OREN
OREN Maria Fogelberg Nelson
OREN Maria Fogelberg Nelson
Tidigare böcker av Maria Fogelberg Nelson: SKITSTRESS – Stresshantering med fokus på hjärnan och vårt arv, 2009, Vulkan Ett olidligt tillstånd, 2013, Idus förlag Birgit Johanssons dagbok, 2014, Idus förlag Långkok, svinhuvud och lite romantik, 2015, Idus förlag
OREN Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Maria Fogelberg Nelson © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag
Första upplagan Tryckt i Riga, 2016 ISBN: 978-91-7577-429-9
Till mina söner Love, Karl, Tom
Författarens förord Kinnekulle. Barndomens cykelturer över berget, fascinationen av de historiska vingslagen som ständigt dyker upp, allt har format mig till den jag är. Mina historiestudier från universitetstiden grundar sig i den kunskapstörst som min fars hembygd startade. Under studierna fördjupade jag mig i dåtidens brott och straff och blev upprörd när jag fick lära mig att en våldtagen kvinna kunde dömas till döden under medeltiden. Hennes enda möjlighet att förskonas från straff var att våldtäktsmannen äktade henne. Det är utifrån detta min berättelse utgår och konsekvenserna av ett brott. Historien är fiktiv, men jag har satt in den i ett historisk skeende där jag även låtit historiska personer figurera. Jag har använt mig av medeltida ortsnamn och terminologi i den mån jag kunnat. Längst bak finns ordförklaring. Maria Fogelberg Nelson
Personförteckning gården lindesborg Vestruplanda
gården ekenäs Forsem
Rolf Knutson husfar
Ragnar Ulfson husfar
Ragnhild husmor
Estrid husmor
Knut Rolfson son
Ulf Ragnarson son
Ingrid Rolfsdotter dotter
Märeta Ragnarsdotter dotter
Ejvor Rolfsdotter dotter
Björn Ragnarson son
Kettil ålderman
Kjellar ålderman
Toke legohjon
friskaran
Tyra legohjon
Ambjörn Trondson av Benkestokätten
Lek legohjon
Vidar Nilson av Bielkeätten,
Lykke legohjon
Gertorn Anundson av Stakeätten
Ibbe legohjon
Agne Bjarneson av Bjarköyätten
Yngve Elfson av Boltätten Anund Herlof
övriga
historiska personer
Ruben korsbroder och präst i Forsem kyrka
Bo Jonson Grip drots och Sveriges rikaste man
Abalon präst i Vestruplanda Valdemar abbé i Ramundeboda kloster Nils Vidarson av Bielkeätten på Murängen Birgitta av Folkungaätten husfru på Murängen Gunilla av Bielkeätten dotter på Murängen Ingegerd Gautedotter av Galteätten hovdam hos drottningen Assar sven från Husaby
Matt Gustavsson Sparre svensk riddare och adelsman Margareta Valdemarsdotter drottning av Danmark, Norge och Sverige Gerhard Snakenborg forne hövitsmannen på Axevalla Nils ”Svarte Skåning” Jönsson riddare och hövitsman på Axevalla Henrik Parow tysk riddare och adelsman
I
ntill den varma härden sover de, men sömnen är inte vilsam, ansiktena rycker och bakom ögonlocken rusar syner från slagfältet och djupa sår göms i deras själar. När de vaknar sitter tröttheten kvar, den irriterar och skaver, men det finns inte tid för tappra män att vila, allt för många faror hänger över Alba, Ingrid och Herlof.
OSKULDENS TID Du är den vackraste jag vet
Högt upp, upp i himlen för den svarta fågeln mig. Och där nere, bland det vajande gräset på den ockrafärgade marken, med slutna ögon och hårt sammanpressade läppar, ligger jag, samtidigt som djävulen rider mig. Det gör ont, men jag kan inte skrika. Rädslan har greppat mig och jag är bortom det här livet.
Mötet Kyndelsmäss 1386, Kindaberg
D
eras blickar möts när hon sneglar mot manssidan i kyrkan. Förläget tittar hon i golvet, kinderna blossar och samtidigt undrar hon om hårbanden syns under hättan. Försiktigt tittar hon åt modern, som placerat sig bland de andra sockenkvinnorna på de väggfasta bänkarna. Hon är i full gång med att samtala och bryr sig inte om att vaka över henne att hon tar mod och kikar igen; han stirrar ännu, eller är det kanske inte henne utan någon annan; jo det är på henne. Vet han ingen hut; glo på henne, Lindesborgs Ingrid, dotter till odalman Rolf Knutson. Han ler mot henne! Ingen anständig man ler så skälmskt mot en mö. Vad ska det här betyda? Är det hårbanden som frestar? Bara inte mor ser, då kommer hon aldrig få bära dem i kyrkan igen. Han fortsätter att stirra, och leendet det försvinner inte en enda gång. Hon fäller ner blicken, förlägen över hans kavata uppsyn, samtidigt vrider hon flätan runt fingrarna och ögonen glittrar. Vem är han? Ejvor puttar till henne och nickar mot manssidan, och där står Knut. Brodern går som väpnarsven hos Herreman Matts
13
Gustavsson Sparre på Helgekyes och har fullt upp och får sällan tid att hälsa på, trots att det bara är en dagsritt mellan socknarna. Först var far inte glad över att förstlingen skulle bli sven, utan ville att han skulle stanna kvar på gården. Men den skattelättnad som Lindesborg får genom att gården ställer upp med både häst och ryttare, vägde över, och dessutom kan sonen senare bli dubbad och kallas herreman, så nu ser Rolf med tillförsikt på sonens värv. Knut ser nöjd ut och hans resliga kropp höjer sig över de flesta. Han har tagit av sig hättan och håret är ansat som frälsemännen, nog måste en massa töser ränna efter honom. Hoppas att de hinner ses innan han måste rida tillbaka till Helgekyes. Ingen kan få henne att må så bra. Han skojar och lägger alltid manken till för att alla ska trivas. Det är tack vare honom som de får lite nyheter om vad som sker i världen. Far, han berättar ingenting, det är som om han vill låta dem slippa höra alla hemskheter, istället berättar han om hur Gudmundsgårdens kor har gått i sin, eller att på marknaden sprang en get lös. Då är det betydligt roligare att höra om vad kung Albrekt hittar på, eller hur Matts Sparre blev bannlyst för dråp på en biskop, var på flykt i främmande land, men slutligen blev benådad av påven och hjälpt av sin gynnare, drotsen Bo Jonsson Grip. Åter puttar systern och nu nickar hon åt andra hållet, mot mor, som ser arg ut, som vanligt är hon uppmärksam; aldrig någonsin tillåter hon dem att glömma sig. Det kan väl inte vara så farligt att snegla lite, men det är lika bra att göra som hon vill. Men vilka helar finns på södra sidan? Så fylls kyrkan med entoniga stämmor och nedför mittgången kommer präst Abalon, tätt följd av klockaren och korgossen. Den lilla korgossen ser liten och skrämd ut. Han föddes fattig, men visade sig ha en gudabenådad röst och Abalon tog honom i lära. Nu får han både mat och husrum hos den ärevördiga prästen, trots det ser han ändå ynklig och rädd ut. Iförd den vita alban och mörkblå mässhaken över den varma pälsen, ser den resliga prästen ståtlig ut. Hans skarpa näsa välver över det fårade ansiktet, den hopsnörda munnen och de djupt liggande, vassa ögonen tittar strängt ut över församlingen. Han är ursprungligen från Altona i Tyskland, men har verkat länge i byg14
den. Alla är lite rädda för honom, men känner likväl vördnad då han står närmare Gud än alla andra och är allmänt känd för att vara mycket klok. Innan mässan börjar stänker Abalon vigvatten på församlingen, samtidigt som han rabblar på latin eller på mycket bruten svenska: ”Nosse Deuam vivere … Vi leva genom gud.” Därefter böjer han huvudet vördnadsfullt under triumfbågen där triumfkrucifixet med den lidande Jesus hänger, och säger något på latin och gör korstecknet. Han vänder sig mot församlingen och höjer upp armarna. Det brusande sorlet upphör istället tar en ekande tystnaden över. Kvinnorna och männen böjer huvuden och tar emot välsignelsen. Prästen, korgossen och klockaren börjar åter sjunga en hymn, sedan fortsätter prästen att läsa en litania och församlingen svarar på hans bön. Ingrid förstår ingenting av vad som sägs, men upplevelsen är hänförande; lukten av vaxljus, fyrfaten och prästens entoniga stämma och församlingens tysta närvaro är mystisk och overklig. Det verkar som om mor somnat, kanske kan hon snegla lite åt manssidan. Det är bara i kyrkan hon får tillfälle att titta närmare på svennarna, och inte kan det väl vara så fel. Det händer mycket med ungsvennar, tänk om någon yngling växt till sig, gått från att ha varit stornäst, kalvig till att blitt ståtlig. Det har hänt förr, senast var det Folke i Skadegården, han blev från att ha varit gräsligt ful till att varenda tös i smyg bligade på honom. Och tänk Inga, som var så förtvivlad över att hennes far lovat bort henne till honom, fick efter vintern den fagraste av helar. Blir det Per i Olsgården eller Nils i Gudmundsgården? Nog är Per lite grannare än Nils, men Nils ätt är mer välmående. Bara det blir någon härifrån Vestruplanda, och inte från någon annan by. Men ännu finns det mycket spring kvar i benen; vilket inte är konstigt då de är tvungna att sitta inne för jämnan; tvi vale för den långa vintern, ingenting händer utan det är bara en enda lång väntan. Tänk att åter få höra porlet i vårbäcken, fåglarnas kvitter och få rasa ut bland ängarna som kesande kalvar. Att bara få andas frisk luft; bröstet trycks ihop av att hela tiden få sitta inne, det 15
känns som hjärtat håller på att sprängas itu. Och dansen, det är nog det hon längtar mest efter. När spelmännen drar med stråkarna över strängarna och alla virvlar ut i en svängig dans, det finns inget roligare. Men i midsommar blir det nog sista gången hon rullar ner i Friareknåden, eller plockar blommor för att få veta vem som blir hennes käresta. Far har mer och mer visat att det är dags och hon har hört hur han och mor pratat. Och inte vill hon väl bli gammaljänta, och hon har ju haft sin månatliga blödning i ett par vintrar nu. Nej, det är nog sista året som barhuvad, snart står hon nog inför prästen. Om mor fick bestämma skulle det redan skett, hon brukar grymta: ”… jag var minsann både gift och mora när jag var lika gammal.” Och far brukar svara: ”Ja du, Ragnhild vi kunde inte bida oss” och ger henne en skälmsk blick. Men hitintills har inte far haft så bråttom att välja ut en fästman, och ingen böneman har varit på gården i sådant ärende. Det är pirrigt men även lite skrämmande att snart ska hon dela hushåll med någon; tänk om hon inte tycker om honom. Och han den nya; han som glodde, han måste vara minst odalman, annars skulle han inte stå så långt fram; och våga glo med så frimodig blick, och kläderna är för fina för att vara en enkel landbos. Han är minst lika lång som Knut, är stilig, håret är mörkt och välansat. Vem är han? När högmässan är slut, och de fina bivaxljusen är signade, samlas Lindesborgsfolket nere vid kyrkporten för att närvara vid legohjonen Ibbes och Lyckes barns dop. Av legohjonen är det bara Toke och Ibbe som är i kyrkan, Lycke får vänta utanför, och Tyra och Lek fick stanna hemma. Tyra för att hon inte orkar stå och hon behövde även passa steken, och Lek för att vakta elden. Far hade honom med sig efter att han varit på höstmarknaden i Gøthene, där han hade råkat på Leks far, den fattiga landboren från Kesta, som undrade om inte hemmanet behövde ett hjon till. Lek, den äldsta sonen hade lämnat koltåldern och det var nu dags att skiljas från sin mor. Fadern hade skrattat och menat på att snart var Lek gammelgubbe och innan han ens sått sin vildhavre skulle bli satt på ättestupan. Och hemma var hela huset full av ungar. 16
Far synade pojken och veknade när han såg in i de blå, sorgsna ögonen. Inte hade han haft lätt de få åren han levat och far föll till föga. Han skall få mat, kläder och ett halvt skålpund råg vid skördetid. Det är väldigt frikostigt, normalt räcker det med att stå för tak över huvudet och klädsel till unga hjon. Men sån är han odalbonden, han vill inte utnyttja folk mer än vad hans rättigheter tillåter. ”Han får fritt vid tiden för Mickelsmäss. Då kan han ju ta med sig tunnan med råg”, avslutade far uppgörelsen och gossen fick följa med hem till Lindesborg på direkten, han hann inte ens säga adjö till sin mor och syskon. Och nu ingår han som en av Lindesborgs legohjon, tillsammans med Toke, Tyra, Ibbe och Lykke. Toke och Tyra har alltid levt på gården, liksom deras mödrar och deras mödrar. När den stora digra döden for fram dog många; såsom fars far och mor och alla hans syskon. Tokes mor blev som en mor för far, och Toke och far kom varandra nära, nästan som bröder. Inte långt efter blev alla hjon fria från träldomen, men Toke och Tyra hade ingenstans att ta vägen eller försörja sig på, att de beslöt sig för att stanna kvar. Och inga var gladare för det än Lindesborgsfolket. Mellan far och Toke finns band som är starka fast de inte syns. Lykke och Ibbe är lite äldre än Ingrid, och de kom till gården för bara några år sedan. De är tillsammans och har fått en dotter, vilket mor inte är glad över, då det blivit en till mun att mätta. Nu under vintern bor alla i storstugan, och då barnet gråter på natten, skriker mor att de ska låta ungen hålla käft. Så fort vinterkölden gett vika kommer hjonen att flytta ut till uthusen, själv ska Ingrid flytta in till lillkammaren med Ejvor. Mor har inte mycket till övers för hjonen utan vet att hålla dem på plats. Och Lindesborgshjonen vet, och de ger sig nästan aldrig tillkänna, utan smyger omkring som svarta skuggor. Trots att det finns ett avstånd mellan dem, känns de ändå väldigt nära och när ingen ser kan Tyra klappa Ingrid på kinden med sina rynkiga, lena händer. Hon har alltid funnits och ibland är det som om hon hör mera hemma med henne än mor. Ibbe hämtar dottern som väntat ute på kyrkbacken tillsammans med modern. Tösen är blå av köld, och när Abalon sänker ner hen17
ne i det kalla vattnet, skriker hon så att det måste höras över hela bygden, men nu är hon skyddad mot troll och annat ont. Mor sveper om henne en mantel och försöker lugna henne. På kyrktrappan samlas de runt Lycke som också ska välsignas. Egentligen skulle det ha skett redan förra månaden, men Abalon har varit bortrest, så hon har fått vänta. Men nu får hon äntligen vistas med andra och slipper äta ensam. På kyrkbacken får Ingrid äntligen krama om Knut. Och trots att alla ser besvarar han kramen och skrattar högt. Tänk att han vågar. Men sådan är han, struntar fullständigt i vad andra tycker eller säger. Stolt smeker hon honom över hans bröst, och låter handen stanna kvar en stund. ”Vänta jag har någon jag vill att ni ska träffa.” Han går iväg mot kyrkstallet, och stannar till vid en man som håller på att sela en häst. Det är mannen från gudstjänsten, han som stått och glott. Knut säger något och den okända mannen lämnar över selet till stalldrängen och de går mot dem. Hennes hjärta börjar slå konstigt och det pirrar i magen. ”Far det här är Ulf Ragnarson från Ekenäs i Forsem. Ulf detta är min far, Rolf Knutson från Lindesborg i Vestruplanda. Ulf är också väpnarsven på Helgekyes.” ”Knut nämnde att du skulle kanske komma. Det här är min kôna Ragnhild, och de här är mina döttrar.” Ingrids kinder blossar illrött och hon vrider händerna av nervositet. Han bugar hövligt mot Ragnhild: ”Salve.” Hans röst är varm och mörk. Han bugar än en gång, nu mot Ingrid. Deras blickar möts. Hon drar efter andan. Aldrig har hon sett en grannare karl; mörkt lockigt hår, spelande ögon omgivna av väl markerade mörka strån och bryn, vacker mun med vita jämna tänder. Han fortsätter att buga mot Ejvor, som fnissar över att bli så hövligt bemött, trots sin ringa ålder. Men hela tiden sneglar han åt hennes håll. 18
Kanske tycker han att hon är fager, eller varför ler han? Hon vet att många tycker att hon ser frisk ut med alla fräknar och sina vita, jämna tänder. Hoppas att han gillar ljust, lockigt hår. ”Knut, nu följer du och Ulf med hem och äter. Mor har tagit fram stek, det ihop med rovor och bröd borde mätta de flesta”, säger Rolf. Med ens lättas tyngden; hon kommer få se mer av honom, och kanske det blir tillfälle att de får pratas vid. Rolf sitter på hästen Sleipner. Han är stiligt med sin fina mantel och strutmössa, som han virat flera varv runt halsen. Mössan döljer den kala hjässan, men lite av det ljusa, lockiga håret sticker ändå ut. Han och Ingrid är mest lika varandra, de har blåa, stora ögon, generös mun och runda ansikten. Mor och syskonen har också blå ögon, men inte så stora, och de är mer långsmala och inte riktigt lika ljusa. Mor var nog grann när hon var ung, men nu har hon fått flera rynkor mellan ögonen där ögonbrynen möts, så hon ser nästan för jämnan arg och sur ut, och inte blir det bättre av att hennes mungipor oftast hänger ner. Det är inte ofta hon skrattar, allvarsam och barsk är hon för jämnan. Ingrid, mor och Ejvor sätter sig, omsvepta av varma fällar i släden. Ibbe och Toke står på medarna baktill och längst fram sitter Lykke med sin lilla tös. Så är då hela Lindesborgsfolket samlade, och äntligen kan de fara hem. Ingrid tar tömmarna från mor, och svischar till piskan: ”Hepp, hepp Sol sätt fart.” ”Ingrid, lugna dig, hästen kan ju skena”, vrålar mor. ”Det är ingen fara.” Och med hårbanden fladdrande på ryggen far de iväg.
19
Högt upp, upp i himlen för den svarta fågeln mig. Och där nere, bland det vajande gräset på den ockrafärgade marken, med slutna ögon och hårt sammanpressade läppar, ligger jag, samtidigt som djävulen rider mig. Det gör ont, men jag kan inte skrika. Rädslan har greppat mig och jag är bortom det här livet. Äventyrs- och kärleksromanen OREN utspelar sig 1386-1389, perioden innan Kalmarunionen då Sverige regerades av den tyska kungen Albrekt av Mecklenburg och Norge och Danmark av drottning Margareta. Berättelsen utspelar sig i huvudsak i Västergötland, på Kindaberg (Kinnekulle) och i Tywid (Tiveden) och handlar om fem unga människor som av olika omständigheter råkar i olycka, kärleksvåndor och stridigheter. Romanen flätar samman fiktiva personer med historiska, dock är själva kärnhistorien skönlitterär. Maria Fogelberg Nelson vill med boken levandegöra medeltiden, med fokus på kvinnans liv, som var hårt och skoningslöst. Hur kyrkan, folktron och sedvänjor påverkade människan i smått som stort. Maria är övertygad om att människans inre väsen inte skilde sig avsevärt från den moderna människans själsliga våndor och inre tankebanor men att konsekvenserna var annorlunda. Våldtäktsoffer och barn födda utanför äktenskapet blev straffade i Sverige under medeltiden.
Röster om boken: ”Fascinerande livsöden, spännande handling, intressant inblick i det medeltida livet på landsbygden och en lättsam duvning i svensk medeltidshistoria.” Viktoria ”Boken beskriver kvinnors hopplösa ställning i Sverige på 1300-talet med våldtäkt, svek och en ständig strävan efter trygghet och kärlek.” Laila
ISBN 978-91-7577-429-9
www.idusforlag.se
9 789175 774299