EN FÖRBANNELSE, ETT VAL,TVÅ ÖDEN … DEN STORSLAGNA FINALEN I SUCCÉSERIEN! Ethan och Lena är allt för varandra. Men är deras kärlek stark nog att hålla för avståndet mellan två världar? Ethan har offrat allt. Han har lämnat sitt vanliga liv bakom sig. Och han har bara en sak i huvudet: att ta sig tillbaka till Lena.Trots hinder som verkar omöjliga kämpar Ethan för att kunna återvända hem mot alla odds. Allt ser mörkt ut, men Lena ger inte heller upp – hon gör allt för att återfå Ethan. Men kan man trotsa själva döden?
Deras öde avgörs här och nu. Missa inte den storslagna finalen i Beautiful Creatures-serien! En fantastisk succé som även blivit storfilm.
ISBN ISBN 978-91-552-5907-5 978-91-552-6116-0
9 789155 261160
Kami Garcia & Margaret Stohl
BOK 4
Den sista prövningen Översättning Carina Jansson
First published by Little, Brown and Company, a division of Hachette Book Group, Inc. © Kami Garcia och Margaret Stohl 2013 Originalets titel: Beautiful Redemption Published by agreement with Lennart Sane Agency AB © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2014 www.semic.se Översättning: Carina Jansson Omslagsform: David Caplan Omslagsbild: Archangel Images Form inlaga: Monica Sundberg och RP Form Tryckt av ScandBook, Falun 2014 ISBN: 978-91-552-6116-0
Till våra fäder, Robert Marin och Burton Stohl, som fick oss att tro att vi kunde göra vad som helst och till våra makar, Alex Garcia och Lewis Peterson, som fick oss att göra det enda vi aldrig trodde att vi skulle klara.
Döden är odödlighetens begynnelse. Maximilien de Robespierre
LENA
En ny början Andra människor drömde om att flyga. Jag drömde mardrömmar om att falla. Jag kunde inte prata om det, men jag kunde heller inte sluta tänka på det. På honom. Ethan faller. Ethans sko som landade på marken, bara några sekunder tidigare. Han måste ha tappat den i fallet. Jag undrade om han visste. Om han hade vetat. Varje gång jag slöt ögonen såg jag den där leriga, svarta skon falla från toppen av vattentornet. Ibland hoppades jag att det var en dröm. Jag hoppades att jag skulle vakna, och att han skulle stå och vänta på uppfarten utanför Ravenwood för att skjutsa mig till skolan.
9
Vakna, sömntuta. Jag är snart där. Så skulle han ha keltat. Jag skulle höra Links usla musik genom det öppna fönstret innan jag såg Ethan bakom ratten. Så föreställde jag mig att det skulle bli. Jag hade drömt tusen mardrömmar om honom tidigare. Innan jag kände honom, eller åtminstone innan jag visste att han var Ethan. Men det här liknade ingenting jag sett i någon annan mardröm. Det borde inte ha hänt. Hans liv borde inte ha blivit så här. Och mitt liv borde inte ha blivit så här. Den där leriga, svarta skon borde inte ha fallit. Livet utan Ethan var värre än en mardröm. Det var en verklighet. Och en verklighet jag vägrade tro på. Andra februari Mardrömmar tar slut. Det är så man vet att de är mardrömmar. Det här – Ethan – allt – det tar inte slut, visar inga tecken på att ta slut. Det kändes – det känns – som om jag sitter fast. Som om det var mitt liv som krossades när han – när allt annat tog slut. Det splittrades i tusen små skärvor. När han slog i marken. Jag orkade inte ens titta på min skrivbok längre. Jag kunde inte skriva poesi – det gjorde till och med ont att läsa. Allt var alltför sant. Den viktigaste människan i mitt liv hoppade från vattentornet i Summerville och dog. Jag visste varför han gjorde det. Den vetskapen hjälpte mig inte alls. Vetskapen om att det var för min skull gjorde bara allting värre.
10
Ibland kändes det inte som om världen var värd det. Att räddas. Ibland kändes det inte som om jag heller var värd det. Ethan tyckte att han gjorde det enda rätta. Han visste att det var vansinnigt. Och han ville inte, men han gjorde det ändå. Ethan var sådan. Även om han var död. Han räddade världen, men han krossade mig. Och nu då?
11
BOK ETT Ethan
Kapitel 1
Hemma En suddig, blå himmel ovanför mig. Molnfri. Perfekt. Precis som himlen i verkligheten, men lite blåare och med lite mindre solsken i ögonen. Himlen i verkligheten är nog inte perfekt, egentligen. Det kanske är det som gör den så perfekt. Gjorde den. Jag knep ihop ögonen igen. Försökte vinna tid. Jag var inte säker på att jag var redo att se vad det än var som fanns att se där ute. Klart att himlen såg bättre ut här – det skulle ju ändå föreställa himmelriket. Inte för att jag kunde utgå ifrån att det var där jag hade hamnat. Jag hade varit en hyfsat god människa, såvitt jag kunde be-
15
döma. Men jag hade sett tillräckligt för att veta att jag haft fel om mer eller mindre allting jag trott på hittills. Jag hade ett öppet sinne, åtminstone med Gatlin-mått mätt. Alltså, jag hade ju hört alla teorier. Jag hade suttit med på fler söndagsskolelektioner än de flesta. Och efter mammas olycka berättade Marian att hon gick en kurs i buddhism på Duke, där läraren kallade sig Buddha Bob och sa att paradiset var en tår i en tår i en tår, eller något åt det hållet. Och året före det försökte mamma få mig att läsa Dantes Inferno, som enligt Link handlade om en brinnande kontorsbyggnad men som egentligen visade sig handla om en killes resa genom helvetets nio kretsar. Jag minns bara det mamma berättade om monster eller djävlar som frusit fast i en sjö. Det kan ha varit i den nionde kretsen, men det var så många kretsar där nere att jag blandade ihop dem efter ett tag. Efter allt jag lärt mig om andra världar över och under och bredvid det jag trott var den vanliga, i det mångbottnade universum som var besvärjarvärlden, dög den där första skymten av en blå himmel gott åt mig. Det var en lättnad att bli mött av någonting som påminde om ett töntigt vykort från en semesterort. Jag väntade mig inga pärleportar eller nakna änglabarn. Men den blå himlen var ett trevligt inslag. Jag öppnade ögonen igen. Fortfarande blått. Carolina-blått. Ett knubbigt bi surrade över mitt huvud, steg högt mot himlen – tills han stötte emot den, precis som han gjort tusen gånger förut. För det var inte himlen. Det var taket. Och det här var inte himmelriket. Jag låg i min gamla mahognysäng i mitt ännu äldre sovrum på Wate’s Landing.
16
Jag var hemma. Och det var omöjligt. Jag blinkade. Fortfarande hemma. Hade det varit en dröm? Jag hoppades verkligen det. Kanske var det en dröm, precis som det hade varit varenda morgon det första halvåret efter mammas död. Snälla, låt det vara en dröm. Jag vred på mig och trevade med handen i dammet under sängen. Jag kände den välbekanta högen med böcker och drog ut en av dem. Odysséen. En av mina favoritserieromaner, även om jag misstänkte att Mad Comix hade tagit sig rätt stora friheter med Homeros originalversion. Jag tvekade och drog ut en annan bok. På drift. Anblicken av Kerouacs roman var ett oemotsägligt bevis, och jag lyfte blicken mot den bleka rektangeln på väggen. Där hade kartan där jag märkt ut alla platser jag ville besöka hängt fram till för bara några dagar sedan – hade det verkligen inte gått längre tid? Jo, det här var mitt rum. Den gamla klockan på nattduksbordet verkade ha stannat, men allt annat såg ut som det alltid hade gjort. Det måste vara varmt ute, för att vara januari. Ljuset som strömmade in genom fönstret var nästan onaturligt – ungefär som om jag befann mig i en version av Links usla planer på en musikvideo för Holy Rollers. Men bortsett från studiobelysningen såg rummet precis ut som när jag lämnat det. Böckerna låg kvar under sängen, och skokartongerna som innehöll hela min livshistoria stod kvar vid väggen. Allt som borde finnas där fanns där, åtminstone såvitt jag kunde se. Utom Lena.
17
L? Är du där? Jag kände henne inte. Jag kände ingenting. Jag tittade på mina händer. De såg ut som vanligt. Inga blåmärken. Jag tittade på min enkla, vita t-shirt. Inget blod. Inga hål på jeansen eller på min kropp. Jag gick till badrummet och studerade mitt ansikte i spegeln över handfatet. Där var jag. Samma gamla Ethan Wate. Jag granskade fortfarande min spegelbild när jag hörde ett ljud från bottenvåningen. ”Amma?” Mitt hjärta verkade bulta ganska hårt, vilket var lustigt eftersom jag inte hade känt det slå överhuvudtaget sedan jag vaknat. Hur som helst kunde jag höra de vanliga ljuden från huset, nerifrån köket. Golvbrädor som knarrade när någon gick fram och tillbaka mellan skåpen och spisen och det gamla köksbordet. Samma gamla fotsteg som rörde sig på samma gamla vanliga sätt en vanlig gammal morgon. Om det nu var morgon. Lukten från vår gamla stekpanna drev upp nerifrån. ”Amma? Det luktar väl inte bacon?” Rösten som svarade var klar och lugn. ”Älskling, du vet nog vad jag lagar. Jag klarar bara av en enda maträtt, om man ens kan kalla den det.” Den där rösten. Så välbekant. ”Ethan? Hur länge till måste jag vänta på en kram? Jag har varit här nere ett bra tag nu, älskling.” Jag förstod inte orden. Jag uppfattade ingenting annat än själva rösten. Jag hade hört den förut, för inte så länge sedan, men inte så här. Så hög och klar och livfull, som om hon faktiskt befann sig där nere.
18
Vilket hon gjorde. Orden var som musik. De jagade bort allt elände och all förvirring. ”Mamma? Mamma!” Jag rusade nerför trappan, tre steg i taget, innan hon hann svara.
19
Kapitel 2
Stekta gröna tomater Där stod hon, barfota i köket, med håret lika slarvigt uppsatt som jag mindes det. Den styva, vita bomullsblusen – pappa brukade kal�la den för hennes ”uniform” – hade fortfarande fläckar av målarfärg eller bläck från hennes senaste projekt. Jeansen var som vanligt uppvikta över vristerna, oavsett om det var modernt eller inte. Mamma brydde sig aldrig om sådana saker. I ena handen höll hon vår svarta gamla gjutjärnsstekpanna fylld med gröna tomater, och i den andra höll hon en bok. Hon hade förmodligen läst medan hon lagat mat, utan att titta upp. Nynnat på någon låt, utan att egentligen vara medveten om det och utan att ens höra sig själv. Typiskt mamma. Hon verkade vara sig precis lik. Det kanske bara var jag som hade förändrats. Jag tog ett steg närmare, och hon vände sig mot mig och släppte boken. ”Där är du ju, min lilla pojke.” Hjärtat vändes ut och in. Ingen annan kallade mig det – ingen
20
ville, och jag skulle inte låta någon göra det. Bara mamma. Sedan lade hon armarna om mig, och världen slöt sig omkring oss när jag begravde ansiktet i hennes kram. Jag andades in den varma doften och den varma känslan och allt som var varmt och allt som var mamma för mig. ”Mamma. Du är tillbaka.” ”En av oss är det.” Hon suckade. Det var då det slog mig. Hon stod hemma i mitt kök, och jag stod hemma i mitt kök, och det kunde bara betyda en av två saker – antingen hade hon återvänt från de döda, eller … Eller så hade jag inte gjort det. Hennes ögon fylldes av någonting – tårar, kärlek, medlidande – och i nästa ögonblick omfamnade hon mig igen. Mamma hade alltid förstått allting. ”Jag vet, min lilla pojke. Jag vet.” Mitt ansikte hittade sitt gamla gömställe vid hennes ena axel. Hon kysste mig på hjässan. ”Vad hände med dig? Det skulle ju inte sluta så här.” Hon lutade sig bakåt för att kunna se på mig. ”Ingenting skulle sluta så här.” ”Jag vet.” ”Å andra sidan finns det väl inget bra sätt för ett liv att ta slut, eller hur?” Hon nöp mig i hakan, såg mig i ögonen och log. Jag hade memorerat det. Det där leendet, hennes ansikte. Allt. Det var allt jag hade haft kvar när hon var borta. Jag hade alltid vetat att hon levde vidare någonstans, på något sätt. Hon hade räddat Macon och skickat mig sånger som väglett mig genom alla märkliga kapitel av mitt liv med besvärjarna. Hon hade funnits där hela tiden, precis som när hon fortfarande levde. Det här var bara ett ögonblick, men jag ville dra ut på det så länge jag kunde.
21
Jag vet inte hur vi hamnade vid köksbordet. Jag minns ingenting annat än hennes trygga, varma famn. Men där satt jag, i min vanliga stol, som om de senaste åren aldrig hade funnits. Det låg böcker överallt – och mamma såg ut att vara halvvägs igenom dem allihop, precis som vanligt. En strumpa, förmodligen direkt från tvättkorgen, stack ut ur Den gudomliga komedin. En servett tittade fram ur Iliaden, och ovanpå den markerade en gaffel hur långt hon kommit i ett uppslagsverk om grekisk mytologi. Köksbordet var belamrat med hennes älskade pocketböcker i höga staplar. Det kändes som om jag var tillbaka i biblioteket med Marian. Tomaterna fräste i pannan och jag andades in doften av min mor – gulnande papper och bränd olja, färska tomater och gammal kartong, allt spetsat med en nypa cayennepeppar. Inte konstigt att bibliotek alltid gjorde mig hungrig. Mamma ställde en blåvitmönstrad tallrik på bordet mellan oss. Kinesiskt porslin – eller ”drakgods”, som mamma brukade kalla det. Jag log, för den tallriken hade varit hennes favorit. Hon lade tomaterna på lite hushållspapper och kryddade med svartpeppar. ”Varsågod. Hugg in.” Jag stack gaffeln i den närmaste tomatskivan. ”Jag har faktiskt inte ätit det här sedan du … sedan olyckan.” Tomaten var så varm att jag brände mig på tungan. Jag tittade på mamma. ”Är vi … Är det här …?” Hon mötte min blick, oförstående. Jag försökte igen. ”Du vet. Himlen?” Hon skrattade och hällde upp sötat iste i två höga glas – förutom stekta tomater var te det enda min mamma kunde tillaga. ”Nej, EW, inte himlen. Inte direkt.” Jag måste ha sett ängslig ut, som om jag trodde att vi råkat hamna på det där andra stället. Men det kunde inte heller stämma, för – hur töntigt det än lät – att träffa mamma igen var som
22
att komma till himlen, även om universum kanske inte såg det på samma sätt. Å andra sidan hade universum och jag inte varit överens om särskilt mycket den senaste tiden. Mamma lade handen mot min kind, log och skakade på huvudet. ”Nej, det här är inte någon sorts sista viloplats, om det är det du menar.” ”Vad gör vi här, då?” ”Jag vet faktiskt inte. Man får ingen instruktionsbok när man checkar in.” Hon tog min hand. ”Jag har alltid vetat att jag var här för din skull – att någonting var oavslutat, att det fanns någonting jag behövde lära dig eller tala om för dig eller visa dig. Det var därför jag skickade sångerna.” ”Varselsångerna.” ”Precis. Du höll mig verkligen sysselsatt. Och nu när du är här känns det som om vi aldrig har varit ifrån varandra.” Hon fick något mörkt i blicken. ”Jag har längtat efter att få träffa dig igen, men jag hoppades att jag skulle få vänta mycket längre. Jag är så ledsen för din skull. Det måste kännas fruktansvärt att behöva lämna Amma och din far. Och Lena.” Jag nickade. ”Det känns för jäkligt.” ”Jag vet. Jag känner likadant”, sa hon. ”För Macon?” Orden ramlade ur mig innan jag hann stoppa dem. Hennes kinder blev illröda. ”Jag förtjänade väl det där, antar jag. Men en mamma behöver inte diskutera alla aspekter av sitt liv med sin sjuttonårige son.” ”Förlåt.” Hon kramade min hand. ”Det var framför allt dig jag inte ville lämna. Och det var dig jag oroade mig mest för. Dig och din far. Lyckligtvis blir din far oerhört väl omhändertagen av familjen Ravenwood nu. Lena och Macon har kastat några väldigt kraftful-
23
la besvärjelser över honom, och Amma hittar på sina egna historier. Mitchell har ingen aning om vad som har hänt dig.” ”Har han inte?” Hon skakade på huvudet. ”Amma säger att du är hos din moster i Savannah, och han tror henne.” Mammas leende blev osäkert, och hon stirrade in i skuggorna bakom mig. Jag visste att hon oroade sig för pappa, med eller utan besvärjelser. Mitt plötsliga försvinnande från Gatlin plågade förmodligen henne lika mycket som det plågade mig – att bara stå och titta på, utan att kunna påverka någonting. ”Men det är ingen långsiktig lösning, Ethan. Just nu gör alla bara så gott de kan. Det brukar bli så.” ”Jag vet.” Jag hade själv gått igenom det en gång. Vi visste båda två när. Hon sa ingenting mer efter det, tog bara upp sin gaffel. Vi åt tillsammans under tystnad resten av eftermiddagen, eller ett kort ögonblick. Jag kunde inte längre avgöra vad som var vad, och jag tvivlade på att det spelade någon roll. Vi satt på verandan på baksidan av huset och åt blanka, våta körsbär direkt ur durkslaget. Himlen hade börjat skifta i mörkblått och stjärnorna strålade nästan overkligt klart. Jag såg stjärnor från såväl besvärjarhimlen som de dödligas himmel. Den kluvna månen hängde mellan Polstjärnan och Sydstjärnan. Jag visste inte hur det var möjligt att se två natthimlar samtidigt, två uppsättningar stjärnbilder, men det var det. Jag kunde se allt nu, som om jag var två olika människor på samma gång. Äntligen ett slut på den där sprucken själgrejen. En av fördelarna med att vara död var väl att min själs båda halvor hade förenats igen. Ja, säkert. Allt hade fallit på plats nu när det var över, eller kanske just för
24
att det var över. Livet fungerade väl så ibland. Allt såg så enkelt ut härifrån. Så obegripligt ljust. Varför var det här den enda lösningen? Varför måste det sluta så här? Jag lutade huvudet mot mammas axel. ”Mamma?” ”Ja, älskling?” ”Jag måste prata med Lena.” Sådär. Nu hade jag äntligen sagt det. Det enda som hindrat mig från att andas ut och slappna av. Det enda som fått mig att känna att jag inte kunde sitta stilla, inte kunde stanna. Som om jag måste resa på mig och gå någonstans, trots att jag inte hade någonstans att ta vägen. Som Amma brukade säga – det bästa med sanningen är att den är sann, och det går inte att diskutera med sanningen. Du kanske inte gillar den, men det gör den inte mindre sann. Det var allt jag hade kvar just nu. ”Du kan inte prata med henne.” Mamma rynkade pannan. ”Inte på något enkelt sätt, i alla fall.” ”Jag måste tala om för henne att jag har det bra. Jag känner henne. Hon väntar på ett tecken från mig, precis som jag väntade på ett tecken från dig.” ”Det finns ingen Carlton Eaton som kan leverera ett brev från dig till henne, Ethan. Det går inte att skicka brev från den här världen, och du kan inte ta dig in i hennes. Och även om du kunde det, skulle du inte kunna skriva någonting. Du anar inte hur många gånger jag har önskat att det gick.” Det måste finnas ett sätt. ”Jag vet. I så fall skulle du ha hört av dig oftare.” Hon tittade upp mot stjärnorna, och det glittrande ljuset reflekterades i hennes ögon. ”Varenda dag, min pojke. Varenda dag.” ”Men du kom på ett sätt att kontakta mig. Du använde böckerna i arbetsrummet, och varselsångerna. Och jag såg dig den där
25
natten på kyrkogården. Och i mitt rum, minns du det?” ”Varselsångerna var De storas idé. Eftersom jag hade sjungit för dig sedan du föddes, antar jag. Men alla är olika. Jag tror inte att du skulle kunna skicka en varselsång till Lena.” ”Även om jag kunde skriva en.” Mina låtskrivartalanger fick Link att framstå som John Lennon. ”Det var inte lätt för mig heller, och jag har ändå varit här mycket längre än du. Och jag fick hjälp av Amma, Twyla och Arelia.” Hon kisade upp mot tvillinghimlarna. ”Glöm inte att Amma och De stora har krafter jag inte vet någonting om.” ”Men du var ju väktare.” Det måste finnas mycket hon kände till, men inte de. ”Precis. Jag var väktare. Jag gjorde vad De fjärran väktarnas råd sa åt mig att göra, och lät bli allt de sa åt mig att låta bli. Man bråkar inte med dem, och man bråkar inte med deras historieskrivning.” ”Besvärjarkrönikorna?” Hon tog upp ett körsbär ur durkslaget och granskade det. Det dröjde så länge innan hon svarade att jag började undra om hon inte hade hört mig. ”Vad vet du om Besvärjarkrönikorna?” ”De fjärran väktarna kom till biblioteket före Marians rättegång, och de hade boken med sig.” Hon ställde det gamla metalldurkslaget på trappsteget nedanför oss. ”Glöm Besvärjarkrönikorna. Inget av det där spelar någon roll längre.” ”Varför inte?” ”Jag menar allvar, Ethan. Faran är inte över för oss än.” ”Faran? Vad pratar du om? Vi är ju redan … du vet.” Hon skakade på huvudet. ”Vi har bara kommit halvvägs. Vi måste ta reda på vad som håller oss kvar här, så att vi kan gå vidare.”
26
”Och om jag inte vill gå vidare?” Jag var inte redo att ge upp. Inte så länge Lena väntade på mig. Än en gång dröjde det länge innan mamma svarade, och när hon väl gjorde det lät hon dystrare än jag någonsin hört henne. ”Jag tror inte att du har något val.” ”Det hade du”, sa jag. ”Det var inget val. Du behövde mig. Det är därför jag är här – för din skull. Men inte ens jag kan förändra det som har hänt.” ”Inte? Du kan åtminstone försöka”, sa jag och upptäckte att jag hade mosat ett körsbär i handen. Den röda saften rann mellan fingrarna. ”Det finns ingenting att försöka, Ethan. Det är över. Det är för sent.” Hon viskade knappt, men det kändes som om hon skrek. Ilskan vällde upp inom mig. Jag kastade ut ett körsbär i trädgården, sedan ett till, sedan allihop. ”Men Lena och Amma och pappa behöver mig, och jag tänker inte bara ge upp. Det känns som om jag egentligen inte ska vara här, som om allt är ett enda stort misstag.” Jag tittade på det tomma durkslaget i mina händer. ”Och det är inte säsong för körsbär. Det är vinter.” Jag såg på henne med tårar i ögonen, trots att det enda jag kände var ilska. ”Det ska vara vinter nu.” Mamma lade sin hand på min. ”Ethan.” Jag drog mig undan. ”Försök inte trösta mig. Jag har saknat dig, mamma, det har jag verkligen. Mer än jag kan beskriva. Men hur glad jag än är över att träffa dig, vill jag vakna och upptäcka att inget av det här har hänt. Jag vet varför jag var tvungen att göra det. Jag fattar, absolut. Men jag vill inte vara fast här för alltid.” ”Vad trodde du skulle hända?” ”Jag vet inte. Inte det här.” Var det sant? Hade jag verkligen trott att jag kunde slippa offra mig för att rädda världen? Trodde jag att allt det där med En som är två bara var ett skämt?
27
Det hade väl varit lättare att spela hjälte. Men nu när det var på riktigt – nu när jag stod inför en evighet med allt jag hade förlorat – kändes det plötsligt inte lika enkelt längre. Mamma fick också tårar i ögonen. ”Jag är så ledsen, EW. Om jag kunde ändra på någonting skulle jag göra det.” Hon lät lika förtvivlad som jag kände mig. ”Tänk om du kan det?” ”Jag kan inte ändra på allt.” Mamma tittade ner på sina nakna fötter. ”Jag kan inte ändra på någonting.” ”Jag vill inte flytta till någon himmel, och jag vill inte få några jäkla änglavingar.” Jag slängde ifrån mig durkslaget. Det studsade slamrande nerför trappan och rullade ut på gräsmattan. ”Jag vill vara med Lena och jag vill leva och jag vill gå på bio och äta popcorn tills jag mår illa och köra för fort och få böter och vara så pinsamt kär i min flickvän att jag skämmer ut mig varenda dag i resten av mitt liv.” ”Jag vet.” ”Nej, det gör du nog inte”, sa jag, högre än jag hade tänkt mig. ”Du fick ett liv. Du blev kär – två gånger – och du fick en familj. Jag är sjutton år gammal. Det här kan inte vara slutet för mig. Jag kan inte vakna i morgon och veta att jag aldrig får se Lena igen.” Mamma suckade, lade armen om mig och drog mig intill sig. Jag sa det igen, för jag visste inte vad jag annars skulle säga. ”Jag kan inte.” Hon klappade mig på huvudet som om jag var en ledsen, rädd liten pojke. ”Klart att du kan få se henne igen. Det är inte svårt. Jag kan inte lova att du kan prata med henne, och hon kommer inte att kunna se dig, men du kan se henne.” Jag spärrade häpet upp ögonen. ”Vad pratar du om?” ”Du existerar. Vi existerar här. Lena och Link och din far och Amma, de existerar i Gatlin. Den ena existensen är inte mer
28
verklig än den andra, de är bara olika. Du är här och Lena är där. Du kommer aldrig att kunna vara helt närvarande i hennes värld, inte som du en gång var. Och hon kommer aldrig att vara som vi i den här världen. Men det betyder inte att du inte kan se henne.” ”Hur?” I det ögonblicket var det allt jag ville veta. ”Hur lätt som helst. Ta dig dit, bara.” ”Vadå ta mig dit?” Hon fick det att låta enkelt, men jag hade en känsla av att det var krångligare än så. ”Föreställ dig var du vill vara, och sedan tar du dig dit.” Det lät omöjligt, även om jag visste att mamma aldrig skulle ljuga för mig. ”Så om jag bara önskar mig till Ravenwood, hamnar jag där?” ”Ja, fast inte från vår veranda. Du måste lämna Wate’s Landing innan du kan ta dig någonstans. I den här andra världen verkar någon sorts version av en besvärjarbindning vila över våra hem. När du är hemma är du här med mig och ingen annanstans.” En kall kåre for längs ryggraden. ”Den andra världen? Är det där vi är? Kallas den så?” Hon nickade och torkade av sina körsbärsfläckiga händer på jeansen. Jag visste att jag inte var någonstans där jag hade varit förut. Jag visste att jag inte var i Gatlin, och jag visste att jag inte var i himmelriket. Men samtidigt kändes världen mer avlägsen än någonting annat. Till och med mer avlägsen än döden. Trots att jag kunde känna lukten av dammiga stenplattor och nyklippt gräs. Jag kunde känna myggorna som bet och vinden som fläktade och flisorna i de gamla trätrappstegen jag satt på. Allt kändes bara som ensamhet. Det var bara vi nu. Mamma och jag och en trädgård full av körsbär. En del av mig hade väntat på det här sedan hennes olycka, och en annan del av mig insåg, kanske för första gången, att det aldrig skulle räcka.
29
”Mamma?” ”Ja, min pojke?” ”Tror du att Lena fortfarande älskar mig, där borta i de dödligas värld?” Hon log och rufsade mig i håret. ”Vad är det för fånig fråga?” Jag ryckte på axlarna. ”Låt mig fråga dig en sak – älskade du mig när jag var borta?” Jag svarade inte. Det behövdes inte. ”Jag vet inte hur det är med dig, EW, men jag visste svaret på den frågan varenda dag när vi var ifrån varandra. Även när jag inte visste någonting om var jag befann mig eller vad jag skulle ta mig till. Till och med då var du min vägvisare. Allt ledde mig alltid tillbaka till dig. Allt.” Hon strök bort håret från mina ögon. ”Tror du att det är annorlunda med Lena?” Hon hade rätt. Det var en idiotisk fråga. Så jag log och tog hennes hand och följde med henne in i huset. Jag hade en hel del att fundera över och platser att besöka – så mycket visste jag. Men vissa saker behövde jag inte fundera över. Vissa saker hade inte förändrats och skulle aldrig göra det. Jag var inte en av dem. Jag hade förändrats, och jag skulle ge vad som helst för att förändras tillbaka igen.
30