ge Geor rd e h T wa ell A w r O 2012
GAVA SHRESTHA
B
Ur förordet PETER ZUCKERMAN är amerikansk journalist och författare. Han har tilldelats en rad priser för sitt arbete, bland annat de prestigefyllda Livingston Award och National Journalism Award. AMANDA PA D OA N är klättrare och alpinhistoriker. Hon har studerat litteratur vid Harvard och skriver om klättring för en rad publikationer. Hennes vän, Karim Meherban, var en av dem som omkom i katastrofen på K2 2008.
När elva klättrare omkom på världens farligaste berg K2 i augusti 2008, överlevde två sherpor katastrofen. Sherpor är de lokala klättrare som gör det möjligt för västerländska klättrare att överhuvudtaget ha en chans att ta sig upp på Himalayas högsta toppar. De har länge varit hjältar i det fördolda, men här ger Amanda Padoan och Peter Zuckerman dem röst och historia. Vi får följa sherporna Chhiring Dorje Sherpas och Pasang Lamas livshistorier, från deras byar högt upp i Himalaya, till slummen i Katmandu, över glaciärerna i Pakistan till baslägret på K2. När katastrofen är ett faktum finner Chirring sin kollega Pasang strandsatt, utan yxa, på en isvägg där han väntar på att dö. Den räddningsaktion som följer har kommit att bli legendarisk.
BEGRAVDA I HIMLEN
ed
dm elöna
”Många redogörelser för bergsbestigningar beskriver en dödsföraktande klättring uppför fasta rep. Men hur hamnade de där repen där? Vilka genomförde räddningsinsatserna? När ens liv hänger på att en knop håller, kanske man vill veta vem som slog den.”
A M A N D A PA D O A N
S
yrebristen gjorde att Chhiring inte kunde tänka klart. Hunger och
utmattning hade knäckt hans kropp. När han öppnade munnen frös tungan, när han flämtade efter luft sved den
B E G R AV D A I HIMLEN
fuktfria luften i strupen och piskade mot ögonen. Chhiring kände sig som en robot. Han frös och var alltför trött för att tänka på vad han hade offrat för att komma till K2. Sherpaklättraren, som hade bestigit Everest tio gånger, hade varit helt uppfylld av K2 i flera årtionden. K2 som är en betydligt svårare topp än Everest är en av de mest pre-
EN EXTRAORDINÄR
stigefyllda troféerna inom höghöjds-
B E R ÄT T E L S E O M K 2 : s
iväg trots sin hustrus tårar. Trots att
DÖDLIGASTE DAG
hans far hade tjänat på fyrtio år. Trots
klättringen. Chhiring hade givit sig klättringen kostade mer pengar än att hans buddhistiska lama hade varskulle tolerera att han klättrade upp till toppen. Chhiring hade tagit sig upp till top-
PETER ZUCKERMAN
A M A N D A PA D O A N
OMSLAGSFOTO © GALEN ROWELL / CORBIS
PETER ZUCKERMAN
nat honom att K2:s gudinna aldrig
Begravda i himlen är både en gastkramande äventyrsberättelse och en inblick i sherpornas vardag och kultur. Boken skildrar ett av klättringshistoriens mest dramatiska dygn från ett helt nytt perspektiv.
OMSLAGSDESIGN PETE GARCEAU
Ur boken
pen på K2 den kvällen utan att ha använt syrgas, vilket innebar att han nu ingick i en elitgrupp av de mest framgångsrika klättrarna, men nedstigningen gick inte som planerat. Han hade drömt om denna bedrift, en hjältes mottagande och till och med berömmelse. Nu kvittade allt sådant lika. Chhiring hade hustru, två döttrar, en blomstrande rörelse och dryga tiotalet släktingar som var beroende av
www.icabokforlag.se
Begravda i himlen_skyddsomslag_514x231mm.indd 1
honom. Det enda han ville var att ta sig hem. Vid liv.
2013-01-10 10:39
BEGRAVDA I HIMLEN ▲ ▲ ▲
PETER ZUCKERMAN och AMANDA PADOAN
Översättning: ULF GYLLENHAK
Prolog Dödszonen Bottleneckpassagen på K2, Pakistan Dödszonen: ungefär 8 230 meter över havet
Hängande längs en klippvägg med en isyxa som det enda skyddet mot döden svängde en sherpaklättrare vid namn Chhiring Dorje till vänster. Ett väldigt isblock lösgjorde sig högre upp och vräkte sig ner mot honom. Det var lika stort som ett kylskåp. Den inre delen av isblocket träffade berget och satte blocket i rotation. Det dundrade förbi, snuddade vid hans axel och försvann sedan. Dunk. Det träffade något längre ner och krossades. Berget skakade till av nedslaget. Ett stoftmoln steg upp i en pelare. Det var den 1 augusti 2008 ungefär klockan tolv på natten och Chhiring hade bara en högst ungefärlig uppfattning om var han befann sig: vid eller nästan framme vid Bottleneckpassagen på K2, den dödligaste sträckan på detta oerhört farliga berg. På ungefär samma höjd som marschhöjden för en Boeing 737 sträckte passagen ut sig framför honom i mörkret nedanför. I ljuset från stjärnorna verkade passagen sakna botten medan slöjor av dimma slingrade sig ner i avgrunden. Högre upp hängde en läpp av is ut över passagen likt en vågkam på väg in mot stranden. Syrebristen gjorde att Chhiring inte kunde tänka klart. Hunger och utmatt-
14 ▲
BEGRAVDA I HIMLEN
ning hade knäckt hans kropp. När han öppnade munnen frös tungan, när han flämtade efter luft sved den fuktfria luften i strupen och piskade mot ögonen. Chhiring kände sig som en robot. Han frös och var alltför trött för att tänka på vad han hade offrat för att komma till K2. Sherpaklättraren, som hade bestigit Everest tio gånger, hade varit helt uppfylld av K2 i flera årtionden. K2 som är en betydligt svårare topp än Everest är en av de mest prestigefyllda troféerna inom höghöjdsklättring. Chhiring hade givit sig iväg trots sin hustrus tårar. Trots att klättringen kostade mer pengar än hans far hade tjänat på fyrtio år. Trots att hans buddhistiska lama hade varnat honom att K2:s gudinna aldrig skulle tolerera att han klättrade upp till toppen. Chhiring hade tagit sig upp till toppen på K2 den kvällen utan att ha använt syrgas, vilket innebar att han nu ingick i en elitgrupp av de mest framgångsrika klättrarna, men nedstigningen gick inte som planerat. Han hade drömt om denna bedrift, en hjältes mottagande och till och med berömmelse. Nu kvittade allt sådant lika. Chhiring hade hustru, två döttrar, en blomstrande rörelse och dryga tiotalet släktingar som var beroende av honom. Det enda han ville var att ta sig hem. Vid liv. I normala fall var nedstigningen säkrare. Klättrare tar sig oftast ner under den tidiga eftermiddagen när det är varmare och dagsljuset visar vägen. De firar sig ner och hoppar i språng längs isen medan de hänger i ett fast rep för att kunna kontrollera hastigheten. I lavinbenägna områden runt Bottleneckpassagen tar sig klättrarna ner så snabbt som möjligt. Detta minskar tidsåtgången vid detta farliga avsnitt och minimerar risken att bli begravd. Chhiring hade planerat att ta sig ner snabbt. Han var beroende av det. Nu var det mörkt och det fanns inget månsken. De fasta repen hade försvunnit, avskurna av fallande is. Utan något rep att gripa tag i kunde Chhiring bara hejda ett eventuellt fall med hjälp av sin yxa. Och mer än ett liv stod på spel: ännu en klättrare hängde från hans sele. Mannen som var fäst vid honom ett stycke längre ner var Pasang Lama. Tre timmar tidigare hade Pasang lämnat ifrån sig sin yxa för att hjälpa mer utsatta klättrare. Han hade trott att han kunde överleva utan den. I likhet med
DÖDSZONEN ▲
15
Chhiring hade Pasang tänkt fira sig ner i fasta rep. När repen genom Bottleneckpassagen försvann trodde Pasang att det var dags för honom att dö. Han var utlämnad på nåd och onåd och kunde varken klättra uppåt eller neråt utan hjälp. Varför skulle någon försöka rädda honom? Den klättrare som kopplade ihop sig med Pasang skulle säkerligen också falla ner. Att med hjälp av en isyxa bromsa tyngden av en klättrare som glider neråt längs Bottleneckpassagen är nästan omöjligt. Att stoppa två kroppar är dubbelt så svårt och dubbelt så farligt. Pasang kom fram till att ett räddningsförsök var liktydigt med självmord. Klättrare ska klara sig själva. En normalt funtad, pragmatisk person skulle lämna honom åt sitt öde. Som förväntat hade en sherpa redan gjort det. Pasang utgick från att Chhiring skulle göra samma sak. Chhiring och Pasang ingick i olika grupper. Chhiring hade ingen förpliktelse att hjälpa honom. Men nu hängde Pasang tre meter längre ner, hopkopplad vid Chhirings sele med ett säkerhetsrep. Efter att ha hoppat åt sidan för att undvika isblocket böjde de två männen på huvudet och förhandlade tyst med bergsgudinnan. Hon svarade ett par sekunder senare. Ljudet var elektroniskt, det lät som om någon drog i ett gummiband varefter ljudet förstärktes och förvrängdes. Zoing. Ljudet bara fortsatte och ekade högre, mer utdraget, snabbare, gällt, från vänster, från höger. Klättrarna visste vad det betydde. Isen runt dem kalvade. För varje zoing sökte sig sprickor fram i ett sicksackmönster genom glaciären och strax skulle stora isstycken börja lossna. Om männen kände att ett block var på väg, kunde de hasa sig åt sidan och vrida undan kroppen. Men om de misslyckades med det, kunde de bli träffade. Emellertid skulle förr eller senare ett stycke lika stort som en buss lossna. Och hände det var det inte mycket de kunde göra förutom att be. Chhiring och Pasang var tvungna att ta sig ner innan isen krossade dem. Tjuck. Chhiring hackade in yxan i isen. Tjink. Han sparkade till och tryckte in stegjärn i isen. Han klättrade ner på det viset några meter – tjuck, tjink, tjuck, tjink, tjuck, tjink – och tryckte sig mot sidan så att mannen som hängde nedanför honom kunde röra sig i samma rytm.
16 ▲
BEGRAVDA I HIMLEN
Pasang slog mot den hårda isen med knytnäven och försökte pressa ihop den till en grop där han kunde få grepp med handen. Den grunda och glatta inbuktningen förmådde inte hålla uppe hans vikt. När Pasang sträckte ner benet var han utlämnad åt det säkerhetsrep som kopplade samman honom med Chhiring. Tjink. Pasang sparkade in sina stegjärn och minskade trycket på haken. Tyngden från repet hotade att slita loss Chhiring från bergssidan, men han lyckades klänga sig fast medan de tog sig ner runt utbuktningar, sprickor, stup och utstickande partier. Ibland klättrade han och Pasang sida vid sida, höll varandra i handen och koordinerade sina rörelser. Vid andra tillfällen tog Pasang täten medan Chhiring tog stöd med hjälp av yxan och ansvarade för säkerhetsrepet mellan dem. Stenar och isbitar kom farande ner mot dem och träffade deras hjälmar, men de var halvvägs nere och trodde att de skulle överleva. Natten var vindstilla och det var minus tjugo grader, vilket nästan var varmt för K2. Ljusen från höjdlägret glödde nedanför dem. Varken Chhiring eller Psang trodde att det skulle hända. Ett isstycke träffade Pasang i huvudet. Han vräktes bort från isen och svängde runt likt en piñata. Tyngden från Pasangs kropp gjorde att Chhiring förlorade greppet och for utåt. Männen gled neråt. Chhiring höjde yxan med bägge händerna och slog den hårt in i berget. Eggen vägrade att fastna. Den efterlämnade ett kirurgiskt snitt genom snön. Nu gled de snabbare och Chhiring tryckte bröstet mot yxhuvudet och pressade eggen mot sluttningen. Det hjälpte inte. Chhiring gled ännu snabbare och fortsatte sju meter och därefter tio. Pasang slog mot sluttningen med knytnävarna och försökte få grepp men fingrarna halkade över isen. Männen föll än längre ner i mörkret. Deras skrik, som dämpades av snön, måste ha sökt sig uppför Bottleneck-
DÖDSZONEN ▲
17
passagen vid den sydöstra sidan, men de överlevande där hörde ingenting. De var döva för ljudet av fallande kroppar. De var vilse allihop. De var omtöcknade och hallucinerade och några av dem vandrade omkring planlöst. Andra lyckades ta sig samman tillräckligt mycket för att fatta ett medvetet beslut mellan två svåra val: att friklättra nerför Bottleneckpassagen i mörkret eller bivackera i dödszonen. Gerard McDonnell, som några timmar tidigare hade blivit den förste irländaren som besteg K2, högg ut en grund hylla att sitta på och ett hål för att skydda fötterna. Tålamod skulle inte hindra en lavin, men nu hade han hur som helst en plats att sitta på i väntan på att det skulle bli morgon. En annan klättrare, en italienare vid namn Marco Confortola, tryckte in sig bredvid honom. För att hålla sig vakna tvingade de sig att sjunga. Med hesa röster kraxade männen fram de sånger de mindes, vad som helst för att undvika att dö i sömnen. Tidigare hade en fransk klättrare, Hugues d’Aubarède, via satellittelefon lovat sin flickvän att han aldrig skulle lämna henne mer: ”Jag är klar med det här nu. Så här dags nästa år kommer vi att sitta på stranden i stället.” Den kvällen gled han nerför Bottleneckpassagen mot sin död. Hans pakistanske höghöjdsbärare, Karim Meherban, gick vilse och kom fram till krönet på den glaciär som tornar upp sig ovanför Bottleneckpassagen. Han sjönk ihop och väntade på att frysa ihjäl. Längre ner hade en norsk nygift kvinna just förlorat sin man under flera ton is. Den här klättringen hade varit deras smekmånad. Nu arbetade hon sig mödosamt nerför berget utan honom. Många av alpinisterna betraktade sig som de bästa i världen. De kom från Frankrike, Holland, Italien, Irland, Nepal, Norge, Pakistan, Serbien, Sydkorea, Spanien, Sverige och USA. Några hade riskerat allt för att klättra uppför K2. Deras klättring hade utvecklats till en katastrof. Dödssiffrorna var skrämmande: på tjugosju timmar hade elva klättrare dött i den mest omfattande katastrofen i K2:s historia. Vad hade gått fel? Varför hade klättrarna fortsatt uppåt när de visste att de
18 ▲
BEGRAVDA I HIMLEN
aldrig skulle hinna ner före skymningen? Hur hade de lyckats begå så många enkla misstag, som att inte ta med sig tillräckligt mycket rep? Historien blev oerhört uppmärksammad internationellt och återgavs på förstasidan i New York Times, National Geographic Adventure, Outside och i över tusen andra publikationer. Den rikoschetterade runt i bloggosfären och gav upphov till spekulationer, dokumentärer, en teaterpjäs, memoarer och soffprogram. Några menade att klättringen var ett utslag av hybris, ett slöseri med liv som en följd av manschauvinism eller galenskap: spänningssökare som gick för långt i sina försök att bli uppmärksammade för att få sponsring från storföretagen, dårfinkar som klättrade i en sista uppvisning av flykt, omedvetna västerlänningar som utnyttjade utfattiga nepaleser och pakistanier för att bli berömda, massmedierna som exploaterade dödsfallen för att sälja tidningar och produkter, nyfikna åskådare som intresserade sig för katastrofen på grund av dess underhållningsvärde. ”Vill du riskera ditt liv?” hette det i ett svar till en av artiklarna i New York Times. ”Då tycker jag att du ska göra det för att tjäna ditt land, eller hjälpa din familj eller din hembygd. Men att klättra uppför K2 eller Everest är ett själviskt jippo som inte tjänar något till.” ”Vad då hjältar?” fnyste en annan, ”... de där sjukligt självupptagna typerna borde hålla sig borta från bergen.” Andra människor tolkade in mod i det hela: utforskare som mätte sina krafter med naturens obeveklighet, förlorade själar som accepterade alla risker för att finna en mening i en tom värld. ”Att klättra kan utvidga uppfattningen om människans möjligheter för oss alla”, lydde ett brev till tidningarna från Phil Powers, ordförande för American Alpine Club. I ett annat brev parafraserades Teddy Roosevelt: ”Det är mycket bättre att våga det som är riskabelt, att vinna ärorika segrar, även om misslyckandet också finns med i bilden, än att vara en av de stackars själar som varken njuter eller lider eftersom de uppehåller sig i en grå skymning utan såväl seger som nederlag.”
DÖDSZONEN ▲
19
Andra ställde den grundläggande frågan: Vad gör män och kvinnor när de befinner sig högst uppe på ett berg och dör? Och varför tar en del människor sådana risker? Innan de fångades uppe på bergstoppen, före dödsfallen och begravningarna, före räddningarna och återföreningarna, före handgemängen och vänskaperna, före beskyllningarna och försoningarna – hade allt framstått som perfekt. Utrustningen hade kontrollerats och kontrollerats på nytt, lederna hade gåtts igenom, vädret hade varit samarbetsvilligt och grupperna hade varit intakta. Ögonblicket de hade tillbringat så mycket tid och utbildning och pengar för att nå fram till – dagen på toppen – hade äntligen infunnit sig. De skulle besegra K2, stå på toppen av jordens mest våldsamma berg, skrika av triumf, veckla ut sina flaggor och ringa till sina älskade. Men medan Chhiring och Pasang föll ner i mörkret måste de ha frågat sig: Hur gick det här till?
ge Geor rd e h T wa ell A w r O 2012
GAVA SHRESTHA
B
Ur förordet PETER ZUCKERMAN är amerikansk journalist och författare. Han har tilldelats en rad priser för sitt arbete, bland annat de prestigefyllda Livingston Award och National Journalism Award. AMANDA PA D OA N är klättrare och alpinhistoriker. Hon har studerat litteratur vid Harvard och skriver om klättring för en rad publikationer. Hennes vän, Karim Meherban, var en av dem som omkom i katastrofen på K2 2008.
När elva klättrare omkom på världens farligaste berg K2 i augusti 2008, överlevde två sherpor katastrofen. Sherpor är de lokala klättrare som gör det möjligt för västerländska klättrare att överhuvudtaget ha en chans att ta sig upp på Himalayas högsta toppar. De har länge varit hjältar i det fördolda, men här ger Amanda Padoan och Peter Zuckerman dem röst och historia. Vi får följa sherporna Chhiring Dorje Sherpas och Pasang Lamas livshistorier, från deras byar högt upp i Himalaya, till slummen i Katmandu, över glaciärerna i Pakistan till baslägret på K2. När katastrofen är ett faktum finner Chirring sin kollega Pasang strandsatt, utan yxa, på en isvägg där han väntar på att dö. Den räddningsaktion som följer har kommit att bli legendarisk.
BEGRAVDA I HIMLEN
ed
dm elöna
”Många redogörelser för bergsbestigningar beskriver en dödsföraktande klättring uppför fasta rep. Men hur hamnade de där repen där? Vilka genomförde räddningsinsatserna? När ens liv hänger på att en knop håller, kanske man vill veta vem som slog den.”
A M A N D A PA D O A N
S
yrebristen gjorde att Chhiring inte kunde tänka klart. Hunger och
utmattning hade knäckt hans kropp. När han öppnade munnen frös tungan, när han flämtade efter luft sved den
B E G R AV D A I HIMLEN
fuktfria luften i strupen och piskade mot ögonen. Chhiring kände sig som en robot. Han frös och var alltför trött för att tänka på vad han hade offrat för att komma till K2. Sherpaklättraren, som hade bestigit Everest tio gånger, hade varit helt uppfylld av K2 i flera årtionden. K2 som är en betydligt svårare topp än Everest är en av de mest pre-
EN EXTRAORDINÄR
stigefyllda troféerna inom höghöjds-
B E R ÄT T E L S E O M K 2 : s
iväg trots sin hustrus tårar. Trots att
DÖDLIGASTE DAG
hans far hade tjänat på fyrtio år. Trots
klättringen. Chhiring hade givit sig klättringen kostade mer pengar än att hans buddhistiska lama hade varskulle tolerera att han klättrade upp till toppen. Chhiring hade tagit sig upp till top-
PETER ZUCKERMAN
A M A N D A PA D O A N
OMSLAGSFOTO © GALEN ROWELL / CORBIS
PETER ZUCKERMAN
nat honom att K2:s gudinna aldrig
Begravda i himlen är både en gastkramande äventyrsberättelse och en inblick i sherpornas vardag och kultur. Boken skildrar ett av klättringshistoriens mest dramatiska dygn från ett helt nytt perspektiv.
OMSLAGSDESIGN PETE GARCEAU
Ur boken
pen på K2 den kvällen utan att ha använt syrgas, vilket innebar att han nu ingick i en elitgrupp av de mest framgångsrika klättrarna, men nedstigningen gick inte som planerat. Han hade drömt om denna bedrift, en hjältes mottagande och till och med berömmelse. Nu kvittade allt sådant lika. Chhiring hade hustru, två döttrar, en blomstrande rörelse och dryga tiotalet släktingar som var beroende av
www.icabokforlag.se
Begravda i himlen_skyddsomslag_514x231mm.indd 1
honom. Det enda han ville var att ta sig hem. Vid liv.
2013-01-10 10:39