9789187031113

Page 1

Ett mĂ„l Ă€r nĂ„tt. År 1959 lyckades Margaret Thatcher Ă€ntligen ta plats i underhuset som parlamentsledamot för det konservativa torypartiet. (Foto: Getty Images/All Over Press)


InnehÄll Bilden av jÀrnladyn 7 Margaret Hilda Roberts

11

Familj, arbete och politik

21

1970-talet – en nation i kris

39

Partiledare och premiÀrminister

55

1980-talet – Thatchers decennium

75

SĂ€kert i sadeln

95

Konfrontation 111 NedrÀkningen 125 Arvet efter Thatcher

147

Baroness Thatcher of Kesteven

157

Kronologi

173

Persongalleri

181

KĂ€llor och litteratur

186

Personregister

191


Familj, arbete och politik Det blev Margaret Roberts som i februari 1949 valdes till tory­ partiets kandidat i Dartford, en stad som ligger nĂ„gra mil sydöst om centrala London. En imponerande bedrift av en ung och Ă€nnu ganska okĂ€nd kvinna. Torypartiet hade knappast utmĂ€rkt sig som ett sĂ€rskilt kvinnovĂ€nligt parti. Trots att omkring hĂ€lften av medlemmarna var kvinnor och trots att framför allt medelĂ„lders hemmafruar bar upp mycket av arbetet pĂ„ grĂ€srotsnivĂ„, var det omvittnat svĂ„rt för kvinnor att göra politisk karriĂ€r dĂ€r. Kvinnor kokade tĂ©vatten, drog in pengar, skrev adresser, slickade kuvert och delade ut flygblad. Punkt. Det handlade snarare om att delta i ett socialt sammanhang Ă€n att arbeta politiskt, och Ă€ven om det pĂ„ sina hĂ„ll fanns ett missnöje med den lĂ„ga kvinnorepresentationen tycktes de flesta medlemmar vara nöjda med sakernas tillstĂ„nd. Det brittiska politiska systemet skiljer sig pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt frĂ„n det svenska. Landet Ă€r uppdelat i valkretsar dĂ€r varje valkrets fĂ„r vĂ€lja en och endast en ledamot till parlamentet. Den som vill bli en MP, Member of Parliament, för torypartiet har en lĂ„ng vĂ€g att gĂ„. Först gĂ€ller det att bli ”listad”, det vill sĂ€ga godkĂ€nd av partiet centralt som en tĂ€nkbar kandidat, dĂ€refter nominerad i en valkrets. Det Ă€r förstĂ„s betydligt mindre konkurrens om kandidaturen i kretsar dĂ€r partiet Ă€r i underlĂ€ge. Sedan följer en rĂ€cka av utfrĂ„gningar, tester och möten innan uttagningskommittĂ©n föreslĂ„r nĂ„gon av de nominerade till 21


margaret thatcher

valkretsens kandidat. Sista ordet har alltid medlemmarna i den lokala partiföreningen. Margaret Roberts klarade sig alltsĂ„ igenom nĂ„lsögat, men Ă€n Ă„terstod den viktigaste uppgiften: sjĂ€lva valrörelsen. Möjligheten att vinna mot Labours kandidat var i princip obefintlig, men det skulle vara en fjĂ€der i hatten om hon lyckades vĂ€rva fler röster Ă€n vad föregĂ„ende kandidat hade gjort. För att komma nĂ€rmare sina vĂ€ljare flyttade Margaret till Dartford. Egen lĂ€genhet var inte att tĂ€nka pĂ„, precis som i Colchester bodde hon inackorderad. Hon bytte jobb och skulle de kommande tvĂ„ Ă„ren pendla till sitt arbete som kemist pĂ„ en livsmedelsfabrik i Hammersmith i vĂ€stra London. Vote Right to Keep What’s Left! Den fyndiga parollen och den blonda, talföra och energiska miss Roberts vĂ€ckte en hel del uppmĂ€rksamhet nĂ€r valrörelsen drog igĂ„ng. Fortfarande var det sĂ€llsynt med kvinnor i politiken. Av de konservativas över 600 kandidater var endast 29 kvinnor. Med sina 24 Ă„r var hon dessutom den yngsta kvinna som nĂ„gonsin kandiderat till parlamentet. Det var ocksĂ„ ovanligt att högerkandidater valtalade pĂ„ industrier och andra arbetsplatser, men det gjorde Margaret. Bilder av en elegant ung dam i vĂ€lskrĂ€ddad drĂ€kt och stor hatt i samsprĂ„k med manliga arbetare publicerades inte bara i lokalpressen utan i tidningar runt om i hela landet. Dessutom pratade hon politik i en tid dĂ„ samförstĂ„ndet partierna emellan annars gjorde att ideologiska motsĂ€ttningar gĂ€rna tonades ner. Miss Roberts framtrĂ€danden Ă€r enastĂ„ende, vartenda möte Ă€r fullsatt och folk fĂ„r vĂ€nda i dörren, rapporterades det frĂ„n lokal­organisationen i Dartford till Konservativa partiets centrala kansli. Sex kvinnor valdes slutligen in i underhuset för torypartiet, men till dessa hörde inte Margaret Roberts. Att hon skulle förlora valet hade ju varit pĂ„ förhand givet – Dartford var som sagt ett starkt LabourfĂ€ste. Men sĂ„ sĂ„g det första steget mot 22


familj, arbete och politik

parlamentet ut Àven för de flesta mÀn: en tidigare oprövad kandidat fick visa vad hon eller han dög till för att sÄ smÄningom kanske komma ifrÄga i en valkrets dÀr partiet hade majoritet. Och Margaret hade givit allt. Hon var nu mÀkta populÀr bland de konservativa i valkretsen efter att ha vÀrvat mÄnga nya medlemmar och röster till partiet. I följande val, 1951, stÀllde hon pÄ nytt upp i Dartford, gjorde Ànnu en gÄng en hÀngiven insats, vann ytterligare röster frÄn Labour men var i slutÀndan chanslös. Strax dÀrefter blev miss Roberts mrs Thatcher.

Äktenskap 
 Det var alltsĂ„ i Dartford som Margaret Roberts pĂ„ allvar fick pröva sin politiska talang, och det var hĂ€r hon mötte den man som skulle komma att betyda sĂ„ mycket för henne. I slutet av den lĂ„nga nomineringsprocessen hade Margaret hĂ„llit ett politiskt tal inför medlemmarna i den lokala konservativa föreningen i Dartford. Hennes far Alfred Roberts hade kommit upp frĂ„n Grantham för att sĂ€ga nĂ„gra vĂ€l valda ord i sammanhanget, kanske för att markera att den unga och ogifta kvinnan inte saknade manligt beskydd? Hur det Ă€n var med den saken hade alltsĂ„ föreningen dĂ€refter enhĂ€lligt utsett henne till sin kandidat i valet. NĂ€r den efterföljande middagen var över fick hon skjuts till tĂ„get av sin bordskavaljer, en man som enligt memoarerna ”var flott och hade stil”. Det var inte mycket som talade för att de tvĂ„ skulle bli ett par. Denis Thatcher var tio Ă„r Ă€ldre. Han kom frĂ„n en högre samhĂ€llsklass. I likhet med de flesta söner i vĂ€lbĂ€rgade familjer hade han gĂ„tt i en public school, det vill sĂ€ga i en privat avgiftsfinansierad internatskola, sjĂ€lva symbolen för det engelska 23


margaret thatcher

klassamhĂ€llet. Han hade varit med i kriget för att sedan arbeta sig upp i familjeföretaget i fĂ€rg- och kemikaliebranschen. Denis Thatcher var trygg, sjĂ€lvsĂ€ker och visste hur han ville leva sitt liv. Det var inte frĂ„ga om kĂ€rlek vid första ögonkastet, men de hade mĂ„nga gemensamma intressen som naturvetenskap, politik, litteratur och musik, har Margaret Thatcher senare berĂ€ttat. Det dĂ€r med intresset för litteratur och musik var kanske mer i teorin Ă€n i praktiken. För Margaret bestod hela tillvaron av politik och arbete i nu nĂ€mnd ordning. För Denis arbete, sport i allmĂ€nhet och rugby i synnerhet. DĂ€rtill uppskattade han gin och exklusiva bilar; vid den hĂ€r tiden en Jaguar, senare en Rolls-Royce. Och utan tvivel hade han, som Margaret Thatcher skriver, Ă„sikter som var ”sunt och handfast konservativa” och han delade hennes avsky för allt som luktade kollektivism och socialism. I sin syn pĂ„ kvinnor var Denis Thatcher dock allt annat Ă€n konservativ. Han hade inga invĂ€ndningar vare sig mot hennes politiska engagemang eller mot hennes yrkesambitioner. TvĂ€rtom. Att hon var en sjĂ€lvstĂ€ndig kvinna med en egen agenda, beredd att lĂ„ta honom fortsĂ€tta det liv han lĂ€rt sig uppskatta, passade honom utmĂ€rkt. Det var ocksĂ„ hans praktiska och moraliska stöd och uppmuntran och, inte minst, hans pengar som sĂ„ smĂ„ningom skulle göra det möjligt för Margaret att sluta sin anstĂ€llning som kemist, satsa pĂ„ en juristutbildning och dĂ€refter söka sig tillbaka till politiken. Äktenskap ingick inte i mina planer, skriver Margaret Thatcher i sina memoarer. Kanske inte, men hon var fullt medveten om de politiska fördelar som följde med det Ă€kta stĂ„ndet. Valkretsarna föredrog gifta kandidater eftersom man sĂ„ att sĂ€ga fick tvĂ„ för priset av en. NĂ€r kandidater skulle granskas var det dĂ€rför vanligt att makan eller, mer sĂ€llsynt förstĂ„s, maken var med under intervjuerna. Det var knappast en slump 24


familj, arbete och politik

att förlovningen blev kĂ€nd i exakt rĂ€tt tid för att ge miss Roberts valkampanj en extra skjuts. De gifte sig i december 1951, men inte i den församling som bruden vĂ€xt upp i, vilket annars var brukligt, utan i Wesley’s Chapel i London. En partivĂ€n ordnade en storstilad mottagning för brudparet som sedan Ă„kte pĂ„ en kombinerad bröllops- och affĂ€rsresa till Madeira. För övrigt Margarets första resa utomlands. Vid hemkomsten flyttade de ihop i Denis Thatchers stora, ljusa och vackra vĂ„ning i London, högst upp i ett hyreshus pĂ„ Flood Street i fashionabla Chelsea. Efter att ha varit inneboende i Ă„ratal fick hon Ă€ntligen ett eget hem. Äktenskapet med Denis Thatcher var pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt den definitiva brytningen med en auktoritĂ€r fader och en puritansk uppfostran. Margaret övergav till och med den metodistkyrka som dominerat hela hennes uppvĂ€xt och vĂ€nde sig i stĂ€llet till Church of England, anglikanska kyrkan som Ă€r Storbritanniens motsvarighet till Svenska kyrkan. I hennes memoarer Ă€r det slĂ„ende hur fadern försvinner ur bilden nĂ€r hon gifter sig med Denis. Vad hon Ă€n sa och skrev om faderns betydelse – som hon ofta framhöll – och om de grundlĂ€ggande vĂ€rderingar som barndomen i Grantham givit henne – sĂ„ valde hon en make helt olik Alfred Roberts och ett liv sĂ„ lĂ„ngt som tĂ€nkas kan frĂ„n barndomsmiljön. Det fanns inget puritanskt över makarnas livsstil. I efterkrigstidens England upphörde ransoneringarna undan för undan, vilket innebar att restauranger, barer och nöjeslokaler Ă„ter öppnades. Denis hade pengar och drog sig inte ett dugg för att spendera dem pĂ„ god mat och dryck, nöjen och utlandsresor. Och pĂ„ sin hustru som med hjĂ€lp av hans pengar nu skaffade sig en stĂ„ndsmĂ€ssig garderob och all den hjĂ€lp som kunde behövas i ett hushĂ„ll. Att vara en ung gift kvinna med god ekonomi Ă€r förstĂ„s alltid underbart om Ă€ktenskapet Ă€r lyckligt, skriver Margaret Thatcher i sina 25


margaret thatcher

memoarer, men att vara en ung, gift kvinna med god ekonomi pĂ„ 50-talet var ”rena himmelriket”. För första gĂ„ngen i sitt vuxna liv behövde Margaret Thatcher alltsĂ„ inte tĂ€nka pĂ„ sin försörjning. Men ett liv som lyxhustru var inte riktigt hennes melodi. I stĂ€llet började hon studera juridik, enligt egen utsago inspirerad av fadern Alfred men ocksĂ„ vĂ€l medveten om att det kunde underlĂ€tta en kommande politisk karriĂ€r. I december 1953, efter tvĂ„ Ă„rs studier, tog Margaret Thatcher sin examen som barrister, domstolsadvokat. NĂ„gra mĂ„nader tidigare hade hon blivit tvĂ„barnsmor.


 och barn ”Hemmet mĂ„ste alltid vara medelpunkten i livet, men det bör inte vara grĂ€nslinjen för ens ambitioner”, hĂ€vdade Margaret Thatcher gĂ€rna vid den hĂ€r tiden. Och hon lĂ€t sig heller inte begrĂ€nsas. Att det blev tvillingar var en överraskning. En flicka och en pojke, Carol och Mark, föddes med kejsarsnitt sex veckor för tidigt. VĂ€nnerna skrattade och tyckte att det var typiskt för Margarets effektivitet att fĂ„ tvĂ„ barn pĂ„ en gĂ„ng. Makarna Thatcher utvidgade bostadsytan pĂ„ Flood Street genom att hyra vĂ„ningen intill, ta upp en dörr mellan lĂ€genheterna och placera tvillingarna och barnsköterskan dĂ€r. Det innebar ostörda nĂ€tter och viss arbetsro pĂ„ dagarna för den nyblivna modern. Tvillingarna föddes i augusti, i december tog deras mor sin examen och i januari började hon praktisera pĂ„ en advokatbyrĂ„. SĂ„ smĂ„ningom med inriktning mot skatterĂ€tt. ”Jag insĂ„g tidigt”, sa dottern Carol en gĂ„ng i en intervju, ”att det bĂ€sta jag kunde göra för min moder var att inte göra ansprĂ„k pĂ„ hennes tid.” Att göra ansprĂ„k pĂ„ faderns tid var förstĂ„s Ă€nnu mindre 26


familj, arbete och politik

aktuellt. Denis Thatcher mĂ„ ha varit en modern make men definitivt ingen modern pappa. Han arbetade mycket, var ofta ute pĂ„ lĂ„nga affĂ€rsresor och gjorde aldrig avkall pĂ„ sitt intresse för rugby och cricket. NĂ€r tvillingarna blev för livliga sa han till barnsköterskan: ”För guds skull, lĂ€r ungarna lite hyfs.” Huvudansvaret för hem och barn lĂ„g hela tiden pĂ„ Margaret Thatcher, som Ă€ven om hon ofta framhöll sin egen barndom i positiva ordalag skulle se till att Mark och Carol fick en betydligt friare uppfostran utan tillstymmelse till de plikter och restriktioner som prĂ€glat uppvĂ€xten i Grantham. Familjen blev inte bara en viktig del av Margaret Thatchers liv, utan ocksĂ„ en viktig del av hennes politiska image. I offentliga sammanhang framhöll hon stĂ€ndigt familjens betydelse. För britter i gemen och i synnerhet för konservativa politiker hade familjen en stark ideologisk laddning. Det rĂ„dde ett odiskutabelt husmodersideal i samhĂ€llet: kvinnans plats var i hemmet och dĂ€rmed basta! Även i Margaret Thatchers ögon var familjen samhĂ€llets grundlĂ€ggande enhet, garanten för trygghet, sĂ€kerhet och moral. Men familjen var samtidigt ett pĂ„tagligt problem för henne som kvinnlig politiker. För att accepteras pĂ„ den politiska arenan mĂ„ste hon dels övertyga alla om att hon var en god hustru och mor – en riktig kvinna om man sĂ„ vill – som satte familjen frĂ€mst, dels att hon var en riktig politiker beredd att ge allt. En ekvation som inte var helt lĂ€tt att fĂ„ att gĂ„ ihop. NĂ€r barnen blev lite Ă€ldre skulle Carol men framför allt Mark komma att stĂ€lla till problem för sina förĂ€ldrar och ge upphov till mĂ„nga och ibland skadeglada kommentarer om Margaret Thatchers oförmĂ„ga att kombinera modersrollen med uppdragen som partiledare och premiĂ€rminister.

27


margaret thatcher

I politikens vĂ„ld I efterkrigstidens Storbritannien var alltsĂ„ hemmafrunormen central, men verkligheten sĂ„g mĂ„nga gĂ„nger annorlunda ut. I den rĂ„dande högkonjunkturen fanns ett stort behov av arbetskraft och allt fler gifta kvinnor började förvĂ€rvsarbeta, Ă€ven om kvinnolönerna var skamligt lĂ„ga. En av fĂ„ som offentligt ifrĂ„gasatte likhetstecknet mellan moder och hemmafru var Margaret Thatcher. ”Wake Up Women” löd rubriken pĂ„ en artikel i Sunday Graphic dĂ€r hon 1952 argumenterade för att kvinnor visst kunde kombinera en politisk karriĂ€r med familj och barn. Ge dugliga kvinnor samma chans som dugliga mĂ€n att fĂ„ ledande poster. Varför inte en kvinnlig finansminister eller utrikesminister? undrade hon. I en annan artikel, ”Finding Time”, i Onwards ett par Ă„r senare beskrev hon hur föga stimulerande det kunde vara för en mor att enbart Ă€gna sig Ă„t hem och barn. Det var onekligen radikala tongĂ„ngar frĂ„n en kvinna som aldrig skulle drömma om att kalla sig feminist och dessutom sagt i en tid dĂ„ högst en handfull kvinnor hade tagit plats i en brittisk regering och ingen pĂ„ nĂ„gon ledande post. Men först gĂ€llde det att komma in i parlamentet. NĂ€r tvillingarna fyllt ett Ă„r ville hon hitta en valkrets som var beredd att ge henne en ny chans. Den hĂ€r gĂ„ngen ansĂ„g hon sig kvalificerad för en safe seat, en valkrets med konservativ majoritet. Hennes politiska meriter var goda, men det fanns alltsĂ„ ett aber: hon var smĂ„barnsmor. Det var definitivt ingen merit. Margaret Thatcher hörde sig för hos flera valkretsar men bemöttes med skepsis. Skulle mrs Thatcher verkligen kunna lĂ€gga tillrĂ€ckligt med tid pĂ„ det politiska arbetet? Förstod mrs Thatcher hur mycket en MP behövde vara hemifrĂ„n? Och vad sĂ€ger maken? Mrs Thatcher svarade att hon hade bĂ„de hembitrĂ€de och en förstklassig barnsköterska, att hon sedan lĂ€nge förenade familj 28


familj, arbete och politik

och yrkesarbete och förklarade att det handlade om att organisera tillvaron. Men vad hjĂ€lpte det. Margaret Thatcher blev bĂ„de sĂ„rad och besviken. Budskapet var, skriver hon i sina memoarer, att ”underhuset egentligen inte var rĂ€tt plats för en kvinna under nĂ„gra förhĂ„llanden”. Efter flera misslyckade försök, dĂ€r hon gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng stupade pĂ„ mĂ„lsnöret, accepterades Margaret Thatcher Ă„r 1958 Ă€ntligen som kandidat, i Finchley, en konservativt dominerad valkrets i nordvĂ€stra delen av vad som brukar kallas Storlondon. Men först fick hon gĂ„ igenom samma eklut som tidigare i Dartford. I slutĂ€ndan stod valet mellan henne och tre mĂ€n. Hon hade förberett sig minutiöst, lĂ€st in allt som fanns att lĂ€sa om valkretsen och arbetat hĂ„rt med sitt anförande inför det avgörande mötet med den lokala konservativa föreningens verkstĂ€llande utskott. De tre manliga kandidaterna hade sina fruar med, men Denis befann sig pĂ„ affĂ€rsresa och kunde följaktligen inte stĂ€lla upp den hĂ€r kvĂ€llen. Efter en lĂ„ng vĂ€ntan kungjordes resultatet av omröstningen. Margaret Thatcher hade vunnit, om Ă€n knappt. In i det sista hade nĂ„gra ledamöter motsatt sig hennes kandidatur. Återstod nu bara mötet med hela den konservativa föreningen i Finchley. Egentligen en ren formalitet, eftersom uttagningskommittĂ©n bara hade föreslagit en kandidat: Margaret Thatcher. Men förslaget skulle Ă€ndĂ„ konfirmeras av föreningens medlemmar. Inte heller den hĂ€r gĂ„ngen blev det ett enhĂ€lligt beslut eftersom nĂ„gra vĂ€grade att ge henne sin röst. I sina memoarer hĂ€vdar Thatcher att mest kritiska till hennes kandidatur var partiets kvinnliga medlemmar. Och det var vid den hĂ€r tiden ett kĂ€nt faktum att de lokala organisationerna ofta var ovilliga att acceptera kvinnor som kandidater. Det stred helt enkelt mot den konservativa synen pĂ„ familjens betydelse och kvinnans plats i samhĂ€llet. I Labour hade kvinnor nĂ„got 29


margaret thatcher

lĂ€ttare att komma sig upp i partihierarkin, vilket vid den hĂ€r tiden oroade Konservativa partiets centrala kvinnokommittĂ©. Tories hade av hĂ€vd haft en större andel kvinnliga vĂ€ljare Ă€n Labour, en position som man ville vĂ€rna om. DĂ„ gick det inte an att framstĂ„ som alltför bakĂ„tstrĂ€vande eller omodernt. Det hĂ€r var en konflikt som partiet skulle fĂ„ Ă€nnu svĂ„rare att hantera under de kommande Ă„ren i takt med att den utomparlamentariska kvinnorörelsens krav pĂ„ jĂ€mlikhet fick allt starkare gehör i samhĂ€llet. I september 1959 utlystes parlamentsval. Efter en framgĂ„ngsrik kampanj i Finchley kunde sĂ„ Margaret Thatcher Ă€ntligen kliva in genom entrĂ©n reserverad för underhusets ledamöter i Westminster Palace ”klĂ€dd i min nya hatt”, skriver hon, och hĂ€lsas vid namn och med honnör av vakten för att sedan inta sin plats pĂ„ de grönklĂ€dda bĂ€nkarna i kammaren, som en av det konservativa partiets tolv kvinnliga representanter. Labour hade tretton, vilket sammantaget innebar att det fanns tjugofem kvinnliga ledamöter i parlamentet vilket motsvarade fyra procent av ledamöterna. Som en jĂ€mförelse kan nĂ€mnas att vid samma tid var andelen kvinnor i den svenska riksdagen över tio procent. Nu började ett nytt liv. Familjen hade för en tid sedan flyttat till ett stort hus, Dormers, med egen trĂ€dgĂ„rd i Farnborough i Kent. Tvillingarna hade vid det hĂ€r laget fyllt sex Ă„r, och en ny barnsköterska var stabiliteten i deras tillvaro. Margaret Thatcher satte sjĂ€lv aldrig familjen i första rummet, vilket hon i sin politiska retorik nu hade börjat hĂ€vda att alla kvinnor borde göra. Men i den mĂ„n hon var hemma lagade hon frukost och Ă„t tillsammans med make och barn. Sedan körde hon sin lilla blĂ„ Ford Anglia in till centrala London. Klockan sex varje kvĂ€ll ringde hon hem för att försĂ€kra sig om att allt var bra. Var det inte kvĂ€llsplenum i Westminster Palace sĂ„ var 30


familj, arbete och politik

det middag eller nÄgon annan tillstÀllning. Margaret Thatcher var sÀllan hemma före midnatt.

Den hĂ€r Ă€r inte som andra 1960-talet var det Ă„rtionde dĂ„ Margaret Thatcher pĂ„ allvar gav sig hĂ€n Ă„t politiken. Nu var hon i stort sett fri att göra just det hon helst av allt ville: arbeta dygnet runt. Mark sattes i internatskola nĂ€r han var Ă„tta Ă„r, Carol nĂ€r hon var nio. DĂ€refter kom barnen bara hem pĂ„ helger och lov. Familjen hyrde sĂ„ smĂ„ningom en lĂ€genhet pĂ„ gĂ„ngavstĂ„nd frĂ„n parlamentet, varför huset i Kent oftast stod tomt. I den mĂ„n Denis Thatcher hade tid och möjlighet följde han gĂ€rna med sin hustru i olika sammanhang som hörde till hennes stĂ€llning, men i mĂ„ngt och mycket levde makarna parallella liv. Finchleys nyvalda MP hade vid det hĂ€r laget gjort sig hemmastadd i Westminster Palace, den enorma parlamentsbyggnaden i nygotik vid Themsens strand, dĂ€r det stora tornuret Big Ben varje heltimme pĂ„minner engelsmĂ€nnen om var den politiska maktens centrum ligger. Det brittiska parlamentet bestĂ„r traditionsenligt av kungahuset (the Crown), överhuset (House of Lords) och underhuset (House of Commons). Kungahuset har, som i Sverige, i huvudsak symbolisk betydelse. Överhuset med sina lorder Ă€r en kvarleva frĂ„n medeltiden som successivt avlövats pĂ„ politisk makt Ă€ven om det genom sin vetorĂ€tt har möjlighet att skjuta upp en del beslut. FrĂ„n och med 1958 slĂ€pps Ă€ven kvinnor med adliga titlar in i denna församling. I praktiken ligger den politiska makten hos underhuset, som med sina omkring 650 folkvalda (635 under Thatchers tid) Ă€r den brittiska motsvarigheten till Sveriges riksdag. NĂ€r Margaret Thatcher tog plats i parlamentet dominerades Storbritannien 31


margaret thatcher

av tvĂ„ politiska partier: arbetarpartiet Labour Party och det konservativa partiet Conservative Party. Partierna hade sedan krigsslutet varit i stort sett ense om huvudlinjerna i brittisk inrikespolitik, vilka precis som i Sverige vid den hĂ€r tiden stavades vĂ€lfĂ€rdsstat och blandekonomi. Det reformarbete som Labour dragit igĂ„ng efter kriget hade fortsatt under de konservativa regeringarna 1951–64. Oenigheten hade framför allt gĂ€llt vilka verksamheter som skulle förstatligas, men vid den hĂ€r tiden Ă€gde staten stora delar av den brittiska basindustrin som kolgruvor och stĂ„lverk och infrastruktur som jĂ€rnvĂ€g, vatten-, gas- och elnĂ€t. Underhusets kammare, som skadats i bombanfallen mot London under andra vĂ€rldskriget, var nĂ€r Margaret Thatcher tilltrĂ€dde Ă„teruppbyggd med sina gradĂ€nger och balkonger. Det regerande partiet sitter till höger och oppositionen till vĂ€nster om talmannen. De frĂ€mre bĂ€nkraderna – front benches – Ă€r reserverade för regeringspartiets ministrar respektive oppositionens frĂ€msta talespersoner. Övriga ledamöter utan sĂ€rskilda uppdrag kallas backbenchers. Det Ă€r frĂ€mst dessa som stĂ„r för vad britterna kallar heckle, hĂ€cklandet, dĂ„ talarna ideligen avbryts av rop, skratt, buanden och pappersviftande. Ett mĂ€rkligt skĂ„despel för den som Ă€r van vid svenska riksdagsdebatter. HĂ€r hade Margaret Thatcher blivit anvisad en plats pĂ„ fjĂ€rde bĂ€nkraden – till höger om talmannen eftersom de konservativa med Harold Macmillan i spetsen fĂ„tt behĂ„lla regeringsmakten i valet 1959. Till samma plats och fortfarande som representant för Finchley skulle hon för övrigt Ă„tervĂ€nda 31 Ă„r senare efter att ha tvingats avgĂ„ som partiledare och premiĂ€rminister. En parlamentsledamot kunde lĂ€gga ner vĂ€ldigt mycket jobb, men det var lika förenligt med brittisk politisk kultur att ta ganska lĂ€tt pĂ„ sitt uppdrag. Margaret Thatcher hörde definitivt till den ambitiösa sorten. En MP betraktas som talesperson för 32


familj, arbete och politik

alla invĂ„nare i valkretsen, förvĂ€ntas hĂ„lla regelbundna möten i sitt omrĂ„de och följa och pĂ„verka Ă€renden som rör valkretsen. Det gĂ€ller ju att bli omvald. Samtidigt mĂ„ste den som vill bli nĂ„got mer Ă€n en backbencher sĂ€tta sig in i politiska frĂ„gor med nationell rĂ€ckvidd. Det fanns med andra ord hur mycket som helst att göra. Arvodet, som före 1946 hade varit omöjligt att leva pĂ„, var fortfarande mĂ„ttligt, och det var bara tack vare makens pengar som Margaret Thatcher hade rĂ„d att anstĂ€lla en heltidssekreterare till sin hjĂ€lp. Hon lĂ€rde sig snart att hitta till terummet, utskottsrummen, biblioteket och de ansprĂ„kslösa utrymmen som var reserverade för underhusets 25 kvinnliga ledamöter. Och Margaret Thatcher njöt. ”I industrin, som advokat och i valkretsarna hade jag pĂ„ olika sĂ€tt klassats ned dĂ€rför att jag var kvinna”, skriver hon i memoarerna, ”men i underhuset var vi alla jĂ€mlika.” Det fĂ„r nog betraktas som en sanning med modifikation, för andra passager i memoarerna vittnar om motsatsen. ”The Honourable Lady”, som tilltalet i parlamentet vanligtvis löd, blev ofta utsatt för vad vi i dag brukar kalla manliga hĂ€rskartekniker. Dessutom var de kvinnliga ledamöterna utestĂ€ngda frĂ„n mĂ„nga utrymmen, nĂ€tverk och klubbar dĂ€r viktiga kontakter knöts och informella beslut fattades. Men att vara en av fĂ„ kvinnor hade inte enbart nackdelar. Margaret Thatcher syntes. Med sin ungdom, sina ljusa lockar, pĂ€rlhalsband, drĂ€kter i vĂ€lskrĂ€ddat klarblĂ„tt och stora hattar, bröt hon av mot alla mörka kostymer i underhuset. Redan dagen efter valet blev hon intervjuad av BBC. Till skillnad frĂ„n mĂ„nga Ă€ldre politiker var hon inte rĂ€dd för att framtrĂ€da i det Ă€nnu ganska nya tv-mediet. Jungfrutalet nĂ„gra mĂ„nader senare – nĂ€stan en halvtimme lĂ„ngt utan ett enda ögonkast pĂ„ manuskriptet – fick bĂ„de uppmĂ€rksamhet och beröm i pressen. De flesta artiklar om henne började med kommentarer om 33


margaret thatcher

hennes utseende och sĂ€tt – ”blond”, ”blÄögd”, ”charmig” – men med tiden lyftes ocksĂ„ hennes förstĂ„ndsgĂ„vor och skoningslösa debattstil fram, oftast i positiva ordalag. NĂ€r blev Thatcher thatcherist? Det Ă€r en omdiskuterad frĂ„ga. Den som lĂ€ser hennes memoarer fĂ„r intryck av att hon var det redan frĂ„n barndomen, men sĂ„ var det förstĂ„s inte. I slutet av 1960-talet började hon driva en egen politisk linje, anser en del historiker, andra hĂ€vdar att det var först nĂ€r hon blev partiledare. NĂ„gra tydliga förebud om vad som senare skulle benĂ€mnas thatcherism fanns inte under hennes första tio Ă„r i parlamentet. Hon höll sig till mittfĂ„ran. Vid ett enda tillfĂ€lle gick hon mot partimajoriteten och bĂ„de talade och röstade för att lagen skulle stadga om spöstraff och prygel för unga vĂ„ldsbrottslingar. Trots att hon visste att detta, som hon skriver i sina memoarer, skulle rendera henne löje och hĂ„n frĂ„n ”blöthjĂ€rtade och i egna ögon rĂ€ttĂ€nkande viktigpettrar”. Förslaget föll. Det var för övrigt inte sista gĂ„ngen hon agerade för strĂ€ngare straff. Hon ville Ă„terinföra dödsstraffet, en instĂ€llning som hon vidhöll under hela sin karriĂ€r liksom senare i sina memoarer. Att oskyldiga kunde dömas och avrĂ€ttas mĂ„ste stĂ€llas, menade hon, mot dem som föll offer för frigivna mördare. Detta lĂ€r för övrigt ha varit en av fĂ„ politiska frĂ„gor dĂ€r Denis Thatcher hade en avvikande mening. Han var och förblev uttalad motstĂ„ndare till dödsstraff. Den unga, alltid pĂ„lĂ€sta och vĂ€ltaliga – om Ă€n ganska mĂ€strande – kvinnliga ledamoten uppmĂ€rksammades inte bara i pressen utan ocksĂ„ i partiet. ”Den hĂ€r Ă€r inte som andra”, lĂ€r en ledamot ha sagt, omgiven av manliga kolleger i underhusets rökrum. Nej, det var uppenbart Ă€ven för premiĂ€rminister Harold Macmillan. Efter endast tvĂ„ Ă„r som backbencher fick Margaret Thatcher flytta till regeringsledamöterna pĂ„ de frĂ€mre bĂ€nk34


familj, arbete och politik

raderna nĂ€r hon ersatte en avgĂ„ende sĂ„ kallad juniorminister (nĂ€rmast motsvarande en bitrĂ€dande minister) i departementet för pensioner och socialförsĂ€kringar. PremiĂ€rministern meddelade att hon förvĂ€ntades titta in pĂ„ departementet pĂ„ förmiddagarna för att skriva under nĂ„gra brev. Det var allt. Knappast Thatchers stil. Hon arbetade hĂ„rt för att sĂ€tta sig in i alla frĂ„gor men yttrade sig sĂ€llan – framför allt sa hon ingenting som var kontroversiellt. Erfarenheterna frĂ„n departementet stĂ€rkte hennes redan negativa instĂ€llning till statstjĂ€nstemĂ€nnen och statsförvaltningen och till det bidragssystem som hon senare skulle tala om som en ”beroendekultur”. 1964, efter tretton Ă„r i regeringsstĂ€llning, förlorade torypartiet, nu med Alec Douglas-Home i spetsen, valet och hamnade dĂ€rmed i opposition. Valförlusten ledde, som ofta sker i Storbritannien, till ett partiledarbyte. ”Partiet har aldrig tvekat att skjuta pianisten i stĂ€llet för att byta melodi”, skriver Thatcher i sina memoarer. Hon var kritisk mot att Douglas-Home, som hon tyckte mycket om, mer eller mindre tvingades att avgĂ„ för att ersĂ€ttas av Edward Heath. Under dennes ledarskap fick Thatcher under de kommande Ă„ren arbeta med en rad olika frĂ„gor: mark och bostad, energi, transporter, finanser, för att sĂ„ smĂ„ningom bli partiets talesperson i utbildningsfrĂ„gor. Labourledaren Harold Wilson blev landets nye premiĂ€rminister. Han gav en rad betydelsefulla poster till kvinnor, vilket satte press pĂ„ oppositionsledaren att göra detsamma. År 1967 var det Margaret Thatchers tur att bli vad hon sjĂ€lv kallade the token woman, den obligatoriska kvinnan, i Edward Heaths skuggkabinett. Ett skuggkabinett Ă€r precis som det lĂ„ter oppositionspartiets inre cirkel dĂ€r viktiga frĂ„gor förebereds och en alternativ politik formuleras. Uttrycket token woman som Thatcher anvĂ€nde var hĂ€mtat frĂ„n den allt mer aktiva kvinnorörelsens retorik och innebar, som hon syrligt skriver 35


margaret thatcher

i sina memoarer, ”en ledamot vars frĂ€msta uppgift det var att förklara vad ’kvinnorna’ – Kiri Te Kanawa, Barbara Cartland, tv-stjĂ€rnor, idrottsflickor och alla andra i vĂ„rt enhetliga och odifferentierade kön – kunde vĂ€ntas tycka och tĂ€nka i besvĂ€rliga frĂ„gor”. Det konservativa partiet tog uppenbarligen intryck av kvinnorörelsens krav och utarbetade ett program som skulle underlĂ€tta för kvinnor att arbeta, utbilda sig och göra politisk karriĂ€r. I samförstĂ„nd mellan partierna moderniserades sĂ„ smĂ„ningom familjelagstiftningen och de sĂ€rskilda kvinno­ lönerna avskaffades. Kvinnorörelsen var bara ett av flera uttryck för den pĂ„gĂ„ende samhĂ€llsradikaliseringen. Under 1960-talet steg den politiska temperaturen och motsĂ€ttningarna skĂ€rptes. Den unga generationen gjorde uppror mot orĂ€ttvisor och auktoritĂ€ra strukturer. Genom det fortfarande ganska nya tv-mediet kom vĂ€rlden in i mĂ€nniskors vardagsrum. Sharpevillemassakern 1960, dĂ€r hundratals svarta fredliga demonstranter skadades och dödades, bidrog till att mĂ„nga fick upp ögonen för apart­ heidsystemet i Sydafrika och USA:s krig i Vietnam kom under 1960-talet att radikalisera en hel generation. Marxismen fick en renĂ€ssans vid universiteten. I Labour stĂ€rkte vĂ€nsterflygeln sin stĂ€llning, fackföreningsrörelsen blev mer militant samtidigt som de sociala rörelserna utanför parlamentet, hĂ€r som pĂ„ alla hĂ„ll i vĂ€stvĂ€rlden, vann gehör bland unga mĂ€nniskor. Men det pĂ„gick ocksĂ„ en högerradikalisering. NĂ€r arbetslösheten ökade hĂ„rdnade attityderna till invandringen frĂ„n Storbritanniens forna kolonier som nyligen blivit sjĂ€lvstĂ€ndiga. Labourregeringen införde vissa begrĂ€nsningar, men alla tyckte inte att det rĂ€ckte. I parlamentet var det framför allt Enoch Powell som företrĂ€dde en uttalat högerpopulistisk politik. Han lĂ€t brutal men var ingen rasist, menar Thatcher i sina memoarer: 36


familj, arbete och politik

Ӏven jag ansĂ„g att den [invandringen] hotade inte bara den allmĂ€nna ordningen utan ocksĂ„ livsstilen pĂ„ vissa orter [
].” Men nĂ€r Heath sparkade Powell ur skuggkabinettet tycks hon inte ha protesterat. Powell blev isolerad i torypartiet, men hans idĂ©er fĂ„ngades upp av unga vita, ofta arbetslösa, mĂ€n varav en del organiserade sig i den nynazistiska rörelsen National Front. I reaktion mot National Front bildades Anti-Nazi League, som fick stöd av Labour. Storbritannien var ett samhĂ€lle pĂ„ vĂ€g frĂ„n vĂ€lstĂ„nd och samförstĂ„nd till kris och konfrontation.

37


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.