Med de orden gjorde Katarina Taikon inträde i den svenska offentligheten. Det var oktober 1963 och hennes debutbok Zigenerska hade precis kommit ut. Över en natt blev hon talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter arbetade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och krävde deras rätt till skolgång. Katarina Taikon föddes i ett tält och växte upp i en tillvaro av ständiga uppbrott. I dag är hon mest känd för sin själv biografiska barnboksserie om Katitzi. I Den dag jag blir fri skildrar journalisten Lawen Mohtadi en av Sveriges starkaste förkämpar för mänskliga rättigheter. Samtidigt är detta en berättelse om folkhemmet och de männi skor som inte ansågs passa in i den nationella gemenskapen. Att kräva lika rättigheter och inkludering i samhället för romer väckte starka reaktioner, ofta på grund av ren fientlighet men även utifrån en föreställning om att romer varken kunde eller ville leva inom samhällets ramar. Katarina Taikon utmanade den synen. Hon gjorde en pionjärinsats och hennes arbete för att synliggöra romers situation har fortfarande stor aktualitet.
Lawen Mohtadi (f 1978) är frilansjour nalist och kritiker på Göteborgs-Posten och Expressen. Hon var chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang 2008–2011. Den dag jag blir fri är hennes första bok.
ISBN 978-91-27-13279-5
Lawen Mohtadi Den dag jag blir fri
”Jag vet inte hur folk ska reagera på boken, jag vet bara att det som sker nu är början på en lång kamp.”
Lawen Mohtadi
Den dag jag blir fri en bok om Katarina Taikon
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Björn Langhammer. Privat ägo. Författarfoto: Sofia Runarsdotter
9 789127 132795
NOK_MOHTADI_DEN_DAG_JAG_BLIR_FRI_skydds.indd Alla sidor
2012-08-08 13:14
122801_Mohtadi_ORIG.indd 4
2012-08-08 09.57
Förord Nordiska museets stora hall är fylld. Det är september 2011 och Rosa Taikon firar 45 år som silversmed med en utställning på en av Sveriges mest anrika kulturinstitutioner. Vänner från ett liv är här. De som var med, de som finns kvar. Syskonbarn och deras familjer, barn och barnbarn. I publiken syns också samlarna, de som har följt hennes arbete under åren och som nu stolt bär hennes smycken runt halsen. Det är svårt att se Rosa Taikon framme på scenen, men när sorlet lägger sig hörs hennes röst i den väldiga byggnaden. Efter några ord om silvret övergår hon till kampen, den som tog sin början 1963 och kom att förändra villkoren för Sveriges romer. – Det arbete som Katarina gjorde …, inleder hon. Någon börjar applådera. Rosa Taikon försöker fortsätta, men applåden växer och överröstar hennes tal. Här, på Rosa Taikons vernissage, finns en närhet till Kata rina Taikon. Många av de hundratals besökarna kände henne personligen. Andra fick en relation till henne genom hennes närvaro i offentligheten på 1960- och 70-talen, inte minst ge nom hennes böcker. Tack vare en direktlänk till historien har de ett levande minne av Katarina Taikon. 5
122801_Mohtadi_ORIG.indd 5
2012-08-08 09.57
Men Katarina Taikons plats i en större berättelse, en be rättelse om efterkrigstidens kulturella och politiska skeen den, är inte lika självklar, trots att hon kan räknas som en av 1900-talets främsta gestalter för mänskliga rättigheter i Sve rige. I förlängningen betyder det också att romernas kamp för jämlikhet inte har varit en del av Sveriges nationella historia. Katarina Taikon var 31 år när hon kom ut med sin första bok, Zigenerska. Hon hamnade på ett sätt rätt i tiden. Under 60-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världens folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträf fade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox. Samtidigt var den kamp som Katarina Taikon inledde möj lig eftersom det fanns solidaritet, många kunde inte gå med på hur en grupp människor behandlades. Den här boken är ett försök att skildra detta skeende. Stockholm juli 2012 Lawen Mohtadi
6
122801_Mohtadi_ORIG.indd 6
2012-08-08 09.57
1. Senare i livet fick hon berättat för sig att en av de äldre kvin norna i släkten hjälpte hennes mamma att föda. Det under lättade att det var sommar. Att föda barn i tält under vintern var plågsamt och riskabelt, det vittnade många släktingar om. Katarina Taikon föddes den 29 juli 1932 som det fjärde barnet till Agda Karlsson och Johan Taikon. Familjen hade slagit läger i Almby utanför Örebro. De första veckorna fick Agda Karlsson och hennes nyfödda dotter bo i ett eget tält, avskilda från resten av familjen. Det var meningen att Agda skulle undvika infektionsrisk och vila från hushållsarbete. Föräldrarna hade träffats i Göteborg, på en restaurang där de båda arbetade. Agda Karlsson hade nyligen flyttat till sta den från sin hemby Härryda, två mil utanför Göteborg. Hon var 21 år. Johan Taikon reste med sitt tivoli och stannade i korta perioder på olika platser i Sverige. Han hade kommit till Sverige från Ryssland vid sekelskiftet. När han träffade Agda Karlsson var han 47 år. Katarina Taikon visste ganska lite om sin mammas bak grund. Hon visste att mamman kom från enkla förhållanden och att hon hade många syskon. Kanske var de statare, spe kulerade hon i en av sina böcker. Agda Karlssons föräldrar var 7
122801_Mohtadi_ORIG.indd 7
2012-08-08 09.57
torpare. Fadern, Karl Augustsson, föddes i Härryda medan modern, Anna Johansdotter, var född i Surteby i närheten. Som torpare hyrde de en stuga och en bit mark av en bonde. Där odlade de grönsaker, potatis, grönkål, ärtor. Ibland fanns också en liten örtagård. De arbetade hårt. 1894 kom järnvägen till Härryda. Det var en stor sak att det lilla samhället fick en egen station när sträckan mellan Göte borg och Borås drogs. En resa som förr tog dagar med häst och vagn tog nu drygt två timmar. Bönderna åkte in till mark naden på Järntorget i Göteborg. Men resandet skedde även i den andra riktningen. Göteborgs välbärgade stadsfamiljer tog tåget till Härryda för att tillbringa några lugna dagar på landet. Vissa familjer hyrde hus för en hel sommar. Då fick bönderna maka ihop sig i någons lillstuga eller på en vind. Härryda var ett konservativt och religiöst samhälle. Kvin nor som fick barn utan att vara gifta kunde frysas ut eller helt förpassas ur byn. Det är inte konstigt att Härryda inte tog särskilt mycket intryck av den arbetarrörelse som växte fram under slutet av 1800-talet. När fackliga aktivister från industriorten Mölnlycke i närheten försökte rekrytera nya medlemmar i Härryda blev de bortkörda av bönder som inte ville ha dit bråkmakare. Här började Agda Karlsson i skolan 1910. I hennes betyg noteras särskilt goda omdömen i kristendomskunskap, in nanläsning och geografi. För flit och uppförande fick hon, lik som de andra flickorna i klassen, högsta betyg. Efter att som 14-åring gått ut skolan kan hon ha arbetat som piga eller hjälpt till på familjens torp. Under tiden dog hennes far, medan hen nes mor och syskon bodde kvar till 1926, då även modern gick bort. Själv flyttade hon i januari 1924 ifrån sitt barndomshem i Härryda. 8
122801_Mohtadi_ORIG.indd 8
2012-08-08 09.57
Vid sekelskiftet 1900 invandrade Johan Taikon med syskon och föräldrar till Sverige. Fadern hette Kori Caldaras och mo dern Voroshana. Johan Taikon var gift med en kvinna som hette Masha. De hade under en längre tid bott i Ryssland och försörjt sig genom musik- och dansuppträdanden och kop parslageri. Familjen var kelderash-romer, som betyder just kopparslagare. På 1860-talet migrerade kelderash-romer från Valakiet, Moldavien, Ungern och Transsylvanien till Polen. Många flyt tade vidare därifrån till Ryssland. Romer hade redan i slutet av 1700-talet börjat influera kulturen i Ryssland, i huvudsak musiken. Romska körer bildades, de uppträdde på Katarina den storas tillställningar och fick stor kulturell spridning i den ryska societeten. Under 1800-talet blev romer och deras liv ett vanligt förekommande motiv inom litteraturen. Tolstoj, Pusj kin och en rad andra författare skrev berättelser med romska gestalter. Pusjkins prosadikt Zigenarna, som han skrev under sin tid i exil i Bessarabien där han mötte många romer, blev en stor framgång när den kom ut 1824 och sattes senare upp som opera på Bolsjojteatern i Moskva. Även om ett betydande antal romer levde rätt privile gierade liv i städerna bodde fortfarande majoriteten av Ryss lands romer på landsbygden. De var fattiga och icke-bofasta. I A history of the Gypsies skriver David M. Crowe om svårig heterna att få med ryska romer i befolkningsräkningar i slutet av 1800-talet. Under 1890-talet rådde stor social och ekono misk oro i landet. 400 000 människor hade dött av svält och kolera och en repressiv politik rådde under tsarernas regim. Att antalet romer var särskilt svårt att fastställa under den här tiden kan betyda att många flyttade runt mer än vanligt, till och med emigrerade. 9
122801_Mohtadi_ORIG.indd 9
2012-08-08 09.57
Vad som fick Johan Taikon och hans familj att utvandra till Sverige är inte känt. Det finns idag få källor och de uppgifter som förekommer är kortfattade. Vi får veta att två skilda släk ter kom från Ryssland genom Finland till Haparanda, varav Johan Taikons far, Kori Caldaras, gav namn åt den ena. Han skulle då ha hetat Jantjeschtji i efternamn. Denna familj, till sammans med sju andra romska släkter som invandrade till Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, lade grunden för den grupp som skulle komma att kallas svenska romer och som ett sekel senare blev en av Sveriges officiella minoriteter. En vinterdag på Kungliga biblioteket i Stockholm hittar jag ytterligare en källa, ett dokument från 1923. Det är en statlig utredning om lösdriveri, en utredning som det ofta refereras till i forskningen om romer. I den finns Johan Taikon och hans hustru, hans far och syskon med. I september 1922 intervjuar polisen i Göteborg ett antal personer i ett romskt läger i staden. Polisen har fått i uppdrag av den statliga lösdriveriutredningen att ta reda på hur många romerna är och hur deras försörjning och boendesituation ser ut. Man har velat ta ett helhetsgrepp på romer och resande, som vid den här tiden ses som lösdrivare i myndigheternas ögon. Rapporten inleds med en intervju med Kori Caldaras, numera med namnet Taikon. Kori Taikon var född i Ungern 1840 och benämns ”förre musikanten och kopparslagaren”. Hans föräldrar var ungers ka undersåtar. Omkring 22 år tidigare, det vill säga 1900, kom Kori med sin familj till Sverige. De hade bott i Sverige periodvis, 6 till 12 månader åt gången, och däremellan vistats i Tyskland, Frankrike och Finland. Sedan något år innan 1914 hade familjen oavbrutet bott i Sverige. Hans hustru dog 1914 10
122801_Mohtadi_ORIG.indd 10
2012-08-08 09.57
och han hade nu elva levande barn varav åtta bodde i Sverige. Fram till ungefär 1916 hade Kori rest med egna hästar och fordon och vanligtvis stannat en eller två veckor på varje plats. Männen hade arbetat med förtenning och lagning av koppar kärl och alla hade gemensamt gjort musikframträdanden. Nu ägde de inga hästar längre. De stannade en viss tid på varje plats och hade tillstånd för tivolit. Snart skulle de dela på sig i mindre grupper. Sedan följer en intervju med Johan Taikon. Han föddes 1877 i Gascogne i Frankrike och hade alltid följt med sin far, Kori. För omkring 22 år sedan gifte han sig med Masha, som var född i Frankrike 1872. Fram till 1914 hade han rest med sin far och liv närt sig och hustrun genom kopparslageriarbete. 1914 hade han begett sig till Norge där han började driva tivoli. Han återkom till Sverige och hade sedan dess tillsammans med sin hustru vistats här. De besökte olika orter med tivolit. Johan Taikon hade icke-zigenska män anställda, antalet varierade mellan fyra och fjorton. Makarna hade inga nu levande barn. Johan Taikon bodde i en större vagn som han medförde på sina resor och som transporterades via järnväg. De övriga bodde i regel i tält. Om vintern planerade han bo på hotell eller i en hyrd bostad. Den senaste vintern hade Johan Taikon med familj varit i Borås där han drivit en skjutbana. Denna vår hade han besökt olika marknader med tivolit. Därefter hade han kommit till Göteborg. Han deltog i Barnens dags nöjesarrangemang och skulle sedan återigen till Borås. Nästa sommar, det vill säga 1923, tänkte han komma tillbaka till Göteborg. När Agda Karlsson lämnade Härryda för Göteborg i januari 1924 flyttade hon in i en lägenhet i Lundby på Hisingen. Hon 11
122801_Mohtadi_ORIG.indd 11
2012-08-08 09.57
arbetade och försörjde sig själv, ett tag arbetade hon i en sko fabrik. I Göteborg var hon inte längre omgärdad av bonde samhällets konservativa regler. Hon kunde gå upp i stadens anonymitet. Göteborg var en stad präglad av starka klasskonflikter under den här tiden. Året innan hölls Jubileumsutställning en, en samlingsutställning för konst, hantverk och teknik. Utställningen var modern och lockade hela fyra miljoner besökare. Samtidigt demonstrerade arbetare mot fattig domen och bristen på sociala reformer. Ett nöjesställe i sta den, som låg på området för Jubileumsutställningen alldeles intill nyanlagda Götaplatsen, var den eleganta restaurang Lorensberg. Här träffades Agda Karlsson och Johan Taikon vårvintern 1924. Hon arbetade som servitris och han som violinist. * * * Jag öppnar dörren och går in i hallen. En fortfarande hopvikt Dagens Nyheter ligger på bänken vid hatthyllan. Huset är tyst. Utanför åker taxin iväg. Det är maj och grå himmel och Rosa Taikon ligger på soffan i ateljén och vilar. Hon hör mig och ropar mitt namn. Jag går in i rummet. Samtidigt som hon sätter sig upp samlar hon ihop håret i en tofs. Jag hörde inte bilen, säger hon. Vi sitter ett litet tag tysta, hennes hand ligger över min. Hon vill hålla sig varm, säger hon. Det är lika bra att vi börjar elda i kaminen redan nu. Sedan ska vi gå upp och göra lunch. Flor, Ytterhogdal. Rosa Taikon har bott här sedan 1973. Hon och hennes dåvarande man fick syn på huset under en bilresa hem till Stockholm. De hade varit i Umeå och ställt 12
122801_Mohtadi_ORIG.indd 12
2012-08-08 09.57
ut silver. De slog till direkt. Huset, en gammal skolbyggnad, lyser från vägen. Svart med turkosa och gula knutar. Vi går upp till köket. Den vita heltäckningsmattan som smiter uppför de rundade trapporna och sprider ut sig över vardagsrummet på övervåningen gör stegen mjuka. Jag kastar en blick på tavlan som hänger vid hallfönstret. Ett porträtt av Rosa Taikon målat av Albin Amelin. Hon står i halvprofil med ena handen på höften. Rosa Taikon är det näst äldsta barnet i syskonskaran på fyra. Hon är född i Tibro, några mil utanför Skövde, i juli 1926, två år efter storebrodern Paul. När Johan Taikon träf fade Agda Karlsson levde han redan med en hustru. Hon hette Katarina i myndigheternas papper, vilket kan ha varit hennes svenska namn. Av alla andra kallades hon Masha och det är fortfarande det enda namn som Rosa känner henne vid. – Masha var dansös vid Bolsjojteatern i Ryssland och äldre än min far. Hon var inte rom. Farfar hade sagt nej till de ras förhållande, men de gifte sig ändå. Farfar fick helt enkelt acceptera det, säger Rosa. Johan och Masha Taikon kunde inte få barn, men de tog en fosterdotter som Johans syster hade fått i ett förhållande med en icke-romsk man. För Rosas farfar var dotterns utomäkten skapliga barn en så stor skam att han hade sagt åt sin dotter att gå och dränka sig. Hon var på väg att göra det, fick Rosa Taikon berättat för sig som ung, men blev hindrad av Johan. Han skulle ha uppmanat systern att komma och leva med dem och hjälpa till i tivolit och när barnet föddes skulle han och Masha ta hand om det. Barnet fick namnet Stina. Hon gifte sig i början av 1920-talet när hon var 15 år. På ett fotografi från 13
122801_Mohtadi_ORIG.indd 13
2012-08-08 09.57
1960-talet sitter Rosa, Stina och Stinas man hemma i Rosas vardagsrum och dricker kaffe. Under Stinas barndom var Johan Taikons tivoli framgångs rikt, hon fick allt hon önskade sig, berättar Rosa, och under de åren hade familjen det gott ställt. Johan Taikon var pedant. Han arbetade större delen av dygnet, antingen med skötseln av tivolit och musiken eller med förtenningen och silversmidet. Rosa minns hur han satt uppe på nätterna och smidde silver i skenet av ett stearinljus. Allting skulle göras ordentligt. Han avskydde slarv och halv dana ansträngningar. När Stina gifte sig och lämnade Johan och Masha Taikon började Johans bröder fråga om han inte skulle gifta sig med en kvinna som han kunde få barn med. Det måste ha funnits i Mashas tankar att hennes man skulle kunna lämna henne för en annan kvinna. När Johan Taikon så träffade Agda Karls son och berättade det för Masha gjorde de två en överenskom melse. Johan fick gifta om sig och Masha stannade i lägret. På så sätt säkrades Mashas ekonomiska och sociala trygghet. Rosa Taikon kallar Masha för mami, mormor på romanes. När Johan Taikon och Agda Karlsson gifte sig blev Agda och Masha nära vänner, nästan som mor och dotter. Masha var då i 50-årsåldern och Agda 21. – Mamma kallade Masha för dale, mor. När vi var små var det Masha som skötte oss när mamma och pappa gick ut någon kväll. Agda Karlsson lämnade livet i Göteborg när hon träffade Johan Taikon. Hon lärde sig romanes, bar romska kläder och blev en del av den romska kulturen i Sverige i mitten av 14
122801_Mohtadi_ORIG.indd 14
2012-08-08 09.57
1920-talet. På ett foto från när sonen Paul inte kan vara mer än ett år ser de nyblivna föräldrarna glada ut. Agda i mörk päls och 20-talshatt, Johan i fluga, hatt och ljus yllerock. Mellan dem i Johans knä sitter Paul i en skinnmössa. Ovanför den nyblivna pappan och det lilla barnet står Agda Karlsson. Hen nes blick är klar och öppen. Paul Taikon föddes på Lasarettet i Lund den 17 december 1924 och döptes, enligt sjukhusets födelse- och dopbok, en vecka senare som son till ogifta Agda Karlsson. Någon far finns inte antecknad. Det kan bero på att Agda och Johan inte ville utsätta sig för omgivningens fördömanden genom att berätta att han var fadern. Det var något oerhört att en svensk kvinna hade en relation med en romsk man på 20-talet. Men när parets andra barn, Rosa, föds 1926 finns Johan Tai kon med i bilden. I församlingsboken över Lundby, där Agda Karlsson fortfarande var folkbokförd fast hon inte längre bodde kvar där, anges Johan Taikon som barnens far. Båda barnen är ”födda utom äktenskapet”. Johan och Agda gifte sig enbart enligt romsk tradition, de registrerade aldrig sitt äktenskap enligt svensk lag. Det var vanligt att romska par till en början gifte sig romskt och senare ingick äktenskap enligt lagen. En anledning till att Agda och Johan förblev ogifta kan ha varit att Johan aldrig blev svensk medborgare. På den tiden ärvde barn automatiskt faderns medborgarskap. Johan Taikon var statslös livet ut. När Rosa föddes var det känt för myndigheterna att Agda Karlsson och Johan Taikon levde tillsammans. I församlings boken finns noterat om Agda: ”Far omkring med zigenaren Johan Taikon.” Det var nog något som också grannar och be kanta i kvarteret på Hisingen visste om. Slutligen är det an tecknat om Agda Karlsson att hon var ”tivoliägerska”. Det är 15
122801_Mohtadi_ORIG.indd 15
2012-08-08 09.57
möjligt att Johan under en tid skrev över affärsverksamheten på Agda. En förklaring kan vara att det var lättare för henne att få nödvändiga tillstånd för verksamheten. I januari 1930 föddes tredje barnet, dottern Paulina, i Fritsla, bara några mil från Agda Karlssons hemby, Härryda. 1932 föddes parets yngsta barn, Katarina. Sommaren därpå bodde Johan Taikon och Agda Karlsson med sina barn i Stockholm. De hade slagit läger vid gamla Skanstullsbrons fäste på Södermalm, nere vid koloniträdgår darna. Paul och Rosa, som fyllde 9 och 7 det året, hjälpte till i tivolit medan de små, Paulina och Katarina, var med sin mamma. Men Agda Karlsson mådde inte bra. I april det året hade hon drabbats av svår diarré och feber som gjort henne orkeslös. Efter tre veckor återhämtade hon sig något och var uppe och gick och arbetade. Men hon blev snart sämre igen. Den 12 juni sökte hon vård på Serafimerlasarettet på Kungs holmen. Hon hade en svidande värk i magen. Det enda hon kunde få i sig var buljong och saft. Sjuksystrarna försökte få henne att äta ägg och grädde – Agda vägde 43 kilo när hon lades in, enligt journalen – men hon saknade all aptit. Johan kunde bara se på medan Agda blev allt svagare. Rosa Taikon minns att mami bad till gud på ryska. Rosa tänkte att om hon också gjorde det kanske mamma skulle bli bra. Det finns ett fotografi på Rosa från de dagarna i juni 1933, taget i familjens tält. Rosa, 6 år, för ihop händerna i en bön för sin mamma. Tre dagar efter att hon lades in på sjukhuset dog Agda Karlsson, kvart över tio på kvällen. Orsaken var lungtuberkulos. – Mitt nästa minne är av stora stenar med guldinlägg och blommor runt omkring. Jag har med mig en bukett syrener 16
122801_Mohtadi_ORIG.indd 16
2012-08-08 09.57
som jag har fått plocka från tanternas buskar i kolonilotterna. Jag tänker att vad synd att mamma inte är här, hon som älskar blommor. Men varför är alla så ledsna? Bibi Voule håller mig i handen och gråter. Kvinnorna tar av sina huvuddukar och sopar i luften marken framför sig där de går. De ropar saker. Vi är på Skogskyrkogården och kommer fram till ett litet kapell. Där ligger mamma i en låda. Hon har romska kläder på sig. Jag frågar bibi Voule: Varför ligger mamma där? Jag måste väcka henne. Bibi Voule håller mig hårt i handen. Din mamma är död, Rosa, säger hon. Paul kommer fram till mig, han säger: Rosa, mamma lever inte, hon kan inte andas. Pappa har gjort en vacker vas i silver och ett silverkors till mamma. Jag frågar Paul om han tror att det är som mami säger, att mamma kan se oss, att hon är i himlen. Ja, det tror jag, säger Paul. Sorgen var stor i lägret när Agda dog. Johan Taikon tog för lusten av sin hustru hårt. De äldre släktingarna mindes att han ofta drog sig undan. Även de var sorgsna, Agda hade varit en självklar del av släkten. Men livet måste gå vidare, vilket det gjorde mycket tack vare kvinnliga släktingars omsorg om Paul, Rosa, Paulina och Katarina. Och tack vare mami. Masha var fortfarande en del av familjen och ett stort stöd när Agda gick bort. Nu var Rosa och Paul Taikon vuxna nog att delta i tivolits musikframträdanden. Ungefär samtidigt, 1934, hade Johan försökt få in sina två äldsta barn på en skola i Öster sund. Paul och Rosa fick gå i skolan några månader, sedan blev det stopp. Skolan inte tog in ”zigenarungar”. – Pappa förstod att han behövde lära oss något, ett arbete. Paul lärde sig spela dragspel och piano. Han tyckte om att imitera Louis Armstrong med rösten. Jag ville spela fiol, jag 17
122801_Mohtadi_ORIG.indd 17
2012-08-08 09.57
tyckte att det var ett vackert instrument. En dag såg jag pappa sätta ihop ett stort trumset och jag tänkte: Vem ska spela på det där? Nu sätter du dig där, Rosa, sa pappa. Jag satte mig på pallen och försvann bakom trummorna, berättar hon. Rosa var 9 år när hon blev professionell musiker, Paul 11. Ett liv med dansband, konserter och engagemang tog vid. De spelade på Folkets hus och på dansbanor i skogsområden runt om i Sverige. Det var förbjudet för barn att spela på kväl larna, en lag som var svårast att komma runt i större städer. – När vi spelade i Uppsala till klockan elva på kvällen kom polisen upp på dansbanan. Han tittade på pappa och frågade: Hur gammal är flickan? Herr Taikon vet ju att barn inte får spela. Ja, det vet jag, sa pappa, men det här är vårt sätt att försörja oss. Jag fick gå ner från banan. I mitten av 1930-talet träffade Johan Taikon en ny kvinna. Hon var från Skönsmon utanför Sundsvall, där familjen bod de under en kort period. Det blev stor uppståndelse i kvin nans familj. I Katarina Taikons böcker om sin barndom kallas kvinnan Siv, ett namn som jag kommer att använda här. Hon skulle bli Katarina Taikons och hennes syskons nya mamma och dessutom mor till tre yngre syskon. När Siv och Johan gifte sig började en ny tid för familjen. Det fanns till att börja med inte längre någon plats för Masha i lägret. Enligt Rosa Taikon var det otänkbart för Siv att bo i samma läger som en före detta hustru till Johan, trots att de hade skilt sig för över tio år sedan. Masha flyttade till fosterdottern Stinas läger och Katarina och hennes syskon förlorade för andra gången en kärleksfull och omhändertagande vuxen. Livet för familjen förändrades sakta under andra hälften av 30-talet. Johan Taikons tivoli var inte längre lika stort och 18
122801_Mohtadi_ORIG.indd 18
2012-08-08 09.57
inkomstbringande. Han hade drabbats av astma som gjorde honom svag i perioder. När han som 57-åring träffade Siv hade han levt ett helt liv i tält och senare i husvagn, ständigt resande. Johan Taikon började känna av sin historia i krop pen. I april 1937 fick Siv och Johan en dotter. Den sommaren lämnade Johan Taikon bort Katarina. * * * Charles och Isabella Kreuter hade drivit tivoli i hela sina vux na liv. I telefonkatalogen stod det artist efter Charles Kreuters namn. Han föddes 1887 i Kalmar och tillhörde en cirkusfamilj med danskt påbrå som reste i Sverige, Norge, Danmark och Tyskland. 1917 gifte sig Charles med Isabella, som kallades Lola. Hon hette Armstrong som ogift och var född i Leeds i England 1890. Tillsammans reste de med olika cirkussällskap. Charles Kreuter uppträdde som clown. I början av 1930-talet flyttade de till Skellefteå och hittade snabbt en tomt att hyra. Konkurrensen i staden var stor. Det första tivolit kom till Skellefteå redan 1920. Det kunde ståta med elektrisk berg- och dalbana, boxningsapparat och orien talisk teater. Tack vare malmfynden i Boliden norr om staden blev Skellefteå en folktät ort med ett aktivt nöjesliv. Under en period fanns det 20 dansbanor under en och samma kväll. Charles och Isabella Kreuter följde med i utvecklingen. De bjöd in radiokändisar som skådespelaren Stig Järrel och vis sångaren Karin Juel och deras tivoli kunde erbjuda flygkaru sell, skjutbana, spåautomat och ett kuriositetsmuseum. De annonserade till och med om ”apelsinregn”. Paret Kreuter bodde på Sörböle, strax söder om Skellefte älven. Den 1 augusti 1937, när de hade hittat en permanent 19
122801_Mohtadi_ORIG.indd 19
2012-08-08 09.57
tomt för sitt tivoli, uppträdde för första gången en ”zigenar orkester” hos Kreuters. Det var syskonen Paul och Rosa, 13 och 11 år, och deras pappa Johan Taikon som spelade. Johan Taikon kände paret Kreuter efter ett långt liv som tivoliägare. Vid den här tiden hade han bott i Sverige i nästan 40 år och sett varenda liten del av landet. En kväll kom Charles och Isabella Kreuter ner till lägret. Rosa Taikon minns att hon serverade de vuxna te. Kreuters frågade om de fick adoptera Katarina. De tyckte mycket om henne och Paulina. Johan Taikon, som först sa bestämt nej, lät sig övertalas. Siv tyckte också att det var en bra idé. Vintern skulle snart komma och det kunde vara skönt för Katarina att bo i hus. Men Rosa tror inte att det var av omsorg om Kata rina som Siv sa så. När familjen var färdig med spelningarna i Skellefteå körde de Katarina till paret Kreuters hem. – Då hade tant Lola inrett ett rum. Det fanns små stolar och ett litet bord. Överallt satt det nallar, bollar och mjuka hundar. Det såg ut som en leksaksaffär. Sen gick tant Lola och hämtade en docka som var nästan lika stor som Katarina. Hon vred om den på ryggen och dockan började röra på sig. Kati bara stirrade på dockan. Sen kastade hon sig över den. När Kati såg den glömde hon bort mig och Paulina, säger Rosa Taikon och skrattar vid minnet. När de åkte därifrån grät Rosa, Paulina och Paul. Någonstans här, när hon är 5 år och lämnas till Charles och Isabella Kreuter, börjar Katarina Taikons egna minnen ta form. Hon kom till ett stort, varmt hem. Hon hade ett eget rum och en egen säng som alltid var torr. Hon fick dockor och klänningar och vilken mat hon än önskade sig. Vintern kom och Katarina blev kvar hos Kreuters. 20
122801_Mohtadi_ORIG.indd 20
2012-08-08 09.57
Det finns två fotografier av Katarina Taikon från tiden hos Kreuters. På det ena har hon på sig en samisk mössa med stor tofs och en mörk vinterkappa. I knäet håller hon en cocker spaniel. Hunden poserar tålmodigt och Katarina ler. På den andra bilden sitter Katarina på motorhuven till en stor svart bil. Hon har vit klänning, vit hatt och knästrumpor. På fötterna ett par sandaler. Hon ler, och kan inte vara mer än 6 år. Till vänster om Katarina står Isabella och Charles Kreuter. Tjusiga, avslappnade. Solen ligger på. Charles Kreu ters ögon skuggas av hatten. På andra sidan står två andra vuxna, förmodligen vänner till Kreuters. Sällskapet kan ha kört en sväng i den fina sommareftermiddagen. Om man tit tar hastigt på fotot kan man missa det som utspelar sig snett bakom Katarina på motorhuven. Där står en vit liten hund på bakbenen, redo att visa upp sina färdigheter för kameran. En som träffade Katarina Taikon i Skellefteå är Maj Lund mark. Hon var 11 år när Katarina flyttade in i grannskapet på Sörböle. Maj Lundmark minns en söt mörkhårig flicka som bodde hos Kreuters i huset som de hyrde av en bonde. I närheten låg en gård med ett par kor och i den nya modernare delen av Sörböle fanns några butiker och affärer. En gång fick Maj och grannflickan Karin ta med Katarina på bio. De gick över bron till norra sidan, sedan några gator fram på ströget. – Vi var malliga när vi gick på bio med Katarina. Hon var egen. Det märktes att hon inte var som vi, säger Maj Lund mark, idag 85 år, när vi talar i telefon. På gården utanför huset lekte Katarina med de andra bar nen. Alla var snälla mot henne, berättar Maj. Charles Kreu ter träffade hon på ibland, men starkast minns hon Isabella Kreuter. 21
122801_Mohtadi_ORIG.indd 21
2012-08-08 09.57
– Fru Kreuter var barsk på något sätt. Jag tror inte att jag neg för henne, men hon var allt lite sträng. Katarina Taikon bodde hos Charles och Isabella Kreuter i två år. Sommaren 1939 lämnade de henne till kommunens barnavårdsnämnd. Anledningen var att paret hade velat adop tera Katarina, men Johan Taikon hade vägrat. De hade gjort många påstötningar och varje gång fått nej. Till slut blev de arga. Katarina mindes senare att man fick slita loss henne från Isabella Kreuter. Den 12 juli 1939, några veckor innan sin 7-årsdag, fördes hon till Umebygdens barnhem. ”– KATITZI! KATITZIII …! Var är hon någonstans? Jämt ska man behöva leta efter henne.” Så börjar den första av tretton böcker i Katarina Taikons självbiografiska serie Katitzi. Katitzi är 7 år och bor på barn hem. Tiden på barnhemmet fick en framskjuten plats i hennes berättelse om sitt liv. Minnena var klara. Hon kom ihåg huset och rummen, kvinnorna som arbetade där och dynamiken mellan barnen. Barnhemmet kom att bli själva startpunkten för Katarina Taikons livshistoria. Hon hade blivit bortläm nad. Nu skulle hon hem. Umebygdens barnhem låg 14 mil från det hus i Skellefteå som under två års tid hade varit navet i Katarinas värld. Det verkar ha varit ett förhållandevis litet hem med ett par anställda och ett tiotal barn. Hon skrevs in som Ketty Karls son. Katarina, Kati på romanes, kallades av vissa för Ketty när hon var barn. Men Karlsson, Agdas efternamn, förekom mer inte i några andra dokument som rör Katarina Taikon. Senare har någon gjort en markering i inskrivningspappe ren; Ketty Karlsson är satt inom parentes och tillskrivet är Katarina Maria Taikon. På raden för föräldrarnas namn, 22
122801_Mohtadi_ORIG.indd 22
2012-08-08 09.57
yrke och adress står det: Johan Taikon (zigenare) Agda Eli sabet f. Karlsson (död). I Katarina Taikons skildring av barnhemmet finns två vuxna, fröken Kvist och fröken Larsson. En god och en ond, säkert lite tillspetsade för att illustrera både den omtanke och det ogillande som mötte henne på Umebygdens barnhem. Och barnen; syskonen Gullan och Pelle, som hade bott på barn hem nästan hela livet och som blev Katitzis vänner. Sedan Rut, ivrig att rapportera varje upptåg till fröknarna. En händelse som återges i Katitzi äger rum en varm dag vid sjön. Barnen har sett fram emot att få bada och byter snabbt om för att hoppa i vattnet. Katitzi står kvar på stranden. Vän nerna frågar varför hon inte sätter på sig baddräkten. Det är kallt, säger hon. Pelle och Gullan förstår inte vad hon pratar om, de slänger sig i det svalkande vattnet. När de kommer upp igen sitter Katitzi på bryggan. Under stort inre motstånd berättar hon att hon inte kan simma. När Rut får höra det ger hon upp ett stort skratt och knuffar i Katitzi i vattnet. Det hjälper inte att slå med armarna, hon sjunker ändå. Det blir fröken Kvist som får rädda henne. Efter ett par veckor på barnhemmet kom Johan Taikon för att hämta hem sin dotter. Men Katarina ville inte. Hon kände inte igen mannen i bilen och hon förstod inte vad barnen som tittade ut genom bilfönstret hade med henne att göra. Johan Taikon kom överens med personalen om att Katarina skulle vara kvar på barnhemmet ett tag till. Under tiden skulle de förbereda henne så att återföreningen med familjen inte skulle kännas så skrämmande.
23
122801_Mohtadi_ORIG.indd 23
2012-08-08 09.57
Med de orden gjorde Katarina Taikon inträde i den svenska offentligheten. Det var oktober 1963 och hennes debutbok Zigenerska hade precis kommit ut. Över en natt blev hon talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter arbetade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och krävde deras rätt till skolgång. Katarina Taikon föddes i ett tält och växte upp i en tillvaro av ständiga uppbrott. I dag är hon mest känd för sin själv biografiska barnboksserie om Katitzi. I Den dag jag blir fri skildrar journalisten Lawen Mohtadi en av Sveriges starkaste förkämpar för mänskliga rättigheter. Samtidigt är detta en berättelse om folkhemmet och de männi skor som inte ansågs passa in i den nationella gemenskapen. Att kräva lika rättigheter och inkludering i samhället för romer väckte starka reaktioner, ofta på grund av ren fientlighet men även utifrån en föreställning om att romer varken kunde eller ville leva inom samhällets ramar. Katarina Taikon utmanade den synen. Hon gjorde en pionjärinsats och hennes arbete för att synliggöra romers situation har fortfarande stor aktualitet.
Lawen Mohtadi (f 1978) är frilansjour nalist och kritiker på Göteborgs-Posten och Expressen. Hon var chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang 2008–2011. Den dag jag blir fri är hennes första bok.
ISBN 978-91-27-13279-5
Lawen Mohtadi Den dag jag blir fri
”Jag vet inte hur folk ska reagera på boken, jag vet bara att det som sker nu är början på en lång kamp.”
Lawen Mohtadi
Den dag jag blir fri en bok om Katarina Taikon
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Björn Langhammer. Privat ägo. Författarfoto: Sofia Runarsdotter
9 789127 132795
NOK_MOHTADI_DEN_DAG_JAG_BLIR_FRI_skydds.indd Alla sidor
2012-08-08 13:14