Jonas Linde är professor i statsvetenskap och verksam vid Institutt for sammenliknende politikk, Universitetet i Bergen. Thomas Sedelius är docent och ämnesansvarig lektor i statsvetenskap vid Högskolan Dalarna.
Nya perspektiv och utmaningar Varför utvecklas vissa länder men inte andra till väl fungerande demokratier? Är det ekonomisk utveckling, en viss uppsättning institutioner, en gynnsam medborgarkultur, stödjande internationella förutsättningar eller samarbetande politiska eliter som avgör? Kan alla länder i världen bli demokratier, eller är vissa stater dömda att för alltid styras av auktoritära regimer? I denna uppdaterade upplaga av Demokratiseringsprocesser presenteras och granskas de viktigaste teoretiska och empiriska bidragen inom forskningen om demokratiseringsprocesser. Författarna introducerar centrala begrepp som demokrati, modernisering, transition, konsolidering och diffusion, samt visar hur forskningen har utvecklats från den tidiga efterkrigstiden fram till idag. Även motsatsen till demokrati – olika varianter av samtida auktoritära styrelseskick – diskuteras.
Demokratiseringsprocesser Nya perspektiv och utmaningar
Demokratiseringsprocesser
Demokratiseringsprocesser
Ekman Linde Sedelius |
Joakim Ekman är professor i statsvetenskap på Södertörns högskola och verksam som forskare vid Centre for Baltic and East European Studies (CBEES).
Den nya upplagan ger rikligt med hänvisningar till den omfattande demokratiseringsforskningen, samt presenterar olika slags mått på demokratisk och politisk utveckling, opinionsundersökningar och vetenskapliga tidskrifter. Boken är särskilt lämplig för kurser i statsvetenskap, sociologi, internationella relationer, utvecklingsstudier, Europastudier samt freds- och konfliktkunskap. Andra upplagan Art.nr 32047 2:a uppl.
www.studentlitteratur.se
978-91-44-08895-2_Cover.indd 1
Joakim Ekman, Jonas Linde & Thomas Sedelius
2014-04-22 08:42
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 32047 ISBN 978-91-44-08895-2 Upplaga 2:1 © Författarna och Studentlitteratur 2014 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Shutterstock/Denis Cristo Printed by Eurographic Danmark A/S, Denmark 2014
978-91-44-08895-2_01_book.indd 2
2014-04-22 11:28
Innehåll
Förord 7 Författarpresentationer 9 K apitel 1
Inledning 11
Bokens idé och disposition 12 Demokrati som en pågående process 15 Ett student- och forskningsperspektiv 15 K apitel 2
Vad är demokratisering? 17
Demokratibegreppet och demokratiseringsforskning 19 Transition och regimförändring 24 Demokratins konsolidering 27 Några försök att definiera konsoliderad demokrati 29 Feministisk kritik av transitionsforskningen 39 Avslutande reflektioner 44 K apitel 3
Demokratins utbredning i världen – en historisk återblick 47
Huntingtons demokratiseringsvågor 47 Den första, långa demokratiseringsvågen: 1828–1926 48 Den första motvågen: 1922–1942 49 Den andra, korta demokratiseringsvågen: 1943–1962 50 Den andra motvågen: 1958–1975 51
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
978-91-44-08895-2_01_book.indd 3
3
2014-04-22 11:28
Innehåll
Den tredje demokratiseringsvågen: 1974 och framåt 52 Demokratins utbredning i världen 64 K apitel 4
Att förklara demokratisering 67
Forskningen om demokratins strukturella förutsättningar 67 Modernisering och demokratisering 68 Den moderna forskningen i Lipsets fotspår 71 Från strukturer till aktörer: demokratisering som politiskt spel 75 Demokratisering som aktörsdriven process 75 Den moderna transitionsforskningen 79 Avslutande reflektioner 88 K apitel 5
Medborgarna och demokratins konsolidering 91
Politisk kultur och demokratins stabilitet 92 Ett levande forskningsfält 96 Att analysera medborgarnas demokratistöd 98 Medborgarnas stöd för demokratin i Central- och Östeuropa 100 Demokratistöd i etablerade demokratier 107 En global utblick 110 Demokratistöd i Latinamerika 111 Stöd för demokratin i Afrika 113 Demokratiopinioner i Asien 115 Det demokratiska underskottet och demokratins konsolidering 116 Avslutande reflektioner 120 K apitel 6
Auktoritära styrelseskick och andra icke-demokratiska regimer 123
1900-talets diktaturer 124 Totalitära regimer 124 Posttotalitära regimer 127 Sultanistiska regimer 129 Auktoritära regimer 130 Teokrati 132 Auktoritära styrelseskick med en demokratisk fasad 132
4
978-91-44-08895-2_01_book.indd 4
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
2014-04-22 11:28
Innehåll
Den icke-demokratiska regimtypen och de demokratiska utmaningarna 133 Hybridregimer och auktoritär kontroll 137 Hybridregimer 138 En ögonblicksbild av demokratins spridning i världen 144 Auktoritär dominans och illvillig pluralism 150 Regimcykler 151 Hybridregimer – stabila eller inte? 154 Ett fortsatt viktigt forskningsfält 158 K apitel 7
Institutionerna och demokratin 163
Den konstitutionella strukturen 165 Presidentialism, parlamentarism och semipresidentialism 165 Vilket system är mest gynnsamt för demokratins konsolidering? 168 Valsystemets betydelse 172 Valsystemets effekter på partisystem och demokratins konsolidering 176 Partierna och demokratin 180 Institutionerna och demokratin 181 K apitel 8
Demokratisering och den internationella kontexten 185
A n de r s U h l i n Frågor, begrepp och teoretiska perspektiv – en översikt 188 Det internationella systemets struktur 194 Diffusion 197 Att främja demokrati 200 Stater 202 Internationella organisationer 204 Icke-statliga aktörer 207 Demokratisering bortom nationalstaten? 210 Globalisering och demokratisering 212 K apitel 9
Forskningen om demokratisering: en sammanfattning 215
Forskningsresultat med generell giltighet? 222 Demokratisering – en aldrig avslutad process 225
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
978-91-44-08895-2_01_book.indd 5
5
2014-04-22 11:28
Innehåll Appendix 1:
Demokratiindex och opinionsundersökningar 227
Freedom House och frihet i världen 228 Economists demokratimätning 230 Freedom of the Press och Freedom on the Net 230 Reporters Without Borders 231 Nations in Transit 231 Bertelsmann Transformation Index 232 Mått på korruption 232 FN:s utvecklingsindex 234 Global Gender Gap Index 234 Quality of Government Institute 235 Olika mått på liberal demokrati 236 Medborgarnas demokratiska attityder och värderingar 239 Attityder bland Europas medborgare 240 Demokratiopinioner i Latin- och Sydamerika: Latinobarómetro 244 Demokratiopinioner i Asien 244 Demokratiopinioner i Afrika: Afrobarometer 245 Arab Democracy Barometer 246 Demokratiopinioner i USA 246 Ett globalt perspektiv 246 Appendix 2:
Vetenskapliga tidskrifter 249
Demokratisering 249 Komparativ politik 250 Central- och Östeuropa 250 Latinamerika 252 Afrika 253 Asien och Oceanien 253 Mellanöstern 254
Litteratur 257 Person- och sakregister 285
6
978-91-44-08895-2_01_book.indd 6
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
2014-04-22 11:28
Förord
En lärobok skriver man sällan eller aldrig helt på egen hand. Kollegor bidrar med synpunkter, kritik och förslag på förbättringar. Vi författare vill först och främst rikta ett stort tack till professor Anders Uhlin vid Statsvetenskapliga institutionen i Lund. Anders har med sitt kapitel om demokratisering och den internationella kontexten inte bara försett denna bok med hänvisningar till en litteratur som delvis ligger bortom vår egen horisont, utan också bidragit med att täppa till den lucka som länge funnits i demokratiseringslitteraturen, där man förbisett betydelsen av den inter nationella kontexten och i stället nästan uteslutande fokuserat på inhemska faktorer för att förklara demokratisering. Vi vill också tacka Caroline Boussard på S tudentlitteratur för hennes stöd och tålamod. Joakim Ekman riktar ett särskilt tack till forskningsmiljön vid Centre for Baltic and East European Studies (CBEES), Södertörns högskola. Joakim vill också tacka sin familj: Jeanette, Cornelia och Arthur. Jonas Linde tackar kollegor och vänner vid Institutt for sammenliknende politikk, Universitetet i Bergen, för en inspirerande forsknings- och arbetsmiljö. Jonas vill också tacka sin familj: M argrethe, Sander och Kajsa. Thomas Sedelius sänder på samma sätt ett särskilt tack till sina duktiga kollegor i statsvetenskap och sociologi vid Högskolan Dalarna och till sin fru, Helene, och sina tre barn, Agnes, Albin och Annie. Flemingsberg, Bergen och Falun, våren 2014 Joakim Ekman, Jonas Linde och Thomas Sedelius
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
978-91-44-08895-2_01_book.indd 7
7
2014-04-22 11:28
978-91-44-08895-2_01_book.indd 8
2014-04-22 11:28
Förfat tarpresentationer
Joakim Ekman är professor i statsvetenskap på Södertörns högskola och verksam som forskare vid Centre for Baltic and East European Studies (CBEES). Han forskar om politiskt deltagande och demokratiutveckling, med särskild fokus på länderna i Östersjöregionen och Östeuropa. Jonas Linde är professor i statsvetenskap och verksam vid Institutt for sam menliknende politikk, Universitetet i Bergen. Hans forskning har till största del behandlat olika aspekter av systemstöd och korruptionsproblematik i nya och etablerade demokratier. Thomas Sedelius är docent och ämnesansvarig lektor i statsvetenskap vid Högskolan Dalarna. Han leder där en forskargrupp sociologer och stats vetare med fokus på demokratisering, välfärdspolitik och civilsamhälle. Thomas intresserar sig särskilt för politiska institutioner i omvandling och har framförallt specialiserat sig på den politiska utvecklingen i Centraloch Östeuropa.
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
978-91-44-08895-2_01_book.indd 9
9
2014-04-22 11:28
978-91-44-08895-2_01_book.indd 10
2014-04-22 11:28
Kapitel 3
Demokratins utbredning i världen – en historisk återblick
Sedan andra världskriget har antalet demokratier i världen ökat dramatiskt. Särskilt påtaglig har ökningen varit sedan de sydeuropeiska diktaturerna Spanien, Portugal och Grekland demokratiserades. Följaktligen har man inom den moderna demokratiseringsforskningen framför allt fokuserat på de demokratiseringsprocesser som ägt rum sedan 1970-talet. Som fenomen betraktat är emellertid demokratisering ingen ny företeelse. Även om dagens demokratiseringsforskning till största delen behandlar demokratiserings processerna i Latinamerika, i det postkommunistiska Europa och i olika länder i Asien och Afrika är det viktigt att sätta in dessa processer i ett större sammanhang och beakta tidigare demokratiseringsprocessers karaktärsdrag.
Huntingtons demokratiseringsvågor Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington har i boken The Third Wave (1991) på ett utförligt sätt visat att vi utifrån ett historiskt perspektiv kan betrakta demokratins framväxt i världen i tre från varandra avgränsade vågrörelser. Dessa rörelser kallar Huntington demokratiseringsvågor. En demokratiseringsvåg definieras som en grupp transitionsprocesser från ickedemokratiska till demokratiska regimer som inträffar inom en avgränsad tidsperiod och som påtagligt överstiger antalet transitionsprocesser i motsatt riktning (demokratiska sammanbrott). En demokratiseringsvåg innefattar också vanligtvis liberalisering och/eller begränsad demokratisering av poli tiska system som i slutändan inte uppnår de formella krav som kan ställas på en demokrati (Huntington 1991, 15).
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
978-91-44-08895-2_01_book.indd 47
47
2014-04-22 11:28
3 Demokratins utbredning i världen – en historisk återblick Tabell 3.1 De tre demokratiseringsvågorna och de två motvågorna.
Våg
Period
Exempel på länder
Den första vågen
1828–1926
USA, Storbritannien, Sverige, Nya Zeeland, Chile
Den första motvågen
1922–1942
Tyskland, Österrike, Japan, Tjeckoslovakien, Polen, Spanien
Den andra vågen
1943–1962
Tyskland, Japan, Italien
Den andra motvågen
1958–1975
Chile, Grekland, Nigeria
Den tredje vågen
1974–
Sydeuropa, Latinamerika, Central- och Östeuropa
Källa: Huntington (1991, 14–15).
Enligt Huntington har de två första demokratiseringsvågorna i världen följts av motvågor, i vilka flera av de länder som demokratiserats i den föregående demokratiseringsvågen återgått till olika former av icke-demokratiska styrelseskick. Huntington identifierar alltså tre stora demokratiserings vågor och två motvågor (tabell 3.1). Vi ska i det följande se närmare på hur Huntington beskriver dessa vågor. Den första, långa demokratiseringsvågen: 1828–1926
Även om den moderna demokratins framväxt är ett 1800-talsfenomen, kan rötterna till den första demokratiseringsvågen spåras tillbaka till de amerikanska och franska revolutionerna (1776 respektive 1789). Den första vågen tog fart i USA där alla vita män erhållit rösträtt under 1840-talet. Två decennier senare, efter inbördeskriget, utsträcktes rösträtten även till den svarta manliga befolkningen. Kvinnorna fick rösträtt 1920. Under 1800-talet utvidgades rösträtten också i andra länder. Nya Zeeland var först med att införa allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män 1893. På allt fler håll infördes individuellt baserade politiska rättigheter, fria och hemliga val och moderna representativa institutioner, där premiärministrar och regeringar hölls ansvariga inför folkvalda parlament. Det första världskrigets slut, som också innebar slutet för de tyska, ryska, habsburgska och ottomanska imperierna och kejsardömena, kom att få stor inverkan på demokratins utbredning. Några år efter kriget hade närmare trettio länder – av vilka flera som en följd av fredsuppgörelsen var helt nyfödda stater – infört åtminstone minimala formella demokratiska författ ningar och institutioner. Vid denna tid hade det demokratiska styrelseskicket 48
978-91-44-08895-2_01_book.indd 48
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
2014-04-22 11:28
3 Demokratins utbredning i världen – en historisk återblick
också börjat sprida sig över stora delar av världen. I Europa hade nästan alla länder infört någon form av demokratiska institutioner. I Sydamerika demokratiserades Argentina, Colombia och Uruguay. Den enda kontinent som inte alls påverkades av den första demokratiseringsvågen var Afrika. I Asien berördes endast Japan som under denna tid införde demokratiska institutioner. Den första mot vågen: 1922–1942
Perioden efter det första världskriget var en tid som dominerades av stora förhoppningar om en allt mer demokratisk värld. Dessa förhoppningar blev dock kortvariga. Under 1920- och 1930-talen kom den dominerande poli tiska trenden att bli en återgång till olika typer av traditionellt auktoritära styrelseskick eller en utveckling mot en modern, massbaserad form av ickedemokratiskt styre, nämligen det totalitära styrelseskicket. Den fascistiska regimen i Italien, den nationalsocialistiska regimen i Tyskland och den kom munistiska regimen i Sovjetunionen var typexemplen (jfr kapitel 6). Man hade kunnat ana tendenserna redan i och med den ryska revolutionen 1917. Kommunisternas maktövertagande blev en inspirationskälla för likartade händelser i andra länder (Hadenius 2001, 22). Motgångarna kom att bli störst i de länder som nyligen demokratiserats, där inte bara demokrati var någon ting nytt utan där också själva statsbildningen var väldigt ung. Den första motvågen i Kontinentaleuropa tog sin början med den fascis tiske ledaren Benito Mussolinis maktövertagande (1922). Utan något större motstånd lyckades han avskaffa den unga och bräckliga italienska demo kratin genom att störta den folkvalda regeringen och utropa sig själv till diktator – il Duce, ledaren (1925). Mussolinis maktövertagande kom att tjäna som inspirationskälla för Adolf Hitler och de tyska nazisterna, som drygt tio år senare (1933) grep makten och avskaffade den minst lika bräckliga tyska demokratin. Händelserna i Italien blev början till någonting som närmast kan liknas vid en kedjereaktion: under en dryg tioårsperiod kom de demo kratiska institutionerna i samtliga central- och östeuropeiska stater – med Tjeckoslovakien som enda undantag – att avskaffas genom kupper av olika slag. Auktoritära och nationalistiska icke-demokratiska regimer etablera des. Hitlers maktövertagande i Tyskland medförde också demokratins fall i Österrike. Militärregimer tog över makten också i en rad sydeuropeiska © F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
978-91-44-08895-2_01_book.indd 49
49
2014-04-22 11:28
3 Demokratins utbredning i världen – en historisk återblick
och latinamerikanska länder, bland annat i Grekland, Spanien, Portugal, Argentina och Uruguay. I Japan, Asiens enda demokrati, ersattes den nya demokratin av ett militärstyre i början av 1930-talet. Den så kallade Molotov–Ribbentrop-pakten – ett hemligt avtal om vän skapliga förbindelser mellan Sovjetunionen och Nazityskland som ”tillät” båda länderna att expandera inom sina respektive intressesfärer – som slöts mellan Stalin och Hitler 1939 gjorde att utsikterna för demokratins fram tid i Europa såg mycket dystra ut. Samma år avskaffade Hitler den relativt stabila och livskraftiga demokratin i Tjeckoslovakien genom ett militärt angrepp följt av ockupation. Anfallet på Polen blev inledningen på det andra världskriget och medförde efter hand att demokratin raserades i länder som Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Samtidigt gick den sovjetiska armén in i Finland. Alldeles i början av 1940-talet kunde det verka som om demokratin var på utdöende. Totalt fanns inte fler än ett tiotal demokratier i världen (Hadenius 2001, 25). Den dominerande trenden under denna tidsepok var en rörelse mot allt hårdare auktoritära politiska system – framför allt manifesterad genom de nya moderniserade totalitära regimerna i Tyskland och Sovjetunionen. Demokratins kris under denna tid kan ses som ett direkt resultat av fram växten av kommunistiska, fascistiska och militaristiska ideologier. Det första världskriget 1914–1919 – som förment utkämpats för att säkra demokratin i världen – frigjorde i stället rörelser från både höger- och vänsterhåll som var beslutna att förstöra demokratin. Också i England, Frankrike och andra länder där de demokratiska institutionerna fortfarande stod relativt starka gjorde sig antidemokratiska krafter hörda, bland annat på grund av den ekonomiska depressionen under 1930-talet (Huntington 1991, 17–18). Den andra, korta demokratiseringsvågen: 1943–1962
Innan andra världskrigets slut 1945 började den negativa trenden vända och en andra demokratiseringsvåg, kortare men mer omfattande än den före gående, tog fart. De allierade segrarmakterna framtvingade demokratiska institutioner i de besegrade länderna: i Västtyskland, Italien, Österrike och Japan. I slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet påbörjade även Turkiet och Grekland en utveckling mot demokrati. Flera latinamerikanska länder följde efter. I Uruguay återupprättades demokratin redan under andra 50
978-91-44-08895-2_01_book.indd 50
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
2014-04-22 11:28
3 Demokratins utbredning i världen – en historisk återblick
världskriget, och i slutet av 1940-talet slog Brasilien och Costa Rica in på samma väg. I Argentina, Colombia, Peru och Venezuela kom folkvalda regeringar till makten. I dessa fyra länder föll emellertid den demokratiska ordningen snabbt, och auktoritära regimer hade åter tagit makten i början av 1950-talet. Början till slutet för kolonialväldet skapade en rad nya stater i världen. I många fall upprättades icke-demokratiska regimer, men i några av de nya länderna infördes demokrati, om än en mycket bräcklig sådan. En konse kvens av avkolonialiseringen blev att demokratin nu också nådde Mellan östern, där Libanon och Israel inrättade demokratiska institutioner. Den andra vågen berörde även Asien, där bland andra Indien blev världens folk rikaste demokrati. År 1960 demokratiserades Afrikas största land, Nigeria (Huntington 1991, 18–19). Återigen tycktes demokratins framtid vara ljus. Snart skulle emellertid dessa förhoppningar på nytt övergå i besvikelse. Den andra motvågen: 1958–1975
I slutet av 1950-talet började antalet demokratier i världen att minska igen, då den politiska utvecklingen gick i en alltmer auktoritär riktning. Mest tydlig var denna trend i Latinamerika. År 1962 tog militären makten i Peru efter ett för dem oönskat valresultat. Året efter installerades en civil president som militären kunde acceptera. Han avsattes dock efter en militärkupp 1968. Den tongivande händelsen var emellertid militärkuppen i Brasilien 1964, som åtföljdes av en hel kedja liknande processer. Den argentinska demokratin föll samman 1966 och motsvarande sammanbrott drabbade Ecuador 1972. I Chile, där socialisten Salvador Allende 1970 hade valts till president, och i Uruguay genomfördes militärkupper 1973. Under det tidiga 1970-talet hade militärregimen kommit att bli den dominerande regimt ypen i det tidigare demokratiska Latinamerika. De nya militärjuntorna i Chile och Argentina chockade omvärlden genom mord, tortyr och ”försvinnanden” av regim motståndare och oliktänkande (Hadenius 2001, 27; Linz & Stepan 1996). De nya militärdiktaturerna uppvisade inte bara större brutalitet jämfört med tidigare latinamerikanska regimer, utan hade också en mer avancerad organisation och byråkrati. Flera av dessa länder, framför allt Argentina och Brasilien, var dessutom relativt moderniserade, och vissa bedömare menade att denna typ av styre – där militära och civila teknokrater samarbetar uti © F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
978-91-44-08895-2_01_book.indd 51
51
2014-04-22 11:28
3 Demokratins utbredning i världen – en historisk återblick
från en gemensam agenda – borde betraktas som en helt ny typ av ickedemokratisk regim: den byråkratisk-auktoritära regimtypen (jfr O’Donnell 1979 [1973]; Brooker 2009, 99–102). Även på andra håll i världen fick vi se en liknande utveckling. I flera asia tiska stater avskaffades den bräckliga demokratin till förmån för olika typer av militärstyre. Även Europa drabbades av denna till synes globala trend, då den grekiska respektive turkiska demokratin under 1970-talet sattes ur spel genom statskupper. I Afrika lyckades endast demokratin i Botswana klara sig undan sammanbrott. De övriga afrikanska stater som blev självständiga mellan 1956 och 1970 övergick därefter till auktoritärt styre. Den afrikanska avkolonialiseringen ledde till den största ökningen av icke-demokratiska regimer någonsin. 1960-talet och det tidiga 1970-talet innebar sammantaget alltså en dramatisk ökning av de icke-demokratiska politiska systemen i världen. År 1962 fanns tretton regeringar som installerats genom statskupper, 1975 var de 38. En tredjedel av de demokratier som fanns 1958 hade i mitten på 1970-talet återgått till auktoritärt styre (Huntington 1991, 20–21). I början av 1970-talet hade därför efterkrigstidens försiktiga optimism gällande demokratins spridning i världen definitivt övergått till en djup pessimism. Undantaget var Västeuropa, fast också där fanns högerdiktaturer i Spanien, Portugal och Grekland. Central- och Östeuropa dominerades sedan andra världskriget helt av kommunistiska diktaturer av sovjetisk typ, och det fanns ingenting som tydde på att denna ordning skulle förändras. Den tredje demokratiseringsvågen: 1974 och framåt
I mitten av 1970-talet tog den tredje demokratiseringsvågen sin början genom demokratiseringen av de sydeuropeiska diktaturerna. Denna våg svepte med en häpnadsväckande fart över nästan hela världen. Under 1980talet föll samtliga latinamerikanska militärregimer, och i slutet av samma decennium sveptes, för de allra flesta helt oväntat, även de kommunistiska diktaturerna i östra Europa med i denna vågrörelse. Vi kommer på följande sidor att kortfattat gå igenom demokratiseringens olika förlopp i Sydeuropa, Latinamerika, Asien, Central- och Östeuropa samt Afrika.
52
978-91-44-08895-2_01_book.indd 52
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
2014-04-22 11:28
3 Demokratins utbredning i världen – en historisk återblick
Sydeuropa
Starten på den tredje demokratiseringsvågen inträffade i Portugal 1974. Huntington identifierar till och med ett exakt klockslag då denna våg tog sin början. The third wave of democratization in the modern world began, implausibly and unwittingly, at twenty-five minutes after midnight, Thursday, April 25, 1974, in Lisbon, Portugal, when a radio station played the song ”Grandola Vila Morena”. (Huntington 1991, 3)
Huntington refererar till den kupp där militären övertog makten från lan dets diktator Marcello Caetano. Radiosändningen var startsignalen för den kupp som i förväg planerats av militären. Även om militären inte planerat detta gav kuppen i förlängningen en möjlighet till införandet av demokrati i landet. Kuppen kom nämligen att frigöra starka folkliga, sociala och politiska krafter som tidigare förtryckts under diktaturen men som nu åter kom att se dagens ljus. De demokratiska krafterna triumferade efter 18 månaders politiskt kaos, när den prodemokratiske officeren António Ramalho Eanes den 25 november 1975 segrade över de radikala vänstergrupperna i armén och säkrade början på en demokratisk utveckling i Portugal (Gunther 2009, 269–272; Huntington 1991, 3–5). Tre månader efter den portugisiska kuppen föll också den grekiska militär regim som suttit vid makten sedan 1967 och en civil regering installerades, vilken i november 1974 fick ett folkligt mandat efter ett omdiskuterat val. I Spanien gick utvecklingen också mot demokrati, då diktatorn och gene ralen Francisco Franco avled i november 1975 efter att enväldigt ha styrt landet i 36 år. Under de efterföljande 18 månaderna såg den nye kungen Juan Carlos med hjälp av sin premiärminister Adolfo Suárez till att säkra folkligt och parlamentariskt stöd för demokratiska reformer. Det första parlaments valet hölls den 15 juni 1977. Det nya parlamentet skrev en ny konstitution som godkändes genom en folkomröstning i slutet av 1978 (Gunther 2009, 275–276; Huntington 1991, 21–22). Därmed bestod nu hela Västeuropa av stater där befolkningen valt sina politiska representanter i demokratiska val.
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
978-91-44-08895-2_01_book.indd 53
53
2014-04-22 11:28
3 Demokratins utbredning i världen – en historisk återblick
Latinamerika
I slutet av 1970-talet rullade vågen vidare till Latinamerika. I Ecuador dekla rerade militärregimen 1977 sin önskan att dra sig tillbaka från politiken. En ny konstitution antogs och 1979 hölls demokratiska val som resulterade i en civil regering. Peru fick uppleva en liknande händelseutveckling, där folket 1980 kunde välja en civil president. I Bolivia ledde militärens tillbakadra gande till en period av politiskt kaos med kupper och avbrutna val, som varade i hela fyra år, innan en folkvald president kunde installeras 1982. Samma år stod Argentina som förlorare i kriget mot Storbritannien om Falklandsöarna. Detta misslyckande underminerade den sittande militär regimens makt, vilket ledde till presidentval. Den 30 oktober 1982 valdes den radikale kandidaten Raúl Alfonsín till ny president. I Uruguay kom också förhandlingar mellan militära och politiska ledare till stånd, vilket ledde till att Julio María Sanguinetti Coirolo i november 1984 kunde väljas till president (Huntington 1991, 22). I Brasilien hade en period av liberalisering och försiktig demokratisering pågått sedan 1974, då general Ernesto Geisel tillträdde presidentämbetet. Geisel och hans medarbetare påbörjade en process där man sökte samarbete och allianser med aktörer i det civila samhället. Den långsamma men mål medvetna processen mot demokrati kulminerade 1984 i den stora kampanjen Diretas Já (”Direkta val nu”) som pågick från februari till juni detta år. Opinionen för fria val var massiv och stöddes av alla betydande politiska och samhälleliga krafter. Militären lyckades dock driva igenom sitt krav på indirekta val, vilket dock inte hindrade att den första civila regeringen sedan 1964 kunde installeras 1985. Dessvärre avled den populäre indirekt valda Tancredo Neves innan han hann tillträda. Presidentposten tillträddes i stället av vicepresidenten José Sarney, som under diktaturen varit medlem av det pro-militära partiet. Det första direkta demokratiska valet hölls 1989. Segrare blev Fernando Collor de Mello, en ung neoliberal som besegrade Luis Inácio ”Lula” da Silva i en andra valomgång. Installationen av de Mello i mars 1990 markerade slutet för Brasiliens sexton år långa transitionsprocess. Den nya presidenten hade dock ett mycket svagt stöd i parlamentet där hans parti kontrollerade mindre än fem procent av platserna, och efter en korrup tionsskandal avgick Collor de Mello 1992 och efterträddes av vicepresidenten Itamar Franco (Linz & Stepan 1996, 167–171).
54
978-91-44-08895-2_01_book.indd 54
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
2014-04-22 11:28
3 Demokratins utbredning i världen – en historisk återblick
I Chile hade militären, under ledning av general Augusto Pinochet, styrt landet sedan kuppen mot Salvador Allendes vänsterregering den 11 september 1973. År 1980 införde Pinochet och hans anhängare en ny kon stitution, vilken legitimerades genom en folkomröstning. Genom den nya konstitutionen blev Pinochet president på en åttaårsperiod. I konstitutionen fastslogs att en ny omröstning återigen skulle hållas 1988. Om den kandidat som handplockats av den fyra man starka militärjuntan vann majoriteten av rösterna skulle denne kandidat kunna styra som ”folkvald” president de följande åtta åren. Pinochet blev inte helt oväntat militärens kandidat, men fick endast förtroende av fyrtiofyra procent av de röstande. Folket hade med andra ord sagt nej till ytterligare åtta år med Pinochet. Den 14 december 1989 kunde det chilenska folket i stället välja kristdemokraten Patricio Aylwin till ny president (Oelsner & Bain 2009, 292–293). Innan militären släppte ifrån sig makten i Chile såg man emellertid till att förhandla sig till ett antal villkor för ett fortsatt politiskt inflytande. Den nya demokratiska regeringen accepterade att styra inom ramarna för kon stitutionen från 1980, vilken gav militären fortsatt stort inflytande både över den lagstiftande och verkställande makten. Pinochet behöll också posten som överbefälhavare, en post han hade ända fram till 1999, när han i stället blev senator på livstid, i enlighet med föreskrifterna i den grundlag som antogs under hans egen regeringstid. I oktober 1999 anhölls emellertid Pinochet i London, på begäran av en spansk domare, och ställdes inför rätta för de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under militärjuntans styre (Linz & Stepan 1996, 206; Amnestys årsrapport 1999). Rent generellt kan man konstatera att den tredje demokratiseringsvågen relativt snabbt svepte över Latinamerika. Under loppet av ett årtionde ersattes så gott som alla militärregimer av demokratiskt valda regeringar. Vid 1980talets slut fanns det i denna region endast två kvarvarande icke-demokratier: Kuba och Mexiko (Hadenius 2001, 27). Jean Grugel (2002, 169) menar att det främst var följande tre faktorer som bidrog till militärdiktaturernas fall i Latinamerika:
© F ö r fatta r na och S tudentlitte r atu r
978-91-44-08895-2_01_book.indd 55
55
2014-04-22 11:28
Jonas Linde är professor i statsvetenskap och verksam vid Institutt for sammenliknende politikk, Universitetet i Bergen. Thomas Sedelius är docent och ämnesansvarig lektor i statsvetenskap vid Högskolan Dalarna.
Nya perspektiv och utmaningar Varför utvecklas vissa länder men inte andra till väl fungerande demokratier? Är det ekonomisk utveckling, en viss uppsättning institutioner, en gynnsam medborgarkultur, stödjande internationella förutsättningar eller samarbetande politiska eliter som avgör? Kan alla länder i världen bli demokratier, eller är vissa stater dömda att för alltid styras av auktoritära regimer? I denna uppdaterade upplaga av Demokratiseringsprocesser presenteras och granskas de viktigaste teoretiska och empiriska bidragen inom forskningen om demokratiseringsprocesser. Författarna introducerar centrala begrepp som demokrati, modernisering, transition, konsolidering och diffusion, samt visar hur forskningen har utvecklats från den tidiga efterkrigstiden fram till idag. Även motsatsen till demokrati – olika varianter av samtida auktoritära styrelseskick – diskuteras.
Demokratiseringsprocesser Nya perspektiv och utmaningar
Demokratiseringsprocesser
Demokratiseringsprocesser
Ekman Linde Sedelius |
Joakim Ekman är professor i statsvetenskap på Södertörns högskola och verksam som forskare vid Centre for Baltic and East European Studies (CBEES).
Den nya upplagan ger rikligt med hänvisningar till den omfattande demokratiseringsforskningen, samt presenterar olika slags mått på demokratisk och politisk utveckling, opinionsundersökningar och vetenskapliga tidskrifter. Boken är särskilt lämplig för kurser i statsvetenskap, sociologi, internationella relationer, utvecklingsstudier, Europastudier samt freds- och konfliktkunskap. Andra upplagan Art.nr 32047 2:a uppl.
www.studentlitteratur.se
978-91-44-08895-2_Cover.indd 1
Joakim Ekman, Jonas Linde & Thomas Sedelius
2014-04-22 08:42