9789144119281 by Smakprov Media AB

Problemformulering Johan Alvehus

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39577 ISBN 978-91-44-11928-1 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2018 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Jens Martin Bild s. 11, 37 och 93: Shutterstock.com Printed by GraphyCems, Spain 2018

Innehåll

Förord 9 Del I Inledning 1 Introduktion 13 Vad är ett problem? 15 Fyra ansatser 19 Att utveckla förmågan att formulera problem 22 Bokens fortsättning 24 2 Problem för vem? 25 Två läger 25 So what? 27 Vetenskaplig konformitet 28 Problemformuleringsprivilegiet 30 Dina intressen 31 Varför hålla på med problemformulering? 34 Del II Fyra olika ansatser 3 Pusselbitsansatsen 39 Ämnesval och litteraturöversikt 40 Presentation av litteraturen 44 Tomt av en anledning? 50 Problem och utmaningar med pusselbitsansatsen 51

I nn e h å ll

4 Nerifrånansatsen 53 Grundad teori 54 Metoder för att arbeta nerifrån 58 Problem och utmaningar med nerifrånansatsen 62 5 Mysterieansatsen 65 Detektion – att se mysterier 66 Att skapa mysterier 68 Problem och utmaningar med mysterieansatsen 76 6 Aktörsansatsen 79 Samhällsforskningen och samhället 79 Vardagsproblem och andra problem 80 Mot en fronesisk samhällsvetenskap 82 Fyra fronesiska frågor 84 En mer blygsam aktörsansats 86 Problem och utmaningar med aktörsansatsen 91 Del III Avslutning 7 Problemformuleringens roll i uppsatsen 95 Problem och process 95 Timglaset och U-modellen 97 Problem och svar 101 Blanda och ge 102 Referenser 105 Sakregister 109

Introduktion

Denna bok handlar om en av de mest fundamentala delarna av arbetet med ett uppsatsarbete eller forskningsprojekt: att formulera problem. Ibland går det ganska fort att komma på något som är intressant att studera. Ibland kanske man kommer i kontakt med en organisation som vill ha hjälp med att lösa ett problem, eller få insikt i något särskilt. Ibland kanske idéer till problem kommer genom det vi kan läsa i massmedier eller på sociala medier, och som får oss att tänka: ”Det där borde någon kika närmare på.” Ibland kan verkligheten visa sig från sin bångstyriga sida och vi möter fenomen och handlingsmönster som vi inte alls förväntar oss att se, utifrån vad vi trott oss veta. Alla dessa fall kan utgöra en start för problemformuleringar. En bra utgångspunkt är att den som ska arbeta med problemet själv tycker att det är intressant och spännande. Faktum är att när jag handleder studenter som ska skriva uppsatser1 brukar jag ha detta som en av utgångspunkterna. Det är min övertygelse att uppsatser och forskningsprojekt blir bättre om de som arbetar med dem faktiskt brinner för det 1 Jag kommer fortsättningsvis i texten att prata om uppsatser, helt enkelt eftersom denna bok huvudsakligen riktar sig till studenter som ska skriva uppsatser på högskolenivå. Det betyder inte att resonemangen bara gäller uppsatser, men det blir otympligt att hela tiden skriva ut ”uppsats, rapport, forskningsartikel eller avhandling”, även om resonemangen i stor utsträckning gäller även för sådana.

D E L I I nl e dning

de ska hålla på med. Men bara det faktum att den som skriver om ett problem tycker att det är intressant gör det inte till ett intressant problem. Vad är då ett intressant eller bra problem eller – med den terminologi som jag kommer att använda i den här boken – en bra problemformulering? Det är dessvärre ganska svårt att svara på. När du ser en bra problemformulering så vet du att den är bra: den är intressant, förankrad i forskning, den kanske utmanar dina föreställningar om hur saker och ting fungerar. Och ibland får författaren det att se så … enkelt ut. Som om problemet bara kommit av sig självt, som om det inte ligger någon ansträngning bakom. Problemet framstår som självklart. När du som läsare kommer fram till problemfrågan så tänker du: ”Just ja, det måste vi ju ta reda på!” I själva verket ligger det förstås mycket arbete bakom sådan enkelhet. I jazz, där improvisation är ett centralt element, krävs omfattande kunskaper om musik, för att inte tala om år av övning, för att få ett solo att låta naturligt och självklart. Eller för att ta en annan bild, från modevärlden: En bra problemformulering präglas av sprezzatura – konsten att dölja skicklighet och ansträngning bakom, vad det verkar, nonchalans. Sprezzatura är konsten att få en klädsel att se improviserad och spontan ut samtidigt som den är väl komponerad och sammansatt, vilket är något som kräver både kunskap och känsla. Även bakom en bra problemformulering finns det en sådan systematik och färdighet, och ambitionen med denna bok är att ge en inblick i vad denna systematik består i och hur du kan lära dig färdigheten. Men precis som när det gäller att få till ett bra solo eller en snygg klädsel så blir det mesta stelt och stolpigt om du inte tillför det där lilla extra, det där egna, och det är något du kan lära dig genom övning. Med detta vill jag redan här signalera en tydlig begränsning i denna bok. Den handlar om problemformuleringar och ger en grundläggande idé om vilka tillvägagångssätt du kan använda dig av för att konstruera samhällsvetenskapliga problem. Men enbart genom att läsa denna bok kommer du inte att automatiskt kunna formulera bra problem. För det krävs också ämneskunskap, att du har läst andra bra problemformuleringar samt, som sagt, övning. 14

K A P I TE L 1 I n t rodukt ion

Men precis som jazz och mode har sina former och olika stilideal som kan beskrivas och diskuteras så finns det form och stilar för problemformuleringar. Min ambition med denna bok är att ge en inledande vägledning i dessa för att du som läsare ska få stöd i utvecklingen av dina egna problemformuleringar.

Vad är ett problem? Tänk dig att du befinner dig i konflikt med en annan person. Nu pratar vi inte om någon litet smågräl inom familjen eller med en klasskompis, nej, nu pratar vi på nivån Batman och Jokern. Er relation är så iskall att flytande kväve framstår som rena värmeböljan. Två personer kan inte vara längre från varandra än du och din antagonist! Sociologen Georg Simmel skulle dock peka på motsatsen. I boken Kamp! menar han att en konflikt, hur djupgående den än är, i grund och botten är en socialisationsform: Om varje interaktion mellan människor utgör en socialisation, så måste kampen, som ju dock är en av de mest livfulla interaktionsformerna och som logiskt sett inte kan begränsas till en enda individ, helt och hållet betraktas som en socialisationsform. (Simmel 1970 s. 7)

Vi kan förstås tänka oss en konflikt som leder till total nedfrysning av relationer, men även en sådan lär vara en konsekvens av en tidigare intensitet och kräver ett visst mått av ansträngning för att upprätthålla. I kampen kommer du hela tiden att lära känna din antagonist. Det hen gör vill du ha ett motdrag för. Hen lurpassar hela tiden och väntar på att du ska göra ett misstag. Kampen för er närmare, inte längre från, varandra. Simmels sätt att betrakta kamp är ett exempel på en problematisering (för att vara precis rör det sig om en mysterieansats). Det Simmel på ett förtjänstfullt sätt gör är att han tar det vi tänker oss om verkligheten – om konflikter – och ställer det i relation till något vi kan

D E L I I nl e dning

observera i verkligheten: hur Batman och hans fiender paradoxalt nog kommer allt närmare varandra och hur The Dark Knight själv har en högst oklar identitet – han är närmare Jokern och Ra’s al Ghul än han kanske vill veta av.

Glappet mellan förförståelse och verklighet För att, om än motvilligt, lämna Batman och Simmel så utgör detta ett exempel på en mer allmän form av ett problem. På ett generellt plan kan vi säga att ett vetenskapligt problem kan definieras som ”skillnaden mellan vår förförståelse och verkligheten så som vi uppfattar den” (Bjereld m.fl. 1999 s. 15). Detta betyder att vi har två element. Det första är vår förförståelse, det vill säga de antaganden vi har kring verkligheten och hur den ser ut: vilka kategorier som är viktiga, vilka samband som finns, vilka övergripande mönster vi kan skönja och så vidare. Det andra elementet handlar om vad vi kan observera ”där ute” i verkligheten, exempelvis ett nytt fenomen som vi inte riktigt har bra förståelseformer för. Och mellan dessa två finns ett glapp. I sin enklaste form skulle ett sådant problem kunna grundas i till exempel en kunskap om hur väljare tenderar att rösta. Väljare med arbetarklassbakgrund, tänker vi oss här, röstar på mer vänsterorienterade partier, medan den övre medelklassen tenderar att rösta mer konservativt eller socialliberalt. Om vi inför ett riksdagsval plötsligt skulle se en förskjutning i väljarkåren, kanske att en majoritet arbetarklassväljare plötsligt rörde sig långt åt höger på den politiska skalan, så skulle vi ha något att förklara. Vår förförståelse om väljares partisympatier visar sig inte stämma med verkligheten. Exemplet från Simmel ovan är lite mer kvalificerat. Hans observation om kampens natur börjar med att han identifierar och drar ut konsekvenserna av ett grundantagande inom samhällsteori som vi kanske inte ens tänkt på. Och det är när detta grundantagande möter empiriska observationer som det blir intressant. Både exemplet med väljarkåren och Simmelexemplet baseras på ett 16

K A P I TE L 1 I n t rodukt ion

glapp, men medan väljarexemplet är förhållandevis uppenbart, är Simmels lite svårare att få syn på. Glappet mellan förförståelse och verklighet kan konstrueras på flera sätt, och de kommande kapitlen kommer, på fyra olika sätt, att hjälpa dig att se och skapa sådana här glapp.

Problemformuleringens två funktioner Problemformuleringen kan sägas fylla två centrala funktioner i en vetenskaplig text (Lind 2014): den fokuserar och den positionerar. Den första funktionen handlar om att problemformuleringen ger ett tydligt mål, ett fokus, för en undersökning. Den säger något om vilken typ av forskning det rör sig om: Söker forskningen orsakssamband? Tillämpning av befintliga teorier på ett nytt område? Försöker texten vara begreppsutvecklande? Eller vill den rent av bidra till att lösa konkreta problem för aktörer i samhället? Problemformuleringen signalerar också något om analysnivåer: Handlar det om individer, grupper, organisationer eller hela samhällen? Problemformuleringen ger helt enkelt läsaren en tydlig uppfattning om vad det är för text som hen kommer att möta. Notera här att jag skrev ”läsaren”. För den som utför forskningen är nämligen inte alltid problemet så särskilt tydligt, i alla fall inte från början. När man påbörjar en undersökning vet man sällan exakt var det hela kommer att landa, och visste man det så är det osäkert om det verkligen skulle vara mycket till undersökning. Detta betyder att det problem som läsaren möter inte nödvändigtvis är det problem som forskaren började med. Det är stor skillnad på problemformulering som process (det som sker under ett forskningsprojekt) och problemformulering som resultat (den text som en läsare möter i den färdiga uppsatsen). En problemformulering ger emellertid inte bara ett ämnesmässigt fokus. Den säger också något om vad det är som undersöks, rent konkret. Den identifierar det empiriska fenomen som uppsatsen ska handla om. Har uppsatsen ambitionen att säga något om hur en viss grupp män niskor uppfattar ett visst fenomen, till exempel barnfattigdom? Eller försöker den att beskriva hur barnfattigdom uppstått? Eller hur sociala

D E L I I nl e dning

myndigheter kan arbeta med familjer vars barn växer upp i fattigdom? Alla de frågorna utgör olika slags problem, och de antyder också att olika slags metoder kommer att bli relevanta. Den andra funktionen, positioneringen, handlar om att problemformuleringen klargör uppsatsens akademiska hemvist, det vill säga vilken forskningstradition den vill bidra till eller föra en diskussion med, men också – och mer konkret – vilka teorier som kommer att användas. Positioneringen handlar om hur uppsatsen förhåller sig till det som vi redan vet. Här finns det också skillnader på vilka teorier som utgör bakgrunden till problemformuleringen och vilka som utgör den specifika infallsvinkel som man använder sig av. Vi kan till exempel ta frågan om barnfattigdom och vilja bidra till förståelsen av vilken roll barnfattigdom har i sociala myndigheters arbete. Men utöver det kan vi välja att studera det ur en viss teoretisk infallsvinkel: vi kan till exempel anlägga ett maktperspektiv och studera hur klasskillnader etableras och upprätthålls, vi kan studera det i termer av hur handläggare tolkar abstrakta regelverk i sitt yrkesutövande (Lipsky 2010) eller vi kan studera hur ”barnfattig dom” konstrueras som ett socialt problem i politiska processer. Just att positionera uppsatsen är ett av de mer knepiga elementen i arbetet med problemformulering. Det betyder i realiteten att du som författare måste ha en god beläsenhet på det område som du väljer att behandla. För att du ska kunna positionera dig i relation till befintliga teorier och befintlig kunskap så måste du naturligtvis känna till dessa. Du bör dessutom känna till vad det är du inte studerar – att positionera sig betyder också att avgränsa sig från annat. Problemformuleringen säger vad texten handlar om, men den säger minst lika mycket om vad texten inte handlar om. Problemformuleringen fyller alltså en central roll i en text. Den är bland det första läsaren möter, och det är i problemformuleringen som du ställer ut ett löfte till läsaren: Detta är vad texten kommer att ge svar på. Problemformuleringen är på sätt och vis det nav som texten i övrigt centreras kring. En bra problemformulering fyller de två funktioner som nämnts: den ger uppsatsen en fokus och den positionerar den gentemot befintlig forskning. 18

K A P I TE L 1 I n t rodukt ion

Problemformulering och problemfråga Det är skillnad på problemformulering och problemfråga (eller forskningsfråga, som det ofta kallas). Som du säkert förstår av texten ovan är det omöjligt att formulera allt detta (framför allt uppsatsens positionering) i en enskild mening. När jag i denna bok skriver om problemformulering så avser jag hela de inledande resonemangen i en text, från det att den börjar ”på riktigt” (det vill säga efter sammanfattning, eventuellt förord och liknande) och fram till att problemfråga och syfte skrivits ut. Ofta omfattar problemformuleringen det mesta som finns i kapitel 1 i en uppsats, eller det som presenteras under rubriken ”Introduction” i en vetenskaplig artikel. (Undantaget är eventuell disposition.) Problemfrågan, eller i förekommande fall problemfrågorna, är det som i slutet av problemformuleringen explicitgör det som uppsatsen handlar om: den konkreta fråga som ska besvaras i uppsatsen. Men en problemfråga är ganska meningslös utan den föregående problemformuleringen. Det är i problemformuleringen som läsaren leds in i vad just du menar med den fråga du ställer, och i relation till vilken bakgrund den ställs, och det är i problemformuleringen som helhet som uppsatsen positioneras och får sitt fokus.

Fyra ansatser I de följande kapitlen diskuterar jag fyra olika ansatser för att formulera vetenskapliga problem. Alla fyra förekommer i forskning, även om den första, pusselbitsansatsen, är den vanligaste. Alla fyra bör också finnas på repertoaren för den som vill formulera problem, men då de skiljer sig en smula åt från varandra kan det vara bra att hålla isär dem. De är nämligen, i förlängningen, kopplade till andra slags överväganden, till exempel kring vilken roll teori och empiri spelar, vilken typ av analys som bör göras, vilka typer av empiriska metoder som blir aktuella och vilken typ av slutsatser som är eftersträvansvärda. Jag återkommer till dessa frågor då och då i boken, men jag kommer inte att fördjupa mig i dem – för detta finns det gott om annan metodlitteratur.

D E L I I nl e dning

En pusselbitsansats handlar, som metaforen antyder, om att man tänker sig att idén med forskningen är att lägga ytterligare en bit kunskap till vetenskapens stora pussel och därigenom skapa en mer fullständig bild av verkligheten. Utmaningen i denna ansats handlar om att på ett bra sätt identifiera de kunskapsluckor som existerar och att hitta sätt att fylla i dem. Denna ansats baseras alltså på ett inledningsvis förhållandevis omfattande arbete med att skapa en bild av det teoretiska fält som uppsatsen förhåller sig till. I nerifrånansatsen tar man i stället sin utgångspunkt i data, i empiriskt material. Här handlar det om att hitta intressanta och kanske förvånande mönster och att utifrån detta formulera problem som är förankrade i den empiriska verkligheten. Det betyder att denna typ av forskningsprojekt på ett tidigt stadium måste ”ut på fältet” för att börja skapa ett material att arbeta med – det hjälper inte att sitta och läsa intressanta artiklar och böcker. Här uppstår en konkret utmaning i att inte bara börja skapa detta material, utan också att å ena sidan ha en klar idé om vad man letar efter och å andra sidan ”ha stora öron och ögon”, det vill säga en känslighet för vad man hör och ser. Det är ju till exempel svårt att gå ut och genomföra intervjuer utan att ha en aning om vad man ska fråga om – men samtidigt vill man inte styra innehållet i intervjuerna alltför mycket. Mysterieansatsen är inte så vanlig, men den kan vara väldigt intressant och utmanande att arbeta utifrån. Här handlar formuleringen av problem om att skapa ett ”mysterium”: att från empiriska och/eller teoretiska utgångspunkter få det förgivettagna och bekanta att bli obekant – att bryta upp etablerade kategoriseringar av verkligheten och ifrågasätta grundantaganden. Svårigheterna här handlar mycket om att finna en balans mellan å ena sidan kreativitet och uppfinningsrikedom och å andra sidan relevans. Den fjärde ansatsen kallar jag för aktörsansatsen. Denna börjar med att ta upp konkreta problem som aktörer, till exempel grupper eller organisationer, upplever. Ambitionen är att bidra till att lösa dessa problem, och det gör att problemformuleringar utifrån aktörsansatsen har goda möjligheter att ge tydliga praktiska bidrag. En central utmaning är 20

K A P I TE L 1 I n t rodukt ion

dock precis det omvända. Aktörsansatsen kan ha svårt att höja sig över de konkreta lokala problemen och ge ett bredare bidrag. Det vill säga, även om undersökningen kan motiveras i relation till den aktör som har problemet så kan den bli svårare att motivera i relation till ett bredare hållet kunskapsintresse. Forskning får helt enkelt inte förvandlas till konsult- eller utredningsuppdrag – då har den förfelat sitt syfte. I tabell 1 har jag samlat några av de drag som skiljer ansatserna från varandra. Tabell 1 De fyra ansatserna. Ansats

Huvudsaklig undersök ningslogik

Vanlig empirisk strategi

Bas för problem formulering

Övergripande målsättning

Pusselbits ansatsen

Deduktiv

Kvantitativ

Teoretiskt fält

En heltäckande teoretisk karta

Nerifrånansatsen

Induktiv

Kvalitativ

Empiriska upptäckter

Korrekta avbildningar av verkligheten

Mysterie ansatsen

Abduktiv

Kvalitativ

Förgivet taganden

Underminering av det förgivettagna

Aktörsansatsen

Abduktiv

Kvalitativ och/ Praktiska eller kvantitativ problem

Praktisk klokhet

Som kan utläsas av tabellen präglas de av lite olika övergripande logiker. Pusselbitsansatsen har en övergripande deduktiv logik, det vill säga dess strategi för problemlösning ligger framför allt i att systematiskt arbeta utifrån teoretiska utgångspunkter. Detta skiljer den från nerifrånansatsen, som har den nästan motsatta utgångspunkten, nämligen att den arbetar utifrån data, det vill säga den har en induktiv logik. Både mysterieansatsen och aktörsansatsen baseras på en mer systematisk växling mellan empiriska och teoretiska infallsvinklar, och detta brukar kallas för en abduktiv ansats (för en diskussion om detta, se Alvesson & Sköldberg 2017). Detta betyder inte att de olika ansatserna är oförenliga med andra undersökningslogiker, men det visar på vanliga kombinationer.

D E L I I nl e dning

Samma sak gäller vilken typ av empiriskt material som föredras. Även om kvalitativa och kvantitativa ansatser inte behöver vara motsatta eller oförenliga så tenderar de att förknippas med vissa typer av problem och vissa vetenskapsteoretiska utgångspunkter – och de leder till olika typer av slutsatser i forskningen. Tabellen visar alltså på en del olikheter, uttryckta i generella termer. De olika ansatsernas karaktär kommer att framgå i respektive kapitel. Men jag vill också passa på att understryka att det finns stora likheter mellan ansatserna, inte minst i den grundläggande idén om vad ett forskningsproblem utgör. Dessutom kan de ofta presenteras på likartade sätt. Jag kommer att fördjupa diskussionen om likheter i presentationen av problemformuleringar i kapitel 7. I resten av detta kapitel diskuterar jag den grundläggande likhet som finns i termer av vad ett forskningsproblem handlar om.

Att utveckla förmågan att formulera problem På ett övergripande plan kan förmågan att formulera goda vetenskapliga problem sägas vila på tre ben: läsande, skrivande och kunskaper om det vetenskapliga skrivandets ”regelverk”. Om du vill bli en bra långdistanslöpare är det troligen inte särskilt utvecklande att sitta och kolla på maratonlopp på teve. Lite taktikknep kanske går att lära sig, men de flesta är nog överens om att ett alltför omfattande stillasittande kan vara tämligen kontraproduktivt när det gäller utveckling av uthållighet för långdistanslöpning. Om du vill bli en skicklig jazzimprovisatör däremot så kan fåtöljen vara ett ganska bra alternativ. Även om du förstås måste spendera tid med ditt instrument och med att lära dig lite grundläggande musikteori, så är aktivt lyssnande en viktig del av din träning. Att skriva akademiska texter är en aktivitet som mer påminner om musikerns än om långdistanslöparens. (Även om att skriva en uppsats förvisso kan vara något av en ultramaratonupplevelse.) Ett viktigt redskap om du vill utvecklas som skribent är att du skaffar dig bra förebilder. Se till att läsa exempel på välskrivna texter och fundera över vad det 22

K A P I TE L 1 I n t rodukt ion

är som gör dem så bra. När du stöter på en text som ”gnisslar”, fundera på varför den gör det och vad som kunde gjorts för att få bort gnisslet. Genom läsande bygger du upp en repertoar av exempel och idéer som du så småningom internaliserar – det som ibland kallas för att ha en ”känsla” för saker och ting. Den känslan kommer inte ur ingenstans, och den är inte heller en medfödd begåvning, utan den kommer med en omfattande förtrogenhet med texter. Kvantitet är i detta fall, till viss del, en fråga om kvalitet. När du stöter på särskilt bra exempel så kan du dyka in djupare och fundera på varför du tycker att de fungerar så bra. Men på samma sätt som vår blivande jazzimprovisatör så kan du inte bara ta del av andras material, du måste också börja skapa eget. Inom ramarna för ett uppsatsprojekt handlar detta om att på ett tidigt stadium börja skriva. Se texten inte som ett färdigt alster utan som en ständigt pågående process: återvänd till den, ändra runt, ta bort, skriv till – och se till att hela tiden spara nya versioner så att du kan återvända till dina tidigare idéer, ifall du i efterhand kommer på att du kastat ut babyn med badvattnet. Två element, alltså: att läsa det andra skrivit och att skriva eget. Men till detta kommer ett tredje – jazzimprovisatörens grundläggande kunskaper i musikteori. För även om akademiskt skrivande bygger på stora grader av frihet, så finns det ofta ett mer eller mindre explicit regelverk att hålla sig till. Detta kan röra sig om att det finns formella krav på en uppsats, men det handlar också om att läsaren av en text har med sig förväntningar in i läsandet. Genom att känna till dessa förväntningar kan du möta dem – eller rent av kringgå dem på ett smart sätt. Detta gäller akademiska texter i deras helhet (Alvehus 2013) men också problemformuleringar specifikt. Och här har vi det tredje elementet: kunskap om regelverket. Det är sådan kunskap som denna bok vill förmedla, eller i alla fall ge en introduktion till. Att blunda för regelverket är, som jag ser det, inte att ge sig själv större frihet – den friheten är illusorisk. Tvärtom är det genom att förstå sig på regelverket som man kan skapa sig utrymme som skribent.

D E L I I nl e dning

Bokens fortsättning Efter detta inledande kapitel följer ytterligare ett kapitel av mer introducerande karaktär, där frågan om vem forskningen egentligen är till för ställs. Detta utgör en central bakgrund till de fyra ansatserna och förklarar några av skillnaderna mellan dem, men det är också en central fråga som bör ställas i varje uppsatsprojekt. Efter detta följer en presentation av de fyra problemformuleringsansatserna, i tur och ordning pusselbitsansatsen, nerifrånansatsen, mysterieansatsen och aktörsansatsen. Varje kapitel introducerar ansatsen och presenterar dess centrala antaganden och idéer, och avslutas med ett avsnitt om vilka särskilda utmaningar som ansatsen innebär i uppsatsprocessen. I bokens avslutande kapitel dras trådar från de fyra ansatskapitlen ihop. Skillnaden mellan problemformuleringsprocessen och hur problemet introduceras för läsaren diskuteras. Vidare presenteras problemformuleringens roll i uppsatsen som helhet utifrån två modeller: ”timglaset” och ”U-modellen”. Avslutningsvis berörs frågan om hur uppsatsen svarar på problem. Idén med problem är ju ändå att de ska ges en lösning, och här visas hur problemets lösning hänger ihop med hur det formulerats.

Johan Alvehus är lektor vid Lunds universitet och Högskolan i Kristianstad. Han undervisar i organisationsteori, ledarskap och akademiskt skrivande. I sin forskning intresserar han sig framför allt för professionsorganisationer inom privat och offentlig sektor, med fokus på styrning och ledarskap.

Problemformulering Vad är egentligen ett forskningsproblem? Och hur formulerar man ett sådant? Trots att problemformuleringen är en av de mest centrala delarna av en uppsats, så ägnas den förhållandevis liten uppmärksamhet i metodlitteraturen. I den här boken presenteras fyra olika ansatser för att formulera problem: pusselbitsansatsen, nerifrånansatsen, mysterieansatsen och aktörsansatsen. Boken ger en introduktion till de olika ansatserna och pekar ut likheter och skillnader mellan dem.

GREPPBAR METOD är en serie böcker om olika sätt att bedriva forskning. Från forskningsfråga till slutsats. Skrivna av erfarna forskare. För dig som är nyfiken. På nya tillvägagångssätt och gamla beprövade metoder. På nya insikter om samhället och hur man kan göra det komplexa och oöverskådliga greppbart.

Art.nr 39577

studentlitteratur.se