den utmaning han stod inför var enklare i och med att ryssarna bara hade en front. Svårigheten låg istället i omfattningen hos denna med tyskarna i norr och österrikarna i söder. Den ryska utgångsgrupperingen innebar två arméer i norr mot tyskarna i Ostpreussen och tre arméer i söder mot österrikarna i Galizien (i nuvarande södra Polen och Rumänien). En armé fanns i reserv att utnyttjas beroende på händelseutvecklingen. Det ryska högkvarteret – Stavka – hade också en plan för den händelse att tyskarna skulle anfalla österut. Då skulle man som under Napoleonkrigen retirera in i det väldiga Ryssland och invänta ett lämpligt tillfälle att gå till motoffensiv. Om tyskarna anföll västerut mot Frankrike skulle ryssarna prioritera att anfalla mot österrikarna i Galizien för att sedan också invadera Ostpreussen. Om båda dessa offensiver föll väl ut kunde man sedan fortsätta och låta de två ryska armégrupperna anfalla centrala Tyskland.

Konsekvensen av all krigsplanläggning blev att ingen stormakt kunde hota någon av den motstående alliansens parter utan att riskera att utlösa en kedjereaktion, vilket var precis vad som hände. Ryssland svarade på Österrike-Ungerns mobilisering med samma tongångar. I Sankt Petersburg laborerade tsar Nikolaj II och hans ministerråd först med att hota österrikarna med en partiell rysk mobilisering. Detta var närmast ett sabelskramlande diplomatiskt utspel. I praktiken var en partiell mobilisering inte genomförbar eftersom det inte var förberett. Men eftersom den ryska militärledningen trodde att Tyskland och Österrike-Ungern gemensamt höll på att provocera fram ett krig gav tsaren med sig och beordrade allmän rysk mobilisering den 30 juli.

I Berlin upplevdes det ryska agerandet som ett ödesmättat hot. Man skickade omedelbart ett ultimatum till ryssarna att de skulle avbryta sin mobilisering. När så inte skedde gav Wilhelm II två dagar senare order 25