9789176450932

Marie Lu

DE N U N G A ELITEN

Översättning av Katarina Falk

Modernista stockholm

F

har dött här. Jag hoppas och ber att ni har k larat er bättre. Vårmånefesten är inställd på grund av karan­täns­bestämmelserna och maskerader är numera lika sällsynta som kött och ägg.

De flesta barn på vår avdelning tillfrisknar från sjukdomen med besynnerliga sidoeffekter. En ung flickas gyllenblonda hår blev becksvart över en natt. En sexårig pojke har utvecklat ärr i ansiktet trots att han inte har blivit skadad. De andra läkarna är riktigt skakade. Jag skulle gärna vilja veta om ni har gjort liknande iakttagelser, sir. Jag får en känsla av att en stor förändring ligger i luften och jag är mycket intresserad av att närmare studera dessa fenomen. yr ahu ndr a

Brev från dr Siriano Baglio till dr Marino Di Segna 31 Abrie, 1348 Sydöstra Dalia, Kenettra

13 JUNO, 1361 Dalia Södra Kenettra Havsländerna

Adelina Amouteru Somliga hatar oss, ser oss som fredlösa som bör dingla i galgen.

Somliga fruktar oss, ser oss som demoner som bör brännas på bål.

Somliga tillber oss, ser oss som barn av gudar.

Men alla vet vilka vi är.

Okänd källa om Den unga eliten

I

bitti ska jag dö.

Det är i alla fall vad inkvisitorerna säger när de besöker min fängelsecell. Jag har varit här i flera veckor. Det vet jag bara för att jag har räknat mina måltider.

En dag. Två dagar.

Fyra dagar. En vecka.

Två veckor.

Tre. Sedan slutade jag räkna. Timmarna glider ihop till en ändlös kedja av ingenting, fylld av ljusskiftningar, frossbrytningar, fuktig sten, skärvorna av mitt förstånd, mina tankars osammanhängan­ de viskningar.

Men i morgon är min tid till ända. Jag ska brännas på bål mitt på stadens marknadsplats, där alla kan se. Inkvisitorerna säger att människor redan har börjat samlas utanför.

Jag sitter rak i ryggen, precis som jag har lärt mig att göra.

Axlarna vidrör inte väggen. Det dröjer en liten stund innan jag märker att jag sitter och gungar fram och tillbaka, kanske för att inte förlora förståndet eller kanske bara för att hålla värmen. Jag nynnar på en gammal vaggvisa, en som mor brukade sjunga för mig när jag var mycket liten. Jag försöker imitera hennes röst, som hade en så ljuvligt spröd klang, men tonerna som kommer morgon

13

ur mig är brutna och hesa och låter inte alls som jag minns. Efter en stund slutar jag försöka.

Det är så fuktigt här nere. Ovanför celldörren sipprar det in vatten och väggen är grön och svart av smuts. Mitt hår är tovigt och runt naglarna sitter klumpar av koagulerat blod och smuts.

Jag vill skrubba dem rena. Är det underligt att allt jag kan tänka på min sista dag i livet är hur smutsig jag är? Om min lillasyster hade varit här, skulle hon mumla någonting tröstande och tvätta mina händer rena i varmt vatten.

Jag kan inte sluta tänka på hur det är med henne. Hon har inte hälsat på mig.

Jag begraver ansiktet i händerna. Hur hade jag kunnat hamna här?

Men naturligtvis vet jag det. Det är för att jag är en mördare.

Δ Det hade hänt flera veckor tidigare, en stormig kväll i fars villa.

Jag kunde inte sova. Det regnade och blixtrade utanför mitt säng­ kammarfönster. Men inte ens stormen kunde dränka ljudet av samtalet på bottenvåningen. Far och hans gäst talade naturligtvis om mig. Fars sena kvällssamtal handlade alltid om mig.

Jag var det stora samtalsämnet i våra hemtrakter i östra Dalia.

Adelina Amouteru? sa folk. Åh, hon är en av de där stackarna som överlevde febern för tio år sedan. Det lär inte bli lätt för hennes far att få henne bortgift.

Ingen menade att det berodde på att jag inte var vacker. Jag är inte förmäten, bara ärlig. Min barnjungfru berättade en gång för mig att alla män som någon gång hade råkat fästa blicken på min numera döda mor, ivrigt väntade på att få se hennes döttrar växa upp och bli kvinnor. Min lillasyster, Violetta, var bara fjorton år och redan sinnebilden av perfektion. Till skillnad från mig hade Violetta ärvt mors milda temperament och oskuldsfulla charm.

Hon kysste mina kinder, skrattade, gjorde piruetter och drömde.

När vi var mycket små brukade vi sitta i trädgården tillsammans 14

medan hon flätade in vintergröna blad i mitt hår. Jag sjöng för henne och hon hittade på lekar.

På den tiden älskade vi varandra.

Far brukade ge Violetta smycken och sedan se på medan hon klappade i händerna av förtjusning när han hängde dem runt hennes hals. Han köpte utomordentligt vackra klänningar åt hen­ ne, som fraktades hit med båt från jordens mest avlägsna hörn.

Han berättade sagor för henne och kysste henne godnatt. Han påminde henne ständigt om hur vacker hon var, hur hon skulle höja familjens ställning genom ett gott gifte, att hon skulle kun­ na attrahera både prinsar och kungar om hon så ville. Violetta hade redan en hel rad med friare som alla hoppades på att vinna hennes hand. Far sa åt dem att ha tålamod eftersom ett giftermål inte kunde bli aktuellt förrän hon hade fyllt sjutton år. En sådan omtänksam far, tänkte alla.

Men Violetta undslapp naturligtvis inte helt fars grymheter.

Han köpte avsiktligt alltför åtsittande klänningar åt henne som var plågsamma att bära. Han fann tillfredsställelse i att se hennes fötter blöda efter att ha gått omkring i de styva och juvelbeströdda skor som han uppmuntrade henne att använda.

Men han älskade henne på sitt sätt. Det var annorlunda med henne eftersom han betraktade henne som en investering.

Med mig var det en helt annan sak. Till skillnad från min syster, som har välsignats med ett blänkande svart hår som står vackert mot hennes mörka ögon och olivfärgade hy, är jag defekt.

Och när jag säger defekt så menar jag detta: När jag var fyra år gammal nådde blodfebern som härjade i Kenettra sin höjdpunkt och alla invånare barrikaderade sig i panik i sina hem. Men det hjälpte inte. Min mor, min syster och jag drabbades alla av farsoten.

Det var lätt att se vilka som var smittade. Märkliga marmorerade mönster började dyka upp på huden, hår och ögonfransar skifta­ de från den ena färgen till den andra och rosafärgade, blodtonade tårar rann ur våra ögon. Jag minns fortfarande lukten av sjukdom i huset och den brännande smaken av konjak på läpparna. Mitt vänstra öga blev så svullet att en läkare till slut tvingades avlägsna 15

det med hjälp av en rödglödgad kniv och en lika upphettad tång.

Så, ja, jag är definitivt defekt.

Jag är märkt. Jag är en malfetto.

Min syster tillfrisknade från sjukdomen utan synliga men, medan jag numera bara har ett ärr där mitt vänstra öga en gång satt. Min systers hår förblev svart och blankt, medan mitt hår och mina ögonfransar antog en underlig, ständigt föränderlig, silvernyans, som i solsken är vit som en vintermåne och i mörker skiftar i djupgrått på ett sätt som för tankarna till skimrande siden som spunnits av metalltrådar.

Men det gick åtminstone bättre för mig än för mor. Hon dog, precis som alla andra vuxna som drabbades av blodfebern. Jag minns hur jag låg i hennes tomma sängkammare om kvällarna och grät och önskade att sjukdomen hade tagit far i stället.

Far och hans mystiska gäst talade fortfarande på bottenvå­ ningen. Min nyfikenhet tog överhanden och jag svängde benen över sängkanten, smög tyst fram till sängkammardörren och gläntade på den. Korridoren utanför var svagt upplyst av vaxljus.

På bottenvåningen satt far mittemot en lång och bredaxlad man.

Hans hår hade börjat gråna vid tinningarna och var samlat i den sedvanliga korta hästsvansen i nacken. I ljuset skimrade rockens sammetstyg i både svart och orange. Fars rock var också av sam­ met, men tyget i den var trådslitet. Innan blodfebern hade utarmat vårt land skulle hans kläder ha varit lika exklusiva som gästens.

Men nu? Det är svårt att upprätthålla goda handelsförbindelser när man har en malfettodotter som solkar ner släktnamnet.

Männen drack vin. Far måste vara på förhandlingshumör i kväll, tänkte jag, eftersom han bjuder gästen på vin från ett av våra sista fina fat.

Jag öppnade dörren lite till, smög ut i korridoren, satte mig intill trappräcket och drog upp knäna till hakan. Min favorit­ plats. Ibland låtsades jag att jag var en drottning på en balkong som stod här uppe och såg ner över mina undersåtar. Nu intog jag dock en hukande ställning och gjorde mig beredd att lyssna närmare på samtalet på bottenvåningen. Som alltid var jag noga 16

med att låta håret hänga ner som en gardin över ärret. Min hand såg klumpig ut där den vilade på trappräcket. Far hade en gång knäckt mitt fjärde finger och det hade aldrig riktigt läkt som det skulle. Trots att det var länge sedan det hände nu, kunde jag fortfarande inte böja det ordentligt. »Jag vill absolut inte förolämpa er, master Amouteru«, sa mannen till min far. »Ni har haft ett gott rykte som handels­ man. Men det var länge sedan. Jag kan inte göra affärer med en malfetto­familj. Jag beklagar. Det finns inte mycket ni kan erbjuda mig.« Far fortsatte att le. Det var det ansträngda leende som han alltid anlade i samband med affärstransaktioner. »Det finns fortfarande långivare i staden som gör affärer med mig. Jag kan betala tillbaka så fort hamntrafiken kommer i gång igen. Det råder stor efterfrågan på tamouranska sidentyger och kryddor i år…« Mannen såg inte imponerad ut. »Kungen är dum som en hund«, svarade han. »Och hundar är inget vidare på att regera.

Jag är rädd för att hamnarna kommer att fortsätta gå på halvfart i många år till, och med de nya skattereglerna kommer era skulder bara att växa. Hur skulle ni någonsin kunna återbetala mig?« Far lutade sig tillbaka i sin stol, smuttade på sitt vin och sucka­ de. »Det måste finnas någonting som jag kan erbjuda er.« Mannen betraktade tankfullt sitt vinglas. Ansiktets hårda linjer fick mig att rysa. »Berätta för mig om Adelina. Hur många frierier har ni hittills fått ta emot för hennes räkning?« Far rodnade. Som om vinet inte redan hade gjort honom tillräckligt rödflammig. »Det har gått lite trögt med den saken.« Mannen log. »Inga frierier till er lilla styggelse, med andra ord.« Far knep ihop läpparna. »Inte så många som jag skulle önska«, medgav han. »Vad säger de om henne?« Far drog handen över ansiktet. Det generade honom att tala om mina defekter. »Alla säger samma sak. I slutändan handlar 17

det alltid om hennes… märken. Vad kan jag säga, sir? Ingen vill att en malfetto ska bära hans avkomma.« Mannen lyssnade och smackade deltagande med tungan. »Har ni hört de senaste nyheterna från Estenzia? Om de två adelsmännen som var på väg hem från operan och hitta­ des totalt sönderbrända på gatan?« Far hade snabbt bytt taktik och hoppades nu på att väcka främlingens medkänsla i stället. »Brännmärken på väggen och kroppar som hade smält inifrån och ut. Alla är livrädda för malfettos, sir. Till och med ni tvekar att göra affärer med mig. Snälla. Jag är alldeles rådlös.« Jag visste vad far talade om. Han syftade på en alldeles särskild grupp malfettos – en handfull barn som hade tillfrisknat från blodfebern med betydligt mörkare defekter än mina ärr, skräm­ mande förmågor som inte hörde hemma i den här världen. Alla talade om de här malfettoungdomarna i dämpade viskningar och de flesta var rädda för dem och kallade dem för demoner. Men jag beundrade dem i hemlighet. Det sades att de kunde trolla fram eld ur tomma luften. Besvärja vinden. Kontrollera bestar.

Försvinna. Döda på ett ögonblick.

På svarta marknaden såldes små träplattor med sirligt karvade inskriptioner med deras namn. De här förbjudna samlarobjekten påstods ge bäraren beskydd av, eller åtminstone skydd mot, mal­ fetton med det aktuella namnet. Oavsett vad folk ansåg om dem kände alla till deras namn. Liemannen. Magiano. Vindvandraren.

Alkemisten.

Den unga eliten.

Mannen skakade på huvudet. »Jag har hört att även de som tackar nej till att äkta Adelina ändå dreglar efter henne, sjuka av begär.« Han tystnade. »Det är sant att hennes märken är… olyck­ liga. Men en vacker flicka är ändå en vacker flicka.« Det tändes en underlig glimt i hans blick som fick det att vända sig i magen på mig och jag pressade knäna hårdare mot hakan, som för att skydda mig.

Far såg förvirrad ut. Han satte sig lite rakare i sin stol och lyfte sitt vinglas mot mannen. »Anhåller ni om Adelinas hand?« 18

Mannen stack in handen innanför rocken och tog fram en liten brun penningpung som han släppte ner på bordet där den landade med ett klirrande ljud. Som dotter till en köpman får man tidigt stifta bekantskap med pengar, och jag kunde höra på ljudet och storleken på mynten att den där pungen var fylld till brädden med guldtalenter. Jag kvävde en flämtning.

Medan far öppnade den och stirrade på innehållet lutade sig mannen tillbaka igen och smuttade tankfullt på sitt vin. »Jag kän­ ner till fastighetsskatterna som ni är skyldig kronan. Jag känner till era nya skulder. Och jag lovar att betala dem alla i utbyte mot er dotter Adelina.« Far rynkade pannan. »Men ni har redan en hustru.« »Det har jag.« Mannen gjorde en paus och fortsatte sedan. »Jag har aldrig sagt att jag vill gifta mig med henne. Jag erbjuder mig bara att ta över ansvaret för henne.« Jag kände hur allt blod lämnade mitt ansikte. »Ni… ni vill alltså ha henne som er älskarinna?« fick far fram till slut.

Mannen ryckte på axlarna. »Ingen adelsman vid sina sinnens fulla bruk skulle gifta sig med en så gravt märkt flicka. Hon skulle aldrig kunna visa sig offentligt vid min sida. Jag har mitt rykte att tänka på, master Amouteru. Men jag tror ändå att vi ska kunna nå en överenskommelse. Hon får ett hem och ni får ert guld.« Han höjde handen. »Men jag har ett villkor. Jag vill ha henne nu, inte om ett år. Jag har inte tålamod att vänta tills hon fyller sjutton.« Ett besynnerligt surrande ljud fyllde mina öron. Ingen poj­ ke eller flicka fick lov att ge sig till någon före sjutton års ålder.

Den här mannen begärde att far skulle bryta mot lagen. Trotsa gudarna.

Far höjde ena ögonbrynet, men han argumenterade inte emot. »En älskarinna«, sa han till slut. »Sir, ni måste inse vad det skulle innebära för mitt rykte. Jag skulle lika gärna kunna sälja henne till en bordell.« »Och hur står det till med ert rykte nu? Hur mycket skada har hon redan åsamkat era affärer och ert goda namn?« Han 19

lutade sig framåt. »Och ni insinuerar väl ändå inte att mitt hem är att jämföra med en simpel bordell? På det här viset kommer er Adelina åtminstone att tillhöra ett respektabelt hushåll.« Jag såg far ta ännu en klunk vin och kände hur mina händer började darra. »En älskarinna«, upprepade han. »Tänk fort, master Amouteru. Jag kommer inte att upprepa erbjudandet.« »Ge mig bara ett ögonblick«, försökte far lugna honom.

Jag vet inte hur länge tystnaden varade, men när far slutligen tog till orda igen ryckte jag till vid ljudet av hans röst. »Jag tror att Adelina skulle passa er bra«, sa han. »Och ni är klok nog att inse det. Hon är ljuvlig trots sina märken och dessutom väl­ digt… livlig.« Mannen snurrade sitt vinglas i handen. »Och jag kommer att tämja henne. Är vi överens?« Jag slöt mitt öga. Min värld blev mörk. Jag föreställde mig mannens ansikte nära mitt eget, hans hand på min midja, hans vämjeliga leende. Inte ens en hustru. En älskarinna. Tanken gav mig rysningar. Som genom ett förlamande töcken såg jag far skaka hand och skåla med mannen. »Då säger vi det«, sa han.

Han såg lättad ut, som om en enorm börda precis hade lyfts från hans axlar. »I morgon är hon er. Men… försök vara diskret. Jag vill inte att inkvisitorerna ska komma hit och bötfälla mig för att jag har gett bort en underårig dotter.« »Hon är en malfetto«, svarade mannen. »Ingen kommer att bry sig.« Han drog på sig handskarna och reste sig ur sin stol i en enda smidig rörelse. Far böjde på huvudet. »Jag skickar en vagn för att hämta henne i morgon bitti.« Far följde honom till dörren och jag smög tillbaka till min sängkammare. Sedan stod jag bara där i mörkret och darrade i hela kroppen. Varför kändes fars ord fortfarande som knivhugg i hjärtat? Jag borde vara van vid det här laget. Hur var det nu han sa till mig en gång? Min stackars Adelina, sa han och smekte mig över kinden med ena tummen. Det är synd och skam. Se på dig.

Vem kommer någonsin att vilja ha en malfetto som du?

20

Allt kommer att ordna sig, försökte jag intala mig själv. Det här betyder åtminstone att du slipper far. Det är nog inte så illa ändå.

Men trots dessa tankar kände jag en fruktansvärd tyngd över bröstet eftersom jag visste sanningen. Malfettos var oönskade. De betydde olycka. Och nu, mer än någonsin tidigare, var de också fruktade. I samma ögonblick som den där mannen tröttnade på mig skulle jag bli lämnad åt mitt öde.

Min blick vandrade runt sängkammaren och stannade slutli­ gen på fönstret. Mitt hjärta lugnade sig för ett ögonblick. Regnet bildade ilskna ränder över glaset, men bortom dem kunde jag ändå urskilja Dalias djupblå stadskontur med sina kupolfor­ made torntak som höjde sig över kullerstensgränderna, sina marmortempel och sin hamn där staden tog slut och långsamt mynnade ut i havet där gondoler med gyllene lanternor gled över vattenytan under stilla kvällar, på tryggt avstånd från de brusande vattenfall som utgjorde södra Kenettras gräns. I kväll var havet emellertid upprört och vräkte vitt skum mot staden så att kanalerna svämmade över.

Jag stod kvar så en lång stund och såg ut genom det regnstrim­ miga fönstret.

I natt. I natt måste det ske.

Jag skyndade fram till sängen, böjde mig ner under den och drog fram en säck som jag hade tillverkat av ett sängöverkast.

Inuti den fanns allehanda föremål i silver: knivar, gafflar, kande­ labrar och tallrikar. Allt möjligt som jag skulle kunna sälja för att skaffa mat och logi. Det är ännu en bra sak med mig. Jag stjäl.

Jag hade stulit från fars hus i flera månader och samlat stöldgod­ set under sängen, som en förberedelse för den dag då jag inte längre stod ut med att leva under samma tak som han. Det var visserligen inte särskilt mycket, men jag räknade ändå med att det borde kunna inbringa några guldtalenter om jag bara hittade rätt köpare. Det var tillräckligt för att jag skulle kunna hanka mig fram i åtminstone ett par månader.

Jag skyndade fram till min klädkista, tog en famn med plagg och sprang sedan runt i sängkammaren och samlade ihop alla 21

smycken som jag kunde hitta. Mina silverarmband, ett pärlhals­ band som jag hade ärvt av mor och som min syster inte ville ha, ett par safirörhängen. Sedan tog jag två långa sidentyger och började omsorgsfullt linda dem runt huvudet på traditionellt tamouranskt vis. Jag måste dölja mitt silverfärgade hår under flykten. Jag arbetade med febril koncentration. Sedan lade jag försiktigt ner smyckena och kläderna i säcken, gömde den bakom sängen och drog på mig mina mjuka ridstövlar av läder.

Sedan satte jag mig ner och väntade.

En timme senare, när far hade gått och lagt sig och det bli­ vit tyst i huset, tog jag fram säcken igen, gick fram till fönstret, pressade handen mot glaset och sköt ytterst försiktigt upp den vänstra fönsterrutan och ställde upp den. Stormen hade mojnat en aning men det regnade fortfarande tillräckligt mycket för att dränka ljudet av mina fotsteg. Jag kastade en sista blick över ­axeln mot sängkammardörren, som om jag förväntade mig att få se far komma in. Vart ska du, Adelina? skulle han säga. Det finns ingenting där ute för en flicka som du.

Jag ruskade på huvudet för att skaka av mig hans röst. Snälla, låt honom inte upptäcka att jag är borta – och att hans bästa chans att göra sig kvitt sina skulder har glidit honom ur händerna – förrän i morgon bitti. Jag tog ett djupt andetag och började se­ dan klättra ut genom det öppna fönstret. Ett iskallt regn piskade mot mina armar och stack mig i ansiktet. »Adelina?« Jag vände mig häftigt om. I dörröppningen bakom mig av­ tecknade sig konturen av en flicka. Det var min syster Violetta som stod där och gnuggade sömnen ur ögonen. Sedan stirrade hon på det öppna fönstret och säcken på min rygg och under ett fasansfullt ögonblick trodde jag att hon skulle ropa på far.

Men Violetta såg bara tyst på mig och det högg till i mig av skuld, trots att anblicken av henne också gjorde mig förbittrad.

Dumbom. Varför skulle jag tycka synd om någon som hade sett mig lida så många gånger? Jag älskar dig, Adelina, brukade hon säga när vi var små. Far älskar dig också. Han vet bara inte hur 22

han ska visa det. Varför tyckte jag synd om den favoriserade systern?

Jag sprang tyst fram till henne, tog hennes hand och lade ett finger över hennes läppar. Hon stirrade oroligt på mig. »Du bor­ de krypa i säng igen«, viskade hon. Trots nattens dunkel såg jag glansen i hennes mörka och melerade ögon och lystern i hennes genomskinliga hy. Hennes skönhet var så ren. »Far kommer att bli arg om han upptäcker dig.« Jag kramade hennes hand och böjde på huvudet så att våra pannor rörde vid varandra. Sedan stod vi alldeles stilla under ett utdraget ögonblick och för en liten stund kändes det som när vi var små och stöttade varandra igen. Violetta brukade vanligtvis dra sig undan först, eftersom hon visste att far ogillade att se någon närhet mellan oss, men den här gången klamrade hon sig fast vid mig. Det var som om hon förstod att det var annorlunda i natt. »Violetta«, viskade jag, »minns du när du ljög för far om vem det var som hade slagit sönder en av hans finaste vaser?« Violetta nickade mot min axel. »Nu måste du göra samma sak för mig igen.« Jag drog mig bakåt så pass mycket att jag kunde stryka håret bakom hennes öron. »Du får inte säga ett ord.« Hon svarade inte. I stället svalde hon, vred på huvudet och tittade mot fars sängkammardörr längre bort i korridoren. Hon hatade honom inte på samma sätt som jag och blotta tanken på att sätta sig upp mot hans åsikter och förhållningsregler – att hon var för god för mig och att det var idioti att älska en sådan som jag – fyllde henne med skuldkänslor. Till slut nickade hon och det kändes som om en tung mantel hade lyfts från mina axlar, som om hon nu släppte taget om mig. »Var försiktig där ute. Ta hand om dig. Lycka till.« Vi gav varandra en sista blick. Du skulle kunna följa med mig, tänkte jag. Men jag vet att du inte kommer att göra det. Du är alltför rädd. Fortsätt du att le och fröjdas åt fars presenter. Men för ett ögonblick blev jag ändå vek om hjärtat. Violetta hade alltid varit den duktiga flickan. Hon hade inte valt någonting av det här. Jag 23

önskar dig ett lyckligt liv. Jag hoppas att du blir förälskad och gifter dig bra. Farväl, syster. Jag vågade inte vänta på att hon skulle säga någonting mer. I stället vände jag mig om, gick tillbaka till fönstret och klättrade ut på listen på andra våningen.

Det var nära att jag halkade på den regnvåta kanten och jag kämpade för att få fotfäste med ridstövlarna. Några silverbestick trillade ur knytet och föll skramlande till marken. Titta inte ner.

Jag fortsatte försiktigt längs kanten tills jag kom fram till en balkong. Jag grep tag om den och sänkte sedan långsamt ner kroppen ända tills jag hängde och dinglade med darrande armar.

Jag blundade och släppte taget.

Jag slog i marken och benen vek sig under mig. Stöten fick mig att tappa andan och under ett ögonblick låg jag bara där på marken och kippade efter luft medan regnet vräkte ner över mig.

Jag lyckades ta mig upp på alla fyra. Regnet skänkte en särskilt reflekterande lyster till allting omkring mig, som om det här var en mardröm som jag inte kunde vakna upp ur. Jag kisade och för­ sökte fokusera. Jag måste snabbt ta mig härifrån innan far upp­ täckte att jag var borta. Jag kom mödosamt på fötter och sprang sedan som i ett töcken mot stallet. Hästarna rörde sig oroligt i sina spiltor när jag kom in. Jag gick direkt till min favorithingst, viskade några lugnande ord i hans öra och sadlade honom.

Sedan galopperade vi ut i stormen.

Jag drev på honom hårt ända tills vi hade lämnat fars villa långt bakom oss och kom fram till Dalias marknadsplats. Torget låg helt öde och var fyllt med gropar och vattenpölar. Jag hade aldrig varit i staden vid den här tiden på dygnet förut och tom­ heten på en plats som vanligtvis brukade surra av liv gjorde mig nervös. Min hingst frustade oroligt i regnet och tog några steg bakåt. Hans hovar sjönk ner i leran. Jag hoppade ner på marken och strök med händerna över hans hals för att lugna honom och försökte sedan dra honom framåt.

Det var då jag hörde det. Ljudet av galopperande hovar b ­ akom mig.

Jag tvärstannade. Först var ljudet avlägset och nästan helt 24

dränkt av stormens muller, men efter bara några ögonblick hade det växt till sig i styrka. Jag darrade i hela kroppen. Det var far.

Jag visste att det var han som kom. Det måste vara han. Jag sluta­ de klappa min häst och i stället grep jag om hans genomvåta man som om det gällde livet. Hade Violetta trots allt skvallrat för far?

Eller hade han hört när silverbesticken föll i marken?

Innan jag hann tänka någonting mer såg jag honom och synen skickade vågor av fasa genom mig. Det var verkligen min far som med blixtrande ögon materialiserades ur nattdimman. Under alla mina levnadsår hade jag aldrig någonsin sett ett sådant raseri i hans ansikte.

Jag försökte kasta mig upp på hästryggen igen, men jag var inte tillräckligt snabb. Innan jag visste ordet av var far framme vid mig. Det skvätte lera om hans stövlar när han hoppade ner från hästryggen och rocken fladdrade bakom honom. Hans hand slöt sig hårt om min arm. Som en boja av järn. »Vad gör du, Adelina?« frågade han med kusligt lugn röst.

Jag försökte förgäves slita mig loss, men hans grepp om min arm blev bara hårdare och till slut flämtade jag av smärta. Han drog i min arm. Jag snubblade, tappade balansen, föll omkull och kände hur leran sprätte upp i mitt ansikte. Det enda jag hörde var regnets rytande och svärtan i hans röst. »Upp med dig, din otacksamma lilla tjuv«, väste han i mitt öra och slet upp mig. Sedan förändrades plötsligt hans röst och blev mjuk. »Kom nu, min älskling. Se så, du smutsar ju ner dig alldeles. Följ nu med hem igen.« Jag stirrade hatiskt på honom och försökte förtvivlat slita mig loss. Vätan fick hans hand att glida och för ett ögonblick förlorade han greppet om mig och jag var fri. Men i nästa sekund slet han av mig huvudduken och högg tag om mitt hår. Jag skrek och slog vilt omkring mig i luften. »Vilket humör. Varför kan du inte vara mer som din syster?« mumlade han, skakade på huvudet och knuffade mig framför sig mot sin häst. Min arm slog till säcken som jag hade knutit fast vid min hästsadel och silverföremålen föll till marken och låg sedan där och glimmade 25

i natten. »Vart hade du tänkt fly? Vem tror du skulle vilja ha dig?

Du kommer aldrig att få ett bättre erbjudande än det här. Har du någon aning om hur mycket förnedring jag har fått utstå och hur många avslag om giftermål jag har fått ta emot för din räkning?

Fattar du över huvud taget hur svårt det har varit för mig att ständigt tvingas be om ursäkt för dig?« Jag skrek. Jag skrek av alla mina krafter i förhoppningen att mina skrik skulle väcka människorna som sov i husen runt omkring, så att de kunde bevittna scenen som utspelade sig på torget. Skulle de bry sig? Far tog ett fastare grepp om mitt hår och drog hårt. »Följ med hem«, sa han och hejdade sig ett ögonblick för att stirra på mig. Regnet rann nerför hans kinder. »Var en duktig flicka nu. Din far vet bäst.« Jag bet ihop tänderna och stirrade på honom. »Jag hatar dig«, väste jag.

Far gav mig ett våldsamt slag över ansiktet. Jag såg stjärnor och blixtar. Jag snubblade några steg och föll återigen omkull i lervällingen, men far släppte inte greppet om mitt hår. Han drog så hårt i det nu att det kändes som om han skulle slita upp det med rötterna. Jag har gått för långt, tänkte jag, omtöcknad av skräck. Jag har drivit honom för långt. Hela världen tycktes simma i ett hav av blod och regn. »Du är en skam«, viskade han i mitt öra med en röst som fyllde hela mig med hans mjuka, iskalla vrede. »I morgon ska du flytta till ditt nya hem och jag svär vid gudarna att jag kommer att döda dig om du försöker sabotera det.« Då var det som om någonting klack till inom mig och mina läppar kröktes i ett hånflin.

Jag kände en våg av energi, som en koncentration av det starkaste ljuset och den mörkaste vinden. Plötsligt såg jag allting tydligt. Far stod orörlig framför mig, hans förvridna ansikte var bara en hårsmån från mitt eget och allt runt omkring oss var upplyst av ett så starkt månsken att det tycktes tömma världen på all annan färg och måla allt i svartvitt. Vattendroppar hängde 26

i luften och miljoner glittrande trådar såg ut att binda samman allting med allting annat.

Någonting djupt inom mig manade mig att dra i de där trå­ darna och när jag gjorde det var det som om världen frös runt omkring oss och det kändes som om mitt medvetande kröp ur min kropp och vidare ner i leran. Ur marken reste sig nu en illusion av svarta vålnader med böjda och ryckiga kroppar som stirrade på far med blodsprängda ögon. De gapade så stort att deras ansikten nästan klövs i två delar. Far spärrade upp ögonen och snubblade förvirrat mot vålnaderna som kom emot honom.

Han släppte taget om mitt hår och jag föll ihop på marken och började genast krypa bort ifrån honom. De svarta, spöklika skep­ naderna fortsatte att avancera framåt. Jag kröp ihop mitt ibland dem och kände mig både hjälplös och mäktig på samma gång.

De gick bara förbi mig.

Jag är Adelina Amouteru, viskade vålnaderna till min far och en korus av röster formulerade mina fulaste och mest hatiska tankar. Mitt hat. Jag tillhör ingen. I natt svär jag att jag kommer att sätta mig över allt som du någonsin har försökt lära mig. Jag kommer att bli en kraft som den här världen hittills aldrig har skådat. Jag kommer att få så stor makt att ingen kommer att våga skada mig igen.

De skugglika varelserna samlades runt far. Vänta, ville jag skrika, samtidigt som jag fylldes av en besynnerlig känsla av upprymdhet. Vänta, stopp. Men vålnaderna ignorerade mig. Far skrek och försökte desperat slå bort deras beniga, utsträckta hän­ der. Sedan vände han sig om och flydde. Han sprang i blindo.

Han kolliderade med sin häst och föll baklänges i leran. Hästen gnäggade, rullade skräckslaget med ögonen och stegrade sig på sina kraftiga bakben. Under några sekunder slog hingsten med hovarna i luften…

Sedan kom det stora djuret ner igen. Hovarna landade på fars bröstkorg.

Hans skrik tystnade tvärt och kroppen genomfors av kramp­ ryckningar.

27