Johanna Nilsson
I_LIlla Darling.indd 3
2011-03-14 13.18
Läs mer om Johanna Nilsson på www.rabensjogren.se www.nilssonlind.com
Till morfar Bertil, konstnären som fick börja måla för sent.
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Johanna Nilsson 2011 Utgiven enligt avtal med Grand Agency Omslag: Johan Petterson Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 ISBN 978-91-29-67732-4 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_LIlla Darling.indd 4
2011-03-14 13.18
L
illa Darling är meningen med mitt liv, jag vet bara inte hur jag ska berätta det för henne. Sorgranden runt ögonen är på plats. Svart kajal mot det blå. Det finns de som tror att jag är bög. Jag orkar inte förklara för dem. Jeansen sitter tajt, skärpet blänker, jag har min blå BenettonT-shirt och skinnjackan är bara lite för stor. Den är brunsvart med nitar. Den är pappas gamla. En gång i tiden var han vild och fri. ”Nu är jag fånge hos Gud” brukar han säga och le. Jag vill skrika då och slå honom. Men jag håller tyst. Jag håller nästan alltid tyst. Jag lyssnar istället. En hand genom håret, som är blont och taggigt. Huset ekar tomt. De är på någon hallelujakonsert. Jag tycker synd om Annie som är för liten för att vägra. Alla kallar mig för Jerry, men egentligen heter jag Jeremia. Det är efter någon gammal profet i Bibeln som mamma påstår att hon drömde om natten innan jag skulle födas. Jag hade hellre blivit uppkallad efter Freddie Mercury som för all tid och evighet kommer att vara planetens bästa sångare. 5
I_LIlla Darling.indd 5
2011-03-14 13.18
Egentligen skulle jag vilja vara hemma ikväll, ströva runt mellan rummen och snoka bland mammas och pappas grejer, leta efter någonting som avslöjar vilka de egentligen är bakom sina fromma skal. För jag tror inte på de där skalen. Jag tror att någonting annat ryms under dem. Någonting bultande, värkande. Någonting som skriker och vill ut. De söker sig till kyrkan eftersom de är desperata. När man är desperat ska man vara stilla. Det är i alla fall vad jag tror. Men jag ska iväg ikväll. Till ungdomsgården, med allt stök, allt bråk, allt tjafs om vilka som egentligen bestämmer. Jag går dit bara för att se på henne, vaka över henne. Hon gör farliga saker med sig själv. Somliga kallar henne slampa, till och med hora. Hon borde inte dricka så mycket. Hon borde stå inuti min famn. Bara stå och stå inuti min famn. Sedan kan vi åka iväg någonstans tillsammans.Vart spelar ingen roll. Bara vi gör det tillsammans. En sista blick mot figuren i hallspegeln, sedan drar jag på mig mina vita sneakers och skyndar iväg. Jag cyklar genom mörkret, ganska långsamt, eftersom jag inte vill bli svettig. Gatlyktorna är vita eller gula. Min skugga faller hit, dit. Himlen är full med stjärnor. Det är snart för varmt för skinnjackor. Snart för varmt med jeans och sneakers. Snart för varmt med hud. Bara hudlösheten blir kvar. Hennes och min, tätt ihop. Jag tänker ofta på det.Vår hudlöshet tillsammans. Hur allting ska bli perfekt då. Hur allting bara blir vackert och stilla. Jag behöver inte vänta längre, inte oroa mig, inte vaka över, följa hennes steg, bli ledsen när hon dansar med andra, rör vid andra. 6
I_LIlla Darling.indd 6
2011-03-14 13.18
Jag har inte berättat om det för någon. Att meningen med mitt liv är hon. Eller jo, jag har viskat det i Annies öra en gång när hon sov. På morgonen, när hon vaknade, frågade jag om hon hade drömt någonting. Hon nickade då och log hemlighetsfullt mot mig. Hon är fem. Jag är femton. Hon var inte planerad. Hon bara blev. Det är det enda jag någonsin har tackat Gud för. Okej då. Meningen med mitt liv är inte bara Lilla Darling, det är Annie också, fast på ett annat sätt. – Tjena mannen, läget? Reza står lutad mot sin vägg i sitt hörn, som vanligt med handen nerstucken i en påse med någonting onyttigt. Han har babyblå ögon, svart lockigt hår, tjurnacke, en jättelik sälformad kropp draperad med svarta löst sittande kläder samt ett par tennisskoklädda fötter storlek fyrtiofem. Han har en och en halv framtand och tränar brottning fem gånger i veckan. Han vinner nästan allt han är med på och siktar på att ta guld i nästnästa OS. Jag ska sitta på läktaren och heja på honom då. – Lägg av med det där ”mannen”-snacket, säger jag. Det är en fånig blattegrej. – Är jag inte blatte då? säger han och flinar.Vill du ha? Han trycker upp ostbågspåsen under näsan på mig. Jag skakar på huvudet. Han rycker på axlarna och drar tillbaka påsen. Jag parkerar mig bredvid honom och sveper blicken över det än så länge rätt glesa dansgolvet. Sumitra och Jonny, de två ungdomsledarna, står och pratar med varandra i ena änden av lokalen. De har gett sig själva i uppdrag att skipa fred mellan villagänget och invandrargänget, Ett kamikazeuppdrag. Det är 7
I_LIlla Darling.indd 7
2011-03-14 13.18
i princip bara jag och Reza som umgås över gränserna, i övrigt är det Vi och De som gäller. Hon är inte här. Varken ute på dansgolvet eller borta vid tjejtoan eller i fikahörnan. Men hon brukar komma sent, för det mesta tillsammans med Linn och Bella, ibland helt ensam. När hon kommer ensam ser hon extra liten ut. En Bambi på hal is. Med skyhöga klackar, pinnsmala ben, kort kjol eller åtsmitande jeans, glittrig T-shirt som blottar den piercade naveln och så det burriga kopparhåret som en dansande slöja runt det hjärtformade och alldeles för spacklade ansiktet. – Kommer Adena? säger jag. – Vet inte, säger Reza. – Har ni fortfarande inte kysst varandra? – Nej. Men det är överskattat. – Vadå? – Kyssar. – Hur vet du det om du aldrig har kysst någon? – Måste du tjata om det där jämt? – Förlåt då. – Du har inte ens någon som du skulle kunna kyssa om du ville. Jag rycker på axlarna och ler snett. Egentligen skulle jag vilja berätta allt för honom. Jag vet inte varför jag inte ens försöker. Jag vet inte varför jag håller tyst om allt jämt. Det är som om det finns en spärr mellan min hjärna och min mun. Fast ibland exploderar jag. Det är bara det att ingen märker det, för det händer alltid när jag är ensam. Jag skriker då. Jag gråter då. Jag svär och sparkar på saker. Jag 8
I_LIlla Darling.indd 8
2011-03-14 13.18
målar tjockare sorgränder runt mina ögon. Jag målar min mun svart och ibland mina naglar, och jag klär mig helt i mörker. Jag kan inte förklara varför, jag bara måste. Nu kommer hon. Tillsammans med Linn och Bella glider hon ut på dansgolvet och gör allt för att dra allas blickar till sig. Hon är klädd i svarta läderbyxor som sitter så tajt att hennes ben ser ännu smalare ut än vanligt. De högklackade skorna lyser silverblå. Hon har en knallrosa tröja som blottar den röda stenen i hennes navel. Hennes hår gnistrar som koppar och guld. Det är tjockt och vågigt, nästan lite snurrigt. Hon ser ut som en ängel. Hon har de allra grönaste ögon. Hon har den allra vackraste mun. Hon har en söt uppnäsa som säkert har fräknar under allt puder. Hennes öron är spetsiga. Jag skulle vilja stryka med tummen över det där spetsiga. Jag skulle vilja kyssa hennes hår och mun. Jag gör ingenting för att få göra allt det där. Varför gör jag ingenting? Jag bara står och tittar. Hjärtat knyter sig. Jag gräver ner handen i Rezas ostbågspåse och äter tills jag mår illa. Jag vill hem till Annie och viska i hennes öra att jag älskar Lilla Darling men att jag inte vet hur jag ska fånga henne. Jag vill att Annie ska vakna ur sin sömn och vända sig mot mig och berätta hur jag ska göra. Nu höjer någon musiken, fast Sumitra och Jonny satt upp en lapp invid högtalarna som varnar för tinnitus. De sitter i fikahörnan nu, Sumitra och Jonny. Sitter där och låtsas som om de inte hör att volymen höjs över det tillåtna. De är väldigt bra på allt möjligt i teorin, men när det kommer 9
I_LIlla Darling.indd 9
2011-03-14 13.18
till praktiken så är de rätt värdelösa. Det går en kvart. Det går en halvtimme. Det börjar bli trångt på dansgolvet. Det börjar bli knuffigt och gapigt. Det börjar tas fram alkohol ur väskorna. Sumitra och Jonny har försvunnit. Ali och Christoffer börjar tjafsa och småknuffas. Deras respektive anhängare hakar på. Det är som det brukar och jag hatar det. Jag sträcker på mig för att om möjligt få syn på Lilla Darling. Jag skymtar hennes hårsvall i utkanten av massan. Då är hon i alla fall inte mitt i. Jag står kvar och iakttar alltihop under tystnad. Ingen ger sig på mig. Ingen ger sig på Reza heller.Vi är de enda som är accepterade i båda läger – i utbyte mot att vi fungerar som budbärare åt olika håll. Man skulle kunna säga att vi är ett slags dubbelspioner och det vet alla i gängen. Jag vet inte vad Lilla Darling tycker om det. Jag har knappt pratat med henne, om någonting. En gång, på en fest hemma hos Bella, satt jag bredvid henne i en soffa och frågade vad hon hade för favoritämne i skolan. Hon sa biologi, eftersom hon tyckte om allt som hade med växter att göra. Hon nästan viskade när hon sa det, som ville hon att ingen annan skulle höra. Våra knän snuddade vid varandra under några sekunder. Mitt ben brann resten av kvällen.
10
I_LIlla Darling.indd 10
2011-03-14 13.18