9789164203038 by Smakprov Media AB

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0303-8

Det är lockarna som är problemet. Hon måste använda fyra hårspännen och en hårt tvinnad gummisnodd för att få håret att ligga still. De sista slingorna stryker hon bakåt var för sig tills hon är nöjd. Drar ett andetag till hälften, betraktar sig själv och söker efter styrkan. Det är den hon skymtar, när håret ligger slätt mot hennes huvud och hon möter sin egen blick i spegeln. Ingen kommer åt henne.

kapitel 1

första gången Martin Sander såg en amputerad kvinna var han tretton år. Han var på väg ut från äventyrsbadet i Södertälje, där han hade imponerat på fnittriga pubertetsflickor genom att göra volter från femmans trampolin, och han skulle just trycka upp den ena svängdörren när han såg henne komma in genom den andra. Man såg knappt att hon saknade ett ben, för långbyxorna täckte tomrummet och längst ned satt en likadan sko som den hon hade på vänsterfoten. Ändå var det uppenbart för Martin att kvinnan hade en metallpinne istället för ben, från knäet och ned. Hon gick med kryckor och Martin skyndade sig att hålla upp dörren. Han kände sig underligt uppspelt när han sneglade mot hennes vader och bekräftade för sig själv att han hade sett rätt. ”Tack”, sade kvinnan och gav honom ett fladdrande leende. Motvilligt slet han blicken från det suggestiva tomrummet nedanför hennes högra lår och log tillbaka. När Martins klasskamrater roade sig med att tjuvkika in i tjejernas omklädningsrum följde han deras exempel, och han läste samma hemliga porrtidningar som de. Men upp-

hetsningen kom aldrig över honom på samma sätt som den där gången när det stod klart för honom att kvinnan saknade nedre delen av benet. Tanken på stumpen, tomrummet, lämnade inte hans fantasier och han började kreativt ta till medel för att få de brunbrända, tvåbenta modellerna i Slitz att passa hans egna preferenser. Arton år senare kan han inte påminna sig om kvinnan på äventyrsbadet var blond eller mörk, ung eller gammal, men han minns fortfarande nyansen på hennes grå byxor. Trettioett år gammal ler han generat när han tänker på de modifierade porrbilder som under hela hans tonår trängdes i ett lönnfack under hans madrass. Nu behöver han inte längre klippa i porrtidningar eller hitta anledningar att vara i simhallen under sjukgymnastiktimmarna. Nu finns Internet. ”Jag kör ut lite vitt.” Martin rycker till. Han märkte aldrig när den söta lilla blondinen kom in på hans kontor och lutade sig mot dörrkarmen. ”Okej.” Chamilla står kvar. ”Hela den första pallen är avprickad, jag bad Kent ta den andra. Om du vill tar jag den, men jag kör hellre.” Martin nickar och kommenderar sig själv att le. ”Kanon Chamilla, det blir jättebra. Kanon.” Chamilla lyser upp och avfyrar ett perfekt leende mot honom innan hon går iväg med den lilla runda rumpan vickande. Till och med i de fabrikssydda arbetsbyxorna ser den

bra ut, det vet Martin och det vet alla manliga besökare på Systembolaget i Huddinge. Fast, rund, symmetrisk. Chamilla vickar på den hela vägen till vitvinerna som står redo att köras ut i butiken och hon kommer aldrig att få veta att symmetri är ett minus på Martins lista. På andra sidan stan vaknar Lelle. Snus, tänker hon. Jag måste ha snus. Hon sträcker ut handen mot nattduksbordet som ska stå till höger om sängen. Istället får hon tag på en naken axel. Konfunderad låter hon sin hand ligga kvar och smeka den främmande armen, medan hon i tankarna rekonstruerar fredagskvällen. Så småningom sprider sig ett leende över hennes läppar och hon öppnar ögonen. ”God morgon”, säger en road röst. Någon kikar på henne under långa ögonfransar. Hon heter Lena. Lena eller Lina. Lelle vänder sig på sidan och drar henne till sig. Hon vill kyssa henne, men andedräkten är inte i sitt esse så hon pussar henne bara lätt på munnen. Lena eller Lina trycker sig mot henne och kilar in sitt ben mellan hennes båda. Lelle ger motvilligt upp tanken på snus. Det är skillnad mellan att fantisera och att leva ut en fantasi. Efter att ha fantiserat om benstumpar i fem år fick Martin äntligen chansen, när hans simklubb annonserade efter ledare till ett läger för ungdomar med fysiska handikapp. Då var han arton år och hade ännu inte kysst en tjej. Med darrande händer skrev han upp sitt namn på listan. Simtränaren

gav honom en dunk i ryggen och sade att det är fint med killar som Martin, som tänker på att ge något tillbaka och inte bara fokuserar på sig själva. Martin är inte särskilt religiöst uppfostrad, men den gången kunde han känna Guds tjocka pekfinger trycka honom genom kakelgolvet. Innan lägret började kunde han inte sova på flera dagar. Det kanske finns någon tjej där, sexton sjutton år, som saknar ena benet. Ena eller båda. Hon är kanske mörk och brunögd och hennes ben slutar kanske i en stump precis ovanför knäet. Jag kanske får känna på den och hon ser på mig med sina bruna ögon och ler. På lägret fanns Mirjam. Hon hade rött hår och gröna ögon och bara en arm och hon var egentligen det vackraste Martin någonsin hade sett. Den sista dagen tog han mod till sig och frågade vad hon tyckte om lägret. ”Det är okej”, sade hon och log generat, och han nickade imponerat som om hon just hade avslöjat meningen med livet. Sedan pratade de hela kvällen. Han fick veta att hon skulle gå estetiska programmet på gymnasiet och att hon gillade att jobba med lera, hon fick veta att han kunde simma fem kilometer och när klockan blev elva kysste han henne med skälvande läppar. De var ihop i fyra månader. Första gången han rörde vid hennes stump ryckte hon till och förklarade att han inte behövde bry sig om den, helst inte titta på den. ”Jag tycker om den”, sade Martin. Det tog honom två månader att övertyga henne, och efter ytterligare två månader skavde övertygelsen så att hon inte ville mer. På alla hjärtans dag fick han en

underlig skulptur i present. ”Det är en stump”, sade Mirjam. ”Du kan ju vara ihop med den istället. Hejdå.” Blipp, säger datorn när alla har räknat sina kassor. Blipp, blipp. Martin stänger blixtsnabbt av högtalaren och öppnar ett redovisningsprogram, sekunden innan Chamilla sticker in huvudet igen. ”Jag och Tobbe tänkte gå och ta en öl”, säger hon. Martin nickar. ”Kul”, säger han och förstår i samma ögonblick att Chamillas påstående egentligen är en fråga. ”Jag stannar nog ett tag. Behöver skicka iväg några beställningar och se över schemat för februari.” Chamilla ler sitt strålande, besvikna leende. ”Jobba inte ihjäl dig”, säger hon och blinkar med ena ögat innan hon försvinner.

kapitel 2

t r e f l i n a n d e killar längst bak stör stämningen i hela klassen. ”Ali.” Ali ser upp i två sekunder, sedan fortsätter han att studera skärmen på sin mobiltelefon som han nödtorftigt har gömt under bordet. ”Vad är det du kollar på? Får jag se?” Lelle stegar fram till bordet längst bak i klassrummet och Ali visar med ett snett leende vad han har på mobilskärmen. Hon flinar och ser honom i ögonen. ”Beyonce. Kom igen. Det finns väl intressantare brudar om man nu måste titta på musikvideor istället för att lära sig grammatik.” Ali rycker på axlarna och fortsätter le sitt sneda leende. Han lär krossa många hjärtan innan han fyller tjugo. ”Som vem då?” ”Pink. Ani DiFranco.” ”Annie vem?” ”Ska jag berätta en sak om grammatik för dig?”

”Nej.” ”Du kan det redan.” ”Vad menar du?” ”Du kan redan grammatik.” Ali ser misstroget på henne. Sorlet i klassrummet har nästan lagt sig nu, för det är Ali som bestämmer om det är tyst eller inte. Hon märkte det redan första dagen. ”Det är som med fotboll”, säger Lelle och släntrar tillbaka till whiteboardtavlan. ”Säg att du är jättebra på att såhär … göra mål med huvudet.” ”Nicka”, säger en av killarna i högra hörnet. ”Eller att du kan hantera bollen så att din motståndare inte får tag i den.” ”Dribbla.” ”Precis. Om du är bra på alla de där sakerna så är du väldigt bra på fotboll, eller hur? Men om du inte vet vad de heter så är det svårt att förklara vad du gör.” Halva klassen sitter med rynkade ögonbryn. Det kanske inte var världens bästa liknelse. Hon vänder sig mot tavlan i några sekunder för att slippa visa sitt rådvilla ansiktsuttryck innan hon snurrar runt och fortsätter. ”Ni kan snacka, eller hur? Alla i den här klassen snackar, vissa mer än andra.” Det sista säger hon med ett flin och ett ögonkast på Ali, som tittar upp från Beyonce en gång till och bestämmer sig för att lyssna en stund. ”Men om ni vill veta vad det är ni gör när ni snackar så

måste ni lära er en del ord. I fotboll är det bra att kunna ord som dribbla, nicka, offside och så vidare. Det är samma sak med språket. Ni tror att ni bara snackar på, men egentligen använder ni hundratals regler som är jättekomplicerade men som ni alla behärskar.” Ali sitter och lyssnar, nästan koncentrerat. Det är ett bra betyg. I lärarrummet dricker hon kaffe ur muggen dekorerad med hennes namn. Det var inte direkt vad hon hade trott en gång i tiden, att hon skulle sitta i ett lärarrum med sitt namn på en mugg. Det var inte direkt vad syokonsulenten såg framför sig när hon hade Lelle i grönt hår och spretiga ben på ”framtidssamtal” för tio år sedan. ”Och lilla Lelle är här, ser jag. Dina vackra ögon ser trötta ut.” Lelle tittar upp och suckar. Hälften av allt Yusef vräker ur sig skulle kunna anmälas som sexuella trakasserier, men eftersom han kommer från en annan kultur är den allmänna åsikten att man måste låta honom hållas så att man inte själv blir anmäld för etnisk diskriminering. ”Mina vackra ögon är faktiskt lite trötta. Jag träffade en skitsöt tjej i fredags och sen har jag pippat hela helgen. Lilla Lelle blir pömsen av för mycket horisontal aktivitet, vet du. Och en del vertikal, om man ska vara noga.” Bilderna dansar fortfarande på hennes näthinna. Linas smidiga kropp upptryckt mot köksskåpen eller åmande

ovanpå henne i soffan. Tjugofyra år var hon, och snygg som satan. ”Ja, den ungdomen”, säger Yusef och sätter sig vid bordet. Lelle hade hoppats att beskrivningen av hennes lesbiska samliv skulle ha skrämt iväg honom till det andra bordet. Hon halar upp mobiltelefonen och ägnar resten av rasten åt att koncentrerat författa ett sms. Paula. Martin skriver namnet i Systembolagets fickkalender med sina finaste bokstäver och kan inte slita blicken från det på flera minuter. Femtonde januari (namnsdag: Laura och Lorentz) Paula kl. 16, Centralfiket. Signalementet har han skrivit ut på jobbets skrivare: Du känner igen mig på min släta, ungdomliga hy. Eller på att jag bara har noll och ett halvt ben och sitter i rullstol med texten ”ad utrumque paratus” på baksidan, och på att ena halvan av mitt ansikte sitter för högt upp för den andra. Kvinnan med noll och ett halvt ben ville till en början inte alls träffa honom. Först förklarade hon att hon bara hade skrivit in sig på Internetforumet som en kul grej och att hon absolut inte hade någon lust att träffa någon i verkliga livet. Efter ett par veckor berättade hon att hon inte ville träffa honom för att hon var rädd att han skulle bli besviken. ”Jag är inte särskilt vacker. Jag är inte någon fotomodell med amputerade ben som passar dina preferenser. Mitt ansikte är snett och konstigt. Jag varnar dig.” Till slut lyckades han övertyga henne om att snett och konstigt var något vackert i hans

värld och att de bara behövde träffas som vänner och att hon inte behövde oroa sig. Nu begrundar han det overkliga som står i hans kalender. Längtan växer med tankarna på vad hon menar med noll och ett halvt ben, men han säger åt sig själv att inte förstöra genom att börja fantisera om vem Paula skulle kunna vara. Plötsligt piper hans mobil och hjärtat far upp i halsen – han skickade just sitt mobilnummer till henne. Men det är bara Lelle. ”Du vet väl att Internetbrudar oftast är feta män med eksem?” Lelle gungar på kaféstolen och ser utmanande på honom. Han sörplar sin varma choklad och småler. ”Som låtsas vara rullstolsburna, missbildade doktorander? Jag tar den risken.” ”I’m just saying. En gång skulle jag träffa en brud som kallade sig SexyAnna21 och hon visade sig vara en polisongförsedd porrfilmsamatör. Han sa att jag var för manhaftig för att vara med i hans filmer och vi skildes åt på Medborgarplatsen. Traumatiskt är bara förnamnet. Jaha, vad heter missfostret då?” ”Har du tänkt på att det kanske är vi som är missfoster?” ”Ja ja, normativitet bla bla. Vad heter hon?” ”Paula.” Hon flinar. ”Paula”, säger hon retsamt. ”Paula, Paula. Du kan varken säga eller höra det utan att se ut som en jävla tonåring.” ”Apropå tonårsbeteende. Senaste gången jag hade ett sugmärke var jag fjorton år.”

”Det är inte mitt fel att du inte har fått till det sen nittonhundratalet. Om du var porrfilmsamatör, visst skulle du inte tycka att jag var för manhaftig? Kolla, jag kan till och med vifta förföriskt med ögonfransarna!” Han svarar inte, tittar bara fascinerat på henne när hon försöker fladdra med ögonlocken. Det ser mest ut som muskelryckningar. Hon lutar sig energiskt framåt och lyfter på ena ögonbrynet. ”Har du några intressanta fantasier om stumpen då? Paulas stump, den sexiga lilla stumpen … vet du, jag ska skriva en låt om en stump till dig.” Han måste skratta. Lelles energiska svada kan ta musten ur vem som helst, men samtidigt är den som ett litet batteri. ”Hon har faktiskt två stumpar.” ”Jackpot alltså? Eller jackpot kanske är fyra stumpar, inga armar och inga ben. Som en nallebjörn.” ”Äh.” ”Kom igen då, jag försöker ju förstå mig på dina perversioner. Tänk om folk hade gjort det för mig en gång i tiden. Säg då, vad har hon för stumpar? Jag är intresserad. Saknar hon ett ben och en arm? Ett öra och ett finger? En arm och en tutte? Fast en tutte räknas kanske som stump av sig själv, den går ju inte så långt. Om det inte är en hängtutte. Har hon hängtuttar?” Han stirrar på henne en stund. ”Alltså frågan var, vad har hon för stumpar?” ”Benen. Ena benet går till knäet och det andra finns inte alls.”

”Perfekt för dig, eller hur?” Hon ser allvarligt på honom den här gången. Det är därför han en gång kunde berätta. ”Ja, faktiskt.” Hon nickar. ”Lycka till. Hoppas hon är allt du nånsin drömt om.” Lelle svänger på armarna när hon knallar hemåt under gatlyktorna. Han är så normal och kuvad, Martin. Det är bara en fetisch, gubben, skulle hon vilja säga till honom och få honom att se att det inte är så konstigt. När hon tänker efter har hon nog sagt det till honom både tre och fyra gånger, men han förstår ändå inte. Det är kanske lättare när man redan är öppen flata, tänker hon medan hon knappar in portkoden. Steget är kanske längre om man först betraktas som första klassens normalman och plötsligt berättar att man bara tänder på stympade brudar. Om hon själv kom ut som amputeringsfetischist skulle det bara vara ytterligare en abnormalitet på listan. I trapphuset ringer mobilen. Hon känner inte igen numret. ”Hej, det är Lina. Från i fredags …” Lelle ler. Hon känner igen rösten, fast mest för att den har stönat sig hes i vartenda hörn av hennes lägenhet. ”Och lördags och söndags?” ”Vad gör du?” ”Jag är nästan hemma.” ”Har du varit ute och raggat?”

Linas röst är len och retsam. Lelle flinar och låser upp ytterdörren. ”Jag har fikat med min heterosnubbe. Vad gör du?” ”Onanerar.” I hallen står två fulla kassar som ska till pappersinsamlingen. Det är som om reklamutdelarna i hennes område har valt att straffa henne för hennes skylt med ”ingen reklam tack” och kommit överens om att alltid ge henne dubbla mängden tills hon förstår att ingen ska slippa undan. ”Det tror jag inte på.” Lina skrattar. ”Men jag skulle kunna göra det. Om jag inte hade varit så öm.” Lelle ler brett och ställer sig framför spegeln i hallen. Om hon drar ned T-shirtens halslinning kan hon se sugmärket Martin hade roligt åt. Minnet av Linas graciösa kropp mot hennes blir plötsligt väldigt påtagligt. ”Så … vad gör du i veckan då? Imorgon, till exempel.”