Översättning: Thomas Preis
Modernista stockholm
Förord L i k t gamla tiders häxprocesser har fjolljakten på skolgården sina beprövade verktyg. Tester som skildras i den här boken tillämpades i princip oförändrade på mitt mellanstadium i Vällingby på åttiotalet. »1) Titta på dina naglar (en flicka sträcker ut fingrarna, en pojke böjer in dem mot sin uppåtvända handflata), 2) Titta upp (en flicka höjer bara på ögonen, en pojke viker hela huvudet bakåt), 3) Tänd en tändsticka (en flicka stryker den bort från sig, en pojke in mot sig – eller kanske var det tvärtom, jag minns inte).« Pubertetspojkar kan ha sex med varandra, bara ingen inblandad avslöjas som fjolla. Det gäller att släta ut alla krusningar på manlighetens yta, täppa till alla läckage. Men språket kan visa sig lika svekfullt som kroppen. »›Men pappa‹, utbrast jag, och rösten sprack och halkade uppför skalan till sopranyrsel. ›Jag älskar mamma.‹ ›Tycker om. Tycker om‹, sa han. ›Män tycker om saker. Flickor älskar, män tycker om.‹« Min egen självreflektion växte fram ur dessa avvikelser. Kroppen ville inte bete sig som andras, den avslöjade sig, drog blickar till sig. Tjejslag i brännboll, armen som ville stödja sig på höften. Barn visste hur avvikelse skulle benämnas: bög. Manligheten blev en uppgift, nagelfarandet en läxa. För att tygla kroppen riktades blicken inåt. Där och då gick den aningslöshet som är genomsnittets privilegium förlorad. Granskningen blir till slut en del av dig. Selma Lagerlöf kallar det för isögonen. »Själviakttagelsen satt med stirrande isögon och flitiga sönderplockande fingrar och såg henne uppträda.« De homosexuella isögonen är ett spår som sicksackar sig igenom litteraturhistorien, men som få har satt fingret på. Colm Tóibín skriver och talar om det. Christopher Isherwood VII
och Gertrude Stein verkade inom det. Liksom Jeanette Winterson, Hervé Guibert och José Lezama Lima. Men nästan ingen har haft en lika central roll i att både skriva fram och uttolka det som Edmund White. »Att suga av en snygg, ung student i stället för en annan fjolla var kittlande. Trots att även jag var ung och studerande, hade jag självbilden av en iskall vampyr, för tidigt åldrad av slampighet och inte ens i närheten av något så fräscht och upphetsande som en ›collegekille‹. Jag hade utvecklat en nostalgi över min egen ungdom samtidigt som jag upplevde den.« En pojkes egen historia blev början på den självbiografiska romantrilogi som skulle göra honom till ett namn. Han anammade en rakare stil, bröt med de tidigare försöken att skriva »experimentellt«. »Tänk om jag kunde skriva om mitt liv precis sådant det var? Tänk om jag kunde visa fram det i all dess tröghet och tråkighet och med dess dolda passion, aldrig anad eller uttryckt?« Edmund Whites självbiografiska metod är en sorts motsats till Marguerite Duras. Där hon höjer, vill White sänka. Hon antecknar löpande, skriver om, bäddar in minnen i ett sublimt skimmer. White antecknar ingenting. Han förlitar sig på ljuspunkter i minnet. Dessa koordinater försöker han sedan förbinda till en handling. Tar fasta på sinnesintrycken, förlitar sig på deras litterära kraft. Det som framträder är en sorts homosexualitetens subjektiva historia där isögonen tagit fasta på det skamliga, det låga, det djupt mänskliga. White har öppnat upp mig själv och min generation för insikter. Jag har läst honom om och om igen, hela mitt vuxna liv. Upprepade kan de enklaste sanningarna till slut leda till uppenbarelser. Som att nästan allt i den heterosexuella erfarenheten är mångtusenårig kliché. Inte minst familjen. Det specifikt homosexuella eller bögiga är däremot bara en löst skissad terräng. »Heterosexuella har valt att inte lära sig något om Sodoms intrikata topografi. De valde att sätta ett stort kryss över hela landet.« Ur denna brist VIII
på kartor tror jag att man kan härleda många skrivande homosexuellas särskilda relation till självbiografisk fiktion. Memoaren som antropologi. Pennan fattas av en författare så van att se världen med heterosexuell blick att forskaren och objektet kan samsas inom samma kropp. När begreppet autofiktion myntas i sjuttiotalets Frankrike är det för att beskriva samtiden, men det relateras också direkt till Marcel Proust. Och just Proust och den lika autofiktive och homosexuelle Jean Genet har blivit föremål för biografier av Edmund White. De och Arthur Rimbaud. När New York Times recenserar En pojkes egen historia är Oscar Wildes dramatiska monolog till brev – De Profundis – den givna jämförelsen. För uttalad homosexuell erfarenhet är det en given urtext. Ända sedan det brevet från fängelset har litterära former använts för att berätta en homosexuell erfarenhet för en bredare krets. Så här gjorde Edmund White själv: »Jag gjorde min huvudperson något mer försynt, mindre intellektuell och långt mindre promiskuös än jag själv var som tonåring. Annars hade läsarna nog blivit illamående. Nu är det så många som i stället tycker att jag har skrivit deras egen historia. Det är något särskilt med tonåren, något allmängiltigt och obundet av tid och rum, som att den utspelar sig i en dröm. Alla senare perioder i livet präglas väldigt tydligt av om det är sextiotal eller åttiotal vi talar om, särskilt för homosexuella män. Attityder, ekonomisk konjunktur, aids – allt påverkar på ett annat sätt.« White fortsätter tecknandet av Sodoms loggbok i trilogins fortsatta delar. Från sextiotalets uppluckring av attityder i The Beautiful Room is Empty och sjuttiotalets glimmande hedonism ända fram till det abrupta slutet som aidskatastrofen innebar i The Farewell Symphony. När kulturjournalisten Roger Wilson och jag besöker honom hösten 2011 är förevändningen ett radioreportage, men egentligen är vi på besök i det museum, det arkiv, den levande akademi över allt bögigt som Edmund White har kommit att bli. IX
Redan i debuten Forgetting Elena skildrar han New Yorkbögarnas egen lustgård: Fire Island. Tillsammans med en psykolog går han sedan vidare med att skriva den banbrytande instruktionsboken The Joy of Gay Sex. Nästa stora kartläggning blir reportageboken The States of Desire. Han hinner resa över hela USA för att skildra homosexuella mäns vardag innan detta förlorade Atlantis går under i aids. För hans generation är Stonewall-revolten att jämföra med stormandet av Bastiljen. »I mitt fall förändrade verkligen den händelsen mitt liv och mina värderingar. Innan var jag en självhatande bög som försökte bli hetero med hjälp av terapi och efteråt gick jag tillbaka till en psykolog, men en homosexuell psykolog denna gång, med målet att bli mer funktionell som öppen bög.« »Självacceptans gjorde mig helt klart mer explicit som författare, men det förändrade inte vad för sorts relationer jag hade till män. Med andra ord gick jag inte över en natt från att vara någon som attraherades av straighta tonårspojkar till någon som sökte livslång kärlek från en annan medelålders homosexuell man. Jag gick inte heller från att vara undergiven till att bli varken undergiven eller dominant. Politik och begär är två olika saker.« »Jag skrev En pojkes egen historia precis innan vem som helst kunde skriva om sitt liv. På den tiden var memoarer förbehållna de redan kända. Någon som hade utvecklat atombomben eller slagits i Iwo Jima kunde skriva sina memoarer, men inte en vanlig person som jag. Jag gillade autofiktionens grepp för det gjorde det möjligt för mig att arbeta med formen, öka spänningen, låta texten påverka läsaren.« Efter de autofiktiva romanerna har det kommit rena memoarer. De kan delvis läsas som en sorts appendix där de verkliga namnen och omständigheterna klargörs, men ännu mer som ett sätt att närma sig minnet igen utifrån en ny tid. Bromsmedicinerna lyfte dödshotet från hivpositiva, däribland White. Han hade redan gjort bokslut som författare när döden X
sköts upp. Det är kanske därför han tittade så skarpt på mig när jag tog upp den moraliska aspekten av autofiktion, av användandet av andras liv som råmaterial för sitt skrivande. »Alla ska vi dö. Inom tjugo år är vi så gott som helt bortglömda. Är det då omoraliskt att avbilda någon i skrift och förlänga minnet av dem i tjugo eller i bästa fall tvåhundra år till? Jag är inte säker på att jag köper hela tanken om svek. På ett sätt gör jag det så klart eftersom porträttet tar fasta på varandet, hur man är i dag, och förnekar människan hennes vardande, hennes riktning, och porträttet är givetvis bara en version, en sida av en person. Kanske en förenkling. Men inget svek.« Sveket återkommer både i samtalet och i texterna. Sveket är fjollans vapen. Slutscenen i En pojkes egen historia skildrar kanske det ursprungliga, det som ständigt upprepas. »Mina studenter skriver ständigt om sina föräldrar – utan att säga något. De är rädda att såra mamma, som författare måste man vara hänsynslös. Czeslaw Milosz hävdade att man föds på nytt som författare och får en ny familj, den gamla dör. Jag tror att det är sant. Jag hade visserligen tur som hade en mamma som lät mig skriva vad som helst om henne, min syster likaså. Men de flesta andra gör inte det. Vänner går förlorade. Jag miste Susan Sontag som vän. Det är sorgligt, men författarens främsta lojalitet är mot boken. I min nya roman skriver jag att en gift man aldrig kan skriva helt uppriktigt av rädsla att såra sin hustru. Det stämmer. Och nu när bögar går och gifter sig kommer det att vara sant om deras skrivande också.« Det Edmund White aldrig sviker är antropologens benhårda och distanserade isblick riktad mot sig själv, riktad mot ett liv som är väldigt specifikt bögigt, ur ett allmänmänskligt perspektiv måhända extremt, men därför liksom hypermänskligt. – S t e fa n I n g va r s s o n –
E N P OJ K E S E G E N H I S T OR I A
1 Vi ska ut och köra båt sent på kvällen. Det är en kylig, molnfri sommarkväll, och vi fyra – de två pojkarna, pappa och jag – är på väg nedför trappan som går i sicksack på slänten från huset till bryggan. Pappas hund Old Boy vet vart vi ska hän. Han rusar utför sluttningen bredvid oss, ser sig om, fnyser och krafsar upp en gräsplätt medan han snor runt i en cirkel. »Vad är det, Old Boy, vad är det?« säger pappa och ler lite grann, glad över att han hittat på något spännande åt hunden, som han brukade kalla sin bäste vän. Jag var påbyltad med tröja och vindtygsjacka ovanpå dagens solbränna. Pappa stannade för att granska de två nedersta trappstegen alldeles ovanför gångstigen som ledde mellan stugorna på vår sida av sjön. Samma eftermiddag hade han lagt om dem med nya brädor ställda på kant den ena ovanpå den andra för att binda sanden och jorden – båda hölls på plats av fyra stöttor som var nedslagna i marken. Snart skulle trappstegen sjunka ihop och pösa ut och behöva repareras. Varje gång jag kom tillbaka från en simtur eller en runda med utombordaren ned till handelsboden i byn satt han hukad över sina evinnerliga trappsteg, eller också såg jag honom uppflugen på en stege i färd med att måla huset, eller hörde hans motorsåg gräla med sig själv i garaget ännu högre upp vid vägen. Pappa betraktade gäster som plågoris som ständigt måste roas. Kvällens utflykt var just en sådan plikt, men pojkarna, våra gästers söner, uppfattade inte den glädjelösa stämningen utan tyckte det var spännande att vara uppe så sent. De hade sprungit i förväg ned till vattnet, medan jag lydigt stod kvar hos pappa, som smekte trappstegen med ficklampan. Pojkarna störtade ut 15
till bryggnocken med fötterna klampande i plankorna. Old Boy gjorde en ansats att följa efter dem men kom sedan tillbaka för att valla oss med sig. Nu hotade Kevin att knuffa sin lillebror i vattnet. Skrik, flåsningar, handgemäng som upphörde och följdes av ljuden från två pojkar som bara fanns till. När pappa och jag fortsatte ut till bryggan slant strålen från ficklampan ned i vattnet, där den skrämde i väg ett stim mörtar och lyste upp sandräfflor. Motorbåten som låg förtöjd vid kortänden av den L-formade bryggan var stor och imponerande. Det fanns två kapell på den. Det ena var kvadratiskt med rundade hörn och täckte de två stolarna framtill, det andra var en mindre, perfekt rektangel som skyddade den skålade sittbrunnen akter om motorn. Själva motorn låg och dunstade bensin under de båda träluckorna med kromlister. Presenningarna luktade förtroget gammal disktrasa när jag knöt upp stropparna och vek ihop dem. Varken pappa eller jag rörde oss särskilt elegant ombord, han för att han inte kunde simma, jag för att jag var rädd för allting. Pappas ständiga särmärke var cigarren som han höll i ett bett mellan små tobaksfläckiga tänder. Eftersom han mestadels befann sig i luftkonditionerade omgivningar som till exempel ett hus eller ett kontor eller en bil och hade systemet under sin kontroll, såg han till att röken och lukten trängde ut jämntjockt i varje hörn av hans värld och betvang alla i hans närhet. Kanske ville han som skunkarna genomdränka sin familj med skyddande stank. Trots att det var kyligt och jag var klädd i tröja och jacka hade jag bara bermudashorts på mig, så blåsten gav mig gåshud på benen när jag stack flaggstaken på plats i aktern, en patriotisk detalj som var förbjuden efter mörkrets inbrott men som vi behövde för den vita lanternan som lyste från toppen. Hur elektriciteten kunde flöda genom trästången så fort den stacks ned i sin sockel var mig en gåta. Jag vågade inte be pappa om en förklaring av rädsla för att han skulle ge mig en. Skinnsätena var kalla men blev snart varma av kontakten hud mot hud. 16
Att lägga ut från bryggan orsakade alltid stor nervositet (att lägga till var ännu värre). Pappa som i ungdomen varit cowboy i Texas kunde skratta åt tromber och skallerormar, men allt som hörde samman med detta främmande, kalla, bottenlösa och opålitliga element skrämde honom. På huvudet hade han sin löjliga »skepparmössa« (alla hans fritidskläder var löjliga – rena skämtet, faktiskt – precis som om fritid i sig var något man måste förlöjliga). Han stod halvt upprätt bakom ratten. Motorn mullrade på tomgång, sökarljuset i fören svepte runt, glöden i spetsen på hans cigarr blossade. Jag hade vågat mig ut på däck, lossat förtöjningarna, kastat dem ombord och själv hoppat ned i båten. Nu satt jag på huk bakom pappa. Jag höll en lång krokförsedd stång i högsta hugg, en sådan som brukar användas till att öppna de övre fönstren i kvava klassrum. Min uppgift var att knuffa ut oss på säkert avstånd från bryggplatsen innan pappa lade i växeln. Det var väldigt generande. Andra pappor förtöjde sina motorbåtar med en enda lina och backade utan besvär ut från bryggan i en elegant båge, medan deras söner skämtande och skrattande kilade som viga apor över fernissade däck. Så avgick vi. Båten accelererade med sådan kraft att vi trycktes mot ryggstödet. Kevins sjuårige bror Peter satt i aktre sittbrunnen med håret flygande under den fladdrande flaggan och munnen uppspärrad i ett skrik av förtjust skräck, men ljudet drunknade i vindbruset. Han vinkade med en mager arm och klamrade sig med andra handen fast i ett förkromat handtag vid sin sida. Ändå studsade han upp i luften när vi klatschade över någon annans kölvatten. Vårt eget kastades undan från bogen. Den nattmörka vattenytan matades i en obruten bana in under kölen, som slet itu den i långa vita remsor. Längs stranden blänkte ljusen från enstaka hus fram mellan tallarna, lika flyktigt som stjärnorna mellan de drivande molnen på himlen. Vi fräste förbi en ankrad båt med några fiskare och deras ensamma fotogenlykta. En av dem hötte åt oss. Sjön smalnade. Borta på höger sida låg niohålsgolfbanan (jag 17
kunde inte se den, men jag visste att den fanns där) med sitt ruckliga klubbhus och grönmålade korgstolar och hammocken som gungade i gnisslande kedjor. En kväll i månaden gjorde vi middagsframträdande där i opassande kläder, med alltför avmätt och rättfram konversation och cigarren som en stinkande glödgryta till skydd mot den hotande vågen av social utfrysning. Nu hade pappas cigarr slocknat, så han stannade båten för att tända den igen. Vi sjönk ned från vår höga vindpiskade position med gasen strypt så att motorn bara brummade svagt. När avgasröret dök upp ovanför vattenytan pruttade det vulgärt. »Fy sjutton, jag är genomblöt!« tjöt Peter med sin sopran. »Jag fryser ihjäl. Farbror kör verkligen hårt!« »Mer än du tål, unge man?« undrade pappa småskrattande. Han blinkade åt mig. Barnen till gäster (och ibland deras fäder) brukade kallas »unge man«, för pappa kunde aldrig komma ihåg vad de hette. Old Boy som legat med huvudet utstucket runt kanten på vindrutan och kisat mot vinden kom nu glatt fjäskande över dynorna för att få en klapp av husse. Kevin sa där han satt strax bakom pappa: »De där fiskarna var skitförbannade. Det skulle jag också ha blivit om en kille i en stor jäkla motorbåt skrämde bort fisken för mig.« Pappa hajade till och muttrade sedan något om att de inte hade någon anledning… Han var sårad. Jag var chockad av Kevins frimodighet. Vid sådana tillfällen brukade jag få tårar i ögonen av maktlöst medlidande med pappa, denne ofullkomlige despot, denne man som toppred alla människor men bar följderna av det så ömskinnat och tafatt! Tårarna brukade också välla upp när jag måste rätta honom om någon sakuppgift. För det mesta brukade jag försöka slippa undan obehaget och självbelåtet se på medan han hopade sina misstag. Men om han frågade mig rakt på sak brukade jag gripas av exalterad sorg, paniken flaxade mot hörnen i det krympande rummet, och så tyst och sakligt som möjligt gav jag honom det rätta namnet 18
eller årtalet. Jag hade redan då, på femtiotalet, mycket bättre kunskaper än han om saker som kunde dyka upp i samtal. Men kunskap var inte makt. Han var den som hade makten, pengarna och rätten att sitta och läsa tidning hela middagen, medan min styvmor och jag tysta betraktade honom. Han var den som ägde de trettio skräddarsydda kostymerna, de tjugo paren blanka skor och de vita frackskjortorna, slipsarna från Grevinnan Mara och de två Cadillacerna, som stod och väntade på honom i garaget och dröp olja på cementen i form av en svart Saturnus med grått sudd av månar. Det var hans makt som gjorde mig svag och fick mig att betrakta mina kunskaper som blott och bart lejd lärdom, som han kunde stoltsera med på middagsbjudningar (»Fråga den unge mannen här, han läser böcker, så han vet säkert«). Varför tårades då mina ögon när han gjorde bort sig emellanåt? Sörjde jag över att han inte ägde allt, absolut allt, eller över att jag inte ägde något? Kanske kämpade jag mot honom, trots min försagdhet? Ville jag såra honom därför att han inte älskade mig? Inom ett par sekunder hade Kevin ställt allt till rätta genom att fråga pappa hur han trodde hemmalaget i baseball skulle klara sig nästa säsong. Pappa var snart i färd med en omständlig utläggning om namn och poängställning och taktik som inte sa mig ett dugg, om den fina vårträningen och de misslyckade spelarbytena mellan lagen. När Kevin ifrågasatte en uppgift skrattade pappa godmodigt åt pojkens kurage (och misstag) och rättade honom. Jag satt med armen vilande på gummimattan utmed sargen och hakan stödd på armen och tittade ned i det blanka vattnet, som livligt analyserade ljuset från en veranda på avstånd och splittrade upp det okomplicerade skenet i hundra skiftande möjligheter. Basebollpratet fortsatte en stund, medan vi gungade i vårt eget kölvatten som hunnit i fatt oss. Vi drev mot en ö med ett tillbommat sommarpensionat som glimmade vitt som en mal bakom slanka, silvervita björkar. Avgasbluddret steg och sjönk, det lät som en gammal bil med trasig ljuddämpare. Pappa brukade ha 19
svårt att slappna av tillsammans med andra män, men nu hade han och Kevin hittat ett sätt att tala med varandra, och jag lyssnade med ett halvt öra till deras lågmälta mummel – eller rättare sagt till pappas monolog och Kevins instämmande eller protesterande läten. Pappas röst lät som den brukade göra sent om nätterna, tankfull, förtrolig, malande utan paus. Old Boy kände igen den från deras gryningspromenader tillsammans och lade försiktigt nosen mellan tassarna på dynan bredvid pappa. Lille Peter kröp upp på kanten till sittbrunnen och lyssnade till pratet om sport. Till och med han kunde namn och poängresultat och hade ett och annat att säga. När han varit tyst en stund vände jag mig om och fick se att han hade somnat med huvudet bakåtlutat över kanten på dynan och öppen mun. Då och då ryckte det i hans högra hand. Nu hade vi kommit in i det smala sundet som förde till en trängre, kallare förgrening av sjön. Strålkastarna på en bil borrade en tunnel mellan tallarna halvvägs uppför stranden, dök ur sikte och svepte sedan ut över vattnet, som verkade ännu svartare och gropigare i det snabba, skarpa ljusblänket. Jag hade kämpat och rott kors och tvärs över hela sjön. Det var en viss njutning att se hur motorbåten elegant slukade de slitsamma sträckorna, för pappa hade dragit på gas igen och vi satt på nytt uppflugna på vår höga, mullrande tron. Vi passerade en udde där de välklippta gräsmattorna på en större egendom böljade ned från en vit lyxvilla med upplysta, fördragna fönster. Mot kvällningen förra söndagen när jag rott av alla krafter för att ta mig förbi strömdragen runt udden hade jag sett en ung man i seersuckerkostym och en flicka i festklänning. De hade i sakta mak varit på väg uppför sluttningen, han lite före henne, hon svängande överdrivet högt med armarna som om hon varit en marionett. Solen hittade en matt regnbåge i diset ovanför en vattenspridare och gjorde gräset jämngrönt som biljardfilt. Ljuset gav paret långa, imponerande skuggor. Överallt kring mig, på postkontoret där vi hade en box, i 20
handelsboden, på bryggor, på vattenskidor och i segelbåtar roade sig ungdomar med solbränna som av jod och spädbarnsolja, vältränade kroppar och felfria tänder. Ibland gled en segelbåt tvärs över den nedgående solen med det vita seglet fyllt av skuggan från en bredaxlad tonåring. Vid bryggan i byn hände det att jag tittade upp från min utombordare och fick se två unga män gå förbi med bara en strimma hud utan solbränna skymtande under kanten på shortsen. När jag satt och läste i hammocken högt uppe på vår veranda brukade jag höra dem skämta medan de låg och solade på den vita badflotten nedanför. Jag kunde se dem på nära håll vid klubbmiddagarna – pojken med den energiska hakan och de honungsbruna händerna, som i blazer och vita bomullsbyxor drog ut stolen åt sin mor, som hade likadan näsa fast spetsigare, och hår som var lika blont men beslöjat av grått. Hon hörde till de där kvinnorna som gick klädda i marinblått med en ensam brosch av vävt gult och rött guld, som hade blåvita brogue-pumps på de smala fötterna, som körde käcka stationsvagnar, som satt och drack martini på verandor med rottingmöbler och stråmattor och som hade djupare röst än de flesta män. På nära håll luktade de gin, kakaosmör och sjövatten. Ibland satt vi bredvid en sådan kvinna och hennes familj vid något av långborden. Eller också såg jag dem utanför Saksfilialen i någon liten närbelägen stad. De låtsades att de var utleda eller irriterade på sina barns rännande ut och in: »Scott, besvära mig inte med att berätta när du tänker komma hem, du har ändå aldrig hållit ord hittills, det vet du.« Jag såg alltsammans och avundades de sönerna deras föräldrar och de föräldrarna deras söner. Pappa var aldrig solbränd. Han hade enorm mage. Hans glasögon var inte hornbågade eller av genomskinlig rosa plast (de två godtagna stilarna) utan svarta med överstycke av brons. Han drack sällan cocktail. Han betedde sig aldrig som om han stod på en scen, han hade inga intressanta egenheter. Även om min styvmor socialt hade klättrat så högt man kunde i den världen, hade hon gjort det på egen hand. Pappa tog henne 21
aldrig med någonstans. Hon var fri som en gammal ungmö och respektabel som en lagvigd maka. När hon var hos oss i stugan på sommaren glömde hon allt om societeten och hjälpte pappa med hans trappsteg eller husmålning, läste lika mycket som jag, ordnade välsmakande måltider och levde lantliv. En och annan gång tittade någon av hennes eleganta väninnor in på lunch, och plötsligt vibrerade huset av dessa kvinnors energi – deras entusiasm, deras gillande, deras skratt och småprat, en konst lika ädel (och numera lika sällsynt) som intarsia. Pappa brukade le förtjust mot dessa gäster och klappa dem på händerna och servera dem en fingerborg konjak efter deras docksmå luncher. Sedan skumpade de i väg i en skranglig bil, miljonärskor i slitna koftor fulla av katthår. Det enda kännetecknet på deras förfinade uppfostran var den klingande rösten. Pappa var chevaleresk men tråkig. Jag var ännu tråkigare. Jag höll mig hemma och läste så mycket (på min säng, på soffan i vardagsrummet eller på den skuggade bänken vid bryggans landfäste) att jag inte hade fått någon solbränna. Mina kläder var åtminstone de rätta (det hade min syster sett till), men jag kände mig utspökad och finklädd utan att ha någonstans att gå. I motsats till mina avgudar kunde jag inte spela tennis eller baseball eller crawla. Mina idrotter var volleyboll och bordtennis, mitt enda simsätt sidsim. Jag var en omanlig fjolla. Mina händer gestikulerade jämt. När jag gick i åttan hade jag haft en roll i klassens pjäs. Vi bar allihop togor och trampade högtidligt in till tonerna av en platta med Schuberts ofullbordade. Min syster kunde knappt bärga sig tills hon fick rapportera till mig att jag hade varit den ende pojken som inte suttit med benen i kors på golvet i gymnastiksalen, utan hade suttit stödd på ena handen och höften som »Den lille havfrue«. På den tiden fanns det tre populära testfrågor för att se hur maskulin man var, och jag sprack på alla tre: 1) Titta på dina naglar (en flicka sträcker ut fingrarna, en pojke böjer in dem mot sin uppåtvända handflata), 2) Titta upp (en flicka höjer bara på ögonen, en pojke viker hela 22
huvudet bakåt), 3) Tänd en tändsticka (en flicka strycker den bort från sig, en pojke in mot sig – eller kanske var det tvärtom, jag minns inte). Men det fanns mindre diffusa tecken också. En karl lade benen i kors med ena vristen på knät. En fjolla vek ena benet över det andra. En karl babblade aldrig ivrigt, han antingen teg eller deklarerade högt och ljudligt sin åsikt. Jag kunde inte svära rätt: jag sa alltid sjutton i stället för jävlar, och jag visste inte var jag skulle placera fan och helvete i en mening. Pappa var bara lite grann omanlig. Han lade benen i kors på fel sätt. Han var för petigt noggrann med naglarna (han hade en välförsedd manikyrväska). Han tyckte om klassisk musik, han var ingen öppen och lättsam kille, men annars höll han måttet: han var inte rädd för att slåss, han var en stark, duktig idrottsman, det var inte mycket som skrämde honom, han fick våldsamma vredesutbrott, han kunde svära rätt, han hävdade sig oförtröttligt, och han hade en spelares förmåga att hålla god min om han förlorade pengar. Han kunde förlora massor på en dålig affär och gå sin väg med ett leende och en axelryckning. Kevin var det slags son som skulle ha tilltalat pappa mer än jag gjorde. Han var kapten för ett baseballag i pojkserien. Han uppförde sig väl, men det berodde på fostran, inte på försagdhet. Ingen ironi, inga självbelåtna smil, inga attacker av längtan eller fantasiutflykter förde honom bort från nuet. Han hade inte uppfunnit ett annat liv, det här tycktes duga gott. Trots att han bara var tolv år sjöd han redan av driften att tävla, att bli uppmärksammad, att få rätt, att vinna, att få andra att foga sig efter hans vilja. Jag tyckte han var ganska skrämmande och riktigt sexig (de två egenskaperna verkade sammanlänkade). Eftersom jag var tre år äldre väntade han sig säkert att jag skulle vara längre kommen i det mesta, och den där första natten i båten teg jag för att inte göra honom besviken. Jag ville att han skulle tycka om mig. Även om Kevin var lite kaxig var han inte struntförnäm som de där pojkarna på klubben. Han var inte välvårdad, och jag 23
tror inte han tänkte på sådana saker. Han hade inte börjat gå ut med flickor än, och han gick med ostrukna kläder tagna direkt ur torktumlaren, tills de var smutsiga och hans mor slängde dem i tvättmaskinen igen. Han tittade fortfarande på tecknade filmer i teve innan han åt tidig kvällsmat, och när han blev sömnig lutade han sig mot sin pappa och klippte med ögonen utan att se något. Hans sjuårige bror Peter var en nervös pojke som var överspänt angelägen att likna Kevin. Medan pappa röt kommandon gjorde Kevin och Peter och jag fast motorbåten vid bryggan och satte på kapellen. Vi klättrade uppför trappan med Old Boy i förväg som en oljad blixt, innan han kom rusande tillbaka för att skynda på pappa. Huset strålade av ljus. Kevins föräldrar hade kört bort mig från mitt rum på övervåningen, där jag veckan före hade läst Döden i Venedig och frossat i historien om en ädel vuxen som hade gått i döden av kärlek till en likgiltig pojke i min ålder. Sådan makt var det jag ville ha över en äldre man. Jag fick upp ögonen för att det fanns en oändligt stor värld där det hände saker och människor förändrades, tog risker – och än viktigare, tog notis och engagerade sig: en värld som var så känslig, alldeles som en flygel, att ett enda steg eller ord kunde få de spända strängarna att vibrera. Eftersom huset var byggt på en mycket brant höjd låg källarvåningen inte under mark, även om murarna av slaggsten faktiskt luktade fuktig mylla. Det fanns bara två rum i källaren. Det ena var en gillestuga med halvcirkelformad bar av glasblock, som kunde belysas inifrån av en röd, en grön och en orangegul glödlampa (den blå var utbränd). Det andra rummet var långt och kalt. I väggen som vette mot sjön var två breda fönster infattade. Vanligtvis stod det ett pingpongbord där, med grönt nät som aldrig var riktigt spänt. Under taklampan brukade pappa göra utfall efter bollen och svära och skrika och smasha eller sträcka sig ända fram till nätkanten för att varsamt peta över bollen till fiendens planhalva (hans motståndare var ofrånkomligen »fienden« som utmanade hans 24
uthållighet, kraft och skicklighet). Så fort min syster elitidrottaren kom på besök till stugan kunde hon utöva denna intressanta makt över pappa, medan min styvmor och jag satt där uppe och läste, hopkurade framför brasan tillsammans med perserkattan Herr Pogner (uppkallad efter min cembalolärare). Hon låg och slumrade med tassarna indragna under bröstet, men öronen som var så tunna att ljuset sken igenom knyckte och spetsades oberoende av varandra vid varje »Jäklar!« eller »Bollsatan!« eller »Såja, min unga dam, där åkte du på pumpen« som kom svävande upp genom varmluftventilema i golvet. Min systers mera lågmälta men förtjusta förebråelser (»Snälla pappa« eller »Men pappa då«) bevärdigades inte med minsta sprittning i kattens öron. Min styvmor var aldrig så djupt försjunken i sin Taylor Caldwell eller Jane Austen (hon var obotlig, planlös bokslukare) att hon inte uppfattade när det var dags att skynda till köket för att till den obligatoriske trötte men leende segraren överräcka hans skål med persikoglass och en kartong grahamschokladkex, som pappa helst åt med en klick kallt smör på. I kväll skulle det inte bli någon match. De vuxna satt kring den öppna spisen och smuttade på whiskygroggar. Nere i källaren hade bordet fått lämna plats för tre tältsängar åt oss pojkar. Kevins föräldrar skickade sina söner i säng, men jag fick lov att stanna uppe en halvtimma till. Jag fick till och med en svag whiskygrogg, trots att min styvmor muttrade: »Han skulle säkert hellre vilja ha apelsinjuice.« »För tusan«, sa pappa leende, »grabben är ju stora karln.« Jag kände mig tacksam över denna sällsynta demonstration av kamratlighet, så för att göra honom glad höll jag tyst och nickade i ett kör åt det som de andra sade. Kevins föräldrar liknade inte några andra vuxna som jag hade träffat, särskilt inte hans mor. Båda var irländare, hon av födsel, han av härstamning. Han drack tills han blev berusad och blank i ögonen och skrattade åt allt i största allmänhet. Han hade stiligt ansikte i förening med alltför fet kroppshydda, svart hår som 25
spretade upp i en virvel vid slutet av hans prydliga bena, breda röda händer som vitnade över knogarna när han tog upp något (till exempel ett whiskyglas) och var ömt ironisk mot sin hustru, som om han varit en lättjefull drömmare som väckts till handling av detta energiknippe. Hon sa jävlar och helvete och drack whisky och hade två stämningslägen – ilska (hon skrek jämt åt Kevin) och spelad ilska, ett slags vädjande intensivt puttrande, Sviken Dygd: »Jaha, var så god, ge dig i väg då«, retligt och undergivet, eller också: »Det är klart att du ska dricka ett glas till.« Allt detta var ren teater och avsett att uppfattas som sådan. Hon hade »temperament« därför att hon var irländska och skolad operasångerska. Kom hon in i ett rum och hittade Kevins T-shirt slarvigt kastad i en stol började hon vråla: »Kevin O’Malley Cork, kom hit, och det i rödaste rappet!« Ingenting kunde lägga band på dessa utbrott, inte ens vetskapen att Kevin befann sig utom hörhåll. Hennes armar styvnade, de knutna händerna pressades in i de smala låren och knölade till klänningen, näsan bleknade och det tunna matt tegelröda håret tycktes resa sig i förfäran och blotta ännu mer av hennes huvudsvål. Tack vare hennes sångskolning trängde rösten ut i varje vrå av huset och väckte en surrande altklingande resonans i det runda mässingsbordet från Marocko. På morgnarna kedjerökte hon, drack kaffe och satt och hängde i en sidenrock som framhävde hennes beniga kropp. Med sitt osminkade fräkniga ansikte uppstickande ur denna glatta röda lyster gav hon intryck av att vara en arg ung man som tvingats spela parodi på kvinna i något skämtsamt upptåg. Detta par med sin sprit och sina cigaretter och skälmska sporadiska smågruff föreföll »tarvliga« i min styvmors ögon. Eller rättare sagt tyckte hon att kvinnan var tarvlig (män kan inte vara tarvliga). Pappa konstaterade efteråt att mannen inte var »stadgad« (deras förmögenhet var långt ifrån säkrad). Visserligen bodde de i en lyxvilla med swimmingpool och antika möbler, men den var hyrd, och säkert möblerna också. 26
Mr och mrs Cork var båda »strebrar«, han klättrade i affärsvärlden, hon på den sociala stegen. Jag tyckte att de var fascinerande falskspelare. Särskilt beundrade jag hur väl Kevins mor, som så uppenbart var bohem, söp som en katt och gärna levde rövare, hade tonat ned sitt översvallande utspel till den grad att hon lyckats bli inbjuden till ett par exklusiva bjudningar i Damklubbens regi (däremot inte till Steinwaysällskapets – steinwayarna låtsades att de inte var något annat än några damer som då och då träffades för att spela »Mister Haydns« symfonier fyrhändigt, trots att sällskapet i själva verket var kronan på den sociala rangstegen). I sin strävan att nå sådana höjder hade mrs Cork mot slutet av veckan hos oss dämpat sina jävlar och helvete till järnvägar och helsefyr. Jag kunde inte låta bli att beundra hennes förmåga att låtsas bli chockerad över de oskyldiga oanständigheter som min styvmor tyckte var så spännande. Jag var säker på att mrs Cork hade haft ihop det med riktigt vilda typer, till och med ogifta par – det var något jag kände på mig bara. När jag tog henne med ut i motorbåten ensam en dag pratade vi glatt och uppsluppet om opera. Vi stängde av motorn och lät båten driva. Jag slappnade av och blev nästan feminint livlig. Hon slappnade också av och blev grövre i munnen. »Hör du, grabben min«, lovade hon på sin breda irländska, »har du lust att höra fin sång, så ska jag spela mina plattor med John McCormack för dig, du kommer att lipa så in i helvete så ögonen fan i mig halkar ur hålorna. Han sjunger ›Lucevan le stelle‹ så det kommer att isa i ballarna på dig.« Jag tjöt av förtjusning – vi var sammansvurna som råkat lida skeppsbrott tillsammans här i en värld av själar som saknade förmåga att hänföras. Jag drömde om att rymma och bli stor sångare. Jag vandrade genom skogen och prövade rösten. Den här kvällen hade vi ännu inte befäst vårt förbund, men jag visste redan var jag hade henne. Ödet hade inte lett hennes väg till La Scala utan till denna lilla amerikanska håla som hustru till en gemytlig, fetlagd affärsjurist. Nu var hennes uppgift att smila 27
in sig hos folk som kunde hjälpa hennes man i karriären. Hon behöll bara lagom mycket irländsk dialekt och temperament för att framstå som »original«. Original – konventionella kvinnor med smärre excentriska egenheter – hade en uppburen ställning i vår värld, vilket mrs Cork utan tvivel hade lagt märke till. Men vad som undgått henne var att originalen utan undantag var gamla, rika och försedda med stamtavlor. Nykomlingar, och särskilt sådana med blygsamma tillgångar, förväntades bilda en attraktiv men anonym balettrupp bakom våra få galna divor. »Dags för sängen, unge man«, sa pappa till slut. I källaren klädde jag av mig i det kulörta ljuset från glasbaren och med bara T-shirt och troskalsonger på mig skyndade jag in i den mörka sovsalen och slank ned i sängen. Så nära sjön är nätterna kalla till och med i juli. Sängen var bäddad med två tjocka filtar som hade legat ute till vädring hela dagen och luktade tallbarr. Jag lyssnade på de vuxna. Värmekanalerna av plåt förmedlade ljud bättre än de ledde varmluft. Deras samtal som verkat så livligt och otvunget så länge jag var med lät nu krystat och haltande. Massor av konstlade skratt, pauser som blev allt längre. Till slut sa alla god natt och begav sig upp på andra våningen. Ytterligare fem minuter med pipande rör, spolande toaletter och tassande fötter. Så följde långa mumlade överläggningar i sängen hos vardera paret. Sedan blev det tyst. »Är du vaken än?« ropade Kevin från sin säng. »Ja«, sa jag. I mörkret kunde jag inte se honom, men jag förstod att hans säng var den som stod längst bort, för Peter sov ljudligt på sängen i mitten. »Hur gammal är du?« undrade Kevin. »Femton. Och du?« »Tolv. Har du gjort det med tjejer nån gång?« »Javisst«, sa jag. Jag visste att jag alltid kunde berätta för honom om den svarta horan som jag hade varit hos. »Har du?« »Nä. Inte än.« Paus. »Man måste visst värma upp dem.« »Det är riktigt.« 28
»Hur gör man?« Jag hade läst en äktenskapshandledning: »Jo, man dämpar belysningen och kysser dem en lång stund först.« »Med kläderna på?« »Ja så klart. Sen tar man av dem på överkroppen och klämmer dem på brösten. Fast väldigt försiktigt. Man får inte ta hårt – det gillar de inte.« »Klämmer tjejerna på kuken?« »Normalt inte. En äldre erfaren kvinna kan tänkas göra det.« »Har du vart med nån äldre kvinna?« »En gång.« »Är de inte lite feta och slappa?« »Min väninna var vacker«, sa jag, förolämpad å min fantasidams vägnar. »Är det verkligen vått och halt inne i hålet? Det var en kille som sa att det kändes som våt lever i en mjölkflaska.« »Bara om det romantiska förspelet har hållit på tillräckligt länge.« »Hur länge är det?« »En timma.« Nu följde en stunds eftertänksam tystnad. »Du vet, killarna hemma? Killarna där jag bor?« »Ja?« sa jag. »Vi brukar rövknulla varandra. Har du vart med om det?« »Javisst.« »Va?« »Javisst«, sa jag. »Du har förstås växt ifrån det nu.« »Nja, jo, men när man inte har några tjejer…« Jag kände mig som en forskare måste känna sig när han vet att han står inför det avgörande experimentet i sin karriär: lugn utanpå, jublande inombords, redan förberedd på att tåla en besvikelse. »Vi kan försöka nu.« Paus. »Om du har lust.« Så fort jag fått orden över läpparna var jag säker på att han inte skulle komma till min säng. 29
Han hade hittat något fel på mig, han tyckte jag var en fjolla, jag borde ha sagt »Stämmer« i stället för »Det är riktigt«. »Har du nån smörja?« frågade han. »Vad då?« »Du vet, vaselin eller nåt sånt?« »Nej, men det behöver vi inte. Spott« – jag hade så när sagt »duger«, men karlar säger »funkar«. Min penis var styv men plågsamt nedåtböjd i troskalsongerna. Jag befriade den och stoppade upp ollonet under resårbandet. »Nä, man måste ha vaselin.« Även om jag var expert på riktiga knull, skulle tydligen Kevin stå för expertisen på rövknull. »Jamen, vi kan försöka med spott.« »Jag vet inte. Fast okej då.« Han lät liten på rösten och torr i munnen. Jag såg honom komma mot mig. Han hade också troskalsonger som verkade skimra i mörkret. Nu var han naken på överkroppen, men han hade haft T-shirt på sig under hela spelsäsongen, så hans bröst och överarmar var bleka, och hans spöklikt skimrande tröja eggade mig, för den påminde mig om att han var lagkapten. Vi drog av oss kalsongerna. Jag öppnade min famn för Kevin och blundade. Han sa: »Det är kallare än en häxpatta.« Jag låg på sidan vänd mot honom, och han gled ned bredvid mig. Hans andedräkt luktade mjölk. Hans händer och fötter var kalla. Den undre armen höll jag inklämd under mig, men med den övre klappade jag honom nervöst på ryggen. Hans rygg och bröst och ben var silkeslena och hårlösa, även om jag kunde se en dunig tofs i armhålan när han lyfte armen för att klappa mig till svar. Under huden hade han fortfarande en tunn kudde av barnhull. Under hullet kände jag de hårda, rundade musklerna. Han stack ned handen under filtarna och fattade om min penis, och jag fattade om hans. »Har du hållit dem ihop i handen nån gång?« undrade han. »Nej«, sa jag. »Visa mig.« »Först spottar man i handen så den blir riktigt våt. Ser du? 30