A. Audhild Solberg Översättning: Ylva Kempe
Av A. Audhild Solberg har utgivits Kampen mot superbitcharna Superbitcharna gรถr bort sig
Översättningen har fått stöd från Nordiska ministerrådet
www.wahlstroms.se © 2015, H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard) AS Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: Superbitchene driter seg ut Omslag: Christoffer Grav Omslagsanpassning: Cecilia D. Engström Sättning: RPform Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16815-4
”Tycker du att det måste finnas något roligt i alla barnböcker?” frågade fröken Honey. ”Ja, det gör jag”, sa Matilda. ”Barn är inte lika allvarliga som vuxna. De tycker om att skratta.” Roald Dahl, Matilda
Innehåll
Sms:et 9 Sorry! 14 Samtal i cykelskjulet 16 Toalettborsten 22 Seriöst fuffens 27 Något utöver det vanliga 34 Sluta!! 39 Oda 47 Skrattet 56 Den stora chocken 64 Once in a lifetime experience 74 Rösterna 83 Helt självklart 89 …………. 94 Bergochdalbana 97 Svinet 103 Grupparbete 108
Loop 114 Höstens näst största happening 122 Sh-h-it! 132 #creepybitches 136 Kvällens överraskning 142 Röykstopp 147 Bondgårdsbarn 155 Oväntat besök 164 Den första lyckoexplosionen 171 Helt magiskt 174 Sluta snoka! 180 Ett skadat djur 183 Understanding 188 High five 195 Dark/Light 204
SMS:ET
”Anne Bea, du har fått ett meddelande.” Mamma stod i dörröppningen in till vardagsrummet. Den knallgula ylletröjan hon alltid har på sig på hösten lyste mot mig som en fyr i tät dimma. Jag lade ifrån mig boken. Ett meddelande? Hur kunde mamma veta att jag hade fått ett meddelande? ”Din mobil låg ute på byrån i hallen”, sa hon. ”Du måste ha glömt den där när du kom hem från skaterampen.” Jag rätade på mig i soffan. ”Ja, men ge mig den då!” Mamma tittade på mig med ett mystiskt leende. ”Här”, sa hon. ”Och det är inte från Nils.” ”Va? Har du läst det?” Jag snappade åt mig mobilen. ”Nej då”, log hon. ”Jag såg bara att det inte var från honom. Namnet var lite längre.” 9
Mitt hjärta flög upp i halsen. Lite längre? Men vem …? Va? ”Ska du inte kolla vem det är ifrån?” sa mamma. ”Jo, det är klart”, sa jag. ”Jag ska bara … Kan du gå ut i köket?” ”Är det något spännande på gång?” ”Nej!” ”Men vad är det som är så …” ”Snälla!?” Mamma höll upp händerna i luften och tog ett steg tillbaka. ”Ja, ja, ja”, sa hon. ”Du får väl säga till när jag kan komma in igen, då.” Och så försvann både hon och fyrtröjan ur sikte. Det här har du säkert fattat redan, men jag brukar inte få speciellt många sms. Egentligen bara från Nils. Och så från mamma och pappa då. Och moster Mona. Och så fick jag ett från Mari för några dagar sedan. Vi har nämligen startat en egen mattegrupp för att göra läxorna tillsammans. Men det här meddelandet var inte från någon av dem, det förstod jag. Mamma och pappa sms:ar ju inte när jag är hemma. Maris namn är lika kort som Nils. Och mos10
ter Mona hade jag redan pratat med i telefon den dagen, när hon ringde för att berätta att hon och Jan Erik från skolbiblioteket skulle fira jul i Thailand. Jag hade alltså fått ett sms från någon som jag inte brukade få sms från. Och det var inte från en telefonförsäljare eller något annat tråkigt. Mamma hade ju sett ett namn på skärmen. Meddelandet var från någon vars nummer jag hade lagt in bland mina kontakter. Det fanns inte så många kandidater att välja mellan. Jag lägger bara in nummer till dem som har ringt eller skickat ett sms någon gång. I stort sett, i alla fall. Så det tog inte så lång tid att gå igenom namnen i huvudet: Det skulle kunna vara från Nils mamma. Men hon skickar bara sms när Nils är hos mig och han inte svarar på sin egen mobil, så jag trodde egentligen inte att det var från henne. Det skulle kunna vara från Johanne. Vi hade haft lite sms-kontakt den veckan vi övade inför talangjakten. Men jag såg ingen direkt anledning till att hon skulle höra av sig till mig dagen efter halloween. Hon hade garanterat nog med annat just nu. Som att förklara för sina föräldrar varför hon hade stuckit iväg från sin egen halloweenfest, till exempel. Det skulle kunna vara från Brittany. Henne lade jag också till i kontaktlistan när vi övade inför talangjakten. 11
Men jag hade inte fått ett enda meddelande från henne sedan dess. Jag räknade dessutom med att hon var mer intresserad av att hänga med sin nya kille än av att skriva meddelanden till mig. Det skulle kunna vara från mormor eller morfar. De var säkert nyfikna på hur halloweenfesten hos moster Mona hade varit. Det kunde faktiskt vara från dem. Det var antagligen från dem. Men den jag hoppades att meddelandet skulle vara ifrån, var kandidat nummer fem. Jag vet inte riktigt varför jag lade in just det numret, jag hade ju aldrig fått något meddelande från honom eller så. Eller, jo jag vet ju varför egentligen. Jag ville helt enkelt se hans namn där i min kontaktlista. Jag ville veta att det fanns där, liksom. Utifall att. Du har säkert gissat vem det är jag pratar om. Magnus. Mmmmagnus. Om du vet något finare namn så säg till bara. Jag kan inte ens föreställa mig att det finns något! Maaagnus. Magnusss. Fy sjutton, det är helt enkelt sjukt fint! Men tillbaka till saken: Jag sjönk ner i soffan och stirrade på den mörka mobil12
skärmen. Vem av de fem kandidaterna kunde ha skickat ett meddelande till mig dagen efter halloween? Jag hade träffat två av dem vid skaterampen bara ett par timmar tidigare, så det kunde ju inte vara någon av dem. Eller? Hjärtat rutschade ner i magen när jag satte fingret på knappen under skärmen, det sicksackade runt revbenen när skärmen lyste upp, det dundrade i öronen när jag såg vem meddelandet var från. Men det var ingenting mot vad som hände när jag läste vad som stod i det! Jag bara … Jag bara … !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
13
SORRY!
Jag lovar att du ska få veta vem som hade skickat meddelandet, och vad som stod i det. Men först måste jag berätta vad som hände veckorna innan jag fick det. Ja, sorry, alltså! Men det är jätteviktigt för att du ska fatta varför jag över huvud taget fick det där meddelandet. Det hela började nämligen två veckor tidigare, med ett samtal i cykelskjulet på skolgården. Det var en torsdag, för Nils skulle följa med mig hem efter skolan. Mamma och pappa har inte fått riktig kläm på salsan än, så moster Mona kommer fortfarande hem till oss varje torsdag och lagar tacos. Och moster Monas tacos är det bästa Nils vet. Dessutom hällregnade det den dagen, för mina glasögon var så blöta och immiga att jag såg ännu sämre än vad jag brukar göra. Jag var nära att köra på Nils när jag träffade honom utanför skolgrinden. Fast jag ledde cykeln. Inte för att han såg särskilt mycket själv. Hans hår låg klistrat mot huvudet och det rann så mycket regnvatten 14
över hans ansikte att han var tvungen att blinka hela tiden. Han var dyngsur om armarna också. Det jag först hade trott var en svart regnjacka visade sig nämligen vara en sopsäck med hål för huvud och armar. Hans mamma hade glömt att köpa en ny regnjacka till honom när den gamla blev för liten, och eftersom Nils inte hade hittat sin andra vattentäta jacka hade han blivit tvungen att tänka kreativt. Vi suckade lite, bägge två. Nils mamma glömmer det mesta när hon är inne i en av sina faser. Vi närmade oss slutet på vårt dagliga peptalk före första lektionen, när Nils plötsligt knuffade till mig. Inte så hårt, men jag ryckte till i alla fall. Två sekunder senare gjorde han det igen, och den här gången tog han i så mycket att jag var nära att ramla rakt in i cykelstället. Och det är här historien börjar, när jag vände mig mot Nils och sa:
15
SAMTAL I CYKELSKJULET
”Varför gjorde du så där?” Nils svarade inte. ”Men du kan väl inte bara knuffas utan att det är något!” ”Jag tänkte väl att ni stod här.” Jag svängde runt. Trots att regnet trummade så hårt mot taket på cykelskjulet att jag nästan inte hörde min egen röst, visste jag på en gång vem det var som just hade sagt det där. Den rösten skulle jag ha känt igen var som helst och när som helst. Magnus! ”Och reflexen är på plats igen, ser jag?” Mmmmagnus. Maaagnus. Magnus. Reflexen? Jag trevade med handen baktill på cykelhjälmen. Och mycket riktigt, där hängde den och dinglade, den urpin16
samma rosa Barbapapareflexen. Jag måste ha glömt den i jeansen som jag lade i tvätten kvällen innan, och så hade mamma hittat den och hängt tillbaka den på hjälmen utan att jag märkte det. För jag hade naturligtvis inte hängt den där själv! Jag gick runt med den i byxfickan. Magnus hade trots allt gått omkring med den i sin byxficka i mer än ett dygn. Och dessutom, man går inte omkring med en rosa Barbapapareflex på huvudet när man är tolv och ett halvt. Lyckligtvis verkade det inte som om Magnus brydde sig. Och jag slutade faktiskt också bry mig om det. Strax efteråt stod han nämligen inne i cykelskjulet tillsammans med Nils och mig, med genomvåta gympaskor och ett sådant där leende som gör att man glömmer vad det egentligen var man tänkte på. ”Kommer du ihåg det vi snackade om i matsalen?” sa han. Mitt hjärta galopperade iväg någonstans. Om jag kom ihåg det?! Hallåååå!! Under de tre dagar som hade gått sedan Magnus kom fram till mig i matsalen hade jag knappt tänkt på något annat! Ifall du har glömt vad jag pratar om: Några veckor efter talangjakten kom Magnus fram till mig i matsalen och frågade om Dark Horse fortfarande spelade ihop. När jag 17
svarade att vi tog det ganska lugnt med det, sa Magnus att han kanske skulle ta kontakt med mig ganska snart igen. Och när han hade gått sa Mari och Ylva-Merete något som fick mig att försvinna i ett lyckorus: Fuck Justin var på jakt efter någon som kunde sjunga med dem! Jag blir fortfarande lite darrig när jag tänker på det. Jag tror aldrig att jag har varit så lycklig som jag var just då. Eller, hallå, det har jag ju så klart! Men det återkommer jag till. Magnus drog ner huvan på jackan och slängde med de ljusa lockarna. Skrattgroparna glittrade i regnet och jag fick lust att sticka pekfingret i en av dem och känna hur djup den var. ”Jag vet inte om du har hört det”, sa han. ”Men vi har fått en spelning. På halloween.” Nils och jag tittade på varandra. Halloween? Det var ju om bara två veckor! ”Jag har snackat med Felix och Björn Inge”, fortsatte Magnus, ”och de tycker också att du sjöng skitbra på talangjakten.” Han hejdade sig och hostade lite. Jag höll på att svimma av spänning. ”Du är tusen gånger bättre än Thea”, sa han. ”Och du sjunger bättre än alla andra tjejer i skolan också. Du skulle 18
bara ha hört vad mycket falska ylanden vi var tvungna att genomlida när vi letade efter någon till talangjakten!” Jag sa inget om att jag hade hört det mesta av det där ylandet jag också. Jag hade mer än nog med att hålla ordning på hjärtat. Jag, Anne Bea Vik, skolans nästnäst största freak, var bara en fråga ifrån att få vara med i det coolaste bandet i sjuan! ”Så du kan sjunga, det är det ingen som tvivlar på”, sa Magnus. ”Grejen är bara den att …” Han började hosta igen. Men det lät egentligen inte som en vanlig hostning, utan mer som om han inte riktigt visste hur han skulle säga det han tänkte säga. Jag kände att jag började bli orolig. ”Alltså, om jag får säga som det är”, sa han, ”så är vi inte helt överens om att det räcker. Att du kan sjunga, alltså. Några av oss känner liksom att vi borde ha någon som är lite mer … som inte är så … Fattar du vad jag menar?” Han tittade på mig. Jag skyndade mig att nicka. Men faktiskt så förstod jag inte helt vad han menade. Eller, jag fattade ju att han försökte säga att Felix och Björn Inge inte ville att jag skulle sjunga med dem. Att de ville ha någon som var mer populär. Någon som inte var så albino. Men jag var inte säker på vad Magnus tyckte. 19
Alltså, det var ju inte så att han hade lovat mig jobbet när han kom fram till mig i matsalen den där dagen. Men jag måste ju säga att det verkade som om han var ganska seriös. Annars hade han väl inte sagt något alls. ”Så jag är ledsen om du trodde att vi hade en deal, alltså”, sa han. ”Det var inte meningen att … att …” Det blev tyst. Länge. Jag försökte desperat komma på någonting att säga, och jag är ganska säker på att Nils gjorde det också. Hans näsborrar darrade som en studsmatta och han glömde totalt att torka bort regnvattnet som rann från håret ner i ansiktet. Men det var tydligen lika tomt i hans huvud som i mitt, för det kom inte ett ljud från någon av oss. Vi bara stod där och stirrade framför oss som två idioter med immiga glasögon och roterande näsborrar. Inte konstigt att Magnus gav upp till slut. ”Nej, det är väl dags att gå in”, sa han. ”Jag tänkte bara att jag skulle säga till dig. Så att du inte går omkring och tror att …” ”Hallå! Magnus!” Jag ryckte till för andra gången den morgonen, och jag hörde att Nils och Magnus ryckte till också. Deras skor gnisslade när de snodde runt på asfalten. Ingen av oss hade 20
märkt att Felix hade stannat bara några meter ifrån oss. Jag kände igen honom på den gigantiska mörkblå täckjackan han går i halva året. Han ser mest ut som ett sådant där kottdjur som pappa och jag brukade göra när jag var liten. En dag kommer de där pinniga benen att knäckas av överkroppens vikt, det är jag säker på. ”Har du hört det senaste, eller?” ropade han. ”Ronja har en ny kille!” Det stramade till i skelettet när jag tittade bort på Magnus. Han såg ledsen ut, som om han verkligen ångrade att han hade gjort slut med henne. ”Hallå?” sa Felix. ”Har du tänkt stå här hela dagen, eller?” Magnus plockade med blixtlåset i jackan och tittade ner i marken. Nils och jag fortsatte att stirra rakt ut i luften. ”Jag har i alla fall inte lust att stå här längre”, sa Felix. ”Vi ses i klassrummet.” ”Ta det lugnt, jag kommer.” Magnus försökte sig på ett leende innan han drog upp huvan och försvann ut i regnet. Men den här gången fick det mig inte att glömma vad jag egentligen tänkte på. Det var lätt att se att det där leendet inte nådde upp till ögonen.
21
TOALETTBORSTEN
”Okej, det där hade jag inte väntat mig.” Nils blinkade mot mig innan han böjde ner huvudet mot knäna och började vifta med båda händerna i håret. Han såg ut som en våt hund som skakar vattnet ur pälsen. ”Vilket då?” frågade jag. ”Att Ronja har hittat en ny kille? Det var väl ganska givet att det skulle hända snart. Hon har trots allt varit singel i över två veckor.” Jag slet av mig cykelhjälmen och började gå mot skolan. Nils svisch-svoschade ifatt mig i sin töntiga sopsäcksregnjacka. ”Du vet vad jag menar, Annebino.” ”Nej, jag har ingen aning om vad du menar!” Jag ökade farten. Jag ville inte att Nils skulle se tårarna som steg i mina ögon. Inte för att han inte hade sett mig gråta förut, för det har han, många gånger. Men det här var annorlunda. Jag hade nämligen inte berättat för honom hur mycket 22
jag hade tänkt på det som Magnus sa i matsalen den dagen. Han visste förstås att jag hade tänkt på det, och vi hade pratat ganska mycket om det också, men jag hade inte berättat att jag knappt hade sovit på tre nätter eftersom jag varit så spänd. Att jag nästan hade börjat tro att det skulle hända. Att Magnus, Felix och Björn Inge skulle komma fram till mig på en rast och säga: ”Du, Anne Bea, det är en sak vi vill fråga dig om.” ”Kom igen”, sa Nils bakom mig. ”Du behöver inte låtsas som om du inte är besviken.” ”Jag är inte besviken! Varför skulle jag vara besviken?!” Nu gjorde jag det igen. Var dum mot Nils fast han inte hade gjort något fel. Men jag kunde inte låta bli. Det var ju inte som om jag hade någon annan att vara dum mot. Jag föreställde mig samtalet mellan Magnus, Felix och Björn Inge. När de pratade om vem som skulle sjunga i Fuck Justin. Ögonblicket då Magnus tittade på de andra och sa: ”Anne Bea då?” Jag såg för mig hur Björn Inge himlade med ögonen. Hur Felix rynkade på näsan och tittade i golvet. Jag kunde höra dem också. Felix som sa: ”Alltså, hon sjunger ju bättre än Thea, men hon är inte precis någonting att visa upp på scenen.” Och Björn Inge: ”Okej, säkert att vi ska ha en albino som frontar oss!” Och Magnus som 23
till slut sa: ”Visst, jag håller med. Jag fattar inte vad jag tänkte på.” Jag försökte torka bort tårarna, men de bara fortsatte att rinna. Fast jag vet att nästan ingenting blir som jag drömmer om, så hade jag liksom glömt bort det lite de senaste dagarna. Ska jag vara helt ärlig så hade jag knappt gjort något annat än dagdrömt. Men jag hade inte försvunnit in i Normalvärlden, som jag brukar göra när jag drömmer mig bort. Jag hade inte varit den jag är där, den där snygga och coola tjejen med långt, mörkbrunt hår. Nej, för första gången var det jag som hade stått längst fram på scenen. Det var jag som hade greppat mikrofonen, slängt med det vita håret och lett mot den söta trummisen. Det var jag som hade varit den där tjejen som alla de andra tjejerna i sjuan ville vara. Jag slog cykelhjälmen mot huvudet. Hur dum fick man bli?! Naturligtvis var jag inte den tjejen. Jag skulle aldrig bli den tjejen. Jag skulle aldrig få sjunga i Fuck Justin! ”Annebino …” ”Ja, vad är det?” ”Jag förstår att du är ledsen över att …” ”Lägg av, Nils, det är ju inte som om han lovade mig jobbet den där gången i matsalen!” Nu var jag väldigt nära att börja snyfta. 24
”Nej, men han verkade ganska seriös, tyckte jag”, sa Nils. ”Annars hade han väl inte sagt något.” Jag saktade in. ”Vet du vad jag tror?” fortsatte han. ”Jag tror att Magnus egentligen vill att du ska sjunga i deras band, men att Felix och Björn Inge har sagt att de måste hitta någon som är lite coolare. Men en sak säger jag bara: då får de leta länge.” Fattar ni varför Nils är min bästa kompis eller? Jag stannade och vände mig om. Men där fanns inget annat än våt asfalt. Inte en Nils i sikte, inte en sopsäck att se. ”Ummmffffghrgh!” Jag kisade åt vänster. Och där, några meter bort, fanns förklaringen. Att dra en sopsäck över huvudet medan man går är tydligen inte helt lätt. Och om inte Nils fick av sig säcken inom två sekunder skulle han gå rakt in i den stora björken mitt på skolgården! ”Nils! Stanna!” Och det är en annan sak som är bra med Nils. Han lyssnar alltid när jag pratar med honom. En halv meter från trädstammen tvärstannade sopsäcken och blev stående medan den svajade fram och tillbaka. Snart såg jag en arm sticka ut, sedan en till och till slut dök Nils huvud upp under säcken. Jag tittade på honom. 25
Och så kände jag det. Snyftningen som var på väg i full fart upp i min hals hade ändrat riktning. Den var fortfarande på väg uppåt, men något hade lossnat där nere, snyftningen höll på att byta spår. En sekund senare sprutade den ut ur näsan istället. ”Vad är det?” sa Nils. ”Vad skrattar du åt?” Jag kunde inte prata, jag bara pekade på hans hår. När Nils drog handen genom frisyren dröjde det inte länge innan han också började skratta. ”Hej, jag heter Nils”, skrattade han och sträckte fram handen. ”Också känd som Toalettborsten.” Det är därför Nils är min bästa kompis. Det är inte bara det att han lyssnar på mig och inte blir arg för att jag skäller på honom. Han kan till och med få mig att dö av skratt några minuter efter det att jag har blivit ratad som ny medlem i det coolaste bandet i sjuan och inte lyckats få fram ett enda ord till killen jag är kär i. Det är nästan så att man kunde tro att han var proffs.
26