Adrian Hyland
SVART
LÖRDAG
HISTORIEN OM AUSTRALIENS MEST FÖRÖDANDE SKOGSBRAND
Hoodoo förlag AB www.hoodooforlag.se Australiska originalets titel: Kinglake-350 Copyright © Adrian Hyland 2011 Översättning: Marie Olsson Grafisk formgivning: Lena Kehr Kartor: Guy Holt Tryckt 2016 hos ScandBook, Falun ISBN 978-91-981330-7-3
Till de osynliga hjältarna och till alla som fortfarande lider
innehållsförteckning VIII PERSONER I BOKEN X FÖRKORTNINGAR XI KARTA 1 PÅ OKÄND MARK 3 PÅ HEMMAFRONTEN 11 BRANDPLANER 19 GRANNSAMVERKAN 23 EN BALANSAKT 29 LEDNINGSCENTRALEN 33 RÖD VIND 42 FRIVILLIGBRANDKÅREN CFA 49 MAYDAY 54 MORDBRAND 61 BILLARMET 65 FÖRSTA ATTACKEN 70 VÄGSPÄRREN 77 BRANDFRONTEN 81 RÖD FLAGG 90 COOMBS ROAD 96 PROVISORISKT MANSKAP 103 GUD VARE MED ER 112 CHEFEN 119 BRANDBIL TVÅ 123 HEMMABRÄNDER 133 ÖVERLEVNADSREAKTIONER 146 PHEASANT CREEK 152 ÖGONBLICKSBILDER 154 ÖGONBLICKSBILD 1: DET AVGÖRANDE ÖGONBLICKET 164 ÖGONBLICKSBILD 2: EN KAMP 174 KAOS
VI
180 ELD − EN LYSANDE HISTORIA 180 EN OHELIG TREENIGHET 186 FLAMTRÄD 189 SALAMANDERFOLKET 194 BRÄNN ALLT OMKRING OSS 199 BERÄTTELSER OM FÖRÖDELSE
203 SKOLAN 211 BRANDBEKÄMPNING I KINGLAKE 216 KINGLAKE: INNE I PLÅTHALLEN 221 I EXIL 228 FORTSÄTT ANDAS 233 UNDERJORDEN 242 STILLA NATT 247 ATT RÄDDA LIV 253 NERFÖR BERGET 260 KONVOJ 265 PÅ OCH AV VÄGEN 272 BITTER HEMKOMST 276 MARDRÖMMAR 282 BRANDNERVER 292 NYTT LIV 298 FÖRFATTARENS REFLEKTIONER 309 UPPDATERING 313 KOMMENTARER 316 REFERENSER 319 TACK
VII
Seymour
N
AUSTRALIEN
Melbourne
Vic
Broadford
Yea
Pentadeen Spur Kilmore East Kilmore Flowerdale
elb
Kinglake West Pheasant Creek Kinglake Central Whittlesea Humevale Castella Mt Sugarloaf + Toolangi Strathewen Kinglake
M
High way
aH
Kinglake nationalpark
Wallan Mt Disappointment +
Hume
Murrindindi
ighw ay
Wandong
St Andrews
Steels Creek Panton Hill Wattle Glen Broadmeadows Diamond Creek Yarra Glen Healesville Kangaroo Ground Eltham Greensborough Preston Warrandyte Wonga Park Epping Hurstbridge
MELBOURNE
Werribee, Geelong och Great Ocean Road
Port Phillip Bay
Ferntree Gully
Gippsland
Frankston
0
10
20
KILOMETER
XI
30
FÖRFATTARENS KOMMENTAR
Tusentals personer var inblandade i katastrofen under den Svarta lördagen; hundratals hjältedåd gjordes den dagen. Genom att fokusera på vad en handfull individer gjorde har jag försökt göra en berättelse om den dagen som kan stå som en hyllning till dem alla.
på okänd mark
Till att börja med hade vi tur. I slutet av januari 2009 svettade delstaten Victoria sig genom tre rekordvarma dagar i rad med en temperatur på över 43 grader Celsius. I Melbourne klättrade kvicksilvret upp till 45,1 grader, den tredje varmaste dag som någonsin registrerats. Fåglar ramlade från skyn och asfalten bubblade under fötterna. Luftkonditioneringarna mullrade från Werribee till Frankston, och svettiga stadsbor samlades på stränderna. Och till att börja med, frånsett några småbränder i markerna utanför Delburn och Bunyip State Park, förblev brandhotet latent. Men den långa värmeböljan, höjdpunkten på tolv års torka, var en avgörande faktor i det som följde. Den gav den där sista knuffen till bränslet i skogarna, torkade ut det ännu mer och förde det närmare tändpunkten. Till och med grova stammar och bäckravinerna i regnskogen, som inte brann under normala förhållanden, var uttorkade och redo att bidra med sin lagrade energi till en storbrand. En gnista var allt som skulle behövas. Melbourne fick en kort respit i början av februari när ett litet område kall luft från Södra oceanen drev in och kortvarigt kylde ner staden. Men det påverkade inte vädersituationen i stort, den förblev oförändrad och plågade resten av delstaten med den ena dagen efter den andra 1
svart lördag
med en temperatur på fyrtio grader. Meteorologer, forskare och brandchefer var skräckslagna inför den potentiella katastrof som de kunde se höll på att byggas upp, och Meteorologbyråns varningar blev allt mer högröstade. Kvällen den 6 februari gjorde ledaren för Victorias delstatsregering ett framträdande, John Brumbys allvarliga anletsdrag fyllde teverutan. Om ni inte måste gå ut, gå inte ut ... Om ni inte måste resa, res inte. Ge er inte ut på vägarna ... Om ni kan stanna hemma, stanna hemma. Om ni har äldre anhöriga, om ni har vänner, om ni har grannar, försök att besöka dem. Ring dem ... Det kommer att bli en fruktansvärd dag.
En väderballong som släpptes upp i Mount Gambier fyrahundra kilometer längre västerut klockan fyra följande morgon registrerade höghöjdsvindar som hade en hastighet på åttio till hundra kilometer per timme. Det var en illavarslande fingervisning om att de skulle sjunka och piska Vicoria senare under dagen. När brandchef Russel Rees jämförde väderprognosen med några av de ”klassiska branddagarna” i delstatens historia hade han brandkatastroferna som den Svarta fredagen (1939) och Askonsdagen (1983) i tankarna, när han sa: ”Det väder som nu förutspås är faktiskt värre. Vi är ute på okänd mark.” Nästa morgon hade Age följande förutseende rubrik: Solen går upp över vår ”värsta dag någonsin”. Den Svarta lördagen. Vår tur höll på att ta slut.
2
på hemmafronten
RogerWood vänder på sig i sängen, flyter upp från botten av en djup dröm. Han stönar. Någonstans utanför hörs stojet av röster. Barn som skrattar, redan uppe och i full fart i tidiga gryningen. I varje fall känns det så för honom. Han hade jobbat till två på natten och kommit hem fram på småtimmarna. Han känner sig frestad att slumra en liten stund till men sedan kommer han ihåg vilken dag det är. Det här inte en dag då kan man ligga och dra sig i sängen. En nätdörr slår igen, en hund skäller. Han släpar sig ur sängen, sträcker på sig, ställer sig i duschen. Han håller fortfarande på med att knäppa polisuniformen när han kliver in i vardagsrummet och sjuåriga Darcy tittar upp mot honom från soffan och skrattar. Han har famnen full med marsvin som vrider sig och försöker ta sig loss. ”Pappa ...” ”God morgon, polarn.” ”Pappa, jag tänker ta med dem om vi lämnar huset, okej?” Roger ler åt det. Sist de evakuerade på grund av vädret hade Darcy tagit med sig marsvinen och de hade fått ungar. Kanske hoppades han på en upprepning. Hans fru Jo och nioåriga Tiahn sitter vid matbordet. Kasey, åttaåringen, kommer just in efter att ha matat hönsen. Roger slår sig ner vid frukostbordet med övriga familjen, tar en skål med flingor och lägger till en 3
svart lördag
näve jordgubbar från trädgården. Jo har redan varit i farten i timmar, vattnat, blött ner, täckt över och förberett trädgården för vad som hotar att bli en helvetesdag. ”Ska vi mata hästarna?” frågar Tiahn. Hon är i den ålder när hon nästan alltid har hästar i tankarna. Hästbesättningen på gården varierar beroende på vilka gamla oönskade hästar de har tagit hand om för tillfället. Just nu är de åtta. I storlek från en shetlandsponny till en clydesdale, och även ett par omhändertagna grisar från Edgar´s Mission. Han tittar ut. ”Nej, inte än.” Vinden sopar redan hagen, rör sig ilsket och piskar upp dammet. ”Det kommer bara att blåsa bort. Vi utfodrar dem ikväll.” Han tittar bort mot dammen. Dagen kommer att bli en rysare, och sedan pumpen nere i dammen började konstra har de har inte haft något vatten i brandtanken. Han måste snart ge sig iväg till jobbet; han kommer inte att vara här och hjälpa till om det blir en skogsbrand. Han kollar klockan. Tid för en snabb reparation? Med betoning på snabb. Han kliver ut på verandan och stannar till ett ögonblick för att se sig omkring. Hans hem är en egendom på åtta hektar i utkanten av St Andrews. St Andrews ligger i utlöparna till Kinglake Ranges, omkring fyrtio kilometer från centrala Melbourne. Han köpte gården för tjugofem år sedan när han bara var tjugoett. Han och Jo har sett barnen växa upp här och man kan knappast tänka sig en bättre plats för barn. Ungarna kan springa fritt, känna vinden i håret och gräset under fötterna. Roger har alltid älskat hästar och det har han fört vidare till barnen: ibland brukar de tillbringa en hel dag med att galoppera runt ägorna, med att ta långa ridturer upp i de omgivande bergen. När det är födelsedagskalas och 4
på hemmafronten
familjesammankomster brukar han kroka fast släpet i traktorn och ta med dem på en åktur, och deras skratt hörs då lång väg. Roger och Jo har varit tillsammans i tretton år. Bra år, men inte utan sorg. Deras första barn, Jesse, fick diagnosen malign rabdoid tumör när han var elva månader och de vakade hjälplöst över honom tills han dog fyra och en halv månad senare. Både Roger och Jo sätter stort värde på sin relation och sin familj. De tre yngsta barnen går i skolan i Strathewen, nio tio kilometer bort. Det är inte det närmaste alternativet utan de valde den för att det är en sammansvetsad liten skola. Inbäddad i grönska med vackra trädgårdar och engagerade lärare; mer en storfamilj än en skola. Den äldsta pojken, Dylan, har just avslutat årskurs elva på Eltham High. Under veckosluten kan familjen promenera ner till marknaden, träffa vänner, kanske äta lite thaimat och lyssna på country på puben. Idag lär det inte bli något sådant umgänge. Roger måste till jobbet, och med det här vädret kommer det ändå inte att bli mycket till marknad. Knappast mycket av något med undantag av den här förbannade hettan. Väderprognosen är den värsta han har hört. Den värsta som någon har hört: en temperatur runt fyrtiofem grader, kraftiga nordvästliga vindar och en knappt mätbar luftfuktighet. Fyrtiofem grader? Kan det verkligen stämma? Efter de tre dagarna förra veckan med över fyrtio grader – och de tolv åren med torka före det – är det en dag som sätter skräck i alla på Victorias landsbygd. Wood hoppar in i den fyrhjulsdrivna bilen och kör ner till dammen. Han startar pumpen, en Honda med dubbel impeller, som går i några sekunder och sedan 5
svart lördag
dör. Han försöker igen. Samma sak. Jäklar. Stopp i bränsletillförseln. Han har varken tid eller verktyg för att fixa det just nu. Idag kan han bara inte komma försent till jobbet. Han kör tillbaka upp till huset där han hittar Jo på verandan. ”Fick du igång den, Roger?” ”Tyvärr, älskling, hann inte.” Hon är inte imponerad, han känner igen den där blicken. ”Jag ska försöka komma förbi någon gång under dagen och se till så att ni säkert har vatten.” Han tittar på klockan. ”Jag måste sticka.” Han tar på sig utrustningsbältet, hämtar sin Smith and Wesson i kaliber 0.38 från kassaskåpet och sätter den i hölstret. Han sätter sig i Pajeron och kör åt nordost mot Kinglake. Medan Roger Wood kör uppför den tretton kilometer långa vägsträckan som lokalborna döpt till The Windies för att det alltid blåser där tänker han på skogsbränder. Inte så konstigt eftersom den här dagen redan känns brännhet. Som så ofta när han kör den här vägen dyker tanken upp att det skulle vara ett jäkligt dåligt ställe att bli fångad på av en brand. Vägen är en dödsfälla, bokstavligen: han har sett mycket död på den. Den är smal, full av hårnålskurvor och ofta blockerad av ras och fallna träd. Det finns nästan ingenstans där det går att köra om. Man har ett brant fall på vänster sida, på sina ställen femtio till hundra meter, och en ännu brantare sluttning som klättrar uppåt på höger sida. Vegetationen är tät och omväxlande med olika arter av eukalyptusträd – silverdollar- och pepparmintseukalyptus i de lägre sluttningarna, medan mountain grey gums tornar upp 6
på hemmafronten
sig i de övre områdena. Sluttningen skulle pumpa ut en ofattbar hetta om den råkade fattade eld. En del av träden är hela femtio meter höga och enbart strålningsvärmen skulle ta livet av en på hundratals meters avstånd. Vägen är farlig så det räcket utan en skogsbrand som en ytterligare komplikation. Han har tagit hand om många olyckor i sicksackkurvorna och på de smala raksträckorna. De hade en udda olycka för inte så länge sedan. Ett gäng skinnknuttar mullrade uppför berget en masse, jagade genom Kinglakes samhälle och avslutade den stora rundan med att åka ner igen via Melba Highway. Det var inte förrän de kom tillbaka till sina hem i de yttre förorterna som de saknade kompisen som hade kört sist. Till slut upptäckte någon den saknade knutten omkring tjugo meter från vägen vid foten av ett stort träd. Gud vete vilken fart han hade hållit, men han hade i varje fall inte klarat kurvan utan seglat genom luften och krockat med trädet. Wood fick glida nerför sluttningen på baken för att undersöka kroppen. Stenkall, förstås. Sluttningen var så brant att de hade varit tvungna att kalla in räddningstjänsten för att vinscha upp den stackars saten. En annan gång tog brandkåren hand om ett brinnande bilvrak och hittade en kille död i förarsätet. Tragiskt, men inte särskilt brådskande; tills någon lade märke till att hålet i vindrutan verkade ha orsakats av en människokropp. De sökte genom vegetationen och hittade passageraren femtio meter bort – vid liv. Idag avverkar dock Roger Woods hela sträckan utan incidenter och kör in på huvudgatan i Kinglake. Kinglake började som ett enkelt timmer-, gruv- och 7
svart lördag
jordbrukssamhälle. Det är uppkallat efter Alexander Kinglake, en engelsk författare vars bidrag till eftervärlden är en gammal historiebok om Krimkriget och ett samhälle som han aldrig såg. Idag jobbar majoriteten av invånarna nedanför berget, i Melbourne, och måste köra den långa sträckan via The Windies varje dag. Invånarna lockas hit av de låga markpriserna och den vackra omgivningen. Det går att köpa ett monteringsfärdigt cederträhus och placera det på en stor naturtomt och leva ett liv som man inte skulle kunna köpa ens för en miljon dollar i Melbourne. Här kan man vakna på morgonen och känna doften från eukalyptusträden, och på kvällen höra kookaburrorna skratta åt den nedgående solen. En idealisk plats för barn att växa upp på eller för att dra sig tillbaka till som pensionär. Det är ett samhälle med frusna vintrar och vedbrasor, med potatisfarmer på den röda jorden och självplockning av bär. Det är ett samhälle där australisk fotboll är det som gäller. Och den här helgen är det countryfestivalen i Whittlesea, ett samhälle som ligger nedanför Kinglake. Man kan vara säker på att många lokalbor har kört de trettio kilometrarna nerför berget för att gå på festivalen, trots hettan – och trots befolkningens eklektiska sammansättning: bönder och grönavågare, universitetslektorer och arbetare, affärsfolk och lärare, musiker och kassörskor. Då och då utbryter små fajter, men skillnaderna kompenseras ofta av en stark känsla av gemenskap. Och samhället har en unik tillgång, något som utan tvivel bidrar till känslan av gemenskap: Kinglake nationalpark, 22 360 hektar med lysande gröna bäckraviner fulla med ormbunkar, vattenfall och kilometer efter kilometer med vandringsleder och naturstigar. 8
på hemmafronten
Tar man en tur längs lederna är chansen stor att man stöter på ett av naturens subtila underverk: en ring med hål grävda av en landlevande kräfta som avslöjar platsen för en underjordisk sjö, en hjulspindel som svävar i luften, ett fågelläte som låter som en currawong men som i själva verket är en lyrfågel som härmar en currawong. Och växtligheten; det går knappast att finna en rikare uppvisning av naturens överflöd. På de lägre och mer exponerade sluttningarna dominerar silverdollareukalyptus och smalbladig pepparmintseukalyptus. På de mer skyddade sluttningarna som vetter mot söder och öster växer magnifika bestånd av jätteeukalyptus, med träd som ofta är upp till sjuttio meter höga. I Wallaby Creeks nederbördsområde finns det exemplar som med en höjd på över nittio meter är bland de högsta träden i världen. Undervegetationen varierar enormt, med fläckar av australisk örnbräken och blanket bush, musk-daisy, brakvedsväxten hazel pomaderris och svartveds- och silverakacia. Lokalborna är stolta över sin skog och inspireras av den. Många har sina hem vid dess skuggiga utkanter, och när som helst i veckan kan man se folk – vanligt folk, pappor som är hemma från jobbet och har tagit med sig barnen ut, mammor med terränggående barnvagnar – som bara strövar omkring och njuter av naturen. En kylig vinterdag kan man lätt samla sjuttio observatörer för den årliga inventeringen av lyrfåglar, och på våren får man hundratals besökare en lördag. Nationalparken är det som gör distriktet till en unik, fridfull plats att bo på. När den inte brinner. Tillförordnad polisinspektör Roger Wood svänger in till polisstationen och öppnar den. På det här passet har han ensam ansvaret för stationen och sam9
svart lördag
hället eftersom hans överordnad, Jon Ellks, är ledig. Woods anropssignal på radion är Kinglake-350. Det är lördagen den 7 februari 2009.
10
brandplaner
Roger Woods arbetsdag börjar inte annorlunda än hundratals andra arbetsdagar under de senaste fem åren. Han kontrollerar röstmeddelandena på telefonen och utrustningen i vapenrummet och rapporterar in till D24, polisens kommunikationscenter. ”Kinglake-350 till VKC Wangaratta. Uppgifter för dagen: En upp – Kod två – Wood är på till 1800.” ”Tack så mycket Kinglake-350.” ”Roger, klart slut.” ”Roger, Roger.” Ett snabbt leende. Hur många gånger hade han hört det? ”Ha en bra dag.” Även om Wood har bott länge i området, började han inte jobba i Kinglake förrän för fem år sedan. I början av sitt yrkesliv arbetade han sex år som fotpatrullerande polis på ställen som Preston och Broadmeadows – några av Melbournes mer krävande förorter – men efter det lämnade han de vanliga polisrutinerna och jobbade fjorton år vid Viktoriapolisens ridande avdelning. Som ridande polis gjorde han allt från att rida in hästar till att köra hästtransporten. Den mest tillfredsställande delen av jobbet var sök- och räddningsuppdragen. Man visste aldrig vad som skulle hända. Det kunde komma ett samtal mitt i natten var som helst ifrån i delstaten, vanligtvis från något svårtillgängligt ställe: en vandrare som gått 11
svart lördag
vilse, en skidåkare med problem, en skolklass som inte kommit fram när den skulle. Lasta hästarna och så bar det av. Han var med om alla sorters polisoperationer under de åren, eller i alla fall så många som man kunde vara med om från hästryggen. Förutom uppdragen i naturen var det också demonstrationerna och upproren, uppdrag där en folkmassa skulle kontrolleras – och uppdraget på fotbollsarenan när de fick jobbet att eskortera domarna på och av planen, var knappast det minst riskabla av dem. Roger Wood älskade arbetet som ridande polis, men det var mer än en timmes resa till jobbet, för långt för en man med småbarn. Polisinspektör Jon Ellks med ansvar för Kinglake-distriktet, hade känt Wood i tjugo år och blev glad den dag han ringde och frågade om det fanns någon ledig tjänst. ”Han var en riktig plåga från första dagen han kom till Kinglake” säger Ellks. ”Men i den bästa bemärkelsen. Han ville veta allt. Om det var något som han inte visste, frågade han. Och om inte jag visste, sa han ’Men vi måste ta reda på det.’ Och då sa jag: ’Rodge, det här spelar ingen roll’, men då brukade han svara: ’Nej, nej – det kan vara bra att känna till en vacker dag.’ ” Det var så Wood gripit sig an jobbet från första dagen. Han har lärt känna området utan och innan. Han känner till småvägarna, de olycksdrabbade vägsträckorna, genvägarna. Han vet vem som antagligen rår om den där lilla odlingen i skogen, vem som kommer att köra hem berusad, vilka ungar som har problem hemma. Om han kallas till ett bråk på puben är chansen stor att han vet exakt vad som kommer att hända – vilka som är där, hur de kommer att reagera, hur det kommer att sluta – innan han går in genom dörren. 12
brandplaner
Efter sin tid i några av Melbournes tuffaste områden är han fullt kapabel att använda våld om det är det enda alternativet. Men han har lärt sig att i de flesta fall finns det andra alternativ. Michelle Marshall, innehavare av Toolangi Tavern, säger att det aldrig verkar vara något bråk när Woods är i närheten. ”Han är förtroendeingivande”, säger hon. ”Jag har aldrig sett honom använda våld. Det behöver han inte.” Om det är en sak som alla som blev intervjuade inför den här boken är överens om, är det hans förmåga att inge förtroende. En gång var det den där mannen med psykiska problem som började ringa D24 mitt i natten och säga att han hade problem men att han inte ville att någon annan än ”den där Woody-killen skulle komma, tack”. Och en annan gång en mamma som ringde för att ange sin son för stöld för att hon visste att sonen skulle bli schyst behandlad. Och en kvinna vars första och enda möte med honom var när han stoppade henne för fortkörning och för att köra ett oregistrerat fordon, sa: ”Han var så trevlig, den där store, snygge mannen, han förklarade vad jag hade gjort för fel och sa att han visste att jag skulle ta lärdom av det. Mig får han gärna stoppa varje dag.” Den 7 februari är Wood tillförordnad polisinspektör eftersom John Ellks är ledig. Men de ledord som Ellks alltid har inpräntat i sitt team – personligt engagemang, starka band till samhället, en detaljerad kunskap om regionen – är också Roger Woods ledord, och de kommer att rädda många liv innan dagen är över. Medan Wood går igenom morgonrutinerna håller han ett öga på himlen och ett öra mot radion, och lyssnar särskilt efter något som tyder på en brand. 13
svart lördag
Det finns inget än men av erfarenhet vet han att bränderna brukar dyka upp senare under dagen. Polisen är i princip så redo som den kan bli. De har träffat de andra räddningsorganisationerna på berget – brandkåren CFA, den delstatliga räddningstjänsten SES, Victoria-ambulanserna, DSE (Departementet för hållbarhet och miljö) – och har gjort allt de kunnat för att varna samhället. Men om han hinner tar han kanske en promenad på huvudgatan lite senare. Det skulle inte skada att visa sin närvaro en sådan här dag. Bara att få se uniformen lugnar folk. Han känner i princip alla som han kan komma att möta: många av dem är vänner. Andrew från videouthyrningen.Tryckaren Brad. Laur som äger fårskinnsbutiken. På Cappa Rossis pizzeria har Isabella och Rossi till och med döpt en pizza efter honom, Woddys special. Hans latenta farhågor förstärks när en kvinna med två barn kommer in och säger att hon är bekymrad över vädret. Man kan se att hon inte är lokalbo så fort hon kommer in. Hon berättar att hon just flyttat upp på berget och inte har någon brandplan och inte riktigt vet vad en brandplan är. CFA rekommenderar varje hushåll i en skogsbrandzon att ha en skriftlig brandplan. Det är ett dokument som säkerställer att hushållet är så redo för en brand som det kan bli. Planen täcker sådana saker som att göra i ordning fastigheten (trimma omgivningarna, se till att hängrännorna är rensade, vattenslangar redo och så vidare), evakueringsplaner, strategier för försvar och kontaktinformation vid nödfall. En av de många fördelarna med en plan är att den gör det troligare att varje medlem i hushållet vet vad de andra gör: brist på 14
brandplaner
kommunikation under en brand kan vara livsfarligt. En annan fördel är invånarna i brandzonen uppmuntras till att på allvar tänka på att det kan bli en skogsbrand i och med att planen görs upp så – vilket håll det är troligast att den kommer från, vad gör man om barnen är ensamma hemma, vilka personliga ägodelar blir jag förtvivlad om jag förlorade? – något som annars förvånansvärt få av dem tänker på. Den här kvinnan är ingen Robinson Crusoe. Myndigheterna har förespråkat policyn i åratal men trots det visar undersökningar gjorda av Bushfire Cooperative Research Centre att endast tjugo till tjugofem procent av hushållen i farozonen har brytt sig om att ta fram en skriven plan. ”Borde jag vara orolig?” frågar kvinnan. Jösses. Wood kliar sig i huvudet. Hon lever i ett av de mest brandbenägna samhällena i världen; det har drabbats av brand gång på gång under sin hundratrettioåriga historia och idag har de fått den värsta väderprognosen någonsin och hon vet inte vad en brandplan är – och hon frågar om hon borde oroa sig? Polisen har en standardrutin för sådana här situationerna; gör inget annat än att rekommendera att man ”aktiverar sin brandplan”. Allt annat, varje specifikt förslag, skulle kunna gå åt skogen och då skulle poliskåren kunna bli stämd och skadeståndsanspråk utkrävas. Om man föreslår en person att stanna så kan man hållas ansvarig om personen dör. Om man föreslår att hon åker därifrån, och hon fastnar i branden på vägen – samma sak. Men han ser på henne och tänker på vädret, sluttningen och den knastertorra skogen.Tänker på sin egen familj nere i St Andrews. ”Om jag var som ni, ma´am, skulle jag ta barnen och 15
svart lördag
åka härifrån. Tidigt. Som nu. Åk ner till Melbourne någonstans, hälsa på en vän. Det finns många platser som är säkrare än Kinglake en sådan här dag.” Kvinnan ser lite chockad ut. ”Tror ni verkligen att det är så illa?” ”Det är vad jag skulle göra om jag var i era kläder.” Hon nickar, lyfter upp en barfota pojke som leker med ett broschyrställ. ”Okej, då ska jag göra det.” Hon går därifrån och han ser henne aldrig mer. Men när han tänker tillbaka på samtalet många dagar senare hoppas han att hon följde hans råd. Meteorologbyrån hade säkert utfärdat hundratals varningar under dagarna som föregick den 7 februari, men hur mycket uppmärksamhet invånarna i Victoria ägnade de varningarna är en öppen fråga. Vi hörde dem, men det var bara ord: vi hade hört det förut. Orden steg ur radion eller skärmen, drev omkring ett tag; fastnade i trävirket eller dunstade bort i luften. Man såg Victorias ledare, John Brumby, rynka de allvarliga ögonbrynen och man tänkte, visst säkert, men han är politiker. Och de där tjänstemännen, de försöker bara rättfärdiga sin feta lönecheck. Det har inte varit någon rejäl brand på nästan trettio år. Det var så det var för folk överallt på Victorias landsbygd. I början på sommaren skulle någon allvarlig typ dyka upp i teven och köra sitt struntprat om bränder och hot och förberedelser.Varje sommar skulle bli den ”värsta någonsin”. Vad är det meningen att man ska göra? Kila iväg nerför The Windies varje gång vädret blir varmare? Gå och se Shrek tio på Greensborough Plaza-bion? De dagar när det är totalt eldningsförbud är det ett 16
brandplaner
lagbrott att göra upp eld och till och med att använda en svets eller vinkelslip utomhus. Eldningsförbudet är också den norm som CFA använder sig av för att utfärda sina varningar. Men det har funnits hundratals sådana dagar och inget hände någonsin. De som bott här länge verkar inte särskilt oroliga. Vad är egentligen risken för att det ska hända här? En på miljonen? Det är en generalisering förstås och orättvist mot många personer. Det fanns de som förberedde sig, och förberedde sig väl. De aktiverade sina brandplaner. De hade brandplaner. Andra åkte därifrån tidigt och andra gjorde i ordning sitt försvar: de gjorde i ordning pumparna, lade ut slangarna, gjorde en sista upprensning av området runt huset. Men det var många fler som gjorde få om ens några av de sakerna. Det fanns några, även makthavare, som trodde att storbränder var något som tillhörde det förflutna. Vi är så mycket mer sofistikerade nu: vi har skycranes och vattenbombare, bättre kommunikationer, större och bättre brandbilar. Och så har vi internet förstås. CFA:s webbsida publicerade regelbundet uppdaterade sammanfattningar av alla brandrapporter i delstaten. Om det var någon verklig fara skulle väl myndigheterna meddela det? Det pratades till och med om att själva torkan hade gjort en storbrand osannolik: att efter tolv års uttorkning fanns det helt enkelt inte tillräckligt med bränsle kvar för att underhålla en riktig storbrand. Och om det nu ändå skulle råka bli en skogsbrand så vet man vad man ska göra. Man söker skydd inomhus och låter huvudfronten passera; väntar kanske tio minuter innan man kilar ut, startar pumpen om man har någon. Annars duger det med en mopp och en 17
svart lördag
vattenhink – som den där killen i Anglesea på Askonsdagen 1983 som räddade hela sin gata med en mopp och en hink. Släck flygbränderna, var vaksam, håll utkik efter nya eldhärdar. Hur svårt kan det vara?
18
coombs road
Kinglake West brandbilar rusar längs Coombs Road, vilken löper längs krönet ovanför den branta sluttningen. Manskapet på brandbil två stöter på ortsbon Brian Naylor, den älskade Melbournefiguren som presenterade kvällsnyheterna under många år innan han gick i pension. Han vinkar åt dem att stanna. ”Branden är där inne”, säger han, och pekar mot en egendom i närheten. ”Jag kan visa er dit.” ”Ditt eget ställe då?” frågar förmannen Frank Allan. ”Vi klarar oss”, sa den välbekanta och förtroendeingivande rösten med auktoritet i varje stavelse. ”Vi är väl förberedda.” Naylor visar dem vägen till det hotade huset, och lämnar dem sedan för att försvara sitt eget. Enligt alla rapporter var hans hus utomordentligt väl förberett och utrustat med det allra senaste av sprinklers och brandpumpar. Men det här är sista gången Brian Naylor ses vid liv. Hans kropp och hans fru Moirees kropp hittas i badkaret. Brandbil två svänger in till den utpekade egendomen. Det regnar ner glödpartiklar, flygbränder flammar upp runtomkring huset. Ägaren kommer rusande ut ur huset, säger att han har problem med att ta hand om sin oroliga äldre mamma. ”Ta hand om henne”, säger Frank. ”Vi tar hand om branden.” 90
coombs road
Det finns en pool. Bra, tänker han, gott om vatten. De riggar upp flytpumpen, lägger ut tre slangar, slår en försvarsring runt huset. De angriper flygbränderna, tycker att de gör bra framsteg. Sedan känner de att vinden vänder. Frank, som förman, är intensivt medveten om sitt ansvar att hålla koll på alla hot. Medan manskapet fortsätter att attackera utbrotten går han bort till en höjd framför huset. Sedan stannar han, lamslagen. Från höjden har han en vidsträckt utsikt över dalen och slätterna mellan Kinglake och Whittlesea. Framför honom finns något han aldrig har sett under sina tjugo år som brandman, något han har hört talas om, men hoppats att aldrig få se. En tsunami av framvällande rök och dansande flammor som kastar ut eldklot framför sig, sveper fram över utlöparna och uppför den branta sluttning som han står på krönet av. Flammorna är tjocka och ilskna, femtio meter höga, röken pumpar flera kilometer upp i atmosfären. Väderomslaget har kommit och branden stormar sluttningen. Frank vet att dess hastighet ökas många gånger om av att sluttningen är så brant. Vägarna uppe på krönet ovanför sluttningen – Bowden Spur, Bald Spur, National Park, Pine Ridge, är på väg att träffas, och Coombs Road som han står på kommer att drabbas allra hårdast. Han ser omedelbart vad varje brandman som fångats i fel ände av den eldstormen inser: de har inte en chans i helvetet att få stopp på den eller att kontrollera den. Hundra brandbilar skulle inte göra någon skillnad, än mindre den enda som han har. Han och hans manskap har tur om de överlever. Den kommer rusande mot honom, hoppar mellan 91
svart lördag
trädtopparna, rör sig uppför sluttningen, hoppar över bäckraviner, svärmar runt klipputsprång. ”Det var otroligt”, säger han. ”Den var åtminstone sju eller åtta kilometer bort, men den verkade kunna nå oss på cirka två minuter.” Frank vänder sig snabbt om och springer tillbaka för att varna manskapet för vad som är på väg. * Nere i St Andrew ser Steve Bell och manskapet på Kinglakes brandbil två branden som fått ökad styrka komma tjutande mot dem som en salva från ett Katiusja-raketartilleri. De har kämpat för att försvara ett hus i vilket nio personer, inklusive två poliser från Hurtsbridge, har sökt skydd. Polismännen, Gary Tickell och Paul Kemezys, har i en kapplöpning med branden kört runt och försökt varna och rädda boende. En kamp som brandmännen trodde de hade vunnit balanserar plötsligt på katastrofens brant. De har varit och fyllt brandbilens tankar vid snabbfyllningspumpen och kör infarten tillbaka, när en vägg av eld plötsligt kommer rusande mot dem. ”Det var som om en jetmotor blåste mig rakt i ansiktet”, kommenterar föraren Ben Hutchinson som fram till det ögonblicket trodde att han hade sett i princip allt som Australiens skogsbränder kunde åstadkomma. Andrew Brown befinner sig baktill på St Andrews brandbil två. Han och hans kollegor bemannar slangarna, sprutar mot skogskanten vid vägen när han tittar ner och förundrad ser att själva grusvägen brinner: eldslågor lika skarpa som från en bunsenbrännare 92
coombs road Kinglake West Masons Falls
Pa rk Rd
tio na l
Humevale
Mount Sugarloaf +
Ja ck s
Strathewen B d sR on
on sB rid
ge
St Andrews 0 1 2 3 KILOMETER
Dunmoochin
Kinglake
al
Rd i tt M
st Ne les g Ea
pur Rd
Bo wd en
Chads Creek Rd
Sp ur Rd
Pine Ridge Rd
Na
Coombs Rd
dS
N
Olives Lane Rd
Wild Dog Creek Rd But term ans Trac k
skjuter upp från gruset. Han sprutar på dem, men de flammar upp igen. Han sprutar på dem igen, med samma resultat. Han knackar sin kompis, Jeff Purchase, på axeln: ”Titta på det här.” ”Strunt i det”, säger Jeff. ”Titta upp.” Andrew tittar upp och inser att träden ovanför och omkring dem brinner vilt. I stridens hetta har han inte märkt det. På Jackson Road ser han brandbilar fångade i en tunnel av vilda flammor, manskap som springer åt alla håll. Sedan inser han att det slår ut flammor under deras egen bil.Vinden är så våldsam att locket på ”kistan” – den 120 centimeter långa verktygslådan – står upprätt, de elastiska remmarna är hårt spända. Situationen har plötsligt blivit kritisk. ”Vi måste ta oss härifrån!” ropar förmannen Kaz Gurney. Men det kan de kan inte. De är instängda, med träd, bilar och eldslågor runtomkring sig. ”Bultsax!” ropar Kaz. Hon springer mot staketet, klipper upp det, leder dem in i en svartbränd hage. Flera brandbilar följer efter. 93
svart lördag
”Gud vet vad som hade hänt om hon inte hade hållit huvudet kallt”, kommenterar Brown. ”Vi var verkligen i knipa där.” Kinglake-manskapet är fortfarande kvar vid huset. De arbetar ihop med en brandbil från Wattle Glen. Ben Hutchinson och hans kollegor påbörjar en desperat kamp för att rädda byggnaden och dess invånare. De hoppar ner från fordonet, lägger snabbt ut slangarna och bildar en båge runt byggnadens norra kant. Hutchinson som är förare sköter pumpen medan manskapet bekämpar branden så gott de kan. När strålningsvärmen blir för stark ställer de in slangmunstyckena på dimsprej. Det är tänkt att skyddda dem, men istället upptäcker de att branden slår tillbaka vattnet i deras ansikten i form av ånga. Branden hotar att sluka brandbilen. Hutchinson lägger ut en tredje slang för att skydda den, gör sitt bästa för att släcka en flock getter som har fattat eld i en intilliggande inhägnad. Ett år senare skakar han på huvudet åt det. ”Getter – som fattar eld. Aldrig sett något liknande.” En slang spricker, han kämpar för att ersätta den samtidigt som han hanterar getter, mätare och något hett och extremt obehagligt som fastnat i hans ena öga. Nu grips några av invånarna i huset av panik och försöker fly för att undkomma elden. Förmannen Steve Bell, en kraftigt bygd karl med rakat huvud och ett tjockt rött skägg, måste sparka upp dörren och fösa in dem igen. Polismännen kämpar för att få loss en kvinna som fastnat i ett taggtrådsstängsel. Under några desperata minuter, medan fronten blåser över dem, befinner de sig mitt i en flammande orkan. Insvepta i den tjocka röken kan de inte se mycket, inte 94
coombs road
höra annat än brandens rytande. Pumpens skallrande, ljudet från brandbilen, oväsendet från radion, allt det försvinner, överröstat av det öronbedövande ljudet – ljudet som alla säger låter som tusen jetmotorer. Och sedan dör det ut. Brandmännen omgrupperar sig, förvånade över att de inte har förlorat någon. Kommer den tillbaka? Är det här plötsliga lugnet bara ytterligare ett av naturens knep? Det verkar inte så. Fronten har passerat. De – och de som de skyddat – har överlevt. Ben Hutchinson är glad att de var på plats. ”Om vi inte hade varit där skulle huset definitivt ha brunnit upp.” Men det finns ingen tid att stå och begrunda det. Vindomslaget kom söderifrån, branden måste vara på väg mot norr. ”Vi måste ta oss runt den där åsen och följa efter den här jäveln”, beordrar Steve Bell, och de rullar upp slangarna, klättrar tillbaka upp på sin brandbil, fyller upp den vid vattentanken på uppfarten. Proceduren tar kanske tio minuter. De ska just ge sig iväg norrut uppför Jackson Road för att göra ett andra försök mot det som de antar kommer att vara den nya fronten när deras privata telefoner börjar ringa. En av brandmännen, Katherine, får ett samtal från sin sambo, som befinner sig borta i Kinglake med deras två små pojkar. Nyheterna chockar dem alla. Branden som just har lämnat dem har slagit till mot deras hemstad, omkring tio kilometer bort.Tio minuter: det var knappt de kunde tro det. Deras egna hem och familjer attackeras av branden, och samhället har ingen brandbil som kan försvara dem. 95
Svart lördag är historien om Australiens mest förödande skogsbrand. Lördagen den 7 februari 2009 är ännu en rekordvarm dag. Några mil norr om Melbourne kommer en gnista att starta en brand. I den starka vinden växer den till en jättelik skogsbrand som rör sig med ofattbar hastighet. När allt är över har 173 personer omkommit i bränderna den Svarta lördagen. En lokal polis är bokens huvudperson. Genom hans och andras ögonvittnesskildringar kommer läsaren nära händelserna. Vi får följa poliserna, brandmännen och familjerna som kämpar mot elden – men det här är ingen vanlig skogsbrand, och till slut handlar det bara om att överleva. Omväxlande med beskrivningarna från branden finns fängslande faktakapitel om eld och bränder, med information som är giltig långt utanför Australien.
”Svart lördag är så mycket mer än en mans historia: det är historien om hur ett samhälle klarar en katastrof utan motstycke, om hur människor dog och överlevde i den katastrofen. I slutändan är det en berättelse om eld.” Canberra Times
ISBN 978-91-981330-7-3