9789175772264

Jerker HultĂŠn

Kungar & Drottningar

Kungar & Drottningar Drakhjärta & Hamnskiftare, del 3

Kungar & Drottningar Drakhjärta & Hamnskiftare, del 3 av Jerker HultÊn

Böcker av Jerker Hultén i serien Drakhjärta & Hamnskiftare: Drakhjärta och Hamnskiftare, 2014 Lönnmördare, 2014

Kungar & Drottningar Drakhjärta och Hamnskiftare, del 3 Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Jerker Hultén © Illustration: Emma Eklund © Omslagsbild: Shutterstock Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag

Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2015 ISBN: 978-91-7577-226-4

Till Klara och Axel

Prolog

S

icle, den stora snödraken, låg i skogsbrynet i skuggan av Barriärbergen och såg soldaterna från Västra Frostmyrs armé närma sig längs med landsvägen. Rad efter rad av män och kvinnor beväpnade med svärd, musköter och långa spjutyxor. Han visste att många av dem från början bara varit vanliga bönder och fiskare från Västra Frostmyrs landsbygd och den vidsträckta skärgården utanför kusten och det var inte många av dem som frivilligt gått med på att slåss för kung Carpean. Men få av dem hade något val. Antingen slogs de för honom och tog sina chanser på slagfältet eller så slängdes de i fängelse för resten av sina liv.

Nu drevs de framåt av ett kompani av björnryttare: storvuxna krigare på ryggarna av enorma pansarklädda björnar. I luften ovanför svävade ett oräkneligt antal flygande ormar med läderartade fladdermusvingar, dödligt giftiga tharûler och varelser så besynnerliga att de var svåra att beskriva med ord. Emellanåt svepte någon av dem ned från den blekgrå himlen för att skrikandes vina över ledet av soldater. Varje gång skyndade soldaterna på stegen lite extra och ibland var det någon som duckade eller kastade sig raklång på magen för att inte råka bli klöst eller slagen till marken av misstag.

Sicle hade flera gången anfallit kung Carpeans arméer när de förflyttade sig genom Västra Frostmyr och visste att det i slutet av den långa kolonnen med soldater säkert också fanns stora grupper av vättar, illvättar, troll och vildjättar.

9

Själv låg han tryckt mot marken i den djupa snön. Hans klor och skägg av is och hans snövita fjäll fick honom att smälta in i landskapet så väl att inte ens de bevingade odjuren lade märke till honom. Solstråle, den enorma guldbeklädda draken, hade gömt sig i en djup ravin på andra sidan vägen medan William och Pyret, som båda var snabba och skickliga flygare, höll till inne i skogen nästan en fjärdingsväg bort. Olyckligtvis var Silas, som kunde andas ut vatten, och Brutus, med sina fjäll av sand och sin förmåga att andas ut kaskader av sten och grus, iväg på spaningsuppdrag längre västerut. Dessutom hade Sindbad flugit söderut mot Linneberga by för att ta kontakt med Vera. Men kapten Arghan väntade på det flygande skeppet Hämnaren dold bakom ett par kullar strax norr om där Sicle låg. På toppen av en av kullarna låg ett par av Arghans spejare med varsin kikare och det var Arghan som skulle starta anfallet när kungens soldater var tillräckligt nära.

Kolonnen var inte långt borta nu och för ett ögonblick blev Sicle orolig att något hänt med kapten Arghan. Men så dök med ens Hämnaren upp bakom kullen. Det blanksvarta skrovet glänste, trots det svaga ljuset, och den avlånga, vita ballongen som höll det uppe fick det stora skeppet att se ännu större ut. En ensam trumpetstöt från någonstans bland kung Carpeans soldater följdes av en korts stund förvirring bland soldaterna innan björnryttarna började rida fram och tillbaka längs med ledet och dela ut order. Musköter drogs, kontrollerades och riktades mot Hämnaren medan kanoner lossades från de hästar som drog dem och febrilt började laddas. Men ryktet om Arghans och drakarnas attacker hade sedan länge spridits över landet och en del av soldaterna slängde sina vapen och sprang förtvivlat söderut över de snöklädda fälten.

Då reste sig Sicle upp, skakade av sig snön och gav ifrån sig ett utdraget, ilsket vrål, varefter han andades ut en virvelstorm av snö och hagel och kastade sig upp i luften. De flygande odjuren som börjat ge sig av mot Hämnaren vände om för att möta

10

honom istället och ännu några soldater på marken kastade sina vapen och sprang.

Då avlossade kapten Arghan de stora kanonerna och luften fylldes av ett öronbedövande mullrande. Nästan samtidigt kom Solstråle, Pyret och William flygande från sina gömställen.

Solstråle gjorde Sicle sällskap och bländade de flygande odjuren med sin andedräkt av rent solljus medan den majestätiska snödraken bombarderade dem med sylvassa istappar. Pyret och William valde istället att svepa fram längs med marken och skapa oreda.

Silverdraken flög snabbt fram och tillbaka och angrep björnryttarna. Med bakbenen slet han upp dem i luften och släppte ned dem i den djupa snön ett par hundra steg bort.

Den regnbågsfärgade Pyret var alldeles för liten för att orka lyfta en hel björnryttare, och några halva fanns inte till hands, så istället pilade han fram och tillbaka mellan grupperna av soldater vid kanonerna och förvirrade dem med sin andedräkt av färgglada explosioner.

De hade gjort detta flera gånger förut och visste allihop precis hur de skulle gå till väga. De visste också att de inte skulle kunna vinna striden om den drog ut på tiden men det var heller inte deras avsikt. Tanken var att få så många soldater och flygande odjur som möjligt att bryta upp och fly. De enda som skulle bli kvar var björnryttarna, trollen, vättarna och vildjättarna och det skulle ta kungen lång tid att finna de som flytt eller ersätta dem.

Fast den här gången skulle allt sluta annorlunda. För tillsammans med soldaterna reste en ung kvinna med korpsvart hår och stora mörka ögon. Hennes hy var nästan sjukligt blek och hon var helt klädd i svart: byxor, tunika, resemantel och stövlar av läder.

Hon bar inga vapen, men hon behövde heller inga.

11

kapitel 1 om att fly

V

era visste inte var hon befann sig längre. Hon visste inte ens hur hon fått tag i Lill-Flamma som för bara några minuter sedan slagits för sitt liv utanför citadellet i Targ. Då hade draken varit större än någon annan drake i Nordanländerna och varit omgiven av enorma eldsflammor, men nu låg hon sönderriven, blödande och flämtande i fickan på Veras tunika, inte större än en sparv.

Albin sprang intill dem, i varghamn. Bakom sig hade de lämnat lönnmördaren döende på gatstenen i den mörka gränden där Vera hade spetsat honom på Eilindra, svärdet hon fått hos dvärgarna. Lönnmördaren som stulit de förlorade själarnas stav och den tillhörande amuletten av ben, och som förgiftat både deras föräldrar och byns borgmästare under tiden han gjorde det.

Lönnmördaren som de jagat ända hemifrån Linneberga by, längs med Lugna floden, genom Amberens fattigkvarter, över halva västerhavet, genom Dvärgarike, stenstoderna i Muirdrum, det djupgröna dunklet under trädkronorna i Morrowan, den brännheta Varadimöknen och över den ensliga garathiska stäppen tills de slutligen hann ikapp honom i Garathiens huvudstad Targ.

Lönnmördaren som, av någon märkvärdig anledning han bara själv kände till, med ett leende plötsligt gett upp sitt liv. ”In till vänster där borta”, sa Albin, med en röst som gränsade till ett morrande.

I samma stund började ljudet av en ensam klocka ljuda

12

någonstans långt bakom dem i nattmörkret, och snart fick den sällskap av ännu en, nu en aning närmre. Och sedan ännu en. Det dröjde inte länge förrän hela Targ var fylld av det dånande ljudet av tusentals varningsklockor.

Nu vet varenda soldat, troll och illvätte i hela staden om att vi är här, tänkte Vera, samtidigt som de dök in i mörkret i den trånga gränden mellan ett par höga, svarta stenhus. Och snart kommer vi att vara infångade … och allt vi gjort kommer att ha varit förgäves!

Inte heller Albin visste var i staden de befann sig, eller vart de var på väg. Men han visste att de var tvungna att lämna Targ så fort som möjligt och det innebar att ta sig nedför den enorma klippan som staden låg på. Gärna norrut, där halvjättinnan Tei’lise och dvärgen Galar låg i ett buskage utanför murarna och väntade på dem. Vera och Albin hade plockat upp Tei’lise och Galar på vägen söderut men lämnade dem utanför Targ eftersom de trodde att de skulle ha svårt för att hålla sig dolda inne i staden.

Nu ångrade Albin sig. Det var inte omöjligt att de skulle behöva slåss för att kunna ta sig därifrån och både Tei’lise och Galar var skickliga krigare.

En smal trappa som vindlade nedåt dök upp på deras högra sida och de kastade sig nedför den, tre eller fyra steg åt gången.

Men Albin var ovan att springa i trappor på fyra ben och snubblade till och föll och drog med sig Vera i fallet. För ett ögonblick tumlade världen framför hennes ögon runt och hon kände en kraftig smärta i ena axeln, innan hon dunsade i den hårda gatstenen nedanför trappan.

Albin undkom oskadd genom att byta skepnad till en uggla mitt i fallet och flyga upp på taknocken på ett lågt, långsträckt hus. Nu satt han och spanade oroligt ut i natten som omgav dem med sina stora gula ögon. ”Jodå, det gick bra med mig”, väste Vera åt honom trots att axeln värkte och att både benen och armarna nu pryddes av dussintals blåmärken. ”Tack för att du frågar!”

Men Albin lade inte märke till den sura tonen i hennes röst.

13

Han såg inte ens åt hennes håll så Vera reste sig upp, med en grimas av smärta. När hon såg sig omkring upptäckte hon att de befann sig på ett öde litet torg inte långt från en av de nedre murarna. Klockorna dånade fortfarande runt hela staden, men hon tyckte sig ändå ana ljudet av stöveltramp och grova röster som skrek ut order inte långt borta.

Albin kastade sig plötsligt från taket och svepte ned mot henne. ”Vänta här, jag är strax tillbaka”, sa han när han passerade alldeles ovanför huvudet på henne. ”Och göm dig om du kan!”

Hans sista ord var knappt hörbara då han redan försvunnit utom synhåll in i en av de smala gränderna som löpte nedför berget, norrut från det lilla torget. ”Albin”, ropade hon efter honom så högt hon vågade, men han var försvunnen och istället kröp hon upp intill husväggen närmast sig. Återigen lät hon blicken vandra över det lilla torget. Hon omgavs av långsträckta hus i samma gråsvarta sten som hela staden tycktes vara byggd av. Alla utom ett var envåningshus, men smala trappor som löpte ned i marken intill dem antydde att där fanns källare under dem. Den närmaste av trapporna var inte längre bort än tio eller tolv steg och Vera tog sig sakta dit, med ryggen hårt pressad mot den skrovliga, kalla stenväggen bakom sig.

Göm dig om du kan, ekade Albins ord i hennes huvud, samtidigt som hon tog det första klivet nedför trappan.

På avstånd hade hålet ned till källartrappan gapat svart men nu såg hon ett svagt ljus skymta vid dess fot. Hon tyckte sig även höra ett dämpat ringande ljud där nerifrån, knappt hörbart genom klämtandet och dånandet från Targs larmklockor.

Försiktigt stack hon ned handen i fickan och klappade LillFlamma innan hon långsamt och så tyst hon kunde drog Eilindra ur sin skida. Eilindra, svärdet hon fått av dvärgarna i Ivalde fästning, var ingjutet med magi och förutom att den evigt rakknivsvassa klingan glödde och flammade som om den återspeglade en

14

häftig eld i närheten fyllde den henne även med mod. Något hon just nu kände att hon behövde lite mer av. Hon gjorde också ett försök att frammana Williams förmåga att röra sig snabbare än en huggande varadimsnok. Men allt springande och flängande för att försöka hålla jämna steg med Albins snabbfotade varghamn genom vindlande gator och trånga gränder i Targ hade tagit för mycket på hennes krafter och hon kände bara ett svagt pirrande inom sig, innan det dog ut och försvann helt. Ändå tog hon ett djupt andetag och fortsatte längre ned i mörkret. Trappan var lång, mycket längre än hon först trott. Det blev allt varmare ju längre ned hon kom och en doft av glödgat järn fyllde snart hennes näsborrar. Så småningom slutade trappan invid en låg trädörr med beslag av grovt bearbetat gjutjärn.

Intill den, på den svarta stenväggen, satt ett mycket litet fönster, täckt på insidan av en rad grova järnstänger. Vera såg sig kvickt omkring, innan hon stoppade undan svärdet, greppade fönsterbläcket med båda händerna och hävde sig upp på tå.

*** Albin flög på tysta vingar genom de trånga gränderna i riktning mot den norra stadsmuren. Husen vid torget där han lämnat Vera var låga, men det dröjde inte länge förrän han var omgiven av byggnader som var både fem och sex våningar höga. Här och var bakom fönstren tändes ljus av stadsbor som slitits ur sin nattsömn av varningsklockorna och nedanför sig kunde han se hur soldater irrade fram i små grupper över gatstenen, sökandes efter honom och Vera. En del av dem hade sällskap av troll, vättar och en och annan illvätte. Andra höll stora varghundar i koppel, vilka ivrigt sniffade och snokade runt bland såväl breda avenyer kantade av värdshus och handelsbodar som bakgator fyllda med avskrädeshögar. De av Targs invånare som vågat sig ut ur husen för att se vad all uppståndelsen handlade om stoppades, genomsöktes och frågades ut.

15

”I

n till vänster där borta”, sa Albin, med en röst som gränsade till ett morrande.

I samma stund började ljudet av en ensam klocka ljuda någonstans långt bakom dem i nattmörkret, och snart fick den sällskap av ännu en, nu en aning närmre. Och sedan ännu en. Det dröjde inte länge förrän hela Targ var fylld av det dånande ljudet av tusentals varningsklockor.

Nu vet varenda soldat, troll och illvätte i hela staden om att vi är här, tänkte Vera, samtidigt som de dök in i mörkret i den trånga gränden mellan ett par höga, svarta stenhus. Och snart kommer vi att vara infångade … och allt vi gjort kommer att ha varit förgäves!

Vera och Albin har fått tag i motgiftet de behöver för att rädda sina föräldrar men är fast i Garathien, landet där Molgor tagit över och nu bygger upp sin armé för att erövra Nordanländerna. Flykten därifrån blir farofylld och Vera och Albin skiljs åt. Under tiden växer sig Molgor allt starkare och kriget mot mörkermagikern närmar sig snabbare än någon anat. Enda chansen att besegra honom är om Vera och Albin kan få Nordanländernas kungar och drottningar att kämpa tillsammans, sida vid sida. Samtidigt dyker ett nytt hot upp.

Sagt om tidigare böcker i serien: ”Magin skimrar mellan raderna. Börjar du läsa har du svårt att sluta!”

Författare Kim M Kimselius ”Jag skulle utan tvekan rekommendera Drakhjärta & Hamnsikftare till alla som vill ha ett sagolikt äventyr eller bara en helt ny typ av fantasyhistoria, oavsett läsarens ålder.”

Författare Anna Vintersvärd, Och hon gav sig inte

”Vilken fröjd att sätta denna fina och spännande fantasyhistoria i händerna på väntande läsare!”

Fia Idegård, BTJ ”Återigen imponeras jag av denna enorma uppfinningsrikedom och fantasi!”

Carolina Landin, Carolina läser

ISBN 978-91-7577-226-4

www.idusforlag.se

9 789175 772264