9789174992809

Linda BostRĂ–M K nausGĂ… rd Helios katastrofen

Modernista stockholm

Fรถr sta de l e n

J a g föds av en far. Jag klyver hans huvud. I ett ögonblick långt som livet självt står vi mitt emot varandra och ser varandra i ögonen. Du är min far, säger jag till honom med ögonen. Min far. Det är min far som står framför mig i blodet på golvet. Hans raggsockar suger girigt åt sig och färgas röda. Blodet sjunker in i det nötta trägolvet och jag tänker: Hans ögon är gröna som mina.

Hur jag vid min födelse nu vet det? Att mina ögon är gröna som havet.

Han ser på mig. På min glänsande rustning. Han lyfter sin hand. Rör vid min kind med handen. Och jag lyfter min hand och sluter den om hans. Lutar mig mot honom. Hans armar som omsluter mig. Vi gråter tillsammans. Varma, salta tårar och snor rinner över mitt ansikte. Jag vill ingenting annat än att stå så tillsammans med min far och känna hans värme, lyssna till hans hjärtas slag. Jag har en far. Jag är min fars dotter. De orden slår som klockor i mig inuti detta ögonblick.

Sedan skriker han.

Skriket sliter sönder allt. Jag kommer aldrig mer att vara honom­nära. Aldrig mer att luta mitt huvud mot hans bröst. Vi har mötts och måste genast ta avsked. Han kunde ingenting annat än ge mig livet. Skriket pressar samman mina läppar, som vill ropa åt honom att sluta. Du skrämmer mig, växer inuti min mun.

Mina tinningar värker. All kärlek blir till vrede i mitt bröst.

Som han skriker, tänker jag och vill genast stöta honom i hjärtat med lansen för att få slut på det. Jag är rädd. Bara ett barn.

Han slutar inte skrika. Han håller sig om huvudet. Pressar med de starka händerna som för att sluta igen det som öppnats.

7

*

Jag klär av mig rustningen och gömmer lansen i kökssoffan. Hjäl­ men har jag på mig när jag för första gången går ut i världen. Jag är tolv år när jag dyker upp i byn i norr.

Jag trampar i snön med bara fötter. Jag kommer inte långt. En naken flicka med en hjälm av guld på huvudet. Dessutom är det många som sett ambulansen som hämtat min far, efter det att grannparet kommit springande för att höra vad som hänt. Skriket hördes lång väg. Och grannarna som sett mig i rustning på golvet i min fars vardagsrum ville veta. Hade jag hållits gömd? Vem var jag? Ett barn som ingen sett. Var var mina föräldrar?

Det var kaotiskt. Vad skulle jag säga?

– Jag heter Greta, sa grannfrun. Vem är du?

Jag svarade inte. Plötsligt kändes tungan stor och oformlig, tjock och i vägen.

– Du måste ha någonting på dig.

Hon tog av sig sin täckkappa och lade den om mig. Tog för­ siktigt, men bestämt tag om min armbåge och ledde mig mot deras hus, som låg på samma gata som min fars. Hon ledde mig på detta sätt in i stugvärmen, som man tydligen säger, och in i köket där hon placerade mig på en stol.

Vad gör jag nu? Tankarna stökade runt och jag längtade efter min fars ögon. I stället fick jag varm mjölk med honung och kanel och kläder.

– Jag ska hjälpa dig, sa hon, när hon såg att jag bara stirrade på kläderna.

– Flickan min. Här är underbyxor, så ja. Först den ena foten, sedan den andra. Bra. Långkalsonger. De är av ull, så du slipper frysa. Vi har ju kallt här uppe nu. Det är över 20 minusgrader.

Sedan undertröjan. Du kan ta de här kläderna. De är för små för mig nu. Hon klädde mig från topp till tå. Byxor och stickat och allt vad det var. En jacka fick jag också och mössa och vantar. Jag tänkte på rustningen i kökssoffan och ville dit.

8

– Nu måste du säga vem du är, sa Greta när mjölken var ur­ drucken och smörgåsen med renkött var uppäten. Renkött, tänkte jag och lade namnet på minnet. Den salta och blodiga smaken.

– Jag vill gå till min far, sa jag.

– Lilla vän. Conrad har inga barn.

– Han har mig, sa jag och reste mig från stolen.

Greta tittade allvarligt på mig.

– Har han varit dum mot dig? Conrad är ju lite annorlunda.

– Nej. Skulle en far vara dum mot sitt barn? Mot sin egen?

– Har han hållit dig gömd?

Greta var snäll. Det förstod jag, även om jag helst av allt ville slå sönder stolen jag satt på och förstöra huset för vad hon sa om min far. Hon vet inte bättre, tanken som kom till mig i de orden lugnade ner mig och jag förstod två saker: Att ingen någonsin skulle förstå hur jag kommit till Conrads kök och att jag därför skulle vara ensam i resten av mitt liv.

Greta körde mig till socialkontoret i staden. Hon hade ringt ett samtal och jag hörde orden: Flicka. Conrad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan ju inte ha flickan här. Och så detta: Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det skett ett underverk. Underverk. Det var det ordet som fastnade och jag visste inte var jag skulle lägga ordet så jag tittade på Greta för att hindra att fler ord kom ut ur henne.

Min far drabbades av omedelbar schizofreni och förpassades skrikande till sinnessjukhuset i Skellefteå, där hans berättelse nonchalerades och hans huvudvärk lindrades med mediciner så starka att han själv till slut tvivlade på att det verkligen hänt. Men det visste jag inte nu, när jag satt i Gretas bil och tittade ut på allt det vita. Jag trodde fortfarande att jag skulle bo i huset med de smutsiga trasmattorna och de otvättade fönstren. Att Conrad skulle komma tillbaka och att vi skulle vara far och dotter som det bestämdes i det ögonblick då allt ännu var bra mellan oss.

9

*

Snö. Snö. Jag lärde mig genast ordet. Förstod att det var viktigt.

Det var det enda jag såg förutom vägen och Greta.

– Renarna har det svårt i år. Samerna driver ner dem längre och längre för att hitta bete, men snögränsen ligger ända nere i Stockholm. Och det är bara höst. Tänk. Så mycket snö och det är bara oktober.

Oktober, tänkte jag. Renar. Samer, tänkte jag och såg ett rin­ nande vatten som trängde fram ur landskapet.

– Älven, sa Greta. Vet du vad jag pratar om?

Jag skakade på huvudet. Älven. Älven.

– Vi är i staden om en timme. De kommer att fråga. Förstår du det?

Jag tittade ut genom rutan. Älven forsade som om den lekte.

Den hoppade och vred sig. Jag lutade pannan mot fönstret och det var som om den sjöng, älven.

Hjälmen låg bredvid mig i baksätet. Jag strök den med handen och att den var där lugnade mig.

– Folk kommer att prata förstår du. En naken flicka i Conrads hus.

– Han är min far. Resten vet jag inte, sa jag.

– Nej, sa Greta och koncentrerade sig på körningen.

Det värkte inuti bröstet och jag tittade ut över snön som låg på trädens grenar, på fälten och ängarna. Det är sorg, sa jag till snön.

Det är den som gör ont och pressar fram tårar. Vad ska jag göra?

Jag vet ingenting om min framtid. Vem är jag? frågade jag snön.

Staden närmade sig. Trähus i flera våningar. Människorna som gick på gatan såg ut som svarta fåglar mot allt det vita. De flockades och gled ifrån varandra. De vet ingenting, tänkte jag och sedan: Är det här jag hör hemma? Bland dem? Vi har ingen­ ting med varandra att göra. Det såg man där de skyndade fram.

Att vi inte skulle lära känna varandra. Jag blundade och mindes Conrads ögon. De lugna ögonen som såg på mig.

10

*

Jag utplacerades. Familjen jag skulle till hade alltid velat ha en flicka. De hade två pojkar redan som det var.

Socialtanten hette Birgit och det var inte mycket med henne.

Inte mycket vi sa till varandra, för hon rökte hela tiden. Cigaret­ ter och röken var överallt i rummet med telefonen och lingon­ almanackan som hon tittade i.

– Det är ett svårt läge, men nog ska det gå alltid.

Hon klingade som Greta gjorde och det var någonting man gjorde här uppe. Någonting som var fälles. På en utandning med röken sa hon att det bästa alternativet nog var Birgitta och Sven.

Rara människor. De har alltid velat ha en flicka och här log hon mot mig uppfordrande, som om hon krävde ett leende i gengäld, när hon nu ansträngde sig så mycket för min skull.

Jag log inte. Jag pratade inte. Jag hade inte nämnt min fars namn för det gick inte att uttala i det här fula rummet med tavlan och skrivbordet och tanten.

Jag hostade av röken när hon frågade mig om jag kunde tänka mig det.

– Kan du tänka dig det? sa hon.

– Bra folk. Verkligt normala och fina. Aktiva i föreningslivet.

Idrottar mycket. Sådant är ju viktigt när man är så få. Att man håller ihop.

– Det förstår du väl?

– Jag bor hellre hos Greta, sa jag till slut.

Fast det inte var sant. Jag skulle till min far. Hämta rustningen och befria honom. Någon annan möjlighet fanns inte, när jag nu ville det så mycket.

– Greta vill inte ha dig, förstår du. Men jag måste veta, hostade hon. Hur du har kommit hit.

– Berätta. Det kommer kännas bättre så fort du berättar. Hon tog en paus och drog in och ut på cigaretten. Även om det är hemskt känns det bättre efteråt.

Allt blev tyst. Jag tittade ut på det vita utanför fönstret. Alla 11

orden hon sagt slog mig. Så många ord för ingenting, tänkte jag.

Snön var vacker, kom tanken till mig. Allt vitt. Jag tänkte att jag kunde säga det. På försök.

– Snön är vacker.

Det sociala sa ingenting åt det. Hon sa i stället att hon hjälpte människor som levde i nöd under mycket svåra omständigheter.

– Var är han? sa jag. Var är min pappa?

Hon drog lite till på cigaretten och tänkte länge såg det ut som.

Hon strök med pekfingret över skrivbordsunderlägget.

– Du måste ha ett namn.

Hon reste sig och kjolen svajade och snodde sig om hennes ben när hon gick fram till bokhyllan med pärmarna och katalo­ gerna och hon tog fram en, en pärm med röd rygg och satte sig sedan ner och såg på mig.

– Du ser ut som en Anna, sa hon. Anna Bergström. Det låter fint, sa hon och tittade på mig.

Hon liksom fastnade med blicken så jag tittade ut genom fönstret igen på all snö som låg där ute och liksom väntade på mig. Så kändes det. Som om den väntade på mig.

Jag utplacerades. Jag skulle vara glad, sa det sociala. Jag skulle vara glad, sa Greta sedan i väntrummet.

– Du kunde inte ha fått en bättre familj. En familj är som en liten flock som håller ihop och älskar varandra, sa Greta. Jag ska ge dig en ordbok. Kan du läsa?

Läsa. Flock.

Jag visste att jag måste hem till min far. Det var det enda jag visste. Jag skulle hitta det där stället och leda honom hem. Jag kunde locka honom med renkött om han inte kom själv, tänkte jag.

Jag skulle vänta här och de skulle komma och hämta mig. De var redan kontaktade. Även om de nog hade tänkt sig en mindre hade de blivit glada. Birgitta broderade till hemslöjdslotteriet.

Pappan Sven, det stack i mig när hon sa det ordet, pappa, fast jag 12

aldrig hört det förut, var teckningslärare, en verklig profil i byn.

Jag grät. Tårarna var både varma och kalla. De varma var över min far, som jag aldrig mer skulle få träffa. Var det så? Var det sant? Jag grävde djupt i mig själv och ställde frågan igen: Skulle jag någonsin träffa min far igen?

De kalla var för att jag trots allt skulle tas om hand. De kalla var för byn och hembygdslotteriet. Löftet om kvällsmat och de två pojkarna de hade. Skulle vi tycka om varandra?

Jag förstod att jag måste växa. Växa för att kunna träffa min far på sjukhuset.

– Du vill inte försöka en sista gång att berätta var du kommer ifrån, sa tanten och försökte se förtroendeingivande ut.

– Jag vet inte, sa jag.

Greta satt och väntade. Hon var verkligt snäll. Hon hade ju varit hemma nu om hon åkt i tid som hon skulle.

– Gå in på toaletten och torka dig, sa hon.

Jag gick in i ett litet rum och där drogs jag mot spegeln. Mitt ansikte var inte främmande som allt annat. Jag spolade med kra­ nen och tvättade bort tårarna. Spolade händerna med det varma vattnet länge, länge och värmen som spred sig ut i mig gjorde gott och jag förstod att jag frusit. Jag ville aldrig sluta och till slut knackade Greta på dörren och jag gick ut. Lämnade rummet med det rödgrå prickiga plastgolvet. Jag slog igen dörren så att det ekade.

– Är du arg? frågade Greta.

Jag satte mig i soffan.

– Jag heter Anna, sa jag.

– Det är ett bra namn. Anna. Det passar dig.

– Kan du inte bara åka, sa jag och tittade på henne. Nu kan det väl räcka med alltihop ändå. Det finns ingenting här inne.

– Jo, sa hon och sträckte sig efter kappan. Adjö min vän, jag är säker på att du får det bra.

– Är det här helvetet? frågade jag henne plötsligt.

13

Jag vet inte var det kom ifrån.

Hon blev rädd, det såg jag. Var det jag som skrämde henne?

Men jag ville veta så jag skakade hennes arm.

Hon drog åt sig armen.

– Nej, sa hon. Det här är inte helvetet.

De hämtade mig på socialkontoret. Både pappan och mamman och sönerna Urban och Ulf. Jag vågade inte titta på dem, för jag tänkte att de skulle se i ögonen att jag inte skulle stanna hos dem.

Att de inte fick mig som de trodde. Jag satt i den röda soffan och såg ner på mina händer. Jag visste inte vad jag skulle göra med dem, så jag såg bara på dem. Det kanske var passande, tänkte jag.

De var blodiga fortfarande, fast jag tvättat. Jag luktade på blodet som var torkat och mörkrött i linjerna som löpte och den söta, lite brända lukten lugnade mig.

En svart trötthet slog ner i mig. Jag föll omkull, ner i tröttheten som var svart och röd i kanterna. Jag förnam att de bar mig, bar mig som ett barn till bilen de hade som väntade där ute. Långt borta kände jag Birgitta och Sven lägga mig över Urbans och Ulfs knän där i baksätet.

Jag sov i tre dagar och tre nätter. När jag vaknade var det i en säng och Ulf satt bredvid och log med ansiktet, eller med munnen och ögonen var det han log, och han berättade för mig om läkaren som varit där och tagit prover, medan jag sov och sedan sa han två saker: Att jag var ett praktexemplar och att jag skulle hålla mig till honom.

– Du kan ju ingenting och jag kan allt. Urban kan också mycket, han har mer själ, men han är tystare och så och jag behöver en syster som kan hjälpa mig. Jag har en hel del att göra förstår du.

– Som vad? frågade jag.

– Det tar vi sedan. Allt sådant tar vi sedan. Kom ihåg att du inte kan någonting.

Jag tänkte på snön och blev arg märkte jag.

14

– Kan du ta mig till huset där min pappa bor?

– Allt sådant är enkelt, sa Ulf. Du ska hjälpa mig med det verkligt svåra, sa han.

Jag somnade igen. Jag såg sömnen komma och det var som gröna fingrar som sträckte sig in i huvudet och vidare ner i krop­ pen. Jag kunde inte röra mig. Jag sjönk genom madrassen och låg under sängen en bra stund och såg in i sängens plankbotten och på dammtussarna, innan jag på nytt reste mig och svävade upp under taket. Jag såg ner på Ulf som fortfarande satt vid min sida.

Jag såg mig själv med slutna ögon och jag försökte ta mig ner dit där jag var. Det såg jag ju, att jag låg där. Det gröna drog mig tillbaka och jag slog ner i mig själv som när man dyker ner i havet.

– J a g lovar att göra mitt bästa för att främja IO G T -N T O rörelsens syften sådana de framgår av grundsatser och program.

Därmed lovar jag att leva helnyktert, det vill säga ej använda alkoholdrycker med högre alkoholhalt än 2,25 volymprocent, ej heller narkotika eller andra gifter med berusande effekt.

Hela församlingen mumlade fram detta löfte. Helnykteristerna var många i byn och det kom även tillresta från staden och de andra byarna. Pappa Sven stod längst fram, i den trä­färgade talar­stolen och tittade ut över de medlemmar som samlats denna lördags­kväll för att bekänna sig till nykterheten och dess fördelar. Jag hade vant mig vid att säga pappa till Sven, eftersom jag inuti mig gömde ordet far som en hemlighet. Jag skötte om fikat tillsammans med Birgitta och pojkarna. Birgitta hade bakat bullar hela dagen och jag, Ulf och Urban, sprang runt i byn och ringde på dörrar. Det är dags för nykterheten, sa Ulf och Urban stod bakom och tittade med den där blicken han hade. Den som genast fick en att vilja göra honom till viljes. Jag hade inte vant mig och stod längre bak, på gatan i snön och tittade på, men de ville ändå ha mig med.

– Med en flicka med blir det mer övertygande, sa Ulf, som var den som skötte det mesta av talet.

Han var snabb i munnen och kunde glittra med ögonen och talet, även fast han var bestämd.

Vi samlade medlemmar till IOGT-NTO och pastorns barn på samma gata samlade till Pingstkyrkan. De flesta var med i bägge.

När man inte bekände sig till nykterheten eller Gud idrottade man. Jag hade lärt mig åka skidor i spåren som gick i skogen och det var som att flyga. Som att flyga var det. Snön skidorna, 17

vallan, och ut i spåret. Man skulle kunna säga att jag levde för skidorna. Att de var mina bästa vänner, att vi hörde ihop och att det var självklart att det var så det var ställt med oss. Det var ingenting jag behövde lära som nykterhetslöftet, som jag nu mumlade med i utan att förstå, medan jag så tyst som möjligt radade upp plastkoppar på långbordet med pappersduken.

Någonstans fanns min far. Där levde han och andades. Tänkte han någonsin på mig, sin dotter? Längtade han efter mig?

– Ulf, sa jag så tyst jag kunde, men utan att viska.

– Känner du Conrad?

– Nej, sa han. Men jag vet de som vet.

– Snart ska jag berätta någonting viktigt, sa han. Det har att göra med vad vi ska göra, vi två. Du och jag. Det ska inte vara några andra, förstår du?

– Om du hjälper mig med Conrad, sa jag. Då ska jag göra vad du vill. Men det måste ske i den ordningen, sa jag.

– Ordningen är inte viktig för mig. Jag har tålamod, sa Ulf och ställde upp pumptermosar på bordet.

– Du vet att jag kör om nätterna.

Det visste jag. Sven gömde bilnyckeln under huvudkudden, men han sov så tungt att det inte hjälpte någonting att han gjorde så. Ulf bara lyfte på kudden och sedan dröjde det inte länge förrän­ bilen startade. Var han körde visste jag inte. Men efter några tim­ mar kom bilen tillbaka. Jag hörde när han bromsade in. Han gjorde ingenting för att inte höras, var försiktig eller så, utan bromsarna skrek och jag tänkte att han nog kom i hög fart.

Ulf lade tillbaka bilnyckeln och gick och lade sig. Det enda var att han var svår att väcka sedan på morgnarna.

– Jag vet de som vet, sa han igen. Greta känner du ju, men henne kan vi inte fråga, men Rolf i grannbyn, sa Ulf och lade upp bullarna i korgar.

* 18

Ingen pratade med mig förutom de i familjen. Särskilt Birgitta var ledsen för min skull. Och säkert var hon besviken också. Hon hade ju velat ha en egen flicka som kunde vara liksom henne. Lik henne och sitta bredvid henne i soffan efter middagen och hand­ arbeta, eller bara prata. Jag pratade inte, eller nästan inte, fastän jag kunde alla orden och fastän jag nu klingade som de andra.

Jag försökte sitta bredvid henne i den böjda skinnsoffan med tekoppen och bjuda till. Kakorna åt jag med god aptit: mandel­ kubbar, syltkakor, finska pinnar. Smulorna fastnade i mungipan och det var ofta som hon torkade bort dem med servetten och bad mig vara lite noggrann.

– Var lite noggrann med dig själv, kunde hon säga. Vi har bara ett liv och det gäller att ta sig bra ut, förstår du. Du borde borsta håret och duscha varje dag. Det är viktigt, förstår du. Lika viktigt som allt det andra.

– Vad är allt det andra? frågade jag.

– Det är känslolivet. Det som händer inuti dig när du är i världen.

– Som när jag åker skidor och minnena kommer? frågade jag.

– Vilka minnen? frågade hon. Vad är det du minns?

Här tänkte jag mig noga för. Vilket minne skulle jag ge henne, som inte skulle skrämma henne.

– Som minnet av far, försökte jag, fastän jag visste att det var fel minne.

– Ja, det minnet är bara ditt, sa hon. Det minnet kan vi aldrig förstå. Du måste samla på andra minnen. De som finns här. Tänk på ditt rum till exempel. På vad som finns där.

Jag gjorde som hon sa. Flyttade mig till rummet med sängen och det blommiga påslakanet och rullgardinen som var brun, sängbordet i ljust trä som Sven snickrat åt mig. Det var som ett litet skåp med lucka och knopp och däri låg boken jag läste om kvällarna innan jag skulle somna. Boken om Gud som jag fått av det sociala, som ett slags avskedspresent.

19

– Du är en vacker flicka, förstår du. Och med skönheten följer vissa särskilda privilegier.

Privilegier? tänkte jag. Och slukade ordet från början till slut.

– Ja fördelar. Det är lätt att bli omtyckt. Även om du måste bjuda till.

Bjuda till, tänkte jag och torkade mig om munnen med servet­ ten.

Jag förstod att detta samtal var viktigt för henne, Birgitta. Hon ville lära känna mig. Men jag visste inte hur man gjorde. Ville aldrig veta.

Jag gick runt och runt i huset. Allt var ljust trä, köksluckorna, sängarna och trappan ner till sovrummen och pingisrummet. Överallt hade sönerna klistrat upp klistermärken. »Vi orienterare spolar kröken« eller »Vi skidåkare spolar kröken«. Jag hade också ett klistermärke, runt var det på sänggaveln. »Vi gymnaster spolar kröken« och jag kände att det klistermärket var särskilt utvalt till mig av sönerna. Jag skulle bli gymnast, verkade klistermärket säga.

Huset var byggt i en backe, så på ena sidan ut mot gatan var det en våning, men åt andra hållet var det två. Det kallades suterräng, hade Sven berättat. Sven hade byggt huset själv från grunden. Jag förstod på hans sätt att tala om huset att det var det viktigaste som hänt i hans liv och jag tänkte att det var olika, vad som var viktigt. Efter backen kom fårhagarna och sedan var det fritt fram till älven som gick där och som svämmade över om vårarna. Det hade Urban sagt och det var där han var mesta tiden, hos älven, och han berättade om somrarna när den torkade ut och botten kunde ligga synlig flera veckor.

Ibland fick jag vara med. Vi gick tysta tillsammans, Urban bar på fiskespöna och jag på plastpåsen med termosen och kaffet. ­Urban var 15 år och drack redan kaffe och han tyckte att jag kunde lära mig jag också, så jag drack små klunkar ur plast­muggen när vi tog paus. Jag tyckte mer om lukten än smaken, men mest tyckte jag om det varma, så jag drack snabba klunkar så att kaffet brände munnen och förlamade gommen och tungan och så blev smaken 20

inte lika stark. Urban lärde mig kasta. Ibland fiskade vi med fluga, men det hände att vi hade levande agn. Urban stod bakom mig och vi höll spöet tillsammans och det dansade med oss och i luften innan flugan träffade vattenytan. Jag tyckte om att stå så nära Urban och det var så att jag lutade mig mot honom och hans tålamod som aldrig tog slut. Om och om igen fick jag lära mig hur linan skulle dansa. Han märkte nog att jag tryckte mig mot honom, men han visade det aldrig. Om han tyckte om det som jag tyckte om det, eller om han bara lät mig hållas.

Vattnet glittrade och strömmen var stark. Vi gick långsamt med spöna i handen efter strandkanten. Följde strömmen och sa ingenting på flera timmar.

Han rökte cigaretter också till kaffet. Tog fram ett paket ur fickan och tände en. Jag tittade på honom, förvånad var jag, för jag tänkte på löftet om nykterheten och allt annat man inte fick göra, men jag vågade inte fråga, men han måste ha sett min blick första gången det hände för han sa: – Det är för tankarna. Och det här med rusmedel, sa han sedan, Sven är felunderättad. Rusmedel är det bästa som finns.

Du får bara inte använda det för ofta och du måste välja tillfället noga. Och det kostar på att vara full. Du ska vara säker på att du har gott om tid, både till själva drickandet och efteråt.

Jag vågade inte fråga om jag fick vara med någon gång när han drack. Men jag smakade på cigaretten som han sträckte fram.

Drog in rök och behöll det i munnen, innan jag spottade ut den.

– Du ska dra ner lite i lungorna, men ganska försiktigt så här till en början. Röken ska ner och bråka med lungorna. Det är den kampen som är det sköna och nikotinet, ja själva giftet går rätt upp i hjärnan och drar tankarna rätt. Du kommer att tycka om det.

– Ja, nästa gång ska jag klara det, sa jag.

Urban hade aldrig förut pratat så länge till mig och jag be­ hövde sitta en lång stund med alla orden och vända på dem. Vad var det han hade sagt?

21

Hade han hemligheter för familjen?

– Vet Sven om allt det här? frågade jag. Om röken och att du dricker?

– Ja, sa han.

– Är han ledsen för det? När han nu tror så starkt på nykter­ heten.

– Pappa är nog ledsen. Men det är ingenting att bry sig om.

– Vart kör Ulf på nätterna, frågade jag sedan, för det verkade vara rätt tillfälle att ställa en sådan fråga.

– Till en flicka i grannbyn, sa han.

Birgitta skulle till Umeå och köpa nya mönster i sömnadsaffären.

Jag skulle följa med och hon klädde mig i lodenrock och lovikka­ vantar. Jag hade fått en vit pälsmössa också och jag tänkte att jag såg ut som en liten flicka när jag såg mig i spegeln. Sådan som hon nog ville ha mig. Bilen luktade tuggummi, för Birgitta tug­ gade jämt. Hon hade på sig finkappan och hade spolat håret så det lockade sig. Hon hade ingen mössa fast det var minusgrader ute.

Hon ville väl visa fram håret. Bilturen till staden tog 40 minuter och hela tiden lyssnade Birgitta på musik. Jag hade hört orgeln spela i pingstkyrkan och det var ett ljud som skakade om mig så att tårarna kom. Och pastorn som sjöng med sin mörka röst medan kören följde honom med de ljusa rösterna. Vi umgicks med pastorns söner, men själva kyrkan tyckte de inte om, Sven och Birgitta. De hade ju en egen tro, tänkte jag. Men musiken hade jag bevarat.

Birgitta lyssnade på musik från femtiotalet, berättade hon.

– Då när jag var ung och gick på dans och de spelade de här bitarna. Jag blir glad av den här musiken, förstår du?

Jag förstod att hon blev glad, för hon sjöng med i refrängerna, klämde i ordentligt och jag tänkte att alla i familjen uppförde sig annorlunda när de var själva, eller när Sven inte var med. Snön var smutsig längs vägen. Birgitta lät bilen rusa fram.

Sedan, inne i affären bad hon att få se de nya mönstren. Hon 22

som hade butiken tog stolt fram kartongen och visade: En vit älg i en skog, älvor som dansade i dimman på en äng, en rosenkrans med texten: »Den mätta dagen är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst.« – Vilken ska jag välja? frågade Birgitta.

– Den vita älgen, sa jag.

– Då ska jag brodera den till dig. Och så tar jag rosenkransen till mig själv, sa hon till damen i butiken.

Jag tittade på mönstret med den vita älgen. Skulle den bli min?

Någonting så vackert? Det brände i ögonen och jag var glad när vi kom ut och den torra luften torkade tårarna som hotade att trilla ur ögonen.

– Vi går till bokhandeln också, sa Birgitta och tog mig under armen.

Det var tydligt att hon uppskattade att vara i stan. Jag visste inte hur jag skulle känna mig. Som en väninna eller dotter, men jag var ju inget dera, så jag rätade på ryggen och stretade emot tills jag fick gå själv.

Inne i bokhandeln skulle Birgitta köpa en ny roman.

– Jag tar en av de våra, sa Birgitta och lade ner boken på disken.

Han har just kommit ut med en ny, sa hon till mig och visade boken.

– Vill du ha någonting? frågade hon mig. Det är ju bra om du läser, sa hon sedan och tittade mot ungdomshyllan.

– Den där, sa jag och pekade på väggen.

– Vad är det, sa Birgitta och tittade.

– En karta över Medelhavet, sa jag.

Yxan klöv träet och vedbitarna föll åt var sitt håll.

– Du behöver inte alls ta i, sa Urban. Yxans tyngd räcker, det är bara själva rörelsen som är viktig. Pröva igen.

Jag prövade igen. Ställde vedträet på huggkubben och höll yxan bakom ryggen. Nu följde jag bara med i rörelsen och klöv träet utan att lägga styrka bakom och jag blev förvånad när träet 23

lydigt delade sig med ett litet klock bara.

– Så där ja, nu kan du, sa Urban och gick sin väg. Älven dånade där nere medan jag klöv det ena vedträet efter det andra. Trängde sig fram och drog som en befriad suck när den tog sig större plats. Snön hängde på grenarna och träden och skulle man gå rätt ut i den skulle man sjunka ner till axlarna.

Det var en egen rytm med yxan som klingade och älvens språk där nere. Kroppen var liksom fångad i rörelsen och jag tänkte att det var som musik. Jag högg och högg. Hela stapeln skulle jag ta.

Himlen var röd efter solen som gått ner. Röken for ur munnen vid varje andetag. Jag ska skriva ett brev, sa jag till mig själv. Jag börjar i kväll, tänkte jag och klöv ännu ett trä. Jag vet inte hur länge jag stod där, men till slut kom Urban tillbaka.

– Sluta nu, sa han. Kom in och drick lite kaffe i alla fall. Du är alldeles blå om läpparna.

Jag märkte inte att jag frös förrän jag kom in i huset där kvälls­ fikat stod framdukat på bordet.

Jag tog fram papper och penna och satte mig ner vid mitt skriv­ bord. På himlen lös stjärnorna. Jag visste att det bara var att börja.

Det ena kunde inte vara mer rätt än det andra. »Conrad«, skrev jag. »Det är jag som skriver till dig. Du minns mig. Tro inget annat. Det är snart dags för oss att träffas igen.

Jag bor hos en familj. Alla är snälla mot mig. Jag har lärt mig det mesta de här veckorna. Jag vet att du bor på sjukhuset i staden.

Du måste berätta allt.

Din dotter.« Jag klistrade igen kuvertet, skrev min adress på baksidan och bläddrade i telefonkatalogen jag hade tagit från telefonbordet på ovanvåningen.

Jag hittade fram till sjukhuset och skrev adressen och Conrads namn. Det fanns nog bara en Conrad där. Brevet skulle nå fram, det var jag säker på.

24