9789186649302

Midvintermรถrker

Lars Wilderäng

MidvintermĂśrker

ISBN: 978-91-86649-30-2 Copyright © Lars Wilderäng 2011 Första utgåvan Omslagsdesign: Nina Leino/PdeR Omslagsfoto stridsfordon: Henrik Klingberg Omslagsfoto JAS-plan: Försvarsmakten Omslagsfoto man: Getty Images Redaktör: Eva Stjerne Borgström Sättning: Stevali Production Utgiven av Massolit Förlag Tryckt i Finland av Bookwell AB 2011 www.massolit.se

”Krigskonsten lär oss att inte lita på sannolikheten att fienden inte kommer, utan på vår egen beredskap att möta honom; inte på chansen att han inte anfaller, utan istället på det faktum att vi gjort vår position ointaglig.”

Sun Tzu, Krigskonsten, ca 600 f.Kr.

”Så blev Sven Duvas exercis beryktad vitt omkring, Envar, befäl och manskap, log åt detta underting; Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut Och väntade på bättre tid – och så bröt kriget ut.”

Johan Ludvig Runeberg, Sven Duva i Fänrik Ståls sägner, 1848

”Ty om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig.”

Friedrich Wilhelm Nietzsche

Prolog De av männen som inte sedan länge var på plats kom till landet veckorna innan. En del anlände som turister via flyg eller färja, andra som billig arbetskraft med baltiska pass, men de flesta körde helt enkelt hyrbil över Öresundsbron.

Alla var unga, vältränade och kortklippta. De var kortare än många svenskar men väckte inte någon särskild uppmärksamhet.

Flera av dem talade nästan felfri svenska, andra engelska med brytning, de flesta pratade sinsemellan mest på sitt modersmål.

När det bara var några dagar kvar tog de sina svenskregistrerade hyrbilar och körde tre och tre eller två och två till avsides platser utanför Örebro, Växjö och Falun. I skydd av vinterkvällens mörker lastade de över utrustning från lastbilar som kommit in i landet över Öresundsbron eller via färja från Estland. Därefter körde de drygt trettio hyrbilarna mot sina mål runtom i landet.

Nu inväntade männen bara klartecken. Ledarna för varje grupp kontrollerade regelbundet sin e-post via sina mobiltelefoner. Men hos bigstud18inch@hotmail.com gapade brevlådan fortfarande tom. I väntan på besked fortsatte alla med de sysslor deras täckmantlar krävde, om det så var att sitta som turister på olika hotell. Målen var kartlagda och besökta sedan tidigare, i många fall hade man redan lämnat av fjärrstyrda laddningar.

Först på juldagens kväll skedde en förändring.

Inbox(1). You got mail from hotgrrlz69.

prolog

| 7

1.

Jakt på svenskhare Tidig morgon, annandag jul 2012

Ovan mark ute på Råöhalvön, söder om Göteborg, låg tre grå byggnader och trängdes tätt intill varandra bara ett femtiotal meter från Kattegatts kalla havsvågor. Husen gick att se från havet, men att ta sig dit landvägen innebar att man först måste köra nästan fyra kilometer på en smal gammal kostig, som ringlade sig fram mellan gårdar, sommarstugor och exklusiva villor, och sedan strunta i Länsstyrelsens i Hallands län skylt om avlyst forskningsområde och tillträde förbjudet för allmänheten. De flesta vände, likt skolbussen och bokbussen, på vändplatsen vid varningsskylten. Anställda och besökare med tillstånd fortsatte till forskningsområdets inpasseringskontroll, invid en faluröd gammal kaptensgård. Det enda som syntes vid vändplatsen var toppen av Chalmersobservatoriets vita, runda klot. Radiomasterna gick inte att se när man var så nära. På håll antog de flesta att det rörde sig om mobiltelefonimaster, placerade långt ut i skärgården till förmån för fritidsseglare, men i själva verket rådde det förbud mot mobiltelefoni inom området.

För att alls se varningsskyltarna om militärt skyddsobjekt och det taggtrådskrönta stängslet runt de tre grå byggnaderna måste man komma in på området och istället för att svänga upp mot Chalmers vita klot fortsätta rakt fram. Här var nästa inpasseringskontroll, alltid bemannad, dygnet runt, året runt.

På parkeringen innanför grindarna stod fyra bilar. Trots att det var minusgrader fanns det ingen is på asfalten. Husen låg så nära jakt på svenskhare

| 9

havet att saltvattnet vintertid alltid täckte området med en osynlig hinna av salt, även när det blåste ganska svagt.

En av bilarna var vaktens, men de andra tre fordonens ägare syntes inte till. De fanns inte i husen utan tio meter ner i det nordhalländska berget. Volvon tillhörde Martin Nilsson, som med tangentbordet i knäet satt tillbakalutad i sin kontorsstol med fötterna på bordet och tittade upp på lysrören i bergrummets betongtak.

Han hade jobbat på FRA:s Rörvikstation i drygt sju år nu, varav de två sista utlokaliserad till Råö. Han hade inte tvekat en sekund när han såg platsannonsen i tidningen. Placeringsorten hade visserligen varit hemlig men skulle vara i Göteborgsområdet och kräva bil. Alla förstod förstås att det handlade om stationen i Rörvik, söder om Vallda, och det passade Martin perfekt eftersom han bodde i Onsala, bara några kilometer bort. Inga trafikköer heller, vilket man inte kunnat säga om vägen till jobbet som systemutvecklare på Volvo. Nu var det bara när han skulle gå på morgonpasset som han ständigt fick köra in på mötesplatser för att släppa ut lokalbefolkningen, som körde åt andra hållet.

Intervjun hade tagit endast en halvtimme, och dåvarande stationschefen hade avslutat med ett stort, brett leende och frågat när Martin kunde börja. Skyddsklassningen av honom var redan klar. Att under det kalla krigets sista skälvande år i början av 90-talet ha gjort militärtjänsten på K 3 i Karlsborg och på Tolkskolan i Uppsala, där han fått goda kunskaper i ryska och polska, hade inte direkt skadat.

Martin hade utmärkta vitsord från Tolkskolan. Han kunde få svenska officerare att gråta likt små barn. Under en fältövning tillsammans med K 3, med pansarfjantarna på P 4 som motståndare, hade han fått leda förhöret av en tillfångatagen pansarskyttefänrik. De hade klätt av honom och satt officeren i en snödriva tillsammans med en tillfångatagen värnpliktig befälselev, och bägge hade stortjutit efter fem minuter. Fänriken hade golat först.

Att komma in på Tolkskolan hade varit en härlig revansch för 10 |

midvintermörker

mobbningen under grundskolan några år tidigare. Alla på K 3, även fallskärmsjägarna, flyttade på sig när de oftast glasögonprydda tolkarna kom. Att få ett bord i matsalen hade aldrig varit ett problem. Ingen ville råka ut för det onda ögat på en övning, även om skendränkning, eller waterboarding, inte fick tillämpas.

Den förhörsmetoden fick bara övas på dockor, men det fanns roligare och inte fullt så snabba sätt att knäcka muskelberg.

Idag hade den förra stationschefen flyttat högre upp i hierarkin till FRA-högkvarteret på Lovön, norr om Drottningholm. Ny stationschef var Kjell Olsson, och han var faktiskt på plats trots att det var annandag jul och halv sex på morgonen. Så här dags var man normalt bara en operatör och en analytiker och hade mest hand om att övervaka trafiken från samverkanspunkterna för all svensk Internet- och telefonitrafik mot kontinenten. Martin var operatör och Veronica Giertych tjänstgörande analytiker. Dagtid jobbade de flesta analytiker på Lovön, men det fanns alltid en analytiker i tjänst på varje station. Denna morgon var fokus att agera backup för övervakningen av den stora ryska flottövningen ”Zapad-12” i Östersjön. Man hade alltså användning för radiomasterna, även om all trafik inte gick att avlyssna från västkusten. För att kunna radiospana i önskade riktningar hade man sedan länge vetorätt vad gällde uppförande och placering av mobiltelefonistationer i kommunerna Kungsbacka och Varberg samt, österut, i Marks kommun. Boende där fick på sina håll leva med riktigt dålig mobiltäckning.

Sedan man fått klartecken att även avlyssna all Internettrafik hade antalet anställda skjutit i höjden, och Martins avdelning hade flyttat till hyrda lokaler nere vid Chalmersobservatoriet på Råö när man vuxit ur anläggningen på Rörvik. Det mesta av utrustningen samt utvecklare, tekniker och driftspersonal fanns kvar uppe på Rörvik, men just analytikerna hade flyttats ner till Råö.

Eftersom det redan fanns fiber indraget för Chalmers räkning hade det varit enkelt att flytta och via hårt krypterade dataförbindelser använda datorklustren och utrustningen på Rörvik härifrån. jakt på svenskhare

| 11

Martin kunde konstatera att den ryska flottövningens radiotrafik i princip var obefintlig just nu. Det hade inte varit några uppfattbara signaler på kanske en timme. En kontroll i dataloggarna visade att senast någon radiotrafik uppfattats var för en timme, tjugosju minuter och trettionio sekunder sedan. Istället började han titta igenom loggarna över uppmärkt Internettrafik som skulle skickas vidare på analys. De heuristiska sökfiltren, kombinerade med utvalda kommunikatörer och kommunikationsmönster gav tusentals träffar per dygn, de flesta så kallade falska positiva träffar, det vill säga helt ointressant trafik som han inte ens behövde skicka vidare till Veronica för bedömning.

Svenskspråkig trafik var i stort sett ointressant. Mest var det ryskspråkig, arabisk eller persisk trafik som skulle bedömas för att sedan bytas med USA via högkvarteret på Lovön. Han fick också sortera bort rätt mycket av den trafik med rent digital information som fanns i filtren. Just nu sökte man till exempel, på beställning från USA, efter ett dussintal filnamn som ett led i ännu en amerikansk kampanj mot fildelare. Han antog att den informationen också byttes mot andra underrättelser från USA. Det blev ofta en hel del roliga falska positiva träffar bland privat e-post. De roligaste fanns utskrivna och uppsatta på en anslagstavla men revs ner och kördes genom en dokumentförstörare inför varje utomstående revision. Fast oftast handlade det om krypterad trafik som ingen datorkapacitet, vare sig här på Råö och Rörvik eller ens superdatorklustren på Lovön, kunde knäcka.

Numera helt normala 128-bitars krypton var oknäckbara även om man hade en så kallad crib, det vill säga kände till något eller några ord som krypterats. De enda man hade en chans att knäcka var gamla 40- eller 56-bitars krypton som ingen utom en del mobiltelefonmodeller eller äldre webbläsare använde längre.

Annars var bland annat Hotmail-trafik normalt tekniskt stängd för dekryptering på grund av för hård kryptering. För intressanta avsändare eller mottagare kunde man ibland ge sig på att knäcka svagare krypton.

12 |

midvintermörker

Ett sådant meddelande dök nu upp på en av Martins fyra skärmar. Han tittade bort från Aftonbladets webbsajt när datorn plingade till. Det handlade om en mottagare, bigstud18inch@hotmail. com, som normalt läste sin e-post från Ryssland, dit trafiken till Hotmails servrar passerade via Sverige. De senaste dagarna hade bigstud18inch dock kopplat upp sig mot Hotmail från Sverige via svag kryptering över mobiltelefon. Därför hade systemet automatiskt märkt kommunikationen för dekryptering, men detta var första gången det faktiskt fanns något att läsa. Dekrypteringen hade kört hela natten på superdatorklustret i källaren uppe i Rörvik, så det var ett e-brev från juldagskvällen. Meddelandet kom från hotgrrlz69@hotmail.com, så Martin förde fingret till delete-tangenten, men kastade först ett snabbt öga på texten för att se om den var något för anslagstavlan. I huvudet översatte han den ryska texten till ”Hej bigstud, mamma vill att du och bigdick19inch får ihop det.

Glöm inte att släcka ljuset. Det ska vara blondin i år.” Han tryckte på print, och raderade sedan tramset och gick bort till skrivaren.

För en sekund blinkade lysrören och bildskärmarna till, och sedan släcktes belysningen. Det enda som lyste upp bergrummet var det dussin bildskärmar som Martin, Veronica och Olsson hade vid sina arbetsplatser. Det svaga surret från lysrören tystnade tillsammans med bland annat skrivaren, som inte var kopplad till den avbrottsfria strömförsörjningen. Datorerna fortsatte att surra oavbrutet, eftersom de förstås också fanns på samma elnät som bildskärmarna. ”Vad i helvete nu då?” hördes från Olsson, följt av ett svagt muller när ett dieselaggregat i apparatrummet drog igång reservkraften. Lysrören blinkade till och tändes igen. ”Strömavbrott”, svarade Veronica kort. ”Det har väl blåst upp och gått något träd på en ledning i grannskapet.”

Skrivaren startade igen och Martins utskrift kom ut halvfärdig. Blondinmeningen hade inte kommit med innan strömmen brutits. Släcka ljuset. Lustigt, tänkte han, stoppade den ofärdiga utskriften i dokumentförstöraren och ner bland de andra jakt på svenskhare

| 13

strimlorna som senare i veckan skulle iväg på säkerställd destruktion. Humorfaktorn med blondinen hade ju inte blivit utskriven.

Martin suckade och tog några steg tillbaka till sin arbetsplats.

Olsson hade lyft luren och pratade med vakten, som tydligen rapporterade att det var helt svart hos grannarna. ”Släck vår belysning över mark också, du får lösa korsord med ficklampa. Att vi har reservkraft ska inte synas, vi lyser för helvete som en fackla i mörkret.” ”Olsson, den ryska flottstyrkan signalerar igen. Trafik fram och tillbaka. Krypterat, inget vi kan knäcka. Nu slutade det.”, sa Martin efter att ha sett spikar på en av skärmarna. ”Gör en extra anteckning i loggboken”, svarade Olsson. ”Jag ska ringa frugan och kolla om hon och barnen sitter strömlösa nu på morgonen. Lillpojken är väl ändå vaken så här dags. Hon får dra igång kaminen i så fall.”

Samtidigt som det synts ett antal spikar i den ryska radiotrafiken hade trafikgrafen för Internettrafiken vid samverkanspunkterna fallit ner mot noll. ”Det verkar som om vi tappar Internettrafiken.” ”Strömavbrott”, svarade Veronica surt, ”fast man kan ju tycka att teleoperatörerna borde ha reservkraft.”

Det kom ytterligare en spik i rysk radiotrafik på Martins skärm. En kort signal, tre sekunder krypterat och ett svar inom mindre än en sekund. Antagligen datatrafik. Den längre signalen var mycket starkare och betydligt närmare. Martin rynkade pannan. Antingen kom den trafiken från svenskt fastland eller möjligen 15–20 mil ut till sjöss. Kanske uppåt Bohuskusten eller nedåt Öresund? Rysk trafik var det i alla fall, på ryska frekvenser och med ryskt oknäckbart krypto.

Internet- och även teletrafiken till kontinenten hade nu helt stoppat vid samverkanspunkterna. En snabb koll på driftsloggarna visade att teleoperatörerna där fortfarande hade ström.

Naturligtvis har teleoperatörer reservkraft, tänkte Martin. Enda förklaringen, enligt driftsloggarna, var att samtliga förbindelser 14 |

midvintermörker

med kontinenten hade brutits. Martin kisade med ögonen och kliade bort lite mjäll från bakhuvudet. ”Olsson, det här är skumt. Förbindelserna med kontinenten måste ha gått sönder. Sju stycken ungefär samtidigt.” ”Schhh”, svarade Olsson. ”Strömmen kommer nog tillbaka snart. Stoppa in några pinnar i brasan, älskling.”

Veronica sneglade på Martin och fnissade.

Stationschefen lade på luren och tittade på sin operatör. ”Vad sa du Martin? Alla förbindelser kan inte gå sönder samtidigt. Det är omöjligt. Det är nog ett jävla stort strömavbrott, de har tappat strömmen hemma i Torslanda också. Kvittar om teleoperatörerna har ström, användarna har ingen. Jag får kolla med Lovön.”

Trafikgrafen på Martins radioskärm fullkomligt exploderade.

Det verkade som om hela den ryska flottövningen började signalera samtidigt. En indikator lyste grönt, vilket betydde att man även snappade upp okrypterad taktisk trafik. På skärmen indikerade studsande kolumner att det rådde febril aktivitet på våglängder för eldledning. Martin slet på sig hörlurarna och möttes av ett sprakande av ryska röster. *** Det hade varit en lönsam vecka. Visserligen hade Bengt behövt slita som ett djur fram till julhelgen, men det hade det varit värt.

Enbart i hyra av jaktstugan betalade de tio jägarna tiotusen per dag, tusen per bädd. Till det kom en skottpeng på tiotusen per älg, och det hade blivit sju stycken veckan före jul.

Man kunde tycka att ryssar skulle jaga älg hemma i Sibirien, men enligt vad Bengt hört hade lilla Sverige fler älgar än hela Ryssland. Vargarna hade ätit upp den ryska älgstammen.

Normalt fick Bengt inte några bokningar så här sent på säsongen, men två veckor före jul hade han fått ett telefonsamtal på haltande engelska och en fullbokning i en hel vecka. Det hade jakt på svenskhare

| 15

rört sig om tio unga ryssar. De hade med sig egna, likadana älgstudsare. Bengt kände inte igen märket, men importpappren var i sin ordning. Jaktversioner av Snayperskaya Vintovka Dragunova framgick det av handlingarna. Rejäla kikarsikten också.

Han hade gissat på nyrika unga ryssar, eller maffia, men de var skötsamma, fåordiga och sjuhelvetes goda skyttar. Inskjutningen av studsarna hade gått galant. Samtliga vapen var fortfarande inskjutna, och ingen skytt hade fått en träffbild där de tre kulorna skiljde sig åt mer än högst en centimeter. Bengt hade fått köra ut killarna i minibussen till deras älgpass, och sedan hade det varit en inhyrd drevkedja som drivit fram älgarna.

Det hade inte blivit en enda skadeskjuten älg. Samtliga sju älgar hade fallit där de stått, gått eller sprungit. I början hade Bengt varit irriterad över att de ryska jägarna struntade i hans uttryckliga instruktion att skjuta älgen i bröstet, enligt den säkra målbilden. Istället hade samtliga älgar fällts med ett skott i den väldigt lilla hjärnan. I ett fall mot en springande älg på 150 meters avstånd. Men det hade inte varit några skadeskjutningar, så han hade låtit saken bero.

En av männen pratade riktigt bra engelska, bättre än Bengt, och hade sagt att de skulle ta sina hyrbilar och resa ner till Stockholm över annandagen, fira lite. Champagne, Café Opera. De betalade mer än gärna för sina sängplatser även över annandagen, eftersom de måste ha vapenskåp för studsarna under tiden.

Bengt hade frågat om de inte ville vara med på traditionell harjakt på annandagen istället. Svenskhare hade man fortfarande här uppe. Han kunde ordna lån av hagelbössor. ”Swedish rabbit”, hade Bengt felaktigt sagt.

Ryssen hade sagt något på ryska till de andra männen, som alla hade brustit ut i skratt. Mannen hade svarat att de hellre jagade blondiner i Stockholm och skulle vara tillbaka när helgen var slut.

Jakthundarna hade väckt Bengt tidigt på morgonen. Han var tvungen att gå ut och se efter varför de skällde. Ryssarna kanske hade ändrat sig?

16 |

midvintermörker

Det hände annars att militanta veganer gav sig på honom eller störde jakten. Flera gånger hade han fått ringa in polisen. En gång hade veganer brutit sig in i jaktstugan och hällt epoxilim i låsen på vapenskåpen. Bengt hade fått ta dit en specialist som borrade upp skåpen enligt borrschemat och sedan hade han fått köpa helt nya skåp. Tilltaget hade kostat över trettio tusen.

Ett tunt täcke av pudersnö gjorde att det inte längre kändes fullt så mörkt ute, trots den tidiga timmen. Inga fotspår i snön.

Bäst att kolla jaktstugan ändå. Allting såg bra ut. Ryssarna hade rentav bäddat sina sängar, snyggt och rakt.

När han nu ändå var därinne tog Bengt och gick fram till ett av vapenskåpen och knappade in administratörskoden.

Med elektroniskt lås kunde ingen hälla epoxi i låset längre.

Bengt ville klämma lite på en av de där Snayperskaya Vintovka Dragunova.

Vapenskåpet gapade tomt. Inga studsare. Inga ammunitionsaskar. Hade de tagit med sig vapnen när de åkte på juldagskvällen? Så såg han att det låg något i botten av skåpet. Det såg ut ungefär som pepparkaksdeg, fast ljusare. Några sladdar var kopplade till en liten apparat och två sladdar ledde därifrån till dörrkarmen på skåpet, där de var fasttejpade.

Ingen annan än jakthundarna hörde detonationen i midvinternatten. *** Den ljudisolerade väggen i förhörsrummet var varm att luta sig mot. Mia Svensson stod med armarna i kors och betraktade den misstänkte. Med bara två år i poliskåren var hon fortfarande i uniform, och det var inte hennes sak att förhöra mannen.

Kollegan Peter var och hämtade var sin kopp kaffe i väntan på att en tolk skulle ansluta. Det hade varit meningslöst att hålla ett tjufyraåtta-förhör, då den gripne tydligen inte förstod svenska, eller ens engelska. jakt på svenskhare

| 17

Kaffe var det som klarade dem igenom nattskiftet. Så här på annandagens morgon var bara en duo krimare i tjänst, och de var upptagna med ett knivdåd i Rosengård. Så det blev till att vänta på både dem och tolken.

Det stora, centrala polishuset i Malmö var inte öde trots den tidiga timmen. Enbart länspolismästarens tjänstgörande stab var fler än de som var ute på gatorna, och piketgruppen var inne på fika efter att ha assisterat i Rosengård. Därutöver satt väl ett antal uniformer i ledningscentralen. Ute på stadens gator hade det bara varit Mia och Peter och en bil till så här på morgonen.

Mia betraktade mannen bakom bordet mitt i rummet.

Torkade blodskorpor efter krossat glas syntes på hans vänsterkind och panna, och ögonen var fortfarande blodsprängda av Mias pepparspray. Mannens stukade fot låg i högläge över en stolsrygg. Han var lite kortare än hennes 183 cm, men mer muskulös och lika kortklippt som Peter. Hans pass var ryskt.

Dessutom hade han haft en annan typ av officiellt identitetspapper på sig, men enbart med ryska bokstäver som Mia inte kunde läsa. Den ryska stjärnan var dock tydlig på handlingen, som Mia fingrade på medan hon betraktade mannen och väntade på kaffet.

Allt annat mannen, Dmitrij Majkov, hade haft på sig var inlämnat och inskrivet som bevis. Mia lade märke till att de hade glömt att ta hans klocka, en amerikansk militär MTM-klocka.

En sak hon hade lärt sig tidigt var att armbandsklockan kunde säga mycket om en person, och hon hade därför tagit för vana att fråga vittnen eller misstänkta om vad klockan var för att få en uppfattning om personen ifråga. Själv hade hon också en MTM, men av en annan, enklare modell. Stämde tesen med armbandsur var den misstänkte en person van vid tuffa tag eller med jobb inom polis, säkerhet eller militär.

Till skillnad från klockan låg mannens Makarovpistol i säkert förvar i bevisrummet, tillsammans med det Peter hade hittat när de öppnade bagageluckan på den kraschade hyrbilen.

18 |

midvintermörker

Peter och Mia hade blivit utkallade till bilolyckan på E6 norr om Malmö tidigare under natten. Ett vittne hade sett hur hyrbilen väjde för en hare som rusade över vägen, tappade kontrollen och i halkan körde rätt ner i diket. När polispatrullen anlände till platsen hade inte ambulansen hunnit fram, och Peter hade gått för att placera ut varningsljus och spärra av högerfilen, medan Mia rusat ner mot bilvraket. Det var inte första gången Mia såg en död bilförare, och hon brydde sig inte ens om att kontrollera livstecken. Triage, prioritera!

Den kortklippte bilföraren hade ratten inklämd halvvägs i halsen, och hans stilla, öppna mun var full med blod. Han låg över ratten och tittade åt vänster. De döda ögonen mötte inte Mias blick.

Hon hade reflexmässigt tittat efter passagerare. På passagerarsidan var dörren öppen, och hon hade rusat runt bilen. I det tunna lagret av nysnö satt en man med blodigt ansikte lutad mot bakdörren. När han fick se Mia mumlade han något på ett östeuropeiskt språk och förde hastigt handen mot vänster armhåla, där Mia såg ett pistolhölster.

Mia hade inte tvekat när hon avfyrade pepparsprayen i ansiktet på mannen, hon hade inte ens varit medveten om att hon gjorde det förrän hon kände lukten. Träningen borde sagt henne att dra pistolen, men reflexen hade varit pepparspray. Pistolen hade hon aldrig dragit i fält.

Peter hade hört Mias skrik och kommit rusande, och de hade enkelt övermannat den förblindade mannen och satt handfängsel på honom.

En kort stund senare hade ambulansen anlänt, bekräftat dödsfallet och snyggat till den misstänkte. Skadorna hade inte varit värre än att han kunde följa med patrullen in till stationen.

Så hade Peter öppnat bakluckan på hyrbilen. ”Men för helvete, Mia!” hade han ropat. Hon hade bara gapat.

I bagaget låg en automatkarbin, Kalasjnikov kallades väl den typen, tillsammans med någon form av prickskyttegevär, antagligen en Dragunov. Mia hade sett en sådan på film en gång. En kartong med ett trettiotal ammunitionsaskar hade vält i kraschen. jakt på svenskhare

| 19

Två öppna lådor innehöll ett tjugotal handgranater, och det fanns minst två dussin sprängdegslimpor och massvis med detonatorer, pentylstubin, tidur och andra sprängmedelstillbehör. Två bensindunkar hade vält och det luktade bensin. Snyggt hopvikta i ett hörn låg även två par kamouflageuniformer. Dels snödräkter, dels någon form av utländskt kamouflage.

De hade ropat till ledningscentralen och anmält misstänkt grovt vapenbrott, men piketen och krim var upptagna i Rosengård, så Mia hade fotograferat bagageutrymmet med digitalkameran, och sedan hade de dragit på sig plasthandskar och burit över beslaget till polisbilen. Därefter hade det blivit högsta fart, brådskande yrkesutövning, till station med den misstänkte.

Rysk maffia tänkte Mia och kvävde en gäspning. Var fanns Peter med det där kaffet? En timme kvar, och sedan skulle hon åka hem till sin tomma lägenhet i Landskrona. Hon borde skaffa katt, någon som blev glad när hon kom hem. Mycket övertid blev det. De ragg eller rentav pojkvänner som hon hittade tröttnade fort på hennes professionella misstänksamhet. Att alla ljuger hade hon lärt sig den hårda vägen. Även brottsoffer. Så sängen var kall och tom där hemma.

Ryssen tittade på klockan. Mia gjorde detsamma. 05:45.

Mannen var helt uttryckslös där han satt. Peter hade tagit av honom handfängslen, det var ju ingen risk att en obeväpnad man med stukad fot skulle vara en match för Mia. Hon tyckte sig se ett leende i mannens rödsprängda ögon, den första förändringen på snart en timme. Ett bra tillfälle att få honom att prata. ”Du är på Malmö polishus. Du är skäligen misstänkt för vapenbrott, baserat på att du bar en Makarov och färdades i en bil fylld med vapen. Hur ställer du dig till misstankarna?” sa hon på engelska i ett nytt försök till tjufyraåtta-förhör.

Vapenbrott hade hon översatt till weapon crime. Mannen rynkade pannan och såg helt plötsligt orolig ut, rentav rädd, men ögonblicket passerade förbi, och han frågade på dålig engelska.

20 |

midvintermörker

”Malmö polishus?”

Han tittade på klockan igen.

Plötsligt blev allt svart, men på bråkdelen av en sekund tändes ledljus och nödbelysning i det fönsterlösa förhörsrummet.

I mörkret hörde Mia hur en stol föll i golvet och hur mannen snabbt rörde sig genom rummet. Hon hann bara höja armen innan hon kände två händer runt sin hals. *** ”Vill du ha kaffe?” frågade Gerd mannen i dörröppningen till köket. ”Tack, men jag har redan druckit två koppar”, svarade Säpovakten, eller Lars, som Gerd brukade tilltala honom.

Lars och Johan. Hennes Lars och Johan. Åtminstone den här julhelgen. Annars kunde det vara Mikael och Peter eller kanske Gösta och Anders. Sällan speciellt pratsamma. Hon antog att de ville förhålla sig professionellt till uppdraget.

Inte ens när hon var hemma på gården vid Toftan, utanför Falun, kunde hon, som vice statsminister, slippa vakterna. Inte ens när hon var ledig för att fira jul.

Egentligen var hon tacksam. Ända sedan Björn dött i cancer hade det varit ensamt, även om hon oftast var i Stockholm. Hon saknade Björn. Maken hade aldrig fått se henne bli vald till partiledare, aldrig fått se henne ta plats i regeringen som minister. Men med ministerposten hade det blivit slut på ensamheten. Nu flankerades hon ständigt av två stiliga unga grabbar med breda axlar och mörka glasögon, vilket hade lett till viss munterhet bland hennes få privata vänner.

Till en början hade Säpovakterna varit en belastning när hon var hemma på gården, men med tiden hade hon lyckats tämja dem riktigt väl. Den första vintern hade hon konsekvent vägrat att skotta snön själv och rentav halkat med flit. Efter att ha gnällt över att hon nästan slagit sig i huvudet hade de börjat skotta åt jakt på svenskhare

| 21

henne. Hellre det än att behöva köra henne till sjukhus nästa gång. Så det hade blivit en vana att vakterna skötte skottningen.

Inte lika bra som Björn hade gjort, förstås, men det var bättre än att göra det själv.

Därefter hade hon slutat hämta ved till pannan. Med ett par extra sockor, ett ordentligt skogsunderställ och en rejäl kofta hade hon väntat ut grabbarna. Efter två dagar hade de börjat bära in ved. Men att fälla, avkvista, aptera och köra hem vedstockarna till vedprocessorn tog hon hand om själv. Det sista hon ville var att någon Säpovakt skulle skada sig. Lustigt nog hade de aldrig förstått hur farligt skogsarbete kunde vara och låtit henne hållas.

Med åren hade det blivit rutin. Sommartid hade hon fått dem att klippa gräset, efter att katten kommit hem med en huggorm i munnen.

Gissningsvis hade Säpo till slut nedtecknat något direktiv, för med åren hade nya vakter aldrig behövt inskolas utan hade klippt gräset eller burit in veden utan att säga ett knyst. Men hon försökte ändå pressa dem lite till. Köra lite med dem. Ungefär som hon hade kört med Björn. Han hade godmodigt accepterat det hela, fullt medveten om att han i sin tur körde med de värnpliktiga på Dalregementet. Åtminstone tills det lades ner för tolv år sedan, efter 375 år som regemente. Björn hade hängt av sig uniformen och aldrig vänt sig om. Han hade istället slutat sina dagar som kommunchef. Men på det inramade fotot ovanför köksbordet var han fortfarande 35 år gammal och underbart stilig i sin uniform.

Gerd undrade om deras son skulle ha liknat henne eller Björn.

Om de hade fått en son, vill säga. Eller några barn alls, för den delen. De hade bägge varit uppslukade av karriären, och när de väl försökte skaffa barn gick det inte. Antagligen var det Björns cancer, som upptäcktes under fertilitetsutredningen, som låg bakom. Diagnosen hade följts av svåra månader, när Björn kämpade mot sjukdomen, men han hade till slut friskförklarats och gått vidare. Så hade cancern kommit tillbaka och tagit honom ifrån henne. Kvar var bara ensamheten. Och gården.

22 |

midvintermörker

Nu på annandagen var det jaktlagets traditionella harjakt, och Gerd hade gått upp tidigt. Hon ville klara av de officiella plikterna i god tid samt se över hagelbocken innan Nils från jaktlaget kom förbi och hämtade upp henne. Hon antog att Lars skulle hänga på, särskilt som han redan hade tagit på sig varma ytterkläder. Fast svartklädd skulle han sticka ut bland gubbarna i jaktlaget. Där var det grönt som gällde, och förstås ett och annat blåställ bland de mest nonchalanta deltagarna i allmogelaget.

Förutom kaffekoppen och frukostsmörgåsen hade Gerd sin bärbara dator framför sig på bordet. Hon ögnade igenom morgonrapporten från departementet. Med tanke på säkerhetsläget var det bäst att hålla sig uppdaterad, och det gick ju inte att förlita sig på mediarapporteringen. Möjligen den engelskspråkiga europeiska versionen av arabiska ABN eller Russia Newscorp, men det var få andra TV-kanaler som hade någon på plats vid gränsen mellan Ukraina och Ryssland.

Med de dramatiska valresultaten både i valet till det ryska parlamentet och i presidentvalet, som bägge hade skett i år, hade rysk utrikespolitik förändrats radikalt. Så här i efterhand hade alla bedömare förstås sagt att valresultatet och de stora förändringar det innebar hade varit förväntade. Alla tecken hade funnits där.

Gerd brukade dra på munnen åt det där, för hon hade inte sett någon rapport som förutsett hur radikalt fördelningen av poster i duman skulle ändras. Även utfallet av presidentvalet hade varit minst sagt överraskande, men också här menade förstås experterna att det hela hade varit självklart.

Liksom alla vintrar de senaste åren hade bråken om naturgasen, eller fossilgasen, som Gerd brukade kalla den internt inom partiet, eskalerat. Tonen mellan Ryssland och Ukraina hade skärpts ytterligare nu när Nordstream-pipelinen genom Östersjön driftsatts tidigare under hösten. Sverige hade försökt stoppa bygget, men det hade fallit på formalia och att man faktiskt inte hade något att säga till om. En rysk militär storövning inför beslutet hade också spelat in, men inte officiellt. Nu när olje- och gasproduktionen i Nordsjön jakt på svenskhare

| 23

föll i allt snabbare takt ville resten av EU slippa förlita sig på att relationerna mellan Ryssland och Ukraina eller Vitryssland fungerade. Men så i höstas hade det första sabotaget mot Nordstream kommit, bara veckor efter starten. Ryssarna var ursinniga och skyllde på att Sverige inte tillät patrullering med ryska örlogsfartyg längs hela pipelinen. Det hela hade till slut urartat, i och med kollisionen mellan kustkorvetten Gävle och ett ryskt fartyg. Ryssland hade kallat hem sin ambassadör i protest, och Sverige hade gjort detsamma. De senaste årens återkommande fartygskapningar på svenskt vatten och den svenska oförmågan att stoppa dessa hjälpte inte upp relationerna. Ända sedan incidenten med Arctic Sea hade det blivit rutin att se fartyg kapas i området runt Öland och Gotland. Och nästan alltid kapades ryska fartyg, fartyg med rysk besättning eller fartyg på väg till eller från Ryssland. Ryssarna kallade kapningarna för terroristhandlingar och menade att det nu även fanns tjetjenska terrorister med baser på Öland och Gotland.

Sedan tidigare var det allmänt känt att tjetjenernas propaganda på Internet sköttes från Sverige och naturligtvis var skyddad av yttrandefrihetslagen. Ryssarna vägrade förstå att kapningar var ett svenskt polisiärt ärende och inget som flottan kunde ingripa i. Istället hade svenska örlogsfartyg fått avvisa ryska örlogsfartyg som ville eskortera främst oljetankers på svenskt vatten.

Men någon kollision hade aldrig förekommit förrän efter sabotagen mot Nordstream. Nu hade dock relationerna normaliserats igen, enligt UD, och ambassadörerna var tillbaka där de skulle vara. Tonen var fortfarande hätsk men inget allmänheten märkte något av. Om de märkt något alls tidigare, fullt upptagna med bröd och skådespel framför TV:s senaste dokusåpor som de var.

Sedan sabotagen var Nordstream fortfarande ur funktion, men istället låg världens fokus nu på Ukraina. Ryssland anklagade återigen Ukraina för att stjäla gas, och ordkriget var så hätskt att Ukraina hade skickat trupper till gränsen samt stängt sina hamnar i Svarta havet för den ryska Svarta havsflottan. Ryssland hade svarat med att skicka två pansardivisioner till Ukrainas 24 |

midvintermörker

gräns, med ursäkten att man skulle genomföra en planerad övning. Eller styrkedemonstration, tänkte Gerd.

Påpassligt nog hade Ryssland redan tidigare i höstas anmält att man skulle genomföra en större flott- och landstigningsövning i Östersjön över julhelgen, ”Zapad-12”. Med S:t Petersburg som bas skulle en flottstyrka under övningen flytta sig till den ryska enklaven i Kaliningrad och där genomföra landstigning efter att ha mött en försvarande flotteskader.

Det svenska Högkvarteret hade, förstås, direkt konstaterat att detta var en styrkedemonstration mot Sverige och fattat beslut om att själva hålla en övning på Gotland över julhelgen. Enligt vad Gerd hört hade det varit måttligt populärt bland de drabbade försvarsanställda och hemvärnet på ön. Gerd påminde sig om att det numera hette nationella skyddsstyrkor, inte hemvärn, men det gamla ordet låg bättre i mun. Nåväl, de fick åtminstone damma av de stridsvagnar som sedan tidigare placerats i förråd på Gotland som en markering mot Ryssland, vilket sparade en del pengar. Resten av fordonen för övningen hade fått transporteras via färja till ön. Samtidigt var det tydligen svårt att få ihop övningstimmar, då årets budget i stort sett var förbrukad. En del understödskompanier hade fått bli kvar hemma och det blev inte heller någon samövning med flyg. Någon användning av budgetreserven hade inte beviljats.

Gerd ögnade igenom morgonrapporten. Internationellt var det lugnt, om man bortsåg från Ukraina, dit världens uppmärksamhet nu var riktad. Nationellt hade det varit en fortsatt lugn julhelg. Försvarsdepartementet rapporterade att ”Zapad-12” fortsatte som planerat. Den ryska eskadern var uppdelad i två enheter och befann sig nu norr respektive öst om Gotland, och deras övningsmotståndare fanns längre söderut, norr om Kaliningrad.

En svensk marinofficer var med ombord på eskadern öster om Gotland och hade, enligt rapporten, inga synpunkter. Under morgonen var det inplanerat kontroversiella tester av kortdistansrobotar av Iskandertyp i Kaliningrad samt en större flygövning jakt på svenskhare

| 25

med baser i både S:t Petersburg och Kaliningrad. Den nyligen färdigutrustade smygkorvetten HMS Visby skuggade, som planerat, den ryska övningen tillsammans med ubåten HMS Halland och signalspaningsfartyget HMS Orion, och man följde förstås också förloppet med JAS 39-plan från F 17 i Ronneby. Två rotar var utlokaliserade till F 17:s detachement på Visby Flygplats. Man hade också ett svenskt radarplan i luften någonstans över Östersjön för att få bättre överblick över främst flygövningen. I utbyte mot annan information som FRA samlade in köpte Högkvarteret även radaruppgifter från flygande radarplan av NATO, och kunde på så sätt följa flygövningar också bortom räckvidden för svensk radar. Gerd antog att NATO-planen låg någonstans över Polen eller Baltikum.

Säpovakten hade slagit på TV:n ute i vardagsrummet och Gerd hörde att det var en utländsk nyhetskanal. ABN lät det som. Hon gick ut och tog sig en titt. Upplyst av strålkastare stod en brittisk reporter i ett vinterlandskap. Bakom honom syntes en gränspostering. Journalisten pratade snabbt i mikrofonen samtidigt som han viftade bort snöflingor från ansiktet. ”Vi har hört skottlossning och sett ljusblixtar från gränsposteringen bakom oss, men det går ännu inte att bekräfta vad det handlar om. Som ni ser bakom mig råder det febril aktivitet.

Vänta, nu händer det något.”

Kameramannen panorerade åt vänster, och man såg att reporterteamet stod på vägrenen vid en rak väg i ett platt landskap.

Tre åttahjuliga stridsfordon med den ukrainska flaggan målad på sidan passerade i hög fart förbi teamet. Reportens röst dränktes under en kort stund av mullret från dieselmotorer, och han fick vifta bort ännu mer snö ur ansiktet. Kameran zoomade in på pansarskyttefordonen, som gjorde halt vid gränsposteringen. Ett tjugotal soldater rusade ut ur bakluckorna och tog upp position på bägge sidor av vägen.

TV:n i vardagsrummet slocknade tillsammans med all belysning i huset, och det blev svart.

26 |

midvintermörker

”Inte nu igen”, suckade Gerd. Lars mumlade något och tog fram en ficklampa ur jackfickan. ”Säg till Johan att dra igång aggregatet”, tillade Gerd.

Säpovakten sa något i sin knappt synliga kragmikrofon och gick mot ytterdörren.

Sveriges vice statsminister letade sig tillbaka till köket, där hon tände stearinljus och återvände för att läsa på den bärbara, batteridrivna datorn. Bredbandsförbindelsen hade dött med strömmen, men hon kopplade in ett 3G-modem och fick kontakt med regeringens e-postserver igen. Datorn plingade till när ett nytt e-brev damp ner i ministerns inbox. En krypterad och säkerhetsmärkt prioritetsbulletin från Högkvarteret. ”Signalspaningsuppgifter [källa utbyte NATO] bekräftar mediarapportering om skottlossning vid ukrainska gränsen. Kraftigt höjd signalaktivitet längs gränsen hos både Ukraina och Ryssland [källa utbyte NATO].

Ryssland har inlett robotövning i Kaliningrad. Radaruppgifter [källa utbyte NATO] bekräftar avfyrningen av ett mycket stort antal Iskanderrobotar som del av övningen, fler än föranmält.

Inväntar exakta uppgifter, avfyrning pågår fortfarande. Anmäld rysk flygövning bekräftas av radaruppgifter [källa Grizzly Bålsta/ INS Stockholm]. 56 plan inom räckvidd för svensk radar sydöst om Åland. Rote i reserv F 17 Ronneby skickad av INS att observera och avvisa möjliga kränkningar. Strömavbrott i Stockholmsområdet gör att INS och HK upplever svårigheter med informationsinsamling just nu. Förbindelsen med NATO har nu tillfälligt brutits pga strömavbrott.” ”Sedan när är Falun Stockholmsområdet?” undrade Gerd högt och tittade ut i midvintermörkret. Det var lika mörkt i granngårdarna som hos henne.

Det hördes ett knackande muller och belysningen tändes igen.

Johan hade fått igång gårdens bensinaggregat. I höstas hade Gerd till slut gett upp och köpt ett aggregat. Omfattande strömavbrott hade blivit rutin det senaste halvåret, och tidningarna skrev knappt om det längre. Elbolagen skyllde på gammal fallerande jakt på svenskhare

| 27

utrustning eller nedfallna träd. Så länge Björn hade varit kvar hos henne hade strömmen aldrig gått. Det var bättre förr.

Hon hörde ljudet av en bil som körde upp på gårdsplanen. ”Nu kommer Nils och ska hämta oss till harjakten. Lite tidigt kanske. Här ska jagas svenskhare”, sa hon till Lars i dörröppningen och sträckte sig efter hagelbocken och en ask med patroner.

Det skarpa ljudet av tre skott i tät följd hördes från gårdsplanen. Säpovakten förde vänsterhanden till hörsnäckan och högerhanden in under jackan. ”Johan, kom! Repetera! Johan, kom!”

Gerd hörde hur ytterdörren vräktes upp och såg hur Lars svepte upp sin pistol i riktning ditåt, men innan han fått upp den halvvägs exploderade hans rygg ut över köket tillsammans med porslin och glas från köksskåpen. Det öronbedövande ljudet från en automatkarbin som avfyrades med full automateld fick Gerds öron att ringa. Men hon släppte inte hagelbocken. Utan att tänka laddade hon två patroner och stängde hagelgeväret. En man i vinterkamouflage och med en automatkarbin av ryskt märke mot axeln dök upp i dörröppningen.

Gerd avfyrade instinktivt det första loppet på hagelbocken rakt i ansiktet på mannen, som ryckte bakåt och föll ut i vardagsrummet. Hon tog ett steg över Lars blodiga kropp och gick fram till köksdörröppningen. Det kändes halt, varmt och blött om fötterna.

En annan man, också han i vit och grå vinterkamouflage, stod i vardagsrummet. Han hade ett annat vapen, ett längre gevär med kikarsikte, och svepte upp det mot Gerd. ”Roki vierch!” ropade han. ”Upp med händerna!”

Gerd avfyrade det andra skottet i hagelbocken mot mannens huvud. Han tryckte av ett skott i golvet och segnade ihop.

Med darrande händer släppte Gerd hagelgeväret och sjönk ner på golvet. Hon satte sig på något varmt och mjukt men brydde sig inte om att titta efter vem hon satt på. Öronen tjöt 28 |

midvintermörker

och det gjorde ont i bröstet. I bakgrunden hördes mullret från reservaggregatet. ”Vad gör jag nu?”

Hon visste inte hur länge hon satt där, men till slut reste hon sig och gick till telefonen vid fönstret. Det gjorde fortfarande ont i öronen, men tjutet hade upphört. En kropp låg i röd snö ute på uppfarten. Johan. Hon lyfte telefonluren. Tystnad. Gerd provade igen, men linjen var fortfarande död. Istället tog hon upp mobilen ur fickan och bläddrade fram till Säpos nödnummer i Stockholm. Mobiltelefonen gav en tutande felsignal. Hon provade igen. Felsignal, trots bra täckning. Gerd provade istället att knappa in 112, som åtminstone borde hanteras lokalt. ”SOS Alarm 112, vad har inträffat?” svarade en telefonist efter en period som kändes som en evighet. ”Det här är Gerd Olsson, Sveriges vice statsminister. Någon har försökt döda mig i mitt hem. Skicka allt ni har. Jag har skjutit två män.” ”Du kopplas nu till polisens ledningscentral som får göra en vidare bedömning.”

jakt på svenskhare

| 29