Auster_Osynlig.indd 3
pau l aust er
Osynlig Översättning Ulla Roseen
a l bert bonn i er s för l ag
2010-09-06 10:33:21
Auster_Osynlig.indd 4
av paul auster har tidigare utgivits: Illusionernas bok 2002 Orakelnatten 2004 Dårskaper i Brooklyn 2005 Resor i skriptoriet 2006 Mannen i mörkret 2009 på andra förlag: Stad av glas 1988 Vålnader 1989 Det låsta rummet 1989 Månpalatset 1990 Slumpens musik 1991 Att uppfinna ensamheten 1992 Auggie Wrens julberättelse 1993 Den röda anteckningsboken 1993 I de sista tingens land 1993 Leviatan 1993 Mr Vertigo 1994 Hungerns konst 1995 Ur hand i mun 1998 Timbuktu 1999 www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012466-3 Copyright © Paul Auster 2009 Originalets titel: Invisible First published by Henry Holt and Company, New York. Published by agreement with Carol Mann Literary Agency and Licht & Burr Literary Agency. CPI Books, Leck 2010
2010-09-06 10:33:21
Auster_Osynlig.indd 5
ett
2010-09-06 10:33:21
Auster_Osynlig.indd 6
2010-09-06 10:33:21
Auster_Osynlig.indd 7
Första gången jag skakade hand med honom var våren 1967. Jag var då andraårsstudent vid Columbia, en okunnig pojke med aptit på böcker och en övertygelse (eller villfarelse) om att jag en dag skulle bli tillräckligt duktig för att kunna kalla mig poet, och eftersom jag läste poesi hade jag redan stött på hans namne i Dantes helvete, en död man som hasade sig fram genom slutstroferna av den tjugoåttonde sången i Inferno. Bertrand de Born, den provensalske elvahundratalspoeten som bär sitt avhuggna huvud i håret medan det svänger fram och tillbaka som en lykta – säkerligen en av de mest groteska bilderna i denna boklånga katalog över hallucinationer och kval. Dante var en trofast förespråkare för de Borns skrifter, men han dömde honom till evig förtappelse därför att han hade rått prins Henrik att revoltera mot sin far, kung Henrik ii, och eftersom de Born orsakat splittring mellan far och son och gjort dem till fiender bestod Dantes geniala straff i att skilja de Born från honom själv. Därav den huvudlösa kroppen som klagade i underjorden och frågade den florentinske resenären om någon plåga kunde vara mer fruktansvärd än hans. När han presenterade sig som Rudolf Born gick mina 7
2010-09-06 10:33:21
Auster_Osynlig.indd 8
tankar omedelbart till poeten. Nån släktskap med Bertrand? frågade jag. Å, svarade han, den där olycksalige varelsen som förlorade sitt huvud? Kanske, men det är tyvärr inte särskilt sannolikt. Inget de. För det krävs att man ska vara adlig, och den sorgliga sanningen är att jag är allt annat än adlig. Jag har inget minne av varför jag var där. Någon måste ha bett mig hänga med, men vem den personen var har för länge sedan förflyktigats från mitt medvetande. Jag kan inte ens komma ihåg var festen ägde rum – i de norra eller södra stadsdelarna, i en lägenhet eller en ateljévåning – och inte heller minns jag skälet till att jag över huvud taget tackade ja till inbjudan, eftersom jag på den tiden hade en benägenhet att hålla mig borta från stora sällskap, avskräckt av larmet från en mängd pladdrande människor och generad över den blyghet som jag brukade drabbas av inför folk som jag inte kände. Men den kvällen tackade jag oförklarligt nog ja och gav mig iväg tillsammans med min nu bortglömde vän, vart det nu var han förde mig. Det jag minns är detta: vid ett tillfälle under kvällen fann jag mig stående ensam i ett hörn av rummet. Jag rökte en cigarrett och tittade ut över människorna, dussintals unga kroppar hopträngda i detta begränsade utrymme, lyssnade till den öronbedövande blandningen av ord och skratt, undrade vad i hela världen jag hade där att göra och tänkte att det kanske var dags för mig att gå. Ett askfat stod på ett element till vänster om mig, och när jag vände mig om för att släcka min cigarrett fick jag se att det fimpfyllda kärlet höjdes emot mig, vilande i en mans handflata. Utan 8
2010-09-06 10:33:21
Auster_Osynlig.indd 9
att jag hade märkt det hade två personer just slagit sig ner på elementet, en man och en kvinna, båda äldre än jag, säkert äldre än någon annan i rummet – han i trettiofemårsåldern, hon strax under eller över trettio. För mig tedde de sig som ett omaka par, Born i en skrynklig, något solkig vit linnekostym med en lika skrynklig vit skjorta under kavajen och kvinnan (vars namn visade sig vara Margot) helt klädd i svart. När jag tackade honom för askfatet gav han mig en kort, hövlig nick och sa Väl bekomme med aningen av en utländsk brytning. Fransk eller tysk, vilket kunde jag inte avgöra eftersom hans engelska var nästan felfri. Vad var det mer jag såg de här första ögonblicken? Blek hy, okammat rödlätt hår (mer kortklippt än hos de flesta män på den tiden), ett brett, vackert ansikte utan något speciellt framträdande drag (ett liksom allmänmänskligt ansikte, ett ansikte som skulle vara osynligt i vilken folkmassa som helst), och bruna ögon med fast blick, de forskande ögonen hos en man som såg ut att inte vara rädd för någonting. Varken smal eller tung, varken lång eller kort, men ändå ett intryck av fysisk styrka, kanske på grund av händernas grovlek. Margot å sin sida satt utan att röra en muskel och stirrade ut i luften, som om hennes huvuduppgift i livet var att se uttråkad ut. Men tilldragande var hon, synnerligen tilldragande för mitt tjugoåriga jag, med sitt svarta hår, sin svarta polotröja, sin svarta minikjol, sina svarta läderkängor och sin tunga svarta makeup runt de stora gröna ögonen. Kanske inte en skönhet, men en skönhetens avbild, som om hennes sofistikerade och stil9
2010-09-06 10:33:21
Auster_Osynlig.indd 10
fulla yttre förkroppsligade något kvinnligt ideal från den tiden. Born sa att han och Margot hade varit på väg att gå, men då hade de fått syn på mig där jag stod ensam i hörnet och eftersom jag såg så olycklig ut hade de bestämt sig för att gå fram och muntra upp mig – bara för att försäkra sig om att jag inte skulle skära halsen av mig innan kvällen var över. Jag hade ingen aning om hur jag skulle tolka hans yttrande. Försökte denne man förolämpa mig, undrade jag, eller ville han verkligen visa något slags vänlighet gentemot en vilsen ung främling? Orden hade i sig en viss lekfull, avväpnande klang, men blicken i Borns ögon när han uttalade dem var kall och oengagerad, och jag kunde inte låta bli att uppleva att han prövade mig, hånade mig, av skäl som jag absolut inte kunde begripa. Jag ryckte på axlarna, gav honom ett litet leende och sa: Tro det eller ej, men jag har hejdlöst roligt. Det var då han reste sig, skakade hand med mig och talade om vad han hette. Efter min fråga om Bertrand de Born presenterade han mig för Margot, som log mot mig under tystnad och sedan återgick till sin syssla med att stirra tomt ut i luften. Att döma av er ålder, sa Born, och av er kunskap om obskyra poeter skulle jag gissa att ni är student. Säkerligen litteraturstudent. NYU eller Columbia? Columbia. Columbia, suckade han. Ett så trist ställe. Känner ni till det? Jag har undervisat på School of International Affairs sen 10
2010-09-06 10:33:21
Auster_Osynlig.indd 11
september. Som gästprofessor under ett år. Det är ju april nu, som tur är, och om två månader får jag åka tillbaka till Paris. Så ni är fransman? Av omständigheter, böjelse och passtillhörighet. Men född schweizare. Fransk schweizare eller tysk schweizare? Jag hör nåt av bådadera i er röst. Born gjorde ett litet klickande ljud med tungan och såg mig sedan nogsamt i ögonen. Ni har ett känsligt öra, sa han. Faktum är att jag verkligen är bådadera – hybridprodukten av en tysktalande mor och en fransktalande far. Under uppväxten växlade jag fram och tillbaka mellan de båda språken. Osäker på vad jag sedan skulle säga gjorde jag ett ögonblicks paus och ställde sedan en oskyldig fråga: Och vad är det ni undervisar i vid vårt trista universitet? Katastrofer. Det är väl ett ganska vittomfattande ämne, eller hur? Mer specifikt den franska kolonialismens katastrofala följder. Jag har en kurs om förlusten av Algeriet och en annan om förlusten av Indokina. Det där trevliga kriget som vi ärvde från er. Underskatta aldrig krigens betydelse. Krig är människosjälens renaste, mest livfulla uttrycksform. Ni börjar låta som vår huvudlöse poet. Jaså? Jag antar att ni inte har läst honom. Inte ett ord. Jag känner bara till honom genom det där avsnittet hos Dante. 11
2010-09-06 10:33:21
Auster_Osynlig.indd 12
De Born var en bra poet, kanske till och med en utmärkt poet – men djupt anstötlig. Han skrev en del förtjusande kärleksdikter och en gripande sorgesång efter prins Henriks död, men hans egentliga ämne, det enda som han verkade bry sig om med äkta lidelse, var krig. Han hängav sig fullkomligt hämningslöst åt det. Jag förstår, sa Born och gav mig ett ironiskt leende. En man i min egen smak. Nu talar jag om njutningen i att se män spräcka skallarna på varann, slott falla ihop och brinna, döda med lansar stickande ut från veka livet. Det är bloddrypande, tro mig, och de Born ryggar inte för nånting. Blotta tanken på ett slagfält fyller honom med lyckokänslor. Jag antar att ni inte är intresserad av att bli soldat. Absolut inte. Jag skulle hellre gå i fängelse än slåss i Vietnam. Och om ni nu lyckas undgå såväl fängelset som armén, vad har ni då för planer? Inga alls. Bara att fortsätta med det jag gör och hoppas att det kommer att fungera. Och det är? Skriftställeri. Klottrandets ädla konst. Jag tänkte väl det. När Margot fick se er på andra sidan rummet sa hon till mig: Titta på den där pojken med de sorgsna ögonen och den grubblande minen – jag slår vad om att han är poet. Är det vad ni är, poet? Jo, visst skriver jag dikter. Liksom en del bokrecensioner för Spectator. Studentblaskan. 12
2010-09-06 10:33:22
Auster_Osynlig.indd 13
Alla måste ju börja nånstans. Intressant … Inte så väldigt. Hälften av alla jag känner vill bli författare. Varför säger ni vill? Om ni nu redan gör det så handlar det ju inte om framtiden. Det existerar redan i presens. Därför att det ännu är för tidigt att veta om jag är tillräckligt bra. Får ni betalt för era artiklar? Givetvis inte. Det är en skoltidning. När de väl en gång börjar ge er betalt för ert arbete kommer ni att veta att ni är tillräckligt bra. Innan jag hann svara vände sig Born plötsligt till Margot och förkunnade: Du hade rätt, min ängel. Din unge man är poet. Margot tittade upp på mig, och med en neutral, värderande blick talade hon för första gången och uttalade orden med en utländsk brytning som visade sig vara mycket grövre än hennes följeslagares – en omisskännlig fransk accent. Jag har alltid rätt, sa hon. Det borde du veta vid det här laget, Rudolf. Poet, fortsatte Born, fortfarande vänd mot Margot, sporadisk bokrecensent och student vid det trista fortet uppe på höjden, vilket betyder att han antagligen bor granne med oss. Men han har inget namn. Åtminstone inget som jag vet om. Det är Walker, sa jag och insåg att jag hade missat att presentera mig när vi skakade hand. Adam Walker. Adam Walker, upprepade Born medan han vände sig 13
2010-09-06 10:33:22
Auster_Osynlig.indd 14
bort från Margot, såg på mig och fyrade av ännu ett av sina gåtfulla leenden. Ett bra, solitt amerikanskt namn. Så starkt, så odramatiskt, så pålitligt. Adam Walker. Den ensamme prisjägaren i en westernfilm från CinemaScope, han som genomkorsar öknen med sitt gevär och sin sexpipiga revolver på sin kastanjebruna valack. Eller också den godhjärtade, reko kirurgen i en dag-tv-såpa, tragiskt förälskad i två kvinnor på samma gång. Det låter solitt, svarade jag, men ingenting är solitt i Amerika. Namnet fick min farfar när han landsteg på Ellis Island år nittonhundra. Tydligen tyckte immigrationsmyndigheterna att Walshinksky var alltför svårt att handskas med, så de dubbade honom till Walker. Vilket land, sa Born. Illitterata tjänstemän berövar en man hans identitet med ett enda pennstreck. Inte hans identitet, sa jag. Bara hans namn. Han arbetade som kosherslaktare på Lower East Side i trettio år. Mer följde efter detta, mycket mer, en dryg timmes prat som planlöst studsade från ett ämne till ett annat. Vietnam och den växande oppositionen mot kriget. Skillnaderna mellan New York och Paris. Kennedymordet. Det amerikanska handelsembargot mot Kuba. Visserligen opersonliga samtalsämnen, men Born hade starka åsikter om allting, ofta vilda, oortodoxa åsikter, och eftersom han uttalade sina ord i en halvt spefull, klurigt nedlåtande ton kunde jag inte avgöra om han menade allvar eller inte. I vissa ögonblick lät han som en hök på högerkanten, i andra stunder framförde han idéer som fick honom att låta som en bombkastande anarkist. Försökte han provocera mig, 14
2010-09-06 10:33:22
Auster_Osynlig.indd 15
frågade jag mig, eller var detta ett normalt beteende hos honom, hans sätt att roa sig en lördagskväll? Under tiden hade den outgrundliga Margot rest sig upp från elementet för att tigga en cigarrett av mig, och sedan förblev hon stående och bidrog mycket litet till konversationen, faktiskt nästan inte alls, men varje gång jag sa något iakttog hon mig noggrant och höll blicken fäst vid mig med den oavvända nyfikenheten hos ett barn. Jag medger att jag tyckte om att bli betraktad av henne, även om det fick mig att skruva på mig en aning. Det fanns något vagt erotiskt över det, tyckte jag, men på den tiden var jag inte erfaren nog för att avgöra om hon försökte ge mig en signal eller bara tittade för tittandets skull. Sanningen att säga hade jag aldrig tidigare stött på människor som dessa, och eftersom båda två kändes så ovana för mig, så främmande med sitt affekterade sätt, framstod de som allt mer overkliga ju längre tid jag pratade med dem – som vore de fantasifigurer i en berättelse som utspelade sig inuti mitt huvud. Jag kommer inte ihåg om vi drack, men om festen på något sätt liknade alla de andra som jag hade gått på efter ankomsten till New York måste det ha funnits kannor av billigt rödvin och ett överflöd av pappersmuggar, vilket betyder att vi förmodligen blev fullare och fullare allteftersom vi fortsatte vårt samtal. Jag önskar att jag kunde rota fram mer av vad vi sa, men 1967 är länge sedan och hur hårt jag än anstränger mig för att hitta tillbaka till orden och gesterna och de svårfångade övertonerna i detta första möte med Born famlar jag för det mesta i blindo. Ändå är det några få ögonblick som tydligt framträder i den all15
2010-09-06 10:33:22
Auster_Osynlig.indd 16
männa suddigheten. Exempelvis när Born stack in handen i innerfickan på sin linnekavaj och drog fram en halvrökt cigarrstump, som han började tända med en tändsticka medan han upplyste mig om att det var en Montecristo, den bästa av alla kubanska cigarrer – då förbjudna i Amerika, vilket de fortfarande är – som han hade lyckats få tag på genom en personlig kontakt med någon som arbetade på den franska ambassaden i Washington. Han gick därefter vidare till att säga några vänliga ord om Castro – detta från samme man som bara några minuter tidigare hade försvarat Johnson, McNamara och Westmoreland för deras hjältemodiga arbete med att bekämpa det kommunistiska hotet i Vietnam. Jag minns att jag roades av åsynen av den tufsige statsvetaren som drog fram den där halvrökta cigarren, och att jag sa att han påminde mig om ägaren till en sydamerikansk kaffeplantage som hade blivit galen efter att ha tillbringat alltför många år i djungeln. Born brast i skratt åt kommentaren och tillade snabbt att jag inte låg så långt från sanningen, eftersom han hade tillbringat större delen av sin barndom i Guatemala. När jag bad honom berätta mer avfärdade han mig emellertid med orden en annan gång. Jag ska ge er hela historien, sa han, men under lugnare förhållanden. Hela historien om mitt otroliga hittillsvarande liv. Ni ska få se, käre mr Walker. En dag kommer ni att skriva min biografi. Det kan jag garantera. Borns cigarr, alltså, plus min roll som hans framtida Boswell, men även en bild av Margot som vidrörde mitt ansikte med sin högra hand och viskade: Var snäll mot er 16
2010-09-06 10:33:22
Auster_Osynlig.indd 17
själv. Det måste ha inträffat mot slutet, när vi var på väg att gå eller redan hade gått nerför trappan, men jag har inget minne av avfärden eller av avskedet från dem. Allt detta har suddats ut, raderats under fyrtio år. De var två främmande människor som jag träffade på en bullrig fest en vårkväll i min ungdoms New York, ett New York som inte längre finns, och sedan var det inte mer med det. Jag kan ha fel, men jag är ganska övertygad om att vi inte ens brydde oss om att utbyta telefonnummer. Jag antog att jag aldrig skulle få se dem igen. Born hade ju undervisat på Columbia i sju månader och eftersom jag inte hade stött på honom på hela den tiden verkade det osannolikt att jag skulle träffa honom nu. Men i fråga om faktiska händelser gäller inga sannolikhetskalkyler, och bara för att oddsen är emot att något ska inträffa betyder det inte att det inte gör det. Två dagar efter festen gick jag in på West End Bar efter min sista lektion den eftermiddagen i tanke att jag kanske skulle hitta någon av mina vänner där inne. West End Bar var ett sjabbigt, grottliknande hål med mer än ett dussin bås och bord, en lång oval bardisk mitt i det främre rummet och en avdelning nära ingången där man kunde köpa dåliga cafeteriatypiska luncher och middagar – mitt favorithak, frekventerat av studenter, fyllon och lokala stamgäster. Det råkade vara en varm, soldränkt eftermiddag och följaktligen var det inte många människor där vid denna tid. När jag gick min runda runt baren på jakt efter ett bekant ansikte fick jag se Born sitta ensam i 17
2010-09-06 10:33:22
Auster_Osynlig.indd 18
ett bås längst in. Han läste en tysk tidskrift (Der Spiegel, tror jag), rökte ännu en av sina kubanska cigarrer och såg inte åt det halvtomma ölglas som stod på bordet till vänster om honom. Han var återigen iklädd sin vita kostym – eller kanske var det en annan, eftersom kavajen såg renare och mindre skrynklig ut än den som han hade haft på sig på lördagskvällen – men den vita skjortan var ersatt av någonting rött – en djup, klarröd färg, mitt emellan tegel och karmosin. Märkligt nog var min första impuls att vända om på klacken och gå ut igen utan att hälsa på honom. Det finns säkert mycket att utforska i denna tvekan, för den tycks tyda på att jag redan då hade förstått att det vore bäst för mig att hålla mig borta från Born, att allt eventuellt samröre med honom skulle kunna leda till problem. Hur kunde jag veta det? Jag hade tillbringat föga mer än en timme i hans sällskap, men till och med under denna korta tid hade jag känt på mig att det fanns något olustigt hos honom, något vagt motbjudande. Detta innebar inte att jag förnekade hans övriga kvaliteter – hans charm, hans intelligens, hans humor – men under allt detta hade han utstrålat en mörk cynism som hade fått mig ur balans och efterlämnat en känsla av att detta inte var en man som man kunde lita på. Skulle jag ha fått ett annat intryck av honom om jag inte hade avskytt hans politiska uppfattningar? Omöjligt att avgöra. Min far och jag hade olika meningar i nästan varje politisk fråga på den tiden, men det hindrade mig inte från att tycka att han var en i grunden god människa – eller åtminstone inte en dålig människa. Men Born var 18
2010-09-06 10:33:22
Auster_Osynlig.indd 19
inte god. Han var kvick och excentrisk och oförutsägbar, men om man påstår att krig är människosjälens renaste uttryck utestängs man automatiskt från godhetens rike. Och om han hade uttalat de där orden på skämt, som ett sätt att utmana ytterligare en antimilitaristisk student till att slå tillbaka och fördöma hans inställning, så var han helt enkelt pervers. Mr Walker, sa han medan han tittade upp från sin tidskrift och med en gest bjöd mig att göra honom sällskap vid bordet. Precis den person som jag sökte. Jag hade kunnat hitta på en ursäkt och sagt till honom att jag var försenad till ett annat möte, men det gjorde jag inte. Det var andra halvan av den komplicerade ekvation som var ett uttryck för mitt förhållande till Born. Visserligen var jag kanske på min vakt, men jag var även fascinerad av denna märkliga, svårtolkade person, och det faktum att han verkade uppriktigt glad över att ha råkat på mig blåste liv i elden under min fåfänga – den där osynliga kitteln av självuppskattning och hävdelsebehov som sjuder och kokar inom oss alla. Vilka förbehåll jag än hade om hans person, vilka tvivel jag än hyste om hans tvetydiga karaktär, kunde jag omöjligt låta bli att önska att han skulle tycka om mig, att han skulle se mig som något mer än en knegande, medelmåttig amerikansk student, att han skulle se det löfte som jag hoppades ha inom mig men som jag betvivlade nio minuter av tio under mitt vakna liv. När jag väl hade glidit in i båset tittade Born på mig över bordet, släppte ut en stor rökpuff från sin cigarr och log. Ni gjorde ett gott intryck på Margot häromkvällen, sa han. 19
2010-09-06 10:33:22
Auster_Osynlig.indd 20
Hon gjorde intryck på mig också, svarade jag. Ni kanske lade märke till att hon inte säger så mycket. Hennes engelska är ju inte så bra. Det är svårt att uttrycka sig på ett språk som man har svårigheter med. Hennes franska är fullkomligt flytande, men hon säger inte mycket på franska heller. Tja, ord är ju inte allt. En märklig kommentar från en man som gärna ser sig som författare. Nu talar jag om Margot … Margot, ja. Just det. Det leder mig in på mitt ärende. En kvinna med benägenhet för långa tystnader, men på vägen hem från festen i lördags kväll pratade hon som en kvarn. Intressant, sa jag, osäker på vart samtalet var på väg. Och vad var det som lossade hennes tungas band? Ni, min gosse. Hon har verkligen fattat tycke för er, men ni ska också veta att hon är synnerligen orolig. Orolig? Varför i all världen skulle hon vara orolig? Hon känner mig ju inte ens. Kanske inte, men hon har fått för sig att er framtid står på spel. Allas framtid står på spel. Speciellt amerikanska mäns i sena tonåren eller tjugoårsåldern, som ni mycket väl vet. Men så länge jag inte blir kuggad från universitetet kommer militärmyndigheterna inte åt mig förrän jag har tagit min examen. Jag vill inte slå vad om det, men det är ju mycket möjligt att kriget kan vara över vid det laget. Nej, slå inte vad om det, mr Walker. Den här lilla skärmytslingen kommer att dra ut på tiden. 20
2010-09-06 10:33:22