”Jag är och förblir en enda sak − och det är clown. Det placerar mig på ett långt högre plan än någon politiker.” Charlie Chaplin
1. Min pappa kom till Norge på grund av Cirkus Arnardo. Det är konstigt att tänka sig att han aldrig skulle ha kommit, eller träffat mamma, om det inte hade varit för den där cirkusen. Han var den ende som reste i väg och den ende som blev något, brukar pappa säga när han berättar historien som jag har hört sedan jag var liten pojk, det som är samma historia och samtidigt aldrig riktigt samma. I början av mars 1957 reste pappa från Polen och byn Rokitno med de små stenhusen, jordlotterna med sockerbetor och lukten av kol. Det var tidigt på morgonen och regn i luften. Han gick längs en flod och förbi kyrkan som han hade besökt varje 7
söndag, han gick och gick tills han kom ut ur Rokitno och sedan ställde han sig på utfartsvägen och liftade. Han blev upplockad av en bonde som körde honom genom landsdelen Zamojszczyzna, genom de vidsträckta sädesfälten och majsåkrarna, till Warszawa. Där träffade pappa flera som var där i samma ärende som han − att skaffa jobb. Polen var socialistiskt och arbetslöshet var förbehållet kapitalistiska länder, men lönerna var så låga att många måste ha flera jobb. I Warszawa, där 70 procent av staden förstördes under kriget och skulle återuppbyggas, hade behovet av arbetskraft varit stort. Men när pappa var i Warszawa och letade efter jobb fick han bara ströjobb här och där, jobb ena dagen på ett ställe och nästa gång han kom dit fanns det inget mer att få. Så fortsatte det. Modet sjönk lika snabbt som vodkan i glaset på krogen där de satt när dagen var till ända. Men så dök det där med cirkusen upp. Cirkusaffischerna hängde på järnvägsstationen, upphängda av en polsk artisttrupp, på uppdrag av Cirkus Arnardo. Cirkusen behövde arbetsfolk. Pappa läste anslaget som var klistrat på affischen och ringde numret som stod där; de hade användning för honom, men ville han ha jobbet måste han ta sig till Nesodden i Norge före mars månads utgång. Pappa bestämde sig för att åka, till Cirkus Arnardo på Nesodden; till Norge. Till Stor Galapremiär. Pojkarna skrattade åt honom. Men han blev lovad jobb, och vissa chanser måste man ta här i livet. Pappa liftade från Warszawa till hamnstaden 8
Szczecin. Lastbilen han åkte med sista biten stannade i utkanten av hamnområdet. Han gick mot kranarna och visslorna på varvet; det var folk som ropade och bilar och stora långtradare som tutade. Solen stod högt på himlen och pappa svettades fastän det bara var mars. Det kryllade av folk, många av dem var där för att resa i väg som pappa, men man måste ha ett papper, ett tillstånd för utresan. Det hade inte pappa. Han hade inte ansökt om det heller. Han gick fram och tillbaka på hamnområdet, det var varubrist och svartabörshandel med cigaretter, potatis och nylonstrumpor och växling av utländska pengar som kunde göra 200 zloty till 1000 zloty. Pappa köpte sig ett par cigarettlimpor och med limporna under armen gick han till lastfartygen vid kajen. Den första båten som han provade hette Schild II, Sassnitz. Manskapet ville gärna ha pappas cigaretter, men de ville inte ta med sig honom över Östersjön. När pappa hade frågat runt på alla båtarna satte han sig på kajkanten. Han satt på kajen och svängde med benen, det led mot kväll och han visste inte vad han skulle göra eller hur han skulle ta sig därifrån. Han var hungrig, kanske strök han sig över magen så där som han brukar. Han satt så ganska länge. Fast det är bara något jag kan fantisera om: pappa som sitter på kajen och följer med krusningarna på vattnet och lyfter blicken och ser åt det hållet där Oder går ut i Östersjön. Solen hade gått ner i havet, det hade blivit mörkt och kallt när en tysk långtradarchaufför som frak9
tade polskproducerade skördetröskor slog sig ner bredvid honom, ställde en påse med flaskor mellan dem och villigt delade med sig av öl och snaps. Tradarchaffisen slog pappa i ryggen och log. ”Sehr gut”, sa tysken, och när flaskan var tom vinglade han bort till lastbilen och satte sig i förarhytten. Pappa väntade lite, sedan gick han efter. Chauffören sov med huvudet mot instrumentbrädan. Pappa gick bakom lastbilen, knäppte upp lite av presenningen, smög sig in under den och upp på flaket. Hela den natten satt han hopkrupen mellan lådor och delar till skördetröskor och väntade. I gryningsljuset satte lastbilen sig i rörelse och körde ombord på en båt som skulle till Kiel. Pappa tog en råchans, för han hade hört ruskiga historier om vilken behandling fripassagerare fick om de blev upptäckta, för efteråt sattes de i karantän och där måste de sitta ända tills båten var tillbaka i Polen igen. Pappa blev inte upptäckt. Och från Kiel körde lastbilen vidare till Hamburg. När den stannade på Hamburg Hauptbahnhof hoppade långtradarchauffören ur hytten, gick bakom lastbilen, drog undan presenningen och stirrade rakt på pappa som låg där och sov. Chauffören drog ner pappa från flaket och gav honom några slag i snabb följd så att han föll. Pappa kom upp på fötter, chauffören slog efter honom igen, men pappa lyckades slinka undan, han sprang in i stationshallen på Hamburg Hauptbahnhof och där inne blandade han sig med resenärerna. Han gick fram och tillbaka mellan människorna som var på väg hit och dit och 10
han gick omkring på det viset tills han var ganska så säker på att långtradarchauffören var borta. Då gick han ur ur stationsbyggnaden, han tyckte att folk glodde på honom, han drog tröjan upp under näsan för att torka sig och då begrep han varför. Han blödde näsblod. Pappa satte sig ner på trappan precis utanför huvudingången och försökte få blodet att stoppa, han lutade huvudet bakåt. Några arbetare höll på att tvätta bokstäverna ”Hauptbahnhof” över ingången och över pappa. Det droppade ner på honom, han drog handen över huvudet för att torka sig och såg en mörkröd bubbla. På landsbygden i Polen 1957 fanns det knappt några privatbilar, och pappa stirrade på den röda bubblan som gled upp framför trappan på Hamburg Hauptbahnhof. Det var en splitter ny Volkswagen med former och kurvor som en kvinna och som ingen annan bil pappa hade sett. Han reste sig, gick nerför trappan och bort till bilen för att beskåda den och kommentera. Sehr gut, sa han, och innan han visste ordet av satt han i en västtysk affärsmans bil. I passagerarsätet, på den bruna skinnklädseln, satt pappa och räknade prickarna i taket medan han kände lukten av nytt skinn. Han åkte med affärsmannen från fastlandet till ön Fehmarn, och sedan till Puttgarden. Där gjorde han av med sina sista pengar på öl och korv, innan han smög sig ombord på färjan som gick till Rødby i Danmark, den rutt som kallades fågelvägen eftersom det var den kortaste väg- och järnvägsförbindelsen från Norden till kontinenten. Men pappa 11
skulle åt andra hållet, och han blev inte upptäckt nu heller. I Rødby hamn köpte han en Super 8-kamera av en sjöman som behövde pengar. Filmkameran, en Yashica automatic, var köpt i Japan och bra grejor. Första gången som pappa berättade om det köpet verkade det som om han försa sig. Jag frågade hur han kunde köpa en filmkamera i Rødby eftersom han var pank när han lämnade Puttgarden, pappa såg bara dumt på mig och sa: Pengar? Ja, pengar, sa jag, och påminde honom om att han gjort slut på sina sista pengar i Puttgarden. Pappa ryckte på axlarna, funderade lite, och sa: Det du ser och det du uppfattar är två olika saker. Den första filmen är märkt ”Norge 1957”, den börjar med danska väderkvarnar, en åker med solrosor, en liten station i Sverige där en ensam man står och tittar på tåget som kör förbi, och sedan Svinesundsbron. Tåget kör genom Østfoldstäderna och han låter filmkameran ligga i knät. Pappa är i Norge. Hus och vägar. Stora skogar och långa obebodda sträckor innan tåget rullar in mot Oslo. Det går sakta förbi kajen och varven. Han ser öarna i Oslofjorden och isen som fortfarande ligger på vattnet. Det var i slutet av mars 1957 som pappa kom till Oslo. Hemma i Rokitno sparkade pojkarna fotboll på gräs. Där hade snön smält. När pappa såg isen i Oslofjorden fick han lust att vända. Det där att han fick lust att vända den gången har han ofta berättat.
12
Cirkustältet står upprest och nersnöat på Nesodden i slutet av mars. En cirkusarbetare klättrar uppe på tältduken, ända uppe vid masterna, han borstar bort snö med en kvast. Han borstar och borstar, men det fortsätter att snöa, och snön lägger sig lika fort som den blir bortsopad. Och så filmar pappa de fyra masterna med vimplarna som hänger rakt ner, våta och tunga. Det är snö i luften, det är snö på marken. Allt är vått och vitt. Då ser pappa elefanterna; två stora grå. Han går närmare. Elefanterna lyfter snablarna i snöyran och trumpetar. Han undrade hur elefanter som är så kloka djur kunde stå och stampa takten i inhägnaden, utanför cirkustältet, till en musik som inte fanns, och dansa till en show som inte började förrän till kvällen. Han filmar det stora huvudet, de små ögonen, fötterna, magen, snabeln, svansen. Och sedan zoomar han in på ett öga igen. Han går nära, så nära intill att ögat flyter ut. Våren 1959 har pappa fått någon att filma honom och mamma, framför cirkusvagnen. Man kan inte se att mamma är gravid, men jag vet att jag finns där för det har pappa sagt. Jag finns där, under pappas hand som ligger på mammas mage. Mamma började jobba i biljettluckan på Cirkus Arnardo när hon var 17 år, och pappa tyckte att hon hade så vackra händer. När mamma blev gravid blev pappa bekymrad för ekonomin, han förstod inte hur han skulle klara av att försörja mamma om han inte fick jobb på cirkusen när säsongen var slut. Cirkussäsongen varade 13
från mars till oktober. Pappa gick till Arnardo och berättade om mig, att de skulle få barn i januari, men Arnardo kunde inte lova något arbete till vintern. Säsongsarbete, så var det bara. Pappa lämnade cirkusen. Det var hårt, men han hade ett ansvar. Mamma blev kvar. Hon var där tills magen blev för stor och biljettluckan för liten. Men först gifte de sig i Oslo rådhus. Det var bäst så eftersom pappa var katolik. Den nittonde juni 1959 stod mamma i vit klänning som räckte till knäna och sa ja till pappa med fluga och brett leende. I rådhustrappan efter vigseln ler mamma mot fotografen, pappa sneglar ner på mamma och hans hand är på väg mot hennes, men precis då knäpper fotografen och pappa hann inte fram till mammas hand. Nu när pappa var gift fick han papper på att han hade arbetstillstånd. Han gick till polska ambassaden. Där fick han en lapp. Det fanns inga namn på lappen, bara gatunamn och nummer till olika restauranger i Oslo centrum. Pappa fick napp på första restaurangen, och sedan ordnade han ett rum på Ankertorget. Cirkusen drog vidare. Och där stod pappa en varm sommardag, vid det gamla hoppet på Ola Narr, där cirkusen hade stått i tre veckor med extraföreställningar varje söndag. Pappa stod och såg efter den sextiofem meter långa kolonnen av personbilar, vagnar och djurtransportvagnar som sakta körde nerför Finnmarksgata. Han vinkade. Han tyckte att han kunde se mamma mellan de randiga gardinerna i lejontämjarens vagn, fast han 14
visste att hon åkte med Arnardo. Länge efter att cirkusen var utom synhåll vinkade han. Pappa hade fått jobb som diskare och köksbiträde på Anker restaurang, på Calmeyers gate 17. Den restaurangen hade funnits sedan 1949, men när pappa och jag försökte leta upp den i slutet av sextiotalet var den borta. Dottern till kvinnan som serverade brukade följa med mamman till jobbet. Varje gång hon var där hälsade hon på pappa i köket. Hon stod tillsammans med pappa över disken, eller hon satt bredvid honom på en ungefär likadan köksstol som hans när han skalade potatis, och så kunde hon fråga: Tycker du om lapskojs? Flickans pappa jobbade som taxichaufför och när han kom hem ville han ha middag, den skulle vara varm, så innan mamman och flickan gick hemifrån slog de in middagskastrullen i tidningspapper och ställde den under en värmedyna. Pappa försäkrade alltid flickan att han tyckte om det som var tillagat, och när de hade betat av pratet om middagsmat så ville flickan prata cirkus. På senhösten flyttade mamma också in i rummet på Ankertorget. Pappa tyckte att det kändes fint, för då var vi där alla tre. I alla fall nästan. Vi väntade på dig hela femtinie och lite till, sa pappa. På den tiden hade Arnardo trolleri- och illusionsföreställningar på Edderkoppen i Oslo. En bit in på det nya året köpte pappa biljetter till illusionsföreställningen, men den kvällen som de skulle ha sett den 15
satt mamma och pappa i stället i en taxi på väg till Akers sjukhus. Det snöade och var ett par minusgrader. Plötsligt gick en man ut i gatan, han såg sig inte för, han bara irrade fram och tillbaka, mitt i vägen, medan han kliade sig med båda händerna över hela kroppen. Mannen kliade sig och kliade sig och märkte inte bilen som kom. Taxin måste tvärbromsa och fick sladd. Mamma skrek. Taxiföraren lyckades häva sladden och tog sig förbi. Pappa vände sig om i baksätet, mannen stod mitt i gatan och såg efter dem. Galning, ropade mamma och började gråta. Hon skrek och skällde på pappa. Det återkommer pappa ständigt till: det att mamma skällde på honom i taxin på väg till sjukhuset den kvällen, den 16 januari 1960, då jag, en pojke på 2,8 kilo, kom till världen. Den 16 januari 1960 stod Arnardo utanför Edderkoppen, på S:t Olavs plass. Han drog fram en kanin ur hatten, och en duva ur kappan, och när det hade samlats en del folk valde han ut en av dem. Arnardo tog mannen lätt i armen och ledde fram honom framför folksamlingen. Arnardo ville visa alla vad han gick för, för att dra folk till kvällens illusionsföreställning på Edderkoppen, och han fick mannen att tro att han hade myror på kroppen. Han kliade och kliade. Och Arnardo tog emot applåderna, han lade inte märke till att mannen som kliade sig försvann. Det kliade så våldsamt på mannen att han inte visste vart han skulle ta vägen, han sprang från S:t Olavs plass, bort längs Munchs gate, 16
och fortsatte ner mot centrum där han nästan blev påkörd av en taxi. Taxin fick sladd men lyckades svänga undan. Kanske hörde mannen skriket från den höggravida kvinnan i baksätet. I alla fall glömde han för ett ögonblick att klia sig. Han stod mitt i gatan och såg efter taxin som körde vidare i riktning mot Akers sjukhus. Ett ögonblick mötte han blicken från mannen i baksätet. Pappa. Mannen blev tagen av polisen, de satte handbojor på honom och då blev han helt vild, för då kunde han ju inte klia sig. Polisen ordnade plats för mannen på Gaustads mentalsjukhus. Just när de var på väg in i polisbilen för att köra honom dit dök Arnardo upp. Han kunde upplysa poliserna om att mannen inte var galen, bara hypnotiserad. Arnardo hade fått träna mycket på hypnos under kriget, när han nekades artisttillstånd eftersom han inte ville delta i det nazistiska ”Sol i arbeid”. I fem år kom folk med sina personliga problem till Arnardo i hans rum på Bjølsen. Han fick mycket träning. Arnardo blev Norges bästa hypnotisör. Pappa lade en ljusblå tygelefant mellan mamma och mig i sängen på förlossningsavdelningen, han hade genast köpt den när han fick veta att mamma var gravid och förvarat den i en plastpåse fram till den dagen. När pappa strök mig över kinden kände han nästan inte min hud, för hans händer var så sträva. Knappa två månader efter att jag fötts kom pappa hem och sa att det inte fanns något mer arbete till honom, varken på den ena eller den andra 17
restaurangen. Finito, sa han och stoppade de väldiga nävarna, uppluckrade av diskvatten och ånga, i fickorna. Många år senare stod jag bredvid mamma och hörde henne säga till en av grannarna att han och kraven i arbetslivet, det gick bara inte ihop. Det var efter att hon själv hade börjat i restaurangbranschen. Jag blev arg på mamma som verkade så snacksalig i mötet med grannfrun utanför närbutiken, men jag fick inte fram ett ljud. Det fick inte mamma heller när grannfrun sa: Han kan ju inte räkna med att få något riktigt jobb innan han har lärt sig prata norska ordentligt. När cirkussäsongen drog i gång 1960 var vi med alla tre, jag var bara två månader, och i min vagn låg den ljusblå tygelefanten. En gång frågade jag pappa om Arnardo kunde trolla min elefant levande. Då pekade pappa på tygelefanten och sa att den såg på oss. Se, sa pappa. Och de små svarta glaskulorna blev små elefantögon som såg och såg. Det är vad du ser, när du ser på elefanten som räknas, det är det som räknas, sa pappa, och så drog han den där meningen om magi, den som han har fått från något trolleriprogram: ”Poängen med magi är att det man ser och det man uppfattar är två helt olika saker.”
18