Hilary Boyd
Torsdagarna i parken Översättning Carla Wiberg
ISBN 978-91-1-304364-7 © Hilary Boyd 2011 Norstedts förlag, Stockholm 2013 Originalets titel: Thursdays in the Park Översättning: Carla Wiberg Omslag: V.V. Jones Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp, grundad 1823
1 ”Du borde inte dricka så mycket.” Georges viskning fräste i sommarkvällens hetta medan de gick hemåt på den tysta trottoaren. ”Jag drack bara tre glas”, protesterade Jeanie. ”Jag är absolut inte berusad.” Hon låste upp dörren och gick ut i köket. Det var hett där – så hett! – fast klockan var halv elva på kvällen. Hon slängde nycklarna och handväskan på bordet och gick och öppnade glasdörrarna ut mot terrassen. ”Det är jävligt pinsamt, du blir så högljudd och påstridig”, fortsatte George som om hon inte hade sagt något. ”Som om någon var intresserad av vitaminforskning! Om du inte hade varit så full skulle du ha märkt att karln var så uttråkad att han höll på att somna.” Jeanie såg på sin man. Hans giftiga ton kändes sårande. Han hade inte varit sig lik på hela kvällen, så spänd att han snäste åt henne redan innan de gav sig av till Maria och Tony. Och sedan hade han studsat upp och sagt att de var tvugna att gå nästan innan de hade druckit ur kaffet, med någon lam ursäkt om ett morgonmöte som hon visste att han inte hade. ”Jag var inte full, George. Jag är inte full. Det var han som kom med frågor hela tiden”, påpekade hon med låg röst. George tog nycklarna som hon hade kastat på bordet och gick och hängde upp dem på krokbrädan vid dörren. Ovanför varje krok satt en etikett med Georges jämna, noggranna handstil: George H, George B, Jeanie H, Jeanie B, reserv H, reserv B … alla nycklarna till huset och bilen. 7
”Vi tar en sängfösare där ute. Det är för varmt för att sova.” Hon kastade en blick på makens ansikte för att se efter om hon var förlåten än, men hans blick var spänd bakom glasögonen med de kraftiga sköldpaddsbågarna. ”Han trodde säkert att du flirtade”, envisades George och stirrade menande på sin fru. ”Men herregud.” Jeanie blev andfådd och vände sig bort medan rodnaden spred sig över kinderna. Hon rodnade inte av dåligt samvete – mannen hade varit mager och förtorkad, med missfärgade tänder; trevlig, för all del, men knappast något sexobjekt – utan av ångest. Hon avskydde gräl. Under uppväxttiden i en mörk och fuktig prästgård i Norfolk hade hon sett mamma finna sig i pappas alla bryska, dominanta diktat och aldrig ifrågasätta hans rätt att hunsa henne så. Jeanie hade levt i skräck för honom, men hon kom ihåg att hon hade önskat att mamma skulle stå på sig, hoppats att hon skulle explodera för en gångs skull, göra uppror mot den psykiska misshandeln … och lovat sig själv att aldrig låta sig behandlas på det viset. Den stillsamme George var raka motsatsen till hennes far, hade hon trott. Nu höjde George ögonbrynen. ”Du rodnar.” Hon drog ett djupt andetag. ”Kom igen nu, häll upp var sin armagnac åt oss så sätter vi oss där ute och svalkar oss.” Hon hörde den lirkande tonen i sin egen röst och hatade sig själv för den. ”Du såg honom själv”, lade hon till – ett lamt försök – och styrde stegen mot terrassen. Adrenalinet pirrade i kroppen och plötsligt var hon bara trött. ”Jag går nog upp”, sa han, men han gjorde ingen ansats att gå, bara stod där med den långa gängliga gestalten hopsjunken och liksom fastvuxen mitt på köksgolvet. Han såg ut att vara långt borta. Den dumma kontroversen om middagsbjudningen var glömd, det syntes tydligt. ”George … vad är det … vad är det för fel?” Hon gick fram till 8
honom och såg upp i hans ansikte. Och blev chockad när hon fick se en tung, tom förtvivlan i de bruna ögonen, en desperation som hon aldrig hade sett förut. ”George?” En sekund höll han fast hennes blick, orörlig. Det verkade som om han tänkte säga något, men i stället vände han sig plötsligt bort. ”Har det hänt något i dag?” ”Det är bra … bara bra.” Hans svar kom mitt i hennes fråga. ”Det har inte hänt något. Vad skulle det vara?” Hon såg att det ryckte i hans ansikte, det förvreds som om han försökte ändra uttrycket i det, men så gick han bort till trappan. ”Kommer du?” muttrade han när han försvann.
W Efter dagens hetta kändes sovrummet kvavt och instängt, trots att fönstret stod vidöppet. George vände sig mot henne när hon sjönk ner i sängen och drog långfingret över hennes kind, över munnen. Med en rörelse full av målmedvetet begär lät han det fortsätta ner över hennes kropp. Hon ville inte, men det var något enträget över smekningen, något som var svårt att säga nej till. Men det handlade inte om att älska – det verkade över huvud taget inte ha något med henne att göra. Det hade kunnat vara vem som helst. Hon fick faktiskt en märklig känsla av att ingen av dem var närvarande, låg där naken på det varma fuktiga lakanet. Det kändes som ett distansmöte – mekaniskt, en anonym sexövning. Och utan förvarning drog sig George undan, vände sig plötsligt på rygg och upp mot sängens trägavel, nästan som om en skorpion hade kommit krälande över lakanet. 9
Jeanie kisade i mörkret. ”Vad är det med dig … vad är det?” Utan ett ord for hennes man upp ur sängen och tände lampan på nattduksbordet. Där blev han stående, naken, med armarna i kors över bröstet, och stirrade på sin fru. Hon fick behärska sig för att inte rygga tillbaka, så kall och tom var blicken i hans bruna ögon. ”Jag … klarar inte av … det här.” Han sa det långsamt, försiktigt, som om han trevade sig runt orden. Hon sträckte sig efter honom, men han satte upp handflatan för att hålla henne ifrån sig fast hon inte hade flyttat sig från sin sida av sängen. Med andra handen tog han upp sina marinblå pyjamasbyxor som han sedan höll framför kroppen som en sköld. ”George, jag förstår inte. Berätta för mig. Tala om vad du menar.” Jeanie märkte att hon fick obehagligt svårt att andas när hon satte sig upp och såg på honom. George svarade inte, bara stod där. ”Jag menar …” Han lät som en drunknande som vägrar att låta sig räddas. ”Jag klarar inte av det längre.” ”Klarar inte av vad då? George?” Han vände sig bort från henne, tog sina glasögon från nattduksbordet och gick mot dörren. Jeanie hoppade upp och sprang efter. ”Vart ska du ta vägen? George? Du kan inte bara smita så där. Är det något jag har gjort? Snälla du … förklara.” Men George ruskade av sig henne, gav henne knappt en enda blick. ”Jag sover i gästrummet.” Jag klarar inte av det längre. Orden ringde i öronen på henne där hon låg ensam i den tillskrynklade sängen, chockad och framför allt undrande. Deras liv tillsammans – tjugotvå år var det nu – var välordnat, kanske till och med lite tråkigt. De grälade aldrig så länge Jeanie accepterade Georges till synes harmlösa behov av att ha kontroll över henne. Men i kväll kändes det som om hon 10
helt ovetande hade suttit på en vulkan som nu hade bestämt sig för att få ett utbrott. Vad hade det tagit åt hennes man?
W På morgonen uppförde han sig som om ingenting hade hänt. När hon kom ner i det soliga köket i nattlinnet hade han börjat duka fram frukostporslinet, marmeladburken, smörasken med lock i form av en ko … precis som han alltid gjorde. ”Vad var det som hände i går kväll?” Hon sjönk utmattad ner vid köksbordet. Han höll på att fylla den rostfria vattenkokaren, och nu tittade han upp som om han inte förstod frågan. ”Ingenting. Jag var trött.” ”Och så var det med det?” frågade hon skarpt. ”Är det allt du har att säga?” Han höjde ögonbrynen åt hennes håll, fortfarande med vattenkokaren i ett stadigt grepp. ”Gör nu inte den vanliga melodramen av det här, Jeanie. Jag har mycket på gång på jobbet. Jag är trött, har jag sagt.” Han ställde ner vattenkokaren på kontaktplattan och tryckte omsorgsfullt på strömbrytaren. Sedan slätade han ut sin vinröda slips över den fläckfria vita skjortan och stoppade ner den innanför linningen på de kritstrecksrandiga grå byxorna som hölls uppe av röda hängslen. Jeanie väntade och undrade flyktigt om hon kunde ha inbillat sig alltihop. ”George, i går kväll flydde du från mig som om jag plötsligt hade fått tio huvuden. Jag behöver inte hitta på någon melodram.” George strosade nonchalant runt bordet bakom henne, och när 11
han gav henne en liten puss på hjässan kände hon den milda doften av raktvålen som hon hade köpt åt honom till jul. ”Jag vill inte prata om det.” Han öppnade kylskåpet. ”Juice? Jag kokar ett ägg åt dig.”
W George hade aldrig kommit tillbaka till hennes säng. Nu, nästan tio år senare, låg Jeanie och lyssnade till sin mans bestämda steg på golvbräderna ovanför henne. Klockan var knappt halv sex, men det var sent för att vara George. Hon följde hans ordinarie väg till badrummet, hörde toaletten spola och vattnet rinna i rören och sedan att han gick hit och dit i sovrummet på jakt efter sina kläder. Rutinen hade förblivit oförändrad i alla de trettiotvå år de varit gifta, men sedan den där underliga kvällen hade hon inte fått dela den med honom. Och än i dag var hon lika okunnig om varför han hade gjort så där som hon hade varit då. I början hade hon tjatat på honom om en förklaring nästan varje dag. Om han led av prestationsångest så kunde den åtgärdas. Om det var något hon hade gjort, så ville hon veta vad. Snälla George, kom tillbaka till vår säng – jag ber dig … Hon hade vädjat, lirkat, förnedrat sig i sin längtan efter att allt skulle återgå till det normala. Händelsen hade legat stor och smärtsam bakom alla deras samtal på den tiden, men George hade aldrig sagt ett ord, vägrat blankt att diskutera saken med henne: det hade ingen orsak, det var inte hennes fel och han ville inte – eller kunde inte – tala om det. Jeanie blev så trött på den ständiga anspänningen att hon till sist helt enkelt hade gett upp. Hon hade inte berättat det för någon, inte ens för bästa väninnan Rita, för på något underligt sätt 12
skämdes hon. Nog måste det väl vara ett underbetyg på hennes sexualitet, även om George påstod motsatsen. Jeanies självförtroende var så knäckt att hon aldrig gjorde några ansatser att förföra honom efter den där kvällen. Bara en enda gång – omkring ett år senare, när båda hade druckit för mycket – hade han följt efter Jeanie in i det som nu var hennes sovrum. Fullt påklädda hade de inlett ett berusat fumlande ovanpå överkastet. Men tvärs igenom alkoholdimman hade hon nästan genast anat en plågad obeslutsamhet i sin mans smekningar. Hans hand svävade över hennes hud utan att bestämma sig, kroppen höll avstånd även när han kysste hennes mun. Och så stängdes plötsligt luckorna, precis som förra gången, och han sköt henne ifrån sig som om hon hade varit någon sorts fördärvlig fresterska. Snabbt och tyst tog han sig upp från sängen och ut ur hennes rum. Deras äktenskap hade anpassat sig. Inte helt och hållet, naturligtvis, och inte över en natt: snarare en långsam och smärtsam blekning av känslorna medan Jeanies vrede över makens tystnad – som plågade henne mycket mer än själva episoden – kapslades in och rationaliserades som en oundviklig uppoffring för äktenskapets skull. Hela hennes barndom hade handlat om uppoffringar. Jesus dog för att vi skulle få leva. Minns det och var tacksamma. Amen. De hade varit hennes fars käraste dygd. Den fromme pastor Dickinson hade grundat sitt liv på strikt och glädjelös pliktuppfyllelse och krävt samma sak av familjen. Tystnaden hade vilat tung över prästgården i väntan på hans tvingande diktat. Kort efteråt hade George köpt butikslokalen åt henne, kanske som något slags missriktat försök att gottgöra henne, och hon hade dragit i gång sitt företag med energi och entusiasm. Och hon hade lyckats. Hälsokostaffären Pomegranate – ”granatäpple” – låg halvvägs uppför Highgate Hill. Där såldes de vanliga vitaminerna, örtmedlen och specerierna, men också ekologiska grönsaker, 13
ostar, färskpressade juicer och smoothies, härliga fullkornsbröd och delikatesser. Jeanie hade gradvis byggt upp en pålitlig krets av stamkunder – vissa av dem reste lång väg för att handla hos henne – men hennes fyllda baguetter och dubbelmackor lockade även strökunder, i synnerhet på sommaren då många skulle ha picknick på Hampstead Heath.
W Hon måste ha somnat om, för det hon hörde därnäst var: ”Morron.” Hon såg på medan George försiktigt ställde muggen med hett te på nattduksbordet. ”Fantastiskt fint väder i dag.” Han drog ivrigt isär de tjocka gardinerna och lät vårsolen flöda in i rummet. Sedan stod han där med händerna i sidorna och log mot Jeanie. Det grå håret var prydligt kammat, de sköldpaddsbågade glasögonen satt lika snett som alltid – hans ena öra satt högre än det andra fast det märktes inte när man såg på honom, hade de kommit fram till för många år sedan – och det gjorde att han såg så försvarslös ut. ”Vad har du på gång i dag?” Hon gäspade. ”Intervju med en ny flicka till affären. Jola litar inte på sitt omdöme sedan hon valde den förra. Möte med en ny leverantör av färdiga veganluncher. Kolla en begagnad kyl – den vid fönstret har gett upp. Och så Ellie.” Båda log när de tänkte på dotterdottern. ”Du då?” George gick bort mot dörren med sina långbenta steg. ”Inte lika mycket som du, min vän. Golf i eftermiddag. Ge vår lilla skatt en stor kram från morfar.” Han talade i avsiktligt munter ton, men hon märkte att han – som alltid sedan försäkringsbolaget där han arbetat i hela sitt 14
yrkesverksamma liv hade ”erbjudit” honom att gå i pension i förtid för fem år sedan – ville verka mer upptagen än han var. Bara en enda gång, några månader efter det att han hade slutat på företaget, hade han sagt något om det: känslan att han numera bara var ”en reservdel”, som han hade uttryckt det. Men det hade förändrat förhållandet mellan dem. I början hade hon nästan fått dåligt samvete när hon gav sig iväg till jobbet varenda dag, ständigt lika entusiastisk, medan han irrade omkring ensam och sysslolös mellan golfrundorna. Men han hade kommit igen och väckt liv i sin ungdoms hobby att köpa gamla klockor, plocka isär dem och reparera dem, och nu var hela huset fullt med dem. De stod och tickade på varenda vågrät yta, nästan alla i otakt, som om själva hyllorna och byråskivorna var levande. Det var bara i Jeanies sovrum som det var tyst. Men hon anade att hennes mans tendens att bli fanatisk, en tendens som han hade lagt band på så länge han hade ett meningsfullt arbete, långsamt höll på att komma fram – och med den en obehagligt välbekant önskan att bestämma över henne. Den hade alltid funnits mellan dem, men på sistone verkade den ha tappat sin humoristiska sida.
15
2 Den eftermiddagen kände Jeanie att hon spände sig när hon kom in på gatan där hennes dotter Chanty bodde. Om Chanty hade varit hemma skulle allt ha varit väl: både Jeanie och hennes svärson Alex kunde uppföra sig när andra var med. Men Chanty var på jobbet – hon var dokumentärredaktör på Channel 4 och tycktes arbeta mer än tjugofyra timmar om dygnet – och det bara var Jeanie och Alex var det mer som en mexikansk revolverduell. Hon flyttade undan den gröna återvinningstunnan som sophämtarna helt vårdslöst hade slängt in på trädgårdsgången, och sedan gick hon uppför yttertrappan till det hundrafemtioåriga radhuset. ”Jean. Kom in.” Svärsonen fick fram ett halvhjärtat leende medan han steg åt sidan och släppte in henne. Måste konstnärer lukta? frågade hon sig och höll andan för att slippa odören av gammal svett från hans färgfläckiga T-shirt. Och för femtioelfte gången: Exakt vad är det Chanty ser hos den här mannen? Det syntes att han hade varit ”söt” en gång i tiden – stora blå ögon och ramsvarta lockar – och han kunde förvisso koppla på charm när han ville. Men Jeanie tyckte att han verkade egenkär och lite missnöjd, som om livet inte hade infriat sina löften. Han hade säkert levt högt på sitt utseende, men nu närmade han sig de fyrtio och var inte lika snygg längre, fast han fortfarande betedde sig som om han var det. Jeanie glömde bort svärsonen när hennes tvååriga dotterdotter kom springande med utsträckta armar och ett brett leende som lyste upp de enorma bruna ögonen: ”Gin, Gin …!” 16
Jeanie böjde sig ner och lyfte upp barnet i famnen, höll henne tätt intill sig, tryckte näsan mot Ellies rena, ljuvligt mjuka hud. ”Hur går det, Alex?” Alex ryckte på de smala axlarna. ”Barnavård har aldrig varit min bästa musa.” Jeanie höll sig lugn. Det gick inte an att brusa upp när Ellie var med. ”När ska du ha utställningen? Det är väl ganska snart?” sa hon glättigt. Det var inte avsett som någon pik, hon försökte bara småprata, men Alex sardoniska leende avslöjade att han hade tolkat det så. ”Jag har skjutit upp den.” Jeanie vände sig bort och började plocka ihop ytterkläder åt Ellie. ”Jaså … vad synd”, sa hon vänligt. ”Nu så”, fortsatte hon vänd mot Ellie, ”nu ska vi sätta på dig jackan och gå till parken och mata änderna.” ”Det är ingen mening med att pressa fram något under tvång. Det kommer när det kommer. Jag behöver svängrum.” Han lutade sig mot hyllan ovanför den öppna spisen i vardagsrummet och lade ut texten som om han skulle underhålla gästerna på en soaré. Det fanns inte mycket möbler i rummet. På det slipade brädgolvet låg en ljus sisalmatta, och på den stod bara den stora bruna skinnsoffan, en elegant Conranfåtölj med träkarmar och dovt orange klädsel, en stoppad pall och en jättelik platt-tv. Jeanie visste att detta delvis var ett estetiskt beslut. De dekorativa inslagen var målningar – färgstarka, de flesta abstrakta – och en modern rektangulär spegel som täckte väggytan ovanför eldstaden. Men de hade tydligen kommit fram till att det var meningslöst, så länge Ellie var liten, att ha något som kunde vältas, gå sönder eller skada henne. Jeanie blev så indignerad att hjärtat började slå fortare. ”Svängrum”, minsann! Han behövde ”svängrum”! Den här arroganta slöfocken som utnyttjar Chantys missriktade kärlek varenda dag, 17
som får mat, kläder och husrum utan att någonsin bidra med en enda penny, och som tycker att hans egen underbara dotter bara är till besvär, han har mage att gnälla om ”svängrum”! Och enligt hennes åsikt var de målningar han åstadkommit dittills till råga på allt bara dåliga kopior av Hodgkins verk. ”Jag kommer tillbaka med henne vid femtiden.” Hon försökte le men kände att vreden lyste som en neonskylt i ansiktet. ”Visst … när du vill … vi ses, lilla gumman.” Alex böjde sig ner och kysste sin dotter på hjässan. Han undvek sin svärmors blick.
W Jeanie drog ett djupt andetag och tvingade sig att sjunga glatt för sin dotterdotter medan de gick uppför backen till parken. Att jag inte kan vara lite mer mogen! tänkte hon. Men hon hade varit med när Chanty var i nionde månaden och kollapsade på sina föräldrars köksgolv med ett brev i handen – det vidriga brevet som Alex hade lämnat kvar: Det här funkar inte för mig. Jag är inte redo att bli far, jag har så mycket att uträtta. Förlåt mig. Jag älskar dig, men allt det här var ett fruktansvärt misstag. Alex x Brevet hade inte varit nerklottrat i plågad flyktbrådska, och i Jeanies ögon hade det gjort saken mycket värre. Nej – det hade 18
präntats med stor omsorg och svarta krusiduller i korta rader på tjock gräddgul kartong, så att det nästan såg ut som en inbjudan till en fest. Chanty hade bokstavligen inte kunnat andas. George hade ringt efter ambulans, och när hans dotter hade körts till akuten med tjutande sirener stod det klart att förlossningen hade börjat. I sin själviskhet hade alltså den där mannen – som Jeanie nu förväntades acceptera och tycka om, till och med vara varmt fäst vid – utsatt sin dotter, och även Jeanies dotter, för livsfara. Men Ellie hade klarat sig galant, så liten hon var. Hon hade legat i kuvös i två dygn för att hennes andning skulle stabiliseras, men hon hade aldrig verkat det minsta bräcklig. Vilket inte var Alex förtjänst. ”En gång till … en gång till!” envisades hon nu, så Jeanie sjöng visan en gång till och tittade förtjust på medan Ellies ljusa lockar svängde hit och dit i takt med melodin. Men även om Chanty hade valt att förlåta honom och George – som inte var den sorten som grubblade så mycket över sådant – hade lyckats komma över det, så gällde inte samma sak för Jeanie. Så fort hon såg honom blev hon påmind om sin dotters ansikte, ständigt rödgråtet medan hon kämpade för att ensam ta hand om babyn under de månader som hade gått innan Alex nedlät sig att komma tillbaka.
W Lekplatsen låg folktom så när som på en pojke i fyraårsåldern och hans far. De åkte mitt emot varandra på karusellen, sparkade upp farten och tjöt av skratt. ”Gung … gung … kom!” När Ellie blev utsläppt ur sittvagnen 19
sprang hon raka vägen till gungorna. Jeanie visste av erfarenhet att det här kunde pågå i timmar. Hennes dotterdotter föll nästan i trans medan hon gungade. ”Högre! Högre!” uppmanade hon om mormor inte sköt på tillräckligt energiskt. I dag var det inte gungan som förtrollade Ellie utan pojken och pappan. Ögonen lyste av skratt när hon följde deras påhitt. Men plötsligt släppte pojken det blåmålade karusellräcket och kom rusande över lekplatsens porösa asfalt för att hämta sin boll – rakt i vägen för Ellies gunga. Jeanie hörde någon ropa ”Dylan!” i samma ögonblick som hon kastade sig fram mot gungan och med ett ryck lyckades hejda sitt barnbarn just som pojken susade förbi, lyckligt ovetande om att bara ett par centimeter dagsljus hade skilt honom från en otäck skada. ”Dylan!” Jeanie vände sig om och såg att mannen var vit i ansiktet av chocken. Han sprang fram till sin son, och i stället för att gräla kramade han honom hårt ända tills pojken slingrade sig ur hans famn och fortsatte att leka med bollen. Mannen reste sig upp. Han var kraftigt byggd men rörde sig oväntat graciöst och smidigt. Jeanie såg på medan han drog handen fram och tillbaka över sitt gråsprängda stubbade hår – en gest som förde tanken till ett barn med en snuttefilt. ”Tack”, sa han. ”Tusen tack.” Jeanie ryckte på axlarna, log. ”Sådant händer jämt och ständigt.” ”Men det får inte hända Dylan – inte en enda gång.” Han lät nästan desperat. ”Det är ingen fara med din son. Nära skjuter ingen hare”, sa hon tröstande och tänkte att han måste vara ovan vid lekplatser, som han tog vid sig. Ett ögonblick såg mannen oförstående ut. ”Å … nej, nej, det är inte min son, det är mitt barnbarn. Dylan är min dotters grabb. Det märks väl att jag inte är ute med honom så ofta. Det här är 20
bara fjärde gången hon har gett mig lov till det.” Han drog ett djupt andetag. ”Och det skulle utan tvekan ha blivit sista gången om han hade fått gungan i huvudet.” ”Ner … ner, Gin!” krävde Ellie. Hon hade blicken fäst på Dylans boll. Jeanie lyfte ner henne ur gungan, och hon skyndade iväg och ställde sig bredvid pojken och kikade blygt på honom. ”Låt flickan vara med och leka!” ropade hans morfar. Dylan tog ingen som helst notis om honom. ”Hur gammal är din dotter?” Jeanie skrattade. ”Samma här – Ellie är min dotterdotter. Hon är drygt två år.” Han skrattade med och höll upp händerna i protest. ”Det var inget försök till smicker, jag lovar. Jag bara tog för givet …” Han tittade generat bort. Det uppstod en besvärad tystnad och Jeanie såg sig omkring efter Ellie, som nu var totalt koncentrerad på att jaga Dylan och hans boll. Hon skrek av skratt varje gång han lät henne komma nära. ”Konstigt, det här med barnbarn”, sa mannen och följde pojken med blicken. ”Inte trodde jag att det skulle bli så stort.” Det var nästan som om han pratade för sig själv. ”Men jag har upptäckt att han betyder allt för mig.” Jeanie blev överraskad. Det var inte det att hon tvivlade på att han talade sanning – eller på hans känslor, för den delen. Det var bara en lite väl privat kommentar att rikta till en vilt främmande människa. ”Jag vet … jag förstår precis vad du menar”, svarade hon spontant, för också hon hade blivit överväldigad av sina känslor för sitt barnbarn redan första gången hon höll Ellie i famnen. Det var på sjukhuset, medan de gjorde i ordning kuvösen åt den lilla. Det hade bokstavligen talat varit kärlek vid första ögonkastet. ”Det kanske beror på att vi inte känner oss tillräckligt gamla”, sa hon och log. 21
Mannen skrattade. ”Så sant som det är sagt.” ”Det är nästan som en drog”, fortsatte hon. ”Om jag inte träffar henne på ett par dagar får jag abstinens.” Hon skrattade och blev plötsligt så där brittiskt blyg för starka känslor. Hon hade ju inte varit den sortens mamma som tjatade på barnen om att hon ville ha barnbarn. När Chanty berättade att hon var gravid hade Jeanie faktiskt blivit lite missmodig, själviskt orolig för störningar i sitt fullspäckade schema. Dylan kom skuttande till morfar. ”Jag får inte vara i fred för henne … hon är i vägen varenda gång jag sparkar!” Mannen ryckte på axlarna. ”Hon är ju så liten. Var snäll mot henne.” Pojken tittade upp på honom med en frustrerad rynka i pannan, och Jeanie tyckte att han var ett enastående vackert barn med sin gyllene hy och sina klara havsgröna ögon. ”Gå och lek med henne ett tag”, sa mannen. ”Det dör du inte av.” Dylan marscherade iväg med bollen svartsjukt tryckt mot bröstet. ”Så fin han är!” Mannen nickade stolt. ”Det är din dotterdotter också.” Och det var hon. Ellie bråddes mest på sin mamma: stark, ljus och målmedveten – men kerublikt ljus som bara småbarn är. Och dessutom hade hon Georges stora smäktande bruna ögon. ”Nu måste jag gå.” Jeanie ropade på Ellie och styrde stegen mot sittvagnen. ”Vi kanske ses igen”, sa mannen. ”Kanske det.” ”Jag har Dylan varje torsdag nu. Min dotter jobbar och dagmamman går på strålbehandling på sjukhuset på torsdagarna – hon har haft bröstcancer.” ”Å … jag hoppas att det har gått bra”, mumlade Jeanie artigt. 22
”Det ger mig en chans att träffa Dylan”, fortsatte mannen, men så avbröt han sig. ”Jag menade inte att jag är glad att hon fick cancer …” Rösten dog bort. ”Nej, det förstår jag.” Jeanie log åt hans generade min. ”Ja, hej då.” För att bespara honom förlägenheten skyndade hon iväg och lyfte upp sin dotterdotter.
23