Ann Gomér
Mysteriet med den öppna porten
Landskrona Vision AB ©Ann Gomér, 2015 Omslag: Matthias Ransheim ISBN 978 91 88027 09 2 www.landskronavision.se
Kapitel 1 Det var jullov. Det hade snöat dag och natt i en hel vecka och det var riktigt kallt ute. Saga gick på skidskola nästan varje dag. Hon hade bestämt sig för att hon skulle lära sig att åka skidor det här lovet. Alla andra i femman kunde åka utför redan. Eller iallafall ta sig ned för backen stående, och inte på rumpan som Saga oftast gjorde. Hon var alltid sämst i backen och tyckte att snö och is bara var onödigt kallt och alldeles för halt. Hennes mamma brukade försöka trösta henne med att det säkert berodde på att hon var född i Skåne. - Där kan nästan ingen åka skidor! brukade mamma glatt säga med sin skånska dialekt. Där finns ju sällan någon snö! - Vilken lyx! brukade Saga surt svara henne. Den här dagen var skidskolan stängd. Saga hade sovit länge och satt i sin pyjamas på sitt rum. Hon bläddrade i en julklappsbok som hon redan hade läst två gånger. Hon var uttråkad! - Vi går en promenad, föreslog mamma efter frukost. Vädret är ju fantastiskt fint! Vi kan ju gå ner till stan och köpa kanelbullar till fikat i eftermiddag? 3
- Okej, sa Saga och suckade. Det är ju bättre än inget… De tog på sig massor av kläder och pulsade sedan genom snön ner mot konditoriet i stan. Det hade kommit ett tjockt lager nysnö under natten och nu sken solen så att det gnistrade vackert i det orörda snötäcket. De köpte några kanelbullar och var på väg hemåt igen när de plötsligt hörde något. Det lät som om någon snyftade. Mamma tvärstannade. - Hörde du…? sa hon. - Ja, sa Saga. Men var kommer det ifrån? De stod tysta och lyssnade. Efter en kort stund hördes det igen. Det lät som om det kom från parken. - Kom Saga, sa mamma och började gå i riktning mot ljudet. De gick in i parken och förbi ett buskage täckt av ett tjock, vitt snötäcke. Några meter framför dem på en bänk satt en ensam flicka de aldrig hade sett förut. Hon såg ut att vara i samma ålder som Saga och hade långt, mörkt hår, en blå mössa och vita vantar. Flickan hade vantarna framför ansiktet och snyftade tyst. Mamma stannade så tvärt att Saga nästan gick på henne. - Schhh…. viskade mamma. Vänta! De stod alldeles stilla och tittade. Flickan på bänken tog av sig vantarna och plockade upp en 4
mobiltelefon ur sin jackficka. Hon ringde någon och pratade tyst i telefonen. Hon avslutade samtalet efter en kort stund och satte vantarna för ansiktet igen och grät. Mamma gick fram till flickan. - Hej, hur är det med dig? Har det hänt något? sa hon med sin snällaste röst till flickan på bänken. - Varför är du ledsen? fyllde Saga i. - Äh… Det är inget… sa flickan tyst. Hon tittade ner på sina vantar. - Har du gått vilse? undrade mamma. Bor du här? - Ja, jag bor där borta, sa flickan. Hon pekade bort mot några hyreshus. Eller ja… Just nu i alla fall… sa hon tyst. - Behöver du hjälp med något? undrade mamma. - Nej, sa flickan och torkade tårarna. Nej, jag ska strax gå. - Men varför gråter du? frågade Saga. Flickan satt tyst en stund. Sen berättade hon att hon och hennes tvillingbror Jacob bodde hos sin pappa på jullovet. Idag hade de gått ut tillsammans men så hade hennes bror träffat en kompis som ville spela hockey. Så de stack iväg. Tyvärr fick hennes bror med sig nyckeln till pappans lägenhet så hon kom inte in igen. Hon hade försökt ringa sin bror men han svarade inte i sin mobil. Nu var hon tvungen att sitta ute och vänta tills någon kunde öppna dörren till lägenheten. 5
- Men var är din pappa då? frågade mamma. - Han jobbar, sa flickan. Jag ringde honom nyss, han var ute på en utryckning och kunde komma hem tidigast om två timmar. - Din mamma då? frågade Saga. - Hon är i Spanien med sin nya kille, sa flickan. De tystnade, alla tre. Saga visste inte riktigt vad hon skulle säga. - Två timmar!? sa Sagas mamma till slut. Men kära barn, så länge kan du inte sitta här. Det är ju kallt ute! Vet du vad? Jag tycker att vi går hem och fikar hos oss så länge. Vi har precis köpt kanelbullar! - Bra idé, mamma, sa Saga och log. - Kom nu, sa mamma. Det är bara en liten bit bort. Jag kan gå med dig tillbaka sen om du inte hittar här. Jag heter Lena förresten. Och det här är Saga, sa mamma och pekade på Saga. - Jag heter Anna, sa flickan medan hon torkade bort de sista tårarna och log lite. Tack vad snälla ni är! Anna reste sig upp och de började gå. Mamma först, sedan Saga och sist gick Anna, flickan på bänken.
6