9789113060309

FÄRJAN FÄRJAN

MATS STRANDBERG MATS STRANDBERG

Av Mats Strandberg Jaktsäsong 2006 Bekantas bekanta 2007 Halva liv 2009 Tillsammans med Sara Bergmark Elfgren Cirkeln 2011 Eld 2012 Nyckeln 2013 Tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, Kim W Andersson, Karl Johnsson, Lina Neidestam Berättelser från Engelsfors 2013

ISBN 978-91-1-306030-9 © Mats Strandberg, 2015 enligt avtal med Grand Agency Norstedts, Stockholm Omslag och inlageillustration: Pär Åhlander Omslagsillustration: Kim Petersen Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Marianne Det är nästan en timme kvar till avgång. Hon kan fortfarande ångra sig. Hon kan fortfarande ta sin väska och rulla den hela vägen genom terminalen, tillbaka längs kajen, åka ner i tunnelbanan, åka till Centralen, fara hela vägen hem till Enköping. Hon kan försöka glömma den här fullständigt idiotiska idén. Någon gång kanske hon till och med kan skratta åt gårdagskvällen, när hon satt hemma i köket och radiorösterna inte riktigt kunde dränka ljudet av väggklockans tickande. Hon hade druckit ett glas rioja för mycket och bestämt sig för att hon fått nog. Hon drack ett glas till och bestämde sig för att göra något åt det. Fånga dagen. Fånga äventyret.

Ja, någon gång kanske hon kan skratta åt det. Men Marianne tvivlar. Det är så svårt att skratta åt sig själv när man inte har någon att skratta med.

Varifrån kom ens det här upptåget? Hon hade sett reklamen på teve tidigare på kvällen – festklädda människor som såg ut som vilka som helst, bara lite gladare – men det är knappast en förklaring.

Det här är inte hon.

Hon bokade biljetten innan hon hann ångra sig. Hon var så upprymd att hon knappt kunde somna, trots vinet. Och känslan höll i sig hela förmiddagen medan hon färgade håret, hela eftermiddagen medan hon packade, hela vägen hit. Som om äventyret redan börjat. Som om hon skulle kunna fly sig själv genom att fly vardagen.

Men nu stirrar hon tillbaka på sig själv i spegeln och huvudet väger bly och ångern har hunnit ikapp henne, som en baksmälla ovanpå baksmällan.

Marianne lutar sig fram och stryker bort lite mascara som ham5

nat på villovägar. I det blåaktiga lysrörsskenet inne på färjeterminalens damtoalett ser påsarna under hennes ögon groteska ut. Hon backar. Drar fingrarna genom den förnuftiga pagefrisyren. Hon kan fortfarande känna doftspår av hårfärgningsmedlet. Hon rotar fram läppstiftet ur handväskan och bättrar på det med en van rörelse, smackar mot sin spegelbild. Pressar ner det mörka molnet som vill välla upp inom henne och sluka henne hel.

Det spolar i ett av båsen bakom henne och dörren slås upp. Marianne sträcker på sig, slätar till blusen. Skärpa sig, hon måste skärpa sig. En mörkhårig ung kvinna i en ärmlös, chockrosa blus kommer ut och ställer sig vid handfatet bredvid. Marianne ser på den lena huden på hennes armar. Musklerna som kan anas därunder när hon tvättar händerna och sträcker sig efter en pappersservett. Hon är för mager. Ansiktsdragen är så kantiga att de nästan blir manhaftiga.

Men Marianne antar att många skulle kalla henne vacker. Sexig, åtminstone. En liten diamant glittrar på hennes ena framtand. Rosa strass på jeansens bakfickor. Marianne kommer på sig själv med att stirra och tittar hastigt bort. Men tjejen försvinner ut i terminalen utan att ägna henne en blick.

Hon är osynlig. Och hon undrar om det verkligen kan stämma att hon själv varit så där ung.

Det var så länge sedan. En annan tid, en annan stad. Hon var gift då, med en man som älskade henne så gott han kunde. Barnen var små och levde fortfarande i villfarelsen att hon var ett slags halvgud.

Hon hade ett jobb där hon varje dag fick bekräftat att hon var en tillgång. Och grannarna var alltid redo att sätta fram en kaffekopp åt henne om hon hade vägarna förbi.

Tänka sig att det fanns dagar då Marianne drömde om att få vara ensam. Ett par timmar med bara sig själv som sällskap, för att kunna höra sina egna tankar ordentligt, framstod som höjden av lyx.

I så fall vältrar hon sig i lyx nu för tiden. Lyx är faktiskt det enda hon har.

Marianne kontrollerar att hon inte har läppstift på tänderna. Ser på den lilla rullväskan som står bredvid henne, en gåva från bokklubben hon är med i.

6

Hon hänger sin dunkappa över ena armen, tar ett bestämt tag i väskans handtag och går ut från toaletterna.

Sorlet är högt i terminalen. Några har redan ställt sig i kö vid spärrarna i väntan på att släppas ombord. Hon ser sig omkring. Inser att hon har klätt sig alldeles för stelt i den skära blusen och knälånga kjolen. De flesta andra kvinnor i sextioårsåldern har antingen klätt sig som tonåringar i jeans och munkjackor och djupt urringade klänningar, eller gått åt motsatt håll och gömt sig i formlösa tunikor och tältliknande klänningar. Marianne hör inte hemma i någon av grupperna. Hon ser ut som en tillknäppt, pensionerad läkarsekreterare. Vilket förstås är precis vad hon är. Hon försöker tvinga sig att se att många av dem är äldre än hon, fulare än hon. Hon har också rätt att vara här.

Marianne tar sikte på baren i andra ändan av terminalen. Väskans hjul låter som om det vore en ångvält hon försökte navigera över stengolvet.

Hon sveper med blicken över glänsande flaskor och ölkranar när hon kommer fram till bardisken. Priserna står skrivna med krita på svarta tavlor. Marianne beställer en kaffe med Baileys och hoppas att det är billigare ombord. Har barerna också taxfreepriser? Hon borde ha kollat upp det. Varför kollade hon inte upp det? Hon får drycken i ett högt duralexglas av en tjej med blänkande metallbitar i läppar och ögonbryn. Hon ser inte heller på Marianne, som därmed får mindre dåligt samvete när hon inte lämnar någon dricks.

Det finns ett ledigt bord längst ner på kortsidan av det inglasade området. Marianne kryssar försiktigt fram mellan borden med sin högljudda väska och kappan som hänger över hennes arm som ett stort duntäcke. Glaset bränner mot fingrarna. Handväskan glider ner från axeln och landar i armvecket. Men till slut är hon framme vid bordet. Ställer ner glaset. Drar upp handväskan på axeln igen och lyckas mirakulöst nog klämma sig igenom den smala glipan mellan borden med kappa och allt utan att välta något. När hon sjunker ner på stolen är hon alldeles slut. Hon tar en försiktig klunk, drycken är inte alls lika varm som glaset, och hon dricker girigare. Känner alkohol och socker och koffein långsamt sprida sig i kroppen.

7

Marianne tittar upp i takets spegelglas. Sträcker lite på sig. Från fågelperspektivet syns inte vecken på halsen, och huden stramar över käkbenet så att det framträder tydligt. Glaset är rökfärgat och kanske är det bara därför, men ögonen ser pigga ut i ansiktet som nästan skulle kunna tas för solbränt. Fingrarna glider över käkbenet tills hon inser att hon sitter och kråmar sig ute bland folk. Hon sjunker ihop i stolen, tar en ny klunk. Undrar hur många steg hon är från att bli en tvättäkta kuf. En gång hann hon ända till busshållplatsen innan hon insåg att hon fortfarande hade pyjamasbyxorna på sig.

Det svarta molnet hotar att välla upp igen. Marianne blundar.

Hör skratt och prat omkring sig. Ett högljutt sörplande, och när hon tittar dit ser hon en liten asiatisk pojke sitta framåtböjd över ett glas med bara isbitar kvar. Hans rödbrusiga pappa har telefonen klistrad mot örat och verkar hata hela världen.

Marianne önskar att hon fortfarande rökte. Att hon kunde gå ut på kajen och ta en cigarett, så att hon hade något att göra. Men nu är hon åtminstone här. Mitt bland alla ljuden. Och hon bestämmer sig. Nej, det här är inte hon. Men hon är så trött på att vara sig själv.

Hon kan inte åka hem. Hela sommaren satt hon i lägenheten, hörde skratt och röster och musik från lägenheterna intill, från balkongerna runt innergården, från gatan utanför köket. Ljuden av liv som pågick överallt. Där hemma tickar den förbannade väggklockan i detta nu, och kalendern med bilder på barnbarn hon knappt har träffat räknar ner dagarna till jul. Om hon åkte hem nu skulle hon vara fast i ensamheten för alltid. Hon skulle aldrig försöka sig på något sådant här igen.

Marianne blir plötsligt medveten om att en av männen vid bordet bredvid ler vänligt mot henne, försöker fånga hennes blick. Hon låtsas leta efter något i handväskan. Mannens ögon var stora i det magra, slitna ansiktet. Håret alldeles för långt för hennes smak. Hon borde ha tagit med sig en bok. I brist på annat tar hon fram sitt boardingkort, gör en möjligtvis alltför stor charad av att studera det noggrant. Rederiets logotyp högst upp i högra hörnet, en obestämbar vit fågel med pipa i munnen och kaptenshatt.

8

”Hördu stumpan, sitter du helt ensam?”

Marianne tittar upp reflexmässigt. Möter mannens blick. Tvingar sig själv att inte titta bort.

Ja, han är sliten. Och den ljusa jeansvästen ser solkig ut. Men han har varit vacker en gång i tiden. Hon kan se det genom det ansikte han bär nu. Precis som hon hoppas att någon ska kunna se samma sak genom hennes. ”Ja”, säger hon och harklar sig. ”Jag skulle åka med en väninna, men hon hade tydligen tagit fel på dag, fick jag just veta. Hon trodde det var nästa torsdag och jag … jag tänkte att nu när jag redan har biljetten så kunde jag lika gärna …”

Hon kommer av sig och avslutar med en ryckning på axlarna som hon hoppas ser nonchalant ut. Rösten låter knarrig, som om stämbanden torkat ihop. Hon har inte använt dem på flera dagar.

Och lögnen, som hon förberedde noggrant i natt för den händelse att just en sådan här situation skulle uppstå, låter plötsligt så uppenbar. Men mannen bara ler mot henne. ”Maka in dig hos oss nu så du har nån att skåla med!”

Han verkar redan lite berusad. Och det räcker med en hastig snegling runt hans bord för att konstatera att hans vänner är i ännu sämre skick. Förr i världen skulle Marianne aldrig ens ha övervägt ett erbjudande från någon som han.

Om jag tackar ja kommer jag att bli en av dom, tänker hon. Men jag har knappast råd att vara kräsen längre. Och förresten, är inte ”kräsenheten” bara feghet i förklädnad?

Det är bara ett dygn, påminner hon sig. Om ganska exakt tjugofyra timmar är färjan tillbaka i Stockholm. Och om det här är ett misstag så kan hon gömma undan minnet på samma plats inom sig där hon gömt undan så mycket annat, som motsatsen till en skattkista. ”Ja”, säger hon. ”Jo. Tack. Det vore trevligt.”

Hennes stol skrapar högt mot golvet när hon flyttar över till deras bord. ”Göran var namnet”, säger han. ”Marianne.”

9

”Marianne”, säger han och smackar lite med munnen. ”Ja, det passar ju dig. Du är lika söt som karamellerna.”

Lyckligtvis behöver hon inte svara på det. Han börjar presentera henne för de andra. Hon nickar åt dem en efter en, glömmer deras namn så fort hon hört dem. De är förvillande lika varandra. Samma magar som spänner under rutiga skjortor. Hon undrar om de känt varandra sedan de var unga. Om Göran alltid varit den stiligaste, den som lockat flickor till deras sällskap.

Hennes kaffedrink har blivit kall och jolmig, men innan hon hunnit tömma glaset har någon av Görans vänner kommit med öl till alla, inklusive henne. Marianne säger inte mycket, men det verkar inte göra något. De dricker, och hon slutar grubbla så förbaskat, börjar känna ett pirr av förväntan igen. Det stegras och stegras, tills hon måste hålla sig från att skratta högt för sig själv som en annan byfåne. När en av Görans kompisar drar ett dåligt skämt tar Marianne chansen. Hennes skratt låter uppsluppet och alldeles för högt.

Egentligen är det förstås sorgligt hur mycket hon har saknat något så enkelt som att sitta vid ett bord med andra människor. Höra till. Vara inbjuden, och inte av plikt.

Göran lutar sig närmare henne. ”Det var ju otur för dig med din väninna, men en väldans tur för mig”, säger han, och hans andedräkt är varm och fuktig i hennes öra.

10

Albin Albin sitter med huvudet i händerna och tuggar på sitt sugrör. Drar upp lite smält isvatten från botten av glaset med ett ljudligt sörplande. Det smakar nästan ingen cola alls längre. Som att dricka saliv från någon som druckit cola för en kvart sedan. Han fnissar till. Lo skulle gilla det skämtet. Men Lo är inte här än.

Han stirrar ut genom glasrutorna på alla främlingar som rör sig genom terminalen. En kille har tantkläder och läppstift över halva ansiktet. Runt halsen hänger en bit kartong där det står KYSSAR TILL SALU 5:-. Hans kompisar filmar med sina telefoner, men det hörs på skratten att de inte har roligt, inte på riktigt. Albin suger på sugröret så att det sörplar igen. ”Abbe”, säger mamma. ”Snälla du.”

Hon ser på honom med den där blicken som betyder att pappa redan är irriterad så att det räcker. Inte göra det värre. Albin lutar sig bakåt i stolen. Försöker sitta stilla.

Han hör ett skratt som nästan låter som en skällande hund. Tittar ditåt och får syn på ett par tjocka tjejer några bord bort. Hon som skrattar har tofsar i håret och något rosa och fjädrigt runt halsen. Hon lutar huvudet bakåt och kastar in en näve jordnötter i munnen. Några landar mellan hennes bröst, som är de största han sett i verkligheten.

Och hennes kjol är så kort att den inte ens syns när hon sitter ner. ”Varför har hon ens en mobil när hon aldrig har den påslagen?” säger pappa och lägger ifrån sig telefonen på bordet med en smäll. ”Det är så jävla typiskt syrran.” ”Ta det lugnt, Mårten”, säger mamma mjukt. ”Vi vet ju inte varför dom är sena.”

11

”Nej, det är ju just det. Man kan ju tycka att Linda kunde höra av sig så att vi slipper undra vart fan dom har tagit vägen. Det är så jävla respektlöst.” Pappa vänder sig mot Albin. ”Är du säker på att du inte har numret till Lo?” ”Ja, har jag ju sagt.”

Det gör ont att behöva erkänna det en gång till. Lo har inte hört av sig med sitt nya nummer. De har inte pratat på nästan ett år. De har knappt skrivit till varandra sedan hon flyttade till Eskilstuna. Han är orolig för att Lo är arg på honom för något, något som i så fall måste vara ett missförstånd, men mamma säger att Lo förmodligen bara är väldigt upptagen i skolan eftersom hon inte har lika lätt för att plugga som han, och det blir svårare och svårare nu när de går i sexan. Mamma säger det med samma tonfall som när hon försökt lura i Albin att de som retar honom i skolan bara är avundsjuka.

Albin vet sanningen. Det finns ingen anledning för någon att vara avundsjuk på honom. Han kanske var söt när han var liten, men inte nu. Han är kortast i klassen och hans röst är fortfarande alldeles ljus och pipig, och han är inte bra på sport eller på någonting som killar måste vara bra på för att bli populära. Det är ett faktum. Precis som det är ett faktum att Lo inte skulle sluta höra av sig om det inte hade hänt något.

Lo är inte bara en kusin. Hon var hans bästa vän när hon bodde kvar i Skultuna. Men faster Linda bestämde helt plötsligt att de skulle flytta. Och Lo hade inget annat val än att följa med.

Lo som kunde få honom att skratta som ingen annan, skratta så mycket att han nästan fick panik för det kändes som om skrattet aldrig skulle ta slut. Lo som berättade sanningen för honom om hur farmor dog. De grät tillsammans för att det är så sorgligt med självmord, men det hemliga och skamliga var att han gillade att gråta tillsammans med Lo, att det var skönt. Det fanns äntligen något de kunde dela, till skillnad från det andra som han inte kan prata ens med Lo om. ”Nej, Stella”, säger en pressad mansröst någonstans bakom Albin. ”Inte göra så, Stella. Vill du gå och lägga dig så fort vi kommer ombord? Vill du det, Stella?”

12

Han får ett ilsket ylande till svar. ”Då slutar du med det där på en gång. Det är inte roligt. Stella!

Nej, sa jag! Nej, Stella, inte göra så. Men snälla Stella.”

Stella ylar igen och ett glas krossas. Albin märker hur pappa blir mer och mer irriterad, och mamma blir mer och mer nervös för att han ska ställa till med en scen. Albin ser den välbekanta rörelsen i ögonvrån. Knycken som pappa gör med nacken när han tömmer sitt ölglas. Han blir ännu lite rödare i ansiktet. ”Dom kanske har fastnat i rusningstrafiken”, säger mamma. ”Folk är ju på väg hem från jobbet.”

Albin undrar varför hon inte bara håller tyst. När pappa är på det här humöret går det inte att lugna ner honom. Han blir bara mer upprörd när man försöker. ”Vi borde ha plockat upp dom”, säger han. ”Fast då hade väl Linda gjort så att ingen av oss kom iväg i tid.”

Han snurrar ölglaset mellan händerna. Rösten är redan liksom lösare i kanterna och längre bak i halsen. ”Hon ser nog till att hinna”, säger mamma och tittar på sitt armbandsur. ”Hon vill inte göra Lo besviken.”

Pappa fnyser bara. Mamma säger inget mer, men det är för sent nu. Tystnaden mellan dem gör luften tjock och svår att andas. Om de hade varit hemma skulle Albin ha gått upp till sitt rum nu. Han ska just säga att han måste gå på toaletten när pappa skjuter sin stol bakåt och reser sig. ”Abbe, ska du ha en cola till?” säger han.

Albin skakar på huvudet och pappa försvinner bort till baren.

Mamma harklar sig som om hon tänker säga något. Kanske något om i natt. Att pappa bara var väldigt trött. Mycket på jobbet. Och att hon behöver så mycket hjälp att han aldrig får vila. Men Albin vill inte höra. Trött, han hatar ordet trött, deras kodord för det jobbiga.

Pappa är alltid sån här, särskilt när de ska åka bort eller göra något annat som borde vara roligt. Han förstör allt.

Albin tar demonstrativt fram historieboken ur ryggsäcken som han hängt över stolsryggen. Slår upp avsnittet som de har prov på nästa vecka. Rynkar pannan. Försöker verka jätteupptagen av att 13

sätta sig in i den brända jordens taktik, fast han redan kan nästan allt utantill. ”Det passar ju bra att ni läser om stormaktstiden nu när vi ska åka över Östersjön”, säger mamma.

Men Albin svarar inte. Han har gjort sig alldeles oåtkomlig för att straffa henne. För det är henne som Albin är mest arg på. Mamma skulle kunna skilja sig så att de slapp bo med honom. Men hon vill inte. Och han vet varför. Hon tror att hon behöver pappa.

Ibland önskar han att de aldrig adopterat honom. Han skulle haft det bättre på barnhemmet i Vietnam. Eller så kunde han hamnat någon helt annanstans i världen. Hos en helt annan familj. ”Titta vilka jag hittade”, säger pappa, och Albin tittar upp.

Pappa har ett ölglas i handen, det syns på det vita skummet som klättrar längs ena kanten att han redan börjat dricka ur det. Bredvid honom står faster Linda, med det blonda håret utslaget över jackan. Den är bullig och rosa som ett utspottat tuggummi. Hon böjer sig ner och ger Albin en kram. Hennes kalla kind pressas mot hans.

Men var är Lo? Albin ser henne först när Linda går runt bordet för att krama om mamma. Han hör mamma säga sitt gamla vanliga skämt – Förlåt för att jag inte reser mig upp – och Linda skrattar till som om hon aldrig hört det förut. Men världen runt omkring Lo liksom tonar bort tills bara hon är riktigt tydlig.

Det är Lo, men det är inte Lo. Inte den Lo som han känner i alla fall. Han kan inte sluta stirra. Hon har mascara som får ögonen att se större och ljusare ut. Hennes hår har blivit långt, och lite mörkare, så att det har samma färg som honung. Benen ser omöjligt långa ut i de tajta jeansen och slutar i ett par leopardmönstrade gympaskor.

Hon tar av sig halsduken och skinnjackan. Under den har hon en grå tröja som halkat ner över ena axeln, blottar ett svart behåband.

Lo ser ut som de där tjejerna i hans skola som aldrig någonsin skulle hälsa på honom.

Det här är mycket värre än ett missförstånd. Ett missförstånd skulle kunna rättas till.

14

”Hej”, säger han prövande, hör på det korta lilla ordet hur barnslig hans röst låter. ”Oväntat att du sitter och pluggar”, säger hon.

Hon har en parfym som luktar knäck och varm vanilj, och det kommer söta mintiga pustar från hennes tuggummi när hon pratar.

När hon ger Albin en snabb kram känner han hennes bröst tryckas mot honom. Han vågar knappt se på henne när hon rätar på sig igen. Men Lo har redan tittat bort med sitt nya, vuxna ansikte. Hon lägger en hårslinga bakom örat. Hennes naglar är svartmålade. ”Vad stor du har blivit”, säger mamma. ”Du är verkligen jättefin.” ”Tack, moster”, säger Lo och ger också henne en kram, mycket längre än den som Albin fick.

Mamma sträcker sig så gott hon kan för att nå hela vägen runt Los rygg. ”Men du har blivit bra smal”, säger pappa. ”Hon växer ju”, säger mamma. ”Jag hoppas att det bara är därför. Killar vill ha lite att ta i, vet du.”

Albin vill bara att pappa ska vara tyst, nu genast. ”Tack snälla för att du berättar det”, säger Lo. ”Att killar ska gilla mig är mitt allra största mål i livet.”

Det blir tyst en halv sekund för länge, och sedan skrattar pappa.

Linda påbörjar en lång utläggning om exakt vilken väg de tog från Eskilstuna och exakt hur trafiken var varenda meter. Pappa står stilla och dricker sin öl under tystnad, medan mamma gör sitt bästa för att se fascinerad ut av Lindas berättelse. Lo rullar ögonen långt bak i huvudet och tar fram sin telefon, och Albin passar på att smygtitta på henne. Till slut har Linda kommit fram till problemet med att hitta en parkeringsplats nära terminalen, och sedan är hon äntligen klar. ”Vilken tur att ni hann i alla fall”, säger mamma och sneglar på pappa. ”Vi kanske ska gå och ställa oss i kön”, säger han och tömmer sitt glas.

Linda följer glaset med blicken när pappa ställer ner det på bordet. Albin reser sig, lägger historieboken i ryggsäcken och drar på sig den.

15

Kön på andra sidan glasväggen sväller, och Albin märker att den börjat röra sig framåt. Han tittar på klockan som hänger på väggen.

Bara en kvart kvar till avgång. Folk vid borden runt omkring börjar också plocka ihop sina saker, tömma sina glas.

Mamma ser sig om över axeln och försöker backa sin rullstol medan hon ursäktar sig. De som sitter bakom tvingas dra undan sitt bord för att hon ska komma ut. Hon vickar den lilla styrspaken på armstödet fram och tillbaka. ”Det är som att komma ur en fickparkering det här”, säger hon på det där klämkäcka sättet som betyder att hon är stressad. ”Går det bra?” säger Lo, och mamma säger jadå lilla gumman med samma klämkäcka röst. ”Ser du fram emot att åka färja då?” säger Linda och rufsar om Albin i håret. ”Ja”, säger han automatiskt. ”Skönt att det är nån som gör det”, säger Linda. ”Jag trodde jag skulle behöva kedja fast Lo i bilen för att få med henne.”

Lo vänder sig mot dem och Albin försöker att inte visa att han blir sårad. Hon har alltså inte alls längtat efter att få träffa honom. ”Vill du inte följa med?” säger han. ”Jo, helst. Det är mitt bästa tips till allmänheten att åka färja.”

Hon pratar inte ens som hon brukar. En ny pust av tuggummit när hon suckar. ”Mamma vägrar låta mig vara ensam hemma.” ”Inte den diskussionen nu, Lo”, säger Linda och ser på mamma och pappa. ”Ni ska vara glada över att killar hamnar i puberteten senare. Det här är vad ni har framför er.”

Lo himlar med ögonen igen, men på något sätt ser hon lite nöjd ut också. ”Det är inte säkert”, säger pappa. ”Barn är ju olika. Och det beror på hur mycket dom känner att dom har att göra revolt mot.”

Linda svarar inte, men hon skakar på huvudet när han vänt sig om.

De börjar röra sig mot utgången. Mamma åker först, och Albin hör henne säga tut-tut några gånger när bord står för nära varandra eller resväskor är i vägen. Han tittar bort. Ser genom glasväggen på 16

biljettkontrollen, där två vakter granskar folk som går genom spärrarna. ”Men vad synd att hon trodde att hon kunde ha på sig en minikjol”, viskar Lo, alldeles för högt, när de passerar tjejen med de rosa fjädrarna runt halsen. ”Lo”, säger faster Linda. ”Om vi har tur kanske båten sjunker när dom där två kliver ombord. Då slipper vi den här mardrömmen.”

17

Baltic Charisma Baltic Charisma byggdes 1989 i Split, Kroatien. Hon är 170 meter lång, 28 meter bred och har plats för mer än tvåtusen passagerare.

Men det är länge sedan den svenskflaggade färjan var fullbokad. I dag är det torsdag, och det är knappt tolvhundra passagerare som just nu väller ombord. Inte många av dem är barn. Det är i början av november, och höstlovet är över. Sommartid är övre däcket fyllt av solstolar, men nu är det tomt sånär som på några av de passagerare som klev ombord i morse i Finland. De ser ut över det höstkylda Stockholm som solens sista strålar inte förmår värma upp. Några väntar otåligt på att Charisma ska ge sig ut från hamn, så att barerna öppnar igen.

Kvinnan som heter Marianne är bland de sista i floden av människor som långsamt rinner fram genom den inglasade rampen högt ovan parkeringens asfalt. Den långhåriga mannen har lagt en arm om henne. De sneda, guldfärgade strålarna gör deras ansiktsdrag mjukare. Tunneln svänger tvärt åt vänster, och nu ser Marianne färjan. Chockas av hur stor den är. Högre än hyreshuset hon bor i. Våning efter våning av vit- och gulmålad metall. Den borde inte kunna flyta. Hon ser att fören har öppnats, en enorm hungrig mun som matas med fordon. Hon undrar om det är bogvisiret och det gungar till under hennes fötter, som om hon redan vore ute på havet. Hon tänker på hytten hon bokade. Den billigaste varianten under bildäcket. Under ytan. Inga fönster. Färjan tycks växa för varje steg hon tar. Baltic Charisma står skrivet i snirklig stil med bokstäver som är flera meter höga. Den piprökande fågeln ler jättelikt mot henne. Hon vill vända. Springa in i terminalen igen. Men hon tyck18

er sig höra en väggklockas tickande i en tom lägenhet, och fortsätter. Försöker ignorera känslan av att de alla är djur som går genom fållan mot sin slakt.

Intendenten Andreas står vid ingången, berättar för passagerarna om karaokekvällen och erbjudandena i taxfreebutiken, ler så stort han kan. Det är egentligen kryssningsvärdens jobb, men han ringde och sjukanmälde sig i morse. Det är andra gången den här hösten.

Andreas vet att han har fått problem med spriten sedan han började jobba här.

På bryggan står Charismas befälhavare, kapten Berggren, med sin personal och går igenom checklistan inför avgång. De kommer snart att manövrera ut färjan från kajen. De är väl bekanta med alla tusentals skär och grund och holmar utanför Stockholm och Åbo.

När Charisma lämnat hamnen går hon på autopilot, och kaptenen lämnar över kommandot till överstyrmannen.

I personalutrymmena råder febril aktivitet. De anställda vars tiodagarspass börjar med denna kryssning har hämtat ut sina arbetsuniformer och bytt om. Från byssan – Charismas ångande köksområde som producerar mat till restaurangerna – springer servitörer med stora fat till bufféborden. Några av dem är fortfarande bakfulla efter nattens fester. De skvallrar om vilka som kallades in till sjukstugan för att kolla promillehalten vid morgonens blåsning, och vilka som låg risigt till. I taxfreebutiken har Antti genomgång med sin personal. När de öppnar igen, en halvtimme efter avfärd, kommer redan en otålig kö av kunder att stå och vänta utanför.

Vattnet är stilla i den stora, runda bubbelpoolen på spaavdelningen. På ytan speglas molnen på himlen utanför panoramafönstren.

Massagebänkarna står tomma. Det knäpper stillsamt om aggregatet i bastun.

Nere i maskinrummet ses motorerna över en sista gång. Om bryggan är Charismas hjärna är maskinrummet det dunkande hjärtat. Maskinchefen Wiklund har just ringt upp till bryggan och meddelat att fartyget bunkrats och att slangen kopplats loss. Han ser på sina motormän genom glasrutan i kontrollrummet. Töm19

mer sin kaffekopp och ställer den ifrån sig, tittar på personalhissens orangemålade dörrar. Så fort Charisma är ute ur hamnområdet och börjat följa sin invanda rutt mot Åbo fortsätter förste maskinisten vakten, och Wiklund kan åka upp till sin hytt. Han behöver inte komma tillbaka hit förrän de är vid Åland, och han tänker ta sig en rejäl tupplur.

Charisma har sett det mesta. I Östersjöns ingenmansland släpper hämningar på ett sätt som inte bara har med billig alkohol att göra.

Det är som om tid och rum förändras. Som om sociala koder och regler upphör att gälla. Och alltsammans övervakas av fyra vakter, som på sina olika sätt gör sig redo för kvällen. Fyra personer som ska hålla ordning på kaoset som kan uppstå när tolvhundra passagerare, de flesta av dem berusade, trängs på en plats som de inte kan lämna.

Allt går på rutin. Baltic Charisma åker samma rutt, dygn efter dygn, varje dag på året. Hon stannar till vid Åland strax före midnatt. Är framme i Åbo i Finland vid sjutiden på morgonen, då de flesta svenska passagerare fortfarande ligger och sover. Om tjugotre timmar kommer Charisma att vara tillbaka vid kajen i Stockholm.

Men på den här kryssningen finns det två passagerare som inte liknar någon som hon haft ombord förut.

Utanför maskinrummet, på bildäcket, ger personalen instruktioner på svenska, finska och engelska. De har lotsat fram långtradare, personbilar, husbilar och två långfärdsbussar. Allt är noga uträknat för att behålla fartygets stabilitet. Det är svalt och luktar starkt av bensin och avgaser här nere, dit solskenet aldrig når. Trötta lastbilschaffisar och familjer på bilresa går mot hissarna och trapporna.

Snart kommer bildäcket att stängas för alla passagerare, och det öppnas inte igen förrän strax före ankomsten till Åland. De stora långtradarna ruvar stilla i dunklet som sovande djur, fjättrade vid stålgolvet med kättingar. En blond liten pojke i femårsåldern och en mörkhårig, hårt sminkad kvinna har just lämnat sin husbil. De verkar trötta. Ser längtansfullt på den skarpt upplysta hissen, men går i stället in i det trånga trapphuset. Båda tittar ner i golvet, möter inga blickar. Pojken har dragit upp huvan på munkjackan. Håller i 20

remmarna på ryggsäcken med Nalle Puh. Det tjocka lagret smink kan inte dölja att något är fel med kvinnans fårade ansikte. De luktar syren och mentol och något annat, något okänt men ändå välbekant, och några verkar märka det, sneglar förstulet. Kvinnan fingrar på den ovala medaljongen av guld som hänger i en tunn kedja runt hennes hals. Förutom den och en guldring på vänster ringfinger bär hon inga smycken. Den högra handen är dold i fickan på kappan.

Hon ser på den lilla gestalten bredvid sig. Hans små skosulor smäller hårt mot plastmattan. Trappan är mycket brantare för hans korta ben. Det finns kärlek i hennes blick. Sorg. Men hon är också rädd för honom. Rädd för att förlora honom. Rädd för att han är nära gränsen och rädd för vad som händer om han går över den.

Uppe på den inglasade rampen går Marianne och mannen som heter Göran genom en portal av plywood med färgglatt målade blommor. En kvinna med mörkt, burrigt hår håller upp en kamera mot dem, och Göran ler mot linsen. Det klickar till och Marianne vill be henne ta om bilden, hon var inte beredd, men kvinnan har redan riktat kameran mot Görans vänner bakom dem. Och sedan går de ombord. Mörkröd heltäckningsmatta under fötterna. Den varma belysningen får det att glänsa om ledstängerna av mässing, träpanelerna och fuskmarmorn på väggarna, det rökfärgade glaset på hissarnas dörrar. En armé av städare lämnar båten. Grå uniformer, inte ett enda vitt ansikte. Marianne hör knappt vad intendenten har att säga om kvällens erbjudanden, känner inte igen namnet på stjärnan som leder karaoken. Det är så många intryck att oron smälter undan i Marianne, utan att lämna några spår. Kvar är bara förväntan. Hur ska man hinna uppleva allt som väntar på ett enda dygn? Hon är här nu. Och Görans grepp om henne hårdnar. Äventyret kan börja.

21

I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en w > `à ÀÞÃà }° 1 `iÀ 24 Ì >À à > `i B > Û>À`>}i L> à } V à B««> > > B }>À° i `iÌ w à F} Ì `à ivÕ Ì L À`° ÌÌ >ÌÌi ] ÌÌ «F &ÃÌiÀà ] BÀ `iÌ }Ì >ÌÌ y Þ° iÌ w à }iÌ ÃBÌÌ >ÌÌ Ì> Ì> > `° 6> }> B à À ÌÛ }>à L B Ì>À] i `i > >ÌÌ > V ÃF V > vÀ> `iÌ ÛBÀÃÌ> `i q F} Ì Ã > v ÀB `À> ÛBÀ `i v À > vÀ> Ì ` vBÀ > FÀ > i > `° 6B i L À` «F Baltic Charisma.

Mats Strandberg följer upp succén med Engelsforstrilogin med en skräckroman i Stephen Kings anda. Liksom i Engelsfors blandas det realistiska med det övernaturliga i en miljö som F }> ÃÛi à >À BÀ Li > Ì> i`\ w > `ÃvBÀ > °

ÜÜÜ° ÀÃÌi`ÌðÃi