9789170376207

be precise, a long-standing grudge leading to revenge

much more damaging than the original injury. If I hit you with my fist and you wait

five years and then shoot me in the back one dark night, that is kum … Cambodians

know all about kum. It is the infection that grows on our national soul.”

Ur A Cambodian Odyssey, Haing Ngor

Mikael och Cecilia lever ett privilegierat liv i Singapore med pool, hemhjälp och vajande palmer. Trots det är äktenskapet ansträngt.

.

En dag tar Cecilia med sig barnen, Alice och Hampus, pa en utflykt för att komma bort. I ett köpcentrum rasar .

plötsligt tillvaron - Alice försvinner sparlöst. .

Elvaarige Rithisak och hans syster bor i norra Kambodja.

Föräldrarna är bönder och djupt skuldsatta. Barnen

luras ner till Phnom Penh för att betala av skulden.

Men staden har helt andra planer för dem. .

Langt borta i Shanghai sitter Shui-Khan, den kinesiske fastighetsmagnaten, i sitt luftkonditionerade kontor. .

.

Han har fatt reda pa att hans dagar är räknade - men .

visst maste en man i hans ställning ha rätt att köpa sig fri fran döden? .

.

Nagonstans korsas dessa människors öden. Det star klart att ett liv inte alltid är värt lika mycket som ett annat, .

och att vissa helveten har en utgang men andra inte.

Men i ett hjärta gror ett frö till förändring - räddningen kan finnas allra längst ner i mörkret.

Kum handlar om paradisets baksida, moralisk kollaps och

gruvlig hämnd. En värld där klyftorna mellan fattiga och .

rika har skapat avgrunder som vi inte vagar se ner i. En .

.

värld som vi vet finns men aldrig vagar tänka pa.

Ordfront

Omslag: Jonas Cramby

K N C U UM

N

an mentality of revenge - to

[khmer: ung. oproportionerlig hämnd]

Henrik Tord

N

for a particularly Cambodi-

KUM

”Kum is a Cambodian word

ig hämnd] [khmer: ung. oproportionerl

O

N N Q M

thriller

Henrik Tord ORDFRONT

Henrik Tord

jobbar med reklam och har . . levt manga ar i Singapore med sin familj. Han är 43 . ar och har nyligen flyttat tillbaka till Stockholm.

Kum är Henrik Tords debutbok. Foto: Anna Hållams

Kum H e n r i k Tord

[khmer: ung. oproportionerlig hämnd]

T h r i l l er

Ordfront Stockholm 2012

KUM inlaga.indd 3

2012-02-27 11.05

Henrik Tord: Kum – [khmer: ung. oproportionerlig hämnd] Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © 2012 Henrik Tord Omslag: Jonas Cramby Grafisk form: Lena Gustafsson Foto: 4 Eyes Photography/Getty Images Författarporträtt: Anna Hållams Satt med Minion Pro Tryck: Scandbook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7037-620-7

KUM inlaga.indd 4

2012-02-27 11.05

»När en människa talar eller handlar med god avsikt, då följer henne lyckan likt en skugga som aldrig lämnar henne.

Goda människor lyser ur fjärran likt snötäckta berg; onda människor uppslukas av mörkret likt pilen som avskjutes i natten.« siddhartha gautama

»People just ain’t no good I think that’s well understood You can see it everywhere you look People just ain’t no good« nick cave

KUM inlaga.indd 5

2012-02-27 11.05

KUM inlaga.indd 6

2012-02-27 11.05

PROLOG

När jag låg där under vattnet alldeles avdomnad av smärtan från kulhålet i magen, tänkte jag bara på farfar. Inget annat. Trots att blodet pulserade ur kroppen och hundarnas skall kom allt närmre, så var det bara honom som mina tankar sökte sig till.

Jag tänkte på när han gick framför mig på stigen mot toppen av Phnom Kulen – de heliga bergen – tänkte på hur hans ben och armar liksom sprätte åt alla håll. »Så är det när reumatism och all världens andar spökar i ens kropp«, brukade han säga och skina upp i ett leende som blottade tänder som reste sig likt Angkors ruiner.

Den där glädjen smittade av sig. Gjorde en alldeles varm.

Jag minns hur jorden dammade längs våra bara fötter. Gräs, buskar och blad åt sig in över stigen ju djupare vi kom in i djungeln och desto längre vi vandrade från vår lilla by, Khla Khmum. Det var som om grönskan ville sluka oss. Men farfar använde sin långa sylvassa kniv, viftade vant med sina vinda armar och kapade allt som var i vägen. Vi fantiserade om att vi var khmerkrigare på elvahundratalet. Farfar var kung ­Suryavarman II och jag var den lojale och stolte soldaten som marscherade efter honom.

Han skanderade med inlevelse: »Tag till vapen khmerer! Mot fienden i norr! Ett, två, ett, två!« När hans kniv ven i luften såg jag fienden falla framför oss. Jag brukade gå efter och spetsa dem med min pinne. »Du Är Död!« Vi gick längs östra sidan. Parakiter kvittrade, göken gol ödesmättat en 7

KUM inlaga.indd 7

2012-02-27 11.05

bit bort och emellanåt skrek en apa till. Morgonsolen hade ännu inte vaknat, utan låg och drog sig under träden långt, långt borta. Vi väntade på att den skulle stiga upp och ta penseln och måla världen i regnbågens alla färger, som den var så skicklig på.

Men än skulle det dröja en stund.

Det var på söndagarna vi gav oss av. Alltid. Vi vandrade till templet Prasat Kraham med dess två stentorn. Det ena hade fallit och låg inbäddat i grönska och det andra reste sig rostrött mot himlen. Men vi kom inte för templets skull, utan för utsiktens. Vi satte oss ner och väntade i tystnad och såg ut över regnskogen och dimman som låg på lur i dalen, som en samling vita spöken, rädda för ljuset. Jag var övertygad om att detta var världen, att jag härifrån såg hela Kambodja, Thailand, Laos, Vietnam och ända bort till Kina.

När solen äntligen reste sig över trädtopparna sade farfar: »Det finns inget vackrare än det här.« Sedan lät han blicken glida ut över landskapet framför oss och fortsatte: »Och det finns inget fulare än du, min lille vapendragare.« Han log innerligt och hans pigga blick, som en ekorres nyfikna, letade sig till min.

Jag minns att jag tyckte om när han sade det. Att jag blev stolt på något sätt. Att jag var unik. Som om det var värdefullt att vara ful. Som om jag var värd att älska, trots allt. Trots allt som skulle ske.

Han lade armen om mig och vi satt under tystnad och såg med stora ögon hur solen spelade sina spratt med himmel och jord.

Inget annat betydde något just då.

Inget alls.

Hundskallen kom allt närmre. Hålet surrade i min kropp. Solen kastade sina silverspjut genom vattenytan.

Jag såg ljuset.

Jag såg hur det skimrade rosenrött.

• 8

KUM inlaga.indd 8

2012-02-27 11.05

Alice plockade bland Barbiekläderna. »Vilken fin«, sade hon för sig själv och tittade på en liten guldfärgad klänning med spets. Mamma Cecilia hade försvunnit längs mittgången och syntes inte till längre.

En kvinna hukade sig ner bredvid och lade sin slöja till rätta över axeln. Hon tittade på Alice och såg hur hennes hand sträcktes fram för att plocka ner en klänning från hyllan. Kvinnan drog det gröna tyget närmare ansiktet för att skyla och tittade sig nervöst omkring. Hon tvekade för en sekund och var på väg att resa sig – det är ju bara en oskyldig flicka. Men sedan var det som om någon annan pratade genom hennes mun. Rösten lät inställsam. Falsk. »A very nice dress. You like?« »Yes«, svarade Alice försiktigt. Ögonen var stora och lyckliga, men flackade till blygt när kvinnan tilltalade henne. Hon granskade kvinnan vars händer famlade omkring bland de små klänningarna som i blindo. »My daughter loves princess clothes. You want see her princess dress?

She wearing now. I think she just here, somewhere. Maybe you can buy too. Come, I show you!« Alice tittade mot mittgången där hon visste att mamma var. Hon tänkte på vad hon sagt om att följa med främlingar. Sedan vände hon sig mot kvinnan och hennes vänliga ögon som inramades av den där gröna sjalen.

Mamma kan inte mena andra mammor. »Okay«, sade Alice och hängde tillbaka den lilla klänningen i guld som hon höll i handen.

Kvinnan tittade sig hastigt om. Leendet dog för en kort sekund. Alice tittade upp mot henne. Kvinnans leende kom tillbaka. Hennes hand sträcktes ut. Alice tog den inte. Tittade bara blygt ner. Kvinnan skrattade till, petade henne i sidan av magen med fingret och log. Alice fnittrade till. Kvinnan petade igen. De skrattade.

Precis som mamma brukade göra, tänkte hon.

De gick iväg bort mellan hyllorna.

Långt bort från mittgången.

Långt bort från mamma.

• 9

KUM inlaga.indd 9

2012-02-27 11.05

»Jag såg dig vid K11«, sade ryssen släpigt efter några intetsägande artighetsfraser. Han flinade överlägset.

Shui-Kahn klev omedvetet ett steg tillbaka. Han kände hur svettig han plötsligt blev. Hur kunde det över huvud taget vara möjligt att någon visste? Han avslutade snabbt sitt glas och tackade för sig så obesvärat han förmådde. »Jag är ganska trött. Jag ska gå tillbaka till mitt rum, men tack för drinken och ha en fortsatt trevlig kväll, mister Kiril.« Han vände sig om och skyndade mot hissen, behövde komma undan, fick knappt luft.

Det var då ryssen kastade ut sitt bete. »Lyssna nu, chinese boy. Jag vet vad du vill ha. Jag kan se det i dina ögon. Män som du letar alltid efter något annat.« Shui-Kahn ryckte till. Stannade upp med pekfingret på hissknappen men vände sig inte om.

Ryssen skrockade. »Ni vill bara ha mer och mer«, fortsatte han.

Shui-Kahn vred sakta på huvudet. Och blev stående i en något onaturlig ställning, men var helt lamslagen.

Ryssen fortsatte att svamla på och antyda saker med ett flin på läpparna. Det var osmakligt och Shui-Kahn förstod knappt vad han pratade om, men det var ändå tillräckligt för att få honom att stå kvar. Minuter passerade.

Plötsligt tystnade ryssen.

Shui-Kahn var uppjagad. Kinderna brann. »Jag vet inte vad du pratar om. God afton, mister Kiril.« Han tryckte frenetiskt på hissknappen. Det knäppte till bakom dörrarna och det började surra lågmält. »Jag vet att du vet«, sade ryssen lakoniskt och beställde ytterligare en whisky. Vände sedan ryggen till.

Några sekunder senare stod Shui-Kahn i hissen och såg sig i spegelväggen. Ansiktet var alldeles förvridet. »Vem är du?« viskade han åt spegelbilden och svalde tungt.

Den mimade skärrat efter.

KUM inlaga.indd 10

2012-02-27 11.05

1 Singapore »Är ni klara? Vi måste åka nu. Bussen går om tjugo minuter!« skrek Cecilia, samtidigt som hon tryckte ner passen och extra ombyten till både Alice och Hampus i axelväskan. De skulle åka över gränsen till Malaysia, till staden Johor Bahru. Hon såg sig om i lägenheten som om hon letade efter något, stannade till vid den gamla kinesiska byrån, vände sig sedan tillbaka till Mikael och sade taggigt: »Det är svagt att du inte kan följa med.« Han skruvade på sig i soffan och blängde på henne. Höll greppet om tidningen allt hårdare, sedan kokade det till och fick banne mig vara nog: »Jag kom hem i natt. I natt. Släckt bränder hela veckan i Hongkong och Jakarta. Jag orkar inte ta en buss upp till Johor Bahru och trängas med snåla singaporianer i shoppingmalls.« Han lutade sig tillbaka i soffan, hämtade andan och försökte fokusera på en artikel i The Straits Times, vilket inte gick något vidare. »Som att åka till Ullared och trängas med snålänningar«, muttrade han men kände hur det knöt sig i magen. Han avskydde att bråka. Hon kunde väl visa lite sympati. Nej då, inte det inte. »Du fattar ingenting«, sade hon uppgivet och drog igen dragkedjan på väskan. Hon borstade sitt blonda hår med aggressiva drag medan hon gick ut på balkongen och tittade ner mot poolen som glittrade azurblått i morgonsolen. En kvinna plöjde längder, sträckte ut kroppen vid varje simtag. I barnpoolen plaskade en liten flicka med röda armpuffar medan barnflickan stod lutad mot en palm och pratade i mobilen.

Cecilia vände sig in mot lägenheten igen: 11

KUM inlaga.indd 11

2012-02-27 11.05

»Alice! Hampus! Kom nu! Så åker vi!« »Jag ska bara …«, ropade Alice från sitt rum. Cecilia hörde hur legobitar hälldes ut på golvet, dockskåpet gled ner från bordet och hela rummet tycktes rasa samman.

Hon suckade och lade ifrån sig borsten på matbordet. »Inget Alfons Åberg-tjafs. Kom nu! Jag kommer inte att köpa någon ny Barbie till dig annars. Hör du det?« Cecilia såg uppgiven ut – Varför alltid behöva hota? Eller muta för den delen. Hon gick in i lägenheten igen, vände sig till Mikael: »Och du tror inte att det är ett jobb att vara hemma med barnen?

Du tror inte att jag släcker bränder varje dag? Är det så? Du och ditt låtsas­jobb, consulting, centrifugering eller vad det heter.« Hon himlade med ögonen.

Mikael orkade inte tjafsa emot utan fnyste bara. Cecilia var på krigsstigen. Han tänkte på första tiden de bodde på condominiumet med alla faciliteter. Det var pooler, tennisbanor, gym, squashbanor, lekpark och ett gammalt kolonialt klubbhus med biljardrum, allt inbäddat i vajande palmer och lummig grönska. De trodde att de hade hamnat i paradiset. De var lyckliga då. Vem hade släppt in ormen?

Hampus kom springande från sitt rum. Han hade dragit på sig sin Batman-t-tröja. Superhjälten för dagen. »Men varför ska bara hon få något och inte jag?« »Klart du också ska få något. Hämta din lillasyster så att vi kommer iväg. Om vi missar bussen får ni inget alls.« »Jag vill ha ett walkie talkie-set som jag såg på Toys”R”Us och …« »Jaja, hämta din syster bara. Skynda dig!« »Måste du skrika hela tiden. Lugn och ro, tack!« mumlade Mikael bakom tidningen och sträckte sig fram efter saltkaret som blivit kvar på bordet efter frukosten. Han strödde lite i handen och lade tungan emot och kände sältan. I eftermiddag ska jag ta det lugnt och ta en öl med Tony, så skönt, tänkte han. Det var länge sedan. Men det skulle ha känts bättre om Cecilia inte var som taggtråd, om hon kunde ha lite förståelse. Annat är det med asiatiska tjejer. De är väna och försöker förstå, hur han nu kom att tänka på det. »Du kommer nog att få lugn och ro, om du hjälper oss iväg. Annars 12

KUM inlaga.indd 12

2012-02-27 11.05

blir vi kvar här, så du vet det. Och sluta med det där saltet. Det kommer att ta död på dig.« »Barn, nu skyndar ni er till mamma. Hurry up!« skrek Mikael gällt, reste sig upp och vände sig sedan mot Cecilia. En kudde föll ner på golvet. »Du kan väl ta en taxi eller en senare buss? En taxi kostar ju ingenting och det går bussar hela tiden. Ta det lugnt. Vi kan ta en kaffe på balkongen tillsammans innan ni åker.« Han försökte låta len på rösten, försökte sig på ett leende. »Jag vill ta bussen. Den går nio. Det är som en skyddad värld om de hela tiden ska åka taxi, bo i condo, ha hemhjälp, träna balett … Det här är ju inte på riktigt, bo och leva som vi gör nu. Jävla resortliv!« »Sluta svära! Det är väl ingen skyddad värld, utan en annan värld. Allt är inte normalt bara för att det är i Sverige.« Mikael suckade. »Ska kudden ligga kvar på golvet?« tillade Cecilia och stirrade på kudden på golvet och sedan på honom. »Ska hon komma och plocka upp den åt dig?« Hon nickade åt köket till där deras filippinska hemhjälp Mary stod och skar frukt. »Åk!« sade Mikael och viftade med handen, men sträckte sig sedan efter kudden.

Hampus stod och tittade på sina föräldrar. Undrade varför de pratade så konstigt med varandra.

Alice kom springande ut ur sitt rum och hade som vanligt satt på sig en rosa prinsessklänning och sina änglavingar. »Du kan inte ha de där, det förstår du väl, hjärtat«, sade Cecilia uppgivet och strök henne över håret. »Jag vill!« svarade Alice obstinat.

Cecilia kapitulerade. Hon orkade inte ta fajten. »Klart du ska ha med dig dina vingar, men du får bära dom själv. Jag tänker inte göra det. Kom ihåg det.« »Ja, det är klart«, sade Alice och svängde runt och ut över marmorgolvet som Askungen på bal.

Mary kom springande från köket med två påsar skivade äpplen och ett leende som ville väl, ville att de skulle hålla sams. »Just some snacks for the children, madame.« 13

KUM inlaga.indd 13

2012-02-27 11.05

»Thanks, Mary. You’re the best«, sade Cecilia, stannade upp och log.

Utan dig Mary …

Mary såg på de små yrvädren. Hon älskade dem som om de vore hennes egna. Innan hon gick för att avsluta disken tittade hon snabbt på Cecilia och Mikael och fick ont i hjärtat. Hon ursäktade sig sedan och gick in i köket.

Just innan dörren slogs igen efter dem reste sig Mikael hastigt och bad dem vänta. Dörren öppnades av Hampus. »Kom får jag en kram. Kom du också min lilla Alice i underlandet.« Han sträckte sig efter dem. De gick fram och lutade sig mot honom. »Varför kan inte du följa med, pappa?« viskade Alice med munnen tryckt mot hans hals. »Pappa är trött förstår du väl«, sade Hampus förnumstigt. »Pappa kom hem sent i natt förstår du«, sade Mikael mjukt och höll dem båda hårt. »Jobbar så mycket att han inte orkar med barnen«, sade Cecilia syrligt medan hon tryckte på hissknappen. Hon ångrade sig i samma stund.

Mikael tittade på henne och skakade på huvudet. Är du dum i huvudet? »Hampus, nu är det du som är mannen i huset. Ta hand om flickorna nu.« »Ja«, svarade han pliktskyldigt.

Mikael rufsade till hans hår och log mot honom.

Cecilia suckade.

De tittade på varandra medan hissdörrarna sakta slog igen. Det var som om båda ville säga något, men ingen orkade.

Mikael drog handen genom håret och pustade ut, men kunde inte riktigt glädjas åt att ha en heldag för sig själv. Han avskydde deras ständigt bitska ordväxlingar. Båda så ettriga och ömtåliga på samma gång.

De sökte varandras förståelse. Han hade ju bara sovit tre timmar. Hon kunde väl förstå att han var trött? Fan! Men han beslöt att detta inte skulle få förstöra dagen.

Han hade en heldag framför sig, helt för sig själv, att göra vad han ville. Först skulle han slötitta på någon film på TV, sedan skulle han kolla mejlen, snacka med Jakarta gällande en lösning på hur de skulle kun14

KUM inlaga.indd 14

2012-02-27 11.05

na komma till rätta med Samsung, vilket var livsnödvändigt om de ville stanna kvar i Singapore. Kanske lite tennis efter det, gå ner och slå några bollar med Hakon. Men sedan, då skulle det allt bli några kalla nere på Harry’s vid Boat Quay med Tony.

Riktigt skönt. Lugn och ro. Kanske spana lite. »Asiatiska tjejer … Se men inte röra eller röra när ingen ser. Det är frågan, min vän«, sade han tillgjort för att citera Tony. Mannen med alla kloka visdomsord. Jojo.

Han tog några snabba danssteg över golvet och försökte skaka av sig olusten efter tjafset med Cecilia.

Mary stod i köket och kikade på honom. Tänk om jag kunde slå näven i bordet och be dem skärpa till sig, tänkte hon och torkade av diskbänken. Hon kände på sig att något skulle hända. Hon hade varit i många familjer och sett det förr.

KUM inlaga.indd 15

2012-02-27 11.05

2 Khla Khmum, norra Kambodja Chantrea sneglade oroligt bort mot djungeln där den knöliga vägen letade sig fram ur grönskan. Hon lyssnade efter det säregna mullret av Oudoms svarta jeep. Det var i slutet på månaden och han kunde dyka upp när som helst. Hon tittade ängsligt på sin man. »Inget regn i dag heller«, sade Veasna bittert och tittade tillbaka på sin fru som slog undan blicken. »Risfälten kommer torka ut och vi har inga pengar, inget att äta. Det måste komma regn. Förbannat!« Han sparkade till de två plåtkannorna som han burit i förtvivlan fram och tillbaka mellan ån och risfältet. Men till vilken nytta?

Chantrea tittade på sin man och önskade att han kunde hålla tyst och inte klaga så mycket. Det kändes som att ju mer han ondgjorde sig desto mer olycka skulle drabba dem. De hade fått sin beskärda del, visst, men de var också lyckligt lottade. Hon tittade bort mot deras trettonåriga dotter, vackra Kunthea, som de flesta män i trakten önskade till brud. Hon såg hennes bländande leende, de gulliga ekorrkinderna, där hon hamstrade allt det där fnittret och benen som aldrig kunde sitta still. Hon var bedårande. Bokstavligen det värdefullaste de hade. Veasna skyddade henne tappert med påkar och pistoler från alla inviter.

Chantrea mindes hur hon lagt den nyfödda Kunthea vid sitt bröst och känt en egendomlig doft leta sig in i rummet. Det var som en tunn vindil som lekte sig upp längs kroppen, smög sig in i näsan och kittlade luktsinnet. Hon låg där på madrassen på golvet omfamnad av dess rogivande verkan. Det var doften av lycka. Doften av att allt till slut skul16

KUM inlaga.indd 16

2012-02-27 11.05

le ordna sig till det bättre. Vid kvällningen smög den sig ut ur rummet lika ödmjukt som den letat sig in.

När hon var på fötter igen hade hon gått runt huset och sniffat på blommor och blad som en spårhund för att hitta källan, men icke. Den kom aldrig tillbaka. Hon bestämde sig för att det var doften av det nyfödda barnets oskuldsfullhet blandat med frangipaniträdens rosa och vita blommor från Phnom Kulen, som kommit till henne och gett henne vägledning i val av namn. De hade tänkt döpa henne till Dara, som betydde stjärna, men hon fick sin man att ändra sig till Kunthea. Väldoft.

Men det var länge sedan nu.

Kunthea var redan fyllda tretton, visst, hon var fortfarande ett barn, men hon hade börjat få kvinnliga former, som hon skämdes över och dolde bäst hon kunde. Hon ville hålla kvar barndomen och allt det roliga som rymdes där. Det där andra livet kunde vänta.

Chantrea blev varm i kroppen när hon tänkte på sin dotter. Ett leende spred sig på hennes läppar.

Sedan hade de Rithisak. Chantrea tittade på honom och det högg till i hjärtat som alltid. Deras lille Rithisak. Han som skulle ha blivit deras pensionsförsäkring, som skulle ha hjälpt Veasna på fältet och tagit över en dag, men efter det som hände … Han försökte bäst han kunde, det gjorde han verkligen, men … Hon kände sig sorgsen när hon såg hur han sneglade mot dem. Varför blev du så tillknäppt? Varför så ängslig? Du är bara elva år och allvarlig som en åldring. Det var bara farfar och Kunthea som kunde få honom att dra på munnen. Till henne och Veasna kände han bara en kolossal skuld. Chantrea ville krama honom, hålla honom vid sitt bröst för tid och evighet. Hon visste att ingen kvinna skulle titta åt honom eller ge honom värme, någonsin. Det gjorde så ont att veta.

I hängmattan låg barnens farfar och snusade, bekymmersfri och harmonisk som agamaödlan borta vid dasset. Hon tittade på honom, suckade djupt och torkade sin fuktiga panna. Han bara drev omkring, filosoferade och åt dem ur huset. Ville aldrig hjälpa till, ville aldrig dö.

Hon skämdes och fick dåligt samvete när hon tänkte så, men de hade ju ytterligare två små barn att föda förutom Rithisak och Kunthea. En flicka på två år och en nyfödd på sju månader. Två sladdbarn i ett des17

KUM inlaga.indd 17

2012-02-27 11.05

perat försök att få en pojke, som kunde hjälpa till, nu när Rithisak var så gott som oförmögen att göra det. »Vad ska vi göra?« sade Veasna, drog i brättet på sin slitna keps och tittade uppgivet på sin fru. Hon reste sig hastigt, sneglade mot skogen igen och lyssnade uppmärksamt efter jeepen. »Hör du? Är det den?« Han svarade inte, utan drog kniven sakta ur sin slida. Kände på spetsen några gånger. Det stack till. En droppe blod växte till en liten röd pärla på hans tumme. Han tittade på den fascinerat.

Chantrea tog ett djupt andetag och höll i dörrkarmen. Hon vände sig mot sina älskade barn. De satt på marken, alldeles jordiga och lekte, försökte bygga ett litet hus av kvistar och blad. Det verkade vara en skalbagge som skulle flytta in. »Barn, nu får ni sluta. Spring iväg och leta efter något att äta i stället!

Leta efter grodor eller om ni kan få tag på fisk. Ser ni någon barang, så tigg. Ni är gamla nu och måste hjälpa till. Skynda iväg!« Rithisak tittade på sin mamma, på hennes gula blus med små vita prickar, hans favorit, och på den lila och rödrutiga krama hon alltid bar lindad runt huvudet. Sedan nickade han pliktskyldigt mot henne.

Kunthea däremot sparkade i gruset och skrek: »Nej, jag vill inte! Aldrig!« »Det är inte frågan om vad du vill. Iväg med er!« sade Chantrea medan hon lämnade dörren och tittade på sin man. Hon vilade sin ängsliga blick i hans ögon: Oudom, din kusin, kommer för en avbetalning.

Skulden växte sig större för varje månad. De kunde inte ens betala räntan. Hon mindes hur Oudom senast han hade varit där hade tittat på dem med ett lömskt leende på läpparna och hur han sedan hade gått mot deras hus och ställt sig vid trappan. »Seså kom nu, Chantrea.« Det knöt sig i magen när hon tänkte på det. Hon hade sett hatet i Veas­nas ögon. Hur knogarna vitnade och hur det började rycka i kinden, men förnedringen hade lamslagit honom. Hon hade själv varit skräckslagen, hade inte velat förstå och inte kunnat röra sig ur fläcken.

Oudom hade fått stå där vid trappan och väntat förgäves.

Den gången.

18

KUM inlaga.indd 18

2012-02-27 11.05

Nu visste hon inte. Hon hade försökt övertala sin man. »Kanske det är det enda sättet?« Veasna hade skrikit åt henne och undrat varför hon var så enträgen. »Vill du? Hur kan du … Vad är jag då för en man!« »Nej. Det förstår du väl. Jag vill inte«, snyftade hon. »Aldrig, att jag låter honom ta i dig. Aldrig!« Men vad fanns det för alternativ? De kanske bara måste svälja stoltheten. Bara en gång, tills de hittade en bättre lösning, tills regnet kom, tills de hittade en man till sin dotter, tills ett mirakel skedde, en bunt med pengar från ovan.

Chantrea sade till sin man: »Vi ska hitta en god man till Kunthea, en som betalar ett ansenligt brudpris.« Veasna svarade inte. Han satt på huk, sammanbiten, högg med kniven i den torra jorden. Mumlade något. Han tittade på sina barn. Kunthea klättrade upp på ryggen på sin bror och låtsades att han var en häst.

Slog honom på benet med en kvist och skrek åt honom att springa fortare. De föll omkull och hon kiknade av skratt där hon låg på marken. Även Rithisak drog på munnen på sitt besynnerliga sätt och hans enda öga glittrade plötsligt till.

Både Veasna och Chantrea tittade på varandra och log trots allt. De blev glada de få gånger de såg ljuset sippra igenom de tunga molnen han hade inom sig. Vilket oftast var när han trodde att de inte såg. Det var som om han inte vågade visa sig glad för dem, att han var skyldig dem så mycket att han inte kunde unna sig det. Glädje var för dem som inte hade några skulder. Den var för dem som bidrog eller hade ett framtida värde.

Det hade inte han.

Chantrea bet sig nervöst i läppen och svalde tungt. Hon såg dem försvinna in bland buskar och blad. In i den djupa skogen som tisslade, tasslade och morrade emellanåt. »Se efter dom nu«, sade hon lågmält och tittade in i dess fuktiga gap. Den flämtade, försökte säga något, men då hade hon för länge sedan vänt sig mot sin man som satt på huk och drog med nageln längs eggen på sin kniv.

Han muttrade något hon inte lyckades uppfatta.

Mullret från den svarta jeepen kom allt närmre.

KUM inlaga.indd 19

2012-02-27 11.05

3 Shanghai Jag är det nya Shanghai.

Klockan var snart elva på kvällen och Shui-Kahn satt med ryggen mot sitt överdimensionerade skrivbord med vit marmorinläggning från Marmara och tittade ut över Shanghai.

Det är jag som är tillväxt.

På andra sidan Huangpufloden reste sig Pudong med sina futuristiska byggnader. Det var en som mer än alla andra drog hans blick till sig – skyhöga Oriental Pearl Tower med sina gnistrande klot. Den reste sig rakt upp i himlen, fyrahundrasextioåtta meter över havet, och såg ut som en startklar rymdraket väntandes på sin jungfruresa till Pluto. Kina osade av varma sedlar och lyfta blickar, och var det någon stormakt som skulle kunna ta sig dit så var det just hans Kina. Byggnadernas upplysta fasader speglade sig i Huangpus blanka vattenyta som sakta och stilla makade sig framåt mot Yangtzefloden och sedan vidare mot det oändliga havet, oberörd av tiden och människors vedermödor.

Shui-Kahn lade handen mot hjärtat och kände hur det tycktes dunka i otakt.

Varför ska allt tas ifrån mig?

Han vred sig hastigt om och sträckte sig ner mot det guldförgyllda handtaget, drog ut skrivbordslådan och tog fram en våtservett med desinfektionsmedel. Han började gnida den metodiskt i handflatan, följde varenda fåra i handen, som om han utförde kiromanti. Följde livslinjen, ödeslinjen, huvudlinjen, gnuggade servetten mellan sina spetsiga fingrar som slutade i välmanikyrerade mandelformade naglar. Han vi20

KUM inlaga.indd 20

2012-02-27 11.05

rade servetten runt varje finger och fortsatte. Idogt. Han tog en ny våtservett och gjorde om allt en gång till, sedan tittade han på sina händer och följde livslinjen med blicken.

Har den blivit kortare?

Den började röra på sig, kränga där i handen och drog ihop sig som en liten skrämd daggmask. Inbillar jag mig? Det for som kantig sten genom kroppen på honom. Han drog snabbt fram ännu en våtservett och började torka sig i ansiktet, först runt mun och ögon, sedan i cirklar utåt mot panna, hals och nacke. Han var inte svettig, det var inte det – luftkonditioneringen fyllde rummet ljudlöst med tjugo grader – det var det andra.

Dongmei, hans sekreterare, satt utanför hans rum och plockade pliktskyldigt med dokument som redan låg i ordning. Hon var tjugofyra år och kom från Shenzhen norr om Hongkong. Hon hade långt svart hår, som alltid var uppsatt i en proper svinrygg i nacken och var alltid smakfullt klädd i svart tajt kjol, vit blus och höga klackar. Hon var snygg, men såg inte billig ut som tjejerna på The Star Entertain­ment Club. Han anställde henne för hennes noggrannhet och lojalitet. Inte ett ont ord skulle falla från hennes röda läppar, inte heller skulle hon ut­byta några illvilliga menande blickar med någon annan bakom hans rygg. Det visste han. Det hade han sett till. Hon var tacksam och han gillade tacksamma människor. Han njöt av att ta med henne på möten och låta männen sukta. Det var en statushöjare. Andra pratade ofta om Shui-Khans harem. Alla kvinnor på kontoret hade den där odygdiga blicken bakom all formell yta, den som fick kollegor att bita sig i tungan av avund. Hans liv var eftersträvansvärt.

Han sträckte på sig i stolen och tittade ner i lådan på läkarspriten.

Han lät blicken vila där en stund innan den for ut genom fönstret. Det smutsiga åt honom inifrån, letade sig in i varenda skrymsle i kroppen, fick artärer och vener att slamma igen. Han tog förtvivlat upp flaskan och hällde på sina händer. Gnuggade dem. Höll sedan flaskan med finger­topparna som om den var brännande het, som om han var påkommen, som om Dongmei hade sett hur han verkningslöst försökte stävja de där inbillade sotfläckarna som spred sig som elakartade födelsemärken på hans hud. Fasaden skulle krackelera förr eller senare.

21

KUM inlaga.indd 21

2012-02-27 11.05

Han knep ihop ögonen. Tårkanalen fylldes av sorg. Sorgen över att han skulle tyna bort inför sina barn och sluta som ett ynkligt kolli i en sjukhussäng. De skulle skämmas, precis såsom han hade gjort. Det var det sista han ville utsätta dem för. Han hulkade till men knep ihop ögonen ännu hårdare, så hårt att det värkte.

Telefonen ringde.

Han hörde hur Dongmei svarade: »Global Real Estate Shanghai, vad kan jag stå till tjänst med?« Det var tyst en stund. »Jag ber om ursäkt madame, jag hörde inte att det var du. Jag ska se om han är tillgänglig.« Det interna språket på företaget var engelska. Shui-Kahn var utbildad vid Oxford så ordförråd och uttal var klanderfritt. Han kände sig överlägsen sina affärskollegor och anställda som han tvingade att prata engelska. Njöt av att se deras tappra försök att göra sig förstådda, vilket gav honom många chanser att rätta till eller göra sig lustig över dem.

Men självfallet på ett subtilt sätt, aldrig så att de förlorade ansiktet, bara så att de visste att han kunde få dem att göra det.

Shui-Kahn hörde henne lämna skrivbordet, stolen som drogs ut och klackarna som försiktigt rörde sig över marmorgolvet i det gamla anrika huset Shanghai Club - No 2 on the Bund som han hade kommit över för några år sedan. Det hade byggts 1911 och hade varit den exklusivaste engelska herrklubben i det gamla Shanghai. Huset var pompöst och byggt i neoklassisk stil i vit massiv marmor. Det hade haft sin storhetstid på tjugo- och trettiotalen och var en gång känt för att ha världens längsta bar, dit varken kvinnor eller kineser ägde tillträde. Shui-Kahn fann en enorm tillfredsställelse att äga en byggnad som en gång inte hade varit tillåten hans ras. Han hade – inte utan viss möda – lyckats komma över fastigheten och restaurerat den till sin forna glans. Han hade varit mån om att behålla så mycket som möjligt av originalinteriören. Han bokstavligen älskade den historiska och internationella betydelse som området hade haft, och som han nu fick vara en del av.

Det var Shanghais svar på Madison Avenue i New York eller Champs Élysées i Paris. Hade man en fastighet längs The Bund ägde man världen. Shanghai Club - No 2 on the Bund ingav respekt och avund­sjuka, 22

KUM inlaga.indd 22

2012-02-27 11.05

vilket han uppskattade enormt. Det hade blivit hans huvudkontor.

Dongmei knackade försiktigt på dörren. »Var snäll och kom in«, sade han och gömde läkarspriten på golvet bakom skrivbordet.

Dörren öppnades diskret. »Din fru ringer.« Han tittade ut genom fönstret. Han såg sin egen spegelbild. Ögon­ vitorna tycktes vara alldeles fläckiga. Eller började han bli tokig och inbillade sig. »Jag är upptagen. Säg att jag snart är på väg hem«, sade han entonigt.

Hon nickade och stängde dörren.

Han tänkte på barnen. Alltsedan det där vandrade hans tankar till dem allt oftare. Han såg bilden av sig själv som en skabbig byracka i en sjukhussäng och de stående bredvid men en bit ifrån, som om de var rädda för honom, som om de bara pliktskyldigt satt vid sin fars dödsbädd. Han fick svårt att andas. Knep ihop ögonen igen så hårt att det flimrade till, lyfte flaskan hastigt och drack en klunk av spriten. Det var uppfriskande. Luften rann ner i lungorna, blodet strömmade till och tankarna nystades upp. Tack gode Gud! Han tog några klunkar till. Skiten ska ut. Vad har den för rätt att gro i mig som mögel? Jag har pengar och är en ansedd affärsman och en god far till mina barn. Folk avundas mig. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Han drack en stor klunk till och lät de sista dropparna fylla hans ögon, som ifall de letade sig in där skulle rinna mot hans hjärna och lyckas hålla den klar. Det brände som om djävulen slickade hornhinnan på honom. Han blinkade i panik.

Efter några minuter bad han Dongmei komma in i rummet. Tittade på henne när hon kikade in försynt och rullade iväg en bit från skrivbordet av gammal vana, så att hon skulle få plats framför honom.

Dongmei kom från en fattig familj och visste att uppskatta någon som hjälpt henne bort från sin eländiga barndom. Hon kände den egendomliga doften i rummet. Det luktade sjukhus; den där sällsamma blandningen av variga sår, febersvett och desinfektionsmedel, men hon visste att inte ifrågasätta eller undra över saker som inte angick henne. Hon gick ner på knä framför Shui-Kahn och väntade på att han 23

KUM inlaga.indd 23

2012-02-27 11.05

skulle hasa ner sina skräddarsydda kostymbyxor från Saville Row. Hon väntade på att förödmjukelsen skulle rinna över henne som glödande lava, som den alltid gjorde. Jag klarar det. Jag ska inte gråta. »Du är …«, började han men fullföljde inte, utan lutade huvudet bakåt mot nackstödet i krokodilskinn och blundade. Munnen öppen.

Han tog ett djupt andetag och strök henne långsamt över kinden. Hon blundade, kände hans klackring som en knivspets mot huden. Inga tårar. Inga tårar nu.

Sedan hände inget mer. Det blev bara tyst i rummet.

Hon väntade tålmodigt såsom den underkastade alltid gör. Minuterna gick och knäna började värka, först som små stickningar, sedan som spikar. Marmorgolvet var kallt och skoningslöst. Det gjorde ont, men hon sade inget.

Shui-Kahn satt i tankar och vred huvudet sakta fram och tillbaka och tittade ut mot Pudong Park. Han blinkade emellanåt. Händerna hängde uppgivet längs hans sidor.

Till slut reste han på sig.

Hon satt kvar på knä, visste inte vad som förväntades av henne. Förvirrad över att allt inte var som vanligt. »Du är för gammal.« Han lyfte av sin kavaj från galgen på väggen och fräste sedan till: »Gå härifrån! Stick!« Sedan försjönk han i tankar lika snabbt som han hade brusat upp. Såg sin egen spegelbild i fönstret igen. Han var transparent, som ett spöke. Vem är jag? Finns jag?

Dongmei reste sig hastigt upp, svalde den fadda smaken av förnedring och råkade sparka till flaskan med läkarsprit som rullade längre in under skrivbordet. Hon gick mot dörren med korta knappt hörbara steg.

Innan hon stängde dörren sade hon lågmält: »Förlåt mig.« Han försökte le för att ursäkta sig över att han hade brusat upp. Hon skyggade med blicken. Dörren kapade luften mellan dem när den försynt stängdes.

Dongmei skyndade in på toaletten som låg utanför hennes rum. Satte handflatorna mot de stora kakelplattorna och tittade sig i spegeln.

24

KUM inlaga.indd 24

2012-02-27 11.05

Jag är ingen dålig flicka. Det är jag inte. Ingen dålig flicka …

Tårarna kom och hon spottade i handfatet. Tog tvålen och löddrade upp den mellan sin händer. Stoppade in fingrarna i munnen och försökte tvätta bort det där äckliga. Det där som gjorde att hon inte kände sig värdig sin pojkvän som satt hemma och väntade.

Shui-Kahn stod kvar vid fönstret och tittade på sig själv. Han behövde skärpa till sig rejält. Det var löjeväckande. Han betedde sig ju som en hysterisk barnunge. Det var så långt från den Shui-Kahn folk kände till.

Han gav sig själv en svidande lavett. En till. Ännu en. Sedan gick händerna varma. Han granskade spegelbilden i fönstret. Det hade gjort gott.

Han såg friskare ut. Kinderna blossade rosenröda. Han kråmade sig.

Såja. Poserade. Putade med munnen. Tittade på ögonen som han hade öppnat upp med ett enkelt kirurgiskt ingrepp, för att se mer eurasisk ut.

Han kände att den styvnade.

Han hade något. Var en sällsynt varelse och unik i sitt slag. Han skulle resa sig och klara av det här också.

Fem minuter senare satt han i Jaguaren på väg hem. På passagerar­ sätet låg två nya playstationspel till barnen – senaste Battlefield och Duke Nukem. Han såg fram emot att barnen skulle vakna upp med överraskningar på sängen, såg fram mot att få en gnutta kärlek.

KUM inlaga.indd 25

2012-02-27 11.05

4 »Snälla, sitt still nu!« sade Cecilia och försökte spänna fast barnens säkerhetsbälten i taxin på väg till Queen Street där bussarna avgick till Johor Bahru, självklart förkortat till JB. Cecilia förstod inte denna förkärlek för förkortningar. KL för Kuala Lumpur, KK för Kota Kinabalu, KB för Kota Bahru, MOM för Ministry of Manpower … Kanske värmen gjorde tungan loj som allt annat. Var det så att språket styrdes av temperaturen? I kalla Sverige uttalade man ju allt. Var det för att hålla värmen uppe?

Hon drog på munnen åt sin tramsiga logik och lutade sig tillbaka i lädersätet.

De missade niobussen, men nästa gick en kvart senare. De köpte biljetter till Singapore-JB Express som var snäppet dyrare men hade luftkonditionering. Hon hade inte lust att drypa av svett.

De gick bort till en Kopi Tiam för att köpa kaffe. »Coffee, no sugar or sweet milk. Just fresh milk, please. Thank you.« Kvinnan bakom disken bar en vit sjal som höll undan det långa mörka håret. Hon tjatade med sin kollega som tillredde en kaya toast åt en muslimsk tjej i tonåren med stora vackra ögon, men med iris som lyste illgrönt.

Det måste vara linser, tänkte Cecilia krasst.

Kaféet var fullt av folk som väntade på sina bussar eller som nyligen vaknat och såg till att få i sig morgonkaffet och de halvkokta, simmiga äggen. Några indier satt tätt ihop och diskuterade intensivt. De gestikulerade vilt och brast sedan ut i ett rungande skratt, som fick människor 26

KUM inlaga.indd 26

2012-02-27 11.05

vid de omkringliggande borden att vända sig om och dra på munnen.

Den ohämmade glädjen smittade av sig. Det var befriande.

En kinesisk äldre man i vitt linne satt framåtlutad vid ett bord och pratade för sig själv. Hans gråa hår stod åt alla håll som på en utsliten skurborste. Han var ensam. Framför honom stod flera tömda flaskor Tiger Beer. Han spottade i backen, svor och muttrade små besvärjelser till gubbar som gick förbi, medan unga tjejer fick retsamma tillrop, som hängde kvar i luften till folks förtjusning. »Playing hard to get, lah?« »Which KTV are you working at?« »Wanna bom bom?« Cecilia skrattade. Hampus och Alice tittade misstänksamt på honom. »Han är inte farlig, bara lite glad i hatten«, sade hon och strök dem över håret. Detta var det riktiga livet, inte poolside barbeques med and­ra expatmän och deras insnöade hemmafruar, som bara kunde prata barn, blöjor och yogakurser. Detta var vanliga människor. Detta var Asien.

Singapore under naglarna. Inget lobotomerat teflonliv. »Glad i hatten«, härmade Alice och skrattade. Hon tyckte det lät kul.

Cecilia var lycklig över att hon hade fått med sig barnen. Mikael kunde sitta hemma och slöa framför TV:n med HBO. Han kan ruttna där om han vill.

Hon tittade bort mot den fulla kinesen.

Hon kunde inte låta bli att gå förbi honom. Höll hon fortfarande?

Hade hon fortfarande det där extra, trots sina trettioåtta år? Hon började gå mot honom. Hennes rumpa hade fått det att snurra till i skallen på många killar när hon var ung.

Nu tittade han på henne med sin fuktiga blick. Synade henne uppifrån och ner, som en boskapsuppfödare. Tog en klunk öl och lät den sträva tungan glida längs underläppen och lämnade kvar en tunn fuktig hinna.

Hon passerade honom.

Han sade inget.

Fan ta dig! Jag behöver det. Hon kände besvikelsen rinna över henne.

Men så kom ett högljutt kraxande: »Missy, you such a little kissy, do you want to scratch my back? Can, lah?« 27

KUM inlaga.indd 27

2012-02-27 11.05

Folk skrattade runt omkring. Tittade efter Cecilia. Hur skulle en högfärdig ang moh ta det? Men Cecilia var på strålande humör. Hon vände sig om, fräste, slog ut med handen och rev i luften som en trängd katt.

Människorna skrattade ännu mer. Kinesen flinade och skällde ynkligt som en slagen voffsing.

Hon morrade tillbaka och sken sedan upp i ett leende, som besvarades med en höjd sejdel: »A beer for you, lah?« »Make it a bottle of champagne«, svarade Cecilia kvickt och gick vidare. Folk skrattade. Hon kände sig upprymd. Hade fortfarande det.

De gick vidare till bussen, som stod och väntade. Folk följde henne med blicken. Någon sade något, som fick folk att tjoa ännu mer. »Varför sa du så, mamma?« frågade Alice och sparkade iväg en sten.

Hampus grävde ner händerna i fickorna och tyckte det var pinsamt när alla tittade efter dem.

Cecilia sade inget, men ett lyckorus spred sig i kroppen på henne, fick hennes kinder att blossa röda. Hon kände sig generad över sitt behov av att känna sig attraktiv. Men det kändes bra. Jävligt bra. Hon visste inte hur Mikaels ointresse det sista halvåret skulle sluta. Hon skakade snabbt av sig tanken. Hon ville inte tänka på honom, men tankarna letade sig osökt tillbaka till honom och när de träffades första gången.

Så länge sedan.

Det var på franskalektionerna i nian. Mikael och hans familj hade flyttat upp till Avesta från Södertälje, när hans pappa erbjudits ett chefsjobb på Avesta Järnverk. Mikael blev kallad stockholmaren även om han bara bott i Södertälje i fyra år. Han var egentligen uppvuxen i Jönköping, men den småländska dialekten hade han snabbt slipat bort. Den hade inte alls fungerat.

Mikael satt bakom henne på de där franskalektionerna. Han pratade inte mycket, svarade knappt på lärarnas frågor, utan gömde sig bakom luggen medan han ivrigt klottrade i sitt anteckningsblock.

Efter några veckor hade Cecilia vänt sig om: »Vad kluddar du om?« Efter det var de oskiljaktiga.

De gick naturvetenskaplig linje tillsammans. De flyttade till Stock28

KUM inlaga.indd 28

2012-02-27 11.05

holm tillsammans. På kvällarna jobbade de på Ica Lilla Baronen vid Odenplan tillsammans. På dagarna pluggade hon enstaka kurser på universitetet. Det var allt från litteraturvetenskap till nationalekonomi, och så franska förstås. Hon älskade franska. Han började på Teknis och läste kemiteknik, men hoppade av. Han ville inte stå i ett labb resten av livet och tyna bort. De backpackade i Sydostasien i några månader i stället, drönade på stränder och älskade i sjaviga bungalows och sköt det tröttsamma vuxenlivet på framtiden. Sedan tog de ett år på Sorbonne i Paris för att läsa franska. Hon drog på munnen när hon tänkte på Mikael, där han brukade sitta på brasserie La Coupole och suga på en café crème, svårmodig, och skriva låttexter till sitt band Catastrophe Theory. Han drömde om att bli rockstjärna, barnsligt envis, men efter endast en spelning på en studentfest så lades bandet ner när trummisen flyttade. Och så var det gryningarna vid Sacré Coeur … Hon glömmer aldrig de där gryningarna då de pimplade billigt tetrapacksvin från Eds och såg ut över ett nyvaket Paris.

Cecilia blev varm av minnet.

Hon mindes hans arm runt midjan, stadig, säker på dem. Världen var så sockrad och söt. Men det är den väl fortfarande?

Tiden hade gått så fort. Den hade rusat. Efter några år var hon utbildad lärare i den ovanliga kombinationen franska och biologi. Hon började undervisa på Östermalm och gnabbades med oförstående föräldrar i mediebranschen. Hon avskydde deras påklistrade engagemang, verkade bara vilja höra sin egen röst. Stackars barn.

Han utbildade sig slutligen till civilekonom och drogs hastigt med i hela it-svängen. Efter diverse startups hamnade han på Boston Consulting Group. Rockstjärnan på Boston Consulting Group, jojo …

Hon log. Alla dessa drömmar. Nu var livet två varma barnhänder i sina på väg till JB. Bussen stod och mullrade framför dem, men chauffören hade ingen brådska med att öppna dörrarna.

Sedan bubblade ett annat minne upp. »Sånt stort svek jag är. Förlåt Cecilia. Förlåt.« Varför höll du det inte för dig själv, Mikael? Jag hade mått bättre av det. Varför berättade du? Så futtigt, på en konferensresa till Island fläckade du ner vårt livsverk.

29

KUM inlaga.indd 29

2012-02-27 11.05

Men de hade lappat ihop det, trots allt. Hon hade svalt smärtan. Hon hade precis fått Alice när det hände och kände sig ful och plufsig. Kände sig sårbar och behövde kärlek. Det hade tagit lång tid att komma över.

Men hon hade bitit ihop, behållit det inom sig.

Hon drog Hampus och Alice tätt intill sig och kände deras villkorslösa kärlek. De var så lyckligt lottade. Trots allt.

Men varför grälar vi så mycket nuförtiden?

Hon tog fram sin mobiltelefon där i busskön. Hon ville ringa honom och säga något snällt. Hon slog hans nummer och väntade. Signal efter signal gick fram, men ingen svarade. »Vad kluddar du om?« sade hon tyst för sig själv.

Bussens dörrar öppnades med ett stånkande. Den svala luftkonditionerade luften slog mot dem som en polarvind. Det var nästan så att de kippade efter andan. Folk köade för att kliva ombord.

Hon stoppade ner telefonen i väskan igen.

Bussresan tog nästan en timme. De fick kliva av bussen vid gränsen och ta rulltrappan upp till tullen. Bussen skulle möta upp på andra sidan efter att deras pass hade blivit stämplade och väskor skannade. Det flöt på smidigt, trots att Alice svävade ut på marmorgolvet med jämna mellanrum likt en prinsessa på bal och sjöng för full hals så att det ekade i salen. Ett indiskt par stod som paralyserade och tittade på henne. Det blonda långa håret svängde likt siden för vinden och de stora blå ögonen var helt inne i sin egen värld. Låtsasprinsen snurrade henne runtrunt-runt, så att hon inte såg hur människor flockades.

Cecilia tittade på sin femåriga dotter och blev alldeles rörd. Vilken tur de hade haft. De hade fått två friska glada barn, som hade lätt för sig i skolan och lätt att få vänner. Det kändes nästan för bra. »Titta, mamma, titta hur Alice håller på«, sade Hampus, som var tio och blev generad när folk stod och tittade på henne. »Ja, titta på vår lilla sockervadd.« Hampus drog sig undan från Alice och försökte smälta in bland de and­ra. Han var rädd att någon skulle be honom att också göra något roligt.

Sedan tog de rulltrappan ner igen på andra sidan gränsen och hoppade in i bussen som väntade med motorn i gång.

30

KUM inlaga.indd 30

2012-02-27 11.05

I bussen började Alice sjunga: »Akta dig för havet, akta dig för havet. Havet är så stort, havet är så stort …« Cecilia och Hampus stämde in i sången. »Vilse kan du fara, vilse kan du fara. Liten som du är, liten som du är …« Sedan kom den där känslan av maktlöshet över henne, om hur bräckligt allt var. Tänk om något skulle hända dem. Havet är så stort … Men hon skakade snabbt av sig olustkänslan.

De klev av bussen vid Larkin Bus Terminal. Cecilia hängde väskan över axeln och vände sig mot barnen: »Nu håller vi ihop. Håll er intill mig, jag ska kunna se er hela tiden, kom ihåg det. Men om vi skulle komma ifrån varandra, så ska ni gå tillbaka till stället där vi senast sågs. Förstått?« »Men om du kommer bort då?« sade Alice. »Vart ska vi gå då?« Hampus stönade och Cecilia log: »Då ska ni också gå tillbaka till det ställe där vi senast sågs innan jag gick vilse, så gör jag samma sak. Okej?« Hampus nickade. »Okej«, sade Alice och tog av sig sina vingar. »Nu får du ta dom, mamma. Jag orkar inte.« »Nähä du, dom får du bära själv.« »Hampus kan ta dom.« »Aldrig i livet!« sade Hampus och slängde armarna bakom ryggen. »Hon får ta dom själv.« »Ja, Alice, du får ta dom själv. Jag sa till dig innan vi åkte.« Alice suckade men tog dem under armen. »Bra, vart ska vi gå först tycker ni?« sade Cecilia full av energi och tillförsikt. »Jag tycker vi går ditåt«, sade Alice och pekade åt höger. »Då gör vi det«, svarade Cecilia. Hampus hängde truligt med.

En kvinna i stentvättade jeans iakttog dem från andra sidan gatan medan hon rättade till den gröna hijab som täckte det mörka håret.

Hon tittade in i en röd Proton Saga, som stod parkerad bredvid henne.

Vände sig sedan tillbaka och såg hur Cecilia tog ett stadigt tag om barnens händer och traskade bort längs vägen. Kvinnan klev efter ett tag 31

KUM inlaga.indd 31

2012-02-27 11.05

in i bilen och tittade på mannen som satt och höll i ratten med kepsen hårt neddragen, rädd att någon skulle känna igen honom. Hon såg upp­ givenheten. Hans ängsliga blick.

Men hon satt bara tyst och plockade med sin gröna slöja och tittade tillbaka på honom.

Det är ditt fel att vi sitter här.

KUM inlaga.indd 32

2012-02-27 11.05

5 Veasna stod ute på gården och hörde mullret som sakta närmade sig i skogen. Han förstod vem det var.

Det var Oudom som kom för en avbetalning.

Han kom i sin svarta jeep. Solen var som brinnande magnesium mot motorhuven när den plötsligt dök upp ur grönskan. Den vita reflexen stack i ögonen och fick Veasna att kisa. Det var knappt någon vind och olidligt hett. Svetten växte som pärlor på hans hud. Han torkade sig med jämna mellanrum på överläppen.

Han såg Oudom parkera en bit bort från deras hus, i byns centrum, så att alla skulle se den svarta pantern med massor av hästkrafter. Fönster­ rutan var nervevad och det strömmade musik ur högtalarna: »Take me down to the paradise city where the grass is green and the girls are ­pretty … Ooooh won’t you please take me home …« Oudom slog igen bildörren med ett distinkt klick och såg sig sedan om. »Guns n’ mother fucking roses«, sade han, gungade till musiken och låtsades spela solo på några luftsträngar medan han flinade överlägset. Han nickade sedan inställsamt åt två bybor som stod och stirrade med kärvar av ris i famnen. De bugade pliktskyldigt tillbaka. Sedan kom han släntrande längs vägen. Det dammade av den torra marken utmed hans jeans. Han tog god tid på sig och pratade lite med närmsta grannen. Lyssnade först förstående, tröttnade och sade sedan något och skrattade självgott. Han visade den tunga guldkedjan han hade på armen och ringarna som gnistrade i solgasset. De tog hans hand och 33

KUM inlaga.indd 33

2012-02-27 11.05

synade dem noga, imponerade och förlägna på samma gång. När de släppt handen lyfte han den i höjden och rasslade med kedjan, sprätte med fingrarna så att ringarna slog mot varandra. Det gav ifrån sig ett egendomligt klickande ljud. Grannarna tog ett steg tillbaka och kusinen skrattade ännu mer bakom sina Guccisolglasögon. Han drog handen genom sitt halvlånga men välklippta hår och lutade huvudet sakta bakåt, så att det skulle lägga sig till rätta i nacken. »Kopior«, sade Veasna och tittade på sin fru. »Vad då?« sade hon, stoppade ner händerna i baljan och fortsatte att diska plastkoppar och tallrikar i regnbågens alla färger. Hon hade satt sig ute på gården, hade behövt ha något att göra. »De där Gucciglasögonen han går omkring med är kopior. Tror att han är något. Jag ska …« Han svalde slutet av meningen och slog med näven hårt i marken.

Chantrea sade inget utan vred huvudet åt Oudom till och såg honom stå femtio meter längre bort. Hon ville springa iväg men kunde inte.

Oudom hade nu vänt sig till några flickor som stannat upp. Han lirkade upp en Mentosrulle ur byxfickan och bjöd dem. Fler barn kom springande och till slut gav han hela paketet till den äldsta flickan för att låta henne dela rättvist åt dem alla. Oudom stod och såg på när de yngre skrek och slet i hennes t-tröja. Han strök henne sedan på axeln efter att hon hade fullgjort sin uppgift – höll kvar handen lite för länge – och räckte henne sedan en dollar. Grannarna tittade storögt på honom.

Han låtsades inte om dem utan släntrade vidare mot Veasna och Chantrea som snabbt försökte se upptagna ut. Chantrea ställde kopparna på ett handgjort diskställ av pinnar, hällde ut diskvattnet och Veasna började tälja frenetiskt på en pinne som han skulle ha för att stötta en buske som hade börjat luta som om den hade fått reumatism.

Farfar låg och slumrade i hängmattan. De minsta sov också. Trötta efter den fattiga lunchen på soppa med nudlar och fiskhuvud som krydda. Rithisak och Kunthea hade försvunnit iväg i skogen i jakt på grodor och annat ätbart. Chantrea och Veasna hade hört deras röster sakta tona ut när de försvann bland träden.

Oudom sade inget. Stod bara och tittade på Veasna och Chantrea.

Han tittade på den lilla plätten till tomt: några buskar, någon palm, men 34

KUM inlaga.indd 34

2012-02-27 11.05

mest uttorkad, dammig jord. Han lyfte blicken mot trappan som ledde upp till altanen, där två plankor fattades i räcket. Huset var ett omålat ruckel på styltor. Taket var täckt med torra palmblad. Under huset låg en massa bråte, redskap, plastdunkar och skräp. Han hade svårt att urskilja vad det var. Det var inget av värde i alla fall, inget han kunde ta. Hans kusiner var ett riktigt patrask, ett minusfolk, som var hungriga och desperata. »Veasna, min kusin, det är en solig dag i dag. Det bådar gott. Kan inte bli vackrare än så här. Chantrea, tycker du inte? Vackrare än så här kan det knappast bli«, sade Oudom och kisade mot himlen.

De var båda tysta tills Chantrea nickade lätt. Veasna föll även han in i en motvillig nickning som sade något mellan hej och ja. »Var är barnen? Har ni inte koll på dem? Var är vackra Kunthea? Brås på sin mor …« Oudom trummade lite på benet med fingertopparna.

Ringarna slog mot varandra. »Förresten, jag tog med mig en duschtvål till dig. Den luktar väldigt gott.« Han räckte Chantrea den lilla påsen med flaskan och tittade sedan på sin kusin. »Men till dig, Veasna, har jag inget …« Han sög på orden, flinade och visade sina gula tänder. »Det är ju du som är skyldig att ge mig något, visst är det så, min fattige kusin«, sade Oudom och började peta sig i näsan. »Du är som en liten snorkråka du, som man bara rullar, knådar och formar som man vill och sedan sprätter iväg. Och din pappa … ja, han slappar i hängmattan som vanligt ser jag. Slödder, det är vad min pappa brukar kal�la er. Men det tycker inte jag. Jag är inte som han. Inom familjen hjälps vi åt och får det att fungera. Visst gör vi det, Veasna?« Veasna tittade på honom, men svarade inte. Han höll den nyslipade kniven i handen och kände hur trähandtaget efter år av användning blivit en del av honom. Hur den med lätthet skulle göra exakt som han ville. Han kände dess trygghet. De primitiva signalerna som hade makt att avbryta denna förnedring här och nu.

Oudom brydde sig inte om att hans obesvarade fråga hängde där som ett mörkt moln på himlen. »Jag hjälpte dig med pengar och nu återbetalar du. Visst är det så?

35

KUM inlaga.indd 35

2012-02-27 11.05