9789175770024

Nyckeln till det fรถrflutna

Nyckeln till det fรถrflutna Anna Keiler

Nyckeln till det förflutna Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Anna Keiler www.annakeiler.com © Omslagsfoto: Dreamstime.com Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2013 ISBN: 978-91-7577-002-4

Till min mamma Inger Elisabeth, som liksom Elisabeth i berättelsen gick bort fÜr tidigt.

Författarens anmärkning

Alla karaktärer i boken är fiktiva. Om de påminner om någon verklig person är det en ren slump. Ekebygården finns inte i verkligheten, men jag har hämtat inspiration till den från en hästgård som jag jobbade på i min ungdom.

Alla platser i Falun finns i verkligheten, men i vissa fall har jag tagit mig friheter med miljöbeskrivningarna. Jag hoppas att mina läsare har överseende med det, och även med eventuella faktafel!

Prolog

Dalarna, augusti 1943

H

on hade en enkel biljett till Göteborg med avresa påföljande dag, och om det hade hjälpt att riva sönder den i småbitar för att slippa resa, så hade hon gjort det. Men hon var helt övertygad om att hon, med eller utan biljett, skulle tvingas ombord på tåget som avgick från Falun om exakt – hon kastade en blick mot moraklockan – nitton timmar och tjugotre minuter. Hennes föräldrar hade inte gjort någon hemlighet av varför hon måste lämna Ekeby Prästgård. Hon älskade en man som inte var hälften så respektabel som de önskade. Och hon hade dragit skam och vanära över familjen. I ett försök att upprätthålla familjens goda anseende skickade hennes far nu iväg henne för att gifta sig med en annan. Denne man var mycket rik, och hennes far betraktade rik som en synonym till respektabel. Hon hade aldrig träffat den rika göteborgaren, och hade ingen önskan om att göra det heller, än mindre att gifta sig med honom om han så ägde hela Göteborg.

För hon hade redan valt man, även om andra ansåg valet felaktigt.

Ikväll skulle hon träffa sin älskade i största hemlighet, men lika mycket som hon såg fram emot mötet fasade hon för avskedet.

Kofferten var bara till hälften packad, som en svag protest, men mer än så vågade hon inte trotsa sin far. Hon var fortfarande svag efter den långa sjukhusvistelsen, och hur som helst skulle det 9

inte tjäna något till att protestera. Likt en marionettdocka var hon tvungen att följa sin fars minsta vink.

Med en klump i bröstet tittade hon ut genom det spröjsade fönstret i väntan på att hennes älskade skulle komma. Sin finaste klänning i vit satin hade hon på sig, trots att han förmodligen inte såg någon skillnad på hennes dyraste och billigaste klädesplagg.

Regnet strilade ner längs fönsterrutan och gjorde utsikten lika suddig som framtiden tedde sig. Konturen av den stora eken på ängen utanför blev oskarp, men hon kunde se att lövverket rörde sig i vinden. Nere på gården vid stallarna hördes en hästs gälla gnäggning och hovar som trampade. Fodervagnens gnisslande ljud vittnade om att drängen höll på att utfodra hästarna. Hon rös till. Den vita klänningen var egentligen för tunn att ha en sådan här kall och regnig dag. Hon gick bort till den stora, vita kakelugnen som hon låtit hushållerskan tända tidigare, och lade in några vedträn till. Omsorgsfullt stängde hon mässingsluckan och gick över de knarrande golvtiljorna.

Hon slog sig ner vid spegelbordet, tog upp hårborsten med silverskaftet och borstade sitt långa, blonda hår. I spegeln mötte hon sin egen blick. Hade hennes ögon alltid varit så sorgsna?

Han borde komma när som helst nu. Otåligt tittade hon mot den brunmålade dörren. Allt i rummet var brunt utom kakelugnen. Hon avskydde brunt. En lätt knackning på dörren avbröt hennes tankar och fick henne att rycka till av spänd förväntan.

Han var här. ”Kom in”, sa hon utan att vända sig om.

I spegeln såg hon att dörrhandtaget trycktes ner. Gångjärnen gnisslade till när dörren öppnades och nu såg hon honom i spegeln. Han såg allvarlig ut och hon befarade att hennes far varit nära att knäcka honom. Sakta kom han fram mot henne med händerna bakom ryggen. Hade han kanske en avskedspresent med sig? Det var förvisso inte troligt, han hade inte pengar till 10

någon present, det visste hon och hon hade aldrig bett om någon heller. Han ställde sig tätt bakom henne och deras blickar möttes i spegeln. ”Vad vacker du är”, sa han.

Hon log men undrade över hans allvarliga min. Visserligen var det som hänt fruktansvärt sorgligt och även det faktum att hon nu måste resa, men hon hade fortfarande hopp om en annan utväg. Det måste bara finnas en annan utväg. ”Det här blir tyvärr sista gången vi ses”, sa han. ”Jag står inte ut med tanken på att du ska leva utan mig.”

Hon förstod inte vad han menade och skulle just fråga när han tog fram händerna som han haft bakom ryggen. Så märkligt, han hade trädgårdshandskar på sig och höll i en tunn metalltråd.

Sannerligen ingen avskedspresent. Det var hennes sista tanke.

Istället för att omfamna henne drog han kvickt metalltråden runt hennes hals, och den skar in i huden. Hon försökte kämpa emot men fick ingen luft. Så kände hon hur något varmt rann nedför halsen, och i spegeln såg hon hur den klibbiga vätskan färgade hennes snövita klänning röd innan det svartnade för ögonen.

11

Kapitel 1

Dalarna, april 2013

T

iden var inne och Agnes hade ett viktigt uppdrag framför sig. Hon hade väntat hela sitt vuxna liv, och vid åttiofyra fyllda var det sannerligen en lång väntan. Hon hade alltid sett sig själv som en effektiv person som fick saker gjorda, men just i det här sammanhanget så var hennes motto ”du ska inte göra idag det du kan skjuta upp till imorgon”. Men hur många morgondagar till skulle hon egentligen få?

Agnes tittade upp mot Elisabeths porträtt, och kunde nästan svära på att systern nickade uppmuntrande åt henne från sin plats på den rosamålade väggen.

Agnes tog ett djupt andetag och drog ut nattygsbordslådan med ett ryck. Där låg den välbekanta lappen med telefonnumret.

Flickan var bara ett samtal bort. Flicka förresten, hon var ju vuxen nu. Lappen hade legat i lådan i många år och kanske stämde inte ens numret längre. Agnes greppade telefonluren och började knappa in siffrorna. Men så rann beslutsamheten av henne igen.

Vad i all världen skulle hon säga? Det hon hade att berätta var inget man sa till en främling i telefon. Hon måste istället se till att få hit den unga damen. Men hur? Hur? Den rynkiga handen som höll i telefonluren darrade. Det måste finnas ett sätt.

13

Kapitel 2

Stockholm, maj 2013

O

m Jessica haft den minsta aning om hur dagen skulle utveckla sig kanske hon hade övervägt att ligga kvar i sängen. Kanske.

Men för det första var hon extremt plikttrogen och för det andra hade hon ju faktiskt ingen aning. Alltså åkte hon hemifrån lägenheten medan Patrik fortfarande sov, och kom först av alla till kontoret. Jessica satte upp håret i en hästsvans, startade datorn och öppnade dokumentet med månadsrapporten och började knappa in siffrorna. Efter en timme bröts lugnet av kollegorna som droppade in en efter en och snart sjöd kontorslandskapet. Telefonerna ringde, tangentborden knattrade, folk pratade och skrattade, faxen tjöt, skrivaren brummade. Av svordomarna som hördes några platser längre bort förstod Jessica att någon råkat välta ut sin kaffekopp. De som trodde att det var lugnt och skönt att jobba på kontor hade inte varit på Jessicas jobb. Hon skrev ut den färdiga rapporten och la dokumenten prydligt i mappen till avdelningschefen Berta, mer känd som Big Berta för alla utom Berta själv.

Exakt klockan tre hördes det hasande ljudet från Big Bertas skor, som var hennes signum, och strax därefter upptogs hela dörröppningen av den bastanta kvinnan. ”Jessica, är du klar med månadsrapporten?” flåsade Berta. Den högröda ansiktsfärgen tydde på att hon hade sprungit uppför de 14

två trapporna, ivrig att få med sig dokumentet och själv överlämna det till VDn. Och få credit för Jessicas jobb. Första gången det hände hade Jessica blivit förvånad. Andra gången hade hon blivit arg. Men numera brydde hon sig inte. Hon hade för länge sedan resignerat för Bertas önskemål om att få rapporten utskriven och insatt i en mapp, när det borde ha varit bättre för både miljön och Bertas nu överansträngda hjärta att få dokumentet mejlat till sig.

Som en bonus hade Jessica då också sluppit se Berta, men nu log hon istället sitt mest älskvärda leende och lämnade över mappen.

Big Berta nickade kort till tack och hasade iväg igen i sina loafers från 1980.

Så fort Berta var utom hörhåll drog Jessica en djup suck och gnuggade sig i ögonen. Att sitta på ett kontor och mata in siffror i ett datasystem kunde inte vara meningen med livet. Det var så instängt här på femte våningen och ibland kändes det som om hon skulle kvävas. Kanske var det dags att se sig om efter något annat. Hon kunde bli tandläkare som sin pappa. Då skulle han bli stolt i sin grav. Och tandläkarpatienter kunde ju sällan argumentera när de låg halvt upp-och-nedvända i tandläkarstolen, med munnen full av slangar. Men så särskilt roligt verkade det ju förstås inte. Kanske borde hon söka till veterinärutbildningen som hon tänkt på i flera år. Tänk att få jobba med djur istället för med Big Berta (som några av kollegorna i och för sig trodde var en korsning mellan en gam och en valross). Djur var inte lika krångliga och omständliga som människor.

Hon avbröts i sina karriärplaner av den gälla telefonsignalen som fick henne att hoppa till. Måtte det inte vara en arg kund igen. Men det stod Patrik i displayen. Jessica hade avgudat Patrik när de träffades för fyra år sedan, och de första två åren av deras förhållande hade hon varit med och tittat på alla hans fotbollsmatcher, och många träningar, trots att hon inte förstod sig på fotboll. Hon hade aldrig riktigt fattat vad en offside var, och om 15

hon frågade honom nu efter fyra år skulle han förstå att hon aldrig varit särskilt intresserad. ”Hej älskling, hur mår du?” sa han hurtigt. För hurtigt, det tonfall han använde när han ville be henne om något. ”Hej”, sa Jessica avvaktande. ”Det är ju din födelsedag imorgon.” ”Ja”, sa hon och fick genast dåligt samvete. Han ville naturligtvis bara fråga vad hon önskade sig. Eller bjuda ut henne på middag. ”Och vet du vad det också är för dag?” ”Nej …” ”Det är fotbollsmatch på Friends Arena, som jag tänkte gå på.

Men jag ville fråga dig först om det är okej, jag menar eftersom det är din födelsedag.”

Hörde hon rätt? Tänkte han gå på fotboll till och med på hennes födelsedag? Att han gjorde det på sin egen födelsedag, det var en sak. Men på hennes! ”Hallå? Är du kvar?” Patriks röst i andra änden lät långt borta. ”Ja.” ”Du kan få följa med om du vill!” ”Det var verkligen omtänksamt. Tack, men nej tack.” ”Du blev väl inte sur nu? Du fyller tjugofyra, det vore skillnad om du fyllde jämnt. Och du vet ju hur viktig fotbollen är för mig.”

Hon kokade inombords nu. Hade han alltid varit så självupptagen? Eller hade det smugit sig på gradvis utan att hon märkt det? ”Om fotbollen är viktigare än min födelsedag, så låt inte mig stå i vägen”, sa hon och hörde själv att hon lät som ett tjurigt barn. ”Okej, tack”, sa han. Hon kunde höra hur han andades ut i andra änden. Tydligen missade han sarkasmen i hennes röst. ”Vi kan väl fira din födelsedag någon annan dag?” ”Nej, det kan vi inte för då är det inte min födelsedag”, skrek Jessica och tryckte bort samtalet. ”Idiot!” morrade hon åt telefonen.

16

Hon hade blivit så upprörd att hon helt och hållet glömt bort att tio kollegor överhörde samtalet. De stirrade alla på henne med gapande munnar. ”Förlåt att jag störde er”, sa hon med tjock röst och började packa ihop sina saker. Det var ändå fredag eftermiddag, och någorlunda legitimt att gå en timme tidigare. ”Hur är det?” frågade Mia från skrivbordet bredvid. ”Trassel med Patrik”, suckade Jessica och kände hur en tår rann nerför kinden. ”Hoppas det löser sig”, sa Mia deltagande. ”Det gör det säkert”, sa Jessica och knep ihop ögonen för att hindra fler tårar från att rinna. Men hon var inte säker på att det skulle lösa sig den här gången. Det fick räcka nu. ”Trevlig helg, och grattis i förskott”, sa Mia, och ackompanjerades av en kör av röster som önskade trevlig helg.

Med tunga steg gick Jessica mot busshållplatsen och åkte hem till lägenheten som var Patriks. Hon drog en suck av lättnad över att han inte var hemma. Utan att hon riktigt hade tänkt över det, rafsade hon ner lite kläder på måfå ur garderoben, ner i resväskan. Försiktigt la hon ner det inramade fotot av pappa i handväskan. Fotot på Patrik och henne på en strand i Grekland fick stå kvar. I hallen grabbade hon tag i ryggsäcken med ridkläderna och skulle just öppna ytterdörren när hon hörde en nyckel i låset på andra sidan. Patrik. Hon hade helst sluppit konfrontera honom just nu. Dörren for upp och det ekade i trappuppgången när den slog i väggen där ute.

Patriks gängliga gestalt klev in och han sparkade av sig gymnastikskorna utan att knyta upp dem. Han drog av sig skinnjackan och slängde den över en stol. ”Mors. Är du redan hemma?” ”Jag skulle just gå.” ”Just gå? Du menar att du just kom hem?” Så fick han syn på 17

hennes väskor och de blå ögonen mörknade en nyans. ”Vad fan ska det här betyda?”

Ett orosmoln tornade upp sig ovanför huvudet på Jessica. Hon tyckte inte om hans ton, men var ändå fast besluten att fullfölja sin inte helt genomtänkta plan. Hon såg honom i ögonen. ”Jag är ledsen Patrik. Det här förhållandet är inte bra för någon av oss längre. Vi är för olika.” ”Vad fan menar du?” Han sparkade till stolen så hårt att den föll omkull.

För att vinna tid böjde sig Jessica sakta ner och ställde med darrande händer upp stolen och la tillbaka skinnjackan ovanpå. ”Vi har inte något gemensamt längre. Inte samma intressen, inte samma humor och vi gör aldrig någonting tillsammans. Jag vill ha ut mer av ett förhållande än att dela lägenhet och säng.” ”Fan vad du har blivit djupsinnig. Eller har du träffat någon annan?”

Jessica ryckte på axlarna. ”Jag har kanske mognat. Det här funkar inte längre. Jag flyttar nu.”

Först när hon sa orden insåg hon att hon hade undvikit att svara på frågan om hon träffat någon annan. Antagligen tolkade han det som att hon hade det för hans blick blev svart.

Han höjde handen, och innan hon hann säga något mer träffade hans handflata hennes kind med full kraft. Det svartnade för ögonen. Hon tappade balansen och grabbade tag i hatthyllan.

Oförstående stirrade hon på honom. Hände det verkligen? Han hade aldrig slagit henne förut. Men när hon kände blodsmaken i munnen insåg hon att det var på riktigt. Hennes pojkvän hade slagit till henne. Före detta pojkvän. Hon försökte få ögonkontakt med honom men han flackade med blicken. Som i ett töcken tog hon upp väskorna och trängde sig förbi honom ut ur lägenheten, livrädd att han skulle dra in henne igen.

Med snabba steg gick hon fram till hissen och tryckte despe18

rat på knappen ett tiotal gånger, som om det skulle få hissen att komma fortare. Med ett rosslande ljud vaknade den till liv några våningar längre ner. Hon vände sig sakta mot honom och knep ihop ögonen för att mota bort tårarna som hotade att välla fram.

Han stod i dörröppningen och stirrade på henne med öppen mun, som om han inte själv heller fattade att han hade slagit henne.

Först när hon öppnade hissdörren tycktes Patrik komma till sans. ”Förlåt. Det var inte meningen. Gå inte, Jess.” ”Jo, jag måste gå vidare. Det borde du också göra.” sa hon med gråt i rösten innan hissdörren slog igen.

Ansiktet som mötte henne i hisspegeln var rött på vänstra sidan där Patriks handflata träffat. Läppen blödde. Efter en stunds fumlande i handväskan hittade hon en servett från en lunchrestaurang, fuktade den med tungan och baddade sin spruckna läpp.

Kinden värkte men det var ändå inget i jämförelse med värken i hennes hjärta. Hur kunde hon ha låtit det gå så här långt? Tårarna gick inte att stoppa längre och hon snyftade ljudligt och snöt sig i den blodiga servetten.

Ute på gatan skyndade människor fram och tillbaka åt olika håll, upptagna med sina egna liv och bekymmer, och Jessica var tacksam över att ingen hade tid att lägga märke till hennes eländiga uppenbarelse.

Hon tog tunnelbanan söderut och tankarna for runt i huvudet.

Hon älskade inte Patrik längre, men han älskade ju inte henne heller. Inte lika mycket som fotbollen. Det hon gjort var bäst för dem båda, så varför hade han slagit henne? Han hade visserligen sett ångerfull ut. Men händelsen hade fått Jessica att inse att hon borde ha gjort det här för längesedan. Hon lutade sig tillbaka i sätet, suckade djupt och blundade medan tunnelbanan rullade genom de södra förorterna.

Hon klev av och kånkade på resväskan den korta biten till hyreshuset där mamma numera bodde i sin ensamhet. Det var 19

sorgligt hur ensam mamma hade blivit när pappa dog. Mamma verkade fortfarande ta en dag i sänder, trots att pappa varit död i nästan två år. Det var som om livsglädjen hade följt med pappa i graven. En sak var säker, Jessica skulle aldrig gifta sig. Antingen var karlar självupptagna idioter, eller så var de världens bästa och då dog de ifrån en. Inte i något fall var det värt smärtan. Bättre då att vara ensam och slippa bli ledsen och sviken.

Mamma spärrade upp ögonen när Jessica klev in i hallen. ”Lilla gumman, vad har hänt?” utbrast hon och omfamnade Jessica innan hon hann svara. Jessica lutade huvudet mot mammas axel och tårarna började rinna igen. ”Jag har lämnat Patrik”, snörvlade Jessica och gjorde sig fri från mammas omfamning som nästan kvävde henne. Med en snabb armrörelse torkade hon bort tårarna mot tröjärmen och försökte le mot mamma men läppen stramade något fruktansvärt. ”Du och Patrik har vuxit ifrån varandra”, sa mamma och tittade bekymrat på Jessicas svullna ansikte och tycktes vänta på en förklaring. ”Han gav mig en örfil, men jag tror att han ångrade sig.”

Mamma som sällan svor lät höra en hel arsenal av fula ord innan hon sa att hon skulle hjälpa Jessica att polisanmäla Patrik. ”Kvinnomisshandel är inget man ska ta lätt på.” Mamma baddade Jessicas svullna ansikte med några isbitar.

Kvinnomisshandel. Ordet lät så hemskt och främmande att Jessica först undrade vad mamma pratade om. Var en örfil verkligen att betrakta som misshandel? Polisen hade säkert viktigare saker för sig än örfilar och Jessica ville bara dra ett streck över händelsen. Radera den och Patrik ur minnet. Men mamma hade gått igång och skulle inte låta sig nöja utan en polisanmälan. ”Jag anmäler honom själv”, sa Jessica för att lugna mamma men utan den minsta avsikt att göra det. ”Är det okej om jag flyttar in här ett tag tills jag har hittat något eget?”

20

”Självklart, det är bara roligt med lite sällskap.”

Med madrassen från förrådet bäddade de på vardagsrumsgolvet. Jessica öppnade resväskan och såg sig omkring i det belamrade rummet. Om hon flyttade undan ljusstakarna från pianot, och stängde locket, så kunde hon ha pianot som garderob så länge. Hon insåg att hon snarast möjligt måste ordna ett eget boende. Även om mamma tyckte om sällskap var det ohållbart att bo här en längre tid.

Mobilen ringde och Jessica var beredd att se Patriks namn på displayen, men det stod ’Annika Stallet’. Samtidigt som hon svarade mindes hon att hon lovat att hjälpa till på hopptävlingen på söndag. Jessica hade anmält sig frivilligt, men nu hade hon ingen lust längre. Men hon hade aldrig brutit ett löfte och tänkte inte göra det den här gången heller, så hon svarade Annika att hon skulle infinna sig i stallet halv sju på söndag morgon.

På lördagsmorgonen bryggde mamma te, rostade bröd, kokade ägg och dukade med finporslinet. En bukett rosa rosor prydde Jessicas plats, och bredvid låg ett kuvert och ett paket med silverfärgat omslagspapper. Jessica hade ingen aptit men knaprade pliktskyldigast på en rostad brödbit för att inte göra mamma besviken.

Paketet innehöll en tröja och kuvertet ett presentkort på H&M. Hanna ringde och ville bjuda ut Jessica på födelsedagsfika, men Jessica tackade nej. Det röda märket på kinden hade övergått i en blå nyans. Svullnaden på läppen hade lagt sig lite, men hon kände sig allt annat än social.

Mamma gjorde sitt bästa för att Jessica skulle få en trevlig födelsedag. På kvällen åt de middag på den lokala pizzerian, och sedan hyrde de Min stora feta grekiska semester. Jessica skrattade gott åt den udda gruppen turister och den stackars reseledarens hopplösa situation. Det kändes nästan som förr när de tittade på film tillsammans när hon fortfarande bodde hemma, förutom att pappa inte längre var med dem. Hon sneglade mot mamma, men 21

istället för att mötas av ett leende, såg hon att tårarna rann nerför mammas kinder. ”Förlåt”, sa mamma när deras blickar möttes. ”Jag tänkte på när pappa och jag var i Grekland. Jag saknar honom så, förstår du.” ”Jag vet. Jag saknar honom också”, sa Jessica.

Mamma hade långt ifrån kommit över sin sorg och det fanns inget Jessica kunde göra för att hjälpa henne gå vidare.

Mobilen ringde och Patriks nummer kom upp på displayen.

Jessica tryckte bort samtalet. Efter en liten stund ringde den igen men hon hade ingen lust att prata med Patrik. Sedan tystnade telefonen, vilket tydde på att fotbollsmatchen hade börjat.

Vid midnatt när Jessica just hade somnat ringde mobilen igen. Övertygad om att det var Patrik som ringde lät hon återigen bli att svara. Han var ett avslutat kapitel.

Tidigt på söndag morgon begav sig Jessica till stallet.

Svullnaden på läppen var helt borta och med några lager puder hade hon lyckats dölja blåmärket på kinden. Men hon hade sovit dåligt på den tunna madrassen och var egentligen inte alls upplagd för att vara funktionär på hopptävlingen. Men det skulle visa sig vara värt besväret. *** Jakob hade kört ner till Stockholm från Falun redan på lördagen.

Han hade sovit hos Filippa i hennes lägenhet, som för mindre än ett år sedan hade varit deras gemensamma. Inte för att de hade tillbringat så mycket tid där. Den hade mer fungerat som en övernattningslägenhet, eftersom deras jobb som hoppryttare innebar en hel del resor runt om i landet. Men det hade varit ett eget boende.

Innan Jakob lämnade lägenheten och den alltjämt sovande Filippa denna söndagsmorgon stannade han till och tittade på fotot av dem på varsin häst, leende mot varandra, efter den lyckosamma 22

hopptävlingen i Falsterbo förra året. Att sova över hos henne i natt hade varit ett misstag. Han borde ha valt att sova hos sin kusin som bodde i Stockholm. Men det var lätt att vara efterklok.

Han satte sig bakom ratten i den smutsiga Nissan och lovade sig själv att dammsuga bilen direkt när han kom tillbaka till gården på kvällen. GPS:en guidade honom till Bergviks Equestrian, som sitt internationella namn till trots, låg ute i skogen söder om Stockholm. Det var en modern anläggning med ett stort ridhus, terrängbana, skrittmaskin och allt man kunde önska sig, både som häst och ryttare.

Han gick in i cafeterian och frågade efter Jessica Jansson, som skulle hålla till här. Hans mormor hade för en gångs skull engagerat sig i hästarna där hemma och hade hittat en ypperlig hästskötare, om man fick tro tidningsannonsen. Jakob hade sagt att han hellre ringde till hästskötaren först, än att åka på vinst och förlust ner till Stockholm och leta upp henne. Men mormor hade insisterat på att det skulle skötas på det här sättet, och Jakob hade till sist gett med sig. Mormor kändes numera skör och bräcklig och vem visste hur länge till hon skulle hänga med, och det var väl lika bra att hon fick som hon ville då, om det nu var så viktigt för henne. Alltså försökte han nu hitta denna Jessica. ”Hon sitter på läktaren just nu”, sa tjejen i cafeterian, och pekade ut mot läktaren.

Jakob följde det pekande fingret med blicken. ”Är det hon med långt hår och röd tröja?” frågade han.

När tjejen i kassan nickade tackade han och gick ut på läktaren.

Hon vände blicken mot honom redan innan han var framme, och log igenkännande, trots att de aldrig hade träffats. Hon hade de grönaste ögon han någonsin sett. Han visste inget om henne, mer än vad mormor hade berättat, och det var inte mycket. Men han hade åkt tjugofem mil för att erbjuda henne jobbet, så han tänkte göra det utan omsvep.

23

Kapitel 3

Juni 2013

J

essica kramade om sin mamma en sista gång och baxade upp resväskan på tåget. Hon kunde fortfarande inte fatta vilken tur hon haft, som utan vidare hade blivit erbjuden jobb och boende på en hästgård i Dalarna. Men ibland verkade allting falla på plats. Och det var hennes tur nu, hon hade haft nog med elände på sista tiden. Det enda smolket i bägaren var att hoppryttaren Jakob Henriksson måste ha förväxlat henne med någon annan när han erbjöd henne jobbet, i tron att hon var en väldigt erfaren hästskötare. Men det skulle säkert lösa sig när hon väl var där. ”Ring när du kommer fram”, uppmanade mamma som alltid oroade sig över Jessica. ”Jag ringer ikväll. Tack för skjutsen.”

Hon placerade resväskan i bagagehyllan och letade upp sin sittplats vid fönstret. Utanför skyndade människor förbi åt olika håll med resväskor, attachéväskor och fullproppade ryggsäckar.

Stockholms Centralstation myllrade av liv och rörelse.

Tåget började rulla och hon vinkade åt mamma som stod kvar på perrongen. Antagligen uppbådade Ingrid nu all sin självbehärskning för att hålla tillbaka tårarna. Hon mimade hejdå åt Jessica och vinkade. Falun var inte världens ände, men de skulle ändå inte kunna ses så ofta. Ett styng av dåligt samvete slog Jessica.

24

Hon önskade att hon hade haft ett syskon som kunnat hjälpa henne att titta till mamma, som nu skulle sitta ensam hemma på kvällarna och tänka på pappa. Med en rysning mindes Jessica hur blek och tunn pappa hade varit på sin födelsedag för snart två år sedan, nästan genomskinlig. Det var först då hon hade insett hur illa däran han var. Efter det hade det gått fort utför med honom och en morgon i augusti hade den elakartade tumören tagit hans liv. När Jessica tänkte tillbaka på den turbulenta tiden ångrade hon inte för en sekund alla de timmar hon spenderat på sjukhuset med pappa, trots att det varit hemskt att se honom tyna bort. Hon hade fått ställa in tågluffen hon skulle ha gjort med Fia och Hanna. De hade åkt utan henne och skickat glada mms på sig själva i Eiffeltornet, på Akropolis och i Colosseum. Om de bara hade låtit bli. Patrik hade varit tröstande och förstående för att Jessica behövde egen tid att bearbeta sorgen efter pappas död.

Kanske var hon orättvis, men det slog henne nu att han säkert hade varit överlycklig över att kunna komma och gå från fotbollsmatcher som han ville utan att behöva ta någon hänsyn till henne.

Hon skakade på huvudet som för att ruska av sig de obehagliga minnena och reste sig och gick in på toaletten. Efter en blick i spegeln la hon sin långa, bruna snedlugg bakom ena örat. Sommarsolen hade framkallat några fräknar på näsan och kinderna, och av örfilen fanns inte längre något spår. De gröna ögonen betraktade henne i spegeln. Såg hon bra ut? Hennes mamma sa det. Men det var å andra sidan vad alla mammor sa till sina barn. Det var liksom deras uppgift. Patrik hade sagt att hon var snygg. Men när hon tänkte på saken var det längesedan han hade sagt det senast. Fast vad Patrik tyckte spelade ingen roll längre, och hon skulle ändå inte jobba som fotomodell. Hon rättade till den tajta rosa toppen och drog ner den över Cheap Monday-jeansen. När hon gick tillbaka till sin sittplats tänkte hon återigen på vilken tur det var att hon faktiskt hade ställt upp 25

som funktionär på hopptävlingen. Hon hade känt igen Jakob Henriksson på långt håll, där han stod och tittade ut över ridhusläktaren. Med sitt blondslingade hår, sin självsäkra hållning och muskulösa kroppsbyggnad var han en person man la märke till.

Men det var inte förrän han slog sig ner bredvid henne och hon tittade in i de bruna ögonen och hörde hans sjungande dalmål, som hon kunde placera honom. En av Sveriges mest kända hoppryttare började prata med henne och berättade att han ägde ett stall i Dalarna där man födde upp och tränade hopphästar. Som om Jessica inte redan visste det. Hon mindes att hon hade undrat vad han gjorde där på deras lokala hopptävling. Men hon hade inte kommit sig för att fråga.

Utan omsvep hade han sagt att de behövde förstärkning på gården, och han hade hört att hon var en erfaren hästskötare.

Hon hade skrattat nervöst och tänkt att det måste vara ett skämt. ”Vi läste din annons i tidningen om att du söker jobb som hästskötare”, sa Jakob då. ”Vilken annons?”

Ett uttryck av förvirring drog över Jakobs ansikte. ”Heter du inte Jessica Jansson?” ”Jo …” Jessica kände sig lika förvirrad som Jakob såg ut.

Men han frågade med allvarlig min om hon var intresserad av att jobba på Stall Ekeby. Det var den enda anställningsintervjun, och kanske borde hon ha reagerat och tyckt att det var ett märkligt anställningsförfarande. Men det hade hon inte gjort eftersom hon insåg att det här var hennes chans att slippa både Big Berta och den obekväma madrassen i mammas vardagsrum.

Hon var inte den Jessica Jansson som hade satt ut annonsen. Men det tänkte hon inte ta någon hänsyn till. Hon ville ha jobbet hos Jakob Henriksson och den andra Jessica Jansson fick ursäkta.

Tajmingen hade inte kunnat vara bättre, det var nästan som om 26

det var förutbestämt av en högre makt. Dagen efter tävlingen stormade hon in till Big Berta och sa upp sig från jobbet. Jobbet hon haft i fem år och hatat i fyra.

Tågets taktfasta dunkande och värmen i kupén gjorde henne sömnig och hon måste ha slumrat till. När hon vaknade rul�lade tåget precis in på stationen i Borlänge. Yrvaket tittade hon ut genom fönstret på passagerarna som just gått av. Nästa gång tåget stannade var det hennes tur att gå av. Tåget rullade vidare och utanför stod sommaren i full blom. Faluröda gårdar och gula rapsfält svischade förbi utanför fönstret. Tågspåret gick en bit längs med sjön Runn, där fritidsbåtar guppade på det glittrande vattnet. Tjugo minuter senare rullade tåget in på stationen i Falun. Jessica tog fram mobilen ur fickan och gick in på sin mejl för att kolla mejlet från Jakob ytterligare en gång, trots att hon kunde texten utantill vid det här laget.

Till: jessi.jansson89@hotmail.com Från: jakob@stallekeby.se Hej Jessica, Välkommen till oss på Stall Ekeby. Jag bifogar ett dokument med anställningsvillkoren, samt en lista på saker som kan vara bra att ta med. Hör av dig om du har några frågor.

Annars ses vi den 1 juni på Falun C. Jag möter dig vid Café Konduktören.

Jakob Henriksson Jessica la ner mobilen i fickan igen när hon såg att folk hade börjat resa sig och ta sitt bagage. Dörrarna till tåget gick upp och det pirrade till i magen. Hon hade väntat i nästan en månad på den här dagen. Smidigt slängde hon på sig ryggsäcken och baxade ner sin resväska på perrongen.

27

Hon kryssade bland alla människor på perrongen och såg genast Café Konduktören som låg alldeles bredvid stationsbyggnaden. Så här förväntansfull hade hon inte känt sig sedan hon fyllde åtta år och fick en livs levande kanin i födelsedagspresent av mamma och pappa. Tänk att hon skulle få jobba åt Jakob Henriksson! Han var ingen superkändis i och för sig, men inom ridsporten var hans namn känt. Det var annat än att jobba åt Big Berta det. Väl framme vid caféet tittade hon sig omkring men såg inte en skymt av Jakob. Då pep hennes mobiltelefon till i fickan.

Ett sms från Jakob. ”Simon hämtar dig istället. Han hade ändå vägarna förbi. Titta efter en grå mus.”

Grå mus, vad menade han med det? Jessica tittade sig omkring och ganska snart förstod hon. En kort äldre man i grå keps stod bredvid en papperskorg utanför caféet och såg sig omkring med pliriga ögon. Hela mannen var grå; ögonen, håret, hyn och för att toppa det hade han en grå t-shirt på sig. Han var så tanig att en kraftig vindpust antagligen skulle blåsa omkull honom. ”Är det du som är Jessica?” frågade han på dalmål när Jessica med osäkra steg gick fram till honom. ”Hej! Ja, det stämmer”, sa hon och tittade in i de grå ögonen.

Mannen presenterade sig som Simon. Han erbjöd sig inte att ta hennes bagage, och det var nog lika bra det. Med tanke på hans kroppsbyggnad hade han nog inte orkat bära varken hennes resväska eller ryggsäck. Simon gick sakta och såg inte ut att kunna gå fortare heller. Men det kunde å andra sidan inte Jessica heller just nu med all packning. ”Jag fick parkera där borta vid Max för att få dubbla platser”, sa Simon och pekade mot hamburgerrestaurangen och en vit skåpbil med en hästtransport bakom. ”Vi har lämnat ett sto på betäckning. Emma är kvar i bilen med min hund.” ”Vem är Emma?” frågade Jessica, samtidigt som hon undrade hur det var tänkt att tre personer skulle få plats i en tvåsitsig skåpbil.

28

En blond tjej i Jessicas ålder klev ur på bilens passagerarsida och presenterade sig som Emma. Jessica tyckte sig ana en norrländsk dialekt. Emma hade pigga blå ögon och ett brett leende.

Jessica krånglade över resväskan över hästtransportens dragaxel som var kopplad till bilen. Simon öppnade bakdörren till skåpbilen och en stor ljusbrun hund med hängande tunga tittade ut. Jessica puttade in väskan i bagageutrymmet och väntade på att Simon skulle stänga. ”Ta plats”, sa han. ”Va? Här? Jag är väl ingen hund!” Jessica stirrade misstroget på Simon.

Att sitta i bagageutrymmet kunde inte ens vara lagligt på bondvischan i Dalarna. ”Det är inte långt till gården. Är det okej att sitta med hunden?” frågade Emma. ”Okej, visst”, muttrade Jessica och tänkte att det fanns olika grader av helvete och hon slapp i alla fall åka i hästtransporten bakom bilen. Hon hoppade in i bagageutrymmet mellan resväskan och hunden, som uppenbarligen var en gatukorsning. Simon smällde igen dörren och tog plats bakom ratten. Hunden luktade som om den hade behövt ett bad. Säkert har den loppor, tänkte Jessica med en rysning. Den flåsade henne i ansiktet och ville slicka henne. Hon gjorde vad hon kunde för att mota bort den, men det var lönlöst. Nog för att hon tyckte om hundar men riktigt så äckligt som denna brukade de inte lukta.

Simon rattade vant bil och hästsläp ut ur Falun. Emma vände sig bakåt och berättade för Jessica genom gallret som skilde förarhytten från bagageutrymmet, om jobbet på gården. Emma hade jobbat på gården i ett år. Klockan sex på morgnarna skulle hästarna utfodras och släppas ut. Sedan skulle boxarna mockas. Det brukade ta ungefär två timmar och efter det hade de en timmes paus för frukost. Klockan nio började de motionera hästarna.

29

På söndagarna fick hästarna vilodag men det innebar inte att hästskötarna kunde vila. Hästarna behövde ändå utfodras och boxarna mockas oavsett vilken dag det var. Jessica lyssnade uppmärksamt och tänkte att det här skulle bli något annat än det hästliv hon var van vid.

Hon hade ridit på ridskolan i södra Stockholm i över tio år.

Som ponnytjej hade hon hängt i stallet med Fia och Hanna.

Nästan varje eftermiddag efter skolan hade de cyklat dit och borstat och gullat med ponnyerna. Men när Jessica sedan träffade Patrik hängde hon med så ofta på hans fotbollsmatcher att hon inte hann med att rida särskilt ofta. Sedan kom sommaren när hennes pappa blev sjuk och gick bort i cancer. In i det sista hade hon trott att han på något mirakulöst sätt skulle överleva eftersom hon inte kunde föreställa sig ett liv utan honom. Men Per överlevde inte och stallet blev Jessicas räddning. Hon spenderade många timmar med hästarna och tog en dag i taget. Det var som terapi för henne att umgås med de stora djuren. De frågade henne inte om något. När hon tänkte tillbaka på det så var det nog då Patrik och hon började glida ifrån varandra. Märkligt nog hade hon inte tänkt särskilt mycket på Patrik de senaste veckorna. Hon hade pratat med honom i telefon en gång, och träffat honom en gång när hon hämtade sina saker i hans lägenhet. Hanna hade följt med, då Jessica var orolig att han kanske skulle tappa besinningen igen och slå henne. Men Patrik hade varit lågmäld. Kanske var han ledsen, även om han sa att han inte var det.

Det enda som nu oroade Jessica var mamma som ofta var ledsen och satt och spelade vemodiga melodier på pianot sent in på kvällarna, tills grannarna ringde på dörren till lägenheten och bad att få sova. Jessica hade först dåligt samvete för att hon tackat ja till jobbet i Dalarna, men mamma hade insisterat på att hon skulle åka och sagt att det var vad pappa hade velat, att hon fortsatte att leva sitt liv, hon som var ung och hade framtiden för sig.

30

”Lova att du kommer och hälsar på mig”, hade Jessica sagt och det hade mamma lovat och gett Jessica en så hård kram att hon trodde att hon skulle gå av på mitten.

Jessica avbröts i sina tankar av Emma. ”Nu är vi nästan framme. Välkommen till Ekeby!” ”Ekeby består av den här gatan”, berättade Simon. ”Det bor bara åttio personer i byn. Så blinka inte, då kan du missa den.”

Den grå mannen skrattade åt sin egen lustighet.

Jessica tittade nyfiket ut genom fönstret. Gatan kantades på båda sidorna av faluröda trähus med vita knutar och rosor i rabatterna. I en del av trädgårdarna stod hundar och skällde i grindhålet, i en del pickade höns. Det var som att komma tillbaka i tiden, men paraboler på hustaken vittnade om att det i alla fall var nutid. ”Där är gamla affären. Den är nedlagd”, berättade Simon. ”Den gick inte runt, folk åker in till Falun och handlar nuförtiden.”

På den slitna gula byggnaden med solblekta löpsedlar måste det en gång i tiden ha stått Lanthandel, men några bokstäver saknades så numera stod det Lant ande. På flera ställen hade putsen på fasaden släppt. Den gamla affären såg så övergiven ut att den röda skylten på dörren som förkunnade att det var stängt var helt överflödig. ”Det finns i alla fall en golfbana här i Ekeby”, sa Emma, och Jessica tyckte sig ana ett ironiskt tonfall. ”Precis, det viktigaste finns”, log Simon. ”Än så länge är det en niohålsbana. Men de håller på att anlägga nio hål till.” ”Jag antar att du spelar golf?” sa Jessica medan hon gjorde sitt bästa för att mota bort den illaluktande hunden. ”Så ofta jag hinner. Där är förresten golfbanan.” Simon pekade genom fönstret på passagerarsidan. ”Spelar du golf?” ”Nej, men min mamma gör det”, sa Jessica. ”Eller gjorde …” ”Min med!” avbröt Emma. ”Hon har försökt få mig att börja 31

men jag tycker det verkar vara en riktig snobbsport, och så tar det mycket tid.” ”Ja, något måste man fördriva tiden med”, sa Simon. ”Det här är en pay and play-bana, så man behöver inte ha grönt kort för att spela här. Om ni vill kan ni hänga med mig och spela någon gång.” ”Kanske det”, sa Emma tveksamt.

Jessica funderade på huruvida den magra och till synes svaga mannen orkade svinga en golfklubba. Det kunde vara värt att följa med på en golfrunda bara för att få se det. ”Jag följer gärna med någon gång”, sa hon.

Simon svängde av den asfalterade byvägen och in på en guppig grusväg, och hästtransporten skumpade bakom bilen. Åkrar och hagar bredde ut sig på båda sidor om vägen som omgavs av gärdesgårdar. Dikena lyste cerise av rallarros och på en äng längre bort betade får. Lite här och där låg gårdar med traktorer och röda lador.

De åkte en bit längs med en stenmur. Simon saktade ner farten och stannade framför en hög grind med svarta järnspjälor. Mitt i grinden var en oval med ett snirkligt E ingjutet. Bredvid grinden på en av grindstolparna stod det Stall Ekeby på en skylt som såg betydligt modernare ut än muren och grinden.

Emma öppnade grinden som gav ifrån sig ett gnisslande ljud.

Precis innanför grinden låg en liten stuga i sten. ”Här bor jag”, sa Simon. ”Fint!” sa Jessica och tänkte att den lilla grå stugan passade mycket bra åt den lilla grå mannen. ”Jobbar du här på gården också?” ”Ja, jag sköter administrationen, ordnar med träningsbokningar, bokar in hovslagaren, betalar fakturor och sånt. Och så är jag kyrkovärd i bykyrkan. Du ser kyrktornet sticka upp där borta.”

32

Jessica följde Simons pekande finger och såg ett kyrktorn skymta längre bort bakom träden.

Huvudbyggnaden och gården syntes inte från Simons grindstuga. De körde vidare några hundra meter till och vägen omgavs av en allé med ekar, vars lövverk var så tätt att det knappt släppte igenom något dagsljus. På ena sidan av vägen rann en bäck. Sedan svängde vägen och ett stort vitputsat stenhus med murgröna på fasaden uppenbarade sig. Höga spröjsade fönster tittade fram ur murgrönan, likt ögon. På det gråaktiga taket som såg ut att vara av skiffer, reste sig tre skorstenar, och här och där på taket växte mossa. Precis efter kurvan på båda sidor om vägen stod två pelare i sten och på var och en av dem satt skulpterade örnar. En liten stenbro ledde dem över bäcken och in på gårdsplanen framför huset. På andra sidan om uppfarten var en stor hage med ett vitt trästaket. I hagen betade ett tiotal hästar. Simon körde vidare till sidan av huset och parkerade bilen. En skällande jack russelterrier kom springande mot bilen. Simon släppte ut Jessica och sin hund ur bagageutrymmet. Jessica var glad åt att få sträcka på benen och slippa lukten från hunden. Den lilla terriern kom fram till henne och gläfste och hoppade upp på Cheap Monday-jeansen som fick leriga tassavtryck. ”Valle! Valle, kom hit!” ropade en man i sextioårsåldern. Han var klädd i snickarbyxor, rödrutig flanellskjorta och en grön keps som det stod Lantmännen på. Han kom fram till Jessica med handen utsträckt. ”Välkommen till Ekeby. Hans Henriksson heter jag, och kallas för Hasse. Jag är Jakobs pappa.” ”Hej!” hälsade Jessica glatt och sträckte fram handen. ”Jag heter Jessica Jansson.” ”Ursäkta min hund, han är lite ouppfostrad”, sa Hasse och nickade mot de leriga tassavtrycken på Jessicas byxor. ”Han är bara ett år och vill så gärna hälsa.”

33