Skrik tyst så inte grannarna hör Copyright © Karin Alfredsson 2017 Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Omslagsformgivning: Sanna Sporrong Grafisk form och sättning: Göran Andersson Tryck ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76294-84-0 www.bokfabriken.se
4
Karin Alfredsson
Skrik tyst sรฅ inte grannarna hรถr
BOKFABRIKEN 3
6
Prolog Mycket senare
redan vid soluppgången var det varmt. Det skulle bli hett. Mycket hett. Oktober är självspillingarnas månad, det sa alltid hans barnhemsföreståndare. Hettan är bra. Den kan hjälpa mig, tänkte White. Människor blir oroliga. Han kom till jobbet i vanlig tid. Det hade varit en lyckad natt. Spökena hade skött sig och inkräktaren hade försvunnit med gruset sprutande om däcken. Katten hade gjort sin del och han hade bestämt sig för att ge henne burken med tonfisk som han sparat. Som ersättning för sveda och värk. Hon hade ändå fått satsa en del. Lakanet hade han rullat ihop under armen. Plåtdörren i muren gnisslade lite när han knuffade upp den. Gnisslet lät som det brukade, men sedan var inget som vanligt. Det var tyst. Alldeles tyst. Det var bara de svarta fåglarna, de som brukade flyga in i huset när Madam glömt att stänga skjutdörren, som skränade lite. Varför var det så tyst? Ungarna borde ha väsnats i tjänarhuset. Kanske skulle Siame ha rutit till dem och Loveness skulle ha hyschat på allihop. Eller så skulle Siame ha skramlat med koppar i köket i det stora huset. Bwana Roger borde ha stått i duschen. Och Madam Ellinor skulle ha simmat i poolen, nästan utan att plaska alls. Han kan inte förstå hur hon gör. Så skulle det ha varit. Nu hördes ingenting. White, som egentligen hette Chilufya men hade tappat det
7
namnet för hundratals glåpord sedan, gick bort till trädgårdsskjulet och rullade ihop lakanet för att gömma det i den trasiga stöveln. Overallen ryckte han ner från tvättsnurran och tog med till vattenkranen på gräsmattan. Han behövde tvätta sig. Först såg han den inte, fläcken på marken. Men när han hade öppnat vattenkranen kände han att något torrt, nästan fnasigt, brunt, hade fastnat på handen. Han sköljde av det och vattenstrålen blev röd. Den bruna fläcken på marken löstes också upp och liksom bubblade i rött. Han stack dit ett finger, bara toppen på det ena pekfingret, för han tänkte först att det var färg som kan vara svår att få bort. Men det var inte färg. Han slickade lite på det röda och då visste han säkert vad det var. Han hade skurit sig, och blivit skuren, många gånger, så han visste hur blod smakar. Precis då hörde han hur någon rörde sig i tjänarhuset. Han öppnade vattenkranen så mycket som möjligt och spolade bort allt det röda. White var inte den som lade sig i sådant som han inte hade med att göra. Han tvättade sig i ansiktet och under armarna och drog på sig overallen för att börja kratta under guavaträdet. Och leta efter katten. Sedan blev det nästan som vanligt. White såg hur Siame gick in i det stora huset och började skramla med något. Fortfarande inte ett ljud från herrskapets sovrum. Bwana kanske inte ens var hemma, fast hans bil stod i garaget. Madams bil var borta. Konstigt. Siame satte på en tvättmaskin och sopade i köket. Sedan tvättade han alla fönstren. Det tog nästan hela dagen. Han sa ingenting, men det gjorde inte White heller. Kvinnorna såg han inte till. Varken Madam eller Loveness. Eller barnen. När han till sist fick syn på katten sprang hon och gömde sig, fast han hade tänkt ge henne tonfisken. Otacksamt. Bara för att hon hade blivit lite bränd på svansen.
8
Fรถrsta delen
9
10
1
egentligen avskyr roger sådana här tillställningar. Konfirmationsmottagningar och 50-år-öppet-hus eller dopkalas. Men studentspektakel är nästan värst. Släkt och vänner som lämnar fram meningslösa presenter till en ölindränkt tonåring som kämpar för att stå rakt och fästa blicken, men som inte vill annat än att fly fältet och förena sig med sina lika berusade kamrater. Deras mammor med röda rosor på kinderna som hetsar fram och tillbaka med uppläggningsfat och karotter medan papporna håller tal. Han har gjort det själv. Här i Bromma uppträder ofta också farfäder i gulnade mössor och pratar om sin egen studentexamen − på den tiden när det var muntor och tentor och inte bara att sluta skolan, minsann. Här finns också yngre syskon som nallar ur bålskålen när de tror att ingen ser och gäster som ska hasta vidare till nästa björksmyckade buffébord. Han ska gå snart, så fort det är möjligt, men grannumgänge är nödvändigt. Det hör till. Han ska visserligen flytta snart, igen, men det vore trevligt att bli ihågkommen som den trevlige grannen som hade ett spännande jobb och flyttade utomlands, till Afrika var det visst. Han försöker räta på ryggen i den gigantiska soffan. Att modernamöbler ska vara så obekväma. Svullna, liksom. Det är då han ser henne. Hon är blond och vacker, som en prinsessa i en sagobok. Hennes vita kjol är snäv över en liten
11
rund mage och blusen blommig, knäppt till strax under nyckelbenen. Hon ser ut som den svenska sommaren, men hon flackar med blicken. Hon hittar ingen att överräcka sitt lilla paket till och förbereder sig på att vänta. Ser sig om, med ett ansträngt leende. Då får hon syn på honom. – Ellinor, säger hon och sträcker fram handen. Var lägger man presenterna?
12
368