genesis 1:1 I begynnelsen skapade gudarna himmel och jord. 1:12 Jorden frambringade grönska och växtlighet: plantor som gav upphov till alla arter, och träd som bar frukt med frön utifrån sitt slag. 2:7 Människan formades av stoft från jorden, och livets andetag blåste genom dess näsa, och så blev människan en levande varelse.
ur Första Moseboken, grekiska γένεσις = ”ursprungets bok”
Upptakten Apotekaren sprang genom korridoren så snabbt hans haltande ben förmådde. Värken sköt pilar från länden, genom den ena höften, och ända ner till knävecket. Men han bet ihop och sprang ivrigt vidare. Smärtans tårar skymde blicken, men han hade inte någon plats för självömkan. Han var fylld av andra känslor. Han var upprymd, extatisk, stolt och förväntansfull. Regnet öste ner utanför och klappade mot trätaket som pinnar på en trumma. Fukten trängde in genom väggens stenblock och rann i smala rännilar ner mot golvet där det samlades i pölar. Det plaskade om Sigins bara fötter och vattnet stänkte upp på kläderna. Den bruna slitna kåpan slängde som en våt trasa kring de smala benen. Svetten rann från den smutsiga pannan och håret spretade åt alla håll. Flera timmars arbete hade satt sina spår och de blodsprängda ögonen låg djupt insjunkna i det bleka ansiktet. Men hans utseende bekom honom inte. Nyheterna han hade att berätta var större än allt annat. De skulle förändra världen. Många års slit och väntan hade
7
äntligen gett resultat, och han var den som skulle förmedla det. Han tryckte upp dörren till trapphuset och sprang snubblande nerför de kalla stegen som snurrade nedåt i en spiral. Vid botten ledde honom ännu en dörr ut på en stenlagd bro. Vinden hotade att blåsa ner honom i det svarta stupet nedanför. Regnet piskade honom i ansiktet och små vita hagelkorn slog honom i pannan, men han sprang haltande vidare. Borgens högsta torn sträckte sig upp mot den oväderstunga himlen. Sigin såg ljus från de översta fönstergluggarna och han genomfors av en pirrande upphetsning. Där uppe var hon, hans drottning och gudinna, och han kom med nyheterna som hon hade längtat så länge efter. Hon skulle se på honom med nya ögon efter att han hade berättat. Hon skulle känna tacksamhet, kanske till och med kärlek. Han hade lyckats med det som hon önskade så högt. Tillsammans skulle de förändra världen. Den skulle bli deras. Hennes, men med hans hjälp. Vakterna kände igen apotekaren. Han utgjorde inget hot, han var hennes förtrogna, och han släpptes in i tornet utan omsvep. Trappan virvlade uppåt, uppåt, och andetagen brände i lungorna. Med dunkande hjärta och andan i halsen bultade Sigin ivrigt på den stora ekdörren. Den gled upp av tyngden från hans hand innan hon hade hunnit ropa
8
in honom, och klumpigt stapplade han in i hennes gemak, där hans gudinna stod framför eldstaden. Ljuset omgav henne likt en aura, förstärkte hennes överjordiska uppenbarelse, och fick det svarta vågiga håret att glänsa som stål. Hon vände det välskapta ansiktet mot dörren med ilska i de mörka ögonen. Den uppenbara irritationen över avbrottet skakade honom. Hon hade varit mitt i ett samtal med ... – Du?! utropade Sigin från dörröppningen och stirrade oförstående. Hans oduglige assistent. Hur hade han hunnit före? När hade han lämnat laboratoriet? När hade han senast synts till? Den korta mannen vid gudinnans sida log retfullt. Han hade redan berättat för henne. Hon hade fått veta allt, men orden hade kommit från fel mun. Den ormen hade stulit Sigins ögonblick, hans stund av ära, hans möjlighet att få se tillfredsställelsen i hennes min. – Sigin? sa hon. Vad menar du med att storma in här på det där sättet? Apotekaren bugade sig ursäktande och blev plötsligt skamset medveten om den smutsiga pölen som de våta kläderna skapade på golvet där han stod. Han tog ångerfullt ett steg bakåt så att han befann sig i trapphuset utanför. – Ers Nåd, jag ... Jag kommer med ... stammade han genom dörröppningen. Jag kommer med nyheter.
9
Det var inte så här han hade tänkt sig samtalet. – Jag har redan berättat för Hennes Nåd om våra framgångar, sa den lille inställsamme mannen. Hon blev mycket förtjust. – Jag kan tala för mig själv, provisor, sa den högresta kvinnan medan hon närmade sig Sigin. En djupröd praktfull rock med vida ärmar omslöt hennes kropp, kramade om livet och hängde i många tunga veck från höfterna. De fylliga läpparna hade nästan samma djupa färg som det dyrbara tyget och hon särade på dem i ett rovdjurslikt leende. – Om hans ord är sanna är det här den lyckligaste dagen i mitt liv, sa hon förföriskt till Sigin. Han log osäkert och svalde hårt. Han räckte henne bara till midjan och hennes byst svällde ut ovanför hans huvud. – Låt mig visa Er, Ers Nåd, bad han med darrande röst. *** Laboratoriet låg i borgens största byggnad, den centrala basen från vilken flera korridorer ledde vidare till allehanda torn och tillhörande hus. Sigins domän bestod av en stor sal omringad av en mängd mindre rum i två våningar. En trappa ledde upp till en avsats som sträckte sig hela vägen runt längs väggarna, likt en balkong inomhus.
10
Salen var fylld av hyllor och bänkar som svämmade över av flaskor, krus och skålar med vätskor och substanser i olika färger. Där fanns en mångfald av växter, både torkade i knippen och blommande i krukor. Det fanns korgar med örter och svampar bredvid lådor med kroppsdelar från djur, intill små burar med tjattrande fåglar och nysande gnagare som bökade omkring i sin egen spillning. Sötsliskiga dofter från övermogna frukter blandades med den fräna stanken av ruttnande kött. I mitten av salen fanns en eldhärd där en kittel stod bubblande och fräsande. Sigin visade vägen fram till den ena raden av angränsande smårum. Ett gallerförsett fönster lät dem se vad som dolde sig där inne. Den högresta kvinnan fick böja sig ner för att kunna se, och Sigin ryste av välbehag när han fann sig stirra rakt in i klyftan mellan hennes bröst som omringades av klänningens djupa urringning. Det lilla rummet var tomt och omöblerat, en kall cell utan fönster. I en pöl på golvet låg en oformlig kropp på rygg med armar och ben utsträckta åt sidorna. Det var tydligt att det en gång hade varit en levande mänsklig varelse, men det var svårt att säga vad det var nu. Huden var slapp och tycktes sakna innehåll. Ett människoliknande ansikte stirrade tomt upp mot taket. Ibland höjdes bröstkorgen ryckigt som i ett andetag, men mesta tiden låg gestalten helt orörlig.
11
– Det där är ett misslyckat resultat från tidigare försök, förklarade Sigin. Den dör nog snart. Här bredvid finns det jag vill visa Er. Hon följde efter honom där han haltade fram, och Sigin var fylld av upprymd förväntan. Han hade inte fått vara den som gav henne nyheten, men han skulle få se hennes ansiktsuttryck när hon såg det. Han skulle få dela stunden då hon förstod att hon skulle bli den mäktigaste i världen. Rummet intill såg likadant ut som det förra, men i det ena hörnet stod en avträdeshink och mitt på golvet fanns en bricka med halväten mat. Lutad mot väggen satt en man. Vid första anblicken såg det ut som en vanlig man, men detaljerna avslöjade att han var allt annat än vanlig. Håret hade både blonda och bruna slingor blandat med gröna och gula testar som stack fram här och där på huvudet. Hyn tycktes skifta från ljus till mörk och glittrade av grönaktiga stänk. Huden i ansiktet hängde slappt, ögonen var stora och helsvarta, och tänderna var rovdjursvassa. Sigin såg med beundran på sin skapelse. – Han är stark och tålig, sa han med stolthet i rösten. Inget element har övertaget i hans kropp, hans sinne är helt mottagligt för suggestion. – Vi har testat honom, försäkrade Sigins assistent. Han står helt och hållet till Ert förfogande, Ers Nåd. – Det här är mitt verk, väste Sigin. Äran är min!
12
Du är min assistent. Du ska bara göra det jag säger åt dig att göra. Du hade ingen rätt att gå till Hennes Nåd. – Jag förivrade mig, sa provisorn. Jag ville låta Hennes Nåd ta del av nyheterna om vårt arbete så fort som möjligt. – Mitt arbete! utbrast Sigin. – Nog! sa kvinnan. Jag har inte tid för era enfaldiga dispyter. På vilket sätt är han testad? Vad kan han göra? Sigin svalde skamset och kände sig som ett barn som bråkade med sitt syskon om förälderns uppmärksamhet. Men det var längesedan han hade varit ett barn, och nu var det han själv som var föräldern. Mannen i cellen var hans skapelse, hans barn. Även om varelsen inte var född från hans säd ur hans kärestas kropp, så var den ändå skapad av Sigins kärlek till henne. Hans drottning, hans gudinna. Det var för hennes skull han hade forskat och slitit i laboratoriet år efter år. För att hitta rätt lösning, rätt medikament som skulle bota världen från villfarelse. Och äntligen hade han lyckats. Han hade till slut hittat rätt blandning och hade uppfunnit en tinktur som kunde balansera elementen i en varelses kropp. Med detta extrakt skulle de nu kunna rädda alla människor. När inget element dominerade över de andra skulle människornas sinnen vara öppna och mottagliga. Äntligen skulle de inse att de dittills hade
13
levat i en lögn. De skulle få möta sanningen. Sigin skulle lära dem. – Kom, uppmanade Sigin, och mannen i rummet gick fram till dörren. Du vet vem jag är. Mannen nickade. – Du är Sigin, min far, svarade han med en dov röst som tycktes komma långt nerifrån magen. Sigin log stolt och lyfte presenterande handen mot kvinnan vid hans sida. – Det här är din mor, sa Sigin, och mannen mötte hennes blick. Hennes Nåd gudinnan Oriana. – God dag, mor, sa mannen. – Onda krafter vill förgöra din mor, berättade Sigin för mannen medan han lossade en nyckelknippa från bältet. Assistenten tog osäkert ett steg bakåt. – Ska du verkligen ...? frågade han, men Sigin brydde sig inte om honom. – Onda krafter har skickat din mor i exil och de vill hindra henne från att någonsin komma tillbaka till den fria världen, fortsatte Sigin och stack en nyckel i låset. Oriana sträckte på sig och lade förväntansfullt armarna i kors över brösten medan Sigin öppnade dörren. Mannen i cellen blottade tänderna. – Men vi vet att din mor är den mäktigaste gudinnan i världen. Vi måste oskadliggöra de onda krafterna som vill förgöra henne, inte sant? – Ja far, svarade mannen.
14
– Vi måste döda alla fiender, fortsatte Sigin. Vi ska se till att ingen får skada din mor. – Ja far, upprepade mannen. – Inte din far heller, sa Sigin. – Naturligtvis, sa mannen. Vi ska döda alla fiender. Sigin pekade triumferande på den falske lismande assistenten, som försökte ta åt sig äran av hans arbete och som försökte vinna gillande hos hans älskade. – Han där är ett hot, sa Sigin. En fiende. Provisorn flämtade. – Vad menar du? frågade han med stora skräckfyllda ögon och darrande röst. Sigin, du kan inte mena ... Mer hann han inte säga förrän mannen från cellen hade kastat sig över honom. Skrikande försökte assistenten komma loss men han slogs obönhörligt till golvet. Sigin hade själv fått känna på styrkan hos sin skapelse. Vid omfödelsens process hade han råkat stå för nära, ivrig över att få bevittna förvandlingen. I samma stund som elementen i varelsens själ hade jämnats ut hade dess armar spasmiskt ryckt ut åt i sidorna. Ett ofrivilligt slag hade träffat Sigin i ryggen och kastat honom i golvet. Det hade gått några dagar, men smärtan var fortfarande kvar. Det misstaget skulle han inte göra om. Vid nästa förvandling skulle han hålla avståndet tills hans nyfödda skapelse hade återfunnit lugnet och var redo för sin nya fars lärdomar.
15
Apotekarens assistent var fast i varelsens grepp. Benen krossades ljudligt i kroppen, blodet stänkte när halsen öppnades av ett bett, och snart återstod bara ett blodigt skal av den forne provisorn. Mannen från cellen reste sig frustande och torkade av munnen mot tröjärmen medan han andades häftigt av ansträngning. – Så, så, sa Sigin och lade en hand på mannens ena axel. Du gjorde bra ifrån dig, min son. Mycket bra. Orianas blick var belåten när hon såg Sigin leda tillbaka mannen in i cellen och låsa dörren om honom. – Bra jobbat, min käre Sigin, sa hon och strök med handen lätt över hans ena kind. Sigin svämmande över av lycka. Hennes beröm smakade bättre än han hade föreställt sig. – Hur snart kan du ha min här stridsklar? – Jag behöver några månvarv, möjligen ett år, sa han. Varje förvandling måste övervakas av mig personligen, och varje objekt kräver prägling för att få resultat. – Naturligtvis, sa Oriana. Vi har väntat i många år på den här möjligheten, vi kan vänta ännu ett. Hennes blick blev drömartad. – Men till slut kommer min armé att vara större än deras. Vi kommer att omvända alla vi kan, och vi ska utplåna alla resterande som är emot mig. Endast
16
de som dyrkar mig kommer att bli kvar. Jag kommer att bli världens enda gudinna. – Så kommer det att bli, sa Sigin, och glädjens tårar trängde fram när han såg Orianas hoppfulla min. – Mina systrar ska få se, fortsatte hon. De ska minsann få ångra att de förnekade mig. Och när människorna har slutat att tillbe dem, när de har tappat skyddet som människornas falska tro ger dem, då ska deras skrik genljuda genom himlarna ... När jag dödar dem!
17