Kommandokusinerna
Kommandokusinerna Staffan Hedberg & Carolina St책hlberg
Kommandokusinerna Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Staffan Hedberg © Bild: Carolina Ståhlberg Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt av Inprint, Lettland 2012 ISBN: 978-91-87001-49-9
1. Sommarön Idag är det äntligen sommarlov! Imorgon är det också sommarlov! Pappa väntar i bilen och tutar otåligt. Tuuut! – Sandra-Jenny! Kom nu! ropar han. Sandra-Jenny, det är jag det, men jag kallas mest för Sandy. Det är nästan bara mina föräldrar som kallar mig för Sandra-Jenny. Hur kunde dom ge mig ett så töntigt dubbelnamn? Men i alla fall så är jag egentligen Actiongirl med uppdrag att fixa problem - när som helst, hur som helst och vad som helst! Fast det är hemligt! Lova att inte säga det till någon! Tuuuut! Nu tar jag min ryggsäck där jag packat ner mina saker och hoppar in i baksätet. Min sto-
9
rasyster Mia är på ridläger i två veckor, så jag får stor plats där bak. Men mamma är inte klar än. Hon springer omkring i en rosa hatt med vida brätten och letar efter solkräm. Till slut hittar hon den i sin handväska och vi kan äntligen sticka iväg. Nu ska vi till Sommarön! Först åker vi på motorvägen. Då blundar jag och lyssnar på musik, för där finns inget att titta på. Sedan börjar slingriga vägar mellan åkrar och bergsknallar och skogar. Och så äntligen ser man havet! Där är det! Som jag har längtat efter havet alla skoldagar i vintras. Jag ska bada varje dag, hur kallt eller regnigt det än är. Bara om det åskar får jag hoppa över, för det är farligt. Man kan bli elektrisk! Simon, som är min kusin, är redan där. Simon är min allra bästa kompis. Vi bor så långt ifrån varandra resten av året, så det är tur att båda är på Sommarön hela somrarna. Sista biten till Sommarön måste man åka
10
färja. Vi ställer bilen på parkeringen, för inga bilar får köra på Sommarön. Många har flakmoppe istället. Det ska jag också skaffa när jag fyller femton. Om jag någonsin får en liten hund ska den heta Skipper och åka med på flaket så att öronen fladdrar i vinden. Vi stiger på färjan med alla våra väskor, påsar och kassar. Färjan heter Njord. Måsarna skränar. Jag sätter mig i aktern så att jag kan se hur det brusar i vattnet av motorerna. Vattnet ser ut som fruktsoda när det vispas runt av propellern. Där ute ligger Sommarön! Det är en rätt liten ö med en långsmal hamn där många segelbåtar brukar lägga till. Det ser nästan ut som om husen på ön har klättrat ihop för att värma sig, så nära ligger de varandra. Mamma har berättat att man byggde så förr här ute vid havet, för att skydda sig mot stormarna. Morfar föddes härute på ön. Det är därför släkten är här på sommaren. Alla har varsitt hus och det är lätt att springa över till varandra.
11
Jag sitter och tänker på vad jag och Simon ska hitta på i år, när jag får syn på syskonen Andersen. Ebba och Styrbjörn heter de. Deras pappa är den som äger och kör Njord. Ebba håller en rulle biljetter i handen och Styrbjörn tar betalt för åkturen. – Hej på dig du! hojtar Ebba. Nu förstår man att sommaren är här, när fiskmåsarna kommer! Hon menar att vi sommargäster är som fiskmåsar, som skränar och skitar ner. Jag vänder mig bort, för jag blir lite sur. Jag känner mig inte som en sommargäst! Som tur är tar åkturen inte lång stund. Snart lägger Njord till vid kajen och vi kan gå av. Vårat hus ligger inte långt från hamnen. Å, vilken känsla det är att öppna dörren till huset och springa upp till mitt rum längst upp. Huset doftar hemligt instängt. Men mitt rum ser ut som vanligt och stensamlingen från förra sommaren ligger kvar på fönsterbrädan. I år ska jag nog samla på snäckor istället.
12
Jag slänger min ryggsäck på sängen. Tar ur baddräkten och lägger den i min blårandiga badpåse istället. Mamma och pappa har redan börjat packa upp. – Jag går ut igen, ropar jag till dem över axeln. Jag springer snabbt som vinden vägen hem till Simon. Jag skulle kunna blunda och springa den här vägen, så ofta har jag gått den. När jag kommer fram till hans hus, hörs ett Psst! någonstans ifrån. Jag tittar upp. Där sitter Simon, i toppen på deras päronträd. Jag springer in i trädgården och klänger vant upp till honom. Däruppe finns två perfekta sittgrenar, en till oss var. Det är vårt speciella hemliga ställe. Utan att säga hej sträcker Simon fram en påse och bjuder på lakritsfiskar. Han köper alltid lakritsfiskar. Jag tar en och sedan sitter vi och tuggar ett slag. Det är så i början, när vi inte har träffats på länge. Innan vi har vant oss är vi lite blyga. Men det brukar snabbt gå över.
13
– Har du hört vad som hänt här? frågar Simon – Nä, vadå? – Brottslingar härjar fritt på ön. Massa saker har blivit stulna. – Oj då, det visste jag inte, vad dumt! – Ja, och polisen har inga spår, de kan inte göra något. – Kan de inte? Men någon borde väl se till att det är ordning på ön? – Precis vad jag tycker, håller Simon med. – Man skulle kunna bilda en specialstyrka som tog hand om brottslingarna, funderar jag. – Ja, vilken bra idé! Som en kommandostyrka menar du? som gör spaningsuppdrag och sådant? – Ja, just det. Det skulle vi kunna ha. – Det är jättebra, men vad ska vi kalla oss? Något med ”kommando” kanske? undrar Simon. – Ja, vad sägs om kommandokusinerna? – Det här kommer bli en spännande sommar! säger Simon upprymt.
14
15
– Ja, det tror jag med! Jag och Simon ser på varandra och ler stort. Vi brukar alltid få så bra idéer när vi träffas. – Men ska vi sticka och bada nu? Jag måste ta mitt första sommardopp! – Ja, jag är också badsugen, säger Simon.
16
2. Glassbaren Sommarens första salta dopp. Det blir ett kanonkulehopp, så att jag inte hinner ångra mig. – Det var friskt! ropar jag, men menar förstås att det var svinkallt. Vi sitter på klipporna och torkar i solen. Klipporna är släta, nästan rosafärgade och de är varma av solen. Havet glittrar. Jag hade nästan glömt hur härligt det är här. Plötsligt kommer en racerbåt in i viken där vi badar. Fören studsar mot vattnet. – Titta! utbrister Simon. Det är ju morbror Glenn och Filip! De har en ny båt! Vi brukar ibland kalla morbror Glenn för morbror Spänn, för han är så spännig jämt tycker vi. Och vår kusin Filip är den malligaste person vi vet. Vi har gjort en lista på personer som vi tycker är riktigt störiga. Morbror
17
18
Glenn och Filip står på delad förstaplats på den listan. Typiskt! De ska alltid ha så nya, häftiga prylar. Förra året var det wakebordbrädor. Men vi skulle aldrig, om man så hotade oss med elektriska ålar, erkänna att vi var avundsjuka på alla prylar som morbror Glenn köper åt sig och Filip. När vi torkat och tagit på oss, går vi vägen hem längs bryggan. Där finns fullt av båtar från olika länder och butiker som säljer kläder och småsaker. Och där ligger en nyöppnad glassbar! En stor skylt blinkar utanför. Hundra olika smaker, står det på skylten. Vi går in och kollar på listan. Det finns faktiskt hundra olika smaker. Vi räknar dem. Konstiga smaker också, som bacon, morot och chili. Vem skulle välja det? Sedan får vi syn på prislistan. Hoppsan! – Oj, vad dyrt! hostar jag till. – Ingen chans att vi har råd att prova alla smaker, suckar Simon.
19
Det var äntligen sommarlov! Som jag hade längtat till Sommarön alla skoldagar i vintras, och nu är vi på väg! Jag ska bada varje dag, hur kallt eller regnigt det än är. När vi kom fram berättade min kusin Simon att brottslingar härjade fritt på ön. Vi bestämde oss för att bilda en specialstyrka för att ta hand om dom. Vi blev Kommandokusinerna. Men skulle vi våga ta oss igenom Olafs klyfta, där vidunder med fjälliga ormkroppar och vridna horn lurade i mörkret? Och skulle vi lyckas ta tillbaks vår morbrors båt, och på så sätt få frikort på glassbaren hela sommaren? Och hur kunde jag bli inblandad i talangtävlingen Sjöstjärnan? Och vem kunde egentligen vinna över favorittippade Stockholmstjejen? Tjejen som står framför mig blåser bubblor med ett chockrosa bubbelgum. Blåser och smäller bubblor. Hon är nog från Stockholm. Hon är jättecool och snygg och har med sig extrautrustning. Hon är klädd i en specialsydd dräkt. Jag har nog ingen chans mot henne. Hon är den värsta konkurrenten. Jag tittar på mig själv. Jag borde nog ha gått hem och bytt om. Jeansen är smutsiga och tröjan har det visst kommit ketchup på. Jag ser väl ut som en kille bredvid henne. Men i väskan har jag en överraskning, det där lilla extra som jag hittade i förrådet hemma förut. www.idusforlag.se ISBN 978-91-87001-49-9
9 789187 001499