Inledning Det finns de som höjer på ögonbrynen när jag berättar att jag och min make ofta sitter barnvakt till mitt ex och hans fästmös lilla dotter, men för mig är det helt naturligt att vänner hjälper till. Ännu mer förvånade brukar människor bli när de får veta att min mamma är ”mormor” både till mina barn och mitt ex:s nya barn. Det händer ibland att jag får frågan hur det är möjligt att jag och barnens pappa överhuvudtaget kan umgås, vara vänner och fira jul ihop, även fast vi har separerat och lever tillsammans med nya respektive. För mig är svaret enkelt – vi kan det eftersom jag kort tid efter separationen visste att det var så jag ville att det skulle vara. För mig var det självklart att mina barn skulle kunna ha alla sina släktingar samlade på samma ställe samtidigt, även om deras föräldrar inte längre levde ihop. Jag såg ingen anledning till att barnen skulle behöva begränsa sitt umgänge med varken föräldrar, släkt eller vänner. Jag ville till exempel inte att de skulle behöva ha separata fester för sina släktingar på födelsedagar eller att det skulle vara omöjligt för dem att umgås med sin morfar när det var ”pappavecka.” Till att börja med delade inte alls barnens pappa och hans nya kvinna min vision om hur vi skulle kunna umgås med varandra. Men jag höll fast vid min vision och hade tålamod, trots att jag många gånger kände hopplöshet över situationen. Efter att den första chocken över att bli lämnad lagt sig, upplevde jag det som att jag befann mig i en krigszon där bomber kastades på mig från alla håll. Till slut insåg jag att det fanns inget annat för mig att göra än att vänta ut barnens pappa. Att helt enkelt hålla mig undan skottlinjen och vänta!
Det är sällan man förstår vad som är på gång när man är mitt i en situation. Men när man tittar i backspegeln kan man se vad det var som ledde fram till att man befinner sig just där man är. Alla vägval och händelser som gjorde att man hamnade just här och nu. När jag låg ensam nere i skyttegraven hade jag inte full uppsikt över vad som fanns eller hände runt omkring mig. Jag trodde att jag var den ende i hela världen som kände de känslor jag kände och tänkte de tankar jag tänkte. Men när jag började prata med vänner och bekanta som befann sig i liknande situationer insåg jag att likheterna var betydligt fler än skillnaderna. Insikten att jag inte är ensam är min motivation för att dela med mig av min väg från känslan av att vara en värdelös och misslyckad amöba till ett harmoniskt och lyckligt liv. Min förhoppning är att andra, i samma eller liknande situation, ska se och känna att, hur ”klyschigt” det än låter, det faktiskt finns ljus efter mörker. Jag kan ärligt erkänna att ursprungssyftet med denna bok var från början något helt annat än vad det är idag. Idén till boken föddes omkring två år efter separationen och vid den tidpunkten var jag fortfarande väldigt arg på barnens pappa. Jag ville tala om för hela världen att han faktiskt var en idiot. När jag tittar i backspegeln med den erfarenhet jag har idag ser jag förstås situationer som jag hade kunnat välja att hantera annorlunda efter separationen. Även om barnens pappa i mitt tycke faktiskt gjorde många saker som var riktigt ”uppåt väggarna knäppa” så skulle det vara fel av mig att lägga all skuld på honom. Några dolda hämndbegär finns inte utan min ambition är endast att inspirera människor till att finna andra och för dem mer konstruktiva och sunda vägar att relatera med tidigare partners. Jag gör inget anspråk på att sitta inne med alla svar eller kunna ge en färdig manual för en lycklig separation. Det enda jag kan säga med säkerhet är att jag har gjort en lång och turbulent resa, och att andra kan inspireras av mina erfarenheter.
Samtliga namn i boken är ändrade och allt är sant, i alla fall ur mitt perspektiv. Jag känner mig lyckligt lottad som hade möjlighet att ventilera alla mina tankar och känslor med flera vänner under den svåra tiden efter separationen. Det var otroligt värdefullt för mig och jag är innerligt tacksam för det stödet. Alla dessa vänner får i boken gestaltas av karaktären Carina. Jag hade också kontakt med terapeuter, och dessa får gestaltas av karaktären Kim. I mina mejl och dagboksanteckningar berättar jag om ”röster, monster och demoner”. Med alla dessa olika ord menar jag helt enkelt negativa och självdestruktiva tankar.
Det var en gång… Som alla andra barn drömde jag om en prins som skulle komma på en vit springare och hämta mig. Jag skulle gifta mig i kyrkan. Jag skulle ha en stor bröllopsfest med många gäster och där alla hade roligt. Jag skulle ha fem barn och vi skulle alla leva lyckliga i alla våra dagar. Även om familjer idag kan se ut på alla möjliga olika sätt så upplever jag att det fortfarande är kärnfamiljen som räknas i de flestas ögon. Både hans och mina föräldrar är skilda. Jag tänkte redan från början att jag minsann skulle visa dem. Jag skulle hålla mig till en och samma man hela livet. Men så blev det inte. Den drömmen sprack den 2 november 2000. Det var då hela världen förändrades på ett ögonblick. Jag kom hem efter några dagars utbildning på annan ort, hämtade barnen på skolan, lagade middag och lämnade dem med en barnvakt medan jag gick på övning med kören. När jag kom hem möttes jag med marschaller utanför vårt hus. Jag log för mig själv och tänkte att det verkligen var gulligt gjort av barnens pappa. Han stod i hallen och tog emot mig med ett stort lila ljus. Glad för presenten och rörd av mottaget med marschallerna satte jag mig i soffan, helt oförberedd på det han skulle säga. - Jag har funderat länge och nu har jag bestämt mig för att vi ska separera. Nästa dag flyttade han ut.
2000-11-03 Första dagen som singel är avklarad. Jag befinner mig i ett chocktillstånd. Hela kroppen är i olag. Känslor och tankar virvlar omkring. Jag är förhållandevis lugn mitt i all kaos men jag tror att det beror på chocken. Jag har gjort framsteg idag. Jag som är rädd för människor har ringt dem som jag vet kan ge mig kärlek och support. Rädd för människor är kanske att ta i men jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka. Vill inte tränga mig på. Tänker ofta att ingen i hela världen bryr sig om mig. Meningslösheten som sätter sina spår i mitt liv. Både Carina och Malin gav mig lång tid idag att ventilera tankar och känslor. Båda sa att jag får ringa när jag vill och får gärna komma och hälsa på om jag behöver det. Det kändes fantastiskt med det stödet. När man minst anar det kan man få stöd från oväntat håll, bara man är mottaglig och det fick jag också idag. Helenas bästa kompis Jenny har varit hos oss hela dagen. Imorgon ska hon flytta till Småland. Två uppbrott för Helena på en gång. Som mamma känns det väldigt tungt! När Jennys mamma kom och hämtade sin dotter sa hon att hon hört om separationen. Sedan gav hon mig en stor kram. Jag blev förvånad för vi har inte varit nära på det sättet men det kändes väldigt fint. Jag frågade om vi fick komma och hälsa på någon gång fram över. Hon svarade att vi var väldigt välkomna och jag kände att hon menade det. Jag har inte kunnat få i mig mat idag. Att kroppen tappar mycket energi av att jag inte äter känner jag tydligt. Men det går bara inte att förmå mig själv till att äta.
Meningslösheten börjar ta sitt grepp om mig. Svårt att hålla den känslan i schack. Jag tror inte ens att det går… Det är en ny dag imorgon, hoppas det går bättre då… Jag kan ju inte göra mycket annat än att ta en dag i taget. Sömnen är en annan sak som oroar mig. Det blev inte mycket av den varan i natt. Jag försöker att inte tänka på alla problem på en gång men det är mycket svårt. Det blir näst intill oöverstigligt när allt tornar upp sig framför mig. Hur ska jag klara av allt? Det är så många praktiska problem att ta tag i. Det jag är mest rädd för just nu är dels det ekonomiska, dels ensamheten. Jag förstår att jag inte kommer dö av ensamhet. Men jag har inga vänner i min närhet. Jag har inget socialt liv. Jag vet inte ens hur man gör för att få vänner i sin närhet. Det känns fint med ”telefonvänner”. Men jag har inga omkring mig att umgås med. Att göra saker tillsammans med, till exempel gå ut och dansa. Det är ju ett sätt att träffa män på… Jag vet inte hur man gör… Jag har kören i alla fall. Men Simon sjöng också där. Vad ska de säga? Jag är rädd för att de ska tycka synd om mig. Jag är också rädd för att de hellre hade sett att Simon hade fortsatt sjunga eftersom han i mitt tycke är bättre än jag. Han gör mer nytta i tenorstämman än jag i sopranstämman. Det ekonomiska är verkligen en kvarnsten. Jag kan inte begripa hur jag ska kunna försörja mig och barnen. Jag begriper inte heller hur jag ska hitta en bostad som jag har råd med och som jag kan trivas i. Min rädsla är att hamna i ett hemskt område och ändå inte ha råd att göra det jag vill. Att pengarna inte räcker till mig. Att bli fast i en mardröm…
Det blir säkert bra när jag väl landar på andra sidan men det känns som en väldigt lång väg dit. Det är mycket, mycket nu! Jag ”slår mycket på mig själv.” Tänker på vad Simon sa om att jag gör så att han tynar bort och att den andra kvinnan har så mycket mer att ge. Vad är det för fel på mig? Även fast jag vet att jämförelse förintar mig så är det svårt att bryta gamla mönster. Det är svårt att känna att jag överhuvudtaget har något att ge en annan människa. Jag tänker även på Simons släktingar. Är de glada att ha blivit av mig? Kommer de att älska den nya kvinnan? Att de kanske önskar att det hade varit hon som var där från början? En massa destruktiva tankar… Just nu känns de elva åren vi haft tillsammans helt bortkastade. Som att allt var förgäves. Känner mig lurad. Jag vet att jag borde fokusera på mig och vad som är bra för mig. Att se separationen som något positivt. En möjlighet att utvecklas. Men så är det inte för mig just nu. Jag kämpar för att orka överleva. Jag brottas med demoner. Det är mest en massa mörker…
Till: Kim Från: Pernilla Skickat: 4 november 2000 Ämne: Det snurrar på… Hej Kim! Det har varit en mycket märklig dag. Jag vet inte vad som hänt. Livet är så himla märkligt… Jag och Simon hade en massa planering att göra inför veckan som kommer. Vi satte oss vid köksbordet och började prata när plötsligt hela stämningen ändrades. Det mörka var borta. Där var bara två individer. Och vi verkligen pratade. Vi gav varandra sanningar som folk i den här situationen vanligtvis inte ger varandra. Innan Simon åkte så kramades vi. Jag vet inte om det är bra men det kändes skönt. Det underlättar om vi kan vara vänner. Hur man nu kan vara vänner efter en separation? Det som känns jobbigt just nu är när jag identifierar mig med barnen och deras känslor. Drömmen vi människor har inpräntade i oss om kärnfamiljen. Barn borde få ha sina föräldrar hos sig hela tiden. Det är svårt att möta barnens sorg utan att förlora sig i den känslan. Jag får nästan panikångest av den känslan. Det blir också jobbigt när jag förlorar mig i känslan av den ratade kvinnan. Att Simon valt en annan kvinna istället för mig. Det är perfekt för monstren att gotta sig i. Att göra mig liten och värdelös. En del av mig tycker att det är ett bra beslut att separera. Men en annan del är ledsen att det blivit så här. Jag hade gärna klarat att
leva med samma man hela livet. Att på ålderns höst sitta i varsin gungstol på verandan och minnas glädje och sorg tillsammans. I det tillstånd som jag är i just nu känner jag att detta är positivt för mig som kvinna och människa. Men som mamma som ser hur detta påverkar våra barn är jag som sagt var väldigt tveksam. Egentligen kanske det inte spelar någon roll. Vi har våra olika roller och röster. Men barnen är en viktig del av mitt liv. Jag vill inte skada dem. Och jag vet att detta kommer att skada dem. Jag känner mig som en misslyckad mamma. Usch, jag känner mig som en maskin som upprepar sig. Samma spår om och om igen. Jag slits mellan olika ”röster” inom mig som drar åt olika håll. Liksom ett barn som alltid drömmer om att mamma och pappa ska återförenas hoppas jag nog också en del. Det är så mycket i det här som jag vill slippa. Men visst lockar det att få mer utrymme för mig i livet. Det gör ont att tänka på att inte längre få fira stora högtider tillsammans. Att inte kunna glädjas tillsammans när Emma har sina konserter. Å andra sidan har varken jag eller Simon någonsin bott ensamma. Jag bodde med mamma tills jag gick ut gymnasiet för att flytta in i kollektiv i tre år. Eget sovrum hade jag men allting annat var gemensamt. Det finns förstås en rejäl vinst att stå på helt egna ben. Ja, ja, det snurrar på. Men först av allt måste jag hitta ett jobb så att jag kan försörja mig! Det får bli prio ett just nu! Kram Pernilla
Till: Kim Från: Pernilla Skickat: 10 november 2000 Ämne: Oro och dimma Hej Kim! Jag tackar innerligt för ditt mejl! Värmande ord i höstrusket… Jag pendlar oerhört mycket i mitt humör och dimman gör att det är svårt att se. Man har ingen aning om åt vilket håll man går. Visst kan jag se att jag själv har mycket att vinna på en separation. Men det är allt kring barnen som är det jobbiga. Det är där mörkret sluter sig kring mig. Jag kan inte se vad de har att vinna på det här. Att mina barn har det bra är det viktigaste i mitt liv. Alla mammor känner väl på det sättet? Det är så mycket som ska fixas praktiskt och jag förstår inte hur det ska hinna lösa sig på ett bra sätt för mig och barnen. Simon är den stora vinnaren. Det är han som har ett jobb som han trivs med. Som tjänar bra med pengar. Som redan träffat en annan att relatera med. Som har ett jobb som kan stötta honom ekonomiskt om så skulle behövas (vid eventuellt köp av bostad till exempel). Som om ett år kommer att vara miljonär när optionspaketet löses ut. För egen del har jag ingenting. Det är lätt att säga att jag står inför oändliga möjligheter när jag nu ska sluta mitt gamla jobb och byta bostad. Men i praktiken skapar detta mycket, mycket ångest. Hur ska jag hitta en bostad att trivas i? Och hur ska jag kunna försörja mig? Det är så retsamt att brytningen skulle ske just nu. Jag hade ju redan planerat hur det skulle bli efter jul. Nu blir det ingenting av det och det är här som jag känner att barnen är de verkliga förlorarna. Jag skulle gå ner mer i tid för att kunna vara hemma på eftermiddagarna. Emma behöver mycket läxhjälp och Helena tycker att sena dagar på fritids är jättejobbigt. Hon skulle behöva få vara hemma tidigare på dagarna och ha möjlighet att ta hem kompisar. Nu blir det ingenting av det. När det är pappavecka
kommer ju Simon inte ha tid (för jobbets skull) att sluta tidigt. Och när det är mammavecka så har jag inte råd att jobba deltid längre. Jag är väldigt avundsjuk på Simons pengar. Jag kan känna mig bitter för att vi har pratat så mycket om hur det skulle bli när optionerna kan lösas ut. Nu kommer jag inte se röken av dem. Det gör ont att tänka på att en annan kvinna kommer att få enorm glädje av de där pengarna. En kvinna som inte delat de jobbiga tiderna när vi knappt hade några pengar. En kvinna som bara kommer att få det goda livet med Simon. Och för egen del kommer jag att få kämpa för överlevnad. Det är inte rättvist… Att jag nu slipper vardagslivet lunk är förstås positivt. Men jag har alltid drömt om en familj. Det gör så fruktansvärt ont att inte ha en familj längre. En riktig familj! Jag har haft så mycket glädje av allt vi gjort tillsammans som en familj. Eftersom jag själv är ett skilsmässobarn sa jag till mig själv för mycket länge sedan att jag ska i alla fall kunna hålla ihop min familj. Snacka om misslyckande. Jag känner mig så misslyckad för att jag inte lyckats hålla ihop min familj. Jag är i alla fall oerhört tacksam för att jag och Simon till viss del gör separationen tillsammans. Att vi återigen kan prata med varandra, vilket varit helt omöjligt under hösten. Det finns ingen i hela världen som känner mig så bra som han gör och det är smärtsamt att förlora den vännen. En kollega på jobbet berättade att hon och hennes man var goda vänner till dess han skaffade sig en ny relation. Innan den nya kvinnan kom in i bilden gick de ut och åt på restaurang tillsammans med deras gemensamma dotter. Men numera går inte det. Jag funderar mycket på varför Simon inte vill leva med mig längre. Jag vet inte hur jag ska formulera mig… En tanke är - om han inte älskar mig, han som känner mig så väl, vem ska då älska mig? Kram Pernilla
Till: Pernilla Från: Kim Skickat: 12 november 2000 Ämne: Re: Mångrubblerier Hej Pernilla! Ja, jag förstår av dina mejl att det är mycket som trycker på. Hur skulle det annars vara? En rokad av det slag du nu befinner dig mitt uppe i, gör man inte så många gånger under ett liv, trots ständiga växlingar mellan olika livsfaser och perioder. Och tydligen är en period över nu. Det finns inte mycket tröst att ge just nu, i alla fall inget som verkligen ”biter” bra. Du har mörka dagar framför dig och det kan ingen ta ifrån dig. Men efter de mörka dagarna kommer ljuset tillbaka. Det gör det alltid förr eller senare. Det gör det alltid efter storm och rusk. Det viktigaste är bara att se till att man går så torrskodd genom ovädret som man kan. Att man inte förkyler sig när kylan biter som värst. Det är min förvissning att du så småningom också kommer ut på andra sidan med livslusten i behåll, men det kommer att bli en aning skumpigt ett tag, det får du räkna med. Och även om du tycker att det låter fånigt, så är det ju ändå så att bakom de största utmaningarna, ligger också de största insikterna och erfarenheterna förborgade. Vad ska man säga om Simon? Det finns förstås inslag i hans spelplan som kan glimma i solen och lysa vackert. Men ingen vet hur det kommer att se ut i slutändan, eller hur? Just nu ser ju bra ut för honom, åtminstone i dina ögon. Men å andra sidan får du en chans att se din ensamhet och övergivenhet i vitögat och det gör inte han på samma vis som du. Och det stålbadet är väl det kanske mest luttrande och lärorika en människa kan gå igenom.
Och eftersom ni träffades så tidigt i livet så har ingen av er mött detta öga mot öga. Och jag lovar dig, det mötet kommer att förändra ditt liv för evigt. Du kommer att växa och frodas som bara attan, och det är ju inte heller fy skam. Nå väl, hoppas du kom iväg till Alingsås! Kram Kim