R I C K
Y A N C E Y
DET
OÄNDLIGA HAVET
Ö V E R S Ä T T NING : J A N RI S HE DE N
I_Det oandliga havet.indd 3
2014-09-08 17:58
Till Sandy, det oändligas väktare
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se Copyright © 2014 by Rick Yancey Originalets titel: The Infinite Sea Översättning: Jan Risheden First published by G.P. PUTNAM’S SONS an imprint of Penguin Young Readers Group. © Omslag: Ryan Thomann Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 ISBN 978-91-29-68777-4 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Det oandliga havet.indd 4
2014-09-08 17:58
I RÅTTPROBLEMET
13
I_Det oandliga havet.indd 13
2014-09-08 17:58
1 Världen är en klocka som räknar ner, tick tack. Jag hör det i vindens iskalla fingrar som skrapar mot fönsterrutan. Jag känner det på lukten av hotellets mögliga heltäckningsmattor och ruttnande tapeter. Och jag känner det i Teacups bröst när hon sover. Hjärtats bultande och rytmen hos andetagen, varma i den isande luften. Klockan som räknar ner. I ändra änden av rummet håller Cassie Sullivan vakt vid fönstret. Månskenet letar sig in genom den tunna glipan mellan gardinerna bakom henne och lyser upp plymerna av frusen luft som exploderar ur hennes mun. Hennes lillebror sover i sängen närmast henne, en liten knöl under en hög av täcken. Fönstret, sängen, tillbaka igen. Hennes ansikte svänger som en pendel. Huvudets rörelse, andetagens takt, hennes andetag, Nuggets, Teacups, mina. De markerar takten, klockan som tickar. Jag glider försiktigt ur sängen. Teacup jämrar sig i sömnen och gräver sig djupare ner under täckena. Kylan hugger tag i mig, klämmer åt om mitt bröst trots att jag är fullt påklädd förutom kängorna och parkasen, som jag plockar åt mig från sängen. Sullivan ser på medan jag drar på mig kängorna, sedan går jag till garderoben och hämtar min ryggsäck och min automatkarbin. Ställer mig hos henne vid fönstret. Det känns som om jag borde säga något innan jag går. Vi kanske inte träffas igen. ”Jaha, så nu var det dags”, säger hon. Hennes ljusa hy skiner i det mjölkvita ljuset. Fräknarna som är utskvätta över ansiktet verkar sväva fritt ovanför näsan och kinderna. 14
I_Det oandliga havet.indd 14
2014-09-08 17:58
Jag rättar till vapnet på axeln. ”Nu är det dags.” ”Vet du vad? Dumbo fattar jag. Stora öron. Och Nugget eftersom Sam är så liten. Precis som Teacup. Zombie fattar jag inte riktigt – Ben vägrar säga något – och Poundcake har väl något att göra med att han är knubbig. Men varför Ringer?” Jag förstår vart hon är på väg. Förutom Zombie och sin bror vågar hon inte lita på någon längre. Namnet Ringer får fart på hennes paranoia. ”Jag är en människa.” ”Visst.” Hon kikar ut genom glipan mellan gardinerna, ut på parkeringen två våningar ner och isen som glänser där. ”Det var det någon annan som sa också. Och jag var korkad nog att tro honom.” ”Inte så korkat med tanke på omständigheterna.” ”Försök inte, Ringer”, fräser hon. ”Jag vet att du inte tror mig när det gäller Evan.” ”Jag tror dig. Det är vad han påstår som inte verkar vettigt.” Jag går mot dörren innan hon hinner dra igång. Man får ta det försiktigt med Cassie Sullivan när det handlar om Evan Walker. Och jag klandrar henne inte. Evan är den lilla grenen på klippväggen som hon klänger sig fast vid, och det kvittar att han är borta. Det får henne bara att klamra sig fast ännu hårdare. Teacup ger inte ett ljud ifrån sig men jag känner hennes blick. Hon är vaken. Jag går tillbaka till sängen. ”Ta med mig”, viskar hon. Jag skakar på huvudet. Vi har pratat om det här hundra gånger. ”Jag är inte borta länge. Ett par dagar, bara.” ”Lovar du det?” Glöm det, Teacup. Löften är den enda giltiga valuta vi har 15
I_Det oandliga havet.indd 15
2014-09-08 17:58
kvar. De måste användas klokt. Hennes underläpp darrar och ögonen blir simmiga. ”Hallå där”, säger jag lågt. ”Vad har jag sagt om det där, soldat?” Jag hejdar impulsen att röra vid henne. ”Vad är högsta prioritet?” ”Inga dåliga tankar”, svarar hon pliktskyldigt. ”För vad gör dåliga tankar?” ”De gör oss mjuka.” ”Och vad händer om vi blir mjuka?” ”Då dör vi.” ”Och vill vi dö?” Hon skakar på huvudet. ”Inte än.” Jag rör vid hennes ansikte. Kall kind, varma tårar. Inte än. Nu när det inte finns någon tid kvar på den mänskliga klockan har den här lilla flickan förmodligen nått medelåldern. Sullivan och jag, vi är gamla. Och Zombie? Uråldrig. Han väntar på mig nere i lobbyn, klädd i en skidjacka över en knallgul huvtröja, båda plockade från de kvarlämnade sakerna inne i hotellet. När Zombie flydde från Camp Haven hade han bara på sig tunna sjukhuskläder. Under det spretiga skägget är ansiktet avslöjande rött – feber. Skottsåret jag gav honom, som gick upp under flykten från Camp Haven och sedan lappades ihop av vår tolvårige sjukvårdare, måste ha blivit infekterat. Han står stödd mot disken med handen tryckt mot sidan och försöker se ut som om allt är lugnt. ”Jag började undra om du hade ångrat dig”, säger Zombie. De mörka ögonen glittrar som om han retas, men det kan förstås vara febern. Jag skakar på huvudet. ”Teacup.” ”Hon klarar sig.” För att lugna mig släpper han ut sitt livs16
I_Det oandliga havet.indd 16
2014-09-08 17:58
farliga leende ur dess bur. Zombie har tydligen inte riktigt insett det enorma värdet hos löften, för då skulle han inte kasta ur sig dem så lättvindigt. ”Det är inte Teacup som oroar mig. Du ser för jävlig ut, Zombie.” ”Det är vädret. Det är katastrofalt för min hy.” Ännu ett leende hoppar fram. Han böjer sig framåt som för att försöka förmå mig att svara med ett eget. ”En dag, menig Ringer, kommer du att le åt något som jag säger, och då kommer världen att gå i två delar.” ”Jag är inte beredd att ta det på mitt ansvar.” Han skrattar och kanske är det ett rosslande jag hör djupt nere i hans bröst. ”Varsågod.” Han räcker mig en broschyr om grottorna. ”Jag har redan en”, säger jag. ”Ta den här också om du skulle tappa den.” ”Jag kommer inte att tappa den, Zombie.” ”Jag skickar Poundcake med dig”, säger han. ”Nej, det gör du inte alls.” ”Jag för befälet. Så det gör jag visst.” ”Ni behöver Poundcake mer här än jag gör där ute.” Han nickar. Han visste att jag skulle säga nej, men kunde inte låta bli att försöka en sista gång. ”Vi borde kanske ställa in”, säger han. ”Jag menar, så illa är det inte här. Tusentals vägglöss, några hundra råttor, tjugo-trettio frysta lik, men utsikten är fantastisk …” Han skämtar fortfarande, försöker fortfarande få mig att le. Han tittar på broschyren i sin hand. Tjugotre grader varmt året om! ”Tills vi blir insnöade eller det blir ännu kallare igen. Situa17
I_Det oandliga havet.indd 17
2014-09-08 17:58
tionen är ohållbar, Zombie. Vi har redan varit här för länge.” Jag förstår inte. Vi har diskuterat det här i evigheter och ändå vägrar han släppa det. Ibland begriper jag mig inte på Zombie. ”Vi måste ta chansen, och du vet att vi inte kan gå in utan att spana först”, fortsätter jag. ”Det är stor risk att andra överlevande har gömt sig i grottorna, och de kanske inte är beredda att lägga ut välkomstmattan, särskilt inte om de har träffat några av Sullivans tystare.” ”Eller rekryter som vi”, tillägger han. ”Så jag rekognoscerar och kommer tillbaka om ett par dagar.” ”Det tar jag som ett löfte.” ”Det var det inte.” Det finns inget mer att säga. Det finns en miljon saker kvar att säga. Det här är kanske sista gången vi ser varandra, och det tänker han också för han säger: ”Tack för att du räddade mitt liv.” ”Jag satte en kula i sidan på dig och nu kanske du kommer att dö.” Han skakar på huvudet. Ögonen glänser av feber. Läpparna är gråa. Varför skulle de tvunget ge honom namnet Zombie? Det är som ett ont förebud. Första gången jag såg honom gjorde han armhävningar på knogarna på kaserngården. Ansiktet var helt förvridet av ilska och smärta, och det började bildas pölar av blod under hans händer. Vem är det där? frågade jag. Han heter Zombie. Han kämpade mot pesten och vann, sa de, men jag trodde dem inte. Ingen besegrar pesten. Pesten är lika med en dödsdom. Och exercisinstruktören Reznik böjde sig över honom, vrålande för full hals, och Zombie i sin säckiga, blåa overall pressade sig förbi punkten där en armhävning till 18
I_Det oandliga havet.indd 18
2014-09-08 17:58
är omöjlig. Jag vet egentligen inte varför jag blev förvånad när han beordrade mig att skjuta honom så att han kunde hålla sitt ohållbara löfte till Nugget. När man ser döden i ögonen och det är döden som blinkar först verkar inget omöjligt. Inte ens tankeläsning. ”Jag vet vad du tänker”, säger han. ”Nej, det gör du inte alls.” ”Du undrar om du borde ge mig en avskedskyss.” ”Varför gör du så där?” frågar jag. ”Flörtar med mig?” Han rycker på axlarna. Hans flin är lika snett som hans kropp där han står lutad mot disken. ”Det är normalt. Saknar inte du det normala?” frågar han. Borrar blicken djupt in i mina ögon, söker alltid efter någonting. Jag vet aldrig riktigt vad. ”Du vet, burgare och en film på lördagskvällen och glasspinnar och att kolla twitter.” Jag skakar på huvudet. ”Jag twittrade inte.” ”Facebook?” Jag börjar bli lite sur. Ibland är det svårt att begripa hur Zombie har klarat sig så här långt. Att längta efter det vi har förlorat är samma sak som att hoppas på sådant som aldrig kan ske. Båda de vägarna slutar i förtvivlan. ”Det är inte viktigt”, säger jag. ”Inget sådant spelar någon roll längre.” Zombies skratt kommer djupt nerifrån magen. Det bubblar upp till ytan som den heta luften i en varm källa, och plötsligt är jag inte sur längre. Jag vet att han kopplar på charmen, men av någon anledning blir effekten inte alls mindre av att jag förstår vad han håller på med. Vilket är en annan orsak till att Zombie får mig lite ur balans. ”Det är lustigt”, säger han. ”Hur viktigt vi tyckte allt det där var. Vet du vad som verkligen är viktigt?” Han väntar på att jag 19
I_Det oandliga havet.indd 19
2014-09-08 17:58
ska svara. Det känns som om han försöker lura mig, så jag säger inget. ”Utringningen.” Nu har han lurat in mig i ett hörn. Jag vet att det handlar om manipulation, men vet inte vad jag ska göra för att stoppa det. ”Utringningen?” ”Det vardagligaste ljudet i världen. Och när allt det här är över kommer det att ringa in igen.” Han utvecklar resonemanget. Han är kanske inte säker på att jag fattar. ”Tänk själv! När skolklockan ringer ut igen är det normala tillbaka. Elever som rusar till lektionerna, sitter och har tråkigt, väntar på att det ska ringa ut och tänker på vad de ska göra på kvällen, till helgen, resten av livet. De kommer att få lära sig om naturkatastrofer och sjukdomar och världskrig precis som vi. Du vet – ’När utomjordingarna kom dog sju miljarder människor’, och sedan ringer det ut och alla går och käkar lunch och klagar på de sega potatiskroketterna. Typ, ’Oj, sju miljarder, det är mycket folk. Vad sorgligt. Tänker du äta alla dina kroketter?’ Det är normalt. Det är vad som spelar någon roll.” Det var alltså inget skämt. ”Sega potatiskroketter?” ”Okej, glöm det. Det låter bara knäppt. Jag är en idiot.” Han ler. Tänderna ser väldigt vita ut med det spretiga skägget runtomkring, och nu, eftersom han sa det, tänker jag på att kyssa honom och undrar om skäggstubben på överläppen skulle kittlas. Jag skjuter ifrån mig tanken. Löften är ovärderliga, och en kyss är också ett slags löfte.
20
I_Det oandliga havet.indd 20
2014-09-08 17:58
2 Oförminskat skär stjärnljuset genom svärtan och sprider sitt pärlvita sken över motorvägen. Det torra gräset glänser, de kala träden skimrar. Bortsett från vinden som sveper över den döda marken vilar en vintrig tystnad över världen. Jag hukar bredvid en stadsjeep som aldrig kommer att rulla mer och tittar en sista gång tillbaka på hotellet. En vit rektangel i två våningar i en samling andra vita rektanglar utan speciella kännetecken. Det ligger bara sex kilometer från det enorma hål som en gång var Camp Haven, och vi har gett det smeknamnet Hotell Walker för att hedra den som låg bakom detta enorma hål. Sullivan sa att hotellet var den mötesplats som hon och Evan hade kommit överens om. Jag tänkte att det låg för nära brottsplatsen och var för svårt att försvara, och dessutom var Evan Walker död. Jag påminde Zombie om att det krävs två för att mötas, men han bestämde ändå att vi skulle dit. Om Walker verkligen var en av dem hade han kanske lyckats överleva på något sätt. ”Hur då?” frågade jag. ”Det fanns räddningskapslar”, sa Sullivan. ”Och?” Hennes ögonbryn drogs ihop. Hon tog ett djupt andetag. ”Och … han kan ha flytt i en av dem.” Jag tittade på henne. Hon tittade tillbaka. Ingen av oss sa någonting. Sedan sa Zombie: ”Vi måste ta skydd någonstans, Ringer.” Då hade han inte hittat broschyrerna om grottorna än. ”Och vi kan inte utesluta att det är sant.” 21
I_Det oandliga havet.indd 21
2014-09-08 17:58
”Att vad är sant?” frågade jag. ”Att han är den han säger att han är.” Zombie såg på Sullivan, som fortfarande blängde på mig. ”Att han håller sitt löfte.” ”Han lovade att han skulle hitta mig”, förklarade hon. ”Jag såg transportflygplanet”, sa jag. ”Jag såg ingen räddningskapsel.” Under fräknarna rodnade Sullivan. ”Bara för att du inte såg någon …” Jag vände mig mot Zombie. ”Det är inte rimligt. En varelse som är tusen år mer avancerad än vi vänder sig mot sin egen art – varför?” ”Jag har inte blivit informerad om den biten”, säger Zombie med ett halvt leende. ”Allt han sagt låter konstigt”, sa jag. ”Ett rent medvetande som bebor en mänsklig kropp – om de inte behöver kroppar behöver de ingen planet heller.” ”De kanske behöver planeten till någonting annat.” Zombie försökte verkligen. ”Till vad då? Boskapsuppfödning? Semesterort?” Det var något annat som störde mig också, en liten irriterande röst som sa: Det är någonting här som inte stämmer. Men jag kunde inte sätta fingret på vad detta någonting var. Varje gång jag försökte få tag på det kilade det bara iväg. ”Vi hann inte diskutera alla detaljer”, fräste Sullivan. ”Jag var liksom upptagen med att rädda min lillebror från ett dödsläger.” Jag släppte det. Det såg ut som om hennes huvud skulle explodera när som helst. Samma huvud som jag nu, när jag vänder mig om en sista 22
I_Det oandliga havet.indd 22
2014-09-08 17:58
gång, ser avteckna sig mot ett fönster på andra våningen av hotellet. Det är illa, riktigt illa. Hon skulle vara ett lätt byte för en prickskytt. Nästa tystare Sullivan stöter på är kanske inte lika kärvänlig som den första. Jag slinker in i den smala allén av träd som löper längs vägen. Höstens spillror krasar under mina kängor, stela av is. Löv hopkrullade som knytnävar, skräp och människoben som spritts ut av asätarna. Den kalla vinden bär med sig en svag röklukt. Världen kommer att brinna i hundra år. Elden kommer att sluka de saker som vi har skapat av trä och plast och gummi och tyg, sedan kommer vattnet och vinden och tiden att gnaga sten och stål till stoft. Så märkligt att vi fantiserade om städer som förintades av utomjordiska bomber och laservapen när det enda de behövde var moder Jord och tid. Och människokroppar, enligt Sullivan, trots det faktum att de, också det enligt Sullivan, inte behöver kroppar. Det är någonting som skorrar i det resonemanget. En virtuell existens kräver inte en fysisk planet. Sullivan vägrar lyssna och Zombie uppför sig som om det inte spelar någon roll. Vad det än beror på, säger han, så är kontentan att de vill ha ihjäl oss. Allt annat är bara brus. Kanske. Men jag tror inte det. På grund av råttorna. Jag glömde berätta för Zombie om råttorna.
23
I_Det oandliga havet.indd 23
2014-09-08 17:58
HUR FÖRGÖR MAN HELA JORDENS BEFOLKNING? MAN BERÖVAR MÄNNISKORNA DERAS MÄNSKLIGHET. MAN GÖR DE ALLRA MINSTA BARNEN TILL MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN AV KÖTT OCH BLOD. EFTER DEN FEMTE VÅGEN KVARSTÅR REGELN: LITA INTE PÅ NÅGON. MINST AV ALLT PÅ DIN INSTINKT. Den utomjordiska attacken fortsätter. Cassie har återfunnit sin lillebror, men har samtidigt förlorat sin stora kärlek Evan. Och striden mot De andra är långt ifrån över. Cassie och hennes vänner måste fortsätta kämpa mot en osynlig fiende. Men en sak är säker: De andra kommer inte att ge upp förrän hela mänskligheten är utrotad.
Det oändliga havet är en fristående fortsättning på Den femte vågen. En mycket effektiv bok som drar in sina läsare och inte släpper greppet förrän sista meningen. Bokhora.se om Den femte vågen
I S B N 978-91-29-68777-4
9
789129 687774