”Den här boken innehåller grovt språk, barnförbjudna situationer och utstuderat våld. Säg inte att jag inte varnade er.” Friskrivningen i den första utgåvan av boken från 2009, fritt översatt till svenska, känns inte helt relevant längre. Innehållet är nog inte grövre än en normal femte-klassare kan hantera 2016. Men är ni känsliga så har jag i alla fall sagt ifrån.
prolOg FOSTRET PLACERADES MYCKET varsamt i den specialkon-
struerade kuvösen av operationssköterskan. Två av hennes kollegor hjälpte henne med att koppla ihop fostret med olika trådar och slangar till respiratorn. Jämfört med fostret såg de här trådarna mer ut som tjocka rep än de hårstråstunna trådar de egentligen var. De tre sköterskorna var mycket noga med att all utrustning, såsom hjärtmonitorn, lungmaskinen och speciellt den konstgjorda moderkakan kopplades in på exakt det sätt och i den ordning som Dr. Carlos hade instruerat vid genomgången före proceduren. Det var även vid den genomgången som sköterskorna hade blivit ombedda att skriva på sekretessavtalet som försäkrade att de alla tre, som ingick i den reguljära personalen vid sjukhuset, aldrig pratade om den här operationen igen. Med någon. Dr. Carlos visste att de skulle hedra det avtalet eftersom han tydligt hade klargjort att PsiRes hade fler advokater anlitade än de här tre sköterskorna ens hade kunnat föreställa sig och att han inte skulle tveka en sekund att sätta allihop i arbete om han behövde, oavsett när i framtiden det skulle komma att ske. Och om inte det räckte fanns det andra metoder också … Vad som hände den här kvällen i den här operationssalen lämnade helt enkelt inte rummet. BRUS | 7
Till slut var den sista elektroden inkopplad till den artificiella livmodern som systemet utgjorde och de tre sköterskorna lämnade fostret i kuvösen för att assistera Dr. Carlos som höll på att avsluta ingreppet på mamman. Aldrig tidigare i deras karriär hade någon av dem sett ett så ungt foster leva utanför en mammas kropp. Så snart Dr. Carlos hade knutit ihop de sista stygnen på mamman och därmed framgångsrikt slutfört hennes abort, skyndade han sig över till kuvösen och började göra noteringar om fostrets olika värden som hade börjat visas på de olika maskinernas displayer i form av en till synes ändlös ström av numeriska värden. Mamman togs nu om hand av sköterskorna som tvättade och snyggade till henne, rullade ut henne på uppvaket och lite senare berättade för henne att allt hade gått bra. Hon kunde nu fortsätta sitt liv som om inget hade hänt och följa sina drömmar utan att behöva bekymra sig över att vara mamma just ännu. De var noga med att tala om att hon utan problem skulle kunna bli gravid igen men uppmanade henne att nästa gång kanske göra det lite mer planerat. Sköterskorna passade även på att föreläsa lite om preventivmedel och de uppenbara fördelarna det fanns med total avhållsamhet. Att inte ha sex alls reducerar risken att bli gravid med hundra procent, föreläste de för henne. Dr. Carlos studerade det lilla fostret. Det var bara sjutton veckor gammalt och såg mer ut som en gris än vad det skulle komma att utvecklas till; en människa. När det låg där i kuvösen, med alla små trådar stickandes ut ur kroppens rosa skinn, som var helt täckt av små korta vita fjun, såg det inte speciellt imponerande ut. Men sanningen var den att det var det yngsta barnet som någonsin hade fötts i världen – och överlevt. Men det som var riktigt impone8 | BRUS
rande var de planer som framtiden hade för det lilla fostret. Och de hade möjliggjorts endast tack vare Dr. Carlos och hans forskarlag vid PsiRes Laboratorier. Forskarna hade arbetat på projektet sedan 1987 och för bara ett par år sedan hade de kommit så långt att de börjat utföra konkreta försök, baserade på sin forskning, på möss. Experimenten slog väl ut för det mesta men de var tvungna att täppa till vartenda litet hål om den här forskningen skulle ha en chans att bli godkänd av de amerikanska myndigheterna. På grund av ineffektiv logistik och beroendet av den traditionella postgången för kommunikation med andra forskarlag inom PsiRes-organisationen, utspridda över hela världen, hade man framskridit rätt långsamt under projektets första år. Det tog dagar, ja till och med veckor ibland, att dela med sig av resultat inom hela den globala organisationen. Men tack vare ett nyutvecklat globalt datornätverk som gick under namnet Arpanet, hade man under de senaste sex månaderna flyttat all kommunikation till olika elektroniska anslagstavlor, eller BBS:er som det kallades. Denna utveckling hade i sin tur gett en oväntad skjuts till PsiRes projekt eftersom insamlad data helt plötsligt kunde skickas runt med en helt annan hastighet än innan. Frågor och teorier kunde delas på nätet med kollegor på andra sidan jordklotet och laboratorieresultat presenterades bara minuter efter att försöken var genomförda och då kunde alla forskargrupper se det samtidigt. Och viktigast av allt: beslut kunde fattas på nätet. Det var lika effektivt som om alla chefsforskare hade varit samlade i samma rum. Denna oväntade utveckling i informationsteknologi hade skyndat på deras forskning med flera år och i slutet av 1994 hade man beslutat att överge de teoretiska studierna BRUS | 9
och försök på möss och istället börja fokusera forskningen och försöken på mänskliga foster. Allt som hade återstått var att finna en rad lämpliga prospekt. Det skulle behövas minst fem foster och arbetet med att hitta dessa fem hade avslutats idag i och med den nyss genomförda ”aborten”. PsiRes långdragna forskning skulle snart sättas på prov på riktigt och man hade bara kommit till slutet av juni 1995. De var hela fyra år före planen.
10 | BRUS
1 RYAN MICHAELS HADE aldrig varit någon fotbollsfantast.
Men då ljuset från platt-tv:n kastade långa skuggor över de vita väggarna i hans sparsamt upplysta vardagsrum, orkade han inte bry sig om att leta efter något mer intressant att se på än NFL Super Bowl. Så han fortsatte att stirra tomt framför sig. Washington Redskins gjorde en touch down och fick poäng precis i slutet på matchen och det verkade därmed som om de skulle ta hem pokalen för tredje året i rad. Kommentatorn lät i det närmsta extatisk då han tillkännagav poängen. Man kunde misstänka att han hade satsat på Redskins den här kvällen. Det hade inte Ryan. Han hade inte ens varit medveten om att detta var NFL:s stora kväll, som hundratusentals fans väntat en hel säsong på. För honom var det bara som vilken annan kväll som helst, där han försökte slå ihjäl tillräckligt med tid för att sömnen skulle övermanna honom. Eller i alla fall för att han skulle bli sömnig nog för att det skulle vara värt att gå och lägga sig. Hans sömnproblem hade börjat ett par veckor tidigare och långsamt förvärrats likt en krypande infektion som sakta förvandlat hans nätter till levande mardrömmar. Han låg vaken timme efter timme, oförmögen att somna, medan han lyssnade på nattens alla ljud. Det började bli påfrestande. BRUS | 11
Han hade inte rört en cigarett på tre månader och enligt läkaren som han träffat några dagar tidigare var detta förmodligen orsaken till sömnsvårigheterna. Ryan hade försett kroppen med nikotin i fjorton år och blivit så van vid den dagliga dosen, att nu när han var tvungen att sluta röka gjorde kroppen uppror. Den gjorde verkligen allt i sin makt för att återfå kontrollen över honom och tvinga honom till att tända en cigarett och inhalera den giftiga röken. Det var som om cellerna i kroppen hade en egen vilja och gjorde allt för att ta kontrollen över medvetandet. Varje natt låg han där och stirrade ut i mörkret medan hans undermedvetna skrek inom honom, bönade och krävde att bara få en enda liten cigarett till. ’Snälla! Bara en till. Ge mig bara en till!’ Men Ryan var inte redo att ge upp, inte än. Han hade försökt att sluta röka några gånger tidigare i livet men aldrig lyckats. Han brukade skämta om hur lätt det var. ”Kolla på mig, jag har slutat hur många gånger som helst …” Det skämtet gick alltid hem. Den här gången hade Ryan dock inga planer på att låta sitt undermedvetna vinna striden. Han om någon visste vad rökning kunde göra med kroppen då han sett på medan cancern tagit ifrån honom den människa som betytt allra mest för honom. Hans pappa hade gått bort förra hösten efter en seg kamp mot sjukdomen, och Ryan var inte villig att gå samma öde till mötes. Det var därför han nu tvingade sig själv att sluta röka. Till varje pris. Men för tillfället ville han bara sova. Washington Redskins gjorde ytterligare en touch down. Det stod nu fullständigt klart för alla som följde matchen, till och med för Ryan som var fullständigt okunnig och än mer ointresserad av sport, att Redskins skulle vinna. Bara 12 | BRUS
ett mirakel kunde vända matchen till Miami Dolphins fördel i det här läget. Kommentatorn blev ännu mer extatisk när han pratade om hur detta betydde en jordskredsseger för Redskins. Hur kunde någon bli så uppspelt över ett gäng grabbar som sprang omkring med suspensoarer och jagade en oval boll? Det var Ryans sista tanke innan sömnen äntligen övermannade honom där han halvsatt i fåtöljen. Medan tv:n fortsatte att kasta långa skuggor över väggarna befann sig Ryan i drömmarnas värld där han sprang omkring på en psykedelisk fotbollsplan och jagade en extremt udda formad boll. En telefon ringde. En gång. Två gånger. Han kunde höra den i fjärran, långt bort på andra planhalvan. Riiiiing. Telefonen fortsatte att ringa, men verkade nu skrika ut den elektriska signalen i en öronbedövande volym. Ryan vaknade och var till en början inte helt säker på var han befann sig, men insåg ganska snart att han fortfarande satt i fåtöljen i sitt mörka vardagsrum och att det hunnit bli mörkt utomhus. Han såg sig omkring tills blicken fastnade på telefonen som låg och ringde på det lilla soffbordet bredvid honom. Hur mycket var klockan? Hur länge hade han sovit? Han kastade en blick på nummerpresentatören och noterade att inget namn syntes på displayen, bara ett okänt nummer. Telefonen fortsatte att ringa så han harklade sig och svarade. ”Ryan här”, sa han, medan det enda han hörde i luren var odefinierbara ljud i bakgrunden. ”Hallå? Är det någon där?” Det verkade inte vara någon på andra änden av linjen, det enda som hördes var brus. BRUS | 13
Han slängde ett öga på armbandsuret, klockan var tre på morgonen. Vem i helvete ringer klockan tre på morgonen utan att ha något att säga? Det var förmodligen en busringning, så han lade på luren och lutade sig tillbaka i fåtöljen. Då kände han för första gången hur stel han var i kroppen. Det var som om han inte rört på sig på flera dagar. Fåtöljen var elegant, och gudarna ska veta att den varit dyr, men den var inte gjord för att sova i, den saken var klar. Den var gjord för att se bra ut i inredningstidningarnas hemmahos-reportage. Telefonen ringde igen, men verkade inte ringa lika högljutt den här gången. Kvickt greppade han luren och svarade. ”Hallå!” Det enda som hördes var brus. Han försökte på olika sätt få kontakt med vem det nu var som ringde, men utan att lyckas. Det var inte första gången han fått samtal där det varit tyst på andra änden av linjen, men den här gången kändes det egendomliga bruset obehagligt. ”Slutar du inte genast upp med att trakassera mig så ringer jag polisen.” Han försökte låta så barsk han kunde, men klockan var för tusan tre på morgonen och han hade just blivit brutalt väckt av telefonen. Ingen kunde låta speciellt barsk under omständigheter som dessa. ”Nu lägger jag på luren. Ring mig inte igen!” Han tryckte på knappen med den röda luren på telefonen och linjen bröts. Tystnad. Samtal mitt i natten gjorde honom alltid lite lätt illamående. Förr, när hans pappa fortfarande levde och låg på sjukhuset, betydde samtal mitt i natten alltid dåliga nyheter, och känslorna från den tiden levde fortfarande kvar inom honom. Illamåendet hade 14 | BRUS
kommit som ett brev på posten om vänner av misstag ringt honom mitt i natten på väg hem efter en fest som han själv inte varit på, eller om någon råkat ringa fel. Så även den här gången. Men den här gången kändes det annorlunda. Nu var det varken någon han kände eller sjukhuset som ringde för att delge dåliga nyheter. Det här kändes … Ett ljud bröt tystnaden i lägenheten och den här gången var det inte telefonen på bordet bredvid honom som lät, utan mobiltelefonen. Vad var det frågan om? Kvickt reste han på sig och halvsprang ut till hallen där hans jacka hängde och fiskade upp mobilen ur fickan. Ännu ett okänt nummer mötte hans blick på displayen – det kunde vara samma som innan, han var inte helt säker … Medan han gick mot vardagsrummet svarade han genom att använda sig av högtalarfunktionen. Samma brus som tidigare. Men den här gången hördes något genom bruset på linjen, det var något väldigt vagt, men det verkade vara en röst även om orden knappt gick att urskilja. Men han var ganska säker på att det trots allt var en röst han … ”Ta ... dig ... ut.” Den här gången fanns det inga tvivel, det var helt klart en röst på andra änden av linjen och nu hade den låtit betydligt tydligare än innan. ”Vem är det? Vad i helvete är det du vill? Vet du vad klockan är?” fräste Ryan. ”TA DIG UT!” Vrålet fick det att spraka i mobilens högtalare. Rösten upprepade sig en tredje gång. Men då lät den svagare igen, som om vrålet varit en kraftansträngning som nu tagit ifrån den all energi. Rösten lät heller inte naturlig, utan mer som om den kom genom en röstförvrängare. Ryan lyfte blicken BRUS | 15
från mobilen och såg sig om i lägenheten. Skulle det här föreställa ett skämt? Han tryckte bort samtalet och lade ifrån sig mobiltelefonen på vardagsrumsbordet. Han stod ett par sekunder och bara tittade på den, med händerna i sidan, nästan lite uppfordrande. I nästa sekund kom pipet, ett pip som han kände igen som meddelandesignalen på mobilen. Med lätt skakande händer öppnade han meddelandet och drog chockat efter andan åt orden han såg framför sig på displayen: tADigUt! Med långa kliv tog sig Ryan ut i hallen, drog på sig jackan och ryckte tag i nycklarna som låg på den lilla hyllan innanför dörren. Han drog på sig skorna utan att bry sig om att knyta skosnörena och öppnade ytterdörren. Han kände hur pulsen ökade, hela den här egendomliga situationen var minst sagt obehaglig. När han klev ut i trappuppgången och vände sig om för att låsa dörren kände han att något inte stod rätt till. Snabbt vred han om nyckeln och såg sig sedan ytterst försiktigt omkring, som för att försäkra sig om att ifall han var iakttagen, skulle denna någon inte uppfatta hans sökande blickar. Ingen där. En lättnadens suck undslapp honom medan han tog ett steg mot trapporna och tittade ner. Inget konstigt mötte hans blick. En obeskrivbar känsla, som fick nackhåren att resa sig, tvingade honom att vända blicken uppåt i trapphuset, och då såg han de stora gulröda flammorna som slickade längs väggarna och dörrarna på våningarna ovanför. Han befann sig på tjugotredje våningen i ett brinnande 16 | BRUS
tjugofemvåningshus och han var tvungen att ta trapporna hela vägen ner till bottenplan. Ryan blev tvungen att springa för livet om han ville överleva!
BRUS | 17