lika fri som hon är stark? Hur var det med Lars Noréns beryktade teateruppsättning Sju tre – var den något mer än en misslyckad provokation? Vad har Vilhelm Ekelunds ekonomi att göra med hans aforismer? Är Jorge Luis Borges berättelser så perfekta som det sägs? Kan litteraturvetenskap vara intressant för någon annan än litteraturvetarna? Och vad har de två filosoferna Theodor W. Adorno och Gilles Deleuze med allt det här att göra?
ANDERS JOHANSSON AVHANDLING I LITTERATURVETENSKAP
Hur äkta är egentligen Bruce Springsteen? Är Pippi Långstrump
Anders Johansson (f. 1968) är litteraturvetare och litteraturAdorno, Deleuze och litteraturens möjligheter är hans avhandling i litteraturvetenskap.
GLÄNTA PRODUTION
GLÄNTA PRODUKTION
kritiker, boende i Lima, Peru. Avhandling i litteraturvetenskap:
ANDERS JOHANSSON
AVHANDLING I LITTERATURVETENSKAP ADORNO, DELEUZE OCH LITTERATURENS MÖJLIGHETER
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
© Anders Johansson och Glänta produktion 2003.
Alla rättigheter förbehålles. Kopiering utan förlagets medgivande förbjuden. Gäller även för undervisningsbruk. Grafisk form och omslag av Jens Andersson, Enstil Design. Tryckt av Munkreklam AB, Munkedal 2003 ISBN 91-973636-9-3
20.47
Sida 2
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 5
INNEHÅLL
7 FÖRORD 10 FÖRKORTNINGAR 12 1. INLEDNING: REDUKTIONISM OCH TAUTOLOGI. ADORNO OCH DELEUZE 59 2. FORM OCH KONTINGENS. BORGES BORTOM TOLKNINGARNA 89 3. EKELUNDS EKONOMI 123 4. SJU TRE OCH DRAMATIKENS GRÄNSER 163 5. PIPPI LÅNGSTRUMP OCH FRIHETEN 193 6. DEN AUTENTISKE SPRINGSTEEN 235 7. AVSLUTNING: SANNING OCH VIRTUALITET. LITTERATURENS MÖJLIGHETER 269 SUMMARY 281 NOTER 346 REFERENSER 364 PERSONREGISTER
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 6
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 7
FÖRORD
”avhandling i litteraturvetenskap” – ? En avhandling, heter det i det första bandet av Svenska Akademiens Ordbok, är en ”skrift, som söker på vetenskapligt sätt (fullständigt) utreda ett (vanl. mera begränsadt) ämne: dissertation.”1 En ålderstigen definition, visst, men är den inte på samma gång besvärande aktuell? Tron på möjligheten att fullständigt utreda något, att föra en undersökning till dess naturliga slut, föreställningen om att det finns begränsade ämnen och ett vetenskapligt sätt – måste inte varenda litteraturvetenskaplig avhandling fortfarande förhålla sig till, och helst underkasta sig, de antagandena? Och även om vi är medvetna om det omöjliga i dessa anspråk och krav lever de ändå vidare som en del av avhandlingsgenren själv. Det är det som är det märkliga: avhandlingsgenren är en genre vars omöjlighet är inskriven i genren själv. För kan den lyckade avhandlingen vara något annat än ett döljande av sitt eget ofrånkomliga misslyckande? Avhandlingsförfattarens uppgift är att ge sken av att, på ett vetenskapligt sätt, fullständigt ha utrett, avhandlat, sitt begränsade ämne. Vad jag vill komma till är att titeln på den här avhandlingen inte bara är en pretentiös lustifikation. Den är också performativ, ett anspråk: jag hävdar härmed att detta är en avhandling. Däremot anser jag mig inte ha utrett någonting fullständigt. Om jag har hållit mig till ett begränsat ämne är en 7
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 8
svår fråga – det beror på hur man ser på saken. Samma sak gäller tillvägagångssättet: i vissa avseenden är det naturligtvis ’vetenskapligt’, vilket inte hindrar att ’essäistiskt’ vore en mer träffande beskrivning i andra avseenden. Med detta vill jag inte alls påstå att den här avhandlingen skulle vara originellare eller bättre än andra avhandlingar, att det aldrig förr har skrivits avhandlingar som är essäer, eller att det är så här man ska skriva. Jag vill bara fästa uppmärksamhet på det faktum att (i synnerhet den svenska) litteraturvetenskapen i hög grad styrs av genrekonventioner som inte bara borde efterlevas, utan också diskuteras, ifrågasättas och överskridas i större utsträckning än vad som är fallet. Om den här boken i första hand är vad den heter, en avhandling, så är den alltså också på samma gång en essäsamling. Intentionen är i vilket fall som helst att helheten ska vara större än summan av delarna. Det hindrar emellertid inte att den läsare som tråkas ut av exempelvis inledningen har författarens fulla stöd att hoppa direkt till det kapitel hon eller han önskar – i synnerhet kapitel två till sex är skrivna med avsikt att kunna läsas var för sig (vilket medför att boken innehåller vissa smärre upprepningar). Den som läser boken från pärm till pärm har dock större utsikter att få ut mer av de enskilda kapitlen än den som läser styckvis. Tidigare versioner av några av bokens delar har publicerats i olika sammanhang. Detta gäller kapitel två, som finns i en något annan form i Aiolos, 11/1999 (”Borges bortom tolkningarna: Föränderlighet och form i ’La secta del Fénix’”) samt, i engelsk översättning, i Variaciones Borges, 9/2000 (”Borges Beyond Interpretations: Changeability and Form in ’La secta del Fénix’”). Delar av kapitel tre har likheter med en essä (”Anledning och anledning”) i antologin Ett nytt språk: Essäer om ord och begrepp hos Vilhelm Ekelund, red. Ingrid Schaar, Atlantis, Stockholm 2002. De första sidorna av kapitel fyra har mycket gemensamt med en artikel i Glänta, 3/1999 (”Kritiken av en konst som inte vill vara god: Om Sju tre-debatten och den svenska litteraturkritikens tillstånd”), 8
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 9
medan några passager i avslutningen har återanvänts från en essä publicerad i Res Publica, 51/2001 (”Övertolkningens nödvändighet: Om Adornos litterära essäistik”). För att göra tillgängligheten så stor som möjligt har alla utländska citat ur den så kallade sekundärlitteraturen översatts till svenska. (Existerande översättningar används i förekommande fall; när inget annat anges svarar undertecknad för översättningarna.) Det går naturligtvis att ha invändningar mot det förfarandet – varje översättning är en tolkning, som ofrånkomligen implicerar ett visst godtycke. Det godtycket skulle emellertid ha funnits där även om citaten hade lämnats oöversatta; det skulle bara ha förflyttats till mitt bruk av citaten i den omgivande texten. Någon vattentät lösning finns med andra ord inte. Genom att redovisa originalcitaten i noterna gör jag det emellertid möjligt för läsaren att själv ta ställning till de tolkningar mina och andras översättningar implicerar. Denna princip används konsekvent när det gäller Adorno och Deleuze, samt vid alla egenhändigt översatta citat. När det är fråga om för den här avhandlingen mer perifer sekundärlitteratur som finns tillgänglig i god svensk översättning avstår jag ifrån att hänvisa till originalutgåvan. Borges och Springsteen studeras naturligtvis på originalspråk; i Borges fall tillhandahålls svenska översättningar inom parentes i brödtexten, i direkt anslutning till originalcitaten. Dubbla citationstecken betyder alltid citat; enkla citationstecken används – förutom vid citat i citat – till att markera distans till ett ord eller uttryck. Blockcitat används endast vid citat ur skönlitterär primärlitteratur (det vill säga Borges, Ekelund, Lindgren och Springsteen – ifråga om Sju tre förekommer inga citat).
9
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 12
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 13
KAPITEL ETT. INLEDNING
REDUKTIONISM OCH TAUTOLOGI. ADORNO OCH DELEUZE
Många kunskaper har ett oproportionerligt ringa värde i förhållande till den nedlagda forskarmödan, även om de möjligtvis är formellt riktiga. Theodor W. Adorno, Minima Moralia
den 14 augusti 2002 kunde man på GT:s kultursida läsa en recension av Elin Lindqvists debutroman Tokyo natt. Romanen handlar om en ung kvinnas upplevelser i Tokyo och Sydostasien: nattliv, droger, sex, mycket sex, ätstörningar, dykning, en våldtäkt etc. Recensenten, Linda Skugge, uppehåller sig länge vid innehållet, så länge att hon faktiskt inte hinner säga så mycket mer. Men så mot slutet av recensionen händer något: ”Men herregud, tänker man, varför slutar alla unga tjejer käka? Och varför tränar de så hårt? Sätt er ner och ät nåt gott. Men Karolina har inte tid, hennes liv passerar i ultrarapid.”1 Utan förvarning glider recensionen här från romanens värld till verklighetens ”alla unga tjejer”, och så tillbaka till fiktionens Karolina igen. Ett praktexempel på hur fiktion och verklighet blandas ihop. Eller? Fyra sidor längre in i samma tidning finns ett helsidesreportage om ”Herman Lindqvists dotter Elin, 19 år”, det vill säga författaren till den recenserade boken. Artikeln handlar om hennes upplevelser i Tokyo och Sydostasien: nattliv, droger, dykning och framförallt en våldtäkt.2 Voilá – Karolina är lika med Elin; livet blir fiktion, fiktionen liv, och litteraturkritiken sammanfaller med kändisreportaget. Händelsen illustrerar flera tendenser på det litterära fältet: att lätt uppiffade dagböcker allt oftare saluförs som romaner, att alla debutromaner i allt större utsträckning tycks ha sam13
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 14
ma innehåll, förlagens förtjusning i kändisar och kändisbarn, dagskritikens degenerering till naiva innehållsreferat – den som vill indigneras kan välja och vraka. Men kanske finns det samtidigt något här för litteraturvetenskapen att lära, eller åtminstone avundas: den obehindrade rörelsen mellan verklighet och litteratur respektive litteraturkritik; sättet att placera litteraturen mitt i vardagen, att använda den, göra den viktig. Kort sagt: förmågan att utnyttja litteraturens möjligheter. En övergripande ambition med den här avhandlingen är att försöka återerövra något av dessa möjligheter. Men är inte litteraturvetenskapens uppgifter och problem helt andra än litteraturkritikens? Och vad åsyftas egentligen med det diffusa talet om ’möjligheter’ – finns de i litteraturen eller i kritiken, i texten eller hos läsaren eller kanske i världen? Den oklarheten, för att ta den senare invändningen först, är inte oavsiktlig. Det förefaller mig som om litteraturvetenskapen, utifrån värderingen ”att det bestämda är mer värt än det obestämda”,3 alltför ofta försöker avskaffa oklarheter som dessa (’svaret är texten/läsaren/kontexten …’), istället för att acceptera eller bejaka dem. I värsta fall med konsekvensen att alla definitioner och kategoriseringar döljer det som en gång föranledde ansträngningarna. Kanske är det just det obestämda i ovanstående bild som är det intressanta. I det avseendet skiljer sig litteraturvetarens sits i så fall inte från litteraturkritikerns eller vilken läsares som helst: det rör sig om tre likartade sätt att omvandla text till litteratur, tre sätt att realisera en potential som är lika oavvislig som svårlokaliserad. Skillnaderna är konventionella, inte essentiella. * Det råder en utbredd föreställning inom litteraturvetenskapen om att ämnet är i kris. Både inom nationell och internationell litteraturvetenskap framförs allt oftare åsikten att litteraturvetenskapen har nått någon form av kritisk punkt. Och även om den svenska situationen inte är identisk med exempelvis den 14
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 15
amerikanska, så kan man fråga sig om problemen här inte är de samma som där: en litteraturvetenskap som har blivit allt mindre samhälleligt relevant, som varken är kritisk eller användbar, som inte längre fyller någon uppenbar funktion.4 En provokativ, men förmodligen inte helt oberättigad fråga är om ens litteraturvetare är intresserade av litteraturvetenskap längre. Det avgörande spörsmålet är om den situationen är ofrånkomlig; om litteraturvetenskapens kris, hur man nu formulerar den, är ett historiskt motiverat villkor, ett resultat av en ny historisk situation, en förändrad samhällsekonomi, en tilltagande arbetsdelning för att tala med Marx.5 Befinner vi oss i en tid och ett samhälle som helt enkelt inte har något behov av litteraturvetenskap? Har litteraturvetenskapen som sådan blivit obsolet? Det är inte omöjligt, även om det finns mycket – om man ser till den svenska situationen – som pekar i en motsatt riktning: det fortsatt stora antalet ansökningar till den litteraturvetenskapliga utbildningen, folkbibliotekens besöksoch utlåningssiffror,6 antalet förlagsutgivna avhandlingar, den ofta relativt avancerade litterära diskussionen på dagstidningarnas kultursidor med mera. Sådana triviala men för den skull inte betydelselösa indikationer om att det finns ett levande intresse för både litteratur och litteraturvetande i vid mening utanför universiteten, borde föranleda litteraturvetenskaplig självrannsakan. Är det möjligen så att orsakerna till krisen finns i litteraturvetenskapen själv, i det som litteraturvetenskapen har blivit? Vad är i så fall problemet? Vilka är krisens orsaker? Man kan invända att redan den frågeställningen har förfalskat situationen: finns det verkligen ett problem, en kris? Frågorna kallar på ett generaliserande svar, och generaliseringar ljuger alltid. Samtidigt kan generaliseringar vara det enda sättet att komma åt övergripande tendenser som är högst reella, även om det inte finns ett enda konkret fall som fullständigt överensstämmer med den allmänna bilden. En övergripande förklaring skulle behöva förhålla sig till det ofta upprepade påståendet att vi numera lever i en postteoretisk tid: litteraturteorins 15
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 16
boom är över; den poststrukturalistiska filosofin har i någon bemärkelse segrat, och dekonstruktionen har internaliserats i verksamheten. ”Teorin har själv blivit doxa, just det förhållande den gav sig ut för att kullkasta”, som redaktörerna för antologin Post-Theory uttrycker det.7 Det skulle alltså råda en paradoxal konsensus om omöjligheten av konsensus, en konsensus om skillnaden som det enda fundamentala. Onekligen en delikat situation för en institutionaliserad vetenskap. Om det ligger något i den situationsbeskrivningen, så är det samtidigt slående i vilken utsträckning böcker som PostTheory likväl är fyllda av ett ganska traditionellt ’postmodernt’ teoretiserande.8 På så vis tenderar de att performativt dementera den tes som var deras bevekelsegrund. Såtillvida är Karen-Margrethe Simonsens karakteristik av det postteoretiska tillståndet riktig: om vi lever i en postteoretisk tid så betyder det ingalunda att teoretiserandet har upphört, snarare tvärtom. Det som har hänt är att den metafysiskt grundade Teorin med stort T har ersatts av ett nätverk av teorier; sökandet efter ett teoretiskt fundament har givit vika för ett mer flexibelt teoretiserande med lokala anspråk; ingen vill längre agera representant för en teori, alla är eklektiker.9 Huruvida denna förändring är positiv eller negativ – är resultatet en postmetafysisk frihet eller en självtillräcklig narcissism? – låter Simonsen vara osagt (även om hon tydligt lutar åt det förra). Däremot står det klart, menar hon, att förändringen är irreversibel. Vad man med ytterligare några års distans kan fråga sig är emellertid om Simonsen inte, som så många före och efter henne, överdriver omvälvningens magnitud. Är inte ryktet om teorins död, alternativt seger, betydligt överdrivet? Den misstanken grundar sig inte bara på de postteoretiska antologiernas betänkligt teoretiska karaktär. Det är ingen vild gissning att en sociologisk blick på det litteraturvetenskapliga fältet skulle ge vid handen att antalet gångbara teoretiker knappast är större idag än för tjugo år sedan. Namnen byts ut (ut med Lotman, Riffaterre, Richard och de Man; in med Nussbaum, Deleuze, Zizek och Kittler …), men blir knappast fler. 16
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 17
Eklekticismen har fortfarande sina gränser; den teoretiska toleransen har i praktiken knappast blivit större. Dessutom tenderar bilden av det postteoretiska tillståndet att släta över en konflikt som fortfarande förefaller vara olöst: teorin, vad den nu är, fortsätter att angripas på ungefär samma grunder som för tjugo år sedan.10 Det är ofta lätt att avfärda den kritiken som efterbliven eller reaktionär, men samtidigt är det svårt att neka till att den pekar på problem som fortfarande är aktuella, hur postteoretiskt teoretiserandet än utger sig för att vara. Och även om själva distinktionen mellan teori och icke-teori kan ifrågasättas, så kan det inte förnekas att den alltjämt tycks strukturera litteraturvetenskapens självbild: etiketten ’teoretisk’ klistras på avhandlingar, antologier, introduktioner och konferenser; det ges kurser i ’teori och metod’ både på student- och doktorandnivå; tidskrifter profilerar sig som ’teoretiska’, och så vidare. Frågan är om man inte kan hitta en förklaring till litteraturvetenskapens kris just här, i den diffusa men fortsatt centrala konflikten mellan teori och – ja vad? Precis som den forna europeiska orientalismen sa mer om Europa än om ’Orienten’, så säger föreställningen om ’teori’ först och främst något om den litteraturvetenskap vars motbild ’teorin’ är. Och vad den säger, eller rättare sagt vad den besvärjande försöker garantera, är att det normala litteraturvetandet är icke-teoretiskt. I sin renodlade form är konflikten ytterst trivial. Å ena sidan det normala läsandet, textens omedelbara meningsfullhet i läsakten: vi öppnar en roman, blicken löper längs raderna, ögat sänder signaler till hjärnan som omvandlar synintrycken till mening – vi förstår något; kommunikationen fungerar. ”Det är t.ex. omöjligt för den som läser denna mening att låta bli att förstå den” som Michael Gustavsson skriver.11 Å andra sidan vetskapen om att det inte finns något omedelbart i denna värld. Varken läsaren eller det lästa är bara sig själva, utan alltid också något annat. Trycksvärtan är inte bara trycksvärta utan också ord; orden är inte bara ord utan också kunskap; kunskapen är inte bara kunskap utan också makt etc. Läsaren är inte bara ögon och hjärna, utan också 17
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 18
förutfattade meningar, uppfostran, bildning, karriärhänsyn, humör, ekonomi, begär etc. Det finns med andra ord inget normalt, praktiskt, neutralt, omedelbart eller rent läsande – allt läsande inbegriper redan från utgångspunkten vad man skulle kunna kalla ’teori’.12 Det är möjligt – kanske går det inte att undvika – att betrakta denna konflikt som en strid mellan två läger, två åskådningar som var och en måste välja emellan. Det är emellertid intressantare att se den som en inneboende konflikt i allt litteraturvetande, eller rent av i allt läsande. Det som ska diskuteras på de närmast följande sidorna är med andra ord snarare två hypostaserade poler än två reellt existerande skolor. Problemet med den första hållningen, den icke-teoretiska (eller kanske ateoretiska), ur den senares, den teoretiska, perspektiv är att den tycks inbegripa en naiv optimism som i sin tur medför en oförmåga till självkritik. Wolfgang Isers ingående beskrivning av läsakten tydliggör det förhållandet. Iser är medveten om att litteraturen i praktiken sällan är så självklart begriplig som Gustavssons exempel ger sken av – vi stöter alltid på hinder, tomrum, obegripligheter som komplicerar förståelsen av det lästa. Poängen är emellertid att dessa obegripligheter i längden alltid får oss att läsa bättre, och på så vis stärker vår förmåga att aktualisera textens potentiella mening. Hindren inkorporeras enligt Iser ofrånkomligen i meningskonstituerandet – detta är nästan ett axiom: ”meningen måste till syvende och sist frambringa lösningen på de störningar och konflikter som texten har vecklat ut.”13 Isers syfte är inte att ifrågasätta den litterära kommunikationen, utan tvärtom att förklara hur den fungerar. Det intressanta är emellertid att han därmed indirekt uppenbarar den latenta konservatism som föreställningen om det icke-teoretiska läsandet inbegriper. Vi läser, skapar mening, tar oss förbi svårigheter, utvecklas – allt detta är gott och väl, men problemet är att det inte ges något utrymme i det här perspektivet för en litterär erfarenhet som kullkastar själva premisserna för läsandet som sådant. Läsandet kan så att säga omöjligt läsa sig fram till sitt 18
avhandling inlaga 1-197 5maj
03-05-05
20.47
Sida 19
eget totala tillkortakommande, och följaktligen inte ifrågasätta sig självt. Föreställningen om ett icke-teoretiskt läsande implicerar på så vis samma meningsoptimistiska ideologi som Mattias Martinson iakttar i den samtida post-wittgensteinska filosofin: ”Själva idén om mening kan numera sägas stödja en ideologi som okritiskt sätter språkets givna mening i centrum utan att redogöra för någon motsatt erfarenhet av språkets meningslöshet.”14 Risken, i litteraturvetenskapens fall, är att denna meningsoptimism leder till blindhet inför det som inte har mening. Just det som gör litteraturen intressant i förhållande till filosofi eller vetenskap – att den kan uttrycka det ”man icke kan tala om”15 – förloras ur sikte. Litteraturen reduceras till det potentiellt begripliga: det som går upp i de kategorier, begrepp, metoder och kunskaper som den aktuella litteraturvetenskapen förfogar över. En bra illustration av denna meningsoptimism finns i E. D. Hirschs försök, i Validity in Interpretation, att formulera en generell ”koherenslag” med vars hjälp man kan skilja korrekta tolkningar från felaktiga.16 Det råder ingen tvekan om att denna lag kan utsättas för kritik,17 men det mest intressanta är att Hirsch knappt har hunnit presentera och exemplifiera sin lag innan han själv formulerar ett nödvändigt ad hoctillägg: ”Det enda felet med studentens läsning är ofta att den troligen är felaktig, inte att den är inkoherent. Studenten framhärdar i sin åsikt just för att hans konstruktion är koherent och självbärande. I ett sådant fall har han fel eftersom han har feltolkat helhetens kontext eller mening.”18 Det enda man kan vara säker på är med andra ord att varje feltolkning har en yttre orsak; det finns per definition alltid en förklaring, också när de lagstadgade kriterierna inte räcker till. På så vis kommer felkategorin – som inte har någon substans i sig själv – att bli den ’egentliga’ läsningens negativ. Som sådan kommer den bara att understryka den underliggande meningsoptimismen: felaktiga läsningar är något som skulle kunna avskaffas; det framgångsrika läsandet har inga principiella hinder. Hirsch kan naturligtvis framstå som ett inaktuellt exempel 19
lika fri som hon är stark? Hur var det med Lars Noréns beryktade teateruppsättning Sju tre – var den något mer än en misslyckad provokation? Vad har Vilhelm Ekelunds ekonomi att göra med hans aforismer? Är Jorge Luis Borges berättelser så perfekta som det sägs? Kan litteraturvetenskap vara intressant för någon annan än litteraturvetarna? Och vad har de två filosoferna Theodor W. Adorno och Gilles Deleuze med allt det här att göra?
ANDERS JOHANSSON AVHANDLING I LITTERATURVETENSKAP
Hur äkta är egentligen Bruce Springsteen? Är Pippi Långstrump
Anders Johansson (f. 1968) är litteraturvetare och litteraturAdorno, Deleuze och litteraturens möjligheter är hans avhandling i litteraturvetenskap.
GLÄNTA PRODUTION
GLÄNTA PRODUKTION
kritiker, boende i Lima, Peru. Avhandling i litteraturvetenskap:
ANDERS JOHANSSON
AVHANDLING I LITTERATURVETENSKAP ADORNO, DELEUZE OCH LITTERATURENS MÖJLIGHETER